Vad sker i Titos Jugoslavien

VAD SKER
I TITOS JUGOSLAVIEN?
Av BALKANIKUS
Från en jugoslavisk intellektuell, som nyligen flytt ur
landet till Triest, har Svensk Tidskrift mottagit nedanstående skildring av läget. Tidskriften saknar givetvis
möjlighet att gå i god för alla uppgifter i artikeln men
vill framhålla att dessa till stor del överensstämma med
redogörelser i amerikanska och engelska tidningar eller
skrifter.
EFTER tyskarnas ockupation av Jugoslavien våren 1941 började
den förutvarande jugoslaviske generalstabsöversten Drasja Mihajlovitj att samla grupper av aktiva och reservofficerare omkring
sig och på serbiskt område reaktivera tsjetnitsirörelsen, d. v. s. de
gamla krigsdeltagarnas förband. Först då Sovjet överfölls av
Hitler började också kommunistiska agitatorer att bilda guerillaband. I början värvade de båda friskarorna fredligt bredvid varandra. Men snart blandade sig – som alltid i Serbiens historia –
stormakterna i spelet. De av yrkeskommunister – dels befriade
ur jugoslaviska fängelser och dels per fallskärm anlända från
Sovjetryssland – ledda trupperna kallade sig partisaner och fick
sovjetiska ledare, som t. ex. den unge diplomaten Lebedjeff (tills
6 april 1941 sovjetlegationsråd i Belgrad, sedan ända till 22 juni
oskadd i tyskockuperat Belgrad, därpå »under jorden» och just nu
rysk minister i Oslo) samt sovjetryska stabsofficerare. Politisk
ledare blev kroaten Josef Broz, kallad Tito. Engelsmännen, som
då ännu räknade med en andra front på Balkan, skickade först
stabsofficerare och senare en komplett British Military Mission
under brigadgeneral Armstrong till Mihajlovitj, som på Churchills
önskan under tiden utnämnts till överkommendant för den jugoslaviska armen och till krigsminister i den jugoslaviska Londonregeringen. Vad som Moskvaradion förebrådde Mihajlovitj från
1941 tills Mussolinis störtande träffar således ytterst regeringen
Churchill.
609
Balkanikus
Att de allierade efter de 5 italienska balkandivisionernas kapitulation inte försökte en invasion i Albanien eller Dalmatien, en
invasion som inte endast tyskarna och italienarna utan även de
båda franktirörarmeerna och framför allt de kroatiska fascisternas hird och milis väntade sig, deklasserade Mihajlovitjarmen till
förmån för Titotrupperna. Hittills voro de båda frihetsarmeerna
nästan homogent serbiska. Av den serbiska stammen med dess
c:a 8 miljoner mördades c:a ”/• miljon av kroaterna och c:a 200,000
bragtes om livet av nazis, ungrare och bulgarer. Bland detta
bondefolk utgöra de intellektuella och industriarbetarna maximum 10 %. Att Tito trots detta vid sidan av Mihajlovitj’ 250,000
man under dennes storhetstid kunde ställa upp ända till 50,000 soldater under fanan med sovjetstjärnan berodde på, att han så väl
som Mihajlovitj endast delvis nöjde sig med frivillig rekrytering.
Härvid kan man hänvisa till 150-årig frihetskrigstradition: även
Karadjordje och Obrenovitj hade, särskilt efter nederlagen, endast
små grupper av »vojvoder», truppledare, med sig. Massorna flydde
där nederlag och hunger decimerade trupperna. Urgammal Balkantradition tillåter ledarna att i sådana tider sätta hela byar
under terror och genom hot om att sätta eld på husen och slakta
kreaturen tvinga familjerna och bykommunen att ställa ett angivet antal vapenföra män samt proviant till förfogande. Så hände
det ofta att en broder tvingades in i Tito-trupperna och den andre
brodern hämtades till Mihajlovitj. Medlemskap i den ena eller
andra av de båda grupperna har således inget att göra med
»rojalism» eller »kommunism», med »reaktion» eller »demokrati».
Detta gäller för såväl det lägre befälet som för manskapet. De
italienska armefördelningarna överlämnade sina vapen, inklusive
kanoner och tanks, till Titos trupper, med vilka de lättare kunde
fraternisera än med de nationella rojalistiska Mihajlovitjsoldaterna. Så förfogade Tito med ens över vapen för 3-5 nästan moderna divisioner. Den kroatiske diktatorn Pavelitj’ reguljära milis
och hird greps av panik, hela regementen gingo över till Tito som
via flygblad och agenter tillförsäkrade dem fullständig amnesti.
Därigenom kom Tito att snart förfoga över en arme om c:a 300,000
katolska och mohammedanska f. d. kroatiska fascister, inom vilken arme hans knappt 30,000 serbiska partisaner endast utgjorde
det gamla gardet. Därmed var Tito vorden ledare för en blandad
kroatisk-serbisk arme och Mihajlovitj till serbisk-nationell antipod. Då gåvo London och Washington fullständigt efter för de
ryska önskemålen; de erkände Tito som överkommendant för den
610
V ad sker i Titos Jugoslavien?
jugoslaviska hemmaarmen och ställde Londons BBC till förfogande för Tito-talare. Engelska och USA-officerare hoppade ut
över Titos område; bland dessa befann sig också Churchills son
Randolph Churchill. Under det att kroatisk-fascistiska överstar
fingo höga kommandoposter och säte i den bosniska regeringen etc.,
förklarades Mihajlovitj för fågelfri.
Jugoslavien befriades dock av reguljära ryska trupper. London
erkände status quo och i Yalta lovade Churchill att sörja för
att hans skyddsling Peter snabbt skulle sluta fred med Tito.
Peters londonske statsminister, f. d. landshövdingen i Kroatien dr
Sjubasjitj, reste till Tito och slutligen, i februari 1945, kom det till
ett fördrag på följande basis: Tito blir kunglig jugoslavisk ministerpresident, Sjubasjitj utrikesminister. Tre i samråd med Tito
utsedda gamla yrkespolitiker bildade regentskapsrådet. Dessa institutioner skulle snabbt skapa en förutsättning för fria val till
ett demokratiskt parlament, som sedan finge att avgöra om regeringsformen, etc.
Tito bekymrade sig inte om regentskapsrådet och blottställde
alla ministrar som inte underkastade sig och sina departement de
kommunistiska kommissariernas myndighet. I stället för att, som
han lovat, efter befrielsen demobilisera sin arme inkallade han
nya årsklasser och släppte endast sådana soldater, vilkas åsikt
karakteriserades som »positiv». Varje medborgare måste skaffa
sig en »karakteristik» från vederbörande funktionär i den nyinrättade och efter ökända mönster uppbyggda statspolisen, kallad
OZNA. Utan »positiv karakteristik» får man inte bekläda någon
post, inte utöva något hantverk, inte driva någon affär et~. Från
alla gamla reaktionära partier vann Tito överlöpare, som anslöt
sig till makten. T. o. m. ledare för den lilla jugoslaviska svartskjorteorganisationen Orjuna fick, som tack för erkännandet av
Titos alla åtgärder, höga värdigheter, ja sändebudspost i utlandet!
En kommunistisk prost i den serbisk-ortodoxa kyrkan gjordes av
Tito till förbundsstatens polisminister och chef för OZNA. En av
de få överlevande judarna, Mosja Pijade, gjordes till borgmästare
och polismästare i Belgrad. F. d. advokater från Kroatien gjordes till generaler, sändebud o. s. v. och kroaten Velebit blev vice
utrikesminister – sedan Tito låtit meddela att dr Sjubasjitj träffats av slag och han själv övertagit utrikesministerposten vid sidan av sin funktion som ministerpresident och krigsminister. Då
det lyckades dr Sjubasjitj – Londons förtroendeman, Peters och
Churchills representant vid fördraget med Tito – att från sin
611
Balkanikus
internering till utlandet meddela att han var fullkomligt frisk,
mon tillsammans med andra ickekommunistiska ministrar avgått,
därför att Tito berövat dem all makt och förbjudit alla partier
som han inte gillade samt förberedde ett val med endast en lista,
ja då satte sig Tito helt sonika över fördragen och förklarade
kung Peter avsatt. Vidare befallde han de kungliga jugoslaviska
ministrarna i utlandet att placera Titos bild i stället för Peters på
väggen. Sändebuden fingo också order att ändra fana och sigill;
Tito var nu statsöverhuvudet.
Samtidigt publicerade Tito en ny vallag, enligt vilken varje
väljare måste bevisa att han aktivt understött Titopartisanerna.
Då åtminstone 80% av de kroatiska bönderna under Pavelitjdiktaturen troget stodo bakom sin av SS internerade ledare dr
Matsjek, vilken vägrade att bli marionettdiktator, och då en stor
del av de serbiska bönderna understödda Mihajlovitj, skulle enligt
denna ursprungliga vallag endast en tredjedel av folket ha valrätt, inberäknat alla f. d. kroatiska fascister som efter Mussolinis
störtande gingo över till Tito. Då utökade Tito den aktiva och
passiva valrätten till att omfatta alla som kunde från OZNA
skaffa sig en »positiv karakteristik» samt förklarade också de
16-åringar för röstberättigade, som frivilligt trädde in i Titos
arme. Då London och Washington protesterade mot detta en-listeval och hotade att revidera sitt erkännande av Jugoslavien, skapade Tito fyra regeringspartier, som han gav olika namn men
vilkas kandidater fått »positiv karakteristik» från OZNA. Dessutom arrangerade han att valen skulle tillgå på så sätt att i varje
röstningslokal stå två urnor, en med fyra öppningar för de olika
regeringslistorna samt en urna för den väljare som är missnöjd
med Tito! Varje väljare får en kula som han har att lägga i en
av de fyra regeringsöppningarna eller om han så önskar i den
oppositionella urnan. Oppositionell röstning fick härvidlag endast
platonisk innebörd, då ju inga oppositionella kandidater uppställts. Betänker man så att valkommissionerna överallt bestå
av OZNA-medlemmar och deras representanter skulle inte ens en
99-procentig valseger för de fyra av Tito kontrollerade listorna ha
överraskat, allra helst som den kroatiska icke-fascistiska befolkningen, Matsjeks bondeparti, proklamerat valstrejk Valen ägde
rum den 11 november.
Ledarna för socialdemokraterna, däribland dr Topalovitj, för
demokraterna, bland dem f. d. ministern Milan Grol och den av
de allierade ur tyskt koncentrationsläger befriade dr Matsjek –
612
Vad sker i Titos Jugoslavien?
kort och gott: alla gamla politiker som inte gått över till Titos
enhetsparti, protesterade mot Titos terrorregim. Uppdelandet av
jordagodsen och utdelandet av åkerlappar utan byggnader och
utan de allra nödvändigaste redskap och samtidigt rekrytering av
den sista manliga arbetskraften dömer agrarlandet till svält, låter
dagligen tusentals barn och åldringar duka under, tvingar till
nödrop hos UNRRA och privat utländsk hjälp. Samtidigt rekvirera Titos kommissarier de sista nötkreaturen och hästarna för
sin jättearme, som troligen främst har till uppgift att hålla de
rekryterade bönderna i schack.
Titos polissystem ter sig i städerna ’på följande sätt: Högsta
exekutivmakten har OZNA-kommendanten, som samtidigt är borgmästare. Varje stadsdel, varje räjong, varje gata har yrkesmässiga OZNA-funktionärer. Portvakten i varje hyreshus är ombud
för OZNA med lön och höjd livsmedelstilldelning. Han ensam har
nyckeln till porten och måste dagligen till OZNA rapportera vem
som besökte vem, och vilka individer- portvakten måste avkräva
alla sådana besökande legitimation – som mellan klockan 20 på
kvällen och 6 på morgonen gingo in i huset eller lämnade detsamma. Ä ven gamla medlemmar i kommunistpartiet, som misstänkas för oppositionell inställning, stå under ständig bevakning.
Gynekologen dr Kusovac, som redan på den tiden då kommunistpartiet var förbjudet tillhörde detsamma, kom på grund av kritiska yttranden i Titos koncentrationsläger. Likaså Milatsjitj,
ONZA-chefen för l:a Belgradräjongen. T. o. m. några av Titos
egna koalitionsministrar lära ha försvunnit de senaste veckorna.
Varje räjong, varje gata och varje större hyreshus har sin egen
s. k. nationelle anklagare, allmänna åklagarens besoldade redskap.
Varje fabrik, varje bank och varje kooperativ affär har OZNAfunktionärer och nationella anklagare allt efter antalet sysselsatta; samma sak gäller även statliga och kommunala verk.
Advokater, som intervenera för en häktad, riskera själva att bli
häktade och internerade som statsfiender. Detta träffade t. ex.
advokaten Popovitj i Belgrad, vilken trots mångårigt medlemskap i kommunistiska partiet blev skjuten för att han kritiserat
rättstillståndet.
Att demokratledaren Groll enligt Londonfördraget blev Titos
ställföreträdare som statsminister, skyddade inte hans rätt att
kritisera. Den officiella pressen skymfar de engelska labourministrarna och kallar dem gangsters därför att de krävde garantier för fria val i Bulgarien.
613
Balkanikus
statstjänstemännens månadslöner variera mellan 2,000 och 5,000
dinarer. Då ett par skor kostar omkring 3,000 dinarer, l kg kött
100 dinarer, l kg socker 600 dinarer (socker är här alltid dyrare
än kött därför att det är belagt med accis), l meter kostymtyg
c:a 1,000 dinarer, o. s. v. så är det omöjligt att ens vegetera på de
officiella lönerna. Därför gå många f. d. radikala och demokrater
för svältens skull över till Titos parti, ty endast sådana få tilldelning från UNRRA-hjälpen, endast partimedlemmar eller personer
med »positiv karakteristik» få tilldelning av Rödakors-aktionerna
för barn, o. s. v. De första UNRRA-sändningarna blevo på Titos
order vidarebefordrade till det »broderliga» Albanien och 50,000
tyska militärskodon från nazidepåerna fingo inte fördelas bland
den barfota befolkningen utan skickades som gåva till Sovjet. I
det rika Syrmien rekvirerade Tito hundra vagnar vete och skickade dem till Albaniens kommunister, medan i Belgrad tusentals
barn inte sett vitt bröd på många månader. Den av UNRRA i
somras levererade ullen blev i Jovanovitj-fabrikerna bearbetad till
tyg och levererades i denna form till de albaniska kommunisttrupperna som ligga i strid med Grekland.
Trots den förskräckliga nöden, med hundratusentals föräldralösa barn och brist på kläder och skor hos civilbefolkningen, lever
även de minsta yrkespolitiker, regimens stöttepelare, lika gott som
deras yrkeskollegor före ockupationen. Enda skillnaden är att
denna härskara vuxit oerhört. Tidigare fanns det i Jugoslavien
ett parlament, vars medlemmar fick större årslön än den högst
avlönade statstjänsteman (108,000 dinarer). Nu finns det utom
det centrala parlamentet 6 förbundsstatsparlament (för Serbien,
Kroatien, Bosnien, Slovenien, Monterregro och Makedonien). Utom
den belgradska centralregeringen med fler departement än före
ockupationen, har var och en av de 6 av Tito skapade förbundsstaterna sin egen regering med ministerpresidenter, departementschefer och en här av tjänstemän. Liksom i Nazityskland äro
officerarna och statspolisfunktionärerna elegant klädda och förstklassigt förplägade. Och liksom de store förebilderna sparar inte
det svältande Tito-landet på valutorna då det gäller utlandsrepresentationen. Då fabrikerna, verkstäderna och handelsfirmorna,
som tillhörde personer med »negativ karakteristik», konfiskerats,
har Tito också tusentals högtavlönade poster som »kommisariska
förvaltare» att dela ut till duktiga yrkespolitiker och deras familjer. Då fabrikerna få använda en del av produktionen för att byta
till sig livsmedel, medan en annan del tjänar till anskaffandet av
614
Vad sker i Titos Jugoslavien?
livsmedel för regeringsfunktionärer och för armens samt OZNA:s
officersmässar, så är det endast de icke-privilegierade skikten som
måste betala de höga priserna för kött, bröd och socker etc. Därför krävs det ett oerhört mod och mycken kraft att utstå svåra
umbäranden för att inte löpa över och förvärva sig en »positiv
karakteristik» från OZNA. Då inkastandet av röstkulan i den
»oppositionella» urnan helt säkert för lång tid förskaffar den våghalsige en »negativ karakteristik» från OZNA, räcker det således
med enbart det ekonomiska trycket för att säkra en överväldigande majoritet för den härskande klicken.
Om polissystemet på landsbygden kan följande nämnas: Bonden
är, trots tillsättandet av den Titotrogne byfogden, OZNA-polisen
och nationelle anklagaren, mera motståndskraftig mot trycket än
stadsinnevånaren. Särskilt i Kroatien och Slovenien är bonden
genom tidigare terror vorden hård och slug och faller inte så lätt
för provokationer som den hetlevrade serben. Han förstår alltid
att på ett eller annat sätt undanhålla en del av det OZNA lägger
beslag på. (OZNA rekvirerade t. ex. på en vecka enbart i Vrsjats
och Smederevo 2,000 waggons vin, som Tito skickade som gåva till
Ryssland.) Då bonden sedan åratal inte kunnat köpa en lie eller
ens en spik, har mången bonde slagit sig på att bli smed eller
skomakare, och för varje stycke gammalt skrot och för gamla
krokiga spikar kommer man lättare över bröd och kött än för
hundralappar. Men barnadödligheten är fruktansvärd, enär det
varken finns läkemedel eller material till blöjor – inte ens papper, med undantag för de i massor producerade statstidningarna,
vilka man köper mindre för att läsa men mera för att använda
som ersättning för vadd och lindor, etc.
Relativt sett drägligast ha de få av nazis icke bortsläpade slovenerna i alplandet. Mobiliseras de fly de hellre över den näraliggande österrikiska gränsen och in i den av de allierade besatta
zonen, därför att de äntligen vilja ha fred och ro efter långa år
av kamp. Att tusenden sådana katolska bönder ansluta sig till de
kungatrogna f. d. jugoslaviska krigsfångarna som nu under jugoslaviska (naturligtvis ortodox-serbiska, ty endast sådana komma
ifråga som krigsfångar) generaler hållas i militär tukt och av
anglo-amerikanerna respekteras som allierade, det är en följd av
den omständigheten att det för dem varken i Österrike eller Tyskland finns arbetschanser. (Kung Peter fick som bekant i oktober
officiellt besöka dessa f. d. krigsfångar.) Dessa slovener bringade
också meddelandet· att transporter av hemvändande f. d. krigs- 615
Balkanikus
fångar kontrolleras av OZNA-funktionärer vid österrikiska-slovenska gränsen och där delas upp i två grupper, varav den ena
kunde fara vidare hem, medan den andra gruppen, som mestadels
bestod av officerare, gick fruktansvärda öden till mötes.
För att förhindra massdesertering över den österrikiska gränsen krävde Titomyndigheterna att de allierade skulle utlämna
desertörerna. Trots att varken engelsmän eller amerikanare gingo
med på det, lät Tito publicera att utlämningsansökan besvarats
positivt av de allierade. Faktum är att 35 officerare skötos i Belgrads förstad Zemun, men dessa officerare hade inte utlämnats
utan hade gått vilse vid gränsen och tillfångatagits av Titotrupper på slovensk mark. Enbart från den lilla serbiska byn Mihajlovac deserterade 180 tvångsrekryterade soldater och slogo sig
under veckolånga nattmarscher igenom till den av de allierade
ockuperade zonen. Tiotusentals desertörer gå dock inte till utlandet utan hålla sig gömda i skogarna. Träffa sådana grupper
tillfälligtvis på en grupp Mihajlovitjsoldater så ansluta de sig till
dessa, inte av några som helst ideologiska skäl utan uteslutande
av självbevarelsedrift. Så har den fågelfriförklarade f. d. krigsministern, som efter ryssarnas intåg rådde sina bönder att enskilda gå tillbaka till sina byar och göra bruk av Titos amnestianbud, medan han själv i sällskap med några trogna officerare
drog sig tillbaka till Bosniens berg, på sista tiden återigen och
nolens volens fått tillskott särskilt från Serbien och förfogar återigen över några tusen denna gången frivilliga soldater.
Tito tillåter inte de för Pavelitj’ terror 1941 till Serbien flyktade
c:a 200,000 serberna att återvända till sin bosniska hemtrakt, ty
där skulle de bara ställa till oro. Först och främst skulle de kräva
att få tillbaka sina gamla hus och jordlappar från de kroatiska
och mohammedanska f. d. Pavelitjbanditerna, och för det andra
skulle de få se många f. d. fascistledare som höga funktionärer
i Titos OZNA, ja några hirdmän t. o. m. i ministerposition, som
t. ex. hirdledaren Sulejman Filipovitj, vilken efter att ha tillfångatagits i Tuzla svor Tito trohetseden och därpå utnämndes
till minister.
Tusentals partisaner från Bosnien placerar Tito i Belgrad. Därmed slår han två flugor i en smäll: han undviker att dessa hans
anhängare få se och bli upprörda över den maktposition deras
dödsfiender fått därhemma, och samtidigt åstadkommer han att
det »kontrarevolutionära» Belgrad genomsyras med Tito-trogna.
I Belgrad boende och inväxta men enligt hans åsikt mindre till- 616
Vad sker i Titos Jugoslavien?
förlitliga läkare, lärare o. a. fördriver Tito ut i landsorten för
att ge deras Belgradplatser åt trogna icke-serbiska anhängare.
Även de fåtaliga överlevande judarna ger Tito arbetsschanser i
Belgrad, endast för att undvika att de skola återvända till sina
gamla hemtrakter och där kanske ge sig till att förfölja de värsta
mördarna, som nu genom dubbel trohet mot den nye husbonden
vilja söka »plåna ut» sina illdåd av 1941.
Att det nu på Balkan rör sig om imitation av ett sedan länge
i Sovjet självt övervunnet sovjetmönster, framgår också utav att
Tito lät insätta politiska kommissarier i alla militära kommandon, från armefördelningar ned till plutoner, vilka kommissarier
fått samma militära rang som motsvarande kommendant. Likaså
»demokratiserade» Tito alla rangtitlar – men inte lönerna eller
naturaförmånerna – så tillvida att soldaten tilltalar sin general
med orden »kamrat general».
J a, Jugoslavien behöver, förutom livsmedel och medikament,
nästan allt vad som hör till återuppbyggnad av dess svaga industri, ty de ryska befriarna togo då de lämnade jugoslavisk jord
med sig inte endast hästar och nötkreatur samt sockerförråden
utan också maskinerna och t. o. m. kolen från sockerfabrikernas
förråd.
Egna domstolar för bestraffning av samarbetsmän och krigsförbrytare ha upprättats. När medborgarna i staden Postjariveks
krävde att f. d. konstapel Radimir J ovanovitj skulle häktas och
dömas därför att han under ockupationen som polismästare samarbetade med Gestapo, så svarade OZNA-chefen: det gjorde Jovanovitj på order av Titopartisanerna, det var hans dubbelroll!
Liknande undanflykter användas för att rädda alla dessa äkta
jugoslaviska Gestapohjälpare, om de bara i rätt tid ställt sig till
den nya regimens och dess hemliga polis’ förfogande.
Då man under förevändningen att han hade samarbetat med
tyskarna fråntog den som god patriot ansedde tvålfabrikanten
Vlajtsjitj all egendom, tog denne som försvarare belgradadvokaten Despotovitj. En OZNA-tjänsteman kom till advokaten och
förehöll honom det kloka i att avböja uppdraget som försvarare,
i annat fall skulle han råka mycket illa ut … För att f. d. prosten numera polisministern Zetsjevitj skulle få ett ståndsmässigt tillhåll lade man beslag på dr Spalajkovitj’ villa och inredning. På samma sätt sörjde OZNA för de ledande kommunisterna
och löste deras bostadsfråga, trots bostadsbristen i det bombade
617
Balkanikus
Belgrad. Man rekvirerade precis. på samma sätt som de höga
Gestapofunktionärerna 1941 rekvirerade i de judiska våningarna.
Vid de »spontana» demonstrationerna för Tito går man tillväga
precis som förut hos nazis i Tyskland: man kommenderar ut folket. Dagar i förväg bestämma portvakterna, OZNA-ombuden i
fabriker, affärer, ämbetsverk och gator vilka som skola gå till
demonstrationen och vilka paroller som vederbörande skola skrika
ut. Den som blir sedd tillsammans med en engelsman eller amerikan får genast besök av OZNA och måste noggrant redogöra för
vad han talat med främlingen om. Vägrar han åta sig provokationsuppdrag får han en ))negativ karakteristik)) och riskerar så-
väl bostad som arbetsplats.
I Jugoslavien – för att sammanfatta – regerar en liten minoritet med hjälp av polisterror och ekonomiskt tryck. All verklig
makt ligger hos kommunistiska partiets centralkommittes politiska byrå. Alla s. k. icke-kommunistiska partier äro blott skenbilder, uppfunna och försedda med styrelse av Tito och hans
trogna, oftast då f. d. reaktionära yrkespolitiker som nu äro helt
i Titos hand. De hittillsvarande parlamenten sammankallas av
politbyrån i samarbete med OZNA och där tåls ingen opposition.
Att tillhöra dessa skenparlament betyder att vara höjd över och
befriad från all den nöd som råder i landet. Alla nyckelpositioner
äro besatta och besättas alltjämt, i den mån nya poster dyka upp,
av Tito-trogna. Alla generaler och allmänna åklagare äro medlemmar av kommunistiska partiet, likaså alla domare, alla polismästare, intendenter och kommissarier. Alla milisofficerare –
lantpolisen- äro partimedlemmar. De icke-kommunistiska funktionärerna tjäna bara som camouflage. Alla medborgare äro
hänvisade till OZNA:s nåd då det gäller utövandet av yrke, anskaffandet av ransonerade varor eller mottagandet av hjälp från
UNRRA, Röda korset etc., ett tvång som utesluter varje ansats
till politisk och ekonomisk frihet. Om de under sådant tryck avhållna valen och ur desamma resulterande parlamenten respektive
regering, av världsopinionen betraktas som vägen till Balkans och
därmed också Europas befrielse, då befinner sig Balkans nyckelland på väg till ny olycka, till nya oroligheter. Och utan stabilitet i detta oroscentrum ges det ingen bestående fred i områdena
mellan Egeiska och Adriatiska haven, mellan Balkanbergen och
Karpaterna, och heller inget framsteg i Donauområdet.
618