Friheten och socialdemokratien
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRIHETEN
OCH SOCIALDEMOKRATIN
INGEN betvivlar att ett starkt frihetspatos burit upp socialdemokratin alltifrån kampåren. I partiets ungdom sjöng man om människovärdet, som fordrades tillbaka. Många gånger har det demonstrerat mot förmenta övergrepp. För ett tiotal år sedan satte
sig arbetarmassorna världen runt i marsch under flygande fanor
och klingande spel för att protestera mot domarna i Sacco-Vanzettiprocessen, fastän troligen de allra flesta visste föga om varför de tågade med. Behandlingen av arbetare i de diktaturstyrda
länderna, särskilt Tyskland, Italien, Österrike och efter 1934 Lettland, brännmärktes före kriget snart sagt varje dag i pressen.
Gestapos behandling av de ockuperade folken under det nuvarande
kriget har satt sinnena i fullkomlig svallning. För ett par år sedan kritiserades häftigt Sovjetunionens brutalitet mot två polska
socialistledare. Med olika tonfall har den västerländska opinionen härvid över lag reagerat på samma sätt och med samma harmsenhet. Humanitetsidealen ha varit en gemensam tillgång.
På senare tid har man emellertid kunnat iaktta en nästan förskräckande ensidighet i socialdemokratins ställningstagande till
våldets makt i vår omvärld. Det är den ryska expansionen, som
förestavat färgläggningen av kommentarerna till världshändelserna. Det har plötsligt blivit så tyst i spalterna om G. P. U. –
eller, som namnet numera lyder, N. K. D. V. -, medan strålkastaren helt riktats på Gestapo. Det skall här inte diskuteras, vilken av dessa polisorganisationer, som nått längst i sin art; jude·
likvidationerna i Tyskland äro tvivelsutan nyare tidens mest bestialiska dåd. Visst är dock att bägge organisationerna äro skott
på samma stam, liksom att G. P. U. är äldst och förebildande
för Gestapo. Trots alliansen mellan Sovjetunionen och Storbritannien kan det i engelska underhuset ännu förekomma debatter om
Sovjets hänsynslösa behandling av de för andra gången erövrade
polska områdena, och även arbetarrepresentanter spara därvid inte
på indignationen. I Sverige däremot vill man på socialdemokra- 81
-·.<·-:
..
, ..·.
~ :o:.____.._!~.
Friheten och socialdemokratin
tiskt håll tala så tyst som möjligt därom. Det saknas, såvitt man
kan förstå, allt intresse för denna befolkning, ja, all journalistisk
nyfikenhet om vilken lott som vederfarits dem. Yaltaöverenskommelsen, som berövade Polen illusionen om yttre och inre självbestämmanderätt, svaldes av de svenska socialdemokraterna enligt
realistiska betraktelsesätt, som påminde om den gamla kabinettspolitiken och heliga alliansen- såvitt man överhuvud taget ville
ge till känna någon uppfattning om ett östersjöproblem av fundamental vikt även för Sveriges läge.
Inte heller spårar man hos socialdemokraterna, liksom i svensk
press överhuvud taget, något större intresse för Rysslands uppträdande i Ungern, Rumänien och Bulgarien. Självfallet har det
sina stora svårigheter att få korrekta uppgifter därifrån. Säkerligen äro ryssarna mycket angelägna om största möjliga mörkläggning. Att Sovjet på grund av dessa staters hållning under kriget åtminstone t. v. vill tilltvinga sig ett inflytande över dem är
i och för sig inte ägnat att förvåna, så starkt som en segrarmakt
nutilldags känner sig ohämmad av Haagkonventioner och hävdvunna grundsatser rörande en ockupants skyldigheter. Men hämndaktionerna i dessa länder ha av allt att döma varit mycket hårdare och blodigare än i Finland. Alldeles likgiltigt borde det lilla
Sverige inte kunna stå inför dessa små staters olycksöden, trots
avståndet till Sydosteuropa. Vad som där upprullas berör ju
grundprinciperna för den mellanfolkliga sammanlevnaden i framtidens Europa.
Åven de baltiska flyktingefrågorna intressera socialdemokraterna påfallande litet. Åndock innefatta de ett centralt asylrättsproblem. stats- och socialministrarna ha på ett erkännansvärt
kategoriskt vis sagt ifrån att de balter, som inte äro att beteckna
som krigsförbrytare, skola få asyl. Men när de baltiska flyktingarnas öde dras upp, lägga socialdemokraternas tidningar aldrig in
något av den lidelse, varmed de tidigare slagit vakt kring asylrätten. Att det till största delen är fattiga arbetare och bönder,
som sökt skydd i Sverige, påverkar inte opinionsbildningen på
denna kant nämnvärt. I sista häftet av Tiden heter det bl. a. »Vi
har mellan Sverige och Sovjetunionen irritationer och problem att
klara upp, t. ex. de många tusentals flyktingarna från de baltiska
länderna som strömmat in över våra gränser. Dessa problem är
gemensamma bekymmer och bör diskuteras såsom sådana i syfte
att finna en anständig lösning.» Det har fastslagits genom regeringsuttalanden, att ingen hitflyktad balt skall vägras återresa
82
. ,’ .
l 4′ . ~
~ – – – – – – –
Friheten och socialdemokratin
om han så önskar. Men varåt syfta Tidens dunkla antydningar1
Är prof. Myrdal redan beredd att offra asylrätten på det framtida
rysk-svenska samarbetets altare1 Men hur skulle England och
Amerika i så fall reagera mot en svensk principlöshetspolitik~
Även de socialdemokratiska kommentarerna till händelserna i
Finland andas en nästan outtömlig förståelse för rättmätigheten
av Sovjetunionens tumskruvstaktik Givetvis bör Sverige på sitt
sätt underlätta ett förtroendefullt vänskapsförhållande mellan Finland och Sovjetunionen. Och det bör öppet erkännas, att Sovjet
delvis visat moderation. Men det kan varken vara ett svenskt eller
ett finskt intresse att i denna vänskaps förklarade ljus bedöma
Sovjetregeringens och kontrollkommissionens flera närgångna ingripanden på områden, där Finland med skäl kan kräva respekt
för sin utlovade suveränitet. Snarare borde Sverige ha en stor uppgift att fylla som ett stöd åt Finland i dess värnande av den resterande självständigheten. Ty för närvarande tycks Finlad få umbära annat stöd. Att förstå allt är att förlåta allt, heter det,
men ett ideligt ursäktande av frihetsinskränkningarna i Finland
måste vara dagens enda fria nordiska stat föga värdigt.
Givetvis måste det vara ett vitalt svenskt intresse att åstadkomma goda framtida förbindelser med Ryssland. Vad Tiden skriver om vidgat kulturutbyte m. m., bl. a. genom insatser från
Svenska Institutet, är i och för sig mycket tänkvärt. Hur ryssarna
inom sina förkrigsgränser ordna sitt konstitutionella liv är deras
ensak. Hur de gå fram i dc erövrade eller i de i intressesfären
intvingade landen är däremot ett problem, till vilket vi ha samma
rätt och samma plikt att ideologiskt ta ställning som till de tyska
storrumsplanerna och Gestapos ocivilisatoriska metoder. I Tiden
avfärdas dock allt detta enbart som gammal »rysskräck». För
Tiden spelar rättens principer tydligen en mycket underordnad
roll. Tidskriften yttrar nämligen: »Den gamla rysskräcken sitter
i här och var. Tanter av båda könen får frosskakningar, då de hör
kvällsnyheterna och ser i andanom kosacker med pälsmössor och
spjut tåga över Norrbro. Vi tro att Stalin, som är en man med
humor, skrattar gott åt sådana fantasier. I själva verket spelar
emellertid rysskräckfantasterna numera en mycket underordnad
roll. De kommer definitivt att förlora allt inflytande, om det visar sig att ryssarna i Finland fullt ut tillämpar Lenins och Stalins
principer om respekt för de små staternas frihet och självständighet.» Detta skrevs kort före Vuoris radiotal, som ej precis bekräftade Tidens tro på rysk ömsinthet om småstaterna »fullt ut».
83
..
-·
Friheten och socialdemokratin
Vad menar Tiden när den talar om de båda ryska diktatorernas
»respekt för de små staternas frihet och självständighet»~ Tidskriften tycks ha förbisett Georgiens, Estlands, Lettlands, Litauens,
Ostpolens, Bessarabiens, Nordbukovinas, Karpatoruteniens, Karelens och Petsamoomådets redan skedda eller proklamerade införlivande i Sovjetunionen, allt berörande åtta större eller mindre staters oavhängighet och allt införlivat mot de berörda folkens vilja.
Ha Lenin och Stalin överhuvudtaget haft samma teser om staternas rätU Knappast. Kan Tiden för övrigt så långt i förväg utfärda en attest om Sovjets hållning i t. ex. Östersjöns södra gebiU
Friheten måste vara en och odelbar. Den nationella självständigheten kan inte vara mindre värd för t. ex. balter och polacker
än för norrmän och danskar. Deportationer och arkebuseringar
äro lika fördömliga, vare sig objektet är t. ex. en holländare eller en
osteurope. Asylrätten kan inte tillämpas godtyckligt eller graderat
alltefter fruktan för de stora makterna; småstaternas beviljande
av asylrätt har alltid varit högst impopulärt hos de länder, varifrån flyktingar strömmat. Den svenska socialdemokratiens på-
komna skuggrädsla att tala eller att nämna tingen vid deras rätta
namn, så fort Sovjetunionen bryter mot frihetens eller humanitetens lagar, är ett allvarsbådande symptom på relativism. Den strider mot partiets bästa tradition. Vinner denna relativism inom
utrikespolitiken mark, är det fara värt att även på det inrikespolitiska området de hittills hyllade demokratiska frihetsbegreppen nedskrivas i värde, om den partipolitiska utvecklingen skulle
göra inskränkningar bekväma. I en ekonomiskt tvångsdirigerad
stat kunna de nedärvda demokratiska fri- och rättigheterna dock
därförutan bli undergrävda.
84
t -~-…L~—~——.;….1..——–
OCH SOCIALDEMOKRATIN
INGEN betvivlar att ett starkt frihetspatos burit upp socialdemokratin alltifrån kampåren. I partiets ungdom sjöng man om människovärdet, som fordrades tillbaka. Många gånger har det demonstrerat mot förmenta övergrepp. För ett tiotal år sedan satte
sig arbetarmassorna världen runt i marsch under flygande fanor
och klingande spel för att protestera mot domarna i Sacco-Vanzettiprocessen, fastän troligen de allra flesta visste föga om varför de tågade med. Behandlingen av arbetare i de diktaturstyrda
länderna, särskilt Tyskland, Italien, Österrike och efter 1934 Lettland, brännmärktes före kriget snart sagt varje dag i pressen.
Gestapos behandling av de ockuperade folken under det nuvarande
kriget har satt sinnena i fullkomlig svallning. För ett par år sedan kritiserades häftigt Sovjetunionens brutalitet mot två polska
socialistledare. Med olika tonfall har den västerländska opinionen härvid över lag reagerat på samma sätt och med samma harmsenhet. Humanitetsidealen ha varit en gemensam tillgång.
På senare tid har man emellertid kunnat iaktta en nästan förskräckande ensidighet i socialdemokratins ställningstagande till
våldets makt i vår omvärld. Det är den ryska expansionen, som
förestavat färgläggningen av kommentarerna till världshändelserna. Det har plötsligt blivit så tyst i spalterna om G. P. U. –
eller, som namnet numera lyder, N. K. D. V. -, medan strålkastaren helt riktats på Gestapo. Det skall här inte diskuteras, vilken av dessa polisorganisationer, som nått längst i sin art; jude·
likvidationerna i Tyskland äro tvivelsutan nyare tidens mest bestialiska dåd. Visst är dock att bägge organisationerna äro skott
på samma stam, liksom att G. P. U. är äldst och förebildande
för Gestapo. Trots alliansen mellan Sovjetunionen och Storbritannien kan det i engelska underhuset ännu förekomma debatter om
Sovjets hänsynslösa behandling av de för andra gången erövrade
polska områdena, och även arbetarrepresentanter spara därvid inte
på indignationen. I Sverige däremot vill man på socialdemokra- 81
-·.<·-:
..
, ..·.
~ :o:.____.._!~.
Friheten och socialdemokratin
tiskt håll tala så tyst som möjligt därom. Det saknas, såvitt man
kan förstå, allt intresse för denna befolkning, ja, all journalistisk
nyfikenhet om vilken lott som vederfarits dem. Yaltaöverenskommelsen, som berövade Polen illusionen om yttre och inre självbestämmanderätt, svaldes av de svenska socialdemokraterna enligt
realistiska betraktelsesätt, som påminde om den gamla kabinettspolitiken och heliga alliansen- såvitt man överhuvud taget ville
ge till känna någon uppfattning om ett östersjöproblem av fundamental vikt även för Sveriges läge.
Inte heller spårar man hos socialdemokraterna, liksom i svensk
press överhuvud taget, något större intresse för Rysslands uppträdande i Ungern, Rumänien och Bulgarien. Självfallet har det
sina stora svårigheter att få korrekta uppgifter därifrån. Säkerligen äro ryssarna mycket angelägna om största möjliga mörkläggning. Att Sovjet på grund av dessa staters hållning under kriget åtminstone t. v. vill tilltvinga sig ett inflytande över dem är
i och för sig inte ägnat att förvåna, så starkt som en segrarmakt
nutilldags känner sig ohämmad av Haagkonventioner och hävdvunna grundsatser rörande en ockupants skyldigheter. Men hämndaktionerna i dessa länder ha av allt att döma varit mycket hårdare och blodigare än i Finland. Alldeles likgiltigt borde det lilla
Sverige inte kunna stå inför dessa små staters olycksöden, trots
avståndet till Sydosteuropa. Vad som där upprullas berör ju
grundprinciperna för den mellanfolkliga sammanlevnaden i framtidens Europa.
Åven de baltiska flyktingefrågorna intressera socialdemokraterna påfallande litet. Åndock innefatta de ett centralt asylrättsproblem. stats- och socialministrarna ha på ett erkännansvärt
kategoriskt vis sagt ifrån att de balter, som inte äro att beteckna
som krigsförbrytare, skola få asyl. Men när de baltiska flyktingarnas öde dras upp, lägga socialdemokraternas tidningar aldrig in
något av den lidelse, varmed de tidigare slagit vakt kring asylrätten. Att det till största delen är fattiga arbetare och bönder,
som sökt skydd i Sverige, påverkar inte opinionsbildningen på
denna kant nämnvärt. I sista häftet av Tiden heter det bl. a. »Vi
har mellan Sverige och Sovjetunionen irritationer och problem att
klara upp, t. ex. de många tusentals flyktingarna från de baltiska
länderna som strömmat in över våra gränser. Dessa problem är
gemensamma bekymmer och bör diskuteras såsom sådana i syfte
att finna en anständig lösning.» Det har fastslagits genom regeringsuttalanden, att ingen hitflyktad balt skall vägras återresa
82
. ,’ .
l 4′ . ~
~ – – – – – – –
Friheten och socialdemokratin
om han så önskar. Men varåt syfta Tidens dunkla antydningar1
Är prof. Myrdal redan beredd att offra asylrätten på det framtida
rysk-svenska samarbetets altare1 Men hur skulle England och
Amerika i så fall reagera mot en svensk principlöshetspolitik~
Även de socialdemokratiska kommentarerna till händelserna i
Finland andas en nästan outtömlig förståelse för rättmätigheten
av Sovjetunionens tumskruvstaktik Givetvis bör Sverige på sitt
sätt underlätta ett förtroendefullt vänskapsförhållande mellan Finland och Sovjetunionen. Och det bör öppet erkännas, att Sovjet
delvis visat moderation. Men det kan varken vara ett svenskt eller
ett finskt intresse att i denna vänskaps förklarade ljus bedöma
Sovjetregeringens och kontrollkommissionens flera närgångna ingripanden på områden, där Finland med skäl kan kräva respekt
för sin utlovade suveränitet. Snarare borde Sverige ha en stor uppgift att fylla som ett stöd åt Finland i dess värnande av den resterande självständigheten. Ty för närvarande tycks Finlad få umbära annat stöd. Att förstå allt är att förlåta allt, heter det,
men ett ideligt ursäktande av frihetsinskränkningarna i Finland
måste vara dagens enda fria nordiska stat föga värdigt.
Givetvis måste det vara ett vitalt svenskt intresse att åstadkomma goda framtida förbindelser med Ryssland. Vad Tiden skriver om vidgat kulturutbyte m. m., bl. a. genom insatser från
Svenska Institutet, är i och för sig mycket tänkvärt. Hur ryssarna
inom sina förkrigsgränser ordna sitt konstitutionella liv är deras
ensak. Hur de gå fram i dc erövrade eller i de i intressesfären
intvingade landen är däremot ett problem, till vilket vi ha samma
rätt och samma plikt att ideologiskt ta ställning som till de tyska
storrumsplanerna och Gestapos ocivilisatoriska metoder. I Tiden
avfärdas dock allt detta enbart som gammal »rysskräck». För
Tiden spelar rättens principer tydligen en mycket underordnad
roll. Tidskriften yttrar nämligen: »Den gamla rysskräcken sitter
i här och var. Tanter av båda könen får frosskakningar, då de hör
kvällsnyheterna och ser i andanom kosacker med pälsmössor och
spjut tåga över Norrbro. Vi tro att Stalin, som är en man med
humor, skrattar gott åt sådana fantasier. I själva verket spelar
emellertid rysskräckfantasterna numera en mycket underordnad
roll. De kommer definitivt att förlora allt inflytande, om det visar sig att ryssarna i Finland fullt ut tillämpar Lenins och Stalins
principer om respekt för de små staternas frihet och självständighet.» Detta skrevs kort före Vuoris radiotal, som ej precis bekräftade Tidens tro på rysk ömsinthet om småstaterna »fullt ut».
83
..
-·
Friheten och socialdemokratin
Vad menar Tiden när den talar om de båda ryska diktatorernas
»respekt för de små staternas frihet och självständighet»~ Tidskriften tycks ha förbisett Georgiens, Estlands, Lettlands, Litauens,
Ostpolens, Bessarabiens, Nordbukovinas, Karpatoruteniens, Karelens och Petsamoomådets redan skedda eller proklamerade införlivande i Sovjetunionen, allt berörande åtta större eller mindre staters oavhängighet och allt införlivat mot de berörda folkens vilja.
Ha Lenin och Stalin överhuvudtaget haft samma teser om staternas rätU Knappast. Kan Tiden för övrigt så långt i förväg utfärda en attest om Sovjets hållning i t. ex. Östersjöns södra gebiU
Friheten måste vara en och odelbar. Den nationella självständigheten kan inte vara mindre värd för t. ex. balter och polacker
än för norrmän och danskar. Deportationer och arkebuseringar
äro lika fördömliga, vare sig objektet är t. ex. en holländare eller en
osteurope. Asylrätten kan inte tillämpas godtyckligt eller graderat
alltefter fruktan för de stora makterna; småstaternas beviljande
av asylrätt har alltid varit högst impopulärt hos de länder, varifrån flyktingar strömmat. Den svenska socialdemokratiens på-
komna skuggrädsla att tala eller att nämna tingen vid deras rätta
namn, så fort Sovjetunionen bryter mot frihetens eller humanitetens lagar, är ett allvarsbådande symptom på relativism. Den strider mot partiets bästa tradition. Vinner denna relativism inom
utrikespolitiken mark, är det fara värt att även på det inrikespolitiska området de hittills hyllade demokratiska frihetsbegreppen nedskrivas i värde, om den partipolitiska utvecklingen skulle
göra inskränkningar bekväma. I en ekonomiskt tvångsdirigerad
stat kunna de nedärvda demokratiska fri- och rättigheterna dock
därförutan bli undergrävda.
84
t -~-…L~—~——.;….1..——–