Dagens frågor
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Socialiseringsfronten.
Den 30 nov. 1945.
Inrikespolitiken har efter samlingsregeringens upphörande och krigshändelsernas avslutning samlat ett
intresse, som är större än på många år. De många socialiseringsdiskussionerna i radio och nästan alla »tätorter» slå rentav ut Quislingoch Niirnbergsprocesserna i konkurrensen om uppmärksamheten.
.Ä.ven om bondeförbundet fortfarande talar om sin tredje väg och
hr Bramstorp visserligen talat men ändock inte sagt något, ha socialdemokraterna i sina omdaningsplaner stött på ett allmänt borgerligt
motstånd, vars både defensiva och offensiva kraft uppenbart högeligen överraskat dem. statsministern hann genom ett tal i Roslagen
och genom sitt inlägg i remissdebatten knappt solidarisera sig med
hrr Wigforss och Myrdal, förrän socialdemokraterna till följd aY
det hårda borgerliga motståndet blivit allt osäkrare i sina planritningar för framtiden. Hans solidaritetsförklaring har alltså inte pl”t
något vis ökat klarheten över de socialistiska dags- och slutmålen.
vilka alltjämt äro insvepta i de många motsägande talesättens luftig·a
slöjor.
Höstriksdagens hittillsvarande debatter ha format sig till regelrätta
uppgörelser mellan regering och opposition. I den utrikespolitiska
remissdebatten var duellen Domö-Myrdal om handelspolitiken det
mest uppmärksammade inslaget. I den inrikespolitiska remissdebatten fängslade mest hrr Sandlers och Andrens oratoriska kamp i
Första kammaren och hr Ohlins lika mångkunniga som envetna uppgörelse med stats- och finansministrarna i Andra kammaren. Överhuvud taget har riksdagen inte på länge upplevt så intensiva remissdebatter som denna hösts. I övrigt har regeringen i heta debatter
haft att svara för försäljningen av kronbilarna och den baltiska
flyktingefrågan. Om fortsättningen håller, kommer riksdagen uppenbarligen snart tillbaka till »normalicy».
Man kan redan nu förespå, att 1946 års val komma att forma sig
till en ideologisk jätteuppgörelse. De svenska riksdagspartierna äro
för sakliga för att låta principiella åsiktsskillnader under tiden inverka på de praktiska besluten i frågor, i vilka en lösning i samverkan eller samförstånd är möjlig. Men ideåskådningarnas brytning
blir alltmer framträdande för var dag som går, och väljarfolket dras
mer och mer in i denna tvekamp. .Ä.ven den minsta strömkantring
nästa år inom vår stabiliserade väljarkår kommer därför att få utslagsgivande betydelse. Ar 1944 hade det svenska folket varken hunnit
läsa de 27 punkterna eller få dem detaljgranskade. Till nästa år ha
de beryktade punkterna sannerligen ventilerats nog.
631
Dagens frågor
Den nazistiska tvångsekono- Det har sagts, att kriget är politikens
miens varnande lärdomar. fortsättande med andra medel. Här
tänker man sig, att krigsekonomien skall fortsätta med andra medel.
En krigsekonomi kan bäras upp genom alla medborgares lojala samarbete för ett gemensamt mål, att stå emot fienden. En fortsatt krigsekonomi, uppfattad som ett normalt tillstånd, förutsättes emellertid
kunna bäras upp av ett dekret, som utgår från hälften plus ett, från
majoriteten i en folkrepresentation i ett samhälle, som i övrigt förlorat lojaliteten hos medborgarna, fattade som helhet. Ett dylikt
tänkesätt kan karakteriseras på många vis men det är icke i djupare
mening demokratiskt. Det är måhända möjligt, att de order, som
utgå från den politiska kommandoexpeditionen, till en början åtlydas,
dock under holt andra förutsättningar än under den egentliga krigsekonomiens skede, men i längden kan man förutsätta, att systemets
följdverkningar på olika områden skola uppkalla ett motstånd, som
till slut tvingar till åtgärder av en art, som avslöja systemets inneboonde väsen. »Krigsekonomiens» fortsättning i ett fredligt samhälle
skulle betyda, att man läte de lagar och betraktelsesätt, som känneteckna ett härläger, bestå. Det ter sig ytterst gåtfullt, att en dylik
konklusion skulle kunna betraktas som utslag för den högsta politiska
\Tishot, som tidens händelser bibringat mänskligheten.
Det fanns emellertid under Hitlereran i Tyskland en för systemet
mycket representativ nationalekonom, .Josef Winschuh, vilken aldrig
tröttnade på att i tal och skrift hävda krigsekonomiens nödvändighet
för att få reda och ordning på det ekonomiska livets område. Den
första förutsättningen Yore att skaffa sig den politiska makten. Detta
kan antingen ske genom »agitation» för en majoritetsställning i en
demokrati eller ~ på annat sätt. Hitler hade med lock eller pock
lyckats med den förra metoden. Sedan han nått maktens nyckelpositioner, kunde han börja omsätta sina ideer i verkligheten. Han stod
till slut som segrare i den politiska kampen och drog sig ej för att
utnyttja läget. »Vi måste», skriver Vv. i sitt huvudarbete från kriget
(»Gertisteto \Virtschaft», 1939~1940), »ha modet att våga en revolutionär ekonomipolitik, som icke gick i teoriens skola utan i dess
ställe satte handling, försöket, det oprövade vågspelet … tron att icke
Bkonomien yore ödet men väl politiken.» Man åsyftade att med hjälp
av statsregleringar skapa en krisfri ekonomi. Detta krävde, att man
tog befäl över näringslivet, vilket, som bekant, också skedde. »Den
tyska ekonomien blev», säger W., »vid lösandet av talrika uppgifter
(under 1930-talet) tränad under krigiska förutsättningar liksom en
trupp härdas under övningar och marscher… Med sin påverkan åt
alla håll, med si~1 uppfostran av företagarvärlden att styra in mot
av staten angiYna mål, med sin forcering av det tekniska framåtskridandet blev fyraårsplanen den ’rustade ekonomiens’ surdeg.»
Vad \Vinschuh i sin bok skildrar är mera ett soldatläger än ett
näringsliv. Varje näring har sin »kommandocentral», från vilken
order utgå. Låt vara, att detta samhälle förbereder sig för krig men
också W. delar den mening, som under kriget även framfördes av
svenska kollektivister, enligt vilken den av kriget framtvingade sam- 632
Dagens frågor
hällsorganisationen är högst ändamålsenlig även för freden. Klyftan
mellan krigets och fredens värld får ej, menar \V., göras för vid.
Sintsatsen blir, att behovet kräver en »militariserad ekonomi>>, där
företagarna framstå som näringslivets officerare, beredda att lydigt
lystra på »generalernas>>, d. v. s. i detta fall den politiska statsledningens, direktiv och order. »Statsbeställningen utgör inte bara ryggraden i det tyska arbetslivet>>, fortsätter \V., »utan staten blir också
i sin egenskap av målangivare och den, som äger möjlighet att befalla, också rättesnöret för alla företagarnas dispositioner, kapitalets
användning och den privatekonomiska forskningens inriktning.» staten tog vidare kapitalmarknaden och sparkraften starkt i anspråk
och förbehöll sig genom skärpta skatter en stor del av nationalinkomsten. W. har synbarligen litet svårt att kunna acceptera den
hårdhet, som systemet här framtvingat, men finner det hela i varje
fall nödvändigt under ett pågående krig. Näringslivets byråkratisering har inte heller visat sig lycklig men också den tvingas förf.
att tills vidare lämna därhän.
Det har verkligen sitt intresse att mot bakgrunden av vår svenska
diskussion vå hithörande områden följa \Vinschuhs skildring av den
nationalsocialistiska ekonomiens uppbyggnad och funktion. Företagarna själva voro i Tyskland visserligen inte förtjusta i statlig
garanti och reglering, erkänner \V., men de ha fått finna sig. Företagaren riskerar, att de statliga myndigheterna av >>högre» skäl plötsligt strypa hans näring, han belastas också med en mängd byråkratiska göromål, som han tidigare ej behövde bekymra sig om. Han
får lära sig att höra upp! »Inom en autoritär ekonomiledning har
företagaren samma anspråk som soldaten, nämligen på klar befälsföring», heter det vidare, »på det att möjliga motsättningar i planeringen ej gå ut över honom.» Vad läget kräver är ej att »socialisera>
företagen. Men man anger riktningen i produktionen, delar ut uppgifterna och »låter utföra dem efter privatekonomiska principer, emedan det dä i regel arbetas med större energi och f.lJndighet, med större
sparsamhet (kurs. här) … Företagarens roll har omvandlats. Hans
plats har blivit ett politiskt ämbete>> (kurs. här).
Dessa tankegångar te sig på ett säreget sätt aktuella och välbekanta.
~Icn frändskapen kan te sig ännu mera intim. \Vinschuh ger t. ex.
ett högt betyg åt aktiebolagsformen i det ekonomiska livet. Nationalsocialismen ställde emellertid aktiebolaget i allmännyttans tjänst och
säkrade den statliga insynen och kontrollen. Samtidigt försvagades
aktieägare-demokratien till förmån för fiiretagarledningen.
Ett intressant område erbjöd just graden av offentlighet i det ekonomiska livet. Den liberala ekonomien har här i aktieägarnas intresse krävt en redovisning inför allmänheten. Den nationalsocialistiska uppfattningen bortsåg från denna form av offentlighet men
lät den gälla gentemot staten och dess organ. Denna tendens framträdde bl. a. starkt i lagen om kreditväsendet, som pålade bankerna
en vittgående plikt att visa sina papper för riksbanken, kreditkommissarien och kontrollinstanserna. En liknande utveckling ägde rum
i förhållandet mellan företaget och »finansdepartementet» (Finanzamt).
633
-~~~———————–
Dagens frågor
Offentlighet i den äldre bemärkelsen var icke väsentlig för den nationalsocialistiska ekonomipolitiken. statens ekonomiska ledning förfogade över andra medel för att skaffa sig inblick i företagarnas
förhållanden. Att allmänheten äger denna möjlighet betyder mindre.
I princip blir dock läget så, att ett företag i sitt förhållande till staten
;>inte längre har något privatliv».
staten har alltså icke »socialiserat>> företagen men varje företagare
arbetar »pour le roi de Prusse», säger W. belåtet. skattesocialismen
begränsar de anspråk, som ställas på utbytet av företaget. Skatterna
utgöra den första tumskruven, sedan »komma investeringarna, som
självfinansieras och uttryckas i starkt höjda avskrivningar, och till
slut komma aktieägarnas måttliga utdelning på hela utbytet». Företagets funktion som skattekälla markerar, säger W., vägen från kapitalism till socialism. Politiken har blivit näringslivets öde. Den bestämmer dess produktionsförhållanden och hela tillvaro. »Staten kontrollerar och leder, företagarna arbeta under privatekonomiskt självansvar… statsregleringarna utrusta företagen och bestämma produktionsmålen men staten vill ej själv driva företagen … staten skall
blott då själv drh•a företag, när det är otvetydigt~, att uppgifterna
bättre lösas i statsdriftens form än i den privata ekonomiens eller
när den privata ekonomien ej motsvarar de politiska målen och tvång
icke bör användas» (kurs. här).
Efter kriget bör man dock lossa banden, framhåller W. Hans motivering härför är så pass överraskande, att den bör återgivas: »Med
en dylik uppluckring och förnyelse är så mycket mera att räkna,
som man efter krigsekonomiens period överallt kommer att spåra
ett krav att mera fjärma stat och ekonomi från varandra och det
såväl i ekonomien som i den statliga förvaltningen. Efter varje
krigsekonomisk koncentration har en dylik uppluckring ägt rum helt
enkelt därför, att det produktiva livet behöver den, emedan man
blivit trött på reglementerandet, därför att ekonomisk rörelsefrihet
också tillhör den nya stora omställningen.» Givetvis får dock icke
detta uttalande tolkas så, att W. tänker sig en återgång till fri
okonomi.
Winschuh var visserligen själv reservofficer men detta är ej anledningen till, att han i sin skildring använder sig av militärt ordval.
Den »ledde» företagarens värld erinrar om soldatens. »Företagaren
i den statsreglerade ekonomien har», säger ”\V., »i viss mån ’övat’ för
krigsekonomien …, den sociala andan, härledd ur företaget, är besläktad med frontandan… Företagarna stå under befäl av statens
ekonomiska ledning» och måste, för att tala med Bismarck, »einschwenken wie die Unteroffiziere». Det ekonomiska samhällssystem,
som denna vår skymtat och rekommenderats av prominenta uttolkare
inom det socialdemokratiska partiet i den svenska riksdagen, liknar
påfallande det system, som Winschuh skildrar. För den, som varit
nödtorftigt orienterad i den nationalsocialistiska ekonomimystikens
väsen och oväsen, har det därför faktiskt bjudits mycket få nyhetrr
under de svenska riksdagsdebatterna.
Men hur stod det egentligen till i det tyska näringslivets stånd- ~634
Dagens frågor
läger? Winschuh måste naturligtvis vara försiktig i sina uttalanden
men man kan mycket lätt läsa mellan raderna. Han gör sig mycken
möda att betona personlighetens betydelse, att alla krafter måste
mobiliseras för att »Övervinna stelheten i organisationen». Det hela
får ej urarta till »byråkratiskt självändamål». Winschuh talar om.
att varje företagare måste göra sitt bästa, samtidigt också om, att
riksekonomiministeriets eller riksbankens emissarier böra vinnlägga
sig om hovsamhet. Kanske det förhåller sig så, att det ej är så roligt
att »göra sitt bästa» med en »politruk» hängande över sig~ Den senan•
har sin >>befälsrätt» att rida upp på. Kanske icke detta stimulerar
till de dåd, som vore önskvärda. Winschuh varnar för >>stel schematism», att blunda för företagareinitiativets betydelse, att icke tillgodogöra sig företagarnas erfarenhet och utbildning, ledareförmåga och
kunnighet, att bortse från att de fortare kunna nå ett mål än statstjänstemannen med sin apparat av >>myndigheten bakom sig. Das
lässt tief blicken, sa’ tysken!
Man började i Hitlertyskland med att reglera företagarnas kreditmöjligheter och att skaffa sig kontroll över företagen (>>insynen>>)
samt fortsatte med att reglera råvarorna. Därefter övergick man till
att kontrollera arbetskraften, vilken av staten dirigerades dit, där
den var av behov. Genom den 1934 införda arbetsboken eller arbetspasset fick staten möjlighet till individuell kontroll. Individens rätt
att själv välja arbetsplats gick därmed förlorad. Klart är – ehuru
det av oförklarliga grunder ofta förnekas av »kollektivisterna» – att
till »systemet» även hör uppbävandet av förhandlingsrätten om löner
samt, naturligtvis, strejkrätten. Den »totala ekonomien» kan, om den
vill fungera, ej tåla några luckor. »Planering» på ett område driver
fram planering över hela linjen.
En detalj i det hela må i detta sammanhang nämnas, eftersom den
nyligen var föremål för ett föredrag i Industriförbundet (docent T.
Gårdlund). Det gällde närmast en rekommendation till företagarna
att skaffa sig en ny typ av tjänstemän, som skulle sköta allt det
formella i företagens förhållande till statsmakterna, de sociala arrangemangen m. m. Hos \Vinchuh heter det så här: »Också inom företagarvärlden utlöser den ekonomiska statsregleringen ett nytt yrke
för driftsekonomen. Företagaren väntar i huvudsak av honom att
bli avlastad formulärkram och statistik, iakttagandet av förordningar.
befattningen med skattefrågor, förbättringar i kalkyleringen och liknande arbeten.» Denna detalj hör, som sagt, till systemet.
Frågan gäller, om detta system skall accepteras som en nödfalls- ~Ltgärd eller som ett önskvärt och permanent tillstånd. Skall kriget;;
organisation bestå~ Winschuh skriver: »Kriget visar sig åter, liksom
redan världskriget, som dödgrävare för det kapitalistiska systemet,
som en fiende till borgerligheten och som en fulländare av socialismen» (kurs. här). Men det har också, i trots av att det »fulländat
socialismen», dödat människovärdet, kvävt den medborgerliga friheten samt låtit människor och samhällen stelna, domna och förtvina.
Det är denna förlust, som bl. a. skymtar i \Vinschuhs egen nedtonade
kritik Den triumf, som talar ur de här senast kursiverade orden,
635
Dagens frågor
är, som redan tidigare betonats, W. icke ensam om. Men huru nwsklig är ej denna trosformell
Det kan till sist – eftersom denna sak har aktuell anstrykning –
även finnas anledning att referera, vad Winschuh anser om möjligheten att skaffa staten pengar genom en extra skatt på förmögenheter.
statssekreterare Reinhardt, en på sin tid känd skatteexpert bland de
tyska nationalsocialisterna, avböjde den. Hos W. är motiveringen
följande: »Förmögenhet är ju i allmänhet icke mobil, den består inte:
i pengar och banktillgodohavanden, den är fastlåst och arbetar som
fabrik och maskin, som jord eller patent. Om förmögenhetsägarna
skulle betala förmögenhetsskatten på ett sätt, som vore användbart
för statsutgifternas finansiering, måste de först mobilisera sin förmögenhet. Men då måste också köpare för det utbjudna finnas. Dell
oro på marknaden och den värdeminskning, som ett dylikt utbutl
skulle föranleda, kan man föreställa sig. Å andra sidan är det fö1·
staten av intet intresse att genom en förmögenhetsskatt i stor sbl
bli ägare av egendom, alltså att ’socialisera’.» Staten har, menar \V..
större intresse av inkomsterna ur produktionslivet.
För en i ekonomiska ting renlärig tysk nationalsocialist tedde det
sig alltså, som av det sagda framgått, rimligt att tänka sig, att krig:-;-
ekonomiens järnhårda system kunde luckras upp efter kriget. Follwt
vore helt enkelt utledset på allt reglementerande och kanske för övrigt
inte heller systemet fungerat så gnisselfritt, som man kunnat önska.
Hos oss i Sverige synes det emellertid, underligt att säga, förhålla
sig så, att man på för dagen ledande politiskt håll leker med tanken
att låta krigsekonomien bli »inkörsport för socialismen», att icke aYskaffa krigets organisationsform utan fastmera göra den permanent.
En dylik slutsats ur tidens erfarenhetsstoff förefaller betänklig. Det
ter sig visserligen svårt att förneka, att statligt dirigerade samhällen
varit av behov i ett koloniland av Rysslands natur, i ett Tyskland,
som antingen kämpade mot en materiell nöd eller också under Hitlers
första år förberedde kriget, men oekså svårt att förstå, att de motiveringar, som där må ha varit i olika avseenden bärande, vore giltiga
för vårt samhälle, som icke pinas av nöd och, självfallet icke förbereder eller, åtminstone för ögonblicket, hotas av krig.
Erik Arrhcn.
Hvorledes Danmark reagerer Buhls samlingsregerings mest vanskeoverfor stikkere. lige spörgsmål var opgöret med dc
mennesker, der under besmttelsen havde sveget det nationale sammenhold. Forhitreisen i befolkningen mod disse landsforra:>ddere var
betydelig, og den tyske terror havde ikke gjort den mindre. Det gjaldt
derfor om at sikre sig deres personer, dels for at overgive dem til
en retfrerdig straf dels for at hindre, at de blev genstand for overlast
Da politiet ikke var trådt i aktion efter tyskemes indgriben d. 19.
september 1944, måtte modstandsbevmgelsens styrker foretage det fornödne, og i det store og hele forlöb de omfattende arrestationer uden
alvorlige mellemspil. Ialt interneredes i de förste uger efter befrielsen ea. 21.600 personer, og af disse blev senere 12.000 lösladt, medens
636
Dagens frågor
resten ca. 9.600 sukcessivt overgaves til politiet til retslig forfölgning.
Siden er tiltale frafaldet mod endel personer, men 8-9.000 mennesker
vil få deres sag afgjort ved domstolene.
Det nreste spörgsmål, der skulde afgöres, var, hvad man skulde göre
med disse arrestanter. Den offentlige mening var oprört, og höjlydt
krrevedes dödsstraf og hårde frengselsstraffe over de mere prominente
tyske håndlangere. 25. maj 1945 forelagde justitsminister Busch Jensen sit forslag til et straffelovstillreg, og l. juni underskrev kongen
»Straffeloven ang. Forrredderi og anden landsskadelig Virksomhed».
Loven af l. Juni 1945 er hovedhjörnestenen i den lovgivning, der
har til formål at få gjort op med de forskellige grupper af mennesker,
der har gået besrettelsemagtens rerinde. Loven kender kun to former
for straf, nemlig livsstraf og frengsel på mindst 4 år. Dog kan der
under srerlig formildende omstrendigheder idömmes en mindre straf
end 4 år. Desuden åbner loven mulighed for at inddrage den dömtes
formue i statskassen, og den, der kendes skyldig, skal desuden fradömmes almen tillid, enten for bestandig eller mindst fem år. Denne
bestemmelse er meget alvorlig, idet den udelukker den dömte fra at
udöve en lang rrekke borgerlige nreringer. Dödsstraf skal anvendes
over for sådaune personer, der som tyskernes handlangere har deltaget i mord, drab, attentater, tortur o. lign. Endvidere kan medlemsskab af Hipokorpset og stikkervirksomhed medföre dödsstraf.
Dödsstraffen fuldbyrdes ved skydning.
Hvorledes har denne lov virket i praksis7 Endnu er det for tidligt
at afsige nogen endelig dom, thi der er en lang vej igen, inden samtlige anklagede har fået deres dom. Det må endvidere understreges,
at det indtil videre er de mindre komplicrede tilfrelde, der er blevet
afgjort, medens forundersögelsen i de större sager endnu ikke er
tilendebragt. Af en samlet opgörelse – foretaget i begyndelsen af
september måned – fremgik det, at der indtil da var pådömt ca. 800
sager (se Nord. Tidsskrift for Strafferet, 1945, s. 258 ff.). Resultatet
varmeget uensartet, idet domsmrend havde medvirket ilangt de fleste
sager. Det store flertal var endt med lovens minimumsstraf, nemlig
4 års frengsel, kun i relativt få sager var straffen höjere. Desuden
var der afsagt to dödsdomme. I mange domme skinnede det igennem,
at 4 års frengsel kun var idömt, fordi det var lovens minimum, og
at man ikke havde anset det for loyalt at påberåbe sig formildende
omstrendigheder. Flere sager var blevet appelleret af anklagemyndigheden, og ved östre Landsret var straffen i adskillige tilfrelde
blevet sat op.
De fleste afsagte donune omhandlede hvervning til tysk krigstjeneste. Det var afsagt ca. 40 domme over frikorpsfolk, og de fleste
havde faet 4 års frengsel, en enkelt, der havde optrådt provokerende
under orlov, 6 års frengsel. Mange fik dog mildere straffe under
henvisning til ung alder, udvist idealisme, forsögt desertation o. s. v.,
ligesom enkelte dommere fremhrever den af regeringen formelt udviste holdning ved korpsets oprettelse. Efter östre Landsrets opfattelse er frifindelse under henvisning hertil ikke i overensstemmelse med loven.
637
Dagens fråtJor
En noget lignende holdning har domstolene indtaget over for de
ea. 40 personer, der er dömt for indmeldelse i våben SS eller andre
militrere korps, dog har der her naturligvis ikke kunnet vrere tale
om nogen formildelse under henvisning til regeringens anvisning.
Enkelte har dog fået höjere straf end 4 år. Det samme grelder de
ea. 100 marinevagter, der har fået dom, dog er lavere straf end 4 år
her meget sjreldent, og der er ikke få eksempler på, at straffen er
udmålt til 5-6 år.
Vagtmrend pa flyvepladser, hvoraf ca. 50 har faet dom, har fået
frengselsstraf fra 1-4 år, og det samme grelder ca. 70 vagtmrend ved
tyske forlregninger. Adskillige vagtmrend ved kaserner i Aalborg har
dog fået 5 år. Lokale forhold har her åbenbart spillet ind.
Henved 100 personer, der har vreret tilknyttet organisation Todt,
har fået frengsel i 1—-4 år, alt efter den mere eller mindre krigsmressige
karakter af deres beskreftigelse. Brandrorend på tyske flyvepladser,
ialt ca. 25 personer, har fået 2 års frengsel.
Medlemsskab af Schalburgskorpset har i de 10 tilfrelde, der er blevet
pådömt, indbragt de skyldige frengsel i indtil 8 år, og domme over
medlemmer af Summerkorpset har givet straffe pa 2-6 år. Virksomhed i det tyske politi har i ca. 15 tilfrelde indbragt de skyldige 5-10
ärs frengsel, forudsat at der ikke har vreret tale om virksomhed som
tolk. Bevrebnede vagtposter ved Shellhuset (ca. 12 domme) har fået
frengsel i 3-8 år.
Over medlemmar af Hipokorpset foreligger der indtil videre kun
få domme. Et par har fået lovens minimumsstraf, nemlig 10 år, men
een, der tillige havde virket som angiver, blev idömt livsstraf. En
person, der havde deltaget i aktionen mod politiet og bagefter pralet
af det, fik 16 år.
Over sabotagevagter ved virksomheder, der fabrikerode livsvigtigP
varer for vrernemagten, er der afsagt ca. 30 domme, der udmalte
straffen til frengsel i 1-2 år. Personer, ansat i den tyske brevcensur,
fik frengsel i 1-4 år og en telefonlytter 4 år.
Over angivere, de såkaldte stikkere, er der afsagt ca. 25 domme.
og straffene har varioret strerkt efter forbrydelsens karakter. En
kvinde, der var blevet kald feltmadras, og som straks havde boklaget
sig til sine tyske venner, fik l års frengsel, medens en person, der
usandfrerdigt af personlige grunde havde anmeldt en bekendt, fik
10 år. Endelig fik en 22-årig kvinde, der var skyld i, at en mandlig
bekendt blev anholdt og torturerot af Hipoer, 16 års frengsel, og en
fyr, der havde stukket 8 bekendte, hvoraf en blev skudt på gaelen,
idömtes livsstraf.
En srerlig gruppe anklagede er de sakaldte »Vrernemagere», hvorved
menes personer, der har vmret ivrige efter at göre forretninger med
den tyske besrettelsesmagt. For grovore tilfrelde af vmrnemageri kau
der idömmes straf efter loven af l. juni 1945. Desuden er der gennemfört andre love, der tager sigte på at få gjort op med alle de personer,
der har benyttet landets tvangssituation til at skaffe sig uberettigedP
ökonomiske fordele. Således bestommer vrernemagerlov nr. 2 af 28.
august 1945, at alle personer og sclskaber, der har sammenarbejdet
()38
DarJens frågor
med besrettelsesmagten på utilbörlig made, skal idömmes enten frengsel eller böde. Det utilbörlige viser sig ved, at vedkommonde har
vreret aktiv for at få forretningsforbindelsen etableret, har foretaget
omlregninger af forretningen i tysk interesse, påkaldt besrettelsesmagten til bcskyttelse, hindret danske myndigheders kontroi eller
opnået en urimelig fortjeneste. Den der bliver dömt skyldig risikerer
desuden at få sin nettofortjeneste inddraget og desuden at blive fradömt almen tillid. Endelig gennemförtes i oktober 1945 to love, der
tog sigte på at inddragc fortjeneste ved erhvervsvirksomhed i tysk
tjeneste i statskassen og at indföre en vis avancebegramsning ved
leverancer og arhejder for tysk regning. Hvorledes disse love vil
komme til at virke i praksis, er det endnu for tidligt at udtale nogen
mening om, men regering og rigsdag har ved at vedtage dem vist
vilje til at komme de mennesker til livs, der uden skamfölelse har
tilegnet sig ökonomiske fordelo på hele det danske samfunds bekostning.
En anden gruppe medborgere, som det ligeledes har vreret nödvendigt at få gjort op med, var den lille gruppe tjenestemrend, der
enten havde vist en slap national optrreden, eller som direkte havde
brudt det nationale sammenhold. Det drejer sig om ca. 250 personer,
og de er alle suspenderet fra deres tjeneste. En srerlig lov er vedtaget under 7. Juli 1945, der tager sigte på oprettelsen af en srerlig
tjenestemandsdomstol. I henhold til denne lov kan en tjenestemand
i staten, folkeskolen, folkekirken eller i kommunen anklages for at
have vreret medlem af et nazistisk parti, for ved sin adfrerd i eller
uden for tjenesten at have udvist uvrerdig national optrreden, for
at have ydet besrettelsesmagten en hjrelp, der gik ud over, hvad hans
tjenestepligt pålagde ham og for at have haft samkvem med besrettelsesmagten i et omfang, der lå uden for det nödvendige. straffen
for at have begået disse forseelser er forsrettelse til anden tjeneste,
forflyttelse, degradation eller afsked ined eller uden pension. Adskillige sager er allerede pådömt, og flere afgörelser har vreret srerdeles strenge.
Det er naturligt, at spörgsmålet om et opgör med de personer,
som i de svrere år bröd det nationale sammenhold, har optaget den
danske offentlighed strerkt. En regte harme fyldte hjerterne. Der
skulde göres op med disse forbrydere, og de skulde föle, at man ikke
ustraffet kunde falde landsmrend i ryggen. Således var opfattelsen
ved besrettelsens afslutning, og stoorkest var stemningen inden for
modstandsbevregelsen, der havde set talrige kammerater falde for
tyskornes kugler eller bukke under for bödlernes tortur. De döde
Akuide hrevnes, ingen forrredder burde undgå sin straf. Denne opfattelse bröd igennem med en stormflods magt, beherskede pressen,
dominorede de offentlige möder og tålte ikkc modsigelse. Det var
denne opfattelse, der satte sit prreg på den nye lovgivning.
Det er imidlertid umiskendeligt, at en anden opfattelse nu er ved
at arbejde sig frem. Kritikkon har löftet sit hoved, og man er begyndt
at diskutere det formåltjenlige med den nye lovgivning. Det bliver
hl. a. gjort greldende, at den nye straffelovgivning i for höj grad
47- ~~R41 Svensk Tidshitt .1.94/i
Dagens frågor
brerer prreg af det gamle gengreldelsesprincip og ikke tager hensyn
nok til formålet med enhver straf, nemlig at indvirke forbedrende
pa forbryderen. Endvidere gör man greldende, at hele det danske
frengselsvresen vil blive sprrengt, hvis man pludselig skal skaffe
plads til så mange nye straffefanger. Endelig fremhrever man, at
problemet ingenlunde er löst ved at idömme et större antal danske
statsborgere en kortere eller lrengere famgselsstraf. För eller senere
vender de straffede tilbage til det borgerlige samfund, og da de er
ganske udstödte, vil det vrere vanskeligt for dem at skaffe sig et
hrederligt erhverv. .Tö större antaHet paa de udstödte er, jö större
vil risikoen blive, og landsforrredderne vil vedblive at vrere en fare
for det danske samfund. De mange verserende retssager har endvidere bebyrdet politiet med så mange forretninger, at det kun med
den störste vanskelighed er istand til at udföre sit normale arbejde.
Dette er de vigtigste argumenter, der anvendes i kritikken, men det
er endnu for tidligt at udtale nogen mening om styrken i den kritik.
der fremföres, og hvilken indflydelse den vil få. Det er imidlertid
ganske klart, at man ikke er blevet frerdig med udrensningsspörgsmalet i Danmark ved at vedtage demange nye straffelove. Problemet
vil dukke op i fremtiden og föde nye, store problemer.
Harald .Jor.qensen.
Judiskt kol- Strax efter förra kriget fanns det i Palestina några
lektivjordbruk. få judiska jordbrukare, som brukade primitiva farmar. I dag finns det över 100 välbyggda byar med ekonomiska, sociala
och kulturella inrättningar, omkring två dussin jordbrukskolonier,
som stå öppna för permanent bosättning, och en livlig och välorganiserad ungdomsrörelse.
,Jordbrukskolonierna räkna 30,000 medlemmar, d. v. s. mer än 5 Ofo
av antalet i landet boende judar. De äga över 100,000 acres, d. v. s.
nära 25 Ofo av det judiska jordinnehavet. I dem har investerats 4,’>
milj. pund st. och bruttoinkomsten uppgick till 2,3 milj., varav 54 Ofo
härrörde från jordbruket, 29 Ofo från handelsrörelse och 17 Ofo från
tjänster. Produktionskostnaderna utgjorde 53 Ofo av utgifterna. 34 Ofo
kom på levnadskostnaderna, 8 Ofo på amorteringen, 5 Ofo på räntor, medan c:a 10 Ofo bokades om vinst.
Men det är svårt att jämföra dessa företags statistik med andras
på grund av deras speciella struktur. De äro baserade på fullständig
kollektivism i såväl produktion som konsumtion. Den individuella
medlemmen äger knappast något eget utom sina personliga tillhörigheter. All jord, byggnader, boskap och redskap är koloniens, qibbutz
(pluralis qibbutzim) är dess hebreiska namn, gemensamma egendom.
En qibbutz är alltså de arbetandes kollektiv. Varje medlem, man
och kvinna, måste utföra det arbete, som arbetsledningen bestämmer.
All inkomst och lön lämnas till den. allmänna fonden. A andra sidan
har varje medlem rätt till en lika del av de allmänna tillgångarna
av varor och tjänster inom byn. Bostäderna repartiserRs Pndast pftpr
ll40
Dagens frågor
behovsprincipen, alla måltider intagas i det allmänna refektoriet.
Kläder etc. utlämnas från kollektivets förråd. Barnkrubba, kindergarten och en skola hållas för barnen. Allmänna sällskaps- och rekreationslokaler finnas. Driftsanslagen bestämmas av budgeten, som
antages på ett gemensamt möte av alla medlemmar, vilket är högsta
auktoritet i affärer och socialvård. Det är icke utan, att man kan
likna denna organisation vid den franske utopisten Fouriers förmarxistiska falangstärsystem med dess kooperativa kollektivism.
Man har i största utsträckning försökt att eliminera personlig vinningslystnad och konkurrens, att göra allmännyttan och den allmänna
opinionen till de enda drivfjädrarna. Faktiskt ha dessa »kommunalbolag» väl motstått konjunkturväxlingar och lyckats uppfostra en
andra generation i sin anda.
Man får emellertid icke betrakta denna rörelse som något slags
kommunistisk sekt med en abstrakt doktrin i radikal kollektivism.
Qibbutzim äro produkter av speciella lokala förhållanden och de visa
stora individuella olikheter i fråga om politik, religion o. s. v. Den
andliga källan är nog vissa sociala reformideer, som infördes med
immigranter vid århundradets början och som lett till bildandet av
serier av små kollektiv. Men den reella och drivande grunden var
immigranternas ekonomiska, sociala och politiska svårigheter i ett
primitivt land, bPbott av fientliga araber.
En ny drivkraft i arbetet bildades efter Balfourdeklarationen under
förra världskriget om ett judiskt nationalhem i Palestina i arbetslegionen, ett försök till gille-socialism på kvasimilitär basis. Men
det skulle helt slagit fel om det lämnats utan understöd från zionistiska fonder. Härvid utbildades emellertid den organisatoriska och
ekonomiska smidighet som äro karakteristiska för stordrift och som
betyda oerhört mycket i ett land med primitivt individualistisk lantbefolkning och småindustri.
Qibbutzim har utvecklats till den mest progressiva faktorn i Falestinas jordbruksekonomi och har blivit ryggTaden i elen judiska
agrarkolonisationen. Först av alla införde de moderna jordbruksmaskiner, gjorde sädesodlingen vinstgivande, byggde silos, revolutionerade transportförhållandena genom egna, stora automobilparker.
De äro främst i fråga om kreatursuppfödning och fiske, leverera
hälften av den judiska frukt- och grönsaksproduktionen o~h en tredjedel av dess ägg- och mjölkproduktion.
De sista åren ha de organiserat en rad arbetsbutiker och faktorier,
av vilka flera äro de största i landet. De ha hunnit avsätta stora
fonder och äro i affärer lika »kapitalistiska» som nå~ot privatföretag
oeh åtnjuta respekt för Rin stabilitet. Kollektivföretagen bliva alltmer beroende av stordrift oeh investering i stor skala. Huvudmotivet
i kolonirörelsen är ej längre konsumtionskommunism utan snarare
produktionskooperation, vilken ensam möjliggör en gibbutz på flera
tusen personers existens. Kollektivregimen har därvid vissa fördelar:
arbetskraftens obegränsade rörlighet, frihet från fackföreningsrestriktioner, levnadskostnadernas redm~ering genom partiprisinköp och
rationPlit bruk av tillgångar och tjänster, sammankopplandet av olika,
641
Dagens frågor
varandra kompletterande industrigrenar samt, sist men icke minst,
de arbetandes aktiva deltagande i företaget. Men det har också sina
svaga sidor. Den snabba tillväxten av vissa qibbutzim har lett till
temporärt bruk av okontrollerbar, främmande arbetskraft. Men vanligen bevara arbetsgemenskaperna sina puritanska traditioner och
ha hittills lyckats att förlika de kapitalistiska metoderna med de
judiska arbetarnas fackföreningsprinciper. Men möjlighete.n att de
kunna förvandlas till privata koncerner mc>tl begränsat medlemsantal
får ej heller lämnas ur räkningen.
Expansionsimpulsen i kolonisationslandet Palestina g·ör qibbutzim
emellertid beroende av den judiska immigrationens människa- och
materialresurser. Inom den närmaste framtiden komma de säkert
att fullfölja sitt program under tillämpande av demokrati oC’h fpderativ kooperation. Det måste emellertid vara ett land med Falestinas
speciella förhållanden och en verklig judisk sammanhållning- som
skall kunna komma dylika experiment att slå väl ut.
Frågan måste även ses ur ett större sammanhang. Det rör den
judiska immigrationspolitiken i Palestina som sådan. Förenta staterna torde i sin orientpolitik vara benäget för ett öppnande av
Palestina för en relativt obegränsad judisk invandring med understöd åt kooperativa företag av qibbutzims typ, medan England, som
har det reella ansvaret och avgörandet, står inför valet att komma
i ohjälplig motsättning till arabvärlden genom att gynna en dylik
invandring och att motarbetas av ledande zionistorganisationer genom att stoppa den. Under mellankrigsperiodens tjugo år ha vi bevittnat den engelska orientpolitikens skickliga balansgång mellan
dessa poler. Det är ingen hemlighet, att ledande brittiska förvaltningschefer i Främre Orienten av generalresidenten lord Killearns
eller ambassadör Kearns slag – den förre en av de ojämförligt dugligaste organisatörer och diplomater England haft i Orienten sedan
förra århundradet — av imperiella, realpolitiska skäl önska en restriktiv invandringspolitik i Palestina. Men U. S. A. har i dag störrp
inflytande inom brittiska imperiet än någonsin. Vi få kanske bevittna en kompromiss, som i större utsträckning än tidigare gynnar
hebreisk invandring och utbyggnad av qibhutzims~Tsternct i Palestina.
Sven Thorlwru.
fi42
Socialiseringsfronten.
Den 30 nov. 1945.
Inrikespolitiken har efter samlingsregeringens upphörande och krigshändelsernas avslutning samlat ett
intresse, som är större än på många år. De många socialiseringsdiskussionerna i radio och nästan alla »tätorter» slå rentav ut Quislingoch Niirnbergsprocesserna i konkurrensen om uppmärksamheten.
.Ä.ven om bondeförbundet fortfarande talar om sin tredje väg och
hr Bramstorp visserligen talat men ändock inte sagt något, ha socialdemokraterna i sina omdaningsplaner stött på ett allmänt borgerligt
motstånd, vars både defensiva och offensiva kraft uppenbart högeligen överraskat dem. statsministern hann genom ett tal i Roslagen
och genom sitt inlägg i remissdebatten knappt solidarisera sig med
hrr Wigforss och Myrdal, förrän socialdemokraterna till följd aY
det hårda borgerliga motståndet blivit allt osäkrare i sina planritningar för framtiden. Hans solidaritetsförklaring har alltså inte pl”t
något vis ökat klarheten över de socialistiska dags- och slutmålen.
vilka alltjämt äro insvepta i de många motsägande talesättens luftig·a
slöjor.
Höstriksdagens hittillsvarande debatter ha format sig till regelrätta
uppgörelser mellan regering och opposition. I den utrikespolitiska
remissdebatten var duellen Domö-Myrdal om handelspolitiken det
mest uppmärksammade inslaget. I den inrikespolitiska remissdebatten fängslade mest hrr Sandlers och Andrens oratoriska kamp i
Första kammaren och hr Ohlins lika mångkunniga som envetna uppgörelse med stats- och finansministrarna i Andra kammaren. Överhuvud taget har riksdagen inte på länge upplevt så intensiva remissdebatter som denna hösts. I övrigt har regeringen i heta debatter
haft att svara för försäljningen av kronbilarna och den baltiska
flyktingefrågan. Om fortsättningen håller, kommer riksdagen uppenbarligen snart tillbaka till »normalicy».
Man kan redan nu förespå, att 1946 års val komma att forma sig
till en ideologisk jätteuppgörelse. De svenska riksdagspartierna äro
för sakliga för att låta principiella åsiktsskillnader under tiden inverka på de praktiska besluten i frågor, i vilka en lösning i samverkan eller samförstånd är möjlig. Men ideåskådningarnas brytning
blir alltmer framträdande för var dag som går, och väljarfolket dras
mer och mer in i denna tvekamp. .Ä.ven den minsta strömkantring
nästa år inom vår stabiliserade väljarkår kommer därför att få utslagsgivande betydelse. Ar 1944 hade det svenska folket varken hunnit
läsa de 27 punkterna eller få dem detaljgranskade. Till nästa år ha
de beryktade punkterna sannerligen ventilerats nog.
631
Dagens frågor
Den nazistiska tvångsekono- Det har sagts, att kriget är politikens
miens varnande lärdomar. fortsättande med andra medel. Här
tänker man sig, att krigsekonomien skall fortsätta med andra medel.
En krigsekonomi kan bäras upp genom alla medborgares lojala samarbete för ett gemensamt mål, att stå emot fienden. En fortsatt krigsekonomi, uppfattad som ett normalt tillstånd, förutsättes emellertid
kunna bäras upp av ett dekret, som utgår från hälften plus ett, från
majoriteten i en folkrepresentation i ett samhälle, som i övrigt förlorat lojaliteten hos medborgarna, fattade som helhet. Ett dylikt
tänkesätt kan karakteriseras på många vis men det är icke i djupare
mening demokratiskt. Det är måhända möjligt, att de order, som
utgå från den politiska kommandoexpeditionen, till en början åtlydas,
dock under holt andra förutsättningar än under den egentliga krigsekonomiens skede, men i längden kan man förutsätta, att systemets
följdverkningar på olika områden skola uppkalla ett motstånd, som
till slut tvingar till åtgärder av en art, som avslöja systemets inneboonde väsen. »Krigsekonomiens» fortsättning i ett fredligt samhälle
skulle betyda, att man läte de lagar och betraktelsesätt, som känneteckna ett härläger, bestå. Det ter sig ytterst gåtfullt, att en dylik
konklusion skulle kunna betraktas som utslag för den högsta politiska
\Tishot, som tidens händelser bibringat mänskligheten.
Det fanns emellertid under Hitlereran i Tyskland en för systemet
mycket representativ nationalekonom, .Josef Winschuh, vilken aldrig
tröttnade på att i tal och skrift hävda krigsekonomiens nödvändighet
för att få reda och ordning på det ekonomiska livets område. Den
första förutsättningen Yore att skaffa sig den politiska makten. Detta
kan antingen ske genom »agitation» för en majoritetsställning i en
demokrati eller ~ på annat sätt. Hitler hade med lock eller pock
lyckats med den förra metoden. Sedan han nått maktens nyckelpositioner, kunde han börja omsätta sina ideer i verkligheten. Han stod
till slut som segrare i den politiska kampen och drog sig ej för att
utnyttja läget. »Vi måste», skriver Vv. i sitt huvudarbete från kriget
(»Gertisteto \Virtschaft», 1939~1940), »ha modet att våga en revolutionär ekonomipolitik, som icke gick i teoriens skola utan i dess
ställe satte handling, försöket, det oprövade vågspelet … tron att icke
Bkonomien yore ödet men väl politiken.» Man åsyftade att med hjälp
av statsregleringar skapa en krisfri ekonomi. Detta krävde, att man
tog befäl över näringslivet, vilket, som bekant, också skedde. »Den
tyska ekonomien blev», säger W., »vid lösandet av talrika uppgifter
(under 1930-talet) tränad under krigiska förutsättningar liksom en
trupp härdas under övningar och marscher… Med sin påverkan åt
alla håll, med si~1 uppfostran av företagarvärlden att styra in mot
av staten angiYna mål, med sin forcering av det tekniska framåtskridandet blev fyraårsplanen den ’rustade ekonomiens’ surdeg.»
Vad \Vinschuh i sin bok skildrar är mera ett soldatläger än ett
näringsliv. Varje näring har sin »kommandocentral», från vilken
order utgå. Låt vara, att detta samhälle förbereder sig för krig men
också W. delar den mening, som under kriget även framfördes av
svenska kollektivister, enligt vilken den av kriget framtvingade sam- 632
Dagens frågor
hällsorganisationen är högst ändamålsenlig även för freden. Klyftan
mellan krigets och fredens värld får ej, menar \V., göras för vid.
Sintsatsen blir, att behovet kräver en »militariserad ekonomi>>, där
företagarna framstå som näringslivets officerare, beredda att lydigt
lystra på »generalernas>>, d. v. s. i detta fall den politiska statsledningens, direktiv och order. »Statsbeställningen utgör inte bara ryggraden i det tyska arbetslivet>>, fortsätter \V., »utan staten blir också
i sin egenskap av målangivare och den, som äger möjlighet att befalla, också rättesnöret för alla företagarnas dispositioner, kapitalets
användning och den privatekonomiska forskningens inriktning.» staten tog vidare kapitalmarknaden och sparkraften starkt i anspråk
och förbehöll sig genom skärpta skatter en stor del av nationalinkomsten. W. har synbarligen litet svårt att kunna acceptera den
hårdhet, som systemet här framtvingat, men finner det hela i varje
fall nödvändigt under ett pågående krig. Näringslivets byråkratisering har inte heller visat sig lycklig men också den tvingas förf.
att tills vidare lämna därhän.
Det har verkligen sitt intresse att mot bakgrunden av vår svenska
diskussion vå hithörande områden följa \Vinschuhs skildring av den
nationalsocialistiska ekonomiens uppbyggnad och funktion. Företagarna själva voro i Tyskland visserligen inte förtjusta i statlig
garanti och reglering, erkänner \V., men de ha fått finna sig. Företagaren riskerar, att de statliga myndigheterna av >>högre» skäl plötsligt strypa hans näring, han belastas också med en mängd byråkratiska göromål, som han tidigare ej behövde bekymra sig om. Han
får lära sig att höra upp! »Inom en autoritär ekonomiledning har
företagaren samma anspråk som soldaten, nämligen på klar befälsföring», heter det vidare, »på det att möjliga motsättningar i planeringen ej gå ut över honom.» Vad läget kräver är ej att »socialisera>
företagen. Men man anger riktningen i produktionen, delar ut uppgifterna och »låter utföra dem efter privatekonomiska principer, emedan det dä i regel arbetas med större energi och f.lJndighet, med större
sparsamhet (kurs. här) … Företagarens roll har omvandlats. Hans
plats har blivit ett politiskt ämbete>> (kurs. här).
Dessa tankegångar te sig på ett säreget sätt aktuella och välbekanta.
~Icn frändskapen kan te sig ännu mera intim. \Vinschuh ger t. ex.
ett högt betyg åt aktiebolagsformen i det ekonomiska livet. Nationalsocialismen ställde emellertid aktiebolaget i allmännyttans tjänst och
säkrade den statliga insynen och kontrollen. Samtidigt försvagades
aktieägare-demokratien till förmån för fiiretagarledningen.
Ett intressant område erbjöd just graden av offentlighet i det ekonomiska livet. Den liberala ekonomien har här i aktieägarnas intresse krävt en redovisning inför allmänheten. Den nationalsocialistiska uppfattningen bortsåg från denna form av offentlighet men
lät den gälla gentemot staten och dess organ. Denna tendens framträdde bl. a. starkt i lagen om kreditväsendet, som pålade bankerna
en vittgående plikt att visa sina papper för riksbanken, kreditkommissarien och kontrollinstanserna. En liknande utveckling ägde rum
i förhållandet mellan företaget och »finansdepartementet» (Finanzamt).
633
-~~~———————–
Dagens frågor
Offentlighet i den äldre bemärkelsen var icke väsentlig för den nationalsocialistiska ekonomipolitiken. statens ekonomiska ledning förfogade över andra medel för att skaffa sig inblick i företagarnas
förhållanden. Att allmänheten äger denna möjlighet betyder mindre.
I princip blir dock läget så, att ett företag i sitt förhållande till staten
;>inte längre har något privatliv».
staten har alltså icke »socialiserat>> företagen men varje företagare
arbetar »pour le roi de Prusse», säger W. belåtet. skattesocialismen
begränsar de anspråk, som ställas på utbytet av företaget. Skatterna
utgöra den första tumskruven, sedan »komma investeringarna, som
självfinansieras och uttryckas i starkt höjda avskrivningar, och till
slut komma aktieägarnas måttliga utdelning på hela utbytet». Företagets funktion som skattekälla markerar, säger W., vägen från kapitalism till socialism. Politiken har blivit näringslivets öde. Den bestämmer dess produktionsförhållanden och hela tillvaro. »Staten kontrollerar och leder, företagarna arbeta under privatekonomiskt självansvar… statsregleringarna utrusta företagen och bestämma produktionsmålen men staten vill ej själv driva företagen … staten skall
blott då själv drh•a företag, när det är otvetydigt~, att uppgifterna
bättre lösas i statsdriftens form än i den privata ekonomiens eller
när den privata ekonomien ej motsvarar de politiska målen och tvång
icke bör användas» (kurs. här).
Efter kriget bör man dock lossa banden, framhåller W. Hans motivering härför är så pass överraskande, att den bör återgivas: »Med
en dylik uppluckring och förnyelse är så mycket mera att räkna,
som man efter krigsekonomiens period överallt kommer att spåra
ett krav att mera fjärma stat och ekonomi från varandra och det
såväl i ekonomien som i den statliga förvaltningen. Efter varje
krigsekonomisk koncentration har en dylik uppluckring ägt rum helt
enkelt därför, att det produktiva livet behöver den, emedan man
blivit trött på reglementerandet, därför att ekonomisk rörelsefrihet
också tillhör den nya stora omställningen.» Givetvis får dock icke
detta uttalande tolkas så, att W. tänker sig en återgång till fri
okonomi.
Winschuh var visserligen själv reservofficer men detta är ej anledningen till, att han i sin skildring använder sig av militärt ordval.
Den »ledde» företagarens värld erinrar om soldatens. »Företagaren
i den statsreglerade ekonomien har», säger ”\V., »i viss mån ’övat’ för
krigsekonomien …, den sociala andan, härledd ur företaget, är besläktad med frontandan… Företagarna stå under befäl av statens
ekonomiska ledning» och måste, för att tala med Bismarck, »einschwenken wie die Unteroffiziere». Det ekonomiska samhällssystem,
som denna vår skymtat och rekommenderats av prominenta uttolkare
inom det socialdemokratiska partiet i den svenska riksdagen, liknar
påfallande det system, som Winschuh skildrar. För den, som varit
nödtorftigt orienterad i den nationalsocialistiska ekonomimystikens
väsen och oväsen, har det därför faktiskt bjudits mycket få nyhetrr
under de svenska riksdagsdebatterna.
Men hur stod det egentligen till i det tyska näringslivets stånd- ~634
Dagens frågor
läger? Winschuh måste naturligtvis vara försiktig i sina uttalanden
men man kan mycket lätt läsa mellan raderna. Han gör sig mycken
möda att betona personlighetens betydelse, att alla krafter måste
mobiliseras för att »Övervinna stelheten i organisationen». Det hela
får ej urarta till »byråkratiskt självändamål». Winschuh talar om.
att varje företagare måste göra sitt bästa, samtidigt också om, att
riksekonomiministeriets eller riksbankens emissarier böra vinnlägga
sig om hovsamhet. Kanske det förhåller sig så, att det ej är så roligt
att »göra sitt bästa» med en »politruk» hängande över sig~ Den senan•
har sin >>befälsrätt» att rida upp på. Kanske icke detta stimulerar
till de dåd, som vore önskvärda. Winschuh varnar för >>stel schematism», att blunda för företagareinitiativets betydelse, att icke tillgodogöra sig företagarnas erfarenhet och utbildning, ledareförmåga och
kunnighet, att bortse från att de fortare kunna nå ett mål än statstjänstemannen med sin apparat av >>myndigheten bakom sig. Das
lässt tief blicken, sa’ tysken!
Man började i Hitlertyskland med att reglera företagarnas kreditmöjligheter och att skaffa sig kontroll över företagen (>>insynen>>)
samt fortsatte med att reglera råvarorna. Därefter övergick man till
att kontrollera arbetskraften, vilken av staten dirigerades dit, där
den var av behov. Genom den 1934 införda arbetsboken eller arbetspasset fick staten möjlighet till individuell kontroll. Individens rätt
att själv välja arbetsplats gick därmed förlorad. Klart är – ehuru
det av oförklarliga grunder ofta förnekas av »kollektivisterna» – att
till »systemet» även hör uppbävandet av förhandlingsrätten om löner
samt, naturligtvis, strejkrätten. Den »totala ekonomien» kan, om den
vill fungera, ej tåla några luckor. »Planering» på ett område driver
fram planering över hela linjen.
En detalj i det hela må i detta sammanhang nämnas, eftersom den
nyligen var föremål för ett föredrag i Industriförbundet (docent T.
Gårdlund). Det gällde närmast en rekommendation till företagarna
att skaffa sig en ny typ av tjänstemän, som skulle sköta allt det
formella i företagens förhållande till statsmakterna, de sociala arrangemangen m. m. Hos \Vinchuh heter det så här: »Också inom företagarvärlden utlöser den ekonomiska statsregleringen ett nytt yrke
för driftsekonomen. Företagaren väntar i huvudsak av honom att
bli avlastad formulärkram och statistik, iakttagandet av förordningar.
befattningen med skattefrågor, förbättringar i kalkyleringen och liknande arbeten.» Denna detalj hör, som sagt, till systemet.
Frågan gäller, om detta system skall accepteras som en nödfalls- ~Ltgärd eller som ett önskvärt och permanent tillstånd. Skall kriget;;
organisation bestå~ Winschuh skriver: »Kriget visar sig åter, liksom
redan världskriget, som dödgrävare för det kapitalistiska systemet,
som en fiende till borgerligheten och som en fulländare av socialismen» (kurs. här). Men det har också, i trots av att det »fulländat
socialismen», dödat människovärdet, kvävt den medborgerliga friheten samt låtit människor och samhällen stelna, domna och förtvina.
Det är denna förlust, som bl. a. skymtar i \Vinschuhs egen nedtonade
kritik Den triumf, som talar ur de här senast kursiverade orden,
635
Dagens frågor
är, som redan tidigare betonats, W. icke ensam om. Men huru nwsklig är ej denna trosformell
Det kan till sist – eftersom denna sak har aktuell anstrykning –
även finnas anledning att referera, vad Winschuh anser om möjligheten att skaffa staten pengar genom en extra skatt på förmögenheter.
statssekreterare Reinhardt, en på sin tid känd skatteexpert bland de
tyska nationalsocialisterna, avböjde den. Hos W. är motiveringen
följande: »Förmögenhet är ju i allmänhet icke mobil, den består inte:
i pengar och banktillgodohavanden, den är fastlåst och arbetar som
fabrik och maskin, som jord eller patent. Om förmögenhetsägarna
skulle betala förmögenhetsskatten på ett sätt, som vore användbart
för statsutgifternas finansiering, måste de först mobilisera sin förmögenhet. Men då måste också köpare för det utbjudna finnas. Dell
oro på marknaden och den värdeminskning, som ett dylikt utbutl
skulle föranleda, kan man föreställa sig. Å andra sidan är det fö1·
staten av intet intresse att genom en förmögenhetsskatt i stor sbl
bli ägare av egendom, alltså att ’socialisera’.» Staten har, menar \V..
större intresse av inkomsterna ur produktionslivet.
För en i ekonomiska ting renlärig tysk nationalsocialist tedde det
sig alltså, som av det sagda framgått, rimligt att tänka sig, att krig:-;-
ekonomiens järnhårda system kunde luckras upp efter kriget. Follwt
vore helt enkelt utledset på allt reglementerande och kanske för övrigt
inte heller systemet fungerat så gnisselfritt, som man kunnat önska.
Hos oss i Sverige synes det emellertid, underligt att säga, förhålla
sig så, att man på för dagen ledande politiskt håll leker med tanken
att låta krigsekonomien bli »inkörsport för socialismen», att icke aYskaffa krigets organisationsform utan fastmera göra den permanent.
En dylik slutsats ur tidens erfarenhetsstoff förefaller betänklig. Det
ter sig visserligen svårt att förneka, att statligt dirigerade samhällen
varit av behov i ett koloniland av Rysslands natur, i ett Tyskland,
som antingen kämpade mot en materiell nöd eller också under Hitlers
första år förberedde kriget, men oekså svårt att förstå, att de motiveringar, som där må ha varit i olika avseenden bärande, vore giltiga
för vårt samhälle, som icke pinas av nöd och, självfallet icke förbereder eller, åtminstone för ögonblicket, hotas av krig.
Erik Arrhcn.
Hvorledes Danmark reagerer Buhls samlingsregerings mest vanskeoverfor stikkere. lige spörgsmål var opgöret med dc
mennesker, der under besmttelsen havde sveget det nationale sammenhold. Forhitreisen i befolkningen mod disse landsforra:>ddere var
betydelig, og den tyske terror havde ikke gjort den mindre. Det gjaldt
derfor om at sikre sig deres personer, dels for at overgive dem til
en retfrerdig straf dels for at hindre, at de blev genstand for overlast
Da politiet ikke var trådt i aktion efter tyskemes indgriben d. 19.
september 1944, måtte modstandsbevmgelsens styrker foretage det fornödne, og i det store og hele forlöb de omfattende arrestationer uden
alvorlige mellemspil. Ialt interneredes i de förste uger efter befrielsen ea. 21.600 personer, og af disse blev senere 12.000 lösladt, medens
636
Dagens frågor
resten ca. 9.600 sukcessivt overgaves til politiet til retslig forfölgning.
Siden er tiltale frafaldet mod endel personer, men 8-9.000 mennesker
vil få deres sag afgjort ved domstolene.
Det nreste spörgsmål, der skulde afgöres, var, hvad man skulde göre
med disse arrestanter. Den offentlige mening var oprört, og höjlydt
krrevedes dödsstraf og hårde frengselsstraffe over de mere prominente
tyske håndlangere. 25. maj 1945 forelagde justitsminister Busch Jensen sit forslag til et straffelovstillreg, og l. juni underskrev kongen
»Straffeloven ang. Forrredderi og anden landsskadelig Virksomhed».
Loven af l. Juni 1945 er hovedhjörnestenen i den lovgivning, der
har til formål at få gjort op med de forskellige grupper af mennesker,
der har gået besrettelsemagtens rerinde. Loven kender kun to former
for straf, nemlig livsstraf og frengsel på mindst 4 år. Dog kan der
under srerlig formildende omstrendigheder idömmes en mindre straf
end 4 år. Desuden åbner loven mulighed for at inddrage den dömtes
formue i statskassen, og den, der kendes skyldig, skal desuden fradömmes almen tillid, enten for bestandig eller mindst fem år. Denne
bestemmelse er meget alvorlig, idet den udelukker den dömte fra at
udöve en lang rrekke borgerlige nreringer. Dödsstraf skal anvendes
over for sådaune personer, der som tyskernes handlangere har deltaget i mord, drab, attentater, tortur o. lign. Endvidere kan medlemsskab af Hipokorpset og stikkervirksomhed medföre dödsstraf.
Dödsstraffen fuldbyrdes ved skydning.
Hvorledes har denne lov virket i praksis7 Endnu er det for tidligt
at afsige nogen endelig dom, thi der er en lang vej igen, inden samtlige anklagede har fået deres dom. Det må endvidere understreges,
at det indtil videre er de mindre komplicrede tilfrelde, der er blevet
afgjort, medens forundersögelsen i de större sager endnu ikke er
tilendebragt. Af en samlet opgörelse – foretaget i begyndelsen af
september måned – fremgik det, at der indtil da var pådömt ca. 800
sager (se Nord. Tidsskrift for Strafferet, 1945, s. 258 ff.). Resultatet
varmeget uensartet, idet domsmrend havde medvirket ilangt de fleste
sager. Det store flertal var endt med lovens minimumsstraf, nemlig
4 års frengsel, kun i relativt få sager var straffen höjere. Desuden
var der afsagt to dödsdomme. I mange domme skinnede det igennem,
at 4 års frengsel kun var idömt, fordi det var lovens minimum, og
at man ikke havde anset det for loyalt at påberåbe sig formildende
omstrendigheder. Flere sager var blevet appelleret af anklagemyndigheden, og ved östre Landsret var straffen i adskillige tilfrelde
blevet sat op.
De fleste afsagte donune omhandlede hvervning til tysk krigstjeneste. Det var afsagt ca. 40 domme over frikorpsfolk, og de fleste
havde faet 4 års frengsel, en enkelt, der havde optrådt provokerende
under orlov, 6 års frengsel. Mange fik dog mildere straffe under
henvisning til ung alder, udvist idealisme, forsögt desertation o. s. v.,
ligesom enkelte dommere fremhrever den af regeringen formelt udviste holdning ved korpsets oprettelse. Efter östre Landsrets opfattelse er frifindelse under henvisning hertil ikke i overensstemmelse med loven.
637
Dagens fråtJor
En noget lignende holdning har domstolene indtaget over for de
ea. 40 personer, der er dömt for indmeldelse i våben SS eller andre
militrere korps, dog har der her naturligvis ikke kunnet vrere tale
om nogen formildelse under henvisning til regeringens anvisning.
Enkelte har dog fået höjere straf end 4 år. Det samme grelder de
ea. 100 marinevagter, der har fået dom, dog er lavere straf end 4 år
her meget sjreldent, og der er ikke få eksempler på, at straffen er
udmålt til 5-6 år.
Vagtmrend pa flyvepladser, hvoraf ca. 50 har faet dom, har fået
frengselsstraf fra 1-4 år, og det samme grelder ca. 70 vagtmrend ved
tyske forlregninger. Adskillige vagtmrend ved kaserner i Aalborg har
dog fået 5 år. Lokale forhold har her åbenbart spillet ind.
Henved 100 personer, der har vreret tilknyttet organisation Todt,
har fået frengsel i 1—-4 år, alt efter den mere eller mindre krigsmressige
karakter af deres beskreftigelse. Brandrorend på tyske flyvepladser,
ialt ca. 25 personer, har fået 2 års frengsel.
Medlemsskab af Schalburgskorpset har i de 10 tilfrelde, der er blevet
pådömt, indbragt de skyldige frengsel i indtil 8 år, og domme over
medlemmer af Summerkorpset har givet straffe pa 2-6 år. Virksomhed i det tyske politi har i ca. 15 tilfrelde indbragt de skyldige 5-10
ärs frengsel, forudsat at der ikke har vreret tale om virksomhed som
tolk. Bevrebnede vagtposter ved Shellhuset (ca. 12 domme) har fået
frengsel i 3-8 år.
Over medlemmar af Hipokorpset foreligger der indtil videre kun
få domme. Et par har fået lovens minimumsstraf, nemlig 10 år, men
een, der tillige havde virket som angiver, blev idömt livsstraf. En
person, der havde deltaget i aktionen mod politiet og bagefter pralet
af det, fik 16 år.
Over sabotagevagter ved virksomheder, der fabrikerode livsvigtigP
varer for vrernemagten, er der afsagt ca. 30 domme, der udmalte
straffen til frengsel i 1-2 år. Personer, ansat i den tyske brevcensur,
fik frengsel i 1-4 år og en telefonlytter 4 år.
Over angivere, de såkaldte stikkere, er der afsagt ca. 25 domme.
og straffene har varioret strerkt efter forbrydelsens karakter. En
kvinde, der var blevet kald feltmadras, og som straks havde boklaget
sig til sine tyske venner, fik l års frengsel, medens en person, der
usandfrerdigt af personlige grunde havde anmeldt en bekendt, fik
10 år. Endelig fik en 22-årig kvinde, der var skyld i, at en mandlig
bekendt blev anholdt og torturerot af Hipoer, 16 års frengsel, og en
fyr, der havde stukket 8 bekendte, hvoraf en blev skudt på gaelen,
idömtes livsstraf.
En srerlig gruppe anklagede er de sakaldte »Vrernemagere», hvorved
menes personer, der har vmret ivrige efter at göre forretninger med
den tyske besrettelsesmagt. For grovore tilfrelde af vmrnemageri kau
der idömmes straf efter loven af l. juni 1945. Desuden er der gennemfört andre love, der tager sigte på at få gjort op med alle de personer,
der har benyttet landets tvangssituation til at skaffe sig uberettigedP
ökonomiske fordele. Således bestommer vrernemagerlov nr. 2 af 28.
august 1945, at alle personer og sclskaber, der har sammenarbejdet
()38
DarJens frågor
med besrettelsesmagten på utilbörlig made, skal idömmes enten frengsel eller böde. Det utilbörlige viser sig ved, at vedkommonde har
vreret aktiv for at få forretningsforbindelsen etableret, har foretaget
omlregninger af forretningen i tysk interesse, påkaldt besrettelsesmagten til bcskyttelse, hindret danske myndigheders kontroi eller
opnået en urimelig fortjeneste. Den der bliver dömt skyldig risikerer
desuden at få sin nettofortjeneste inddraget og desuden at blive fradömt almen tillid. Endelig gennemförtes i oktober 1945 to love, der
tog sigte på at inddragc fortjeneste ved erhvervsvirksomhed i tysk
tjeneste i statskassen og at indföre en vis avancebegramsning ved
leverancer og arhejder for tysk regning. Hvorledes disse love vil
komme til at virke i praksis, er det endnu for tidligt at udtale nogen
mening om, men regering og rigsdag har ved at vedtage dem vist
vilje til at komme de mennesker til livs, der uden skamfölelse har
tilegnet sig ökonomiske fordelo på hele det danske samfunds bekostning.
En anden gruppe medborgere, som det ligeledes har vreret nödvendigt at få gjort op med, var den lille gruppe tjenestemrend, der
enten havde vist en slap national optrreden, eller som direkte havde
brudt det nationale sammenhold. Det drejer sig om ca. 250 personer,
og de er alle suspenderet fra deres tjeneste. En srerlig lov er vedtaget under 7. Juli 1945, der tager sigte på oprettelsen af en srerlig
tjenestemandsdomstol. I henhold til denne lov kan en tjenestemand
i staten, folkeskolen, folkekirken eller i kommunen anklages for at
have vreret medlem af et nazistisk parti, for ved sin adfrerd i eller
uden for tjenesten at have udvist uvrerdig national optrreden, for
at have ydet besrettelsesmagten en hjrelp, der gik ud over, hvad hans
tjenestepligt pålagde ham og for at have haft samkvem med besrettelsesmagten i et omfang, der lå uden for det nödvendige. straffen
for at have begået disse forseelser er forsrettelse til anden tjeneste,
forflyttelse, degradation eller afsked ined eller uden pension. Adskillige sager er allerede pådömt, og flere afgörelser har vreret srerdeles strenge.
Det er naturligt, at spörgsmålet om et opgör med de personer,
som i de svrere år bröd det nationale sammenhold, har optaget den
danske offentlighed strerkt. En regte harme fyldte hjerterne. Der
skulde göres op med disse forbrydere, og de skulde föle, at man ikke
ustraffet kunde falde landsmrend i ryggen. Således var opfattelsen
ved besrettelsens afslutning, og stoorkest var stemningen inden for
modstandsbevregelsen, der havde set talrige kammerater falde for
tyskornes kugler eller bukke under for bödlernes tortur. De döde
Akuide hrevnes, ingen forrredder burde undgå sin straf. Denne opfattelse bröd igennem med en stormflods magt, beherskede pressen,
dominorede de offentlige möder og tålte ikkc modsigelse. Det var
denne opfattelse, der satte sit prreg på den nye lovgivning.
Det er imidlertid umiskendeligt, at en anden opfattelse nu er ved
at arbejde sig frem. Kritikkon har löftet sit hoved, og man er begyndt
at diskutere det formåltjenlige med den nye lovgivning. Det bliver
hl. a. gjort greldende, at den nye straffelovgivning i for höj grad
47- ~~R41 Svensk Tidshitt .1.94/i
Dagens frågor
brerer prreg af det gamle gengreldelsesprincip og ikke tager hensyn
nok til formålet med enhver straf, nemlig at indvirke forbedrende
pa forbryderen. Endvidere gör man greldende, at hele det danske
frengselsvresen vil blive sprrengt, hvis man pludselig skal skaffe
plads til så mange nye straffefanger. Endelig fremhrever man, at
problemet ingenlunde er löst ved at idömme et större antal danske
statsborgere en kortere eller lrengere famgselsstraf. För eller senere
vender de straffede tilbage til det borgerlige samfund, og da de er
ganske udstödte, vil det vrere vanskeligt for dem at skaffe sig et
hrederligt erhverv. .Tö större antaHet paa de udstödte er, jö större
vil risikoen blive, og landsforrredderne vil vedblive at vrere en fare
for det danske samfund. De mange verserende retssager har endvidere bebyrdet politiet med så mange forretninger, at det kun med
den störste vanskelighed er istand til at udföre sit normale arbejde.
Dette er de vigtigste argumenter, der anvendes i kritikken, men det
er endnu for tidligt at udtale nogen mening om styrken i den kritik.
der fremföres, og hvilken indflydelse den vil få. Det er imidlertid
ganske klart, at man ikke er blevet frerdig med udrensningsspörgsmalet i Danmark ved at vedtage demange nye straffelove. Problemet
vil dukke op i fremtiden og föde nye, store problemer.
Harald .Jor.qensen.
Judiskt kol- Strax efter förra kriget fanns det i Palestina några
lektivjordbruk. få judiska jordbrukare, som brukade primitiva farmar. I dag finns det över 100 välbyggda byar med ekonomiska, sociala
och kulturella inrättningar, omkring två dussin jordbrukskolonier,
som stå öppna för permanent bosättning, och en livlig och välorganiserad ungdomsrörelse.
,Jordbrukskolonierna räkna 30,000 medlemmar, d. v. s. mer än 5 Ofo
av antalet i landet boende judar. De äga över 100,000 acres, d. v. s.
nära 25 Ofo av det judiska jordinnehavet. I dem har investerats 4,’>
milj. pund st. och bruttoinkomsten uppgick till 2,3 milj., varav 54 Ofo
härrörde från jordbruket, 29 Ofo från handelsrörelse och 17 Ofo från
tjänster. Produktionskostnaderna utgjorde 53 Ofo av utgifterna. 34 Ofo
kom på levnadskostnaderna, 8 Ofo på amorteringen, 5 Ofo på räntor, medan c:a 10 Ofo bokades om vinst.
Men det är svårt att jämföra dessa företags statistik med andras
på grund av deras speciella struktur. De äro baserade på fullständig
kollektivism i såväl produktion som konsumtion. Den individuella
medlemmen äger knappast något eget utom sina personliga tillhörigheter. All jord, byggnader, boskap och redskap är koloniens, qibbutz
(pluralis qibbutzim) är dess hebreiska namn, gemensamma egendom.
En qibbutz är alltså de arbetandes kollektiv. Varje medlem, man
och kvinna, måste utföra det arbete, som arbetsledningen bestämmer.
All inkomst och lön lämnas till den. allmänna fonden. A andra sidan
har varje medlem rätt till en lika del av de allmänna tillgångarna
av varor och tjänster inom byn. Bostäderna repartiserRs Pndast pftpr
ll40
Dagens frågor
behovsprincipen, alla måltider intagas i det allmänna refektoriet.
Kläder etc. utlämnas från kollektivets förråd. Barnkrubba, kindergarten och en skola hållas för barnen. Allmänna sällskaps- och rekreationslokaler finnas. Driftsanslagen bestämmas av budgeten, som
antages på ett gemensamt möte av alla medlemmar, vilket är högsta
auktoritet i affärer och socialvård. Det är icke utan, att man kan
likna denna organisation vid den franske utopisten Fouriers förmarxistiska falangstärsystem med dess kooperativa kollektivism.
Man har i största utsträckning försökt att eliminera personlig vinningslystnad och konkurrens, att göra allmännyttan och den allmänna
opinionen till de enda drivfjädrarna. Faktiskt ha dessa »kommunalbolag» väl motstått konjunkturväxlingar och lyckats uppfostra en
andra generation i sin anda.
Man får emellertid icke betrakta denna rörelse som något slags
kommunistisk sekt med en abstrakt doktrin i radikal kollektivism.
Qibbutzim äro produkter av speciella lokala förhållanden och de visa
stora individuella olikheter i fråga om politik, religion o. s. v. Den
andliga källan är nog vissa sociala reformideer, som infördes med
immigranter vid århundradets början och som lett till bildandet av
serier av små kollektiv. Men den reella och drivande grunden var
immigranternas ekonomiska, sociala och politiska svårigheter i ett
primitivt land, bPbott av fientliga araber.
En ny drivkraft i arbetet bildades efter Balfourdeklarationen under
förra världskriget om ett judiskt nationalhem i Palestina i arbetslegionen, ett försök till gille-socialism på kvasimilitär basis. Men
det skulle helt slagit fel om det lämnats utan understöd från zionistiska fonder. Härvid utbildades emellertid den organisatoriska och
ekonomiska smidighet som äro karakteristiska för stordrift och som
betyda oerhört mycket i ett land med primitivt individualistisk lantbefolkning och småindustri.
Qibbutzim har utvecklats till den mest progressiva faktorn i Falestinas jordbruksekonomi och har blivit ryggTaden i elen judiska
agrarkolonisationen. Först av alla införde de moderna jordbruksmaskiner, gjorde sädesodlingen vinstgivande, byggde silos, revolutionerade transportförhållandena genom egna, stora automobilparker.
De äro främst i fråga om kreatursuppfödning och fiske, leverera
hälften av den judiska frukt- och grönsaksproduktionen o~h en tredjedel av dess ägg- och mjölkproduktion.
De sista åren ha de organiserat en rad arbetsbutiker och faktorier,
av vilka flera äro de största i landet. De ha hunnit avsätta stora
fonder och äro i affärer lika »kapitalistiska» som nå~ot privatföretag
oeh åtnjuta respekt för Rin stabilitet. Kollektivföretagen bliva alltmer beroende av stordrift oeh investering i stor skala. Huvudmotivet
i kolonirörelsen är ej längre konsumtionskommunism utan snarare
produktionskooperation, vilken ensam möjliggör en gibbutz på flera
tusen personers existens. Kollektivregimen har därvid vissa fördelar:
arbetskraftens obegränsade rörlighet, frihet från fackföreningsrestriktioner, levnadskostnadernas redm~ering genom partiprisinköp och
rationPlit bruk av tillgångar och tjänster, sammankopplandet av olika,
641
Dagens frågor
varandra kompletterande industrigrenar samt, sist men icke minst,
de arbetandes aktiva deltagande i företaget. Men det har också sina
svaga sidor. Den snabba tillväxten av vissa qibbutzim har lett till
temporärt bruk av okontrollerbar, främmande arbetskraft. Men vanligen bevara arbetsgemenskaperna sina puritanska traditioner och
ha hittills lyckats att förlika de kapitalistiska metoderna med de
judiska arbetarnas fackföreningsprinciper. Men möjlighete.n att de
kunna förvandlas till privata koncerner mc>tl begränsat medlemsantal
får ej heller lämnas ur räkningen.
Expansionsimpulsen i kolonisationslandet Palestina g·ör qibbutzim
emellertid beroende av den judiska immigrationens människa- och
materialresurser. Inom den närmaste framtiden komma de säkert
att fullfölja sitt program under tillämpande av demokrati oC’h fpderativ kooperation. Det måste emellertid vara ett land med Falestinas
speciella förhållanden och en verklig judisk sammanhållning- som
skall kunna komma dylika experiment att slå väl ut.
Frågan måste även ses ur ett större sammanhang. Det rör den
judiska immigrationspolitiken i Palestina som sådan. Förenta staterna torde i sin orientpolitik vara benäget för ett öppnande av
Palestina för en relativt obegränsad judisk invandring med understöd åt kooperativa företag av qibbutzims typ, medan England, som
har det reella ansvaret och avgörandet, står inför valet att komma
i ohjälplig motsättning till arabvärlden genom att gynna en dylik
invandring och att motarbetas av ledande zionistorganisationer genom att stoppa den. Under mellankrigsperiodens tjugo år ha vi bevittnat den engelska orientpolitikens skickliga balansgång mellan
dessa poler. Det är ingen hemlighet, att ledande brittiska förvaltningschefer i Främre Orienten av generalresidenten lord Killearns
eller ambassadör Kearns slag – den förre en av de ojämförligt dugligaste organisatörer och diplomater England haft i Orienten sedan
förra århundradet — av imperiella, realpolitiska skäl önska en restriktiv invandringspolitik i Palestina. Men U. S. A. har i dag störrp
inflytande inom brittiska imperiet än någonsin. Vi få kanske bevittna en kompromiss, som i större utsträckning än tidigare gynnar
hebreisk invandring och utbyggnad av qibhutzims~Tsternct i Palestina.
Sven Thorlwru.
fi42