Hur Sverige växte österut

HUR SVERIGE
VÄXTE ÖSTERUT
Av rektorn L. G. von BONSDORFF, Helsingfors
FoRNFORSKNINGEN i Finland har lyckats att i allt gripbarare
gestalt utforma historien om hur Sverige växte östanviks, eller – så-
som det gemenligen plär uttryckas- huru Finlands äldsta bebyggelse
utformades. Detta ämne har, inte minst av politiska skäl, i Finland
kunnat påräkna ett betydande intresse från både forskares och allmänhetens sida. Man har bl. a. velat få den frågan besvarad, huruvida svenskarna eller finnarna först tagit landet i besittning. På
forskningens nuvarande ståndpunkt synes det stå fast, att under 2000-
talet det så kallade stridsyxefolket slog sig ned både öster och väster
om Bottniska viken såsom vägrödjare för bondekulturen. Jämväl
under bronsåldern finna vi på ömse sidor om viken en ensartad
kultur, påfallande rikt företrädd på sydvästra Finlands kuster. Allt
detta har uppfattats såsom belägg för en germansk bebyggelse östanviks. Jämsides ha emellertid fynd från både sten- och bronsålder
skvallrat om förekomsten av något annat folkelement med annan
kultur, som emellertid inte anses härstamma från stamfäder till de
senare finnarna. Tiden för dessas invandring har man trott sig kunna
förlägga till den germanska folkvandringstiden och snarast i form
av en småningom skeende infiltrering i obygderna, kanske också i av
germanerna övergivna områden.
Det är inte min avsikt att här gå in på en fullständigare redogörelse för den nutida uppfattningen om den forntida koloniseringen
av landet. Jag vill här nöja mig med att fästa uppmärksamheten vid
rön, som under de senaste åren gjorts av några finlandssvenska
forskare. Dessa ha vid en tidpunkt, då hela arvet från svunna århundraden synts stå på spel, kunnat för offentligheten framlägga frukterna av sin forskarmöda och därmed spritt ytterligare ljus över de
dunkla tider, då odlingen alltmer rotfäste sig i »Österlandens» jungfruliga områden.
Först och främst böra vi nämna, att N i l s C l e v e såsom doktorsavhandling offentliggjort första delen av en ingående arkeologisk
undersökning, benämnd »Skelettgravfälten på Kjuloholm i Kjulo»
(Finska fornminnesföreningens tidskrift XLIV, Helsingfors 1943).
Denna del behandlar den yngre folkvandringstiden. Den, som känner
till sägnen om mordet på biskop Henrik, Erik den heliges följeslagare
under korståget mot finnarna, torde erinra sig, att dådet utfördes på
Kjulo träsk av bonden Lalli från Kjuloholm. För den äktfinska uppfattningen har mordet framstått såsom mycket förtjänstfullt, emedan
det betraktats såsom ett utslag av finsk självhävdelse mot det svenska
inkräktarväldet. Sedan en tid har det emellertid framkastats vissa
473
L. G. von Bonsdorff
tvivelsmål beträffande Lallis urfinska börd – för så vitt legenden
överhuvud äger någon verklighetsgrund. Oleves försök att skingra
töcknet över Kjuloholms förflutna blir under sådana förhållanden av
ett särskilt intresse.
Forskningen har hittills kunnat för bebyggelsen i sydvästra Finland under yngre folkvandringstid draga upp konturer, som innesluta
tvenne block. Det ena sträcker sig ungefär från nuvarande Ingå kyrka
(något öster om Ekenäs stad) åt nordväst, utan att beröra den nutida
kustlinjen och skärgården, till och med Letala socken nära Nystad.
Härifrån åt nordost härskar ödemarken upp till nordspetsen av Pyhä-
järvi jämförelsevis stora sjö, nuvarande Eura socken, varest det
andra bebyggelseblocket vidtager, når Kumo älvdal och följer denna
till det stora insjösystemet kring nutida Tammerfors och Tavastehus,
på vars stränder filologerna funnit gamla ortnamn med påtagligen
forngermanskt ursprung. Mellan de båda bosättningsblocken ha arkeologerna trott sig finna belägg för förefintligheten av en ridväg
genom ödemarken. Åtminstone enligt en karta från slutet av 1500-
talet fanns ifrån Birkala vid Kumo älv en vattenväg åt nordväst till
Bottniska viken (S. om »Nerbis») och från det inre sjöområdet till
Finska viken dels vid Borgå, dels i Pernå (vid Lovisa stad). Beakta.
vi, att till följd av landhöjningen (O,s-1 m på 100 år) kustlinjen för
tusen år sedan bör ha nått betydligt närmare de gamla bebyggelseområdena än nu, så framträder för vår blick liksom en ö, på vars
strandbräm odlingen mer eller mindre slagit rot intill den yngre
folkvandringstiden.
Mellan Pyhäjärvi sjö och Kumo älv, blott 10-15 km från denna,
ligger det legendomspunna Kjulo träsk. Genom Eura å och en biflod
till denna stå de båda sjöarna i förbindelse med Bottenhavet. Fornlämningarna i Eura och Kumo socknar vittna om gammal järnåldersodling, vardera med sin fornborg. Kjuloholm mitt i nämnda sjö, nu
ägd av friherre Cedercreutz, har att uppvisa en utomordentlig rikedom på arkeologiska rariteter, inte minst från den tid, Cleve gett sig
till att undersöka. Här har han funnit skelettgravar från den yngre·
folkvandringstiden, som innehållit åtskilliga vapen, smycken m. m.
Författaren har sett sig föranledd att fördela de funna fornsakerna
på tre olika typgrupper, företrädare för tre olika tidsskeden. Vid
sidan av mer eller mindre utpräglade lokala särdrag, iakttar han
olika grader av svenskt, kontinentaleuropeiskt eller östbaltiskt inflytande. De olika fyndgrupperna fördelar författaren på följande ungefärliga tidsskeden:
I: 575-650 (675)
II: 650 (675)-750
III: 750-800 (825)
I fyndens karaktär tycker han sig skönja tydliga avspeglingar av
de storpolitiska växlingarna vid Östersjön. Den fullständiga förnyelsen av den finländska sakkulturen under slutet av 500-talet och
omkring 600 framhålles såsom ett tecken på att Finland av en eller·
annan orsak kommit i en ytterst stark beröring med yttervärlden..
474
Hur Sverige växte österut
Särskilt erinras om svearnas tillkämpade ledarställning i Sverige vid
denna tid och om de förbindelser, som uppstått mellan Norden och
Mellan-Europa. Den äldsta graven på Kjuloholm har en alltigenom
svensk smyckesuppsättning, en omständighet som sammanfaller med,
att det svenska inslaget i Finlands kultur under skede I är påfallande
och bör ställas i samband med svearnas makttillväxt, måhända i förening med en ökad handelsaktivitet från gotlänningarnas sida. Mycket av det svenska inflytande, som präglar fornfynden, är så beskaffat,
att det näppeligen kan bero endast av handelsförbindelserna. Det
gravskick och den gravmagi, som kunna iakttagas, äro ingen handelsvara. Om de och det påfallande svenska dräktskicket kombineras med
svearnas samtida kolonisering av Åland, framhåller författaren, skymtar tydligt som bakgrund en aktiv svensk Finlandspolitik Denna har
möjligen medfört tillfälliga erövringar och därtill anslutna inflyttningar. Om också inte av större omfattning, hade dessa i alla fall
kunnat vara tillräckliga att påverka landets kultur. Svårare finner
författaren att tolka det kontinentalgermanska inflytandet vid samma
tid. En del därav kan ha förmedlats av svear eller gotlänningar, men
vissa enskildheter i fynden tyda på direkta förbindelser med MellanEuropa. Ett direkt handelsutbyte ditåt betvivlar författaren likväl
på den grund, att varken svear eller gotlänningar skulle tålt sådant
i sina farvatten. Ehuru föga benägen att tillgripa invandringshypoteser, räknar författaren med möjligheten, att krigarskaror, som deltagit i striderna på kontinenten, invandrat eller måhända snarare
återvänt till Finland. En del föremål vittna även om östbaltiskt ursprung, något som författaren sammanställer med de direkta förbindelser mellan Finland och Estland, som fynd i sistnämnda land
vittna om.
Helhetsintrycket av skede I blir otvivelaktigt en period av utomordentligt stark yttre påverkan, förbunden med ett kraftigt kulturellt
och ekonomiskt uppsving. Tydligen till följd av sin rikedom i pälsvaror, har Finland råkat in i tidens maktuppgörelser och expansionssträvanden. Det var oroliga tider, och fynden skvallra om ett folk
i vapen.
Skedet II gör däremot ett i viss mån motsatt intryck med mindre
främmande påverkan och ett betydligt lugnare tempo. Finland förefaller på något sätt isolerat från de stora händelsernas brännpunkt,
måhända beroende på att svearna bemäktigat sig initiativet på Östersjön och utsträckt sina företag längre österut. Det var tiden för Ivar
Vidfavnes enligt uppgift vidsträckta välde över »Kurland, Saxland
och Estland och alla riken i öster ända till Gårdarike». Det är betecknande, framhåller författaren, att under dessa omständigheter fynden
i Finland, särskilt talrika »permiska» bältebeslag vittna om ett starkt
intresse för förbindelser österut. Någon direkt handelsväg ditåt från
möjligtvis Österbotten förefaller att ha anlitats, och Finlands handelspolitiska betydelse även på denna tid verkar påfallande. Å ven handelsförbindelserna över Bottenhavet framträda tydligt. Om de finländska
bygderna jämväl voro skattskyldiga under svearna, lämnar förfat”
taren osagt. I varje fall voro bondehövdingarna i landet starkt
475
L. G. von Bonsdorff
svenskt-orienterade, varom de talrika praktsvärden i typisk vendelstil vittna. Visserligen äro många av dessa tydligen tillverkade i Finland, men detta blott understryker förbindelsernas styrka, påpekar
Cleve, samtidigt med att han det oaktat finner en tydlig lokal särprägel
hos kulturen.
Skede III företer åter en livlig beröring åt olika håll. Spärren
söderut är hävd, och de gamla förbindelserna från skede I återupptas.
Särskilt framträda de livliga förbindelserna med Baltikum, som avspeglas i fyndens typer. Huruvida det påtagliga estländska inflytandet även betyder mindre inflyttningar av ester till vissa orter i
södra Finland, är oklart. Men författaren pekar särskilt på ett på-
fållande estländskt inslag i Halikko-trakten. Finlands relationer till
Sverige ha tydligen undergått avsevärda förändringar sedan föregående skede. Den svenska bosättning, som kunnat påvisas i Österbotten, försvinner nu helt, ett tecken på minskad beröring över viken,
som ändå inte upphör. Ett ganska livligt handelsutbyte med Gotland
förutsättes och belägges av en del fynd.
Om denna översikt av kulturförbindelserna säger författaren, att
den inte gör anspråk på att vara i allo riktig, ty materialet är ännu
alltför bristfälligt. Fynden på Kjuloholm anser han som sagt avspegla
de skiftningar i de allmänna förhållandena, som här omtalats. I ett
avseende påvisas emellertid att märkligt undantag. Det här på denna
holme och i Eura förekommande gravskicket med skelettgravar under
flat mark från och med troligen senare delen av 500-talet hela hednatiden ut förvånar forskaren, emedan i hela det övriga Finland likbränningen förhärskar ända till vikingatidens slut och korstågstidens
början. Varifrån denna sedvänja kommit, därom diskuterar författaren, men kommer blott till den slutsatsen, att det nuvarande materialet ej är tillräckligt för en tillfredsställande bestämning, låt vara,
att ett och annat talar för ett västligt inflytande. Framtida fynd
kunna möjligen ge en klarare bild av orsaken till detta nya gravskick
i Finland. I alla fall innehåller den äldsta av dessa gravar en utpräglat svenskt betonad uppställning av saker. Frestas man ej av
denna omständighet att taga den gravlagde för svensk och att i gravskickets sega fasthållande se ett belägg för ortsbefolkningens svenska
bördT Cleve är en alltför försiktig forskare för att våga uttala denna
förmodan. Lika litet ser han sig i övrigt i stånd att draga någon
slutsats angående invånarnas på Kjuloholm härstamning. Denna orts
viktiga läge ur handels- och samfärdselsynpunkt bör i alla fall under
en tid av svensk expansion ha haft förutsättningar att locka till sig
kolonister västerifrån. I varje händelse gör Cleves undersökning hos
läsaren intl’ycket, att bonden Lallis holme åtminstone under den yngre
folkvandringstiden i varje fall inte förefaller att ha innehafts av
finnar. Men kanske författaren i den beramade andra delen av sin
avhandling skall bli i tillfälle att ge en klarare belysning av denna
fråga.
*
Vilja vi fortsätta vår vandring framåt i tiden, så finna vi en sakkunnig ledsagerska i fru G u n v o r K e r k k o n e n (f. Holmberg),
476
·.-
Hur Sverige växte österut
vars doktorsavhandling heter »Västnyländsk kustbebyggelse under
medeltiden» (Svenska Litteratursällskapet i Finland CCCI. Helsingfors 1945). Hennes undersökning går ut från en granskning av det rika
bestånd donationsjordar, som Padis kloster i Estland förfogade över
i Nyland från 1330-talet till början av 1400-talet. Det är en intressant
undersökning bakåt i tiden, som utmynnar i ett klargörande av den
svenska bebyggelsens utbredning och utvidgning i Västra Nyland
eller området mellan Helsingfors och Hangösedan vikingatiden. Detta
kustbräm, så rikt på minnesmärken från en tydligen germansk bronsåldersbosättning, blev under järnåldern, av de ytterst fattiga fynden
att döma, synbarligen mer eller mindre avfolkat. Men under vikingatiden skulle en ny svensk folkström söka sig hit till Bålagårdssida för
att ytterligare förstärkas under korstågstiden, då, särskilt i samband
med det andra korståget, ett svenskt Nyland nådde åtminstone ända
bort till Kymmene älv. Med hjälp av arkeologiska, språkliga, litterära
och historiska uppgifter ävensom geografiska analyser söker nu Gunvor Kerkkonen att ge en möjligast sammanhängande utredning av den
svenska landnamstiden i Nyland och i samband därmed Aboland och
Aland.
Efter den synbarliga tillbakagång för svenskheten österut, som sedan bronsålderns utgång kunnat spörjas, ett tidsskede om ungefär ett
årtusende, har man kunnat påvisa tecken på en ny svensk utryckning
åt öster. Det är en uppenbar kolonisering av Alands fastland kring
år 500 e. Kr., som ställts i samband med svearnas växande makt. På
den tiden pågick däremot i Egentliga Finland och Västra Nyland
utbredningen av från Estland inflyttade finnar, menar man. Jämsides med de nya finnbygderna förutsättes emellertid även gammal
svensk bebyggelse. Tecken tyda också på, att tavaster åtminstone haft
hamnar här vid utloppen av vattenleder från inlandet. Påtagligt tät
finnbygd har särskilt påvisats i Bjernå och delvis i Karis vid bottnen
av Pojoviken, N. om nuvarande Ekenäs stad, varest Svartån leder ut
vattnet från Lojo sjö och längre uppåt Tavastland befintliga vattendrag. Stora Kimito ö torde snarast varit obefolkad. Detta några enskildheter rörande det södra bosättningsblock, som i det föregående
omnämnts. Den yttersta kustranden och skärgården te sig emellertid
obebodda. Genom skärgården ledde faret från Aland åt Finska vikens
inre delar, och här bör rörelsen ha varit livlig, när handels- och härfärder till Ladoga fingo fart. Såsom bekant, skall på 860-talet, vid den
tid, då Rurik säges ha grundat Gardarike, sveakanungen Erik Emundsson lagt under sig Finland och Karelen, och under Erik Segersäll skall
deras politiska beroende av Svitjod ha bestått. Enligt historien om
Torgny lagman torde däremot Olof Skötkonung vid ingången av
1000-talet prisgivit besittningarna i öster, medan han vände sin uppmärksamhet mot Norge. Efterföljarne Anund och Emund återupplivade likväl under 1000-talets förra hälft inflytandet och herraväldet
i öster. Hit till den närmaste närheten tyckas helt naturligt krafterna
nu ha inriktats, sedan Gardariket börjat fjärmas från moderlandet.
Åtminstone nu bör den ledungsorganisation ha skapats, som forskningen funnit spår av från Aland till Egentliga Finlands skärgård
35-46732 Svensk Tidskrift 1946 477
L. G. von Bonsdorff
och trakterna närmast österut från Hangö udd. Till denna tid ha
filologerna förlagt uppkomsten av de orter med namn på -by och -böle,
sammansatta med icke kristna förnamn, som i riklig mängd yppa sig
i nämnda östliga områden. Lägges därtill arkeologernas vittnesbörd,
så blir slutsatsen, såsom mag. Kerkkonen framhåller, att en ny folkvandring från Uppland ägt rum österut, tidigast under 900-talet. De
åländska utskären befolkades, likaså Egentliga Finlands och Västra
Nylands yttersta kustområde och skärgård, såsom nämnts dittills synbarligen obebodda. Denna från Uppland utgående nybyggarrörelse
hade enligt förf. prägel av ett insipprande allt längre åt sydost. Den
synes ha vikit undan för den äldre finska bosättningen och sökt sig
till lediga områden. Den har nått Kimito och Hitis, gått förbi det
synbarligen finska Tenala, nått Hangö udd, dels över Lojo åsens yttersta del, dels utmed havsbandet sökt sig till nuv. Ekenäs skärgård
och uppnått trakten av nuv. Ingå socken. Det har påpekats, att bygd8-
målen i de berörda landsdelarna visa uppenbar fränskap med de uppländska och gotska. Samtidigt med denna kolonisering sökte sig under 1000-talet liksom tidigare den gotska exporthandeln till kulturbygder, över Kaland (vid nuv. Nystad) till Kumo älvdal och till tavasternas kärnbygder. Därjämte påpekas den anmärkningsvärda omständigheten, att de arkeologiska fynden från vikingatiden tydligt
vittna om ett ökat svenskt inflytande på Finlands fastland innanför
kustremsan i utpräglat finska kulturområden. Under den pågående
koloniseringen tyckes även kristendomen ha vunnit insteg i dessa östsvenska bygder. Förf. hänvisar till att J ohannes-Hiltinus, »episcopus
Bircensis» under 1060-1070-talen verkade såsom biskop över de Baltiska öarna, och att därmed torde förstås, att Åland med dess fortsättning i skärgården österut lydde under honom. Enligt en förteckning hos den påvliga kurian uppges år 1120 Finland och Estland höra
till Sverige i kyrkligt avseende. Förf. godtar åbobispen Agricolas uppgift, att de kristna i de östsvenska skärgårdsområdena kallat på hjälp
västerifrån och därmed tillskyndat korstågen. Tillförlitligheten av
denna källa har emellertid sedermera ifrågasatts av prof. Eric Anthoni
i Rist. Tidskr. f. Finland 1/1945. På tal om att sedermera konung Olav
den Helige vid 12 års ålder skall ha företagit ett sjötåg till Nylands
kust och gjort strandhugg på en punkt, som förf. tror sig finna i Ingå,
hänvisas till Snorres uppgift, att Olav här skulle konnnit i strid med
finnar. Själv citerar förf. Sigvat skalds kväde om detta företag, som
ingår i Heimskringla. Emellertid använder Sigvat benämningen
f i n n l e n d i n g a på Olavs motståndare vid Herdala (Hirdal i Ingå”!),
och det torde alldeles inte vara sagt, att han därmed åsyftar finnar.
Den omständigheten, att åtskilliga orter i kolonisationsområdet, från
och med Åland, uppkallats efter dalkarlar, gestrikar och helsingar,
har föranlett förf. till en noggrann geografisk undersökning. Utströdda, som de äro, längs kusten på strategiskt betydelsefulla platser,
vid segelfaret eller åmynningar, ser förf. i dem stödjepunkter för den
svenska bosättningen, dem statsledningen målmedvetet befolkat med
kolonister från de nordsvenska landskapen. Dessa nybyggare ha bl. a.
fört med sig helsingelagen. De namn, som erinra om dem, samman- 478
Hur Sverige växte österut
fattar mag. Kerkkonen, »vittna sålunda i trakterna kring Hangö udd,
där de förekomma tätast, om korstågens folktillskott till de äldre
svenskbygderna av uppsvenskt-åländskt ursprung. Längre östvart, i
de äldre svenskbygdernas utkanter kring Porkala i trakterna av Kyrkslätt och Helsinge visa inflyttarnamnen, i sin egenskap av kyrkbyoch sockennamn, att svenskbygderna där ha uppkommit i samband
med det andra korståget och dess kolonisation.» Att vissa orter uppkallats efter de inflyttade nordsvenskarna, förutsätter enligt förf., att
en äldre svensk befolkning funnits i grannskapet, som hittat på dessa
namn. Där de svenska särnamnen upphöra att bryta av mot den allmänna namngivningen med odlingsnamn, där har, menar hon, förmodligen utstrålningen från det uppsvenska inslaget upphört och
koloniseringen med nordsvenska nybyggare såsom huvudelement tagit
vid. Där är det man av allt att döma har att räkna med masskolonisationen från tiden mellan det andra och det tredje korståget, nämligen
från Helsinge till Kymmene älv, som medvetet igångsatts av statsledningen till stöd för Sveriges karelska intressen.
Om en kraftig svensk bebyggelse sålunda fått rotfästa sig i Egentliga Finland och Nyland under korstågstiden, delvis undanträngande
eller uppsugande de finska invånarna, så märkes under 1300-talet tecken på invandring i mindre utsträckning söderifrån. Förf. finner, att
till de gods, som underlydde Padis kloster, synbarligen efter digerdödens härjningar överförts estnisk arbetskraft, av vissa ortnamn
att döma.
Från Magnus Erikssons tid förelåg, såsom nämnts, det egendomliga förhållandet, att det estländska Padis kloster innehade vidsträckta
besittningar i Nyland. Förf. påvisar på grund av en närmare granskning av jordägoförhållandena, att biskoparna i Abo målmedvetet strä-
vade till att avlägsna det främmande inflytandet. I början av 1400-
talet inlöstes också genom biskop·Magnus Tavasts åtgärd de klosterbesittningar, som inte redan förvärvats av Tord Bonde. Därigenom
undanröjdes synbarligen förutsättningarna för en mer betydande insippring av bebyggare från Estland. Då Abo domkyrka för sin del
lagt sig vinn om att förvärva jordbesittningar mellan padismunkarnas
donationsområden, hade, påvisar förf. en ytterligare inflyttning av
svenskar västerifrån befordrats. Särskilt betonas den påfallande invandringen av folk från Kimito till Kyrkslätt.
Uti en uppsats i Hist. Tidskr. f. Finl. 1/1945, benämnd »Finlands
förhållande till Sverige under 1100-talet i de senaste årens historiska
diskussion» diskuterar Gunvor Kerkkonen de åsikter, som framlagts
av Curt ·weibull, .Jaakkola och Tunberg. Förf. tycker sig finna, att
nämnda herrar i denna fråga inte beaktat en redan 1913 av Tunberg
tryckt, här ovan nyss omtalad förteckning över de svenska stiften,
som uppgjorts vid kurian år 1120. Hon påpekar, att i detta aktstycke
Finland och Estland uppräknas mitt ibland de svenska landskapen,
t. o. m. före Helsingland, Värmland och Tjust (Småland). Missionen
i Estland vid århundradets början tyckes beroende av den, som bedrevs i Finland, och trakten kring Hangö udd framstår såsom en bas
479
L. G. von Bonsdorff
för svensk verksamhet i Estland. Då till följd av den inre svaghetsperioden maktutvecklingen i Estland avbröts, fortfor obrutet ett visst
samband med Sverige, ett samband som sedan äldre tid särskilt betonas genom ledungsorganisationens utsträckning till österlanden.
Det färskaste bidraget till utforskningen av ledungen i öster har
för övrigt givits av Sv a n t e D a h l s t r ö m i uppsatsen »Ledungsanstalter i Abo län 1450».
Den östnyländska koloniseringen, som här endast antytts, skall väl
en gång bliva även den föremål för en samvetsgrann utredning i stil
med den nu omnämnda. Här kan det vara på sin plats att omnämna
en iakttagelse, som gjorts av fil. mag. Karl Forsman, men som denne
aldrig blev i tillfälle att bygga vidare på, emedan han ljöt hjältedöden
i senaste krig. Forsman har kunnat fastslå, att en svensk bebyggelse
av handelsidkare förekommit vid Kymmene älvs utflöde i havet, under
1100-talet. Det tyckes ha varit fråga om handel med den här rikligt
förekommande och under katolska tiden viktiga laxen, och som intressenter i denna rörelse skymta stormän från Östergötland. Bland dessa
märkes särskilt en medlem av ätten Bååt. Forsman framkastade i ett
föredrag härom möjligheten av något samband med båten i landskapet
Nylands vapensköld. Sålunda tyckes en framskjuten svensk position ha förekommit så pass långt österut redan före åtminstone det
andra korståget.
Det är inte utan, att de svenska nybyggarföretagen i öster åtskilligt
påminna om europeernas landnam på Nordamerikas kuster. Det synes
till en början inte ha varit fråga om besittningstagande av större
sammanhängande landområden, utan fastmer om för handelsutbyte
eller handelspolitisk kontroll värdefulla punkter. Inte minst kommer
man väl även att tänka på de forntida grekernas utbredning kring det
Egeiska havets kuster. För de likaledes sjöfartsidkande skandinaverna var Östersjön med dess vikar en livsviktig pulsåder, en sammanbindande och icke skiljande faktor. I öster uppstod sålunda ett nordiskt J onien.
Slutligen kan i detta sammanhang nämnas en filologisk avhandling
av lektorn fil. d:r B r o r A k e r b l o m, »Lappnamnen i Finland»
(Folkmålsstudier XI. Helsingfors 1945). Här behandlas de gåtor, som
den tredje folkgruppen i Finland sedan en grå forntid, samefolket,
»lapparna», erbjuda forskaren att lösa. Förf. utreder lapp-namnets
utbredning och former, deras tolkning och vittnesbörd om förekomsten
av lappar. Först och främst framgår det av undersökningen, att det
inte alltid är höjt över varje tvivel,· att ett lappnamn som ortsbenämning skulle ha med nämnda folkslag att göra, enär ordet lapp även
använts som uppenbart skällsord. Även som folknamn kan ordet till
äventyrs åsyfta annat än samefolket, liksom benämningen finne även
kan leda vilse. Det är ju känt, att de båda benämningarna stundom
kunnat ha samma betydelse. Lappnamnen äro f. ö. daterbara till mycket olika tider, från forntid till ny tid. De förekomma emellertid i
ganska riklig mängd, strödda över hela Finland, i regel vid vattendrag. Måhända skulle även andra namnformer kunna ge antydningar
om förekomsten av samefolk, men därom upplyser förf. ej, eftersom
480
Hur Sverige växte österut
han endast hållit sig till sammansättningsleden lapp-. Lapp-namnen
förekomma, enligt en kartbild i avhandlingen, till övervägande del
österut i Finland, men även jämförelsevis talrikt inom folkvandringstidens ovannämnda södra bebyggelseblock och de senare befolkade
skärgårdsområdena. Här måtte dessa namn vara av hög ålder, eftersom lapparna veterligen under seklernas lopp dragit sig allt längre
norrut. Analogt med vad här sagts om de nordsvenska särnamnen i
Nyland, förutsätta de en icke lapsk befolkning. I den mån de äro
sammansatta med någon svensk ordled, tyda de uppenbarligen på lappars förekomst i svensk bygd, såsom Lappvik ö. om Hangö udd.
T. o. m. på bryggan av öar från Åland till trakten av Nystad finna
vi ett par lappnamn’. Av dessa iakttagelser skulle vi kunna sluta oss
till att den äldsta kust- och skärgårdsbefolkningen tydligen drivit
skinnvaruhandel med de vandrande lapparna. De med dylika namn
utprickade vattenlederna i inlandet skulle måhända också kunna
lämna anvisningar om tänkbara handelsvägar från havet till Fjärrkarelen, längs vilka också svenska handelsmän eller krigare kunnat
söka sig tvärs igenom landet.
Den översikt, jag här sökt ge av den färskaste uppfattningen om
Finlands bebyggelsehistoria, torde visa, att forskningen redan lyckats
få fram vissa klarare linjer och sammanhang. Men vi måste samtidigt erkänna, att bra mycket ännu är dunkelt och att vår nuvarande
uppfattning ännu i betydande mån kan ändras, i synnerhet som många
dolda skatter veterligen ännu finnas i jorden, dem man ännu ej hunnit gräva fram. I alla fall befästes hos oss redan intrycket, att den
svenska bebyggelsen och det svenska kulturinflytandet undergått
många växlingar redan före kristen tid, liksom även senare. Det har
också visat sig, att de för varje tid i regel avspeglat växlingarna i
det svenska moderlandets maktställning. Under Svea rikes kraftdagar
har expansionen östanhavs varit påtaglig, medan den avbrutits eller
blivit avlöst av tillbakagång, när inre split eller andra omständigheter vållat svaghet i väster. Vi ha även kunnat skönja den svenska
statsledningens första målmedvetna försök till kolonisering av den
östra utmarken, en överhetlig omsorg, som i hög grad framträdde även
under senare tider, ja, ännu in på 1800-talet. Om också nybyggarna
under senare tider sannolikt mest voro finnar, så utförde den svenska
styrelsen i alla fall en vacker svensk kulturgärning genom att låta
lägga stora delar av inlandets omätliga ödemarker under plogen. En
helt annan riktning har i våra dagar den statliga koloniseringen i
Finland fått, då den till avsevärd del inriktats på de av gammalt
odlade, tätast befolkade bygderna, därmed inkräktande på och beskä-
rande de numera redan kraftigt kringskurna och genombrutna svenskbygderna i landet.
1 Lappträsk i östra Nyland är en socken, vars bebyggelse torde härleda sig från
åtminstone den svenska koloniseringen efter det andra korståget. Namnet tyder väl
på, att lappar ännu vid denna tidpunkt visat sig i trakten. Om verkligen i detta
fall folknamnet åsyftas med »lapp-».
481
,·