En tillbakablick
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EN TILLBAKABLICK
TAL FÖR LUNDS STUDENTER VID TEGNERFESTEN 1945
Av professor GEORG ANDREN, Lerum
JAG har självklart icke kommit hit för att till Lunds akademiska
ungdom förmedla någon gammalmans visdom och klokskap. Visheten är icke en bedagad skönhet, som med förkärlek håller sig
till äldre och medelålders herrar. I sällsynta stunder uppsöker
den oss alla- men den bevarar så väl sin anonymitet, att vi ofta
icke ana, vilket dyrbart besök vi haft. Det utsökta extrakt ur
erfarenhet och tanke, som vi kalla vishet, står som allt annat
under relativitetens lag. Den har visserligen som regel mycket
litet att göra med dagens modesanningar, ty den bär i sina veck
en flik av den djupa människokunskap, som är evig och oföränderlig. Men den är också ett tidens barn, som kommer med
olika budskap till olika sekler, till olika åldrar och till olika människor. Alla bära vi på olika möjligheter; att bringa dem i dagen
och att förverkliga dem i överensstämmelse med tidens och lägets
behov, det är vår individuella vishet. Men hur många utav oss
mäkta att lösa denna uppgifU
En skotsk författare har sagt, att där unga och gamla komma
överens, icke där de skilja sig åt, ligger visdomen. Detta första
försök till en orientering i vishetens rike är uppenbarligen felaktigt. Visdomen tager mera sällan sin plats bland de allmänna
fördomarna. J ag fruktar, att mången vis man gått bort, oförstådd av både unga och gamla.
Men i dag fråga vi icke efter vad som är vist för den ena eller
den andra av oss. Ni unga har just kastat en tärning och bestämt
Eder för akademiska studier. Det är ett stort och ett stolt val.
Det är ett stort val för dem, som därmed ha bestämt sitt kommande yrke. Det är ett stolt och ett äventyrligt val för dem, som
kommit hit för att finna sanningen på de vetenskapliga studiernas
ofta törnbeströdda väg. Ni ha kommit till dessa studier under.
ett år, då frihetens länge förmörkade och förnekade stjärna ännu
en gång har börjat lysa över horisonten.
649
–~~–~————————
Georg Andrim
I evärderliga tider skall man mmnas detta år. Kommande
världsåldrars geologer skola måhända i Hiroshima finna egendomliga spår av en naturkastrof, där kosmiska krafter synas ha
drivit sitt spel. Kommande tiders arkeologer skola i stora delar
av Europa konstatera en kulturförstörelse av ojämförliga mått,
som kan dateras till 1900-talets mitt. Och sentida historiker skola
grubbla över orsakerna till den förvirring, förvildning och förnedring, som under dessa senaste decennier gått fram över några
av Europas kulturfolk. Vi stå själva inför samma gåtfulla
problem.
Redan grannskapet gör den tyska frågan till ett väsentligt problem för oss svenskar. För svensk kultur och svensk politik kan
det problemets lösning icke vara en likgiltig sak. Våra möjligheter att påverka utgången torde emellertid vara så gott som
obefintliga.
Aldrig har världen bevittnat ett misslyckande i större format
än nazismens. Man gick ut för att skapa en ny ordning; det har
blivit ett kaos utan like. I Europas namn, som man cyniskt missbrukade, ville man organisera ett samordnat Europa under tysk
hegemoni. Tyskland är krossat som aldrig förr; Europa är splittrat och söndertrasat mera än någonsin, men på en punkt är det
samlat: i sitt rödglödgade hat mot nazismen och Tyskland. Hitler
hävdade det tyska folkets överlägsenhet över alla andra nationer;
nu ligger det avslöjat i sin djupaste och skamligaste förnedring,
utstött ur gemenskapen, fattigt, föraktat, avskytt. Det nya Europa
skulle styras av en tysk elit under Hitlers ledning och med vasaller
i olika länder. Vilken elit och vilka vasaller blev det ickef Det nya
Tyskland skulle krossa bolsjevismen och utgöra Europas bålverk
mot »Asiens horder», som slagordet ljöd, och det skulle utestänga
England och Amerika från allt inflytande på Europas heliga mark.
Aldrig ha Ryssland, England och Amerika haft en större makt över
kontinenten än i dessa dagar. Ruiner- och åter ruiner- äro de
delvis oförgängliga minnesmärkena över Hitlers politik, oförgängliga därför, att icke ens modern teknik kan bringa reda och ordning i all bråten. Så stå vi inför ett världshistoriskt misslyckande,
utan något motstycke i historien. Vilken stympare och stackare
var icke Herostratos, som satte ett tempel i brand, när det fanns
en världf Och hur många äro egentligen de, som icke äro glada
över misslyckandeU Det är icke skadeglädje. Det är i stället en
djup och äkta tillfredsställelse, därför att mänsklighetens väsentliga värden ha kunnat överleva ett dödligt hot.
650
En tillbakablick
Så har Tyskland gått från den totala staten, genom en fruktansvärd terror och inkompetens, till det totala kriget, det totala nederlaget och den totala kapitulationen. Grillparzers grymma prognos
om den nya bildningens väg har bekräftats, den väg, som enligt
honom skulle gå från humanitet, genom nationalism till brutalitet.
Det går icke – denna gång lika litet som andra gånger – att
förklara händelseförloppet som ett tillfälligheternas grymma och
meningslösa spel. En kommande historieskrivning står först inför Hitlers personliga gåta: psykopaten, som trodde sig vara övermänniskan och ville bli världserövrare och som lyckades ställa
till med en världsbrand, äventyraren, som var lika främmande
för religionens som för gentlemannaskapets moral- och humanitetsbegrepp, som släppte lös sina gelikar, traditions- och kulturlösa
element ur Tysklands drägg, som i »geopolitisk» förvirring och
anakronistisk yra började ett stort erövringskrig icke bara i fel
världsdel utan också i fel århundrade, som med den laglöses nihilism och förakt sökte likvidera gamla europeiska moralföreställningar och söndertrasa legaliteten – när de icke kunde brukas
som tillhyggen och förevändningar i en imperialistisk politik.
Men detta psykologiska problem är icke huvudproblemet. Det
finnes ett annat och större problem: hur har ett stort kulturfolk
kunnat förnedra sig till att acceptera och upprätthålla en sådan
regim~ Det problemet har många aspekter- och jag skall endast
beröra en av dem, den ideologiska. Varje ide, som råkade hamna
i de nazistiska herrarnas överhettade hjärnor och skrikas ut genom deras överansträngda stämband förvandlades lätt till karikatyrer. Men även den nazistiska ideologien har sin genealogi och
som regel kan man känna igen originalen bakom karikatyren.
Men framställningen bleve orättvis och missvisande, om man icke
samtidigt lät ett annat Tyskland, det frihetsälskande och humana
Tyskland, komma till tals – ty det finns också ett sådant. Vi
torde under de kommande åren få höra mycket talas om detta
andra Tyskland, som det tredje riket gjorde sitt yttersta för att
likvidera.
Jag vill börja med ett par uttalanden från 1800-talets första år, då
ett tyskt nationalmedvetande väckts tillliv av stora tyska skalder
och av kampen mot Napoleons Frankrike. Då skrev Friedrich
schiller-troligen efter den för den tyska nationen hårda freden
i Luneville (febr. 1801) – ett utkast till en lyrisk-dityrambisk
dikt, som senare kallats Deutsche Grösse. Kan det tyska .folket,
som går ut ur kriget utan segerns lager, med självkänsla lyfta
651
Georg Andren
sitt huvud även i umgänget med andra folk, frågar Schiller. Ja,
svarar han; »tysken går olycklig ut ur striden, men det, som är
hans värde, har han icke förlorat. Det tyska riket och det tyska
folket äro två skilda ting. – – – Bortom politiken har tysken
byggt upp åt sig ett eget värde, och även om riket går under, så
lever den tyska värdigheten okränkt vidare. Denna är en sedlig
storhet, den lever i nationens kultur och karaktär och är oberoende
av dess politiska öde.»
Vem kan i dag tala om »den tyska värdigheten» f Även Schillers
tankar kretsa emellertid kring en tysk världserövring, men av
ideellt slag. Tysken är »mänsklighetens kärna», han umgås med
»världarnas ande» och är utvald av denna att arbeta på den
mänskliga bildningens eviga byggnad och hans språk skall behärska världen. »Jedes Volk hat seinen Tag in der Geschichte,
doch der Tag des Deutschen ist die Ernte der ganzen Zeit.» Så
klingar även schillers idealism ut i en andlig universalism, ja,
man är nästan frestad säga, en ideell imperialism.
Ungefär samtidigt skrev den unge Regel ett arbete om Tysklands författning. Under inflytande från Machiavelli betonas här
starkt makttanken. Enhet i seder, bildning och språk, medborgarnas frihet och likhet får träda tillbaka för detta enda väsentliga:
statens politiska makt. I full konsekvens med denna sin uppfattning behandlar han också krigsmakten omedelbart efter sin inledande analys av statsbegreppet Här är det icke fråga om »moraliska erövringar». I sitt försvar för Machiavelli klandrar han
dem, som med sina trivialiteter kritisera tanken att ändamålet
helgar medlen. Ingen principiell skillnad föreligger enligt Regel
mellan knytnävsrätt och politik. Han vill också peka på »den sanning, som ligger i maktem. Så får hos Regel våldet en ideell innebörd – en innebörd, som hans senare filosofi skulle göra allt mera
betydelsefull.
Redan något år senare förhärligar Regel – i opposition mot
Kant- krigens betydelse för »folkens sedliga sundhet». För övrigt
kännetecknas H egels inställning under Napoleonstiden och den
begynnande restaurationen av en opportunistisk beredvillighet att
utan aktivt ingripande acceptera och försvara historiens egen
gång. Denna följsamhet gav under kritiska och oklara tider Regels
politiska uttalanden en betecknande dubbeltydighet. Han hade
ingenting av Tegners påfallande benägenhet att gå emot tidens
ström och opinionens rörelser.
652
En tillbakablick
Regels definitiva filosofi har varit utgångspunkten för olika
politiska strävanden. Den tyska socialdemokratien, den ryska kommunismen och den tyska nationalsocialismen ha i denna funnit
incitament och inspiration. Staten får hos Regel en ställning som
hos ingen annan filosof. staten är »den sedliga idens verklighet»
och den absoluta andens högsta manifestation. »Staten är Guds
väg i världen», säger Regel på ett ställe. Så inleder Regel den
statsdyrkan, som i så hög grad utmärkt Tysklands politiska
tänkande. När staten sålunda blir det i och för sig förnuftiga,
kunna dess handlingar icke dragas inför något främmande forum
av vare sig moralisk eller intellektuell art. All kritik är här utesluten; vetenskapen har ingen annan uppgift än den att förstå
statens förnuft. Makt och rätt ha här funnit sin absoluta försoning. Makten framträder subtiliserad och spiritualiserad som
förnuft, förnuftet förverkligat och konkretiserat som makt. Att
denne Regel utan några hämningar försvarar kriget är icke ägnat
att förvåna. »Stålbadsteoriem hos Treitschke och andra tyska historiker är i väsentliga delar ett arv från Regels filosofi. Så betydde Regels läror för den vaknande tyska nationalitetsandan en
väg till idealisering av den maktpolitik, som ledde till det tyska
riket.
Kants och Schillers frihetslidelse, deras individualism och idealism blommade i Tysklands politiska idevärld under decennierna
före Bismarck. Rättsstatens ide var ofta riktpunkten för det politiska tänkandet och i dess namn bekämpade man Bismarck under
den preussiska författningskonflikten. Preussens seger vid Sadowa
vände emellertid strömmen. Man rycktes med av den allmänna
entusiasmen över de nationella segrarna. Regels filosofi blev ett
medel till försoning med den nya staten och den nya statsläran.
Äntligen stod man inför en tysk stat, som icke saknade maktens
attribut, och man erinrade sig då Regels och Rankes satser om
den sedlighet och det förnuft, som fanns bakom makten. Ranke
själv, ännu fången i en äldre tids ideer, kände sig något tveksam
inför det hastigt fullbordade enhetsverket och var icke riktigt
säker på dess varaktighet. Den hegelska skolan, även dess liberala
läger, hade mindre svårigheter att acceptera Bismareks vägar och
mål. Åven utan Regels hjälp var det för visso möjligt för Bismarck att vinna nya frivilliga bundsförvanter till sin skickliga
maktpolitik. En framgångsrik regering, som realiserar länge
närda nationella önskemål, behöver icke åberopa sin överensstämmelse med ett visst filosofem, när den vädjar till ett folks känslor,
653
Georg Andren
icke ens när den vädjar till bildningens elit. Kriget 1870/71 fullbordade Bismareks verk och anslutningen till hans politik.
Bismareks framgångsrika praxis dominerade, långt in i det liberala lägret, tysk politik ännu vid första världskrigets utbrott. Med
sin realpolitiska försiktighet hade han också låtit sitt enhetsverk
göra halt vid den tyska nationens historiskt och nationellt betingade gränser – om ock med vissa väsentliga undantag. Tysklands intellektuella elit slöt i stor utsträckning upp omkring Tysklands officiella politik under det första världskriget, icke av tvång
utan i frivilligt samförstånd med sitt folk. Å ven en kulturpersonlighet som Thomas Manu, Hitlers kanske bittraste motståndare
under det andra världskriget, gjorde det.
Vi behöva icke dröja vid de karikatyrer, som Hitler och hans
män ha givit världen av äldre tyska ideer. Vi känna dem alltför
väl. Vi se nu också resultatet. Männen är borta, deras tankar
äro komprometterade, deras verk är raserat. Allt som de rört vid
har blivit nedsmutsat. Världen står inför en renings- och uppbyggnadsuppgift av oerhörda mått.
I Europas olika länder försiggår för närvarande en reningsoch rensningsaktion. Man vill tvätta bort den nazistiska smutsen
– och reningen sker med olika medel och i växlande omfattning.
I vårt eget land har man i princip sedan gammalt låtit tankarna
vara fria – det är endast handlingar, som här äro straffbara. Men
även ord kunna ibland ha karaktären av handlingar. Här går
en ömtålig gräns, med många problem. Till många av våra svenska
nazister är man frestad att rikta ett ord av Tegner – och hans
filippiker ha understundom en sådan skärpa, att de kunna vara
straff nog. Tegner skrev i sin berömda dikt Lorenzo Hammarspik:
Du på den tyska dumhet är
vår svenska barometer.
Det är detta- och ingenting annat- de ha varit. Vad de skulle
ha blivit i en mera kritisk situation, därom kunna vi icke mycket
veta. Den omdömeslöshet och opålitlighet de ha visat torde för
lång tid diskvalificera dem för politiska förtroendeuppdrag. Dessbättre har det redan från början av naturliga skäl stått ett löjets
skimmer över våra ledande nazistiska vapendragare – låt oss
vara glada över detta.
I andra länder – och framför allt i Tyskland – ligger problemet annorlunda till. Det är självklart att man där vill sanera
654
En tillbakablick
den nazistiska pesthärd, som finnes kvar, även sedan krigsförbrytare ha blivit straffade. Många rådgivare ha här skyndat till
med sina admonitioner. För egen del känner jag icke någon annan
väg än självuppfostrans till frihet och självstyrelse. Välmenande
och lärda filistrars förslag att sätta ett 80-millionersfolk i en av
främlingar ledd demokratisk elementarskola synes mig lätt nog
kunna motverka sitt eget syfte, om förslaget nu vore möjligt att
realisera. Och så djupt äro de maktpolitiska ideerna förankrade
hos den folkrika tyska nationen, att allvarliga misstag lätt kunna
leda till allvarliga konsekvenser.
Men hur svår den kris än är, som Europa nu genomgått och
hur betydelsefulla krisens orsaker och det tyska problemet än
äro – så tänka vi i dag framför allt på Norden och på Sverige.
Aldrig har Nordens yttre splittring varit djupare än under de
gångna krigsåren – och aldrig har den nordiska samhörighetskänslan varit starkare. Men denna känsla har alltid blivit närd
av faror och olyckor och vattnats av blod och tårar. I lugna och
lyckliga tider är den nordiska tanken föga mer än ett sentimentalt
tema för tal på kongresser och banketter. Skall det någon gång
bliva annorlunda f Den tid har i alla fall kommit, då de nordiska
länderna åter kunna räcka varandra handen- »i frihet och under
ansvar».
En sak är nämligen klar. Nordens länder äro icke längre fjättrade vid främmande politiska makter och system. 1945 är även
för Norden ett frigörelsens, ett befrielsens år. Sundet ligger åter
öppet för en fredlig samfärdsel, och det är endast vänner, som
taga emot oss på andra sidan. Gränsen till Norge är icke längre
en potentiell stridslinje, där fientliga soldater och hotfulla vapen
hålla vakt. Finland är på väg ut ur sin svåra dilemma och ut
ur gastkramningen. Nordens folk kunna åter andas fritt – och
tänka och tala fritt. De kunna också tala fritt till varandra.
De nordiska länderna ha alla – med undantag möjligen för
Finland – under åren före världskriget misskött sitt försvar. De
ha också dåligt förstått de förebud till vulkaniska utbrott, som
den internationella politiken företedde. På dessa punkter ha de
föga att förebrå varandra, men åtskilligt att observera för egen
del, med tanke på framtiden.
Mera omstridd är Sveriges utrikespolitik under kriget. Det har
icke saknats röster, enligt vilka vi svenskar skulle klä oss i säck
och aska och uppträda som perritenter inför våra nordiska gran- 655
Georg Andren
nar. Naturligtvis kan man ha olika meningar om den ena eller
andra åtgärden i vår utrikespolitik. Jag har själv understundom
anmält opposition, framför allt mot tryckfrihetspolitiken. Men det
är ett par satser, som jag tror vi kunna slå fast. Ingen stat har
under det andra världskriget frivilligt och på fullaste allvar gått
in i kriget, om det ej gällt att tillvarataga egna livsintressen;
intet folk har gått in i kampen för att försvara sina grannar.
Jag tror också att det är i hög grad sannolikt, att våra nordiska
broderfolk, att ministärerna Stauning och Nygaardsvold hade
handlat i huvudsak som vi, om de befunnit sig i vårt läge. Under
sådana förhållanden behöva vi kanske icke diskutera, vad »den
ideala fordring» skulle ha krävt av oss. Vi kunna tillägga, att
varken det internationella eller det nordiska samarbetet kan må
väl av inbördes anklagelser eller av en svensk penitens. Det
svenska folket har helt visst icke heller någon lust att gå till det
nordiska samarbetet som mindervärdiga penitenter.
Så stå vi nu inför ett oerhört uppbyggnadsarbete – i Norden
som i andra delar av denna söndriga värld. Uppgifterna äro
många och stora.
När man talar om återuppbyggnadsarbetet tänker man oftast
endast på de ekonomiska, de materiella livsvillkoren. Men även
de andliga grundvalarna för vår odling kräva en grundlig översyn
och en kraftig förstärkning. Var det icke i sista hand på grund
av en andlig farsot, som den sista stora katastrofen gick fram
över vår värld~ Antiintellektuella dilettanter hade satt den vetenskapliga kritiken ur funktion, hade fördrivit universitetens bästa
krafter från sina uppgifter och fallit offer för de obildades vidskepliga vanföreställningar. Då tjeckerna begärde att universitetet i Prag åter skulle öppnas fingo de till svar av de nazistiska
herrarna: »När vi ha segrat, behöver Ni inget universitet.» Det
mänskliga känslolivets naturliga reaktioner hade förtorkats; religionens bud och humanitetens krav voro lika främmande för Hitler och hans män. »Man tålte», för att citera Tegner, »ännu religionen, men som ett supplement till polisen.» Och den tyska polisen var så effektiv, att den knappast behövde något supplement.
För Kants goda, oegennyttiga vilja fanns det ingen plats i det
tredje riket.
Vi svenskar, som förskonats från krigets påfrestningar, ha särskilda möjligheter och därför också särskilda skyldigheter, när det
656
En tillbakablick
gäller arbetet i den övernationella vetenskapens tjänst. Vår ungdom är icke skövlad, våra vetenskapliga institutioner äro icke
sönderbombade, vår ekonomi är icke till grunden förstörd. Låt oss
hoppas, att de svenska statsmakterna skola besinna detta och
icke i en otidsenlig överbetoning av det materiella uteslutande
ägna sina krafter åt de ekonomiska efterkrigsproblemen.
Universiteten och vetenskapen äro inga exklusiva företeelser,
med ingen eller ringa betydelse för samhällets problem. Det moderna samhället kan icke fungera, ja, kan icke ens tänkas, utan
en stor stab av vetenskapligt utbildade tjänare. Kyrkan och rättsstaten, hälsovården och folkbildningen kunna icke upprätthållas
utan ett ständigt fortgående vetenskapligt forsknings- och utbildningsarbete. Där den vetenskapliga kritiken nedtystas, lämnas
fältet fritt för allsköns vidskepelse – de tyska rasteorierna och
den tyska dolkstyngslegenden lämna oss skrämmande vittnesbörd
om vad en ofri vetenskap kan hitta på och – vad den kan försumma.
Där universiteten äro, vad de böra vara, är det icke endast
vetenskaperna som förkovras. Vår egen historia visar, vad universiteten har betytt för den sköna litteraturen. Från Lunds universitet ha vi fått Dalin, Thorild, Lidner, Tegner, Rydberg, Bååth,
Ola Hansson, Vilh. Ekelund, Gustaf Hellström, Österling, Hjalmar
Gullberg och Frans G. Bengtsson. Från Uppsala universitet Linne,
Geijer, Atterbom, Wallin, Almquist, Wennerberg, Snoilsky, Strindberg, Levertin, Fröding, Karlfeldt, Alb. Engström, Bo Bergman
och Siwertz. – Stagnelius och Strandberg ha kortare tider legat
vid bägge dessa lärosäten och Bellman har åtminstone läppjat på
den lärdom som ett svenskt universitet kan skänka. Från Greifswalds svenska universitet ha vi fått Leopold, från Åbo akademi
Kellgren, Franzen och Runeberg. Så går en djup och bred ström
av akademisk bildning genom hela vår sköna litteratur. Den
svenska diktens kungsådra har i själva verket hämtat rika tillflöden från de klassiska källor för svensk kultur, som våra lärdomssäten varit och äro.
Våra svenska universitet och högskolor äro självstyrande, fria
republiker. Så är frihetsiden förankrad icke bara i vetenskapens
egna krav utan också i vår akademiska organisation. Forskningens och förkunnelsens frihet, kulturlivets autonomi gentemot
staten och dess påbud, är en grundläggande och livsviktig princip
för oss alla. Vi akademiker kunna också med Tegner säga: »Jag
känner honom rätt väl, frihetens höga Genius, ty jag är svensk
49- 4uVOl Svensk Tidskrift 1945 657
Georg Andren
och jag har växt upp med honom.» Intet klerkernas förräderi
kan vara allvarligare än förnekandet av den fria forskningens
princip. Även Hitler förstod att han träffade det fria samhällslivets hjärtpunkt, när han krossade tanke- och yttrandefriheten,
gjorde vetenskapen till en statens galärslav och pressen och radion
till regeringens högtalare.
Frihetens problem möta oss i en annan aspekt i det ekonomiska
livet. Det är tidens huvudproblem – ty dess lösning får konsekvenser långt utanför den materiella livssfären. Hur skall den
politiska friheten, tanke- och yttrandefriheten kunna bevaras i
ett av staten dirigerat ekonomiskt samhällsliv1 I dessa stora
frågor stöta mäktiga intressen och urgamla ideer samman. Här
mötas gamla västerländska traditioner och nya erfarenheter från
öster och söder. Här mötas diametralt skilda samhällsåskådningar
och klassintressen. Dagens fest är icke rätta tillfället att belysa
dessa problem. Men måhända våga vi för det sargade Europas
skull och för kulturarbetets skull hoppas, att dessa frågor skola
kunna lösas i samlingens och samförståndets tecken. Vi våga
kanske uttrycka våra förhoppningar i Tegners ord: »all verklig
politik är i tidens närvarande skick en förmedlande, den är en
förlikningsdomstol mellan det nya och gamla: försoning, med ett
ord är icke blott religionens, utan även statslärans hemlighet.»
J ag har velat snudda vid dessa olika ting – ty det är med dessa
problem, som Ni unga skola brottas. Alla samhällsklasser måste
deltaga i arbetet på det svenska samhällets utveckling; allra minst
får den bildade ungdomen saknas, ty den har ett särskilt budskap, frihetens budskap. Man kan förstå dem, som vilja bygga
sig ett elfenbenstorn för dikt eller vetenskap. Men även från det
tornet torde aspekter öppna sig över samhället. Alla de, som söka
sig till dessa torn, äro kanske icke heller diktare och tänkare;
där kan också finnas dagdrömmare och dagdrönare.
I ett välordnat samhälle skall det också finnas elfenbenstorn.
Men det skulle kanske icke skada deras skygga och ömtåliga gäster, eremiter och pelarhelgon, om de någon gång bröto sin isolering och gingo ut bland människorna för att studera deras problem. Ett gott samarbete mellan fria människor för det gemensamma samhällets sunda och planmässiga utveckling – det är
också en erfarenhet att göra. Det är möjligt att dylika flyktiga
besök i samhällets värld icke lämna mera uppseendeväckande eller
märkliga resultat. Winston Churchill har kanske ändå rätt när
han säger: »När allt kommer omkring måste en människas liv
658
En tillbakablick
spikas fast vid ett kors, Tankens eller Handlingens.» Men den
akademiska ungdomen kan knappast svika sin speciella uppgift
i det politiska livet: att förfäkta frihetens princip. Ty den är en
livsbetingelse för kulturen och kulturarbetet.
Stora uppgifter och stora svårigheter vänta helt visst den
svenska ungdomen. Skall den lyckas måste den förstå den förnämliga konsten att göra svårigheterna till en del av sina glädjeämnen och det moraliska modet till sin följeslagare. Då först
blir den större än sina uppgifter. Må vi minnas den grekiske
tänkarens ord: »Varen förvissade om att lyckan består i friheten
och friheten i modet.»
659
TAL FÖR LUNDS STUDENTER VID TEGNERFESTEN 1945
Av professor GEORG ANDREN, Lerum
JAG har självklart icke kommit hit för att till Lunds akademiska
ungdom förmedla någon gammalmans visdom och klokskap. Visheten är icke en bedagad skönhet, som med förkärlek håller sig
till äldre och medelålders herrar. I sällsynta stunder uppsöker
den oss alla- men den bevarar så väl sin anonymitet, att vi ofta
icke ana, vilket dyrbart besök vi haft. Det utsökta extrakt ur
erfarenhet och tanke, som vi kalla vishet, står som allt annat
under relativitetens lag. Den har visserligen som regel mycket
litet att göra med dagens modesanningar, ty den bär i sina veck
en flik av den djupa människokunskap, som är evig och oföränderlig. Men den är också ett tidens barn, som kommer med
olika budskap till olika sekler, till olika åldrar och till olika människor. Alla bära vi på olika möjligheter; att bringa dem i dagen
och att förverkliga dem i överensstämmelse med tidens och lägets
behov, det är vår individuella vishet. Men hur många utav oss
mäkta att lösa denna uppgifU
En skotsk författare har sagt, att där unga och gamla komma
överens, icke där de skilja sig åt, ligger visdomen. Detta första
försök till en orientering i vishetens rike är uppenbarligen felaktigt. Visdomen tager mera sällan sin plats bland de allmänna
fördomarna. J ag fruktar, att mången vis man gått bort, oförstådd av både unga och gamla.
Men i dag fråga vi icke efter vad som är vist för den ena eller
den andra av oss. Ni unga har just kastat en tärning och bestämt
Eder för akademiska studier. Det är ett stort och ett stolt val.
Det är ett stort val för dem, som därmed ha bestämt sitt kommande yrke. Det är ett stolt och ett äventyrligt val för dem, som
kommit hit för att finna sanningen på de vetenskapliga studiernas
ofta törnbeströdda väg. Ni ha kommit till dessa studier under.
ett år, då frihetens länge förmörkade och förnekade stjärna ännu
en gång har börjat lysa över horisonten.
649
–~~–~————————
Georg Andrim
I evärderliga tider skall man mmnas detta år. Kommande
världsåldrars geologer skola måhända i Hiroshima finna egendomliga spår av en naturkastrof, där kosmiska krafter synas ha
drivit sitt spel. Kommande tiders arkeologer skola i stora delar
av Europa konstatera en kulturförstörelse av ojämförliga mått,
som kan dateras till 1900-talets mitt. Och sentida historiker skola
grubbla över orsakerna till den förvirring, förvildning och förnedring, som under dessa senaste decennier gått fram över några
av Europas kulturfolk. Vi stå själva inför samma gåtfulla
problem.
Redan grannskapet gör den tyska frågan till ett väsentligt problem för oss svenskar. För svensk kultur och svensk politik kan
det problemets lösning icke vara en likgiltig sak. Våra möjligheter att påverka utgången torde emellertid vara så gott som
obefintliga.
Aldrig har världen bevittnat ett misslyckande i större format
än nazismens. Man gick ut för att skapa en ny ordning; det har
blivit ett kaos utan like. I Europas namn, som man cyniskt missbrukade, ville man organisera ett samordnat Europa under tysk
hegemoni. Tyskland är krossat som aldrig förr; Europa är splittrat och söndertrasat mera än någonsin, men på en punkt är det
samlat: i sitt rödglödgade hat mot nazismen och Tyskland. Hitler
hävdade det tyska folkets överlägsenhet över alla andra nationer;
nu ligger det avslöjat i sin djupaste och skamligaste förnedring,
utstött ur gemenskapen, fattigt, föraktat, avskytt. Det nya Europa
skulle styras av en tysk elit under Hitlers ledning och med vasaller
i olika länder. Vilken elit och vilka vasaller blev det ickef Det nya
Tyskland skulle krossa bolsjevismen och utgöra Europas bålverk
mot »Asiens horder», som slagordet ljöd, och det skulle utestänga
England och Amerika från allt inflytande på Europas heliga mark.
Aldrig ha Ryssland, England och Amerika haft en större makt över
kontinenten än i dessa dagar. Ruiner- och åter ruiner- äro de
delvis oförgängliga minnesmärkena över Hitlers politik, oförgängliga därför, att icke ens modern teknik kan bringa reda och ordning i all bråten. Så stå vi inför ett världshistoriskt misslyckande,
utan något motstycke i historien. Vilken stympare och stackare
var icke Herostratos, som satte ett tempel i brand, när det fanns
en världf Och hur många äro egentligen de, som icke äro glada
över misslyckandeU Det är icke skadeglädje. Det är i stället en
djup och äkta tillfredsställelse, därför att mänsklighetens väsentliga värden ha kunnat överleva ett dödligt hot.
650
En tillbakablick
Så har Tyskland gått från den totala staten, genom en fruktansvärd terror och inkompetens, till det totala kriget, det totala nederlaget och den totala kapitulationen. Grillparzers grymma prognos
om den nya bildningens väg har bekräftats, den väg, som enligt
honom skulle gå från humanitet, genom nationalism till brutalitet.
Det går icke – denna gång lika litet som andra gånger – att
förklara händelseförloppet som ett tillfälligheternas grymma och
meningslösa spel. En kommande historieskrivning står först inför Hitlers personliga gåta: psykopaten, som trodde sig vara övermänniskan och ville bli världserövrare och som lyckades ställa
till med en världsbrand, äventyraren, som var lika främmande
för religionens som för gentlemannaskapets moral- och humanitetsbegrepp, som släppte lös sina gelikar, traditions- och kulturlösa
element ur Tysklands drägg, som i »geopolitisk» förvirring och
anakronistisk yra började ett stort erövringskrig icke bara i fel
världsdel utan också i fel århundrade, som med den laglöses nihilism och förakt sökte likvidera gamla europeiska moralföreställningar och söndertrasa legaliteten – när de icke kunde brukas
som tillhyggen och förevändningar i en imperialistisk politik.
Men detta psykologiska problem är icke huvudproblemet. Det
finnes ett annat och större problem: hur har ett stort kulturfolk
kunnat förnedra sig till att acceptera och upprätthålla en sådan
regim~ Det problemet har många aspekter- och jag skall endast
beröra en av dem, den ideologiska. Varje ide, som råkade hamna
i de nazistiska herrarnas överhettade hjärnor och skrikas ut genom deras överansträngda stämband förvandlades lätt till karikatyrer. Men även den nazistiska ideologien har sin genealogi och
som regel kan man känna igen originalen bakom karikatyren.
Men framställningen bleve orättvis och missvisande, om man icke
samtidigt lät ett annat Tyskland, det frihetsälskande och humana
Tyskland, komma till tals – ty det finns också ett sådant. Vi
torde under de kommande åren få höra mycket talas om detta
andra Tyskland, som det tredje riket gjorde sitt yttersta för att
likvidera.
Jag vill börja med ett par uttalanden från 1800-talets första år, då
ett tyskt nationalmedvetande väckts tillliv av stora tyska skalder
och av kampen mot Napoleons Frankrike. Då skrev Friedrich
schiller-troligen efter den för den tyska nationen hårda freden
i Luneville (febr. 1801) – ett utkast till en lyrisk-dityrambisk
dikt, som senare kallats Deutsche Grösse. Kan det tyska .folket,
som går ut ur kriget utan segerns lager, med självkänsla lyfta
651
Georg Andren
sitt huvud även i umgänget med andra folk, frågar Schiller. Ja,
svarar han; »tysken går olycklig ut ur striden, men det, som är
hans värde, har han icke förlorat. Det tyska riket och det tyska
folket äro två skilda ting. – – – Bortom politiken har tysken
byggt upp åt sig ett eget värde, och även om riket går under, så
lever den tyska värdigheten okränkt vidare. Denna är en sedlig
storhet, den lever i nationens kultur och karaktär och är oberoende
av dess politiska öde.»
Vem kan i dag tala om »den tyska värdigheten» f Även Schillers
tankar kretsa emellertid kring en tysk världserövring, men av
ideellt slag. Tysken är »mänsklighetens kärna», han umgås med
»världarnas ande» och är utvald av denna att arbeta på den
mänskliga bildningens eviga byggnad och hans språk skall behärska världen. »Jedes Volk hat seinen Tag in der Geschichte,
doch der Tag des Deutschen ist die Ernte der ganzen Zeit.» Så
klingar även schillers idealism ut i en andlig universalism, ja,
man är nästan frestad säga, en ideell imperialism.
Ungefär samtidigt skrev den unge Regel ett arbete om Tysklands författning. Under inflytande från Machiavelli betonas här
starkt makttanken. Enhet i seder, bildning och språk, medborgarnas frihet och likhet får träda tillbaka för detta enda väsentliga:
statens politiska makt. I full konsekvens med denna sin uppfattning behandlar han också krigsmakten omedelbart efter sin inledande analys av statsbegreppet Här är det icke fråga om »moraliska erövringar». I sitt försvar för Machiavelli klandrar han
dem, som med sina trivialiteter kritisera tanken att ändamålet
helgar medlen. Ingen principiell skillnad föreligger enligt Regel
mellan knytnävsrätt och politik. Han vill också peka på »den sanning, som ligger i maktem. Så får hos Regel våldet en ideell innebörd – en innebörd, som hans senare filosofi skulle göra allt mera
betydelsefull.
Redan något år senare förhärligar Regel – i opposition mot
Kant- krigens betydelse för »folkens sedliga sundhet». För övrigt
kännetecknas H egels inställning under Napoleonstiden och den
begynnande restaurationen av en opportunistisk beredvillighet att
utan aktivt ingripande acceptera och försvara historiens egen
gång. Denna följsamhet gav under kritiska och oklara tider Regels
politiska uttalanden en betecknande dubbeltydighet. Han hade
ingenting av Tegners påfallande benägenhet att gå emot tidens
ström och opinionens rörelser.
652
En tillbakablick
Regels definitiva filosofi har varit utgångspunkten för olika
politiska strävanden. Den tyska socialdemokratien, den ryska kommunismen och den tyska nationalsocialismen ha i denna funnit
incitament och inspiration. Staten får hos Regel en ställning som
hos ingen annan filosof. staten är »den sedliga idens verklighet»
och den absoluta andens högsta manifestation. »Staten är Guds
väg i världen», säger Regel på ett ställe. Så inleder Regel den
statsdyrkan, som i så hög grad utmärkt Tysklands politiska
tänkande. När staten sålunda blir det i och för sig förnuftiga,
kunna dess handlingar icke dragas inför något främmande forum
av vare sig moralisk eller intellektuell art. All kritik är här utesluten; vetenskapen har ingen annan uppgift än den att förstå
statens förnuft. Makt och rätt ha här funnit sin absoluta försoning. Makten framträder subtiliserad och spiritualiserad som
förnuft, förnuftet förverkligat och konkretiserat som makt. Att
denne Regel utan några hämningar försvarar kriget är icke ägnat
att förvåna. »Stålbadsteoriem hos Treitschke och andra tyska historiker är i väsentliga delar ett arv från Regels filosofi. Så betydde Regels läror för den vaknande tyska nationalitetsandan en
väg till idealisering av den maktpolitik, som ledde till det tyska
riket.
Kants och Schillers frihetslidelse, deras individualism och idealism blommade i Tysklands politiska idevärld under decennierna
före Bismarck. Rättsstatens ide var ofta riktpunkten för det politiska tänkandet och i dess namn bekämpade man Bismarck under
den preussiska författningskonflikten. Preussens seger vid Sadowa
vände emellertid strömmen. Man rycktes med av den allmänna
entusiasmen över de nationella segrarna. Regels filosofi blev ett
medel till försoning med den nya staten och den nya statsläran.
Äntligen stod man inför en tysk stat, som icke saknade maktens
attribut, och man erinrade sig då Regels och Rankes satser om
den sedlighet och det förnuft, som fanns bakom makten. Ranke
själv, ännu fången i en äldre tids ideer, kände sig något tveksam
inför det hastigt fullbordade enhetsverket och var icke riktigt
säker på dess varaktighet. Den hegelska skolan, även dess liberala
läger, hade mindre svårigheter att acceptera Bismareks vägar och
mål. Åven utan Regels hjälp var det för visso möjligt för Bismarck att vinna nya frivilliga bundsförvanter till sin skickliga
maktpolitik. En framgångsrik regering, som realiserar länge
närda nationella önskemål, behöver icke åberopa sin överensstämmelse med ett visst filosofem, när den vädjar till ett folks känslor,
653
Georg Andren
icke ens när den vädjar till bildningens elit. Kriget 1870/71 fullbordade Bismareks verk och anslutningen till hans politik.
Bismareks framgångsrika praxis dominerade, långt in i det liberala lägret, tysk politik ännu vid första världskrigets utbrott. Med
sin realpolitiska försiktighet hade han också låtit sitt enhetsverk
göra halt vid den tyska nationens historiskt och nationellt betingade gränser – om ock med vissa väsentliga undantag. Tysklands intellektuella elit slöt i stor utsträckning upp omkring Tysklands officiella politik under det första världskriget, icke av tvång
utan i frivilligt samförstånd med sitt folk. Å ven en kulturpersonlighet som Thomas Manu, Hitlers kanske bittraste motståndare
under det andra världskriget, gjorde det.
Vi behöva icke dröja vid de karikatyrer, som Hitler och hans
män ha givit världen av äldre tyska ideer. Vi känna dem alltför
väl. Vi se nu också resultatet. Männen är borta, deras tankar
äro komprometterade, deras verk är raserat. Allt som de rört vid
har blivit nedsmutsat. Världen står inför en renings- och uppbyggnadsuppgift av oerhörda mått.
I Europas olika länder försiggår för närvarande en reningsoch rensningsaktion. Man vill tvätta bort den nazistiska smutsen
– och reningen sker med olika medel och i växlande omfattning.
I vårt eget land har man i princip sedan gammalt låtit tankarna
vara fria – det är endast handlingar, som här äro straffbara. Men
även ord kunna ibland ha karaktären av handlingar. Här går
en ömtålig gräns, med många problem. Till många av våra svenska
nazister är man frestad att rikta ett ord av Tegner – och hans
filippiker ha understundom en sådan skärpa, att de kunna vara
straff nog. Tegner skrev i sin berömda dikt Lorenzo Hammarspik:
Du på den tyska dumhet är
vår svenska barometer.
Det är detta- och ingenting annat- de ha varit. Vad de skulle
ha blivit i en mera kritisk situation, därom kunna vi icke mycket
veta. Den omdömeslöshet och opålitlighet de ha visat torde för
lång tid diskvalificera dem för politiska förtroendeuppdrag. Dessbättre har det redan från början av naturliga skäl stått ett löjets
skimmer över våra ledande nazistiska vapendragare – låt oss
vara glada över detta.
I andra länder – och framför allt i Tyskland – ligger problemet annorlunda till. Det är självklart att man där vill sanera
654
En tillbakablick
den nazistiska pesthärd, som finnes kvar, även sedan krigsförbrytare ha blivit straffade. Många rådgivare ha här skyndat till
med sina admonitioner. För egen del känner jag icke någon annan
väg än självuppfostrans till frihet och självstyrelse. Välmenande
och lärda filistrars förslag att sätta ett 80-millionersfolk i en av
främlingar ledd demokratisk elementarskola synes mig lätt nog
kunna motverka sitt eget syfte, om förslaget nu vore möjligt att
realisera. Och så djupt äro de maktpolitiska ideerna förankrade
hos den folkrika tyska nationen, att allvarliga misstag lätt kunna
leda till allvarliga konsekvenser.
Men hur svår den kris än är, som Europa nu genomgått och
hur betydelsefulla krisens orsaker och det tyska problemet än
äro – så tänka vi i dag framför allt på Norden och på Sverige.
Aldrig har Nordens yttre splittring varit djupare än under de
gångna krigsåren – och aldrig har den nordiska samhörighetskänslan varit starkare. Men denna känsla har alltid blivit närd
av faror och olyckor och vattnats av blod och tårar. I lugna och
lyckliga tider är den nordiska tanken föga mer än ett sentimentalt
tema för tal på kongresser och banketter. Skall det någon gång
bliva annorlunda f Den tid har i alla fall kommit, då de nordiska
länderna åter kunna räcka varandra handen- »i frihet och under
ansvar».
En sak är nämligen klar. Nordens länder äro icke längre fjättrade vid främmande politiska makter och system. 1945 är även
för Norden ett frigörelsens, ett befrielsens år. Sundet ligger åter
öppet för en fredlig samfärdsel, och det är endast vänner, som
taga emot oss på andra sidan. Gränsen till Norge är icke längre
en potentiell stridslinje, där fientliga soldater och hotfulla vapen
hålla vakt. Finland är på väg ut ur sin svåra dilemma och ut
ur gastkramningen. Nordens folk kunna åter andas fritt – och
tänka och tala fritt. De kunna också tala fritt till varandra.
De nordiska länderna ha alla – med undantag möjligen för
Finland – under åren före världskriget misskött sitt försvar. De
ha också dåligt förstått de förebud till vulkaniska utbrott, som
den internationella politiken företedde. På dessa punkter ha de
föga att förebrå varandra, men åtskilligt att observera för egen
del, med tanke på framtiden.
Mera omstridd är Sveriges utrikespolitik under kriget. Det har
icke saknats röster, enligt vilka vi svenskar skulle klä oss i säck
och aska och uppträda som perritenter inför våra nordiska gran- 655
Georg Andren
nar. Naturligtvis kan man ha olika meningar om den ena eller
andra åtgärden i vår utrikespolitik. Jag har själv understundom
anmält opposition, framför allt mot tryckfrihetspolitiken. Men det
är ett par satser, som jag tror vi kunna slå fast. Ingen stat har
under det andra världskriget frivilligt och på fullaste allvar gått
in i kriget, om det ej gällt att tillvarataga egna livsintressen;
intet folk har gått in i kampen för att försvara sina grannar.
Jag tror också att det är i hög grad sannolikt, att våra nordiska
broderfolk, att ministärerna Stauning och Nygaardsvold hade
handlat i huvudsak som vi, om de befunnit sig i vårt läge. Under
sådana förhållanden behöva vi kanske icke diskutera, vad »den
ideala fordring» skulle ha krävt av oss. Vi kunna tillägga, att
varken det internationella eller det nordiska samarbetet kan må
väl av inbördes anklagelser eller av en svensk penitens. Det
svenska folket har helt visst icke heller någon lust att gå till det
nordiska samarbetet som mindervärdiga penitenter.
Så stå vi nu inför ett oerhört uppbyggnadsarbete – i Norden
som i andra delar av denna söndriga värld. Uppgifterna äro
många och stora.
När man talar om återuppbyggnadsarbetet tänker man oftast
endast på de ekonomiska, de materiella livsvillkoren. Men även
de andliga grundvalarna för vår odling kräva en grundlig översyn
och en kraftig förstärkning. Var det icke i sista hand på grund
av en andlig farsot, som den sista stora katastrofen gick fram
över vår värld~ Antiintellektuella dilettanter hade satt den vetenskapliga kritiken ur funktion, hade fördrivit universitetens bästa
krafter från sina uppgifter och fallit offer för de obildades vidskepliga vanföreställningar. Då tjeckerna begärde att universitetet i Prag åter skulle öppnas fingo de till svar av de nazistiska
herrarna: »När vi ha segrat, behöver Ni inget universitet.» Det
mänskliga känslolivets naturliga reaktioner hade förtorkats; religionens bud och humanitetens krav voro lika främmande för Hitler och hans män. »Man tålte», för att citera Tegner, »ännu religionen, men som ett supplement till polisen.» Och den tyska polisen var så effektiv, att den knappast behövde något supplement.
För Kants goda, oegennyttiga vilja fanns det ingen plats i det
tredje riket.
Vi svenskar, som förskonats från krigets påfrestningar, ha särskilda möjligheter och därför också särskilda skyldigheter, när det
656
En tillbakablick
gäller arbetet i den övernationella vetenskapens tjänst. Vår ungdom är icke skövlad, våra vetenskapliga institutioner äro icke
sönderbombade, vår ekonomi är icke till grunden förstörd. Låt oss
hoppas, att de svenska statsmakterna skola besinna detta och
icke i en otidsenlig överbetoning av det materiella uteslutande
ägna sina krafter åt de ekonomiska efterkrigsproblemen.
Universiteten och vetenskapen äro inga exklusiva företeelser,
med ingen eller ringa betydelse för samhällets problem. Det moderna samhället kan icke fungera, ja, kan icke ens tänkas, utan
en stor stab av vetenskapligt utbildade tjänare. Kyrkan och rättsstaten, hälsovården och folkbildningen kunna icke upprätthållas
utan ett ständigt fortgående vetenskapligt forsknings- och utbildningsarbete. Där den vetenskapliga kritiken nedtystas, lämnas
fältet fritt för allsköns vidskepelse – de tyska rasteorierna och
den tyska dolkstyngslegenden lämna oss skrämmande vittnesbörd
om vad en ofri vetenskap kan hitta på och – vad den kan försumma.
Där universiteten äro, vad de böra vara, är det icke endast
vetenskaperna som förkovras. Vår egen historia visar, vad universiteten har betytt för den sköna litteraturen. Från Lunds universitet ha vi fått Dalin, Thorild, Lidner, Tegner, Rydberg, Bååth,
Ola Hansson, Vilh. Ekelund, Gustaf Hellström, Österling, Hjalmar
Gullberg och Frans G. Bengtsson. Från Uppsala universitet Linne,
Geijer, Atterbom, Wallin, Almquist, Wennerberg, Snoilsky, Strindberg, Levertin, Fröding, Karlfeldt, Alb. Engström, Bo Bergman
och Siwertz. – Stagnelius och Strandberg ha kortare tider legat
vid bägge dessa lärosäten och Bellman har åtminstone läppjat på
den lärdom som ett svenskt universitet kan skänka. Från Greifswalds svenska universitet ha vi fått Leopold, från Åbo akademi
Kellgren, Franzen och Runeberg. Så går en djup och bred ström
av akademisk bildning genom hela vår sköna litteratur. Den
svenska diktens kungsådra har i själva verket hämtat rika tillflöden från de klassiska källor för svensk kultur, som våra lärdomssäten varit och äro.
Våra svenska universitet och högskolor äro självstyrande, fria
republiker. Så är frihetsiden förankrad icke bara i vetenskapens
egna krav utan också i vår akademiska organisation. Forskningens och förkunnelsens frihet, kulturlivets autonomi gentemot
staten och dess påbud, är en grundläggande och livsviktig princip
för oss alla. Vi akademiker kunna också med Tegner säga: »Jag
känner honom rätt väl, frihetens höga Genius, ty jag är svensk
49- 4uVOl Svensk Tidskrift 1945 657
Georg Andren
och jag har växt upp med honom.» Intet klerkernas förräderi
kan vara allvarligare än förnekandet av den fria forskningens
princip. Även Hitler förstod att han träffade det fria samhällslivets hjärtpunkt, när han krossade tanke- och yttrandefriheten,
gjorde vetenskapen till en statens galärslav och pressen och radion
till regeringens högtalare.
Frihetens problem möta oss i en annan aspekt i det ekonomiska
livet. Det är tidens huvudproblem – ty dess lösning får konsekvenser långt utanför den materiella livssfären. Hur skall den
politiska friheten, tanke- och yttrandefriheten kunna bevaras i
ett av staten dirigerat ekonomiskt samhällsliv1 I dessa stora
frågor stöta mäktiga intressen och urgamla ideer samman. Här
mötas gamla västerländska traditioner och nya erfarenheter från
öster och söder. Här mötas diametralt skilda samhällsåskådningar
och klassintressen. Dagens fest är icke rätta tillfället att belysa
dessa problem. Men måhända våga vi för det sargade Europas
skull och för kulturarbetets skull hoppas, att dessa frågor skola
kunna lösas i samlingens och samförståndets tecken. Vi våga
kanske uttrycka våra förhoppningar i Tegners ord: »all verklig
politik är i tidens närvarande skick en förmedlande, den är en
förlikningsdomstol mellan det nya och gamla: försoning, med ett
ord är icke blott religionens, utan även statslärans hemlighet.»
J ag har velat snudda vid dessa olika ting – ty det är med dessa
problem, som Ni unga skola brottas. Alla samhällsklasser måste
deltaga i arbetet på det svenska samhällets utveckling; allra minst
får den bildade ungdomen saknas, ty den har ett särskilt budskap, frihetens budskap. Man kan förstå dem, som vilja bygga
sig ett elfenbenstorn för dikt eller vetenskap. Men även från det
tornet torde aspekter öppna sig över samhället. Alla de, som söka
sig till dessa torn, äro kanske icke heller diktare och tänkare;
där kan också finnas dagdrömmare och dagdrönare.
I ett välordnat samhälle skall det också finnas elfenbenstorn.
Men det skulle kanske icke skada deras skygga och ömtåliga gäster, eremiter och pelarhelgon, om de någon gång bröto sin isolering och gingo ut bland människorna för att studera deras problem. Ett gott samarbete mellan fria människor för det gemensamma samhällets sunda och planmässiga utveckling – det är
också en erfarenhet att göra. Det är möjligt att dylika flyktiga
besök i samhällets värld icke lämna mera uppseendeväckande eller
märkliga resultat. Winston Churchill har kanske ändå rätt när
han säger: »När allt kommer omkring måste en människas liv
658
En tillbakablick
spikas fast vid ett kors, Tankens eller Handlingens.» Men den
akademiska ungdomen kan knappast svika sin speciella uppgift
i det politiska livet: att förfäkta frihetens princip. Ty den är en
livsbetingelse för kulturen och kulturarbetet.
Stora uppgifter och stora svårigheter vänta helt visst den
svenska ungdomen. Skall den lyckas måste den förstå den förnämliga konsten att göra svårigheterna till en del av sina glädjeämnen och det moraliska modet till sin följeslagare. Då först
blir den större än sina uppgifter. Må vi minnas den grekiske
tänkarens ord: »Varen förvissade om att lyckan består i friheten
och friheten i modet.»
659