Litteratur
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
BENGT LIDFORSS
Av socialrådet GUNNAR LÖWEGREN, A”lsten
Inom frisinnade studentkretsar i sekelskiftets Lund stod det en
glans kring Bengt Lidforss’ person och gärning som jag aldrig mött
senare i mitt liv, varken där eller annorstädes. För dem betecknade
han intelligensen i dess högsta potens av klarhet och skärpa, den
intellektuella hänförelsen vilken aldrig dagtingade med sanningskraYet, den självskrivne hövdingen, för vilken varje fejd blev en seger
och vars mod man aldrig behövde tvivla på.
En liten skara av ofta helt unga studenter höll ostentativt sig i förgrunden som en livvakt omgivande hövdingen. De betraktade sig som
eliten, de enda studenter med vilka han förtroligast umgicks, när
han ville släppa Barrabas lös. Nästan på skryt vinnlade de sig om
att genom sitt framträdande chockera. Deras ordval var cyniskt, deras
skildringar oförtäckta, de satte en ära i att »utmana brackorna» och
bracka var i deras ögon envar som icke fann nöje i det bohemliY
av påfallande låg klass de förde.
Med förkärlek skändade de teologerna och märkte de, att ett skvalleröra spetsades, njöto de av att safta på ännu kraftigare. På så sätt
bidrogo de till att sprida och förstora »skandalerna» kring Lidforss
och få de bigotta att tyda glansen kring hans änne som en djävulens
lusteld.
Och likväl var där knappast någon, av vad åsiktsriktning han än
,-ara månde, som icke med respekt talade om Lidforss som vetenskapsman, beundrade hans intelligens och ordkonst, fruktade honom
som polemiker.
Hade det blivit bekant, att Bengt Lidforss skulle taga del i en
debatt på ett diskussionsmöte, visste man, att man hade att infinna
sig i god tid för att få plats, ty sådana kvällar fylldes Akademiska
Föreningens stora sal till bristningsgränsen och korsades redan- tidigt
Lundagård av täta klungor studenter och arbetare på väg upp till
mötessalen. Arbetarna höllo till på läktarna. Framme till vänster i
salen, ej långt från talartribunen plägade D. Y. G:s yngre koryfeer
taga plats och Lidforss bland dem. När han tog till orda, placerade
han sig gärna invid en pelare och tog då och då, liksom för att markera vissa partier i anförandet, ett steg framåt mot publiken. När
han besinnade sig över något han ville göra n~ranserat och lätt fatthart, stod han ofta och stirrade ned i handen som han då höll framför
sig med innersidan uppåt. Man trodde först att han sökte något på en
anteckningslista, men han hade ingen sådan och snart märkte man,
att han med den andra handen liksom drog streck uti den förras
fåror.
46- 4t>84t Svensl.; Tidskrift 1945 623
Litteratur
Man kände strax igen Lidforss på hans stämmas sonora klang.
Rösten var icke stark, men osedvanligt distinkt, så att den tydligt
nådde varje åhörare i den likväl ganska stora salen. Den hade en
charmfull timbre och trots att Lidforss förnekade att han förstod sig
på musik modulerade han den med musikalisk smak. Särskilt karakteristiska voro visl-la plötsliga övergångar mellan olika tonhöjder.
Anförandet var alltid väl övertänkt, om ock improviserat, och vissa
uttryck på förhand utarbetade, citaten valda. Sällan saknades ett
dylikt av Goethe, vilken för att imponera på »kälkborgarna» gärna
presenterades som Geheimeetatsrådet. Här och där serverades till
motståndares vederkvickelse ett beskt piller, men Lidforss’ polemiska
styrka låg väsentligen i förmågan att fånga in ett motståndarens
argument, placera det i ett större sammanhang och med omutlig
logik påvisa antingen att det var absurt eller att det bevisade motsatsen till vad Lidforss motpart påstått.
Dylika mothugg voro likväl endast intermezzon i en klar och
pedagogiskt mästerlig framställning av en åsikt som man såg aYteckna sig mot en livsåskådnings vida rymd. Man betogs av det
sakliga, gedigna i åsikten, men fångades än mera av kombinationen
av erfarenheter från olika studieområden och personmiljöer och av
de perspektiv som öppnades hän emot oanade sammanhang.
•
Denne Bengt Lidforss har i dagarna framträtt i en för de flesta
av hans tidigare bekanta nog delvis ny gestalt. Det har skett i den
bok: »Så minns jag Bengt Lidforss», som hans syster, d:r Gärda Lidforss-af Geijerstam i dagarna publicerat. Det är hemmets, skolårens
Bengt Lidforss, sonen och brodern som Gärda Lidforss här intelligent
och fängslande tecknat och med rörande systerlig pietet presenterat
för läsekretsen. Denna teckning är sammanknuten med en framställning av hans allmänna utvecklingshistoria, åtminstone med brottstycken ur denna, samt fullföljd ända till hans död vid fyrtiofem års
ålder i sept. 1913. Det är ett ytterst värdefullt bidrag till förståelsen
av Bengt Lidforss, som hans syster härmed lämnat. Det innehåller
upplysningar och dokument av kapital betydelse. Framdeles kan
ingen med saklighet skriva om Lidforss utan att ha tagit del aY
denna bok. Den utgör ett värdefullt komplement till de tidigare framställningarna i Paul Rosenius’ »De unga gubbarna», Axel Herrlins
»Från sekelslutets Lund» och Hans Larssons »Ideerna i Stabberup».
•
Bland skildringarna av barnaåren i det trevliga professorshemmet
vid Bytaregatan i Lund eller om somrarna vid Skelderviken är det
särskilt en liten upplysning som jag skulle vilja understryka. Systern
berättar att »Bengt var redan tidigt en auktoritet bland oss syskon
t. o. m. för Karin, fast hon var två år äldre. Det var han för övrigt
inte bara inom syskonkretsen, det blev han också tidigt bland kamraterna», och hon tillägger att han var »en mycket snäll storebror».
Förklaringen till hans auktoritet får man kanske lättast genom ett
624
Litteratur
citat ur en skildring, lämnade utav en annan av hans systrar, nuvarande professorskan Strömgren. Denna hade »som femåring för första
gången hört talas om horisonten men hade svårt att fatta vad det
kunde vara. Så nästa morgon stod Bengt vid. hennes säng och frå-
gade: Vill du med ut till horisonten~ – Om hon ville! Hand i hand
gick den store Bengt och den lilla systern ned till hamnen och stego
i båten.» De rodde långt ut. »Ingen roddbåt, ingen seglare syntes.
Det var alldeles lugnt, alldeles spegelblankt. Långt västerut syntes
röken från ångbåtar. -· Titta, Heve, de ångbåtarna kan man inte se
från verandan. – Då förstod jag hur rysligt långt borta vi måste
vara. Aldrig hade jag sett havet så stort och blått. Plötsligt höll
Bengt inne på årorna. Se, sade han blott. Ett par årlängder ifrån
oss kommo två stora vita svanar simmande. Utan att frukta summo
de lugnt förbi … drogo vidare ut mot de oändliga blå vidderna. –
Ofta både före och efter den dagen förde Bengt mig ut från det alldagliga, bort emot det oupphinneliga, visade mig vidder, lät mig få
en skymt av det underbara.»
Ligger ej däri den suggestiva kraft Bengt Lidforss utövade. Förde
han ej långt senare i livet sina elever ut över vetenskapliga vidder,
ledde han ej sekelskiftets frisinnade ungdom fram mot de stora perspektiven, fick han ej vid sidan om Axel Danielsson, för vilken han
hyste den varmaste beundran och vänskap, ett grepp som kanske ingen
annan om de sydsvenska arbetarnas hjärta ej blott därför, att
han, vetenskapsmannen, tog deras parti, utan fastmer därför att han
ansåg dem värdiga nog att upptagas i sin lärjungeskara och
i sina »naturvetenskapliga kåserier» uti »Arbetet» lärde dem förstå
naturens mysterier på ett för dem fattbart sätU –
”
Om Lidforss under hela sitt liv förblev sina systrars vägvisare
och ridderlige kavaljer, som aldrig försummade ett tillfälle att uppvakta dem med blommor, så är hans förhållande till modern, vilken
var fast förankrad i vissa religiösa åskådningar och ej saknade en
dragning åt mysticism, helt annorlunda, rörande i sitt slag. Han är
innerligt fäst vid »My», som han alltid kallar henne, och anslår en
ton av farbroderligt raljeri för att skämtsamt slå bort hennes bekymmer och skrupler över hans åsikter och syndiga leverne. Och
han fantiserar för henne som Per Gynt för sin mor.
Den 15 sept. var hans födelsedag. 1913 fyllde han den dagen fyrtiofem år och visste att han icke hade många veckor eller dagar kvar
att leva. Men han hade väl sörjt för att ingen finge oroa modern. Han
hade påstått sig ha en svår bronchit, ingenting annat. Eftersom hon
bodde i Stockholm och han i Lund, var det honom omöjligt att på
födelsedagen uppvakta henne, trots att han alltid hävdat att det var
modern och icke han som borde vara den dagens verkliga festföremål.
Han får inskränka sig till att skriva henne ett brev. Hela hans själ
talar ur det brevet: »På måndag, kära My, har du och jag en liten
privat minnesdag — skada att vi ej kunna begå den samtidigt med
en liten festmiddag på Rosenbad. Där skulle vi skålat och hållit tal
625
Litteratur
för varandra och My skulle haft en stor rosenbukett vid bröstet och
jag en mindre ros i knapphålet, därpå en liten automobilpromenad
på Djurgården och så skymningsprat och thesupe hemma hos Dig.
Det programmet måste vi realisera en gång, kära My.» –
”
Varken på fädernet eller mödernet var Lidforss skåning, men han
kom tidigt – kanske påverkad av den nära förtrogenhet han under
långa botaniska upptäcktsfärder fått med den skånska naturen – att
känna sig som skåning. Han blev en av de främsta förkämparna för
skånsk litteratur och konst och han kände nära andlig gemenskap med
80-talets Ola Hansson och dennes frände Hans Larsson, med vilken han
livet igenom var förenad i varm vänskap. Lidforss’ fader var dalmas
och enligt sonens ord »en typisk representant för uppsvenskheten i
den manligare formen». Fullt samförstånd mellan far och son kunde
det aldrig bli, deras levnadsvandel och temperament voro för olika.
Men med vilken sonlig respekt parad med tillgivenhet talar ej i sina
förtroliga brev Bengt Lidforss om fadern, såväl i breven från yngre
år som från slutet av sitt liv.
Som ung, skriver han 1887 till fadern: »Jag har så utförligt motiverat mitt förslag, icke därför att jag på något vis skulle vilja disputera mig till Pappas samtycke, utan endast för att visa vilka skäl
som skulle kunna förmå mig att släppa septemberexamen.» Och i
ett brev till systern från januari 1910: »När jag tänker på ditt sista
intryck av Pappa, snäll men tyst och blek, så får också jag tårarna
i ögonen, ty jag känner mig djupt i släkt med honom, mera organiskt
och temperamentellt, om jag så får säga, än intellektuellt personligt.>>
Till fadern var det också som han 1893 riktade det utförliga brev,
vilket kan benämnas hans stora självbekännelse och som utgör det
kanske främsta bidraget i Gärda Lidforss’ bok, där det nu för första
gången publiceras.
Bengt Lidforss berättar i det, hur redan innan han konfirmerats
hans bibeltro betänkligt rubbats genom Darwins skrifter och hau
en dag 1884 fullt medvetet stod inför alternativet att avbryta konfirmationsläsningen eller bli troende. Han beslöt på allvar försöka
det senare och »resultatet ·blev att jag dagen närmast konfirmationen
befann mig i ett egendomligt, halvhypnotiskt tillstånd… Så kom
nattvardsgången och det var en kolossal missräkning … en rent fysisk
katastrof.» Han trodde emellertid fortfarande på att världsförnuft
och själens odödlighet var honom ett axiom. . . Så en dag i april 87
gav Pappa mig vid frukostbordet en bok: ’Die naturwissenschaftlichen Grundlagen der Estetik’, där fann jag under rubriken ’Unsterblichkeit’ en lugn och opartisk framställning där det nästan en passant
anmärktes att den moderna fysiologien omöjliggjort tron på en individuell odödlighet — jag kan knappt psykologiskt förklara det.
men det var i den stunden som om fjäll fallit från mina ögon och
en tung sten från mitt hjärta; jag hade med ens glidit in i den nya
världsåskådningens luft och andades fritt. Så lärde jag på allvar
känna Herbert Spencer och de andra utvecklingsfilosoferna, njöt av
626
Litteratur
de väldiga utvecklingsperspektiven, som dessa rullade upp för mänskligheten och fann det alldeles klart att det paradis vi ej äga ligger
framför oss, ej bakom oss.»
Detta brottstycke må vittna om det betydelsefulla i det av systern
nu publicerade och om det uppriktiga förtroende han visade sin fader.
Men det brevet har även ett annat värde. Det är en bekräftelse på
vad man redan tidigare mött så många symptom, nämligen att Bengt
Lidforss innerst inne var djupt religiös. Systern understryker detta
då hon skriver:
»Om icke ordet religiös blivit så missbrukat och fått en dålig klangskulle man kunna kalla Bengt religiös. Han hade ett starkt sedligt
patos när det gällde sanningskravet, och intellektuell ärlighet var
för honom lika nödvändig som syret i luften. Men hans rättrådighetsbegrepp var icke de kristnas som bygger på de tio buden och
bergspredikan, utan det rent platonska med de tre dygderna vishet,
tapperhet och självbehärskning.»
ANDLIGT OCH VÄRLDSLIGT REGEMENTE
Av teol. lic. ochfiL kand. CARL-EDVARD lVORNIANN, Lund
Under de senaste femton åren har ett flertal undersökningar sett
<lagen om den lutherska teologiens syn på förhållandet mellan andligt och världsligt regemente. Nyligen ha tvenne betydelsefulla bidrag·
till kännedomen om detta problems historia i Sverige utkommit. I
sitt stora arbete K y r k o l a g s p r o b l e m e t i Sv e r i g e 1571-1682
(Samlingar och studier till svenska kyrkans historia 11, 383 s. pris
10 kr.) har professorn i praktisk teologi med kyrkorätt vid Lunds
universitet Sven Kjöllerström skildrat över hundra års tidvis synnerligen intensivt kyrkolagsarbete.
Det som gör det föreliggande arbetet särskilt värdefullt är framför allt, att förf. här skildrar kyrkolagsproblemets historia i Sverige
s. a. s. inifrån, från idehistoriska synpunkter. De olika förslagen ses
som uttryck för sina upphovsmäns kyrkopolitiska och teologiska åskådning, och förf. intresserar sig mer för de drivande krafterna än för
detaljerna i de olika förslagen. Dessa bli utslag av den pågående
kampen mellan olika uppfattningar om förhållandet mellan andligt
och världsligt regemente.
Inledningsvis framhåller förf;, att den svenska kyrkorättsliga utvecklingen domineras av två huvudfaktorer: medeltida svensk tradition och evangelisk tysk doktrin. Melanchthons lära om förhållandet
mellan andligt och världsligt regemente övertogs av de svenska kyrkomännen. Det världsliga regementet föres av överheten med svärdets
makt för att skapa yttre lugn och ordning. Det andliga regementet
eller kyrkoregementet däremot tillhör Kristus och utövas på jorden
av predikoämbetet men endast med ordets makt, sine vi corporali.
De två regementena få icke sammanblandas. I 1571 års kyrkoordning,
627
Litteratur
den grundval, varpå hela den följande kyrkorättsliga utvecklingen
bygger vidare, ha medeltida tradition och evangelisk tysk doktrin
smält samman till en enhet.
Nova ordinantia 1575, som är en komplettering av kyrkoordningen,
står i kyrkarättsligt avseende mycket nära Melanchthons ideal med
dess starka skiljande mellan andligt och världsligt regemente. Vid
Uppsala möte 1593 förbigicks emellertid Nova ordinantia med tystnad,
och 1571 års kyrkoordning fastställdes jämte bibeln, de tre ekumeniska
symbola och augsburgska bekännelsen som gällande norm för svenska
kyrkan.
I själva kyrkoordningen säges, att den kunde behöva kompletteras
i framtiden, och detta upprepades i Uppsala mötes beslut. Vid 1602
års riksdag beslöts också en revision av kyrkoordningen, och med
denna fråga skulle nära nog alla de följande riksdagarna t. o. m.
1686 sysselsätta sig.
Vasakonungarna respekterade icke, framhåller förf., de gränser
~felanchthon uppdragit mellan andligt och världsligt regemente, allra
minst Karl IX, vars kyrkorättsliga program nära överensstiimmer
med den reformerte teologen Wolfgang Musculus’: det andliga regementet är underordnat det världsliga. Överheten är dominus religionis. Mot Karls strävanden att i denna anda omgestalta kyrkaväsendet
och fortsätta reformationen stod dock ett kompakt motstånd .från
kyrkamännens sida. De av dem framlagda kyrkolagsförslagen 1608, 1619
och 1626 äro alla byggda på 1571 års kyrkoordning, som kompletterab,
varYid tilläggen ofta äro ett troget uttryck för biskopliga striiYanden.
Utmärkande för kyrkamännen var- och det är författarens förtjänst
att ha framhävt denna för förståelsen av hela den kyrkorättsliga utvecklingen ytterst betydelsefulla tankelinje – att de ingalunda ville
nöja sig med att utöva det andliga regementet, omfattande ordet,
sakramenten och nyckelmakten. De gjorde även anspråk på ett visst
mått av världslig makt, t. ex. i kyrkotukten, där böter och kroppsstraff
ådömdes av kyrkliga instanser. Då det andliga regementet utövas
utan yttre våld, föreligger här en utövning av världslig makt, och
denna ha kyrkans män icke jure divino utan jure humano, som en
gåva, ett privilegium av den världsliga överheten. Att prästerskapet
har sådana privilegier framhävdes redan i augsburgska bekännelsen,
och i denna tankelinje hade biskoparna den teoretiska grundvalen
för sina maktkrav.
Därefter skildrar förf. på ett utomordentligt klargörande och intressant sätt den nya kyrkorättsliga maktfördelningshira, som framkom i Tyskland till försvar för »das landcsherrliche Kirchenregimenb,
och dess överförande till Sverige. Utmärkande för den nya kyrkorätten var, att begreppet potestas ecclesiastica väsentligen utvidgat:-;
och samtidigt delats i två delar, externa och interna. Potesta:1
ecclesiastica interna handhaves av prästerskapet. Den motsvarar det
andliga regementet och omfattar alltså ordets predikan, sakramentsförvaltning och handhavande av löse- och bindenyckeln (nyckelmakt
i inskränkt mening; nyckelmakt användes stundom i vidare mening
som en »potestas ordinandi necessaria et utilia in ecclesia»). Potestas
628
Litteratur
ecclesiastica externa tillkommer överheten och omfattar den yttre
styrelsen och vården om kyrkan. Den mest kände företrädaren för
denna nya kyrkorätt var .Johann Gerhard.
I Sverige bekämpades den nya kyrkorätten i allmänhet av kyrkomännen, men den fick också ivriga förkämpar, av vilka de främsta
Yoro Johannes Baazius, Jonas Magni, Johannes Matthiae, Lars Stigzelius, Erik Emporagrius och J ohannes Terserus, samma män, som
ivrade för införande av ett consistorium generale. Med detta konsistorium ville Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna och drottning
Kristina, som också voro påverkade av de nya kyrkorättsliga strömningarna, skapa ett centralt ämbetsverk för den högsta uppsikten
och vården om kyrkan. Själen i motståndet var Johannes Rudbeckius, som framförde Melanchthons krav på regementenas åtskiljande men menade, att både potestas ecclesiastica interna och externa
tillkomma kyrkomännen.
Härmed har Kjöllerström klargjort den verkliga innebörden i striderna om consistorium generale. Det var en strid mellan olika uppfattningar om förhållandet mellan andligt och världsligt regemente,
speciellt om fördelningen av den del av det världsliga regementet,
som rörde kyrkan, eller potestas ecclesiastica externa, om den skulle
utövas av överheten genom dess organ eller genom privilegier överlämnas åt biskopar och prästerskap.
I fortsättningen lämnar förf. en redogörelse för de ytterst invecklade striderna om kyrkoordningens revision fram till 1682 års kyrkoordningsförslag. Genom uppspårande av nya källor och minutiös
granskning av de åtskilliga koncept, utkast och fragment, som äro
kringströdda i arkiven, har förf. med stor skicklighet klarlagt en
utveckling, som på många punkter tidigare varit höljd i dunkel. Ett
kort referat är här omöjligt, men man får en klar bild av dragkampen
mellan å ena sidan linjen från 1626 års kyrkoordningsförslag, framför
allt representerad av den outtröttlige biskopen i Västerås Olavus Laurelius, och å andra sidan den nya kyrkorättsliga åskådning, som ville
g·e överheten en större roll i kyrkostyrelsen. Hit höra män sådana
som Matthiae, Stigzelius, Emporagrius. Striderna om konkordieboken,
om kyrkotukten och patronatsrätten, för att nämna några andra tvistepunkter, bidrogo att komplicera kyrkolagsarbetet. Förf. för fram
skildringen till traditionalismens seger i kyrkoordningsförslaget 1682,
det slutgiltiga resultatet av prästerskapets nära 100-åriga arbete på
revisionen av 1571 års kyrkoordning. Fortsättning utlovas fram till
1686 års kyrkolag.
Kjöllerströms arbete vittnar om stor lärdom och skarpsyn och en
enastående arkivkännedom. På en och annan punkt skulle läsaren
kanske önskat utförligare besked, men då arbetet spänner över en
tid av över 100 år, har förf. måst överlämna åtskilliga detaljproblem
åt kommande specialundersökningar. En sådan föreligger redan i Hans
Lundins doktorsavhandling J o a n n e s B a a z i u s’ k y r k l i g a r ef o r m p r o g r a m (Samlingar och studier till svenska kyrkans historia 8, 292 s. pris 7 kr.). Jönköpingskyrkoherden (sedermera biskop
i Växjö) Johannes Baazius’ principiella uppfattning om förhållandet
629
Litteratur
mellan andligt och världsligt regemente utredes här utförligt till sin
härkomst och innebörd, och sedan skildras Baazius’ därpå grundade
reformprogram och strävanden. Påverkad av den religiösa reformrörelsen i Tyskland och Danmark vid. början av 1600-talet, vars
främste målsman var Johann Gerhard, predikade Baazius bot och
bättring och ville genom kyrkliga reformer och sträng kyrkotukt
framtvinga ett mer kristligt levnadssätt.
Baazius’ kyrkorättsliga åskådning är bestämd av samma män, som
till honom förmedlat den tyska reformrörelsens botstämning, i första
hand Gerhard. Biskoparnas »dominium» eller »primat» i kyrkan är
till stor skada för denna. Lekmännen och den världsliga överheten
måste få större andel i kyrkostyrelsen. Framställningen skulle här
yunnit i skärpa, om förf. klarare poängterat dubbeltydigheten i begrepp som »nyckelmakten» (se ovan) och »kyrkoregementet», vilket senare i källorna dels användes som liktydigt med det andliga regementet, dels i en vidare bemärkelse, även omfattande »potestas
l’cclesiastica externa».
Baazius’ häftiga strid mot biskoparna och deras »envälde» kommer
hos Lundin i sitt rätta ljus som uttryck framför allt för kyrkorättsliga motsättningar, ehuru givetvis även andra faktorer spelat in.
Beträffande stiftsstyrelsen ville Baazius, att domkapitlen skulle ha
Yerklig del i denna och att även lekmän skulle vara bisittare i domkapitlen. I kapitlet Baazius och striden om consistorium generalP
har Lundin även lämnat betydelsefulla bidrag till kännedomen om
denna viktiga strid. Baazius accepterade helt det kungliga förslaget
till ett överkonsistorium av präster och lekmän, som skulle utgöra
en kyrklig överstyrelse och kontrollera biskoparnas ämbetsutövning.
Lundin har med framstående vetenskaplig skicklighet givit sig i
kast med svåra uppgifter, och hans avhandling kompletterar på ett
utmärkt sätt Kjöllerströms arbete. Tillsammans ge de en god inblick
i den svenska stormaktstidens brottning med problemet om det rätta
förhållandet mellan andligt och världsligt regemente.
()30
BENGT LIDFORSS
Av socialrådet GUNNAR LÖWEGREN, A”lsten
Inom frisinnade studentkretsar i sekelskiftets Lund stod det en
glans kring Bengt Lidforss’ person och gärning som jag aldrig mött
senare i mitt liv, varken där eller annorstädes. För dem betecknade
han intelligensen i dess högsta potens av klarhet och skärpa, den
intellektuella hänförelsen vilken aldrig dagtingade med sanningskraYet, den självskrivne hövdingen, för vilken varje fejd blev en seger
och vars mod man aldrig behövde tvivla på.
En liten skara av ofta helt unga studenter höll ostentativt sig i förgrunden som en livvakt omgivande hövdingen. De betraktade sig som
eliten, de enda studenter med vilka han förtroligast umgicks, när
han ville släppa Barrabas lös. Nästan på skryt vinnlade de sig om
att genom sitt framträdande chockera. Deras ordval var cyniskt, deras
skildringar oförtäckta, de satte en ära i att »utmana brackorna» och
bracka var i deras ögon envar som icke fann nöje i det bohemliY
av påfallande låg klass de förde.
Med förkärlek skändade de teologerna och märkte de, att ett skvalleröra spetsades, njöto de av att safta på ännu kraftigare. På så sätt
bidrogo de till att sprida och förstora »skandalerna» kring Lidforss
och få de bigotta att tyda glansen kring hans änne som en djävulens
lusteld.
Och likväl var där knappast någon, av vad åsiktsriktning han än
,-ara månde, som icke med respekt talade om Lidforss som vetenskapsman, beundrade hans intelligens och ordkonst, fruktade honom
som polemiker.
Hade det blivit bekant, att Bengt Lidforss skulle taga del i en
debatt på ett diskussionsmöte, visste man, att man hade att infinna
sig i god tid för att få plats, ty sådana kvällar fylldes Akademiska
Föreningens stora sal till bristningsgränsen och korsades redan- tidigt
Lundagård av täta klungor studenter och arbetare på väg upp till
mötessalen. Arbetarna höllo till på läktarna. Framme till vänster i
salen, ej långt från talartribunen plägade D. Y. G:s yngre koryfeer
taga plats och Lidforss bland dem. När han tog till orda, placerade
han sig gärna invid en pelare och tog då och då, liksom för att markera vissa partier i anförandet, ett steg framåt mot publiken. När
han besinnade sig över något han ville göra n~ranserat och lätt fatthart, stod han ofta och stirrade ned i handen som han då höll framför
sig med innersidan uppåt. Man trodde först att han sökte något på en
anteckningslista, men han hade ingen sådan och snart märkte man,
att han med den andra handen liksom drog streck uti den förras
fåror.
46- 4t>84t Svensl.; Tidskrift 1945 623
Litteratur
Man kände strax igen Lidforss på hans stämmas sonora klang.
Rösten var icke stark, men osedvanligt distinkt, så att den tydligt
nådde varje åhörare i den likväl ganska stora salen. Den hade en
charmfull timbre och trots att Lidforss förnekade att han förstod sig
på musik modulerade han den med musikalisk smak. Särskilt karakteristiska voro visl-la plötsliga övergångar mellan olika tonhöjder.
Anförandet var alltid väl övertänkt, om ock improviserat, och vissa
uttryck på förhand utarbetade, citaten valda. Sällan saknades ett
dylikt av Goethe, vilken för att imponera på »kälkborgarna» gärna
presenterades som Geheimeetatsrådet. Här och där serverades till
motståndares vederkvickelse ett beskt piller, men Lidforss’ polemiska
styrka låg väsentligen i förmågan att fånga in ett motståndarens
argument, placera det i ett större sammanhang och med omutlig
logik påvisa antingen att det var absurt eller att det bevisade motsatsen till vad Lidforss motpart påstått.
Dylika mothugg voro likväl endast intermezzon i en klar och
pedagogiskt mästerlig framställning av en åsikt som man såg aYteckna sig mot en livsåskådnings vida rymd. Man betogs av det
sakliga, gedigna i åsikten, men fångades än mera av kombinationen
av erfarenheter från olika studieområden och personmiljöer och av
de perspektiv som öppnades hän emot oanade sammanhang.
•
Denne Bengt Lidforss har i dagarna framträtt i en för de flesta
av hans tidigare bekanta nog delvis ny gestalt. Det har skett i den
bok: »Så minns jag Bengt Lidforss», som hans syster, d:r Gärda Lidforss-af Geijerstam i dagarna publicerat. Det är hemmets, skolårens
Bengt Lidforss, sonen och brodern som Gärda Lidforss här intelligent
och fängslande tecknat och med rörande systerlig pietet presenterat
för läsekretsen. Denna teckning är sammanknuten med en framställning av hans allmänna utvecklingshistoria, åtminstone med brottstycken ur denna, samt fullföljd ända till hans död vid fyrtiofem års
ålder i sept. 1913. Det är ett ytterst värdefullt bidrag till förståelsen
av Bengt Lidforss, som hans syster härmed lämnat. Det innehåller
upplysningar och dokument av kapital betydelse. Framdeles kan
ingen med saklighet skriva om Lidforss utan att ha tagit del aY
denna bok. Den utgör ett värdefullt komplement till de tidigare framställningarna i Paul Rosenius’ »De unga gubbarna», Axel Herrlins
»Från sekelslutets Lund» och Hans Larssons »Ideerna i Stabberup».
•
Bland skildringarna av barnaåren i det trevliga professorshemmet
vid Bytaregatan i Lund eller om somrarna vid Skelderviken är det
särskilt en liten upplysning som jag skulle vilja understryka. Systern
berättar att »Bengt var redan tidigt en auktoritet bland oss syskon
t. o. m. för Karin, fast hon var två år äldre. Det var han för övrigt
inte bara inom syskonkretsen, det blev han också tidigt bland kamraterna», och hon tillägger att han var »en mycket snäll storebror».
Förklaringen till hans auktoritet får man kanske lättast genom ett
624
Litteratur
citat ur en skildring, lämnade utav en annan av hans systrar, nuvarande professorskan Strömgren. Denna hade »som femåring för första
gången hört talas om horisonten men hade svårt att fatta vad det
kunde vara. Så nästa morgon stod Bengt vid. hennes säng och frå-
gade: Vill du med ut till horisonten~ – Om hon ville! Hand i hand
gick den store Bengt och den lilla systern ned till hamnen och stego
i båten.» De rodde långt ut. »Ingen roddbåt, ingen seglare syntes.
Det var alldeles lugnt, alldeles spegelblankt. Långt västerut syntes
röken från ångbåtar. -· Titta, Heve, de ångbåtarna kan man inte se
från verandan. – Då förstod jag hur rysligt långt borta vi måste
vara. Aldrig hade jag sett havet så stort och blått. Plötsligt höll
Bengt inne på årorna. Se, sade han blott. Ett par årlängder ifrån
oss kommo två stora vita svanar simmande. Utan att frukta summo
de lugnt förbi … drogo vidare ut mot de oändliga blå vidderna. –
Ofta både före och efter den dagen förde Bengt mig ut från det alldagliga, bort emot det oupphinneliga, visade mig vidder, lät mig få
en skymt av det underbara.»
Ligger ej däri den suggestiva kraft Bengt Lidforss utövade. Förde
han ej långt senare i livet sina elever ut över vetenskapliga vidder,
ledde han ej sekelskiftets frisinnade ungdom fram mot de stora perspektiven, fick han ej vid sidan om Axel Danielsson, för vilken han
hyste den varmaste beundran och vänskap, ett grepp som kanske ingen
annan om de sydsvenska arbetarnas hjärta ej blott därför, att
han, vetenskapsmannen, tog deras parti, utan fastmer därför att han
ansåg dem värdiga nog att upptagas i sin lärjungeskara och
i sina »naturvetenskapliga kåserier» uti »Arbetet» lärde dem förstå
naturens mysterier på ett för dem fattbart sätU –
”
Om Lidforss under hela sitt liv förblev sina systrars vägvisare
och ridderlige kavaljer, som aldrig försummade ett tillfälle att uppvakta dem med blommor, så är hans förhållande till modern, vilken
var fast förankrad i vissa religiösa åskådningar och ej saknade en
dragning åt mysticism, helt annorlunda, rörande i sitt slag. Han är
innerligt fäst vid »My», som han alltid kallar henne, och anslår en
ton av farbroderligt raljeri för att skämtsamt slå bort hennes bekymmer och skrupler över hans åsikter och syndiga leverne. Och
han fantiserar för henne som Per Gynt för sin mor.
Den 15 sept. var hans födelsedag. 1913 fyllde han den dagen fyrtiofem år och visste att han icke hade många veckor eller dagar kvar
att leva. Men han hade väl sörjt för att ingen finge oroa modern. Han
hade påstått sig ha en svår bronchit, ingenting annat. Eftersom hon
bodde i Stockholm och han i Lund, var det honom omöjligt att på
födelsedagen uppvakta henne, trots att han alltid hävdat att det var
modern och icke han som borde vara den dagens verkliga festföremål.
Han får inskränka sig till att skriva henne ett brev. Hela hans själ
talar ur det brevet: »På måndag, kära My, har du och jag en liten
privat minnesdag — skada att vi ej kunna begå den samtidigt med
en liten festmiddag på Rosenbad. Där skulle vi skålat och hållit tal
625
Litteratur
för varandra och My skulle haft en stor rosenbukett vid bröstet och
jag en mindre ros i knapphålet, därpå en liten automobilpromenad
på Djurgården och så skymningsprat och thesupe hemma hos Dig.
Det programmet måste vi realisera en gång, kära My.» –
”
Varken på fädernet eller mödernet var Lidforss skåning, men han
kom tidigt – kanske påverkad av den nära förtrogenhet han under
långa botaniska upptäcktsfärder fått med den skånska naturen – att
känna sig som skåning. Han blev en av de främsta förkämparna för
skånsk litteratur och konst och han kände nära andlig gemenskap med
80-talets Ola Hansson och dennes frände Hans Larsson, med vilken han
livet igenom var förenad i varm vänskap. Lidforss’ fader var dalmas
och enligt sonens ord »en typisk representant för uppsvenskheten i
den manligare formen». Fullt samförstånd mellan far och son kunde
det aldrig bli, deras levnadsvandel och temperament voro för olika.
Men med vilken sonlig respekt parad med tillgivenhet talar ej i sina
förtroliga brev Bengt Lidforss om fadern, såväl i breven från yngre
år som från slutet av sitt liv.
Som ung, skriver han 1887 till fadern: »Jag har så utförligt motiverat mitt förslag, icke därför att jag på något vis skulle vilja disputera mig till Pappas samtycke, utan endast för att visa vilka skäl
som skulle kunna förmå mig att släppa septemberexamen.» Och i
ett brev till systern från januari 1910: »När jag tänker på ditt sista
intryck av Pappa, snäll men tyst och blek, så får också jag tårarna
i ögonen, ty jag känner mig djupt i släkt med honom, mera organiskt
och temperamentellt, om jag så får säga, än intellektuellt personligt.>>
Till fadern var det också som han 1893 riktade det utförliga brev,
vilket kan benämnas hans stora självbekännelse och som utgör det
kanske främsta bidraget i Gärda Lidforss’ bok, där det nu för första
gången publiceras.
Bengt Lidforss berättar i det, hur redan innan han konfirmerats
hans bibeltro betänkligt rubbats genom Darwins skrifter och hau
en dag 1884 fullt medvetet stod inför alternativet att avbryta konfirmationsläsningen eller bli troende. Han beslöt på allvar försöka
det senare och »resultatet ·blev att jag dagen närmast konfirmationen
befann mig i ett egendomligt, halvhypnotiskt tillstånd… Så kom
nattvardsgången och det var en kolossal missräkning … en rent fysisk
katastrof.» Han trodde emellertid fortfarande på att världsförnuft
och själens odödlighet var honom ett axiom. . . Så en dag i april 87
gav Pappa mig vid frukostbordet en bok: ’Die naturwissenschaftlichen Grundlagen der Estetik’, där fann jag under rubriken ’Unsterblichkeit’ en lugn och opartisk framställning där det nästan en passant
anmärktes att den moderna fysiologien omöjliggjort tron på en individuell odödlighet — jag kan knappt psykologiskt förklara det.
men det var i den stunden som om fjäll fallit från mina ögon och
en tung sten från mitt hjärta; jag hade med ens glidit in i den nya
världsåskådningens luft och andades fritt. Så lärde jag på allvar
känna Herbert Spencer och de andra utvecklingsfilosoferna, njöt av
626
Litteratur
de väldiga utvecklingsperspektiven, som dessa rullade upp för mänskligheten och fann det alldeles klart att det paradis vi ej äga ligger
framför oss, ej bakom oss.»
Detta brottstycke må vittna om det betydelsefulla i det av systern
nu publicerade och om det uppriktiga förtroende han visade sin fader.
Men det brevet har även ett annat värde. Det är en bekräftelse på
vad man redan tidigare mött så många symptom, nämligen att Bengt
Lidforss innerst inne var djupt religiös. Systern understryker detta
då hon skriver:
»Om icke ordet religiös blivit så missbrukat och fått en dålig klangskulle man kunna kalla Bengt religiös. Han hade ett starkt sedligt
patos när det gällde sanningskravet, och intellektuell ärlighet var
för honom lika nödvändig som syret i luften. Men hans rättrådighetsbegrepp var icke de kristnas som bygger på de tio buden och
bergspredikan, utan det rent platonska med de tre dygderna vishet,
tapperhet och självbehärskning.»
ANDLIGT OCH VÄRLDSLIGT REGEMENTE
Av teol. lic. ochfiL kand. CARL-EDVARD lVORNIANN, Lund
Under de senaste femton åren har ett flertal undersökningar sett
<lagen om den lutherska teologiens syn på förhållandet mellan andligt och världsligt regemente. Nyligen ha tvenne betydelsefulla bidrag·
till kännedomen om detta problems historia i Sverige utkommit. I
sitt stora arbete K y r k o l a g s p r o b l e m e t i Sv e r i g e 1571-1682
(Samlingar och studier till svenska kyrkans historia 11, 383 s. pris
10 kr.) har professorn i praktisk teologi med kyrkorätt vid Lunds
universitet Sven Kjöllerström skildrat över hundra års tidvis synnerligen intensivt kyrkolagsarbete.
Det som gör det föreliggande arbetet särskilt värdefullt är framför allt, att förf. här skildrar kyrkolagsproblemets historia i Sverige
s. a. s. inifrån, från idehistoriska synpunkter. De olika förslagen ses
som uttryck för sina upphovsmäns kyrkopolitiska och teologiska åskådning, och förf. intresserar sig mer för de drivande krafterna än för
detaljerna i de olika förslagen. Dessa bli utslag av den pågående
kampen mellan olika uppfattningar om förhållandet mellan andligt
och världsligt regemente.
Inledningsvis framhåller förf;, att den svenska kyrkorättsliga utvecklingen domineras av två huvudfaktorer: medeltida svensk tradition och evangelisk tysk doktrin. Melanchthons lära om förhållandet
mellan andligt och världsligt regemente övertogs av de svenska kyrkomännen. Det världsliga regementet föres av överheten med svärdets
makt för att skapa yttre lugn och ordning. Det andliga regementet
eller kyrkoregementet däremot tillhör Kristus och utövas på jorden
av predikoämbetet men endast med ordets makt, sine vi corporali.
De två regementena få icke sammanblandas. I 1571 års kyrkoordning,
627
Litteratur
den grundval, varpå hela den följande kyrkorättsliga utvecklingen
bygger vidare, ha medeltida tradition och evangelisk tysk doktrin
smält samman till en enhet.
Nova ordinantia 1575, som är en komplettering av kyrkoordningen,
står i kyrkarättsligt avseende mycket nära Melanchthons ideal med
dess starka skiljande mellan andligt och världsligt regemente. Vid
Uppsala möte 1593 förbigicks emellertid Nova ordinantia med tystnad,
och 1571 års kyrkoordning fastställdes jämte bibeln, de tre ekumeniska
symbola och augsburgska bekännelsen som gällande norm för svenska
kyrkan.
I själva kyrkoordningen säges, att den kunde behöva kompletteras
i framtiden, och detta upprepades i Uppsala mötes beslut. Vid 1602
års riksdag beslöts också en revision av kyrkoordningen, och med
denna fråga skulle nära nog alla de följande riksdagarna t. o. m.
1686 sysselsätta sig.
Vasakonungarna respekterade icke, framhåller förf., de gränser
~felanchthon uppdragit mellan andligt och världsligt regemente, allra
minst Karl IX, vars kyrkorättsliga program nära överensstiimmer
med den reformerte teologen Wolfgang Musculus’: det andliga regementet är underordnat det världsliga. Överheten är dominus religionis. Mot Karls strävanden att i denna anda omgestalta kyrkaväsendet
och fortsätta reformationen stod dock ett kompakt motstånd .från
kyrkamännens sida. De av dem framlagda kyrkolagsförslagen 1608, 1619
och 1626 äro alla byggda på 1571 års kyrkoordning, som kompletterab,
varYid tilläggen ofta äro ett troget uttryck för biskopliga striiYanden.
Utmärkande för kyrkamännen var- och det är författarens förtjänst
att ha framhävt denna för förståelsen av hela den kyrkorättsliga utvecklingen ytterst betydelsefulla tankelinje – att de ingalunda ville
nöja sig med att utöva det andliga regementet, omfattande ordet,
sakramenten och nyckelmakten. De gjorde även anspråk på ett visst
mått av världslig makt, t. ex. i kyrkotukten, där böter och kroppsstraff
ådömdes av kyrkliga instanser. Då det andliga regementet utövas
utan yttre våld, föreligger här en utövning av världslig makt, och
denna ha kyrkans män icke jure divino utan jure humano, som en
gåva, ett privilegium av den världsliga överheten. Att prästerskapet
har sådana privilegier framhävdes redan i augsburgska bekännelsen,
och i denna tankelinje hade biskoparna den teoretiska grundvalen
för sina maktkrav.
Därefter skildrar förf. på ett utomordentligt klargörande och intressant sätt den nya kyrkorättsliga maktfördelningshira, som framkom i Tyskland till försvar för »das landcsherrliche Kirchenregimenb,
och dess överförande till Sverige. Utmärkande för den nya kyrkorätten var, att begreppet potestas ecclesiastica väsentligen utvidgat:-;
och samtidigt delats i två delar, externa och interna. Potesta:1
ecclesiastica interna handhaves av prästerskapet. Den motsvarar det
andliga regementet och omfattar alltså ordets predikan, sakramentsförvaltning och handhavande av löse- och bindenyckeln (nyckelmakt
i inskränkt mening; nyckelmakt användes stundom i vidare mening
som en »potestas ordinandi necessaria et utilia in ecclesia»). Potestas
628
Litteratur
ecclesiastica externa tillkommer överheten och omfattar den yttre
styrelsen och vården om kyrkan. Den mest kände företrädaren för
denna nya kyrkorätt var .Johann Gerhard.
I Sverige bekämpades den nya kyrkorätten i allmänhet av kyrkomännen, men den fick också ivriga förkämpar, av vilka de främsta
Yoro Johannes Baazius, Jonas Magni, Johannes Matthiae, Lars Stigzelius, Erik Emporagrius och J ohannes Terserus, samma män, som
ivrade för införande av ett consistorium generale. Med detta konsistorium ville Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna och drottning
Kristina, som också voro påverkade av de nya kyrkorättsliga strömningarna, skapa ett centralt ämbetsverk för den högsta uppsikten
och vården om kyrkan. Själen i motståndet var Johannes Rudbeckius, som framförde Melanchthons krav på regementenas åtskiljande men menade, att både potestas ecclesiastica interna och externa
tillkomma kyrkomännen.
Härmed har Kjöllerström klargjort den verkliga innebörden i striderna om consistorium generale. Det var en strid mellan olika uppfattningar om förhållandet mellan andligt och världsligt regemente,
speciellt om fördelningen av den del av det världsliga regementet,
som rörde kyrkan, eller potestas ecclesiastica externa, om den skulle
utövas av överheten genom dess organ eller genom privilegier överlämnas åt biskopar och prästerskap.
I fortsättningen lämnar förf. en redogörelse för de ytterst invecklade striderna om kyrkoordningens revision fram till 1682 års kyrkoordningsförslag. Genom uppspårande av nya källor och minutiös
granskning av de åtskilliga koncept, utkast och fragment, som äro
kringströdda i arkiven, har förf. med stor skicklighet klarlagt en
utveckling, som på många punkter tidigare varit höljd i dunkel. Ett
kort referat är här omöjligt, men man får en klar bild av dragkampen
mellan å ena sidan linjen från 1626 års kyrkoordningsförslag, framför
allt representerad av den outtröttlige biskopen i Västerås Olavus Laurelius, och å andra sidan den nya kyrkorättsliga åskådning, som ville
g·e överheten en större roll i kyrkostyrelsen. Hit höra män sådana
som Matthiae, Stigzelius, Emporagrius. Striderna om konkordieboken,
om kyrkotukten och patronatsrätten, för att nämna några andra tvistepunkter, bidrogo att komplicera kyrkolagsarbetet. Förf. för fram
skildringen till traditionalismens seger i kyrkoordningsförslaget 1682,
det slutgiltiga resultatet av prästerskapets nära 100-åriga arbete på
revisionen av 1571 års kyrkoordning. Fortsättning utlovas fram till
1686 års kyrkolag.
Kjöllerströms arbete vittnar om stor lärdom och skarpsyn och en
enastående arkivkännedom. På en och annan punkt skulle läsaren
kanske önskat utförligare besked, men då arbetet spänner över en
tid av över 100 år, har förf. måst överlämna åtskilliga detaljproblem
åt kommande specialundersökningar. En sådan föreligger redan i Hans
Lundins doktorsavhandling J o a n n e s B a a z i u s’ k y r k l i g a r ef o r m p r o g r a m (Samlingar och studier till svenska kyrkans historia 8, 292 s. pris 7 kr.). Jönköpingskyrkoherden (sedermera biskop
i Växjö) Johannes Baazius’ principiella uppfattning om förhållandet
629
Litteratur
mellan andligt och världsligt regemente utredes här utförligt till sin
härkomst och innebörd, och sedan skildras Baazius’ därpå grundade
reformprogram och strävanden. Påverkad av den religiösa reformrörelsen i Tyskland och Danmark vid. början av 1600-talet, vars
främste målsman var Johann Gerhard, predikade Baazius bot och
bättring och ville genom kyrkliga reformer och sträng kyrkotukt
framtvinga ett mer kristligt levnadssätt.
Baazius’ kyrkorättsliga åskådning är bestämd av samma män, som
till honom förmedlat den tyska reformrörelsens botstämning, i första
hand Gerhard. Biskoparnas »dominium» eller »primat» i kyrkan är
till stor skada för denna. Lekmännen och den världsliga överheten
måste få större andel i kyrkostyrelsen. Framställningen skulle här
yunnit i skärpa, om förf. klarare poängterat dubbeltydigheten i begrepp som »nyckelmakten» (se ovan) och »kyrkoregementet», vilket senare i källorna dels användes som liktydigt med det andliga regementet, dels i en vidare bemärkelse, även omfattande »potestas
l’cclesiastica externa».
Baazius’ häftiga strid mot biskoparna och deras »envälde» kommer
hos Lundin i sitt rätta ljus som uttryck framför allt för kyrkorättsliga motsättningar, ehuru givetvis även andra faktorer spelat in.
Beträffande stiftsstyrelsen ville Baazius, att domkapitlen skulle ha
Yerklig del i denna och att även lekmän skulle vara bisittare i domkapitlen. I kapitlet Baazius och striden om consistorium generalP
har Lundin även lämnat betydelsefulla bidrag till kännedomen om
denna viktiga strid. Baazius accepterade helt det kungliga förslaget
till ett överkonsistorium av präster och lekmän, som skulle utgöra
en kyrklig överstyrelse och kontrollera biskoparnas ämbetsutövning.
Lundin har med framstående vetenskaplig skicklighet givit sig i
kast med svåra uppgifter, och hans avhandling kompletterar på ett
utmärkt sätt Kjöllerströms arbete. Tillsammans ge de en god inblick
i den svenska stormaktstidens brottning med problemet om det rätta
förhållandet mellan andligt och världsligt regemente.
()30