Helsingfors Universitet och Finlandssvenskarna
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HELSINGFORs UNIVERSITET
OCI-1 FINLANDSSVENSKARNA
Av riksdagsmannen jur. d:r J. O. SÖDERHJELM, Helsingfors
FREDAGEN den 13 september (!) avgav republikens president proposition till Finlands riksdag med förslag till ändringar i gällande
lagstiftning angående språkförhållandena vid Helsingfors Universitet. Härmed har regeringen uppfyllt ett vid dess bildande givet
löfte och president Paasikivi har skrivit sitt namn under en handling, för vars tillkomst han personligen gjort en betydande insats.
Som man torde erinra sig uppställde den s. k. äktfinska rörelsen
i medlet på 1920-talet som ett av sina mål en fullständig förfinskning av Helsingfors Universitet, enligt den då på modet varande
ideologin det enda medlet att skapa en verkligt finsk nationell
kultur. Något motstånd mötte de finska yrkandena icke så länge
de avsågo den finskspråkiga kulturen, skapandet av nya finska
professurer och inrättningar och fullständig finsk undervisning
vid statsuniversitetet. Men problemets andra sida, frågan om den
svenska undervisningen vid universitetet och den svenska högre
kulturen i Finland i allmänhet, föranledde bitter strid. Åktfinnarna uppställde yrkandet att svenska språket borde bannlysas
från statens universitet, emedan detta endast på sådant sätt bleve
verkligen finsknationellt. Svenskar och moderata finnar sökte en
lösning, som skulle tillåta svensk undervisning i en skälig omfattning vid landets enda statsuniversitet. Ett i början av 1930-talet
framlagt förslag av undervisningsminister Mantere om ett svenskt
annex till ett helt finskt statsuniversitet, något som ju borde fullständigt ha tillfredsställt kraven på ett fullständigt finskt universitet, mötte en våldsam storm hos de äktfinska studenterna med
bl. a. studiestrejk och fick förfalla. Intresset på finskt håll var
helt koncentrerat på ett bekämpande av den svenska universitetsundervisningen; det positiva arbetet för den finska kulturen kom
i skymundan. Regeringen Kivimäki försökte lösa frågan genom ett
system, enligt vilket finsk undervisning skulle lämnas i alla ordinarie undervisningsämnen, men vid sidan därav skapas ett antal
svenska lärostolar och en viss självstyrelse för den svenska delen
av lärarkåren. Om detta förslag stod striden under den bekanta
urtima riksdagen 1935. Propositionen, bakom vilken stod riksda- 393
J. O. Söderhjelm
gens majoritet, kunde icke genomföras mot äktfinnarnas obstruktion. Dessa fordrade alltjämt svenskarnas fullständiga utdrivande
från universitetet. Regeringen Kivimäki uppgav härefter sina försök att nå en lösning och lämnade sakens vidare behandling till
riksdagen på grundvalen av från skilda håll inlämnade motioner.
Dessas behandling hade vintern 1937 nått så långt, att klar majoritet förefanns för en lösning enligt urtima riksdagens linjer med
vissa betydande förbättringar ur svensk synpunkt. I detta skede
anordnade emellertid agrarerna en politisk kupp. Ett regeringsblock hade just förut skapats mellan agrarer och socialdemokrater,
och speciellt de senare väntade sig mycket av denna i Finlands
politik helt nya konstellation. Parternas olika inställning till universitetsfrågan hade överbyggts genom ett avtal om att riksdagen
finge ordna denna sak utan regeringens aktiva medverkan. Plötsligt hotade agrarerna spränga regeringsblocket, såvida icke universitetsfrågan snabbt bleve löst, visserligen icke helt i äktfinsk riktning, men dock genom att till det yttersta inskränka den svenska
undervisningen. Med hänsyn till det stora intresse socialdemokraterna ansägo sig ha i ett fortsatt röd-grönt samarbete och då för
dem språkfrågan och enkannerligen universitetsfrågan alltid haft
blott en sekundär betydelse (herr Tanner hade betecknat universitetsfrågan såsom ett spörsmål av sjätte rangen), gav socialdemokraterna vika, och regeringen Cajarrder avgav en proposition,
vilken trots häftiga protester från svenskt håll godkändes av riksdagens finska majoritet.
Universitetslagstiftningen av 1937 innebär att i varje ordinarie
undervisningsämne vid universitetet skall finnas en finsk professor
och att härutöver 15 svenska professurer inrättas, 3 i juridiska
fakulteten, 5 i filosofiska fakultetens historisk-filologiska sektion,
5 i samma fakultets fysisk-matematiska sektion samt 2 i den medicinska fakulteten. I teologiska fakulteten och i agrikultur-forstvetenskapliga sektionen skulle inga svenskspråkiga professorer
arbeta. Bestämmelsen om de svenska professorernas antal fick en
sådan utformning, att nya svenska professurer icke sk..llle kunna
inrättas utan lagändring, medan grundarrdet av finska professurer
endast fordrade nödigt anslag genom budgetbeslut. I lagen förvägrades också de svenska studenterna rätt att erhålla personlig
undervisning på sitt modersmål, det bestämdes att de vid förhör
och övningar skulle vara berättigade att svara på svenska, medan
läraren icke skulle behöva använda detta språk. Någon självstyrelse för de svenska lärarna förutsågs icke. I en mängd detaljer
394
Helsingfors universitet och finlandssvenskarna
blev lagstiftningen ytterst kitslig mot allt svenskt. Sålunda fick
t. ex. de svenska lärarna icke annat än i vissa fall använda sitt
språk i konsistorium och fakulteter trots att alla närvarande måste
kunna svenska. Förvaltningen av universitetet skulle helt förfinskas. Kravet på kunskap i svenska för de finska professorerna
nedsattes, medan en betydande fordran på finsk språkkunskap för
de svenska lärarna fastställdes. Dessa skulle utöver sin svenska
undervisning kunna förordnas att hjälpa sina finska kolleger vid
övningar, förhör och tentamina.
Lagstiftningen av 1937 avförde icke universitetets språkfråga
från dagordningen. Visserligen kan man säga, att den äktfinska
stormen småningom något bedarrade, men på svenskt håll var man
fast besluten att icke nöja sig med det träffade avgörandet. Den
svenska riksdagspolitiken har i den mån det gällt de svenska nationella intressena under de förflutna snart tio åren betraktat en korrigering av universitetslagstiftningen såsom sin främsta uppgift.
Denna inställning bottnar däri, att bestämmelsen om den svenska
professorskårens begränsning till 15 professorer, medan man på
finskt håll kan obegränsat öka lärarnas antal, icke endast strider
mot grundlagens klara stadgande om att de båda språkgruppernas
kulturella behov skola tillfredsställas efter enahanda grunder, utan
genom denna begränsning av den svenska undervisningen har den
svenska sektorn i universitetet blivit alltför smal. Som bas för
svensk vetenskap och forskning räcka dessa 15 professorer icke på
något sätt till och de kunna alls icke fylla de svenska studenternas
behov av undervisning på sitt eget språk;. Två fakulteter ha varit
helt utan svenska lärare. De många småaktiga restriktionerna i
fråga om svenska språkets användning ha ytterligare kommit
svenska lärare och studenter att känna sig såsom på sin höjd tolererade. Den svenska undervisningen har varit ställd på undantag.
När vinterkriget hade brutit udden av den äktfinska nationalismen, tillsattes på svenskt initiativ den s. k. språkfredskommitten
med uppgift att söka en lösning av språkstriden. Denna kommittes
arbete kom att i hög grad röra sig kring universitetsfrågan, och i
kommittens först 1944 färdigblivna betänkande behandlades denna
rätt så vidlyftigt. I sitt allmänna resonemang erkände kommitten
att språkfrågan vid universitetet icke var löst på ett för den svenska befolkningen rättvist sätt, men de positiva förslagen till förbättringar blevo mycket anspråkslösa. Vid denna tidpunkt var
den finska opinionen ännu icke beredd att giva svenskarna just
någonting utöver lagstiftningen av 1937. Emellertid hade de mili- 29-46661 Svens”k Tidskrift 1946 395
J. O. Söderhjelm
tära och politiska händelserna snart skapat ett alldeles nytt läge.
Åkt- och storfinskheten hade sopats bort av nederlaget och en ny
mentalitet hade kommit till makten. statsrådet Paasikivi utgjorde
inkarnationen av den nya politiken på finskt borgerligt håll. Bland
hans programpunkter var en förståelsefull inställning till landets
svenska befolkning en av de främsta. Som statsminister sände
Paasikivi språkfredskommitUms betänkande till universitetet, i
vars konsistorium frågan stöttes och blöttes under hösten 1945.
Resultatet blev ett förslag helt avvikande från gängse principer.
Detsamma hade icke obetydliga teoretiska förtjänster och väckte
genklang inom akademiska kretsar. Det hade emellertid knappast
kunnat politiskt genomföras och ej heller i praktiken tillämpas.
I sitt utlåtande rörande konsistorii förslag återgick universitetets
kansler till det möjliga och föreslog ett bibehållande av den organisatoriska grunden enligt 1937 års lagstiftning, dock med väsentligt utvidgad svensk undervisning. Samma ståndpunkt hade den
svenska riksdagsgruppen intagit alltsedan 1937.
Regeringens nu avlåtna proposition bygger på samma uppfattning som kansler och torde ha utarbetats i samarbete med denne.
Av propositionens innehåll må nämnas att det mot regeringsformen
stridande förbudet mot inrättande av nya svenskspråkiga lärartjänster bortfallit. Härigenom jämställes den svenska undervisningen i princip med den finska. I sak lika väsentligt är att man
föreslår en höjning av de svenska professurernas antal till 23, varigenom en väsentlig del av de svenska önskemålen uppfyllas.
På svenskt håll hade man önskat ytterligare en eller två professurer i den medicinska fakulteten och en fylligare undervisning
på jordbrukssidan. Teologiska fakulteten bibehålles enligt förslaget helt finsk, principiellt en betänklig sak, men i praktiken har
detta icke större betydelse, då den svenska teologiska undervisningen under de senaste decennierna helt koncentrerats till Åbo
Akademi. Från språkfredskommittens betäkande har propositionen
lånat det helt nya förslaget om tvåspråkiga professurer, vilkas
innehavare skulle meddela en del av sin undervisning på svenska.
och en annan del på finska. Systemet kan komma att visa sig
lämpligt i specialämnen med få elever från vardera språkgruppen.
Bestämmelsen att de svenska professorerna, där deras arbete sådant
tillåter, kunna förordnas att hjälpa motsvarande finska professorer vid övningar och förhör har bibehållits från 1937 års lagstiftning. Motiveringen härför utgör det ringa antal elever vissa.
svenska lärare komma att få. En ny bestämmelse avsedd att i
396
Helsingfors universitet och finlandssvenskarna
någon mån mildra.·isoleringen mellan svenskt och finskt utgör den
från språkfredskommittens betänkande tagna bestämmelsen att en
lärare med hans eget medgivande kan förordnas att lämna högst
hälften av sin undervisning på det andra språket. Därigenom
tystas den kritik mot de enspråkiga svenska professurerna som
dels kommit från finskt håll, dels från de svenska professorerna
själva och som inneburit att en god svensk pedagog eller en verkligt framstående svensk vetenskapsman icke kommit till sin rätt,
då han ej kunnat undervisa den stora majoriteten av universitetets
elever. De finska studenternas svenska språkkunskaper äro nämligen numera för små för att dessa studenter frivilligt skulle åhöra
svensk undervisning. Då man icke kan räkna med att finska professorer komma att undervisa på svenska innebär stadgandet, att
den sammantagna volymen av svensk undervisning vid universitetet blir mindre än om samtliga svenska professorer giva hela sin
undervisning på svenska. Men mycket talar dock för att en dylik
anordning medför större nytta än skada för de svenska intressena.
Rörande undervisningsspråket i övrigt innehåller propositionen
en bestämmelse att fullständig förberedande undervisning skall
lämnas på svenska, dock med det betydelsefulla undantaget, att
sådant ej behöver ske när antalet elever är ringa. Här föreligger
möjligheter till godtycke, varför man på svenskt håll icke är villig
acceptera undantaget. Då den svenska undervisningen till sin omfattning blir så inskränkt, att de svenska studenterna måste erhålla
en betydande del av sin undervisning på finska, följer härav att
finska professorer fortfarande komma att i stor utsträckning undervisa svenska studenter. Då den yngre generationens män har en
bristfällig kunskap i svenska, anses de finska lärarna icke kunna
tvingas att vid personlig undervisning använda svenska. Enligt
propositionen kommer den anomali att kvarstå från 1937 års lag,
att läraren handleder och förhör på sitt språk, medan eleven har
rätt att svara på sitt. Att komma ifrån ett sådant system är icke
lätt med hänsyn till lärarnas bristande svenska språkkunskaper,
men missförhållandet kunde åtminstone till en väsentlig del minskas, ifall man blott kunde se till att en tillräcklig mängd assistenter, docenter och andra lärare skulle anställas med tillräcklig
kunskap i svenska språket. Rörande den praktiska undervisningen
som lämnas av dessa biträdande lärare innehåller propositionen
icke närmare bestämmelser, utan dessa frågor skola regleras i
universitetets på administrativ väg utfärdade statuter. I vad som
gäller undervisningsspråket kan propositionens bestämmelser icke
397
J. O. Söderhjelm
.anses tillfredsställande. Erkännas måste emellertid att frågans
praktiska lösning på ett sätt, som skall ge de svenska studenterna
full rättvisa, stöter på utomordentliga svårigheter och att någon
helt tillfredsställande väg ej heller från svenskt håll kan anvisas.
Den nya propositionen innehåller vissa förbättringar i fråga om
universitetets förvaltning. För att svenskarna alltid skola vara
representerade i lilla konsistorium, som utgör universitetets ledande organ, föreslås en bestämmelse att antingen rektor eller
någondera prorektorn (man föreslår två i stället för en) skall vara
innehavare av en svensk professur. Denna bestämmelse har också
betydelse däruti, att universitetets språkliga minoritet kommer till
synes vid representation utåt. I bestämmelserna om förvaltningsspråket för universitetet har vissa mindre korrigeringar föreslagits, men ännu betecknas finskan som universitetets officiella språk.
vilket icke motsvarar det faktum, att universitetet är tvåspråkigt.
I statsrådets protokoll från behandlingen av undervisningsministerns proposition i universitetsfrågan finnes ingen reservation
antecknad. Regeringens medlemmar stå alltså enhälligt bakom
propositionen. Bekant är emellertid att vissa agrarministrar hyst
allvarliga betänkligheter mot så långtgående eftergifter gentemot
de svenska kraven. Och i riksdagen äro hämningarna i allmänhet
långt svagare än i regeringen. Riksdagsbehandlingen kommer därför att bjuda på mycket av intresse.
Man behöver knappast befara att lidelserna skola komma i
samma svallning som under 1930-talet, men man kan tyvärr icke
heller räkna med att den äktfinska nationalismen skulle hålla sig
helt tyst. På svenskt håll har propositionen mottagits med tillfredsställelse, men samtidigt ha krav på vissa förbättringar framlagts. På finskt håll finnas fortfarande nationalister av renaste
vatten, vilka vällinda in sina yttranden i vackra fraser, men vilkas
negativa inställning till svenska kultursträvanden likafullt är
uppenbar. Åven socialdemokraterna ha på senaste tiden visat en
viss tendens till nationalism, t. ex. i samband med kolonisationen
av de svenska bygderna, men man måste dock räkna med att en
av en socialdemokratisk undervisningsminister inlämnad proposition icke skall stöta på motstånd från det hållet. Något sådant kan
knappast heller väntas från folkdemokraternas sida.
Ifall propositionen i riksdagen godkännes och speciellt ifall en del
mindre rättelser i enlighet med de svenska önskemålen komma till
stånd, så kan man räkna med att universitetets språkfråga äntligen
fått en sådan lösning, som kan stå sig för en överskådlig framtid.
398
OCI-1 FINLANDSSVENSKARNA
Av riksdagsmannen jur. d:r J. O. SÖDERHJELM, Helsingfors
FREDAGEN den 13 september (!) avgav republikens president proposition till Finlands riksdag med förslag till ändringar i gällande
lagstiftning angående språkförhållandena vid Helsingfors Universitet. Härmed har regeringen uppfyllt ett vid dess bildande givet
löfte och president Paasikivi har skrivit sitt namn under en handling, för vars tillkomst han personligen gjort en betydande insats.
Som man torde erinra sig uppställde den s. k. äktfinska rörelsen
i medlet på 1920-talet som ett av sina mål en fullständig förfinskning av Helsingfors Universitet, enligt den då på modet varande
ideologin det enda medlet att skapa en verkligt finsk nationell
kultur. Något motstånd mötte de finska yrkandena icke så länge
de avsågo den finskspråkiga kulturen, skapandet av nya finska
professurer och inrättningar och fullständig finsk undervisning
vid statsuniversitetet. Men problemets andra sida, frågan om den
svenska undervisningen vid universitetet och den svenska högre
kulturen i Finland i allmänhet, föranledde bitter strid. Åktfinnarna uppställde yrkandet att svenska språket borde bannlysas
från statens universitet, emedan detta endast på sådant sätt bleve
verkligen finsknationellt. Svenskar och moderata finnar sökte en
lösning, som skulle tillåta svensk undervisning i en skälig omfattning vid landets enda statsuniversitet. Ett i början av 1930-talet
framlagt förslag av undervisningsminister Mantere om ett svenskt
annex till ett helt finskt statsuniversitet, något som ju borde fullständigt ha tillfredsställt kraven på ett fullständigt finskt universitet, mötte en våldsam storm hos de äktfinska studenterna med
bl. a. studiestrejk och fick förfalla. Intresset på finskt håll var
helt koncentrerat på ett bekämpande av den svenska universitetsundervisningen; det positiva arbetet för den finska kulturen kom
i skymundan. Regeringen Kivimäki försökte lösa frågan genom ett
system, enligt vilket finsk undervisning skulle lämnas i alla ordinarie undervisningsämnen, men vid sidan därav skapas ett antal
svenska lärostolar och en viss självstyrelse för den svenska delen
av lärarkåren. Om detta förslag stod striden under den bekanta
urtima riksdagen 1935. Propositionen, bakom vilken stod riksda- 393
J. O. Söderhjelm
gens majoritet, kunde icke genomföras mot äktfinnarnas obstruktion. Dessa fordrade alltjämt svenskarnas fullständiga utdrivande
från universitetet. Regeringen Kivimäki uppgav härefter sina försök att nå en lösning och lämnade sakens vidare behandling till
riksdagen på grundvalen av från skilda håll inlämnade motioner.
Dessas behandling hade vintern 1937 nått så långt, att klar majoritet förefanns för en lösning enligt urtima riksdagens linjer med
vissa betydande förbättringar ur svensk synpunkt. I detta skede
anordnade emellertid agrarerna en politisk kupp. Ett regeringsblock hade just förut skapats mellan agrarer och socialdemokrater,
och speciellt de senare väntade sig mycket av denna i Finlands
politik helt nya konstellation. Parternas olika inställning till universitetsfrågan hade överbyggts genom ett avtal om att riksdagen
finge ordna denna sak utan regeringens aktiva medverkan. Plötsligt hotade agrarerna spränga regeringsblocket, såvida icke universitetsfrågan snabbt bleve löst, visserligen icke helt i äktfinsk riktning, men dock genom att till det yttersta inskränka den svenska
undervisningen. Med hänsyn till det stora intresse socialdemokraterna ansägo sig ha i ett fortsatt röd-grönt samarbete och då för
dem språkfrågan och enkannerligen universitetsfrågan alltid haft
blott en sekundär betydelse (herr Tanner hade betecknat universitetsfrågan såsom ett spörsmål av sjätte rangen), gav socialdemokraterna vika, och regeringen Cajarrder avgav en proposition,
vilken trots häftiga protester från svenskt håll godkändes av riksdagens finska majoritet.
Universitetslagstiftningen av 1937 innebär att i varje ordinarie
undervisningsämne vid universitetet skall finnas en finsk professor
och att härutöver 15 svenska professurer inrättas, 3 i juridiska
fakulteten, 5 i filosofiska fakultetens historisk-filologiska sektion,
5 i samma fakultets fysisk-matematiska sektion samt 2 i den medicinska fakulteten. I teologiska fakulteten och i agrikultur-forstvetenskapliga sektionen skulle inga svenskspråkiga professorer
arbeta. Bestämmelsen om de svenska professorernas antal fick en
sådan utformning, att nya svenska professurer icke sk..llle kunna
inrättas utan lagändring, medan grundarrdet av finska professurer
endast fordrade nödigt anslag genom budgetbeslut. I lagen förvägrades också de svenska studenterna rätt att erhålla personlig
undervisning på sitt modersmål, det bestämdes att de vid förhör
och övningar skulle vara berättigade att svara på svenska, medan
läraren icke skulle behöva använda detta språk. Någon självstyrelse för de svenska lärarna förutsågs icke. I en mängd detaljer
394
Helsingfors universitet och finlandssvenskarna
blev lagstiftningen ytterst kitslig mot allt svenskt. Sålunda fick
t. ex. de svenska lärarna icke annat än i vissa fall använda sitt
språk i konsistorium och fakulteter trots att alla närvarande måste
kunna svenska. Förvaltningen av universitetet skulle helt förfinskas. Kravet på kunskap i svenska för de finska professorerna
nedsattes, medan en betydande fordran på finsk språkkunskap för
de svenska lärarna fastställdes. Dessa skulle utöver sin svenska
undervisning kunna förordnas att hjälpa sina finska kolleger vid
övningar, förhör och tentamina.
Lagstiftningen av 1937 avförde icke universitetets språkfråga
från dagordningen. Visserligen kan man säga, att den äktfinska
stormen småningom något bedarrade, men på svenskt håll var man
fast besluten att icke nöja sig med det träffade avgörandet. Den
svenska riksdagspolitiken har i den mån det gällt de svenska nationella intressena under de förflutna snart tio åren betraktat en korrigering av universitetslagstiftningen såsom sin främsta uppgift.
Denna inställning bottnar däri, att bestämmelsen om den svenska
professorskårens begränsning till 15 professorer, medan man på
finskt håll kan obegränsat öka lärarnas antal, icke endast strider
mot grundlagens klara stadgande om att de båda språkgruppernas
kulturella behov skola tillfredsställas efter enahanda grunder, utan
genom denna begränsning av den svenska undervisningen har den
svenska sektorn i universitetet blivit alltför smal. Som bas för
svensk vetenskap och forskning räcka dessa 15 professorer icke på
något sätt till och de kunna alls icke fylla de svenska studenternas
behov av undervisning på sitt eget språk;. Två fakulteter ha varit
helt utan svenska lärare. De många småaktiga restriktionerna i
fråga om svenska språkets användning ha ytterligare kommit
svenska lärare och studenter att känna sig såsom på sin höjd tolererade. Den svenska undervisningen har varit ställd på undantag.
När vinterkriget hade brutit udden av den äktfinska nationalismen, tillsattes på svenskt initiativ den s. k. språkfredskommitten
med uppgift att söka en lösning av språkstriden. Denna kommittes
arbete kom att i hög grad röra sig kring universitetsfrågan, och i
kommittens först 1944 färdigblivna betänkande behandlades denna
rätt så vidlyftigt. I sitt allmänna resonemang erkände kommitten
att språkfrågan vid universitetet icke var löst på ett för den svenska befolkningen rättvist sätt, men de positiva förslagen till förbättringar blevo mycket anspråkslösa. Vid denna tidpunkt var
den finska opinionen ännu icke beredd att giva svenskarna just
någonting utöver lagstiftningen av 1937. Emellertid hade de mili- 29-46661 Svens”k Tidskrift 1946 395
J. O. Söderhjelm
tära och politiska händelserna snart skapat ett alldeles nytt läge.
Åkt- och storfinskheten hade sopats bort av nederlaget och en ny
mentalitet hade kommit till makten. statsrådet Paasikivi utgjorde
inkarnationen av den nya politiken på finskt borgerligt håll. Bland
hans programpunkter var en förståelsefull inställning till landets
svenska befolkning en av de främsta. Som statsminister sände
Paasikivi språkfredskommitUms betänkande till universitetet, i
vars konsistorium frågan stöttes och blöttes under hösten 1945.
Resultatet blev ett förslag helt avvikande från gängse principer.
Detsamma hade icke obetydliga teoretiska förtjänster och väckte
genklang inom akademiska kretsar. Det hade emellertid knappast
kunnat politiskt genomföras och ej heller i praktiken tillämpas.
I sitt utlåtande rörande konsistorii förslag återgick universitetets
kansler till det möjliga och föreslog ett bibehållande av den organisatoriska grunden enligt 1937 års lagstiftning, dock med väsentligt utvidgad svensk undervisning. Samma ståndpunkt hade den
svenska riksdagsgruppen intagit alltsedan 1937.
Regeringens nu avlåtna proposition bygger på samma uppfattning som kansler och torde ha utarbetats i samarbete med denne.
Av propositionens innehåll må nämnas att det mot regeringsformen
stridande förbudet mot inrättande av nya svenskspråkiga lärartjänster bortfallit. Härigenom jämställes den svenska undervisningen i princip med den finska. I sak lika väsentligt är att man
föreslår en höjning av de svenska professurernas antal till 23, varigenom en väsentlig del av de svenska önskemålen uppfyllas.
På svenskt håll hade man önskat ytterligare en eller två professurer i den medicinska fakulteten och en fylligare undervisning
på jordbrukssidan. Teologiska fakulteten bibehålles enligt förslaget helt finsk, principiellt en betänklig sak, men i praktiken har
detta icke större betydelse, då den svenska teologiska undervisningen under de senaste decennierna helt koncentrerats till Åbo
Akademi. Från språkfredskommittens betäkande har propositionen
lånat det helt nya förslaget om tvåspråkiga professurer, vilkas
innehavare skulle meddela en del av sin undervisning på svenska.
och en annan del på finska. Systemet kan komma att visa sig
lämpligt i specialämnen med få elever från vardera språkgruppen.
Bestämmelsen att de svenska professorerna, där deras arbete sådant
tillåter, kunna förordnas att hjälpa motsvarande finska professorer vid övningar och förhör har bibehållits från 1937 års lagstiftning. Motiveringen härför utgör det ringa antal elever vissa.
svenska lärare komma att få. En ny bestämmelse avsedd att i
396
Helsingfors universitet och finlandssvenskarna
någon mån mildra.·isoleringen mellan svenskt och finskt utgör den
från språkfredskommittens betänkande tagna bestämmelsen att en
lärare med hans eget medgivande kan förordnas att lämna högst
hälften av sin undervisning på det andra språket. Därigenom
tystas den kritik mot de enspråkiga svenska professurerna som
dels kommit från finskt håll, dels från de svenska professorerna
själva och som inneburit att en god svensk pedagog eller en verkligt framstående svensk vetenskapsman icke kommit till sin rätt,
då han ej kunnat undervisa den stora majoriteten av universitetets
elever. De finska studenternas svenska språkkunskaper äro nämligen numera för små för att dessa studenter frivilligt skulle åhöra
svensk undervisning. Då man icke kan räkna med att finska professorer komma att undervisa på svenska innebär stadgandet, att
den sammantagna volymen av svensk undervisning vid universitetet blir mindre än om samtliga svenska professorer giva hela sin
undervisning på svenska. Men mycket talar dock för att en dylik
anordning medför större nytta än skada för de svenska intressena.
Rörande undervisningsspråket i övrigt innehåller propositionen
en bestämmelse att fullständig förberedande undervisning skall
lämnas på svenska, dock med det betydelsefulla undantaget, att
sådant ej behöver ske när antalet elever är ringa. Här föreligger
möjligheter till godtycke, varför man på svenskt håll icke är villig
acceptera undantaget. Då den svenska undervisningen till sin omfattning blir så inskränkt, att de svenska studenterna måste erhålla
en betydande del av sin undervisning på finska, följer härav att
finska professorer fortfarande komma att i stor utsträckning undervisa svenska studenter. Då den yngre generationens män har en
bristfällig kunskap i svenska, anses de finska lärarna icke kunna
tvingas att vid personlig undervisning använda svenska. Enligt
propositionen kommer den anomali att kvarstå från 1937 års lag,
att läraren handleder och förhör på sitt språk, medan eleven har
rätt att svara på sitt. Att komma ifrån ett sådant system är icke
lätt med hänsyn till lärarnas bristande svenska språkkunskaper,
men missförhållandet kunde åtminstone till en väsentlig del minskas, ifall man blott kunde se till att en tillräcklig mängd assistenter, docenter och andra lärare skulle anställas med tillräcklig
kunskap i svenska språket. Rörande den praktiska undervisningen
som lämnas av dessa biträdande lärare innehåller propositionen
icke närmare bestämmelser, utan dessa frågor skola regleras i
universitetets på administrativ väg utfärdade statuter. I vad som
gäller undervisningsspråket kan propositionens bestämmelser icke
397
J. O. Söderhjelm
.anses tillfredsställande. Erkännas måste emellertid att frågans
praktiska lösning på ett sätt, som skall ge de svenska studenterna
full rättvisa, stöter på utomordentliga svårigheter och att någon
helt tillfredsställande väg ej heller från svenskt håll kan anvisas.
Den nya propositionen innehåller vissa förbättringar i fråga om
universitetets förvaltning. För att svenskarna alltid skola vara
representerade i lilla konsistorium, som utgör universitetets ledande organ, föreslås en bestämmelse att antingen rektor eller
någondera prorektorn (man föreslår två i stället för en) skall vara
innehavare av en svensk professur. Denna bestämmelse har också
betydelse däruti, att universitetets språkliga minoritet kommer till
synes vid representation utåt. I bestämmelserna om förvaltningsspråket för universitetet har vissa mindre korrigeringar föreslagits, men ännu betecknas finskan som universitetets officiella språk.
vilket icke motsvarar det faktum, att universitetet är tvåspråkigt.
I statsrådets protokoll från behandlingen av undervisningsministerns proposition i universitetsfrågan finnes ingen reservation
antecknad. Regeringens medlemmar stå alltså enhälligt bakom
propositionen. Bekant är emellertid att vissa agrarministrar hyst
allvarliga betänkligheter mot så långtgående eftergifter gentemot
de svenska kraven. Och i riksdagen äro hämningarna i allmänhet
långt svagare än i regeringen. Riksdagsbehandlingen kommer därför att bjuda på mycket av intresse.
Man behöver knappast befara att lidelserna skola komma i
samma svallning som under 1930-talet, men man kan tyvärr icke
heller räkna med att den äktfinska nationalismen skulle hålla sig
helt tyst. På svenskt håll har propositionen mottagits med tillfredsställelse, men samtidigt ha krav på vissa förbättringar framlagts. På finskt håll finnas fortfarande nationalister av renaste
vatten, vilka vällinda in sina yttranden i vackra fraser, men vilkas
negativa inställning till svenska kultursträvanden likafullt är
uppenbar. Åven socialdemokraterna ha på senaste tiden visat en
viss tendens till nationalism, t. ex. i samband med kolonisationen
av de svenska bygderna, men man måste dock räkna med att en
av en socialdemokratisk undervisningsminister inlämnad proposition icke skall stöta på motstånd från det hållet. Något sådant kan
knappast heller väntas från folkdemokraternas sida.
Ifall propositionen i riksdagen godkännes och speciellt ifall en del
mindre rättelser i enlighet med de svenska önskemålen komma till
stånd, så kan man räkna med att universitetets språkfråga äntligen
fått en sådan lösning, som kan stå sig för en överskådlig framtid.
398