Terrorn och den totalitära staten

TERRORN
OCH DEN TOTALITÄRA STATEN
Av d:r rer. pol. OTTO FRIEDLAENDER, Stockholm
TERROR kan komma till användning i mycket olika situationer.
Men orsakerna till terrorn äro alltid osäkerhet och fruktan hos
dem, som utöva den; därpå beror också ofta måttlösheten i åtgärderna. Dessutom är terrorn tekniskt sett möjlig endast där det
saknas en fast rotad etik eller respekt för de lagar, som omgärda
den enskildes frihet, eller en minoritet som tänker annorlunda.
Terrorn kommer därför framförallt till användning i diktaturstater eller under revolutionära tider. Den totalitära staten erbjuder, oberoende av vilken politisk samhällsdoktrin som tillämpas,
särskilda möjligheter att utöva politisk terror tack vare den moderna koncentrationen av tekniska tvångsmedel och de enskilda
individernas förstärkta ekonomiska och sociala beroende av staten. En sådan stats egentliga mål är att samla och utöva makten
ovanifrån, att bryta de underlydandes vilja, i nödfall ända till
gränsen för utplåning av den enskildes existens. Terrorn innebär
som begrepp, att man förnekar individens rätt till frihet och de
styrandes skyldighet att lyda några lagar, om de så ha stiftat dem
själva.
Den totalitära staten söker därför inte bara efter faktiskt uppträdande motståndare utan också efter sådana, som de bannlyser
av moraliska skäl. Den systematiska terrorn, den som samlar och
använder den politiska makten ovanifrån, är något helt annat än
den individuella terror, som de s. k. »terroristerna» under tsartiden utövade, eller den med masspsykos besläktade terror, som
kan komma till uttryck i vissa bestämda situationer. Redan Robespierre försvarade 1794 sin terrorlag inför konventet med orden:
»För att fastslå, vilka som äro fiender till fosterlandet, räcker det
att identifiera dem: det som fordras är inte bestraffning utan utrotning.» Här framträder inte bara den destruktionstendens, som
karakteriserar varje slag av terror, utan här uttalas också den
generella förkastelsedom, den dom på förlust av alla rättigheter
399
Otto Friedlaender
för en bestämd befolkningsgrupp, som är så typisk för den politiska terrorn.
Något liknande skrev Lazis, en ledande tjekist, i Izvestia den
23 augusti 1918: »Ni skola under processen inte söka efter fällande
anklagelsepunkter, som fastslå, att den anklagade förbrutit sig
mot sovjeterna i ord eller gärning. Er första plikt är att fråga
honom vilken klass han tillhör, vilken härstamning han har, vilken utbildning han äger och vilket yrke han utövar. Dessa frågor
skola bestämma den anklagades öde.»
Terrorns generella och systematiska karaktär utesluter ingalunda en skenbar slumpmässighet, som tvärtom hör till »systemet». Terrorn inriktas inte bara på bestämda personer, inte ens
på vissa grupper av befolkningen, som stämplas som »fosterlandsförrädare», »mindervärdig ras», »Dntermenschen», »reaktionärer»,
»röda» eller liknande. Den söker tvärtom sina offer överallt, för
att därigenom framkalla en allmän känsla av osäkerhet, inge varje
individ ett obestämt skuldmedvetande och så försvaga hans motståndskraft och göra honom mottaglig för terrorn på dess första
stadium, som bäst kan betecknas med uttrycket »milt våld». Detta
»milda våld» har till exempel i Tredje riket framförallt kommit
till användning på arbetsplatsen. Sålunda behärskades Neptunverken i Rostock, som sysselsatte 3,000 arbetare, av 50 nazister.
Nazisterna återfunnas på alla nyckelposter, från personalbyrån
till förmansposterna. De bestämde över alla socialfrågor, över fritidens användning och permissionsfrågor, de voro skiljedomare i
alla tvister på arbetsplatsen, de ådömde straff vid försen ankomst,
och de utvalde kandidater till kurser för vidareutbildning och liknande meriteringsmöjligheter. De hade med andra ord arbetarens
väl och ve på arbetsplatsen i sina händer, de kunde uppamma
gunstlingar och de kunde trakassera andra intill det outhärdligas
gräns.
När man kom från arbetsplatsen hem till familjen kunde man
aldrig säga: »My home – my castle». Kvartersvakten, som svarade för ungefär 3-4 hus eller omkring 100 personer, och cellvakten, som stod över honom och hade uppsikt över cirka 7-8
kvartersvakter och därmed över 800-1,000 personer, utforskade
noga varje enskild hyresgästs inställning, utkvitterade avgifterna
till partiet och fingo därigenom en överblick över vars och ens
villighet att understödja NSDAP samt samlade också in alla
offentliga frågeformulär o. l. Man var alltså utlämnad till dem
på ett helt annat sätt än fallet var vid den beryktade kontroll, som
400
Terrorn och den totalitära staten
i flera andra stater (t. ex. Frankrike, det gamla Österrike och
Tjeckoslovakien) utövades genom portvakten. Partiuppsyningsmännen hade också medbestämmanderätt i frågor rörande lägenheterna och friläggning av bostadsutrymme. Luftskyddet övade
ytterligare uppsikt, och det gick så långt, att man under kriget
inte kunde lämna hemorten utan luftskyddsvaktens tillstånd. Allt
som försiggick kontrollerades, och vid de otaliga insamlingsaktionerna prövades offervilligheten, och svarta listor gjordes upp över
dem, som då höllo fast om pungen.
Tvångshushållningen gav de på beklädnadsnämnden anställda
medlemmarna av de nationalsocialistiska kvinnoorganisationerna
tillfälle att skilja mellan får och getter vid tilldelningen av varor.
Även vid nödhjälpsarbetena och liknande inrättningar funnos rika
möjligheter att låta den enskilde känna sitt beroende av partirepresentanternas goda vilja. Detsamma gällde för yrkesorganisationer och korporationer, där medlemskap var obligatoriskt och
vilka dirigerades enligt flihrerprincipen.
»Säkerhetspolisens» maktfullkomlighet avspeglades bäst i den
fruktan befolkningen hyste för ett oväntat besök i gryningen, i
spionsystemet på gator, torg och arbetsplatser, som till och med
bedrevs med ens egna barn som agenter, sedan de i Hitlerjugend
uppfostrats till systematisk övervakning av sina föräldrar och
lärare.
Utan medlemskap i någon av de nationalsocialistiska organisationerna var det ganska svårt att skaffa de ekonomiska medlen
för uppehället. Den sociala undantagsställning, som de nationalsocialistiska funktionärerna och framförallt elitkårerna som t. ex.
SS innehade, skapade nya värderingsmått och utövade samtidigt
ett tryck på i synnerhet de »Miesmacher und Kritikaster», som
även press, film och framförallt radion mycket entydigt uttalade
sina förbannelser över.
Men helt annorlunda och mycket värre blev det, när människan
ur det »milda våldets» händer råkade in i den fysiska terrorns
egentliga apparatur. Den vägen kunde helt oskyldiga få vandra
till följd av angiveriet och ibland på grund av flagellantsystemet,
som i de mest olika former just genom sin oberäknelighet hör till
terrorns typiska hjälpmedel. Behandlingen i fängelserna, förhören
med deras andliga och fysiska tortyr (nattliga och ofta oavbrutna
långförhör, pinande båglampljus, riktat mot den anklagade, andlig tortyr genom hänvisning till de anhörigas öde och även fysisk
misshandel enligt den s. k. »tredje graden») äro så allmänt kända
401
o’
Otto Friedlaender
följdföreteelser till polisterrorn, att de inte behöva beskrivas i
detalj. Likaså äro händelserna i koncentrationslägren inklusive
gaskamrarna och andra likvideringsställen såväl som excesserna
i Arbetstjänsten och vid tvångsarbetena numera så kända, att
man inte behöver gå närmare in på dem. Man måste alltid hålla
i minnet vad hela detta system betydde för dem, som fingo genomlida det, även när de överlevde plågorna. När de släpptes ut,
tvingades de att underteckna en förklaring, att intet ont hade
vederfarits dem, och de höllo till och med som flyktingar i utlandet ofta fast vid detta påtvingade tystnadspåbud. De fruktade
den stora spindelns vittfamnande armar, som spunnit sitt bruna
nät över nästan hela världen med hjälp av en jättelik spionapparats rikliga penningtillgångar och en villig femte kolonn. Det
hör till varje politisk frälsningsreligions väsen, att den i rikaste
mått kan räkna med sådana frivilliga tillskyndare.
När exemplen på terrorns mekanism här framförallt ha hämtats från Tredje rikets värld, så har detta icke skett därför att
terrormetoderna på andra håll äro mindre hemska, utan därför
att terrorn ingenstädes fungerat så systematiskt och så fruktansvärt som i det rike, där »undersåtarna» disciplinerats av den
preussiska militarismen och fått lära, att med kropp och själ
underkasta sig den hänsynslösaste drill och nu till på köpet förlamats av en allmänt utbredd fruktan, så att de, som kände till
något om terrorn, föredrogo att tiga för att inte själva råka i dess
våld. Senare, när Tyskland ockuperades, kunde därför många sanningsenligt förklara, att de inte hade vetat något eller i varje fall
mycket litet om vad som försiggick i deras närhet, ehuru somliga
kanske gjorde det av fruktan för att annars betraktas som moraliskt medskyldiga.
Terrorn i Tredje riket var särskilt fruktansvärd, därför att man
inte nöjde sig med att använda den till att stämpla regimens fågelfria »motståndare» utan också med hjälp av övermänniskomoralen
ställde »Untermenschen» utanför lagarna, ja till och med i princip
berövade dem varje anspråk på människovärde. Himmler förklarade själv år 1943 att medlemmarna av de undertryckta folken i
öster samt judarna endast kunde betraktas som »människoboskap»,
och att man därför vid tvångsarbetena inte behövde ta några hänsyn till tvångsarbetarna utan endast hade att se till, att arbetsuppgiften fullgjordes. Alltså ett teknokratiskt system i dess
omänskligaste konsekvens, värre än slavarbetet i någon annan
totalitär stat sedan faraonernas tid.
402
Terrorn och den totalitära staten
Exekutorerna av denna hänsynslösa terror rekryterades från
de mest olika befolkningsklasser men voro för det mesta knutna
till det härskande partiet eller stodo åtminstone i något slags subordinationsförhållande till det. Koncentrationslägerfångarnas öde
anförtroddes bland partimedlemmarna framförallt åt dem, som
tillhörde någon av de olika säkerhetsorganisationerna, från Gestapo till den så kallade säkerhetstjänsten inom SS. Det rör sig
här om en grupp på cirka 100,000 personer, av vilka en del voro
så kallade »gamla kämpar» från gatustriderna 1933, d. v. s. slagskämpar ur politikens undre värld. Andra, t. ex. medlemmarna av
SS, kommo däremot från de så kallade bildade klasserna och hadetill stor del kommit med i SS därför att urvalssystemet inom Hitlerjugend automatiskt förde dem in på denna bana, om föräldrar
eller andra inte reste motstånd. Dessa människors verksamhet i
koncentrationslägren var ett mellanstadium, som de skulle använda för att visa sin »beredskap» och hänsynslöshet. Nazismens
amoralitet företedde liksom all kollektivmoral bilden av en skala,.
som sjönk från de aktivaste, mest inflytelserika skikten av ledare
till den enkle medlemmen, som ville utmärka sig och som i den
närmast överordnades välvilja såg sitt eget samvetes dom. När
det gavs prygel, slogo somliga ihjäl sina egna ressentiment från
det förflutna, medan andra övade misshandel för att visa sig som
energiska karriärister. Många voro berusade, medan några deltogo av ren sadism. De senares antal var inte heller så litet, t)~
bödelsvärven söktes antingen av råa typer, som helt saknade förmåga att sätta sig in i offrens lidanden- som alltså ägde de asocialas råhet och känslofattigdom- eller sådana människor, som ville
dölja sin inre tomhet för sig själva (t. ex. infantila eller driftsmässigt abnorma). Vanligast var råhet under alkoholpåverkan.
Många uthärdade visserligen inte i längden sina egna ogärningar.
och hospitalens privatavdelningar voro fyllda av unga SS-män,.
som genom svårartade ångesttillstånd fingo lida av minnena från
de handlingar de beordrat eller utövat.
Till de värsta plågoandarna hörde de s. k. Kapos. Ordet lär
komma från italienskan men kan också vara en förkortning av
Kasernpolizei, och betecknar den grupp av vaktmanskap, som togs
ut bland de gamla fångarna för att utföra lägre tjänster. Därvid användes kriminella fångar, ofta även sexualförbrytare med
en ljusröd vinkel på fångdräkten, vidare långtidare, delvis politiska fångar, som blivit tjänstevilliga redskap, liksom också sådana
människor, som i väntan på döden ville köpa sig livet på detta sätt.
403
Otto Friedlaender
Mestadels förgäves, ty sedermera fingo de dela sina pinooffers
öde. Det är fruktansvärt men med sanningen överensstämmande,
att även landsmän till förtryckta folk såsom ukrainare, balter,
polacker och t. o. m. judar funnos bland dessa Kapos. Detta visar
endast, att det i vissa lägen går att göra vad som helst av människor, oberoende av deras härkomst, om de inte ha en stor moralisk fasthet, eller om de hämningar bortfalla, som ge kulturmänniskan hennes prägel. I boken »De dödsdömda vittna», som utgetts av Gunhild och Einar Tegen, finnas exempel härpå, som
skulle kunna fullständigas lika slående som nedslående genom
samtal med förutvarande koncentrationslägerfångar.
Hur inverkade detta system på offren~ Det berodde på hurudana offren voro. Det fanns politiska offer, som mån försökte isolera och »omskola», d. v. s. göra kapitulationsberedda, och bland
dem fanns det många, som hölls uppe just tack vare styrkan av
sin politiska övertygelse i de svåraste ögonblicken. Värre var det
för dem, som blivit offer för en hämndeakt. De voro ofta mindre
politiskt skolade och saknade därför den rätta orienteringsförmågan inför allt som drabbade dem. Offren för personliga eller
politiska hämndeakter utsattes för den hemskaste och mest förnedrande tortyren. Ett välbekant fall är förre ledamoten i preussiska lantdagen Ernst Heilmann, som tvangs att gå på alla fyra
och skälla som en hund; han blev vansinnig och dog efter ett par
år. Många andra politiska fångar drevs långsamt i döden inom
fånglägren. Det var de s. k. »Natt-och-dimma»-fångarna, benämnda efter den »Natt-och-dimma»-förordning, som utfärdades
under Hitlerregimens sista år. Norrmannen Hans Cappelen skildrar i boken »Vi ga oss ikke» dessa offers tragiska öden; endast ett
fåtal av dem fingo återvända till livet. Till dessa dödskandidater
hörde icke alla de mest framstående, enär man sparade många för
att vid behov kunna bruka dem som gisslan eller bytesobjekt.
Likaså sparade man på arbetsslavarna, som hölls under sträng
uppsikt dels i läger, dels i arbetstjänst, och som underkastades
den värsta polis- och kasernordningens traditionella bevakningsmetoder. Sämst var det dock för judar och zigenare, som undgick
en snabb utrotning endast om man ansåg sig kunna begagna deras
arbetskraft. Många av dem, som blevo vid liv, voro alldeles förstörda människor, s. k. »museimän», som förslöade irrade omkring
i lägren. I och med att ett maximum av avtrubbning inträtt, förlorade terrorn delvis sin effekt.
De använda metoderna åsyftade medvetet offrens fullständiga
404
·~
Terrorn och den totalitära staten
underkastelse, brytarrdet av deras vilja. Att sprida osäkerhet om
deras kommande öde, att beröva individerna varje utsikt till rättslig talan, att alltid påminna om deras egen och närståendes livsfara och beröva dem all känsla för sitt eget människovärde, det
hörde till praxis. Redan inspärrandet i ghettot eller lägret förde
med sig en isolering från miljön och måste i och med detta skapa
känslor av hjälplöst beroende, som upphävde alla det normala
livets värdenormer. Emellanåt utvecklades under denna isolering
en solidaritet mellan offren, som var enormt stark, men det kunde
också inträffa utbrott av omåttlig egocentricitet, när svälten rasade eller när man fruktade gasning eller förintelse på annat sätt,
i dessa dödens väntrum. stämningen bland dessa människor var
lika ytterlighetsbetonad som deras belägenhet, endast ett steg
skilde det ädlaste från det mest infernaliska, och i vilken riktning steget gick berodde ibland på den som gick i täten eller eljest
på plågoandens karaktär. Ingenting kunde beräknas i förväg, som
i det normala livet.
Förhören och ankomsten till lägren föregingos av skrämsel;
»entren», varvid vaktmanskapet gjorde frikostigt bruk av piskor
och knytnävar, skulle ge den första avgörande chocken. Misshandeln vid förhören, ofta förenade med vidriga sadistiska excesser av berusade våldsverkare, svarade för resten, medan undernäring och bostadslokaler försvagade den kroppsliga försvarsstyrkan, och den enskilde gjordes till ett viljelöst redskap, orörlig
i ledet, genom exercis och straffexercis efter den preussiska kasernens mönster. Ett särskilt medel att nedsätta individen i hans
egna ögon var vanställande rakning av huvud- eller t. o. m. kroppshåren (»för att du ska bli deprimerad», sade en fångvaktare). Av
samma slag voro vissa arbeten, såsom när man med förkärlek lät
andligt högre stående personer utföra speciellt vidriga latrin- eller
begravningssysslor. Det märkvärdiga kunde då inträffa, att människor till synes glömde sitt förflutna och så inriktade sig på de
nya uppgifterna, att de nästan uppfattade dem som vardagligt
hantverk. En ungersk fabrikörsfru sade exempelvis: »Jag fick
hela tiden sortera lik, och jag måste säga jag tyckte bäst om att
de ännu var lite varma, ty då gick strumporna lättare av dem.»
Det kusligt-groteska i sådana situationer överträffades dock i så-
dana fall där personer blevo tvingade att misshandla egna anhö-
riga eller sända dem i döden.
Det hela gick alltid ut på att övertyga den enskilde om hans
hopplöshet och att kräva just sådant av honom, som han var mest
405
Otto Friedlaender
ohågad för. Man drog sig icke för att låta dödsoffren själva arbeta
med begravnings- och kremationssysslor innan de mötte sitt öde.
Plågorna förstärktes genom medel som egentligen syftade till att
maskera proceduren, t. ex. högtalarmusik.
Vaktpersonalen tvang ofta fångarna att avstå från att förrätta
naturbehoven och därigenom smutsa ner sig. Desto mer djuriskt
offren betedde sig i den yttersta förtvivlan och avsigkommenhet,
desto mer övertygades terroristerna om nyttan med deras utrotningsmetoder.
Det gällde alltså att utplåna fången som individ, så att hatet
icke längre vände sig mot en människa utan mot ett anonymt
kollektiv, vars medlemmar endast präglades av den etikett de buro.
Ju längre avståndet blev känslomässigt, desto lättare gick misshandeln. Fördenskull byttes ofta vaktpersonalen, och alla antydningar till mänskliga relationer mellan dem och offren beivrades
ängsligt. Till denna mekanisering av alla förhållanden hörde också
insövarrdet av varje samvetsoro genom den hemska fras, som fritog från alla samvetsyttringar: »Order är order, och tjänst är
tjänst!»
Även mellan offren utplånades de personliga skillnaderna i
högsta grad, även om nationella motsättningar kunde utveckla sig
häftigt i lägerlivets trånga tillvaro, så snart de värsta terrorsituationerna passerat. Det är välkänt, att man gärna använde
fångar av en viss nationalitet som bödlar mot dem som tillhörde
andra folk, och ju större de tidigare motsättningarna voro mellan
två sådana grupper, desto lättare lyckades man härmed.
De starkaste, slugaste och mest hänsynslösa klarade sig bäst
under dylika förhållanden, och denna urvalsprincip motsvarade
fullkomligt de maktägandes önskningar, ty till vidmakthållarrdet
av sitt system hade de lika litet användning för kroppsligt svaga
som för själsligt motståndskraftiga. Psykoanalytikern dr Bettelheim har på ett förträffligt sätt analyserat sina erfarenheter i
amerikanska tidskrifter: Offret kunde hävda sig psykiskt endast
genom att betrakta verkligheten omkring sig såsom i viss mån
overklig, d. v. s. undergå ett slags medvetandeklyvning. En liknande klyvning torde också ha förekommit hos många av bödlarna, som begingo de hemskaste ogärningar för att strax efteråt
vara hjärtliga, t. o. m. sentimentala i umgänget med familjen eller
vännerna. Just i detta fenomen visar sig tydligare än väl någon
annan stans, att terrorn har till uppgift att anpassa både dem,.
som fås att arbeta för den, och dem, som den riktas mot, helt och
406
Terrorn och den totalitära staten
hållet efter sitt maskineri. Utplånandet av mänsklighet är terrorns viktigaste följdfenomen. Terrorn är en mekanism som skapar robotar och använder dem, var helst den är verksam. Därför
föreligger ett så nära samband mellan den totalitära staten och
terrorn. Maskinen måste fungera, människan måste tjäna den;
sätter hon sig emot, så pressas hon in i tortyrens prokrustesbädd
eller går till gaskamrarnas likgropar eller till andra avrättningsprocedurer. Medan slaveriets tidsålder ännu hade bruk för människan, därför att hon var ett viktigt arbetsinstrument, har massornas kroppsarbete tack vare den moderna tekniken sett sitt räntabla arbetsområde begränsas, och så var det enklare för »herrefolket» att låta förintelseapparaturen spela genom utrotande och
fördrivande en masse. Men även på andra håll, där den totala
staten inte går så långt som i Tredje riket, är terrorns mekanism
en mekanism för omänskliggörande genom att krossa viljorna,
både hos bödlar och offer. Denna mekanism sättes i rörelse genom
att en grupp människor är beredd att, höjd över alla lagar, i strä-
vandena mot målet offra var och en, som inte gillar dem eller
icke gagnar dem. Totalitet är icke tänkbar utan terror – terror
är icke effektiv utan totalitet. Terrorn och det totalitära systemet
är fram- och baksidan på uppsägningsbeviset till varje tanke på
aktning för nästan och till den västerländska kultur, som är baserad härpå. Terror och totalitet bygger på att individen icke blott,
såsom annars ofta nog är fallet, icke kan säga och göra vad han
vill, utan på att han måste göra och säga vad han icke vill.
Denna grundtes om skillnaden mellan frihetens samhälle och
den totalitära ordningen måste man alltid ha klar för sig, om man
vill nå en sakligt motiverad bedömning av folkpsyket i båda dessa
system. Den autoritära människotyp, som utvecklades i feodalismens era och som höll sig kvar längre i Europas ostliga delar än
i Västerlandet i övrigt, kan ha varit en viktig, medverkande faktor vid tillkomsten av den totalitära diktaturen med dess hierarkiska pyramid. För den senares livskraft krävdes emellertid
även andra faktorer: det kvasireligiösa behovet av en materiellt
och psykiskt tryggad existens, samt den moderna människans allt
större beroende av en lagstiftande och förvaltande stat. Men dessa
båda faktorer äro samtidigt, när den totala staten en gång inrättats, fjättrar som förlamar all kritik, både egen och andras: Man
tror på sin statsmetafysik därför att man är nödgad att tro på
den, och därför att tvånget lätt föder vanan. Man måste skilja
mellan skuldfrågan beträffande en totalitär stats tillkomst och
407
Otto Friedlaender
den skuldfråga, som gäller människornas beteende under dess
välde. »Hjältar», d. v. s. människor som är starkare i sin vilja än
förhållandenas tryck, har alltid utgjort undantag. Och de brukar
med rätta äras fördenskull. Genomsnittsmänniskan, som sätter sin
prägel på alla samhällsskikt, böjes i diktaturstaterna åt det håll,
som den starkaste och effektivaste propagandans och terrorns tryck
leder till. Terrorns mekanism är en förintelsemaskin, som utplå-
nar all individualitet i den totala staten och i sista hand endast
lä:rnnar kvar en ringa återstod av frihet åt dem, som styra statens roder. Till dess även deras kraft förlamas och »revolutionen
uppslukar sin egen avkomma».
408