Valets tendenser och innebörd
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VALETS
TENDENSER OCH INNEBÖRD
REsULTATET av de kommunala valen den 15 september är när
detta skrives ännu inte slutgiltigt uträknat. Åtskilliga smärre korrigeringar av mandatsiffror kunna väntas, när poströsterna inräknas. Men själva tendensen kunna dessa »tilläggsröster» inte
rubba.
Tendensen kan anges på två sätt. Dels skedde inom det borgerliga resp. det socialistiskt-kommunistiska blocket en klar förskjutning åt vänster. Dels åstadkoms en förskjutning i borgerlig riktning; den borgerliga andelen i väljarkåren ökades nämligen fullt
tydligt, och denna ökning blir säkerligen än mer accentuerad genom poströsterna, vilka ju bruka gå i borgerlig favör.
Enligt de preliminära siffrorna från landstingsvalen jämte valen
till stadsfullmäktige i de sex större städer, som ej delta i landsting,
fördela sig de avgivna rösterna på följande sätt, varvid jämförelse
göres med de definitiva siffrorna från 1942 års kommunalval och
1944 års andrakammarvaL
H. Bf. Fp. Soc.-dern. Komm. Övriga
1942 ……… .50(},984 380,852 358,183 1,453,268 170,856 18,404
1944 ……… 488,921 421,094 398,293 1,436,571 318,466 22,959
1946 ……… 468,594 446,831 506,911 1,454,283 367,897 5,260
Vid samma valvoro andelarna för de olika parterna i elektoratet
följande:
H. Bf. Fp. Soc.-dern. Komm. Övriga
1942 ……… 17,6 13,2 12,4 50,3 5,9 0,6
1944 ……… 15,8 13,6 12.9 46,5 10,3 0,7
1946 ……… 14,4 13,8 15,6 44,8 11,3 0,3
Ur allmänpolitisk synpunkt är det viktigast att fastslå att arbetarpartierna, även om de lyckats bevara majoriteten, gått något
tillbaka relativt sett. Vid 1940 års val, då socialdemokraterna nådde
sin kulmen, representerade de bägge arbetarpartierna, oavsett de
365
V alets tendenser och innebörd
då ännu icke skingrade spillrorna av det socialistiska partiet, c:a
57 Ofo av de röstande, medan de borgerliga samlade jämnt 42 Ofo. Vid
1942 års val voro motsvarande siffror 56 1/2 Ofo resp. 43 1/2 Ofo. Vid
1944 års riksdagsval med dess högre valdeltagande lyckades arbetarpartierna åter höja sin andel något, till 57 Ofo mot 43 Ofo för de
borgerliga. Vid årets val, som betecknar ett rekorddeltagande för
kommunala val, är ställningen efter de preliminära uträkningarna
c:a 56 Ofo för socialiseringspartierna och c:a 44 Ofo för de borgerliga;
efter de definitiva sammanräkningarna torde de borgerligas siffra
stegras till inemot 44 1/2 Ofo mot 55 1/2 för socialiseringslägret.
Den folkliga seger, som arbetarpartierna nu tillskriva sig i sin
agitation för efterkrigsprogrammet, vilar således på lösan grund.
Så stor som trögheten i den svenska väljarkåren och det svenska
valsystemet är hade ingen under nu pågående högkonjunktur väntat någon mera jättelik strömkantring. Det är därför synnerligen
viktigt att slå fast att socialdemokraterna i fråga om relativ andel
av väljarkåren i förhållande till 1940 gått avsevärt tillbaka och i
förhållande till 1944, efter all diskussion som pågått landet runt
om de 27 punkterna, fått väljarunderlaget ytterligare försvagat.
Vid sidan av misstro mot socialiseringen torde ståndsförskjutningen ha motverkat arbetarpartiernas expansion. Såsom det
många gånger framhållits i olika sammanhang växer den politiskt
splittrade tjänstemannaklassen starkare än den politiskt likriktade kroppsarbetarklassen. Troligen kan arbetarpartiernas relativa
tillbakagång på 1940-talet till en del förklaras av denna sociala
strukturförändring. Allt talar för att denna yrkesförskjutning
kommer att fortsätta under den närmaste framtiden och avsätta
nya spår vid folkets politiska val.
Ytterligare några siffror kunna anföras:
Om partiernas röstetal vid årets kommunalval omräknas till att
gälla val till andra kammaren- och rösträttsåldern blir vid nästa
andrakammarval densamma som vid kommunalval- och om man
därvid förutsätter samma samverkan mellan partierna i olika
kretsar som nu, så skulle högern ha erhållit 35-39 mandat, bondeförbundet 36-37, folkpartiet 33-36, socialdemokraterna 105-107
och kommunisterna 16. I den nuvarande andra kammaren sitta 39
högermän, 35 bondeförbundare, 26 folkpartister, 115 socialdemokrater och 15 kommunister. Då mandaten i några kretsar komma
att hänga på ett fåtal röster, är de inte möjligt att före uträknandet
av poströsterna komma fram till några exakta tal. I några kretsar
kan utgången dock inte påverkas av poströsterna. Det gäller
366
V alets tendenser och innebörd
t. ex. stockholros stad, där det skulle ha valts 5 höger (nu 6), 5 folkpartister (nu 3), 8 socialdemokrater (nu 10) och 4 kommunister
(nu 3). Vidare skulle tämligen säkra förändringar inträffa i stockholros län (folkpartivinst från socialdemokraterna), Östergötlands
län (bondeförbundsvinst från socialdemokraterna), Blekinge län
(dito), Kristianstads och Skaraborgs län (folkpartivinster från
bondeförbundet), skånska fyrstadskretsen (folkpartivinst från socialdemokraterna), Göteborgs stad (folkpartivinst från kommunisterna), Kopparbergs län (kommunistvinst från socialdemokraterna) och Gävleborgs län (bondeförbundsvinst från socialdemokraterna). I övrigt äro högermandaten på Gotland, i Dalarna och i
Jämtland starkt hotade, liksom de sista socialdemokratiska mandaten i Västmanland och Västerbottens län, där de skulle tillfalla·
högern resp. folkpartiet. Några avgörande förskjutningar skulle
emellertid inte ha åstadkommits, om årets val gällt andra kammaren. Högern skulle i det närmaste ha hållit sin ställning och i
allra tursammaste fall nått status quo. Bondeförbundet skulle ha
gått något obetydligt framåt och folkpartiet skulle ha blivit ungefär jämstarkt med högern och bondeförbundet. Socialdemokraterna
skulle ha markerat gått tillbaka genom att förlora inemot ytterligare ett tiotal mandat utöver de 19, som partiet miste vid 1944 års
val. Kommunisterna skulle ha starkt missgynnats av valsystemet
och endast nått en nettoökning av l mandat. Den majoritet, som
står bakom de 27 punkterna, skulle sålunda ha krympt ner från 130
till120-122 mot de borgerligas 108-110.
Landstingsvalen och stadsfullmäktigevalen i de sex större stä-
derna kunna inte heller rubba arbetarmajoriteten i första kammaren. Men även i vårt överhus kommer den borgerliga framryckningen att successivt reducera denna majoritet. Beräkningar
rörande första kammaren äro dock ibland mycket osäkra, därför
att olika kombinationer äro tänkbara och valet kan bero på lokala
överenskommelser om röstlån eller kohandel. Då utgången vid
flera förstakammarval dessutom kommer att hänga på en enda
elektorsröst och elektorsförsamlingarnas sammansättning kan ändras genom poströsterna, är det för närvarande möjligt att blott
ange den ungefärliga förskjutningen under de fyra år, som förstakammarval komma att företas på grundval av den nya sammansättningen av landstingen och stadsfullmäktigekorporationerna;
som bekant är det endast halva första kammaren, som skall förnyas under en fyraårsperiod. Sannolikt torde socialdemokraterna
under denna fyraårsperiod förlora 7 mandat, till bondeförbundet
367
V alets tendenser och innebörd
och folkpartiet. Kommunisterna ha vinstchans i Göteborg. Högern
kommer att förlora 3-5 mandat, likaledes till mellanpartierna.
Mot fyraårsperiodens slut kommer bondeförbundet att bli det
största av de borgerliga partierna i första kammaren, trots att
partiet bland urväljarna har det minsta underlaget av de tre. Detta
sammanhänger med att valsystemet i år i hög grad gynnat bondeförbundet, som ju har hela sin röststyrka koncentrerad till landsbygdsvalkretsarna, och i än högre grad missgynnat högern. (Partiställningen i första kammaren efter höstens förstakammarval är
26 höger, 21 bondeförbundare, 14 folkpartister, 86 socialdemokrater
och 3 kommunister.) En total upplösning av första kammarennågot som i det aktuella läget endast kan ha ett teoretiskt intresse
-skulle ge till resultat att socialdemokraterna och kommunisterna
tillsammans skulle sjunka till något över 80 mandat (sannolikt
75-77 socialdemokrater och 6 kommunister), medan bondeförbundet och folkpartiet skulle erhålla c:a 25 mandat vartdera och
högern 17 a 18. Detta under förutsättning av kommunistiskt stöd
åt socialdemokraterna. Utan detta stöd skulle socialdemokraterna
tillskyndas ytterligare ett par förluster.
En blick på de olika partierna ger anledning till några reflexioner:
Sedan poströsterna räknats torde högern nå ungefär samma
absoluta röstetal som vid 1944 års val, t. o. m. kanske något däröver. Den orättvisa mandatfördelningen, enligt vilken högern
skulle förlora c:a 1/3 av mandaten i landsting eller de sex större
städernas stadsfullmäktige, ger således en alldeles missvisande
bild av högerns ställning efter valet. Men med hänsyn till det
ökade valdeltagandet har högern förlorat även i år i jämförelse
med andra partier och relativt gått ytterligare tillbaka. Mot bakgrunden av det senaste decenniets stagnation blir denna relativa
förlust desto kännbarare för partiet. På den rena landsbygden
har partiet hållit sig förhållandevis bäst och på åtskilliga håll
till och med förbättrat sina positioner. De största motgångarna
hänföra sig till städer och stadsliknande samhällen, där folkpartiet
gjort sin starka framryckning. Stockholm erbjuder i detta hänseende ett för många städer typiskt exempel: med poströsterna torde
högern där behålla sitt röstetal, medan folkpartiet presterat en
röststegring på inemot 50 0/o. Det intressanta i förhållandet mellan
högerpartiet och väljarna är att högern nu liksom 1944 enligt
Gallupundersökningar låg vida bättre till under sommaren men
successivt tappade anhängare ju närmare valdagen kom. Enligt
368
V alets tendenser och innebörd
Gallupsiffrorna skulle högern på försommaren t. o. m. ha legat
avsevärt över 1944 års röstsiffror. Detta tyder på en mycket
stor labilitet bland väljarna, särskilt bland dem som anse sig tillhöra borgerligheten. Troligen har den hotande bankstrejken betytt
ett avbräck för partiet. Den makt över de tveksamma, som folkpartiet vid bägge tillfällena skaffat sig i slutspurten, kan dock
knappast förklaras på annat sätt än att den flerstädes mycket
spridda folkpartipressen blivit starkt opinionsbildande, när dess
väl dirigerade orkester spelat upp för fullt under valstridens kulmen.
Bondeförbundets ökning i röstetal torde sedan poströsterna inräknats begränsa sig till c:a 30,000. Andelen i väljarkåren är i
det närmaste densamma som 1944, och röstökningen tycks huvudsakligen härröra från de nytillkomna årskullarna på landsbygden,
bland vilka bondeförbundet genom SLU säkerligen har stark förankring. En viss ökning uti skogslänen i norra och mellersta Sverige kan troligen förklaras genom partiets agitation för skogstilldelning åt bönderna ur bolagsskogar. Här och var torde bondeförbundet dock ha naggats något i kanterna av folkpartiet och
dess intensiva småbrukaragitation. Bondeförbundet tycks i år i
högre grad än någonsin ha levt på personlig bearbetning och viskningskampanjer utan några stora offentliga möten; dessutom har
partiet utnyttjat vid röstvärvningen jordbrukarnas ekonomiska
sammanslutningar vilka trots den opolitiska karaktären i många
bondeförhundares ögon äro identiska med partiet. Bondeförbundets planer på att bli ett alla klasser omfattande landsbygdsparti
ha inte gått i uppfyllelse vid årets val; knappast någonting antyder att partiet skulle ha lyckats vinna förtroende utanför jordbruksbefolkningens led. Av allt att döma befinner sig partiet,
vilket måste räkna med en fortsatt folkavtappning inom jordbruket, ungefär vid sitt maximum. Vid 1936 års val hade partiet
visserligen en något lägre röstsiffra – väljarkåren var då inte så
stor somnu-men en större andel av väljarkåren (14,3 °/o då mot
13,s Ofo nu).
Folkpartiets framryckning var väntad men blev större än vad
t. o. m. partiets strateger själva tydligen räknat med. För första
gången sedan 1911 blev det borgerliga mellanpartiet det största
bland de borgerliga. Olika faktorer ha betingat folkpartiets plötsliga expansion. Valstriden koncentrerades till för eller emot de
27 punkterna, och den nye ledaren, professor Ohlin, har för många
-även i de kretsar som blott för några år sedan starkt misstrodde
369
V alets tendenser och innebörd
honom, t. ex. vid valet till riksgäldsfullmäktigeordförande – framstått som hr Wigforss’ och socialiseringens huvudmotståndare, trots
att- bortsett från hr Ohlin och ett par adjutanter- högern ute på
diskussionsmötena varit de avgjort aktivaste i denna upplysningskampanj. Genom agronom Waldemar Svensson i Ljungskile har
partiet ganska fördomsfritt lagt fram ett småbrukarprogram, som
tydligen samlat röster både från höger och vänster. De frireligiösa
rörelserna och vissa nykterhetsorganisationer ha kommit att bli
samma rekryteringshärdar åt partiet som fackföreningarna åt
socialdemokraterna. Och partiet har slutligen den starkaste pressen, vilken numera fått en mycket större betydelse än tidigare vid
opinionsbildningen särskilt sedan gränserna mellan högern och
folkpartiet inte blivit lika starkt markerade som förut. Högern
och bondeförbundet lämnade dessutom folkpartiet så gott som helt
i fred, i det vällovliga syftet att inte försvaga den borgerliga fronten. Genom att spritförbuds- och försvarsfrågorna åtminstone för
tillfället makats utanför partistriden ha många, som förut hyst
motvilja mot att stödja partiet, känt sig dragna till detta mellanläger. På ett förunderligt sätt har det också lyckats professor Ohlin
att hittills dölja eller överbygga de utomordentliga motsättningar
i utrikes-, försvars-, nykterhets- och kulturfrågor, som detta parti
inrymmer och som förr eller senare oundvikligen måste ge sig till
känna. Där folkpartiet fått umbära stödet av en stark press, som
exempelvis i Malmöhus län, ha framgångarna blivit ganska måttliga. Den betydelsefullaste insatsen ur allmänpolitisk synpunkt
har folkpartiets ledare dock säkerligen gjort, när han jagat på
socialdemokraternas marker, låt vara att bytet där inte torde vara
av någon större omfattning.
Socialdemokraterna lågo enligt Gallup till en början ganska
dåligt till, men en effektiv slutstöt av detta på resurser så mäktiga
parti inskränkte till sist förlusterna. Socialdemokraterna äro nu
överrepresenterade i bägge kamrarna och ha, som det synes definitivt, sjunkit tillbaka till att bli ett minoritetsparti. För statsministern, som under 1920-talet ständigt hånade minoritetsregeringssystemet, måste rollen som statsminister i en halvpermanentad vågmästareregering te sig litet besynnerlig. Men säkerligen kommer
han att göra en dygd av vad han i nuvarande läge anser för en
politisk nödvändighet. Av fruktan för kommunisterna torde han
inte vilja reguljärt samarbeta med folkpartiet eller bondeförbundet, trots hr Pehrsson-Bramstorps oförtydbara sällskapssjuka. Och
av hänsyn till de borgerliga lärer han inte inbjuda den alltmer
370
V alets tendenser och innebörd
älskvärt salongsmässige hr Linderot och andra kommunister till
regeringssamarbete. Kommunisternas ökade styrka har dock otvivelaktigt givit hrr Wigforss och Myrdal en stärkt position i regeringen. Personligen torde statsministern göra allt för att hindra
realiserandet av tanken på en av socialdemokrater och kommunister hopfogad Wigforssministär. Med visshet komma svåra brytningar att uppstå inom det socialdemokratiska partiet mellan moderata och radikala element under de närmaste åren och sammanhållningen kommer att ställas på svåra prov.
Vad kommunisterna slutligen angår hade de uppenbarligen gjort
sig räkning på en vida större triumf än som de nu tillkämpade sig.
På valmöten och diskussioner hade de övermodigt tagit ut segern
i förskott. Deras demokratiska nykostymering har med rätta misstrotts. Deras ökning av andelen i väljarkåren blev endast c:a l Ofo,
och i riksdagen kunna de inte nämnvärt stärka sin ställning. Sannolikt togo socialdemokraterna vinden ur deras segel, när de trots
den uppenbara inflationsfaran rundhänt och oreserverat lovade
löneökningar- det som mest intresserar människorna och det som
främst betingade kommunisternas starka framryckning 1944 under
det s. k. lönestoppet. Möjligt är dock att kommunisterna skulle
ha nått ett högre röstetal, om valet denna gång gällt andra kammaren; nu visste arbetarna säkerligen på många håll att kommunisterna i många kretsarvoro utan varje chans till mandat, varför
en röst på dem vore en bortkastad röst; i ett andrakammarval däremot skulle kommunisterna i åtskilliga län ha kunnat vifta med
utsikter till mandat. Genom att röstökningen blev så blygsam ha
kommunisterna egentligen inte blivit starkare efter valet. Men
potentiellt äro de fortfarande en makt. Och därför våga nog socialdemokraterna tills vidare inte utesluta dem ur sina ekvationer.
Detta kommer att vara av utslagsgivande betydelse för de närmaste årens svenska politik.
Det avgörande för den närmaste framtiden blir väl knappast
den större eller mindre förskjutningen den 15 september bland
väljarna utan först och främst den ekonomiska utvecklingen. Det
finns mycket som tyder på att det nuvarande lugnet blott är skenbart. Arbetsmarknaden håller på att desorganiseras eller kaotiseras till följd av arbetskraftsöverskottet. Penningvärdet är i uppenbar fara; apprecieringen blev inte den hävstång för prisstabiliseringen, som den tilltroddes bli. Lönerörelserna kunna utlösa
371
V alets tendenser och innebörd
»amerikanska» konflikter, helst sedan man under den nuvarande
socialdemokratiska regimen tycks vilja lösgöra staten såsom arbetsgivare från samverkan med övriga arbetsgivare och ge staten
rollen av pacemaker i lönekampen. Det svensk-ryska handelsavtalet
kommer att pressa det svenska näringslivet och vår arbetsmarknad
till det yttersta. Och mitt under allt detta brottas staterna med
det ena olösta explosiva utrikespolitiska tvisteämnet efter det
andra, ideligen till förfång för ett förtroendefullt samarbete vid
den trängande nödvändiga återuppbyggnaden och med ständiga
risker för krigiska urladdningar.
Det skulle kunna tyckas självklart att det svenska folket i detta
allvarliga läge slöt sig närmare samman, ungefär som när det
under krigets tryck talades om »skuldra vid skuldra». Men stämningen just nu är en helt annan. En vädjan till samarbete och
samförstånd betraktas nu inte bara som en harmonifantasts naivitet utan nästan som en förolämpning. Klasskampsandan har infekterat arbetarna i vidaste omfattning. »Stridem har blivit ett
självändamål, något som man tror en demokrati endast blir stark
av. Alla de bittra erfarenheterna från de stridsfyllda demokratiernas trångmål under mellankrigsåren ha totalt glömts bort. Inför denna starka våg av primitiv antikapitalism tyckas även de
annars så realistiska fackföreningspamparna stå handfallna. Åtminstone utåt snarare underblåsa de än dämpa denna radikaliseringsprocess, vars främsta kännetecken är obenägenheten på
socialdemokratiskt håll att säga något ont ord om kommunisterna
trots dessas oavbrutna mullvadande.
Måhända äro dessa radikala sinnesstämningar blott ett efterkrigsfenomen, precis som revolutionsyran efter det första världskriget, vilken så småningom lade sig. Det är dock fara värt att
dessa stämningar denna gång blivit så starka att de inte kunna
tempereras. Särskilt synas de ha gripit de yngre arbetarna liksom
vissa akademiska kretsar. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet tycks åter vara på väg att driva en radikal särpolitik. Och
denna gång kunna de socialdemokratiska ledarna inte hänvisa till
avsaknaden av majoritet. Arbetarpartierna ha ännu så länge majoritet, och massorna kräva att majoritetsställningen skall utnyttjas.
Dagens prognos kan inte bli någon annan än att vårt land av allt
att döma går mot mycket bittra sociala strider. Det är inte längre
socialpolitiken, som spaltar upp människorna i stridsgrupper,
utan frågan om samhällsordningen och det ekonomiska livets
struktur.
372
V alets tendenser och innebörd
Vad kan borgerligheten prestera till motstånd~ Visserligen är
det inte blott tänkbart utan även troligt att åtskilliga arbetare och
lägre tjänstemän vid en skärpning av klasskampen skola vägra i
vändningarna och undandra socialdemokraterna eller kommunisterna sitt hittillsvarande stöd. Med denna utbrytning måste arbetarpartiernas ledare kalkylera. Men troligen kommer statsministern att såsom hittills gå stegvis fram, vädjande än till det ena
än det andra av de borgerliga mellanpartierna om samförstånd,
eventuellt med vissa förmåner främst åt jordbrukarklassen som
bytesmedeL Den som hörde radiodebatten kunde inte undgå att
mitt i all polemisk skärpa uppfånga tonfall både från hr Bramstorp och hr Ohlin, vilka tydde på önskan att hålla vägen öppen till
uppgörelser. Givetvis kunna tidens nya problem fordra nya former för förhållandet mellan stat och näringsliv, och näringslivet
har många uppgifter att lösa för att eliminera misstro och bana
väg för en förtroendefullare samverkan mellan företagsledning
och anställda. Förvisso äro de slutgiltiga formerna för näringslivets funktion ännu inte utgestaltade, om de någonsin bli det.
Men- såsom statsministern riktigt anmärkte mot hr Ohlin i radiodebatten- hållas inte gränserna mellan tvångsdirigerat och fritt
näringsliv absolut klara, måste den folkfrihet råka i fara, som
enligt borgerlig livssyn står eller faller med att näringslivet får
bibehålla sin fulla frihet. De närmaste åren få visa, om de borgerliga mellanpartierna stå rycken mot alla de frestelser, i vilka de
durkdrivna socialdemokratiska ledarna komma att inleda dem. Det
kan inte hjälpas, att radiodebatten snarare minskade än stärkte
tilltron till mellanpartiernas hållfasthet både i princip och i handling. Redan höstriksdagen kan härutinnan bli upplysande.
373
TENDENSER OCH INNEBÖRD
REsULTATET av de kommunala valen den 15 september är när
detta skrives ännu inte slutgiltigt uträknat. Åtskilliga smärre korrigeringar av mandatsiffror kunna väntas, när poströsterna inräknas. Men själva tendensen kunna dessa »tilläggsröster» inte
rubba.
Tendensen kan anges på två sätt. Dels skedde inom det borgerliga resp. det socialistiskt-kommunistiska blocket en klar förskjutning åt vänster. Dels åstadkoms en förskjutning i borgerlig riktning; den borgerliga andelen i väljarkåren ökades nämligen fullt
tydligt, och denna ökning blir säkerligen än mer accentuerad genom poströsterna, vilka ju bruka gå i borgerlig favör.
Enligt de preliminära siffrorna från landstingsvalen jämte valen
till stadsfullmäktige i de sex större städer, som ej delta i landsting,
fördela sig de avgivna rösterna på följande sätt, varvid jämförelse
göres med de definitiva siffrorna från 1942 års kommunalval och
1944 års andrakammarvaL
H. Bf. Fp. Soc.-dern. Komm. Övriga
1942 ……… .50(},984 380,852 358,183 1,453,268 170,856 18,404
1944 ……… 488,921 421,094 398,293 1,436,571 318,466 22,959
1946 ……… 468,594 446,831 506,911 1,454,283 367,897 5,260
Vid samma valvoro andelarna för de olika parterna i elektoratet
följande:
H. Bf. Fp. Soc.-dern. Komm. Övriga
1942 ……… 17,6 13,2 12,4 50,3 5,9 0,6
1944 ……… 15,8 13,6 12.9 46,5 10,3 0,7
1946 ……… 14,4 13,8 15,6 44,8 11,3 0,3
Ur allmänpolitisk synpunkt är det viktigast att fastslå att arbetarpartierna, även om de lyckats bevara majoriteten, gått något
tillbaka relativt sett. Vid 1940 års val, då socialdemokraterna nådde
sin kulmen, representerade de bägge arbetarpartierna, oavsett de
365
V alets tendenser och innebörd
då ännu icke skingrade spillrorna av det socialistiska partiet, c:a
57 Ofo av de röstande, medan de borgerliga samlade jämnt 42 Ofo. Vid
1942 års val voro motsvarande siffror 56 1/2 Ofo resp. 43 1/2 Ofo. Vid
1944 års riksdagsval med dess högre valdeltagande lyckades arbetarpartierna åter höja sin andel något, till 57 Ofo mot 43 Ofo för de
borgerliga. Vid årets val, som betecknar ett rekorddeltagande för
kommunala val, är ställningen efter de preliminära uträkningarna
c:a 56 Ofo för socialiseringspartierna och c:a 44 Ofo för de borgerliga;
efter de definitiva sammanräkningarna torde de borgerligas siffra
stegras till inemot 44 1/2 Ofo mot 55 1/2 för socialiseringslägret.
Den folkliga seger, som arbetarpartierna nu tillskriva sig i sin
agitation för efterkrigsprogrammet, vilar således på lösan grund.
Så stor som trögheten i den svenska väljarkåren och det svenska
valsystemet är hade ingen under nu pågående högkonjunktur väntat någon mera jättelik strömkantring. Det är därför synnerligen
viktigt att slå fast att socialdemokraterna i fråga om relativ andel
av väljarkåren i förhållande till 1940 gått avsevärt tillbaka och i
förhållande till 1944, efter all diskussion som pågått landet runt
om de 27 punkterna, fått väljarunderlaget ytterligare försvagat.
Vid sidan av misstro mot socialiseringen torde ståndsförskjutningen ha motverkat arbetarpartiernas expansion. Såsom det
många gånger framhållits i olika sammanhang växer den politiskt
splittrade tjänstemannaklassen starkare än den politiskt likriktade kroppsarbetarklassen. Troligen kan arbetarpartiernas relativa
tillbakagång på 1940-talet till en del förklaras av denna sociala
strukturförändring. Allt talar för att denna yrkesförskjutning
kommer att fortsätta under den närmaste framtiden och avsätta
nya spår vid folkets politiska val.
Ytterligare några siffror kunna anföras:
Om partiernas röstetal vid årets kommunalval omräknas till att
gälla val till andra kammaren- och rösträttsåldern blir vid nästa
andrakammarval densamma som vid kommunalval- och om man
därvid förutsätter samma samverkan mellan partierna i olika
kretsar som nu, så skulle högern ha erhållit 35-39 mandat, bondeförbundet 36-37, folkpartiet 33-36, socialdemokraterna 105-107
och kommunisterna 16. I den nuvarande andra kammaren sitta 39
högermän, 35 bondeförbundare, 26 folkpartister, 115 socialdemokrater och 15 kommunister. Då mandaten i några kretsar komma
att hänga på ett fåtal röster, är de inte möjligt att före uträknandet
av poströsterna komma fram till några exakta tal. I några kretsar
kan utgången dock inte påverkas av poströsterna. Det gäller
366
V alets tendenser och innebörd
t. ex. stockholros stad, där det skulle ha valts 5 höger (nu 6), 5 folkpartister (nu 3), 8 socialdemokrater (nu 10) och 4 kommunister
(nu 3). Vidare skulle tämligen säkra förändringar inträffa i stockholros län (folkpartivinst från socialdemokraterna), Östergötlands
län (bondeförbundsvinst från socialdemokraterna), Blekinge län
(dito), Kristianstads och Skaraborgs län (folkpartivinster från
bondeförbundet), skånska fyrstadskretsen (folkpartivinst från socialdemokraterna), Göteborgs stad (folkpartivinst från kommunisterna), Kopparbergs län (kommunistvinst från socialdemokraterna) och Gävleborgs län (bondeförbundsvinst från socialdemokraterna). I övrigt äro högermandaten på Gotland, i Dalarna och i
Jämtland starkt hotade, liksom de sista socialdemokratiska mandaten i Västmanland och Västerbottens län, där de skulle tillfalla·
högern resp. folkpartiet. Några avgörande förskjutningar skulle
emellertid inte ha åstadkommits, om årets val gällt andra kammaren. Högern skulle i det närmaste ha hållit sin ställning och i
allra tursammaste fall nått status quo. Bondeförbundet skulle ha
gått något obetydligt framåt och folkpartiet skulle ha blivit ungefär jämstarkt med högern och bondeförbundet. Socialdemokraterna
skulle ha markerat gått tillbaka genom att förlora inemot ytterligare ett tiotal mandat utöver de 19, som partiet miste vid 1944 års
val. Kommunisterna skulle ha starkt missgynnats av valsystemet
och endast nått en nettoökning av l mandat. Den majoritet, som
står bakom de 27 punkterna, skulle sålunda ha krympt ner från 130
till120-122 mot de borgerligas 108-110.
Landstingsvalen och stadsfullmäktigevalen i de sex större stä-
derna kunna inte heller rubba arbetarmajoriteten i första kammaren. Men även i vårt överhus kommer den borgerliga framryckningen att successivt reducera denna majoritet. Beräkningar
rörande första kammaren äro dock ibland mycket osäkra, därför
att olika kombinationer äro tänkbara och valet kan bero på lokala
överenskommelser om röstlån eller kohandel. Då utgången vid
flera förstakammarval dessutom kommer att hänga på en enda
elektorsröst och elektorsförsamlingarnas sammansättning kan ändras genom poströsterna, är det för närvarande möjligt att blott
ange den ungefärliga förskjutningen under de fyra år, som förstakammarval komma att företas på grundval av den nya sammansättningen av landstingen och stadsfullmäktigekorporationerna;
som bekant är det endast halva första kammaren, som skall förnyas under en fyraårsperiod. Sannolikt torde socialdemokraterna
under denna fyraårsperiod förlora 7 mandat, till bondeförbundet
367
V alets tendenser och innebörd
och folkpartiet. Kommunisterna ha vinstchans i Göteborg. Högern
kommer att förlora 3-5 mandat, likaledes till mellanpartierna.
Mot fyraårsperiodens slut kommer bondeförbundet att bli det
största av de borgerliga partierna i första kammaren, trots att
partiet bland urväljarna har det minsta underlaget av de tre. Detta
sammanhänger med att valsystemet i år i hög grad gynnat bondeförbundet, som ju har hela sin röststyrka koncentrerad till landsbygdsvalkretsarna, och i än högre grad missgynnat högern. (Partiställningen i första kammaren efter höstens förstakammarval är
26 höger, 21 bondeförbundare, 14 folkpartister, 86 socialdemokrater
och 3 kommunister.) En total upplösning av första kammarennågot som i det aktuella läget endast kan ha ett teoretiskt intresse
-skulle ge till resultat att socialdemokraterna och kommunisterna
tillsammans skulle sjunka till något över 80 mandat (sannolikt
75-77 socialdemokrater och 6 kommunister), medan bondeförbundet och folkpartiet skulle erhålla c:a 25 mandat vartdera och
högern 17 a 18. Detta under förutsättning av kommunistiskt stöd
åt socialdemokraterna. Utan detta stöd skulle socialdemokraterna
tillskyndas ytterligare ett par förluster.
En blick på de olika partierna ger anledning till några reflexioner:
Sedan poströsterna räknats torde högern nå ungefär samma
absoluta röstetal som vid 1944 års val, t. o. m. kanske något däröver. Den orättvisa mandatfördelningen, enligt vilken högern
skulle förlora c:a 1/3 av mandaten i landsting eller de sex större
städernas stadsfullmäktige, ger således en alldeles missvisande
bild av högerns ställning efter valet. Men med hänsyn till det
ökade valdeltagandet har högern förlorat även i år i jämförelse
med andra partier och relativt gått ytterligare tillbaka. Mot bakgrunden av det senaste decenniets stagnation blir denna relativa
förlust desto kännbarare för partiet. På den rena landsbygden
har partiet hållit sig förhållandevis bäst och på åtskilliga håll
till och med förbättrat sina positioner. De största motgångarna
hänföra sig till städer och stadsliknande samhällen, där folkpartiet
gjort sin starka framryckning. Stockholm erbjuder i detta hänseende ett för många städer typiskt exempel: med poströsterna torde
högern där behålla sitt röstetal, medan folkpartiet presterat en
röststegring på inemot 50 0/o. Det intressanta i förhållandet mellan
högerpartiet och väljarna är att högern nu liksom 1944 enligt
Gallupundersökningar låg vida bättre till under sommaren men
successivt tappade anhängare ju närmare valdagen kom. Enligt
368
V alets tendenser och innebörd
Gallupsiffrorna skulle högern på försommaren t. o. m. ha legat
avsevärt över 1944 års röstsiffror. Detta tyder på en mycket
stor labilitet bland väljarna, särskilt bland dem som anse sig tillhöra borgerligheten. Troligen har den hotande bankstrejken betytt
ett avbräck för partiet. Den makt över de tveksamma, som folkpartiet vid bägge tillfällena skaffat sig i slutspurten, kan dock
knappast förklaras på annat sätt än att den flerstädes mycket
spridda folkpartipressen blivit starkt opinionsbildande, när dess
väl dirigerade orkester spelat upp för fullt under valstridens kulmen.
Bondeförbundets ökning i röstetal torde sedan poströsterna inräknats begränsa sig till c:a 30,000. Andelen i väljarkåren är i
det närmaste densamma som 1944, och röstökningen tycks huvudsakligen härröra från de nytillkomna årskullarna på landsbygden,
bland vilka bondeförbundet genom SLU säkerligen har stark förankring. En viss ökning uti skogslänen i norra och mellersta Sverige kan troligen förklaras genom partiets agitation för skogstilldelning åt bönderna ur bolagsskogar. Här och var torde bondeförbundet dock ha naggats något i kanterna av folkpartiet och
dess intensiva småbrukaragitation. Bondeförbundet tycks i år i
högre grad än någonsin ha levt på personlig bearbetning och viskningskampanjer utan några stora offentliga möten; dessutom har
partiet utnyttjat vid röstvärvningen jordbrukarnas ekonomiska
sammanslutningar vilka trots den opolitiska karaktären i många
bondeförhundares ögon äro identiska med partiet. Bondeförbundets planer på att bli ett alla klasser omfattande landsbygdsparti
ha inte gått i uppfyllelse vid årets val; knappast någonting antyder att partiet skulle ha lyckats vinna förtroende utanför jordbruksbefolkningens led. Av allt att döma befinner sig partiet,
vilket måste räkna med en fortsatt folkavtappning inom jordbruket, ungefär vid sitt maximum. Vid 1936 års val hade partiet
visserligen en något lägre röstsiffra – väljarkåren var då inte så
stor somnu-men en större andel av väljarkåren (14,3 °/o då mot
13,s Ofo nu).
Folkpartiets framryckning var väntad men blev större än vad
t. o. m. partiets strateger själva tydligen räknat med. För första
gången sedan 1911 blev det borgerliga mellanpartiet det största
bland de borgerliga. Olika faktorer ha betingat folkpartiets plötsliga expansion. Valstriden koncentrerades till för eller emot de
27 punkterna, och den nye ledaren, professor Ohlin, har för många
-även i de kretsar som blott för några år sedan starkt misstrodde
369
V alets tendenser och innebörd
honom, t. ex. vid valet till riksgäldsfullmäktigeordförande – framstått som hr Wigforss’ och socialiseringens huvudmotståndare, trots
att- bortsett från hr Ohlin och ett par adjutanter- högern ute på
diskussionsmötena varit de avgjort aktivaste i denna upplysningskampanj. Genom agronom Waldemar Svensson i Ljungskile har
partiet ganska fördomsfritt lagt fram ett småbrukarprogram, som
tydligen samlat röster både från höger och vänster. De frireligiösa
rörelserna och vissa nykterhetsorganisationer ha kommit att bli
samma rekryteringshärdar åt partiet som fackföreningarna åt
socialdemokraterna. Och partiet har slutligen den starkaste pressen, vilken numera fått en mycket större betydelse än tidigare vid
opinionsbildningen särskilt sedan gränserna mellan högern och
folkpartiet inte blivit lika starkt markerade som förut. Högern
och bondeförbundet lämnade dessutom folkpartiet så gott som helt
i fred, i det vällovliga syftet att inte försvaga den borgerliga fronten. Genom att spritförbuds- och försvarsfrågorna åtminstone för
tillfället makats utanför partistriden ha många, som förut hyst
motvilja mot att stödja partiet, känt sig dragna till detta mellanläger. På ett förunderligt sätt har det också lyckats professor Ohlin
att hittills dölja eller överbygga de utomordentliga motsättningar
i utrikes-, försvars-, nykterhets- och kulturfrågor, som detta parti
inrymmer och som förr eller senare oundvikligen måste ge sig till
känna. Där folkpartiet fått umbära stödet av en stark press, som
exempelvis i Malmöhus län, ha framgångarna blivit ganska måttliga. Den betydelsefullaste insatsen ur allmänpolitisk synpunkt
har folkpartiets ledare dock säkerligen gjort, när han jagat på
socialdemokraternas marker, låt vara att bytet där inte torde vara
av någon större omfattning.
Socialdemokraterna lågo enligt Gallup till en början ganska
dåligt till, men en effektiv slutstöt av detta på resurser så mäktiga
parti inskränkte till sist förlusterna. Socialdemokraterna äro nu
överrepresenterade i bägge kamrarna och ha, som det synes definitivt, sjunkit tillbaka till att bli ett minoritetsparti. För statsministern, som under 1920-talet ständigt hånade minoritetsregeringssystemet, måste rollen som statsminister i en halvpermanentad vågmästareregering te sig litet besynnerlig. Men säkerligen kommer
han att göra en dygd av vad han i nuvarande läge anser för en
politisk nödvändighet. Av fruktan för kommunisterna torde han
inte vilja reguljärt samarbeta med folkpartiet eller bondeförbundet, trots hr Pehrsson-Bramstorps oförtydbara sällskapssjuka. Och
av hänsyn till de borgerliga lärer han inte inbjuda den alltmer
370
V alets tendenser och innebörd
älskvärt salongsmässige hr Linderot och andra kommunister till
regeringssamarbete. Kommunisternas ökade styrka har dock otvivelaktigt givit hrr Wigforss och Myrdal en stärkt position i regeringen. Personligen torde statsministern göra allt för att hindra
realiserandet av tanken på en av socialdemokrater och kommunister hopfogad Wigforssministär. Med visshet komma svåra brytningar att uppstå inom det socialdemokratiska partiet mellan moderata och radikala element under de närmaste åren och sammanhållningen kommer att ställas på svåra prov.
Vad kommunisterna slutligen angår hade de uppenbarligen gjort
sig räkning på en vida större triumf än som de nu tillkämpade sig.
På valmöten och diskussioner hade de övermodigt tagit ut segern
i förskott. Deras demokratiska nykostymering har med rätta misstrotts. Deras ökning av andelen i väljarkåren blev endast c:a l Ofo,
och i riksdagen kunna de inte nämnvärt stärka sin ställning. Sannolikt togo socialdemokraterna vinden ur deras segel, när de trots
den uppenbara inflationsfaran rundhänt och oreserverat lovade
löneökningar- det som mest intresserar människorna och det som
främst betingade kommunisternas starka framryckning 1944 under
det s. k. lönestoppet. Möjligt är dock att kommunisterna skulle
ha nått ett högre röstetal, om valet denna gång gällt andra kammaren; nu visste arbetarna säkerligen på många håll att kommunisterna i många kretsarvoro utan varje chans till mandat, varför
en röst på dem vore en bortkastad röst; i ett andrakammarval däremot skulle kommunisterna i åtskilliga län ha kunnat vifta med
utsikter till mandat. Genom att röstökningen blev så blygsam ha
kommunisterna egentligen inte blivit starkare efter valet. Men
potentiellt äro de fortfarande en makt. Och därför våga nog socialdemokraterna tills vidare inte utesluta dem ur sina ekvationer.
Detta kommer att vara av utslagsgivande betydelse för de närmaste årens svenska politik.
Det avgörande för den närmaste framtiden blir väl knappast
den större eller mindre förskjutningen den 15 september bland
väljarna utan först och främst den ekonomiska utvecklingen. Det
finns mycket som tyder på att det nuvarande lugnet blott är skenbart. Arbetsmarknaden håller på att desorganiseras eller kaotiseras till följd av arbetskraftsöverskottet. Penningvärdet är i uppenbar fara; apprecieringen blev inte den hävstång för prisstabiliseringen, som den tilltroddes bli. Lönerörelserna kunna utlösa
371
V alets tendenser och innebörd
»amerikanska» konflikter, helst sedan man under den nuvarande
socialdemokratiska regimen tycks vilja lösgöra staten såsom arbetsgivare från samverkan med övriga arbetsgivare och ge staten
rollen av pacemaker i lönekampen. Det svensk-ryska handelsavtalet
kommer att pressa det svenska näringslivet och vår arbetsmarknad
till det yttersta. Och mitt under allt detta brottas staterna med
det ena olösta explosiva utrikespolitiska tvisteämnet efter det
andra, ideligen till förfång för ett förtroendefullt samarbete vid
den trängande nödvändiga återuppbyggnaden och med ständiga
risker för krigiska urladdningar.
Det skulle kunna tyckas självklart att det svenska folket i detta
allvarliga läge slöt sig närmare samman, ungefär som när det
under krigets tryck talades om »skuldra vid skuldra». Men stämningen just nu är en helt annan. En vädjan till samarbete och
samförstånd betraktas nu inte bara som en harmonifantasts naivitet utan nästan som en förolämpning. Klasskampsandan har infekterat arbetarna i vidaste omfattning. »Stridem har blivit ett
självändamål, något som man tror en demokrati endast blir stark
av. Alla de bittra erfarenheterna från de stridsfyllda demokratiernas trångmål under mellankrigsåren ha totalt glömts bort. Inför denna starka våg av primitiv antikapitalism tyckas även de
annars så realistiska fackföreningspamparna stå handfallna. Åtminstone utåt snarare underblåsa de än dämpa denna radikaliseringsprocess, vars främsta kännetecken är obenägenheten på
socialdemokratiskt håll att säga något ont ord om kommunisterna
trots dessas oavbrutna mullvadande.
Måhända äro dessa radikala sinnesstämningar blott ett efterkrigsfenomen, precis som revolutionsyran efter det första världskriget, vilken så småningom lade sig. Det är dock fara värt att
dessa stämningar denna gång blivit så starka att de inte kunna
tempereras. Särskilt synas de ha gripit de yngre arbetarna liksom
vissa akademiska kretsar. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet tycks åter vara på väg att driva en radikal särpolitik. Och
denna gång kunna de socialdemokratiska ledarna inte hänvisa till
avsaknaden av majoritet. Arbetarpartierna ha ännu så länge majoritet, och massorna kräva att majoritetsställningen skall utnyttjas.
Dagens prognos kan inte bli någon annan än att vårt land av allt
att döma går mot mycket bittra sociala strider. Det är inte längre
socialpolitiken, som spaltar upp människorna i stridsgrupper,
utan frågan om samhällsordningen och det ekonomiska livets
struktur.
372
V alets tendenser och innebörd
Vad kan borgerligheten prestera till motstånd~ Visserligen är
det inte blott tänkbart utan även troligt att åtskilliga arbetare och
lägre tjänstemän vid en skärpning av klasskampen skola vägra i
vändningarna och undandra socialdemokraterna eller kommunisterna sitt hittillsvarande stöd. Med denna utbrytning måste arbetarpartiernas ledare kalkylera. Men troligen kommer statsministern att såsom hittills gå stegvis fram, vädjande än till det ena
än det andra av de borgerliga mellanpartierna om samförstånd,
eventuellt med vissa förmåner främst åt jordbrukarklassen som
bytesmedeL Den som hörde radiodebatten kunde inte undgå att
mitt i all polemisk skärpa uppfånga tonfall både från hr Bramstorp och hr Ohlin, vilka tydde på önskan att hålla vägen öppen till
uppgörelser. Givetvis kunna tidens nya problem fordra nya former för förhållandet mellan stat och näringsliv, och näringslivet
har många uppgifter att lösa för att eliminera misstro och bana
väg för en förtroendefullare samverkan mellan företagsledning
och anställda. Förvisso äro de slutgiltiga formerna för näringslivets funktion ännu inte utgestaltade, om de någonsin bli det.
Men- såsom statsministern riktigt anmärkte mot hr Ohlin i radiodebatten- hållas inte gränserna mellan tvångsdirigerat och fritt
näringsliv absolut klara, måste den folkfrihet råka i fara, som
enligt borgerlig livssyn står eller faller med att näringslivet får
bibehålla sin fulla frihet. De närmaste åren få visa, om de borgerliga mellanpartierna stå rycken mot alla de frestelser, i vilka de
durkdrivna socialdemokratiska ledarna komma att inleda dem. Det
kan inte hjälpas, att radiodebatten snarare minskade än stärkte
tilltron till mellanpartiernas hållfasthet både i princip och i handling. Redan höstriksdagen kan härutinnan bli upplysande.
373