Samhällsproblemet i svensk etnologi

SAMHÄLLsPROBLEMET
I SVENSK ETNOLOGI
Av generalkonsul RAGNAR NUiVIELIN, Göteborg
DEN svenska etnologiska forskningen har till stor del varit inriktad på föremålsstudier och länge haft en ganska diffusionistisk
karaktär. Det nordiska materialet har främst fångat det etnologiska intresset i Sverige. I detta påstående ligger alls ingen kritik,
endast ett konstaterande, att forskningen här gått efter andra linjer än i Finland, där de Westermarckska traditionerna dominerat.
Sverige har haft och har en rad av solida forskare på det nordiska
gebitet: C. W. v. Sydow, Edvard Hammarstedt, Sigurd Erixon,
Gösta Berg, Gunnar Granberg, Sigfrid Svensson, och på det mer
kulturgeografiskt betonade området: Åke CampbelL
Den exotiska samhällsforskningen i Sverige, vilken nedan skall
belysas, började med Hjalmar Stolpe (d. 1905). I sitt arbete Utvecklingsföreteelser i naturfolkens ornamentik, med företal av Gustaf
Retzius, gör Stolpe skarpsinniga analyser av problem, som inte
sakna sitt sociologiska intresse. Primitiv ornamentik är nämligen
ofta inte endast en psykologisk yttring av folkens konstnärliga
läggning och prestationstalang utan gömmer även stundom tecken
och avbildningar, som en senare forskning (bl. a. v. Sydows), även
om stolpe kritiserats, kunnat påvisa vara skrifttecken, vilka bilda
de enda men desto mer värdefulla fixerade meddelandena om folkens öden och ’historia’. Enligt Stolpe ha de ur naturen lånade
grundmotiven, vilka småningom stiliserats, ursprungligen varit
uttryck för en bestämd och ledande ide.
Den närmast härpå följande generationen av svenska etno-sociologer var lärjungar av Stolpe: Erland Nordenskiöld, Eric von Rosen
och kanske i viss mån Sven Loven. Genom Stolpe och även Oscar
Montelius och under inflytande av den samtida naturvetenskapen
kom orienteringen i de etnografiska studierna att i första hand inrikta sig på museiföremål med tyåtföljande försök till kulturhistorisk rekonstruktion. Utan att på något sätt ensidigt acceptera kulturkretslärans metod, måste det dock konstateras, att den etnolo- 328
Samhällsproblemet i svensk etnologi
giska forskningen i Sverige i början varit påverkad av tysk
kulturhistorisk metod. Erland Nordenskiöld och Walter Kaudern
voro ursprungligen naturvetare, som delvis lärt sin metod från
djurgeografien.
Bland svenska etnologer intar Sven Loven en särställning. Han
har aldrig gjort några fältarbeten utan till största delen sysslat
med den gamla spanska litteraturen och med föremål, mest arkeologiska, från Västindien. Med utgångspunkt från dessa källor har
Loven åstadkommit ett stort arbete om Tainos kultur eller rättare
sagt ursprunget till denna kultur, som han försökt framkonstruera
genom jämförande studier. Lovens försök ligger inte minst i att
söka se helheten i kulturerna.
Walter Kaudern (d. 1942), som startade som zoolog, men sedan
allt mer gled över i kulturforskningen, har gjort fältarbeten både
på Madagaskar och på Celebes, på vilken senare ö han särskilt behandlat toala-folket. Kaudern har publicerat digra volymer om
Celebes, som innehålla synnerligen noggranna anteckningar och
ett värdefullt material, till största delen av etnografisk art. Men
närmast har detta karaktären av ett slags resonerande kataloger,
kompletterade med utbredningsstudier.
Det var ett stort forskararv bröderna Gustaf och Erland Nordenskiöld hade att förvalta efter en av den moderna geografiska forskningens mest frejdade representanter, friherre A. E. Nordenskiöld.
Men bägge bröderna visste, att på ett hedrande sätt föra släktnamnets traditioner vidare. Gustaf Nordenskiöld rycktes bort i sina
bästa år. Erland Nordenskiöld blev inte heller gammal (d. 1932).
Men det är mycket han fått till stånd.
Vid tjugotvå års ålder företog Nordenskiöld sin första exkursion
till Patagonien, en resa, som han skildrat i sitt lilla debutarbete
Från högfjäll och urskogar (1903). Sedan följde flera omfattande
forskningsresor till Sydamerika, om vilka Nordenskiöld publicerat
resultaten både i specialvetenskapliga avhandlingar och i populä-
rare böcker, nämnom bland de senare Indianliv i El Gran Chaco
(1910), Indianer och vita i nordvästra Bolivia (1911), De sydamerikanska indianernas kulturhistoria (1912), Forskningar och färder
i Sydamerika (1915), Drömsagor från Anderna (1916).
Åven de populärare arbetena innehålla en hel del värdefullt material. Nordenskiöld kom synbarligen indianerna ganska nära in
på livet. I Indianliv i El Gran Chaco behandlar han bl. a. flera intressanta samfundsspörsmål: frågan om hövdingskapet bland de
329
Ragnar Numelin
sydamerikanska indianerna, medicinmännens ställning, äktenskapsbruk, bröllops- och begravningsceremonier. Nordenskiöld
skildrar folkens liv i hyddorna och på fälten och han följer folkens
vandringsvägar. Nordenskiöld är en av de ytterst få etnologer,
som sökt utforska även o r s a k e r n a till de primitiva folkens
vandringar. Redan i Indianliv ingår han härpå, i senare arbeten
återkommer han ofta till frågan och belyser bl. a. de religiösa orsaker, som ligga till grund för dessa folkrörelser och vilka Nimuendaju-Unkel och Metraux utförligare behandlat. I Indianer och vita
i nordvästra Bolivia, som egentligen bildar en fortsättning på nyssnämnda arbete- en redogörelse för den av Arvid Hernmark utrustade expeditionen till norra Argentina och östra Bolivia 1908
-09- behandlar Nordenskiöld folket i urskogsområdet kring Amazonflodens sydligaste utlöpare. Författaren ingår här bl. a. på kulturinflytelser i Sydamerika.
Forskningar och äventyr i Sydamerika behandlar framför allt
pauserna eller guarayu-indianerna, och huari-indianerna, urskogsfolk, som lever i obetydligt blandad stenålder. Trots sin primitiva
kultur höra de dock icke till vandringsfolken utan odla jorden. I
sagda arbete redogör författaren även för sina arkeologiska studieresultat. I närheten av Chimeo, vid Rio Pilcomayo, påträffade
Nordenskiöld grottor med intressanta hällristningar, han företog
gravundersökningar, kartlade gamla ruiner, undersökte deras förmodade ursprung och sökte fastställa den skarpa kulturgränsen på
Andernas östsluttning; han visar hur fjällkulturen utbrett sig dock
utan att erövra slätten.
Nordenskiölds Comparative Ethnographical Studies (Vergleichende ethnographische Forschungen, 1918–29) ha även sitt sociologiska intresse också om de främst behandla utredningen av materiella kulturelement i Sydamerika. Författaren försöker här rekonstruera dessa elements ursprung och de inflytelser de varit
utsatta för, deras vandringar samt med ledning härav folkens i
fråga rörelser över den sydamerikanska kontinenten. När ett folk,
frivilligt eller ofrivilligt, flyttar sig från en plats till en annan,
bibehåller det, enligt Nordenskiöld, det mesta av sin gamla kultur.
Om den nya trakten erbjuder andra levnadsbetingelser än den
gamla, undergå stammens kulturelement en förändring. Nordenskiöld, som ger många exempel på dylika vandringar, anser, att
man etnogeografiskt skall kunna fastställa varifrån ett folk kommit, ty från sina första boplatser måste det alltid ha bevarat
vissa kulturelement. Och enligt den svenske forskaren borde ett
330
Samhällsproblemet i svensk etnologi
folks eller en stams kultur undergå större förändringar om det
råder en väsentlig skillnad mellan den förra och den senare boplatsens naturförhållanden än om dessa yttre levnadsbetingelser i
huvudsak äro desamma. Nordenskiöld har en benägenhet att stundom generalisera väl mycket. I de sista volymerna av Comparative
Ethnographical Studies blir kritiken dock spändare.
En stams, ett folks kultur k a n undergå förändringar trots att
de yttre levnadsbetingelserna bli desamma, och folkstammar av
olika ursprung, men levande i liknande miljö, behöva inte, även om
de stå i kulturutbyte med varandra, uppvisa liknande odling. I
dessa frågor var Ratzel nästan mer kritisk än Nordenskiöld. Särskilt de sociala problemen äro till sin natur ofta så ’individuella’,
att för olika problems lösning olika undersökningsvägar måste inslås, men den etnologiska gynnas nog av en geografisk tangering.
Nordenskiöld var en tränad och säker etnolog. Han förstod även
att skickligt använda den gamla spanska litteraturen. Hans hypoteser verka i allmänhet välgrundade, hans stil är klar, temperamentsfull, stundom ganska realistisk. Nordenskiöld var en skicklig
samlare av etnografica. Det är också betydande samlingar han
hemfört från urskogarna: vävnadsalster, handslöjd och konstsaker,
av vilka största delen införlivats med det förnäma Etnografiska
Museet i Göteborg – till stor del Nordenskiölds skapelse – och
Statens etnografiska museum i Stockholm.
Ä ven om Nordenskiöld i hög grad var den etnografiska samlaren
och såg den sydamerikanska indiankulturen i ett stort diffusionistiskt ljus, innehålla hans arbeten, som sagt, även goda och grundade sociologiska iakttagelser beträffande samfundsliv och religion. Under de sista åren av sin levnad blev Nordenskiöld allt mer
intresserad av religionshistoriska spörsmål och fick över huvud en
bredare syn på fältarbetet. Han beklagade ibland, att han icke
kommit att vistas längre tid hos en och samma stam och därigenom
kunnat göra mera monografiska undersökningar. Bland Nordenskiölds senare arbeten böra nämnas hans undersökningar bland
indianerna på Panamanäset, och posthuma studier om cuna-indianerna därstädes.
Nordenskiöld fick många elever: Sigvald Linne, Gösta Montell,
Henry Wassen, Stig Ryden, Karl Gustav Izikowitz m. fl. Av dessa
böra Linne, Ryden och Montell främst betecknas som arkeologer.
Men även om den sistnämndes dissertation är arkeologisk, har han
sedermera även sysslat med etnografiskt material. Henry Wassen
åter är inställd på andlig kultur. Han har skrivit förtjänstfulla av- 331
..
Ragnar Numelin
handlingar om ornament och myter och gjort goda undersökningar
bland indianer i Colombia. I metodiskt avseende ansluter sig Wassen till de föregående. Ernst Manker, Lapplandsforskaren, har behandlat bl. a. den lapska trolltrumman.
Den mer sociologiskt betonade linjen i modern svensk etnologisk
forskning representeras särskilt av Karl Gustav Izikowitz, chef för
etnografiska avdelningen vid Göteborgs Museum. Izikowitz startade
med en avhandling om sydamerikanska musikinstrument, en studie
av rätt diffusionistisk karaktär om ock dess författare redan här i
viss mån sökte sig ut över det vanliga schemat genom att även beröra musikinstrumentens funktioner. Sedan dess har Izikowitz genom studier bl. a. i England och Amerika förts in på sociologiska
gebit, även om han fortfarande ägnat sig åt föremålsforskning. Men
till åtskillnad från andra svenska etnologer, söker Izikowitz alltid
ställa föremålen i deras sociala sammanhang. Genom hans forskning går en användning både av den kulturhistoriska och komparativa metoden efter enhetliga principer.
Izikowitz har bl. a. gjort en intressant studie beträffande kommunalhusen hos lamet i det inre av franska Indo Kina, nära thailändsk-burmanska gränsen (’The Gommunity House of the Lamet’,
i Ethnos 1943, 1-2) med en markerad kritik av den av Heinrich
Schurtz angivna riktningen. I stället för att, såsom Schurtz i ’die
Männerhäuser’ se ett uttryck för motsättningen mellan könen eller
att utgå från v. Fiirer-Haimendorffska principer som resultat av
ett mer eller mindre starkt hövdingadöme, söker Izikowitz påvisa
en rad olika relationer mellan olika samhällsgrupper och leder det
primitiva klubbhuset till ett embryonalt uttryck för the public Life.
Izikowitz, som studerat förhållandena mellan gruppernas eller individernas privata intressen, anser, att en sådan institution blott
är en del av de allmänna institutioner och på många sätt symbolen
för högre organisationsformer.
Ar 1944 utgav Izikowitz ett populärvetenskapligt arbete om
lamet, över dimmornas berg. Det handlar om djungelns primitiva
svedjebönder, hos vilka han som ensam europe vistats i nära två
års tid. I få trakter på jorden lever väl så många olika stammar
och språkgrupper i fred med varandra. Lamets liv och sedvänjor
har Izikowitz studerat efter moderna sociologiska metoder. Man
måste hoppas, att författaren kan förverkliga sin plan, att snart
återvända till nya forskningar i Bortre Indien. Före det torde den
göteborgske museichefen kunna framlägga ett stort vetenskapligt
332
Samhällsproblemet i svensk etnologi
verk om sin första expedition, där han särskilt sysselsätter sig vid
primitiv ekonomi.
På Nordenskiölds första Sydamerikaexpedition, den s. k. ChacoCordilleraexpeditionen, medföljde, som nämnt, greve Eric von Rosen. övriga deltagare voro Robert Friis och Gustaf von Hofsten.
I Ethnographical and Archeological Researehes in Argentina and
Bolivia har von Rosen redan år 1904lämnat en preliminär rapport
om expeditionens arbeten. Det förstnämnda arbetet innehåller för
resten en hel del värdefulla upplysningar även om den av von Rosen upptäckta lokaltypen av andinsk fjällkultur i Torijadalen. Men
de sammanhängande arbetena från expeditionen i fråga utgav von
Rosen först sexton år senare, två praktverk, En förgången värld
(1919) och Bland indianer (1920). Båda arbetena bygga, utom på
egna forskningar, även på jämförande litteraturstudier. Det kan
omnämnas, att von Rosen härvid ger ett vackert omnämnande åt
Rafael Karstens forskningar i Gran Chaco. I verket Bland indianer
söker författaren påvisa chiriguano indianernas härkomst och
stamfrändskap med närboende indianer och von Rosen uppehåller
sig särskilt vid deras bostäder, hyddor och påbyggnader. Det rent
etnografiska intresset överväger här, liksom över huvud i von Rosens arbeten. Samhällsskicket och den andliga odlingen, särskilt
religionen, behandlas ganska flyktigt. Då författaren kommer in
på choroti indianerna, blir samhällsteckningen något fylligare.
Greve von Rosen gör en intressant jämförelse beträffande arbetsfördelningen mellan könen, en undersökning, som bekräftar Westermarcks teori att kvinnans ställning på lägre kulturstadier långt
ifrån är så underordnad, som en del ytliga betraktare av primitivt
samhällsliv velat göra gällande. De olika sysslorna ha sin grund i
naturliga orsaker. Särskilt hos vandrarfolk förefaller en tung arbetsbörda vila på kvinnorna: barnens vård, livsmedelsanskaffningen, transporten av det anspråkslösa bohaget (i stora bärnät
eller väskor), medan männen skenbart gå lösa och blott bära pil
och båge. Men det hela har sin grund i det faktum, att männen
måste vara stridsberedda för anfall och färdiga att fälla villebråd.
Eric von Rosens främsta arbete behandlar Afrika. I Träskfolket
(1916) framlägger han den svenska Rhodesia-Kongoexpeditionens
(av år 1911-12) resultat. Själva den transafrikanska resan har von
Rosen skildrat även i sin populära bok Från Kap till Alexandria.
Expeditionens huvudsyfte var att göra undersökningar i det föga
kända Bangevolo-området, där batwafolket, ’träskfolket’, har sina
333
…
Ragnar Numelin
sävhyddor på gungande gräsöar. När hyddornas ägare flytta, hoprullas bastsnöret, som med undantag av eldstaden är det enda som
vid flyttningen medtages. Huvuddelen av von Rosens monografi
omfattar den materiella kulturen. Den andliga har här mindre
uppmärksammats, vilket inte heller varit möjligt i betraktande av
att expeditionen blott stannade ett par månader hos batwa. Det
religiösa avsnittet är ytterligt kortfattat. Greve von Rosens framställning av den andliga kulturen bygger för resten ej uteslutande
på förhållandena hos träskfolket utan även på kringboende grannfolks samhällsskick, seder och religion. Författaren utgår nämligen från det djärva antagandet, att förhållandena hos dessa varandra närboende folk måste gestalta sig någorlunda lika, men mot
dylika antaganden kan mycket invändas, särskilt som författaren
söker utsträcka generaliseringen till primitivt centralafrikanskt
samhällsliv över huvud. På den afrikanska kontinenten ha folkvandringarna varit täta, primitiva kulturer ha blandats med varandra. Huru skulle då den andliga kulturen ha förblivit stabil~
Greve von Rosens arbeten äro etnografiska praktverk, där de
sociologiska momenten fått träda i bakgrunden för anteckning av
materiell kultur och skildringar av själva forskningsfärdernas ofta
nog så spännande och fordrande förlopp. Men de utgöra dessutom
intressanta bidrag till den jämförande etnologien.
Bland svenska samhällsforskare i exotisk miljö intar chefen för
statens etnografiska museum professor Gerhard Lindblom en särställning. Redan i början av 1910-talet vistades Lindblom ett par
år i Östafrika, där han grundligt studerade akambafolket. Lindblom har även gjort senare forskningsresor till dessa trakter. De
första resultaten av akambaforskningarna förelade Lindblom i en
solid disputation The Akamba in British East Africa (1916), vilket
arbete sedermera utökats med ett större verk med samma titel i
Upsalaserien Archives-Orientales (1920). Lindbloms akambamonografi betecknar, vid sidan av Rudolf Elanders Göteborgsdisputation
om klanväsendet hos de nordamerikanska indianerna (1909), en av
de första etno-sociologiska avhandlingar, som ventilerats i Sverige.
Lindbloms akamba-arbeten bära prägeln av den samvetsgrannhet och kritik, som på ett sympatiskt sätt utmärker Lindbloms hela
forskning. Då Lindblom för resten startat som filolog, har han
haft en god grund att bygga på vid lingvistiska studier i Östafrika.
Monografien över akamba är ett omfattande verk över primitiv
kultur och samhällsliv utarbetat efter tidens metoder. Akambas
334
Samhällsproblemet i svensk etnologi
sociala organisation och rättsskipning samt religiösa riter beskrivas omsorgsfullt, likaså äktenskapsförhållandena. Om man ville
göra en invändning, vore det mot själva indelningsgrunden: författaren hänför ’Marriage’ och därmed sammanhängande sociala
relationer under kapitlet ’Individual Life’; i betraktande av att
frågan om äktenskapet väl måste anses höra till de rent sociologiska problemen, förefaller det som om det hade varit naturligare
placerat i ’Part: Sociology’.
I den stora akambamonografien berör Lindblom även folkets inställning till ’vetenskapliga frågor’. Detta är mig veterligen ett av
de få fall i den sociologiska litteraturen (ett annat är Birket-Smiths
kapitel ’Videnskabens Forudsmtninger’ i Kulturens Veje), där primitiv vetenskap behandlas, en för kännedomen om ursprunglig
mentalitet icke oväsentlig fråga. Lindbloms framställning av totemismen och totemätterna hos akamba betecknar också en mycket
noggrann undersökning.
Lindblom har sedermera dock inte direkt fortsatt på samma linje,
samhällsforskningens, utan främst ägnat sig åt spörsmål av museal
art, frågor om föremålens utbredning etc., i kulturhistorisk stil,
vetenskapliga undersökningar av den materiella kulturen. Som
chef för Statens etnografiska museum och utgivare av Ethnos utför
professor Lindblom även en betydande gärning.
Ungefär samtidigt som Lindblom disputerade Gustaf Bolinder
med en etno-sociologisk avhandling om ijcaindianerna i Sydamerika, ett arbete som han sedermera kompletterat i tysk edition.
Vid sidan av denna bok är Bolinders Det tropiska snöfjällets indianer ett arbete, som innehåller en del sociologiskt material, resultatet av forskningsresor bland indianerna i Sierra Leone, alpkedjan, som stiger ur Karaibiska havet. Forskningsföremålet var
främst indianerna på de urskogsklädda västra och nordvästra sluttningarna av Sierra Nevada och Santa Marta. Det som emellertid
något minskar det så att säga genuina värdet av materialet är det
faktum, att indianerna i dessa trakter äro påverkade av europeisk
civilisation. Tyvärr har Bolinders senare produktion gått mer i den
populärare vetenskapens tecken.
Till raden av svenska forskare med exotiska motiv, visserligen
av teoretisk art, sluter sig en av prof. Lindbloms elever Upsaladocenten Sture Lagercrantz genom sina Afrikaundersökningar.
Lagercrantz främsta arbete, som samtidigt är hans gradualav- 335
Ragnar Numelin
handling (Beiträge zur Kulturgeschichte der afrikanischen J agdfallen, 1938), väl vitsordad särskilt av utländska forskare, är främst
en etnografisk studie om afrikansk jaktteknik (sp. jaktfällorna),
men han har samtidigt lyckats klargöra en del interafrikanska
samfundsförhållanden samt inflytelser och beröringar från utomeuropeiska kulturer. Frågan saknar inte sitt speciella sociologiska
intresse: under lång tid stod, som känt, Anckermanns år 1904 framlagda teorier härvid ganska orubbade tills Baumann år 1934 avsevärt bringade dem att svikta, fördjupande samtidigt det av Anckermann skapade teoretiska underlaget för en närmare förståelse av
Afrikas kulturgeografi. Lagercrantz bygger i sitt nämnda arbete
rätt mycket på Baumanns teori om jägarkulturerna men har yttermera genom eurasiatiskt material styrkt sannolikheten för påverkningar inom afrikansk kultur från andra kontinenter. Och Lagercrantz har vidare påvisat gränser mellan gammalt och nytt indiskt
inslag i Östafrika (inte endast i fråga om jaktbruk utan betr.
tandanomalier, fingerstympningar och monorki) samt belyst den
arabisk-persisk-indiska kulturens utbredning i Östafrika, olika Sudankulturers samband med främre Orienten och frågan om de s. k.
nilotvandringarna till Sydöstafrika. I sina undersökningar finner
Lagercrantz även anknytning till förhistoriskt material.
Svensk religionsforskning har ofta slagit följe med den etnologiska vetenskapen. Härvid böra vi främst nämna namn som Martin
P:n Nilsson, vars handböcker Primitiv religion och Primitiv kultur
i varje fall på sin tid betecknade goda handböcker vid det religionshistoriska studiet. Prof. Nilsson har även i övrigt i stor utsträckning utnyttjat primitivologiskt material i sina undersökningar och
även skrivit ett intressant arbete om primitiv tideräkning. Edgar
Reuterskiölds studier om sakrala måltlder formade sig till en undersökning om totemismen, som tilldrog sig internationell uppmärksamhet. I ett senare arbete har Reuterskiöld behandlat de nordiska lapparnas religion, vilket tema även varit föremål för en undersökning om förbindelserna mellan nordisk och lapsk religion i
Dag Strömbäcks Sejd.
I sitt stora arbete om Gudstrons uppkomst redan för en trettio
år sedan använde sigNathan Söderblom av etnologiska källor. Den
nuvarande innehavaren av lärostolen av religionshistoria i Uppsala
prof. Geo Wirlengren har bl. a. i Hochgottglaube in altem Iran
(1938) gett en även på etnologiska källor baserad framställning av
höggudstron på asiatiskt och även afrikanskt område samt bygger
336
Samhällsproblemet i svensk etnologi
i ett i senaste år utkommet, enligt min tanke något ensidigt orienterat arbete Religionens värld även på etnologiskt material. Prof.
Ernst Arbman har studerat indiska religioner och de primitiva
föreställningarna om själ och kraft. Och prof.H.S.Nyberg har bl. a.
utgett ett förnämt arbete om !rans forntida religioner (1937). I en
vidlyftig dissertation The King of Ganda (1944) har d:r Tor Irstam
behandlat institutioner som hänföra sig till det sakrala kungadömet
i Central-Afrika, uppehållande sig dock främst vid den etnografiska sidan utan att få fram någon egentlig sociologisk syntes.
Som ett deskriptivt arbete i komparativ afrikansk etnologi har det
självfallet sitt intresse. Det sakrala kungadömet har beträffande
den öst- och västsemitiska kulturkretsen behandlats av Widengren
och för den antika och främre orientaliska av doc. I. Engnell. Båda
bygga dock mer på arkeologiskt än etnologiskt material. Sociologiska synpunkter framkomma även i en grundlig och elegant undersökning av docenten Folke Ström i disputationen On the Sacral
Origin of the Germanic Death Penalties med polemik mot den tyske
rättshistorikern v. Amiras tes om de germanska dödsstraffen.
Den sociologiska synpunkten är särskilt framträdande i Nils
Forsbergs avhandling Une forme elementaire d’organisation ceremoniale (1943). Forsberg vill finna en förklaring till de elensinska
mysteriernas och en del andra antika kulturers egendomliga organisation, där kulten nämligen utövas av två samverkande parter. Tidigare har denna organisationsform i regel förklarats som
ett resultat av historiska förvecklingar. Forsberg däremot menar,
att vi här ha att göra med en allmän organisatorisk princip. Till
denna slutsats ledes han bl. a. genom ett studium av den organisationsform på primitivt område, som av engelska forskare- Rivers,
Elliot-Smith, Perry m. fl. -betecknats som den d u a l a och vars
betydande kultiska former Forsberg påvisar. D:r Forsberg torde
vara den enda svenska forskare, som mottagit starkare impulser
från den franska sociologiska skolan, närmast Marcel Mauss och
Levy-Bruhl.
Allmännare sociologiska spörsmål ha behandlats av Sven Lönborg i ett litet arbete om Den primitiva familjen (1919, ny uppl.
under utk.), där författaren först ger en resume över den tidigare
forskningen, men, enligt min tanke, dröjer omotiverat vid Bachofens rätt allmänt övergivna teori om en forntida gynaikokrati,
ävensom vid klannamnets förmodade ursprung. Lönborg lämnar
emellertid helt å sido frågan om det sociala urtillståndet. Klan- 337
Ragnar Numelin
familjen ligger, enligt Lönborg, till grund såväl för exogamien som
matriarkatet och patriarkatet.
Lönborgs framställning avviker i många avseenden från Westermarcks stora undersökningar om äktenskapets uppkomst. Lönborg
förutsätter inte direkt en primitiv promiskuitet såsom urtillstånd,
men han negerar inte bestämt den; han opererar med uppgifter om
stammar som leva i promiskuitet, uppgifter, som Westerrnarek
övertygande visat nästan undantagslöst vara svagt grundade. Lönborgs teori om klanen, såsom urtypen för primitiv samhällelig
sammanslutning – tidigare för övrigt utvecklad av bl. a. Kautsky
-, har icke stöd i andra än exeptionella exempel från den nyare
etnologien och i okontrollerbara uppgifter i en äldre historia, som
icke alltid kanske haft tillräckligt kritisk blick för etnologiska
data och fakta. Klaner eller stammar äro nästan överallt sammansatta av flera familjer och medlemmarna av dessa familjer närmare förbundna med varandra än med övriga medlemmar av stammen. Den primitiva familjen är i regelliten och har visat sig vara
den enda formen av social ordning på det lägsta stadiet. Lönborg
kan inte heller övertygande stödja sitt antagande om den förmodade stora betydelsen av matriarkatet jämfört med patriarkatet.
Rätt intressant är däremot författarens teori om totemismen, i vilken han ser ett slags accidentiell förstärkning av klansolidariteten.
Teorien verkar långt ifrån osannolik, men tarvade en närmare motivering.
Teoretiska sociologiska spörsmål behandlas, som känt, utförligt
av Gustaf F. Steffen i hans verk Sociologi, där den lärde forskaren
tecknar en allmän samhällslära i stil med Herbert Speneers klassiska verk The Principles of Sociology, samt i det omfattande arbetet Världsåldrarna, där Steffen försöker sig på en ganska djärv
parallelldatering av mänsklighetens kulturutveckling på skilda
håll.
Den moderna svenska etnologiska forskningen har förnäma traditioner. Den företer, såsom jag här i korthet sökt antyda, många
olika aspekt, den sträcker sig över vida intressesfärer. Att den
riktat sig både gentemot nordiska forskningsfält och exotiska, där
den, som nämnts, även tangerar sociologiska och religionshistoriska
spörsmål, förlänar den en rik och mellanfoklig karaktär.
338