Kulturen, kriget och spelreglerna
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KULTUREN, KRIGET
OCH SPELREGLERNA
Av kammarrådet ERIK SCHALLING, Stockholm
KULTUR betyder odling och varje odling är, om den skall svara
mot sitt namn, bunden vid tillämpningen av vissa regler. Känslan
för lagbundenhetens betydelse hör till de livsfrämjande instinkter,
som skapa förutsättningarna för den mänskliga samverkan för
gemensamma mål, utan vilken kultursamhället icke kan komma
till och bestå. Men till dessa instinkter· hör också den lust till
tävlan, till kamp om företräde som, om den icke underordnas givna
normer, leder till kultursamhällets undergång Tävlan mellan individer och samhällen är lika gammal som medvetet liv över huvud,
och den förutan hotar en annan risk samhället och den enskilde,
stelnandets och kraftlöshetens. Många försök ha gjorts att – till
de breda lagrens skydd mot företagarandans avarter- eliminera
individernas tävlan på näringsområdet genom en stram statskapitalism. En sådan centralisation av de produktiva krafterna kan
otvivelaktigt temporärt ge statsledningen styrka och slagkraft.
På längre sikt inträder risk för att individernas ansvarskänsla
och företagsamhet försvagas och därigenom så att säga samhällsvävnadens celler skrumpna. Om en lysande och mäktig stat störtar
samman som ett korhus vid angreppet från en djärv och hänsynslös angripare, är det så gott som alltid något fel, någon röta uppkommen genom att de moraliska krafterna förlamats av centralmakten. Många fornvälden ha gått denna väg.
Fråga är om den kamp mellan stater, som kriget utgör, är annat
än gradskild från en tävlan mellan individer. Hållet inom fasta
regler för att förebygga dess destruktiva tendenser borde kriget
därför kunna erkännas såsom en kulturfaktor lika väl som annan
tävlan i varje fall där kriget är enda alternativet till en inpressning i livsformer, som strida såväl mot statsfolkets traditioner
som dess instinkter. Det ligger i sakens natur, att regler mera
sällan äro en gång för alla givna. De måste ändras och utvecklas
409
Erik Schalling
.såsom livets betingelser över huvud, om livet ej skall spränga
reglerna.
Den berömde holländske kulturfilosofen Johan Huizinga menar,
att lek- och tävlingsinstinkten är oskiljaktigt förenad med människan; hans arbete »Den lekande människan» (Homo ludens. Versuch einer Bestimmung des Spielelementes der Kultur) har under
år 1945 utkommit i svensk översättning. Leken tjänar enligt
Huizinga till att utveckla de kroppsliga och andliga funktionerna
hos de unga. »Äkta kultur kan icke bestå utan inslag av lek, ty
kultur förutsätter en viss självbegränsning och självbehärskning,
en viss förmåga att icke se de egna strävandena som det högsta
och yttersta», kort sagt att blott tillerkänna dem en plats inom
vissa gränser. Kulturen lekes på sätt och vis fortfarande efter
regler och enligt tyst överenskommelse. »Kulturen fordrar alltid
och i alla avseenden sinne för f a i r p l a y.» Leken är ett spelde båda begreppen äro invävda i varandra; falskspelaren som erkänner spelreglerna och låtsas iakttaga dem, är – om än aldrig så
obehaglig och ur vissa synpunkter samhällsfarlig – ingen spelfördärvare. Han förleder ingen medmänniska av normal förståndsoch karaktärsutveckling. Ibland har han på grund av omständigheternas makt kommit in på krokiga vägar men älskar och beundrar en öppen och ärlig motståndare, såsom kungen i Shakespeares Henrik IV. Motsatt är fallet med den som förnekar spelreglerna, våldsmannen. Under skenet av heroism och öppenhet
lyckas denne ofta skaka grunden för vanliga hyggliga människors
tro på de hävdvunna normerna. Hans framträdande fattas ej sällan
såsom den ärlige riddarens, vilken river sönder fördomarnas nät.
Just hans förnekande av gamla sanningar och hänsynslösa nedtrampande av andras rättigheter framställes ibland såsom ett öppnande av fönstren för verklighetens ljus. Fair play besvärar icke
våldsmannen, som gärna utnyttjar en annans nödställda läge eller
underlägsenhet. Däri är han lik ockraren. Förnekaren är – säger
Huizinga – spelfördärvaren, som bryter ned kulturens grundvalar.
Leken är den form, i vilken tävlings- och kampinstinkten får
sitt för samhället ofarligaste utlopp. Men redan på detta stadium
gör sig den enskildes drift till utmärkelse, alltså till det egna jagets
förhärligande, gällande. Gränsen mellan lek och allvar, mellan
sken och verklighet är alltid svävande, och hos alla folk, som
skapat en hög kultur, har man känt nödvändigheten att kringgärda ej blott allvaret utan ock leken med former. Lekreglernas
410
Kulturen, kriget och spelreglerna
helgd är under arkaisk tid kriteriet på folkets kulturduglighet.
Leken ställes lika väl som den allvarliga kampen under gudarnas
inseende. Avgörandet får karaktären av en gudsdom. »Den arkaiska tidens heliga lek i kulturens form är full av kosmisk insikt
och social betydelse», den »utspelas utanför och över den sfär,
som präglas av det nyktra livets nöd och allvar.»
Även rättskipningen grundas i förtiden på en tävlan, som går ut
på att utröna gudarnas vilja om företrädet mellan de tvistande.
Det avgörande, som sökes i tvekampen och kriget- där livet är
insatsen- är också heligt och ställt under gudarnas dom. Homeros
skildrar huru, innan trojanska kriget börjar, Zeus själv intager
domarsätet för att med gudarna överväga, huruvida tvisten mellan
akajer och troer skalllösas i fred eller överlämnas till krigets avgörande, samt huru inom själva Olympen gudarna ta del i kampen
på ena eller andra sidan ävensom slutligen, huru Zeus låter trojanernas öde beseglas genom Rektors fall. En sådan kamp är,
menar Huizinga, kulturskapande, så länge som tävlan åsyftar
höjande av de kämpandes ära och heder och så länge som motståndarens lika rätt till tävlan erkännes. L o j a l i t e t betyder,
sakligt och språkligt, lagenlighet.
Kulturfördärvande blir kriget liksom all kamp, där försåt, plundringståg och utrotning av motståndaren åsyftas. De »totala»
krigen, vare sig de förts av babylonier, assyrier, egypter eller
romare, ha från historiens morgon varit spel- och kulturfördärvande, och brottet har i det långa loppet hämnats på förbrytaren
själv. Det guld, som strömmade till segraren från de plundrade
folken, förgiftade hans själ.
Den ridderliga kampen, vilken för den romerske erövraren tedde
sig såsom en exaltation, en löjlighet, ökade i medeltida åskådning
båda parternas heder, hurudan än utgången blev. Dess kristna
form var nära förbunden med en strävan att begränsa blodsutgjutelsen »för att spara kristet blod». Under 1300-talet hände det
i hundraårskriget mellan Frankrike och England, att konungen
av ]’rankrike gav sig fången till sin engelske fiende. Han frigavs
för att söka uppbringa pengar för sin lösen, dock mot löfte att återvända, om han icke kunde det. Försöket misslyckades, och den
kunglige fången återgick till åtlydnad av hederns lag, i fångenskapen. Teorien om den ädla kampen »var en av kulturens kraftigaste impulser»; att hämnas på en slagen motståndare var oädelt,
hämnd var över huvud icke fair play. Teorien om det totala kriget
.däremot »avstår från den sista resten av lek i kriget och därmed
30-46661 Svensk Tidskrift 1946 411
Erik Schalling
på samma gång från kultur, rätt och mänsklighet över huvud».
Att hämnden ingår såsom led i det totala kriget står i samklang
härmed.
Prognoserna för den västerländska kulturen ha ofta varit pessimistiska. Förståelsen för att respekten för de andliga värden, de
lagregler, som bilda kulturens livsnerv, är en livsfråga för kulturen själv, har otvivelaktigt minskats och ändå är vördnaden för
lagen människans enda säkra värn mot Caliban. Säkert är, att
förverkligandet av det enda herrefolkets ide skulle ha satt ett långt
streck, måhända en definitiv punkt i utvecklingen uppåt. Det totala
kriget har verkat moraliskt och ekonomiskt förödande för alla
parter, och den svaghet, som i följd av den pågående sekularisationen vidlåder Europas sedliga konstitution, har gjort folken i
viss mån värnlösa mot laglöshetens bakterier. Den nazistiska ideologien har utåt tagit skydd bakom den formalistiska tanken, att
straff ej kan utdömas utan stöd av lag (>mulla poena sine lege»),
under det inåt den satsen hävdats, att varje handling mot den politiska ledningens syfte kan straffas utan stöd av lag (»nullum
e1·imen sine poena»). Den moraliska anarkien, normlösheten, har
ej kunnat illustreras tydligare. Föreställningen, att nazismens
nederlag betyder räddningen för kulturen, är emellertid tyvärr
en illusion. Utan den tukt, som ligger i det frivilliga inordnandet
under absoluta värden, är varje återuppbyggnadsarbete fåfängt.
Det går sällan någon väg tillbaka till övergivna positioner, det
gäller därför att i tid reaktivera dem, som ännu hållas. Den frivilliga hängivenhet, som här kräves, förutsätter en anspänning av
känslolivets krafter; frågan huru denna medverkan skall kunna
vinnas i vår nyttighetsbetonade civilisation är ett problem av betydande svårighetsgrad. Det går icke gärna av för mindre än en
folklig moralisk förnyelse, som griper massorna med kraften av
en naturmakt. Mot detta mål bör allt politiskt reformarbete ytterst
sikta, om det icke skall bli förgäves. Det är dock som om för alla
politiska partier medlen skulle alldeles skymma målet.
Saneringen av det nuvarande läget är otvivelaktigt en fråga på
mycket lång sikt. Det totala krig, som var nazismens bidrag till
kulturutvecklingen, framtvang ett försvar med likartade metoder.
Dessas efterverkningar hota att bli fördärvbringande för hela kulturvärlden. En ny faktor har emellertid införts i problemet, ett
specialtribunal för lagförande av krigsförbrytelser mot allmänt
erkända rättsregler, som hittills varit utan straffsanktioner. Om
412
J(ulturen, kriget och spelreglerna
det nyss avslutade storkriget bildat epok i det kulturfördärvande
totala krigets historia, har det gällt att som motvikt skapa en
annan epok, utbyggarrdet av den övernationella rätten till skydd
för kulturkretsens gemensamma livsvärden och mot det totala
kriget. Om försöket i Niirnberg skall lyckas, beror på det anseende,
domstolen förvärvar hos kulturfolkens elit, på den visdom och den
känsla för mänsklighetens öde den utvecklar vid sitt utformande
av normerna för det »lagliga» kriget, publicorum armarum justa
contentio. Den »justus dolor», som friar den angripne från ansvar
för större våld än nöden krävt, får väl anses utgöra giltig grund
för procedurens begränsning till den besegrade angriparen. Att
skapa en domstol, vars auktoritet erkännes även av svaranden, har
uppenbarligen utgjort en övermäktig uppgift.
Huru domstolen in corpore kommer att manifestera sin rättskänsla är ännu okänt. På utgången beror huruvida folkrättenvars ursprung ligger i medvetandet, att det ena eller det andra
»går mot äran, mot reglerna» – skall få nöja sig med att såsom
hittills vara en samling av höga principer, alltför bleka för att
med livgivande kraft tränga in i folkens samliv såsom en stark och
förbindande lag, eller om den skall fyllas med levande anda och bli
vad dess största målsmän velat – en folkens lag. Problemets lösning är visserligen blott ett moment men ett viktigt sådant i den
stora kulturkris, vars utveckling och öde vi alla avvakta med
bävan. Lagens herravälde är i själva verket den enda säkra garantien för fortvaron av en frihet under ansvar. Ty lagen är- säger
en engelsk jurist på 1400-talet- konungens dyrbaraste arvedel; ty
lagen leder både honom och alla hans undersåtar, och om det icke
funnes någon lag, skulle det finnas varken konung eller arvedel.
(The law is the highest inheritance, which the king has; for by the
law he and all his subjects are ruled, and if there was no law, there
would be no king and no inheritance.)
Folkrätten, sådan vi uppfatta den, har utbildats och hör hemma
i Västerlandets kulturkrets, inom vilken i princip alla stater äro
likställda; även där har den blott bristfälligt tillämpats. Dess
giltighet har dock icke i västerlandet mera allmänt förnekats
förrän i det senaste stora kriget. Det är säkerligen en illusion att
uppfatta detta såsom det sista i Europas historia, och det är därför en viktig uppgift att återställa respekten för krigets lagar.
Ingen världskonstitution lär kunna utgöra någon garanti mot de
emotionella oväder som utlösa krig. Det finns emellertid flera kulturkretsar än den västerländska, inom vilka normerna äro annor- 413
Erik Schalling
lunda utformade. År det möjligt att skapa förtroende inom, att
ge stadga och fasthet åt ett folkens förbund, en rättslig gemenskap,
inom vilket en i huvudsak gemensam kultursyn saknas~ År det
icke snarare så, att inom en dylik organisation lögnaktighet, cynism
och våld lätt frodas, förvisso inga uppbyggande krafter, ehuru
ofta betraktade såsom statsmannamässiga. Måste ej ett återupplivande av Nationernas förbund begränsas till stater för vilka de
grundläggande idealen äro enahanda, och får man icke till en
början nöja sig med att söka inom denna trängre krets reglera
krigeU Utan en sådan begränsning är väl icke en sanering av en
illojal medlem av kretsen möjlig. Eller får man tänka sig en snabbsyntes mellan västerns och österns sätt att se med därav följande
riskfyllda ömsesidiga injektioner av främmande kulturelemenU
Knappast, eftersom sannolikt någon av parterna komme att värja
sig mot en sådan injektion. För de andra bleve under sådana förhållanden injektionen sannolikt av dödlig effekt, ty varje släktled
lever andligt på att förvalta och förkovra arvet efter de föregående.
Måhända skulle dock något väsentligt kunna vinnas, om man av
ett misslyckandedrogeden slutsatsen, att det närmaste målet måste
bli att inom varje kulturkrets för sig åstadkomma en samling om
vad som andligt förenar och vad som skiljer den från andra, och
lämnar det långsamma skapandet av världssamfundet och världssamvetet åt kommande generationer. Man bör icke taga sig vatten
över huvudet, icke falla för illusioner, om man vill något bestående.
Det kräves både sund realism och vaken idealitet. En andligt
heterogen kultur kan aldrig skapa några förutsättningar för krigets tämjande till kulturfaktor; en relativt homogen har en gång
gjort det på kristen grund och bör kunna- på basen av en genom
sammanslutning ökad styrka – gripa sig an med förarbeten till
en normering av kriget såsom ultima ratio även i förhållande till
främmande kulturkretsar. Ett dylikt system skulle otvivelaktigt
ge de smärre staterna, vilka av naturliga skäl måste särskilt starkt
känna behovet av ett fast rättssystem, en bättre chans att vinna respekt för sina berättigade intressen än i ett centraliserande övermäktigt världssamfund, där maktkoncentrationen är den allt dominerande faktorn. I den maktbalans, som tidigare rått men krossats genom det tyska rikets förhävelse och fall, räknades de mindre
staterna icke såsom quantites negligeables.1
1 Sedan detta skrevs (i april 1946) har en växande europeisk opinion börjat
räkna med en politisk blockbildning såsom bas för en världsorganisation.
414
OCH SPELREGLERNA
Av kammarrådet ERIK SCHALLING, Stockholm
KULTUR betyder odling och varje odling är, om den skall svara
mot sitt namn, bunden vid tillämpningen av vissa regler. Känslan
för lagbundenhetens betydelse hör till de livsfrämjande instinkter,
som skapa förutsättningarna för den mänskliga samverkan för
gemensamma mål, utan vilken kultursamhället icke kan komma
till och bestå. Men till dessa instinkter· hör också den lust till
tävlan, till kamp om företräde som, om den icke underordnas givna
normer, leder till kultursamhällets undergång Tävlan mellan individer och samhällen är lika gammal som medvetet liv över huvud,
och den förutan hotar en annan risk samhället och den enskilde,
stelnandets och kraftlöshetens. Många försök ha gjorts att – till
de breda lagrens skydd mot företagarandans avarter- eliminera
individernas tävlan på näringsområdet genom en stram statskapitalism. En sådan centralisation av de produktiva krafterna kan
otvivelaktigt temporärt ge statsledningen styrka och slagkraft.
På längre sikt inträder risk för att individernas ansvarskänsla
och företagsamhet försvagas och därigenom så att säga samhällsvävnadens celler skrumpna. Om en lysande och mäktig stat störtar
samman som ett korhus vid angreppet från en djärv och hänsynslös angripare, är det så gott som alltid något fel, någon röta uppkommen genom att de moraliska krafterna förlamats av centralmakten. Många fornvälden ha gått denna väg.
Fråga är om den kamp mellan stater, som kriget utgör, är annat
än gradskild från en tävlan mellan individer. Hållet inom fasta
regler för att förebygga dess destruktiva tendenser borde kriget
därför kunna erkännas såsom en kulturfaktor lika väl som annan
tävlan i varje fall där kriget är enda alternativet till en inpressning i livsformer, som strida såväl mot statsfolkets traditioner
som dess instinkter. Det ligger i sakens natur, att regler mera
sällan äro en gång för alla givna. De måste ändras och utvecklas
409
Erik Schalling
.såsom livets betingelser över huvud, om livet ej skall spränga
reglerna.
Den berömde holländske kulturfilosofen Johan Huizinga menar,
att lek- och tävlingsinstinkten är oskiljaktigt förenad med människan; hans arbete »Den lekande människan» (Homo ludens. Versuch einer Bestimmung des Spielelementes der Kultur) har under
år 1945 utkommit i svensk översättning. Leken tjänar enligt
Huizinga till att utveckla de kroppsliga och andliga funktionerna
hos de unga. »Äkta kultur kan icke bestå utan inslag av lek, ty
kultur förutsätter en viss självbegränsning och självbehärskning,
en viss förmåga att icke se de egna strävandena som det högsta
och yttersta», kort sagt att blott tillerkänna dem en plats inom
vissa gränser. Kulturen lekes på sätt och vis fortfarande efter
regler och enligt tyst överenskommelse. »Kulturen fordrar alltid
och i alla avseenden sinne för f a i r p l a y.» Leken är ett spelde båda begreppen äro invävda i varandra; falskspelaren som erkänner spelreglerna och låtsas iakttaga dem, är – om än aldrig så
obehaglig och ur vissa synpunkter samhällsfarlig – ingen spelfördärvare. Han förleder ingen medmänniska av normal förståndsoch karaktärsutveckling. Ibland har han på grund av omständigheternas makt kommit in på krokiga vägar men älskar och beundrar en öppen och ärlig motståndare, såsom kungen i Shakespeares Henrik IV. Motsatt är fallet med den som förnekar spelreglerna, våldsmannen. Under skenet av heroism och öppenhet
lyckas denne ofta skaka grunden för vanliga hyggliga människors
tro på de hävdvunna normerna. Hans framträdande fattas ej sällan
såsom den ärlige riddarens, vilken river sönder fördomarnas nät.
Just hans förnekande av gamla sanningar och hänsynslösa nedtrampande av andras rättigheter framställes ibland såsom ett öppnande av fönstren för verklighetens ljus. Fair play besvärar icke
våldsmannen, som gärna utnyttjar en annans nödställda läge eller
underlägsenhet. Däri är han lik ockraren. Förnekaren är – säger
Huizinga – spelfördärvaren, som bryter ned kulturens grundvalar.
Leken är den form, i vilken tävlings- och kampinstinkten får
sitt för samhället ofarligaste utlopp. Men redan på detta stadium
gör sig den enskildes drift till utmärkelse, alltså till det egna jagets
förhärligande, gällande. Gränsen mellan lek och allvar, mellan
sken och verklighet är alltid svävande, och hos alla folk, som
skapat en hög kultur, har man känt nödvändigheten att kringgärda ej blott allvaret utan ock leken med former. Lekreglernas
410
Kulturen, kriget och spelreglerna
helgd är under arkaisk tid kriteriet på folkets kulturduglighet.
Leken ställes lika väl som den allvarliga kampen under gudarnas
inseende. Avgörandet får karaktären av en gudsdom. »Den arkaiska tidens heliga lek i kulturens form är full av kosmisk insikt
och social betydelse», den »utspelas utanför och över den sfär,
som präglas av det nyktra livets nöd och allvar.»
Även rättskipningen grundas i förtiden på en tävlan, som går ut
på att utröna gudarnas vilja om företrädet mellan de tvistande.
Det avgörande, som sökes i tvekampen och kriget- där livet är
insatsen- är också heligt och ställt under gudarnas dom. Homeros
skildrar huru, innan trojanska kriget börjar, Zeus själv intager
domarsätet för att med gudarna överväga, huruvida tvisten mellan
akajer och troer skalllösas i fred eller överlämnas till krigets avgörande, samt huru inom själva Olympen gudarna ta del i kampen
på ena eller andra sidan ävensom slutligen, huru Zeus låter trojanernas öde beseglas genom Rektors fall. En sådan kamp är,
menar Huizinga, kulturskapande, så länge som tävlan åsyftar
höjande av de kämpandes ära och heder och så länge som motståndarens lika rätt till tävlan erkännes. L o j a l i t e t betyder,
sakligt och språkligt, lagenlighet.
Kulturfördärvande blir kriget liksom all kamp, där försåt, plundringståg och utrotning av motståndaren åsyftas. De »totala»
krigen, vare sig de förts av babylonier, assyrier, egypter eller
romare, ha från historiens morgon varit spel- och kulturfördärvande, och brottet har i det långa loppet hämnats på förbrytaren
själv. Det guld, som strömmade till segraren från de plundrade
folken, förgiftade hans själ.
Den ridderliga kampen, vilken för den romerske erövraren tedde
sig såsom en exaltation, en löjlighet, ökade i medeltida åskådning
båda parternas heder, hurudan än utgången blev. Dess kristna
form var nära förbunden med en strävan att begränsa blodsutgjutelsen »för att spara kristet blod». Under 1300-talet hände det
i hundraårskriget mellan Frankrike och England, att konungen
av ]’rankrike gav sig fången till sin engelske fiende. Han frigavs
för att söka uppbringa pengar för sin lösen, dock mot löfte att återvända, om han icke kunde det. Försöket misslyckades, och den
kunglige fången återgick till åtlydnad av hederns lag, i fångenskapen. Teorien om den ädla kampen »var en av kulturens kraftigaste impulser»; att hämnas på en slagen motståndare var oädelt,
hämnd var över huvud icke fair play. Teorien om det totala kriget
.däremot »avstår från den sista resten av lek i kriget och därmed
30-46661 Svensk Tidskrift 1946 411
Erik Schalling
på samma gång från kultur, rätt och mänsklighet över huvud».
Att hämnden ingår såsom led i det totala kriget står i samklang
härmed.
Prognoserna för den västerländska kulturen ha ofta varit pessimistiska. Förståelsen för att respekten för de andliga värden, de
lagregler, som bilda kulturens livsnerv, är en livsfråga för kulturen själv, har otvivelaktigt minskats och ändå är vördnaden för
lagen människans enda säkra värn mot Caliban. Säkert är, att
förverkligandet av det enda herrefolkets ide skulle ha satt ett långt
streck, måhända en definitiv punkt i utvecklingen uppåt. Det totala
kriget har verkat moraliskt och ekonomiskt förödande för alla
parter, och den svaghet, som i följd av den pågående sekularisationen vidlåder Europas sedliga konstitution, har gjort folken i
viss mån värnlösa mot laglöshetens bakterier. Den nazistiska ideologien har utåt tagit skydd bakom den formalistiska tanken, att
straff ej kan utdömas utan stöd av lag (>mulla poena sine lege»),
under det inåt den satsen hävdats, att varje handling mot den politiska ledningens syfte kan straffas utan stöd av lag (»nullum
e1·imen sine poena»). Den moraliska anarkien, normlösheten, har
ej kunnat illustreras tydligare. Föreställningen, att nazismens
nederlag betyder räddningen för kulturen, är emellertid tyvärr
en illusion. Utan den tukt, som ligger i det frivilliga inordnandet
under absoluta värden, är varje återuppbyggnadsarbete fåfängt.
Det går sällan någon väg tillbaka till övergivna positioner, det
gäller därför att i tid reaktivera dem, som ännu hållas. Den frivilliga hängivenhet, som här kräves, förutsätter en anspänning av
känslolivets krafter; frågan huru denna medverkan skall kunna
vinnas i vår nyttighetsbetonade civilisation är ett problem av betydande svårighetsgrad. Det går icke gärna av för mindre än en
folklig moralisk förnyelse, som griper massorna med kraften av
en naturmakt. Mot detta mål bör allt politiskt reformarbete ytterst
sikta, om det icke skall bli förgäves. Det är dock som om för alla
politiska partier medlen skulle alldeles skymma målet.
Saneringen av det nuvarande läget är otvivelaktigt en fråga på
mycket lång sikt. Det totala krig, som var nazismens bidrag till
kulturutvecklingen, framtvang ett försvar med likartade metoder.
Dessas efterverkningar hota att bli fördärvbringande för hela kulturvärlden. En ny faktor har emellertid införts i problemet, ett
specialtribunal för lagförande av krigsförbrytelser mot allmänt
erkända rättsregler, som hittills varit utan straffsanktioner. Om
412
J(ulturen, kriget och spelreglerna
det nyss avslutade storkriget bildat epok i det kulturfördärvande
totala krigets historia, har det gällt att som motvikt skapa en
annan epok, utbyggarrdet av den övernationella rätten till skydd
för kulturkretsens gemensamma livsvärden och mot det totala
kriget. Om försöket i Niirnberg skall lyckas, beror på det anseende,
domstolen förvärvar hos kulturfolkens elit, på den visdom och den
känsla för mänsklighetens öde den utvecklar vid sitt utformande
av normerna för det »lagliga» kriget, publicorum armarum justa
contentio. Den »justus dolor», som friar den angripne från ansvar
för större våld än nöden krävt, får väl anses utgöra giltig grund
för procedurens begränsning till den besegrade angriparen. Att
skapa en domstol, vars auktoritet erkännes även av svaranden, har
uppenbarligen utgjort en övermäktig uppgift.
Huru domstolen in corpore kommer att manifestera sin rättskänsla är ännu okänt. På utgången beror huruvida folkrättenvars ursprung ligger i medvetandet, att det ena eller det andra
»går mot äran, mot reglerna» – skall få nöja sig med att såsom
hittills vara en samling av höga principer, alltför bleka för att
med livgivande kraft tränga in i folkens samliv såsom en stark och
förbindande lag, eller om den skall fyllas med levande anda och bli
vad dess största målsmän velat – en folkens lag. Problemets lösning är visserligen blott ett moment men ett viktigt sådant i den
stora kulturkris, vars utveckling och öde vi alla avvakta med
bävan. Lagens herravälde är i själva verket den enda säkra garantien för fortvaron av en frihet under ansvar. Ty lagen är- säger
en engelsk jurist på 1400-talet- konungens dyrbaraste arvedel; ty
lagen leder både honom och alla hans undersåtar, och om det icke
funnes någon lag, skulle det finnas varken konung eller arvedel.
(The law is the highest inheritance, which the king has; for by the
law he and all his subjects are ruled, and if there was no law, there
would be no king and no inheritance.)
Folkrätten, sådan vi uppfatta den, har utbildats och hör hemma
i Västerlandets kulturkrets, inom vilken i princip alla stater äro
likställda; även där har den blott bristfälligt tillämpats. Dess
giltighet har dock icke i västerlandet mera allmänt förnekats
förrän i det senaste stora kriget. Det är säkerligen en illusion att
uppfatta detta såsom det sista i Europas historia, och det är därför en viktig uppgift att återställa respekten för krigets lagar.
Ingen världskonstitution lär kunna utgöra någon garanti mot de
emotionella oväder som utlösa krig. Det finns emellertid flera kulturkretsar än den västerländska, inom vilka normerna äro annor- 413
Erik Schalling
lunda utformade. År det möjligt att skapa förtroende inom, att
ge stadga och fasthet åt ett folkens förbund, en rättslig gemenskap,
inom vilket en i huvudsak gemensam kultursyn saknas~ År det
icke snarare så, att inom en dylik organisation lögnaktighet, cynism
och våld lätt frodas, förvisso inga uppbyggande krafter, ehuru
ofta betraktade såsom statsmannamässiga. Måste ej ett återupplivande av Nationernas förbund begränsas till stater för vilka de
grundläggande idealen äro enahanda, och får man icke till en
början nöja sig med att söka inom denna trängre krets reglera
krigeU Utan en sådan begränsning är väl icke en sanering av en
illojal medlem av kretsen möjlig. Eller får man tänka sig en snabbsyntes mellan västerns och österns sätt att se med därav följande
riskfyllda ömsesidiga injektioner av främmande kulturelemenU
Knappast, eftersom sannolikt någon av parterna komme att värja
sig mot en sådan injektion. För de andra bleve under sådana förhållanden injektionen sannolikt av dödlig effekt, ty varje släktled
lever andligt på att förvalta och förkovra arvet efter de föregående.
Måhända skulle dock något väsentligt kunna vinnas, om man av
ett misslyckandedrogeden slutsatsen, att det närmaste målet måste
bli att inom varje kulturkrets för sig åstadkomma en samling om
vad som andligt förenar och vad som skiljer den från andra, och
lämnar det långsamma skapandet av världssamfundet och världssamvetet åt kommande generationer. Man bör icke taga sig vatten
över huvudet, icke falla för illusioner, om man vill något bestående.
Det kräves både sund realism och vaken idealitet. En andligt
heterogen kultur kan aldrig skapa några förutsättningar för krigets tämjande till kulturfaktor; en relativt homogen har en gång
gjort det på kristen grund och bör kunna- på basen av en genom
sammanslutning ökad styrka – gripa sig an med förarbeten till
en normering av kriget såsom ultima ratio även i förhållande till
främmande kulturkretsar. Ett dylikt system skulle otvivelaktigt
ge de smärre staterna, vilka av naturliga skäl måste särskilt starkt
känna behovet av ett fast rättssystem, en bättre chans att vinna respekt för sina berättigade intressen än i ett centraliserande övermäktigt världssamfund, där maktkoncentrationen är den allt dominerande faktorn. I den maktbalans, som tidigare rått men krossats genom det tyska rikets förhävelse och fall, räknades de mindre
staterna icke såsom quantites negligeables.1
1 Sedan detta skrevs (i april 1946) har en växande europeisk opinion börjat
räkna med en politisk blockbildning såsom bas för en världsorganisation.
414