Litteratur
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
VÅR HÖGRESTÅNDSKULTURS GRYNINGSTID
Av skriftställaren CARL-GUSTAF THOMASSON, Stockholm
Lagom till sin 50-årsdag kunde antikvarien vid Kulturen i Lund,
dr William Karlson färdigställa ett arbete, som väl kommer att bli
hans magnum opus. Det har fått den schwungfulla och slående titeln
»Ståt och vardag i stormaktstidens herremanshem» (1945), och det
länder författaren såväl som förlaget (Gleerups), tryckeriet (Håkan
Ohlssons i Lund) och klicheanstalten (Köhlers i Malmö) till mycken
heder. Det är nämligen ett praktverk både i inre och yttre mening
och ingenting har sparats för att låta allt i det 750 sidor starka verket
i kvartformat komma till sin rätt. Det gamla Lundaförlaget Glejerups insiktsfulle och skicklige ledare docent Algot W erin, som på
ett decennium fört fram detsamma till en helt annan position än tidigare, har vid sidan om författaren den största förtjänsten av att
detta vackra bokverk kommit till.
Det är ingen novis på området som framlägger sina rön i »Ståt
och vardag». Det är inte bara den erfarne fackmannen-museimannen
som för pennan utan även den vane och flitige skribenten. William
Karlson kan se tillbaka på ett imponerande ceuvre alltsedan sin disputation 1928 över den medeltida möbelkonsten i Sverige. Särskilt
produktiv har han varit under de förflutna krigsåren, då han förutom spridda uppsatser, främst i Kulturens förträffliga årsbok, presenterat ett gediget arbete så gott som årligen. J ag hade för ett par
år sedan tillfälle att i denna tidskrift (1944, s. 515 ff.) anmäla hans
fängslande bok om Ebba Brahes hem (1943). Det var där mindre
fråga om ett hem än om en domän, ett furstendöme. En annan intressant sak var Karlsons arbete 1940 om det idylliska Stola på Kålland,
Ekebiadarnas gamla stamgods, som han kallade »Ett herremanshem
på 1700-talet». Det gav impulser i olika riktningar och återuppväckte
märkbart intresset för den blide samlaren och upptecknaren Clas
Julius Ekeblad, som var en mera genuin gustavian än många mera
kända sådana och vars insatser Levertin på sin tid initierat och hänfört prisade.
»Ebba Brahes hem» har givit dr Karlson uppslaget och är även att
betrakta som ett förarbete till »Ståt och vardag». I det sistnämnda
är dock dispositionen en annan. Efter en inledning på 25 sidor följer
en med kommentarer försedd redovisning för troligen praktiskt taget
samtliga inredningsföremål i det svenska stormanshemmet från 30-
åriga krigets dagar till stormaktsväldets fall i början av 1700-talet.
I en mängd kapitel och underkapitel framlägges detta väldiga material för varje föremål eller grupp av föremål. Huvudkälla är samtida akter, främst inventarier, arvskifteshandlingar o. dyl. Sam- 344
Litteratur
lingar i Riksarkivet, slottsarkivet i Stockholm, De la Gardieska arkivet i Lunds Universitetsbibliotek och ett par representativa privatarkiv – det Lewenhauptska på Sjöholm i Södermanland, det Mörnerska på Esplunda i Närke och det Essenska på Kaflås i Västergötland – ha jämte en del större tryckta inventarier levererat det
väsentligaste i källväg. Särskilt de med varandra befryndade ätterna
De la Gardies och Lillies släktarkiv i den De la Gardieska samlingen
i Lunds Universitetsbibliotek ha utnyttjats. Det kan på tal härom
ifrågasättas, om det f. n. finnes någon som är mera förtrogen med
denna väldiga samling än dr Karlson. I Riksarkivet har författaren
haft mest glädje av den stora Rydboholmssamlingen, som bl. a. inrymmer akter rörande det för bokens ämne viktiga Skokloster och
dess berömde byggherre Carl Gustaf Wrangel.- De flesta dokumentariska beläggen härstamma från papper, som hänföra sig till Ebba
Brahe och hennes barn med Jacob De la Gardie.
En inledande synpunkt av intresse, som dr Karlson understryker
och exemplifierar i olika sammanhang, är 30-åriga krigets revolutionerande betydelse för stormaktstidens hemkultur och bohagsbestånd
i vårt land. Dörren till stora världen öppnades på vid gavel för det
gamla landet däruppe i norr och inte bara för herremannen och officeren utan även för soldaten, för gemene man. Kontinentens nyheter
och vanor började undantränga det traditionella och speciellt nordiska och svenska. Det högre krigsbefälet påbörjade storartade husbyggen i olika delar av landet, man byggde för tyska pengar, som
det hette. På heminredningens område yttrade sig detta i stort sett så,
att den gamla och spartanska, mer eller mindre hundraprocentigt
väggfasta inredningen ersattes av lösa föremål, bord, stolar, byråar,
skåp, soffor etc. Mycket av detta behövde lång tid för att slå igenom
t. o. m. i herremanshemmen, varom här närmast är fråga; byrån uppträder inte förrän vid mitten av 1680-talet och soffan eller kanapen
först vid århundradets slut. Hos allmogen och de mindre burgna levde
åtskilligt av den medeltida inredningen kvar långt senare.
Det är denna utveckling eller revolution på heminredningens område som dr Karlson framlägger och dokumenterar så gott som från
fall till fall, för mängden av olika mer eller mindre kända och intressanta föremål. Vetenskapsmannen, museimannen och den privat
intresserade ha här en utmärkt katalog eller uppslagsbok i fråga om
den svenska stormaktstidens herremanshem, där varje föremål som
sagt underkastas en undersökning och i rimliga proportioner får sin
andel av väl underbyggda beskrivningar, historiker och exemplifieringar. Ett stort antal förstklassigt tagna och återgivna fotografier
åskådliggöra de många föremålen. Det är ett enormt material dr Karlson sålunda systematiserat och katalogiserat. En samling noter efter
texten, några bilagor, en ordförklaring och ett namnregister över
konstnärer, hantverkare och handelsmän komplettera detta imponerande arbete.
På tal om handelsmän är det ganska betecknande med hänsyn till
ståndscirkulationen, att många av våra adelssläkter ha sitt ursprung
i någon representant för den gren av yrket, som just hade med hem- 345
Litteratur
inredning att göra. Förutom de kändaste av dem, Claude RocquetteHägerstierna och Olof Törne-Törnflycht, kunna som exempel nämnas
namnen Pauli och Danckwardt. De voro vanligen av utländsk härkomst, samlade ofta stora förmögenheter, som visade sig vara mycket
begärliga för vissa högättade herrar, om det nämligen fanns någon
dotter lämplig och kapabel att förmedla transaktionen.
När Hedvig Catharina Lillie 1711 gifte sig med Ebba Brahes sonson
Magnus Julius De la Gardie på Tullgarn fick hon av sin mor en
brudsäng, som förfärdigats av bildhuggaren Gabriel Beutzin i Stockholm. Räkningen på sängen ger i lapidarisk form en målande karakteristik av litet av varje i sammanhanget: »Ein gross bett stiick,
4 Knöpp oben aufs bett, 4 Leiion Klau.»
Vad man mest saknar i detta förnäma arbete är en »allmän del»,
en genomarbetad sammanfattning i stil med den tyvärr alltför korta
inledningen. Detta kan man enligt min mening framhålla med desto
större skäl, som dr Karlson själv understryker sambandet mellan
»Ståt och vardag» och »Ebba Brahes hem». Som verket nu föreligger
blir det nämligen litet för mycket detaljer, som så att säga luckert
sammanställda hade givit mera. Därtill kommer, att detta otal kapitel
och underkapitel ger upphov till tröttande upprepningar, som ibland
ge läsaren anledning fråga sig, om författaren med flit velat se varje
litet underkapitel som en enhet för sig eller om han kanske utarbetat
vissa kapitel med så långa tidsintervaller, att han i det ena kapitlet
hunnit glömma, vad han skrivit i det andra. Exempel: vissa citat ur
den franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok från mitten av 1630-talet upprepas – utan att detta angives – ett flertal
gånger redan i bokens första femtedel, bortsett från att några av
dem förekomma redan i »Ebba Brahes hem» (ingen antydan härom
göres); födelse-, dödsår och andra data för några av bokens frekventaste personager, t. ex. fältmarskalken Axel Lillie och Ebba Brahes
dotter Maria Sophia De la Gardie, återkomma med irriterande precision i kapitel efter kapitel o. s. v. Dokumentens ålderdomliga svenska
i varenda citat blir också tröttande, i synnerhet som det ortografiskt
noggranna återgivandet endast i undantagsfall har intresse.
Ovanstående kritik kan dock ej mera väsentligt rubba det tidigare
understrukna värdet av dr Karlsons stora arbete. Den har fastmera
framsprungit ur ett behov att vilja se än mera fulländning och akribi
i en med sällsynt energi och omsorg genomförd forskningsuppgift,
vars resultat mer än de flesta av liknande slag har ett särskilt ärende
till alla vänner av svensk historia och kultur.
346
VÅR HÖGRESTÅNDSKULTURS GRYNINGSTID
Av skriftställaren CARL-GUSTAF THOMASSON, Stockholm
Lagom till sin 50-årsdag kunde antikvarien vid Kulturen i Lund,
dr William Karlson färdigställa ett arbete, som väl kommer att bli
hans magnum opus. Det har fått den schwungfulla och slående titeln
»Ståt och vardag i stormaktstidens herremanshem» (1945), och det
länder författaren såväl som förlaget (Gleerups), tryckeriet (Håkan
Ohlssons i Lund) och klicheanstalten (Köhlers i Malmö) till mycken
heder. Det är nämligen ett praktverk både i inre och yttre mening
och ingenting har sparats för att låta allt i det 750 sidor starka verket
i kvartformat komma till sin rätt. Det gamla Lundaförlaget Glejerups insiktsfulle och skicklige ledare docent Algot W erin, som på
ett decennium fört fram detsamma till en helt annan position än tidigare, har vid sidan om författaren den största förtjänsten av att
detta vackra bokverk kommit till.
Det är ingen novis på området som framlägger sina rön i »Ståt
och vardag». Det är inte bara den erfarne fackmannen-museimannen
som för pennan utan även den vane och flitige skribenten. William
Karlson kan se tillbaka på ett imponerande ceuvre alltsedan sin disputation 1928 över den medeltida möbelkonsten i Sverige. Särskilt
produktiv har han varit under de förflutna krigsåren, då han förutom spridda uppsatser, främst i Kulturens förträffliga årsbok, presenterat ett gediget arbete så gott som årligen. J ag hade för ett par
år sedan tillfälle att i denna tidskrift (1944, s. 515 ff.) anmäla hans
fängslande bok om Ebba Brahes hem (1943). Det var där mindre
fråga om ett hem än om en domän, ett furstendöme. En annan intressant sak var Karlsons arbete 1940 om det idylliska Stola på Kålland,
Ekebiadarnas gamla stamgods, som han kallade »Ett herremanshem
på 1700-talet». Det gav impulser i olika riktningar och återuppväckte
märkbart intresset för den blide samlaren och upptecknaren Clas
Julius Ekeblad, som var en mera genuin gustavian än många mera
kända sådana och vars insatser Levertin på sin tid initierat och hänfört prisade.
»Ebba Brahes hem» har givit dr Karlson uppslaget och är även att
betrakta som ett förarbete till »Ståt och vardag». I det sistnämnda
är dock dispositionen en annan. Efter en inledning på 25 sidor följer
en med kommentarer försedd redovisning för troligen praktiskt taget
samtliga inredningsföremål i det svenska stormanshemmet från 30-
åriga krigets dagar till stormaktsväldets fall i början av 1700-talet.
I en mängd kapitel och underkapitel framlägges detta väldiga material för varje föremål eller grupp av föremål. Huvudkälla är samtida akter, främst inventarier, arvskifteshandlingar o. dyl. Sam- 344
Litteratur
lingar i Riksarkivet, slottsarkivet i Stockholm, De la Gardieska arkivet i Lunds Universitetsbibliotek och ett par representativa privatarkiv – det Lewenhauptska på Sjöholm i Södermanland, det Mörnerska på Esplunda i Närke och det Essenska på Kaflås i Västergötland – ha jämte en del större tryckta inventarier levererat det
väsentligaste i källväg. Särskilt de med varandra befryndade ätterna
De la Gardies och Lillies släktarkiv i den De la Gardieska samlingen
i Lunds Universitetsbibliotek ha utnyttjats. Det kan på tal härom
ifrågasättas, om det f. n. finnes någon som är mera förtrogen med
denna väldiga samling än dr Karlson. I Riksarkivet har författaren
haft mest glädje av den stora Rydboholmssamlingen, som bl. a. inrymmer akter rörande det för bokens ämne viktiga Skokloster och
dess berömde byggherre Carl Gustaf Wrangel.- De flesta dokumentariska beläggen härstamma från papper, som hänföra sig till Ebba
Brahe och hennes barn med Jacob De la Gardie.
En inledande synpunkt av intresse, som dr Karlson understryker
och exemplifierar i olika sammanhang, är 30-åriga krigets revolutionerande betydelse för stormaktstidens hemkultur och bohagsbestånd
i vårt land. Dörren till stora världen öppnades på vid gavel för det
gamla landet däruppe i norr och inte bara för herremannen och officeren utan även för soldaten, för gemene man. Kontinentens nyheter
och vanor började undantränga det traditionella och speciellt nordiska och svenska. Det högre krigsbefälet påbörjade storartade husbyggen i olika delar av landet, man byggde för tyska pengar, som
det hette. På heminredningens område yttrade sig detta i stort sett så,
att den gamla och spartanska, mer eller mindre hundraprocentigt
väggfasta inredningen ersattes av lösa föremål, bord, stolar, byråar,
skåp, soffor etc. Mycket av detta behövde lång tid för att slå igenom
t. o. m. i herremanshemmen, varom här närmast är fråga; byrån uppträder inte förrän vid mitten av 1680-talet och soffan eller kanapen
först vid århundradets slut. Hos allmogen och de mindre burgna levde
åtskilligt av den medeltida inredningen kvar långt senare.
Det är denna utveckling eller revolution på heminredningens område som dr Karlson framlägger och dokumenterar så gott som från
fall till fall, för mängden av olika mer eller mindre kända och intressanta föremål. Vetenskapsmannen, museimannen och den privat
intresserade ha här en utmärkt katalog eller uppslagsbok i fråga om
den svenska stormaktstidens herremanshem, där varje föremål som
sagt underkastas en undersökning och i rimliga proportioner får sin
andel av väl underbyggda beskrivningar, historiker och exemplifieringar. Ett stort antal förstklassigt tagna och återgivna fotografier
åskådliggöra de många föremålen. Det är ett enormt material dr Karlson sålunda systematiserat och katalogiserat. En samling noter efter
texten, några bilagor, en ordförklaring och ett namnregister över
konstnärer, hantverkare och handelsmän komplettera detta imponerande arbete.
På tal om handelsmän är det ganska betecknande med hänsyn till
ståndscirkulationen, att många av våra adelssläkter ha sitt ursprung
i någon representant för den gren av yrket, som just hade med hem- 345
Litteratur
inredning att göra. Förutom de kändaste av dem, Claude RocquetteHägerstierna och Olof Törne-Törnflycht, kunna som exempel nämnas
namnen Pauli och Danckwardt. De voro vanligen av utländsk härkomst, samlade ofta stora förmögenheter, som visade sig vara mycket
begärliga för vissa högättade herrar, om det nämligen fanns någon
dotter lämplig och kapabel att förmedla transaktionen.
När Hedvig Catharina Lillie 1711 gifte sig med Ebba Brahes sonson
Magnus Julius De la Gardie på Tullgarn fick hon av sin mor en
brudsäng, som förfärdigats av bildhuggaren Gabriel Beutzin i Stockholm. Räkningen på sängen ger i lapidarisk form en målande karakteristik av litet av varje i sammanhanget: »Ein gross bett stiick,
4 Knöpp oben aufs bett, 4 Leiion Klau.»
Vad man mest saknar i detta förnäma arbete är en »allmän del»,
en genomarbetad sammanfattning i stil med den tyvärr alltför korta
inledningen. Detta kan man enligt min mening framhålla med desto
större skäl, som dr Karlson själv understryker sambandet mellan
»Ståt och vardag» och »Ebba Brahes hem». Som verket nu föreligger
blir det nämligen litet för mycket detaljer, som så att säga luckert
sammanställda hade givit mera. Därtill kommer, att detta otal kapitel
och underkapitel ger upphov till tröttande upprepningar, som ibland
ge läsaren anledning fråga sig, om författaren med flit velat se varje
litet underkapitel som en enhet för sig eller om han kanske utarbetat
vissa kapitel med så långa tidsintervaller, att han i det ena kapitlet
hunnit glömma, vad han skrivit i det andra. Exempel: vissa citat ur
den franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok från mitten av 1630-talet upprepas – utan att detta angives – ett flertal
gånger redan i bokens första femtedel, bortsett från att några av
dem förekomma redan i »Ebba Brahes hem» (ingen antydan härom
göres); födelse-, dödsår och andra data för några av bokens frekventaste personager, t. ex. fältmarskalken Axel Lillie och Ebba Brahes
dotter Maria Sophia De la Gardie, återkomma med irriterande precision i kapitel efter kapitel o. s. v. Dokumentens ålderdomliga svenska
i varenda citat blir också tröttande, i synnerhet som det ortografiskt
noggranna återgivandet endast i undantagsfall har intresse.
Ovanstående kritik kan dock ej mera väsentligt rubba det tidigare
understrukna värdet av dr Karlsons stora arbete. Den har fastmera
framsprungit ur ett behov att vilja se än mera fulländning och akribi
i en med sällsynt energi och omsorg genomförd forskningsuppgift,
vars resultat mer än de flesta av liknande slag har ett särskilt ärende
till alla vänner av svensk historia och kultur.
346