Dagens frågor
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 15 okt. 1946.
Per Albin Hansson Per Albin Hanssons plötsliga frånfälle var med
som politiker. all sannolikhet en händelse lika viktig som valet.
Hans ställning i svensk politik blev till slut så dominerande, så landsfaderligt upphöjd över partistriderna, att hans person var en faktor
för sig i svensk politik. Den utgjorde i sin mån en bekräftelse på att
det personliga även i partilivets och parlamentarismens tidsålder är
det högsta i historien.
Naturligtvis var Per Albin Hansson i mångt och mycket en partitaktiker och såsom sådan mästerligt skicklig. Inte för inte hölls han
ute i världen bland partivännerna för Internationalens champion som
effektiv ledare. Han hade vuxit upp med och byggt sitt fundament på
arbetarrörelsen, och det kunde ännu på slutet av hans bana ges tillfällen, då partiet och landet tedde sig för honom såsom synonyma
begrepp. I sin förmåga att behärska partiet och använda detta som
instrument för uppgörelser med andra grupper låg han avgjort över
föregångsmannen Hjalmar Branting. Som det sagts efter hans död
drev han politiken i dess bemärkelse av det möjligas konst till en
virtuositet, som syntes medfödd.
Hur stora hans partitaktiska talanger än voro, var det dock inte de
som skänkte honom den ojämförliga auktoriteten och det allmänna
personliga förtroendet. Auktoriteten och tilliten vann han genom det
sätt, på vilket han bar upp ansvaret som det största partiets och långa
tider landets ledare. Det var däri som hans storhet som politiker låg.
Det hände säkerligen många gånger, att Per Albin Hansson fann
sig föranlåten att ge efter för trycket från olika riktningar inom partiet och särskilt då från den Wigforss’ska falangen. Ingen partiledare
är suverän eller oberoende av situationernas strömningar och psykoser. Men ändå ha alla på känn att han i de flesta frågor formade
partiet mera än partiet formade honom. Han var, trots de många
starka viljorna och durkdrivna politikerna i det socialdemokratiska
kapitlet, obestridligen ledaren. Möjligen var han blott den förste bland
jämlikar under åren 1925-1928, innan han hunnit skaka av sig konkurrensen. Ernst Wigforss’ ställning var redan då så prominent, att
Per Albin Hanssons definitiva val till ledare 1928 inte alls var någon
tingens självklara ordning. Och Arthur Engberg rivaliserade under
några år på ett ostentativt sätt om makten. Men sedan den Wigforss’ska arvskattemotionen orsakat 1928 års allvarliga valnederlag var
makten över partiet oomstritt Per Albin Hanssons.
Det är anmärkningsvärt att se att Per Albin Hansson i olikhet mot
de flesta andra ledande socialdemokrater inte startade som en långt
utåt vänster irrande bildstormare. Han bekämpade redan i ungdomsklubben Fram antimilitarismen, han fördömde hädelser- 80-talets och
ungsocialisternas sport – och han gick till storms mot Nick Oarter- 482
Dagens frågor
litteraturen. Detta var symptomatiskt. Däri låg både politisk moderation och ideell vilja att fostra. Naturligtvis gick han ganska oförfärat på när han var ungdomsförbundets ordförande, och en viss avvikelse åt vänster visade hans kurva under de halvrevolutionära,
hungerpatologiska stämningarna före författningsuppgörelsen 1918.
Men ju mer han steg i graderna efter invalet i riksdagen 1917, desto
tydligare blev det att hans politiska kompass inte var de socialistiska
teorierna utan praktisk realistisk reformpolitik, med tyngdpunkten
lagd på det sociala området. För honom var säkerligen 30-talet det
lyckligaste, därför att partiet då var starkt nog att i samverkan med
andra grupper påskynda den socialpolitiska skördetiden men inte tillräckligt starkt för att behöva ge sig i kast med att realisera de nedärvda marxistiskt-socialistiska programpunkterna och därvid oundvikligen röra upp hetsiga partistrider. Det finns ingenting som antyder att han fällde några tårar när socialiseringsnämnden, salig i
åminnelse, efter femton års ganska fåfänga tankemödor avlivades.
Han trivdes säkerligen också kungligt som chef för samlingsregeringen, hur stora bekymmer som faran för Sveriges indragande i
kriget än väckte; också samlingsregeringens program, som innefattade
bl. a. att omstridda frågor skulle skjutas på framtiden, gjorde det
möjligt för honom att utan kollision med partiets postulat lägga de
uppslitande och söndrande socialiseringsfrågorna på is. Efter; samlingsregeringens sprängning och sedan socialdemokraterna hastat att
bilda sin partiregering, med dess majoritetsunderlag i bägge kamrarna, tilläto de radikala och de unga inte längre att socialismens äntliga förverkligande uppsköts ytterligare. Per Albin Hansson kunde ej
hejda denna skärpning av partiets politik. Man vet inte heller, om
han ville det. Man iakttog endast, att hans själ aldrig längre var fullt
med. Hans uttalanden voro medvetet dubbeltydiga. Den annars från
honom städse oskiljaktiga säkerheten felades eller brast. Måhända
var bristen på entusiasm för socialiseringen blott ett ålderssymptom,
hans föraning om att den stora striden om det socialistiska samhället
skulle få kämpas hans slocknande livskraft förutan. Ingen tvekan kan
dock råda om att han’— vad han innerst inne än trodde i socialiseringsfrågan – aldrig skulle ha medverkat till några abrupta och våldsamma ingrepp i den ekonomiska samhällsordningen utan på sin höjd
tillåtit en marsch i korta etapper.
Hur stor Per Albin Hanssons maktinstinkt än var – och det har
berättats att han, när Branting en gång vid sina ministärbildningar
glömt bort honom, ändock självmant och självsäkert iklädd frack tog
säte i kretsen- så var makten dock för honom inte allt. Det är genom
Tingstens stora verk om socialdemokratien nu känt, att han på 1932 års
partikongress, då en klar avrustningsmajoritet var tillfinnandes,
ställde kabinettsfråga som partiordförande. .Även om han som en av
sina svåraste belastningar signerade 1925 års nedrustningsbeslut var
han uppenbarligen alltid försvarsvän och han försökte att göra även
partiet försvarsvänligt. Länge lyckades han blott endels i detta sitt
uppsåt. Men han var beredd att sätta sitt ledarskap på spel för försvarsfrågans skull. Och säkerligen har han även i andra viktiga frå-
483
Dagens frågor
gor tvingat en radikalt otålig majoritet att böja sig för hans försiktigare kurs.
Med ganska stor visshet kan det sägas, att Per Albin Hanssons
största insats under mellankrigsåren varit att han dämpade de sociala
strider, vilkas tillspetsning och akutisering syntes så hotande nära
efter det förra världskriget. Det fanns hos honom för att vara arbetarledare mycket litet av ockrande på klasshatet eller spelande på klasskampens strängar. Inte ens under den upprörda Ådalsdebatten i riksdagen 1931 blåste han under elden utan bevarade sin kyla, i motsats
t. ex. till Engberg och Wigforss. Till denna klasspolitiska utjämning
medverkade tvivelsutan många andra faktorer, inte minst den oberoende av honom genomförda ekonomiska expansionen och en växande
förståelse på arbetsgivarhåll för arbetarnas krav; senare tillkom väl
även socialdemokraternas fruktan för en liknande reaktion i Sverige
som i Italien och Tyskland. Det är långtifrån uteslutet att Per Albin
Hansson vid denna dämpning av klassmotsatserna hade i tankarna
partiets behov av understöd även från andra samhällsgrupper än
kroppsarbetarnas på dess väg mot den åtrådda majoriteten. Men så
konsekventa voro under två årtionden hans paroller om samarbete
över klass- och partigränserna, att det vore orimligt att i dem söka
efter falska ackord. Tvärtom te sig hans samförståndssträvanden som
det mest genuina i hans politiska gärning.
Per Albin Hansson ägde det som för en politiker är lika viktigt som
mindre vanligt. Han hade modet att gå mot en populär dagsstämning
hos folket eller i partiet. Med andra ord: han ryggade aldrig för sitt
personliga ansvar. Per Albin Hansson var nog ingalunda okänslig
för popularitet men han jagade inte efter den och gick aldrig i dess
ledband. Han vågade ta en dust på A-salen med Z. Höglund och andra
när så fordrades. Hans mod kunde rent av gå till övermod. Men det
imponerade. Det stärkte allas respekt för honom. Och hans iskalla
nerver gåvo honom i regel övertaget över vederdelomännen. Det låg
inte för hans natur att vara blott en ledare till namnet. Liksom Branting kände han sig inte blott som en folkhövding utan även in i det
sista som en folkuppfostrare; säkerligen överträffade han denne i
att våga säga de missnöjda massorna vad han ansåg vara sant eller
nödtvunget utan förskönande omskrivningar, rakt på sak och på deras
eget språk.
Hans kungstanke för samarbetet mellan partier och intressen blev
iden om samlingsregering. Det var hans mest personliga bidrag till
den politiska teorien. Hur den uppstod och framväxte hos honom är
ej fullt klarlagt. Den formade sig till en början som en rekommendation av majoritetsstarka koalitionsregeringar och utvecklade sig sedan
till ett principiellt förord för alla lojala, demokratiska gruppers medinflytande och medansvar i regeringsarbetet. Möjligen var det den
otåliga väntan under Ekmans båda och Lindmans andra ministärer,
som hos den socialdemokratiske ledaren födde iden om regeringssamverkan. Lika troligt är dock att det var de socialdemokratiska minoritetsregeringarnas vedermödor och besvär att åstadkomma positiva
lösningar i riksdagen, som gåvo honom motiven. Måhända tog han
484
Dagens frågor
också vissa intryck från demokratiernas trångmål under mellankrigsåren och särskilt under 30-talet, varvid han i samlingsregeringen såg
en säkerhetsanordning till förhindrande av de inrikespolitiska stridernas urartning. Evident är emellertid, att samlingsiden för honom var
ett följdriktigt utflöde ur hans folkhemsideologi. Han såg i det demokratiska styrelsesättet det ömsesidiga hänsynstagandet och kompromissen såsom något både oundvikligt och i sig självt riktigt. Han
väjde i det längsta för att göra partiets makt till partiets övermakt.
De sakliga, successivt mognade resultaten bildade hans värdeskala.
I samlingsregeringen slog hans kompromisseriska geni också ut i
fullaste blom. Han måste emellertid ge avkall på sitt eget konstitutionella patent, när den sista Hanssonska regeringen bildades i fjol somras. Han böjde sig för Ernst Wigforss och de yngre, när dessa för
partiets räkning rekvirerade regeringsmakten odelad. Men det skulle
inte förvåna, om han i den nya partiministären såg något endast temporärt, blott en nödvändig passage på vägen tillbaka till koalitionerna
eller allpartiregeringen. Om Per Albin Hansson såsom troligt är tvekade om samlingsregeringens sprängning, så ha socialdemokraternas
motgångar vid årets val bekräftat att han även denna gång såg »över
muren» och längre än partiets aktivister.
Per Albin Hanssons ställningstagande under kriget ha i vissa sammanhang varit mycket omstridda. Att han såg långt och handlade
oeftergivligt konsekvent i sin strävan att undgå kriget erkänna emellertid alla. Utan hans fasthet och auktoritet kunde vår neutralitetspolitik lätt ha spårat ur. Sällan imponerade han så som genom den
självklarhet, med vilken han påtog sig det oerhörda ansvaret för denna
politik, även när andra statsråd stodo närmare till att ta emot opinionsstötarna. Det låg dock åtskillig tur och inte enbart skicklighet
i att vårt land undslapp att dras in i kriget, särskilt om man tänker
på hur svagt vi trots 1936 års försvarsökning och den sedan 1938 forcerade extra upprustningen stodo rustade vid krigsutbrottet. Säkerligen
skulle det ha uppstått mindre strid om hans politik under kriget, därest
han varit lyckligare i sina formuleringar när han försvarat denna i
radio, föredrag eller riksdagsinlägg. Hans försvarstal fingo ibland
en känslolös, docerande, processlysten ton över sig, som förtog den
realpolitiska argumenteringens verkan. För en konstruktiv nordisk
försvarspolitik saknade han med sin försiktiga och oromantiska läggning tydligen allt intresse.
Det kommer länge att diskuteras, om Per Albin Hansson var en
intellektualist eller uteslutande en realist. Någon intellektuell lidelse
i vedertagen bemärkelse ägde han inte. Men han var en skarpsynt
politiker med sällsynt klarhet och tankereda, därtill förhjälpt av en
intuitiv klokhet. Han tycktes inte så litet förakta doktriner och teorier. De föreföllo honom såsom en tämligen värdelös belastning för
en handlingsmänniska. Han var inte heller någon dialektiker i akademisk mening. Han låg mindre för teoriserande än brodern, generaldirektör Sigfrid Hansson. För Per Albin Hansson tycktes det vara
nog med ett socialt patos, vars äkthet ingen kunde ta miste på. Gav
han sig ut på principiella inlägg om ekonomiska och sociala problem- 485
Dagens frågor
ställningar, blevo dessa understundom mycket allmänna, vaga, ibland
truistiska. Men hans intellekt var tillräckligt skarpt och snabbt för
att ge honom möjligheter att även då lägga fram de väsentliga synpunkterna. Hans force var dock att vid behov hastigt analysera en
realfråga och utan enkel medeltalsräkning utstaka den framkomliga
vägen för dess lösning.
Som talare har Per Albin Hansson blivit olika bedömd. Minst kom
han nog till sin rätt i de många radiodeklarationerna, även om hans
auktoritativa, lugna, massivt fasta meningar nog inte förfelade sin verkan på de stilla i landet. Bäst låg hans talarkonst till för riksdagen.
Hans ordval var ganska knappt men nog avsiktligt knappt. Hans
meningar voro i regel i all sin korthuggenhet upptimrade med bestickande koncis logisk skärpa. Han visade dessutom mestadels – men
långtifrån alltid – ett godmodigt och avväpnande gemyt – i detta
hänseende inte så litet påminnande om Arvid Lindman. Men allra
mest utstrålade han en bred myndighet. Hans rätta element var debatten, där hans rent mekaniska säkerhet, som kunde göra hans föredrag ganska monotona, byggdes på alltefter situationens behov med
fyndighet, ironi, raljeri eller skärpa och där hans framställning trots
ordens långsamma parad blev full av liv och temperament. Nästan
jämt lugn och kall hade han efter ett helt livs nästan dagliga talande
eller debatterande skaffat sig en enastående ringvana, som skänkte
honom en överlägsenhet även då sakskälen voro svaga eller tröto.
Många av hans motståndare fruktade denna hans rutin mer än hans
argumentering. Som alla framstående talare hade dock även han sina
bättre och sämre eller tröttare dagar. Under de sista åren höll han
– utom vid interpellationssvar ’—– sällan några i förväg preparerade
riksdagstaL Hans oratoriska insatser blevo mer och mer den improviserande polemikerns. De stora anförandena hörde de flesta till hans
tid som oppositionsledare. Höjdpunkten i hans parlamentariska retorik var säkerligen hans stora, fritt framförda anförande i försvarsfrågan 1936, då han ställde kabinettsfråga på folkpensionernas dyrortsgradering. Med stark självkänsla och oerhörd lidelse lämnade
han då en sluttablå över regeringens politik och gjorde upp räkningen
med oppositionen. Det var en våldsam agitatorisk eruption av vilja
och kraft i detta halvannan timme långa avskedstal, till vilken bägge
kamrarna en i sänder häpet eller andäktigt lyssnade. Ä ven om Per
Albin Hansson såsom vältalare överträffades av flera företrädare
(främst Eden, Sandler och Trygger), har nog ingen annan svensk
statsminister – möjligen med undantag för Staaff – varit en på
samma gång så skicklig, slagfärdig och verkningsfull talare som han.
Mycket belysande var den stora duellen mellan honom och Sandler i
Finlandsfrågan 1940 i remissdebatten, där den senare trots den ojämförligt större glansfullheten steg för steg retirerade.
Som statsminister hade Per Albin Hansson liksom alla sina företrädare sin personliga metodik. I motsats till särskilt Eden, Hammarskjöld och Ekman sysslade han veterligt mycket litet och ganska motvilligt med detaljer. Flera av hans kolleger ha vittnat om den stora
sfär av självständighet, som han mätte ut åt departementscheferna.
486
Dagens frågor
Vid behov hade han visserligen mycket lätt att sätta sig in i detaljer – och som ung försvarsminister var han känd för att behärska
sitt departements både stora och små frågor – men han sparade sin
kraft åt de stora och spännande stridsämnena. Aldrig heller har det
funnits så många ledande departementschefer som i hans ministärer
-Wigforss, Sandler, Möller, Unden, Sköld, Engberg etc. -mest därför att socialdemokraterna suttit så länge vid makten, att fackministrarna i andra regeringar aldrig haft motsvarande tillfällen att skaffa
sig anseende och ryktbarhet. Och likväl kretsade allt kring honom,
eller fanns han i bakgrunden. Mycket betecknande var också hans
generösa redobogenhet att undsätta angripna eller nödställda fackministrar, även de borgerliga under koalitions- och samlingsregeringarnas tid. Härvid berikade han dock icke, såsom t. ex. Eden, överläggningen med några nya sakuppgifter utan nöjde sig helst med
några allmänpolitiska eller allmänmänskliga vändningar. Först den
framtida historieskrivningen kan dock förfoga över allt det material,
som fordras för att riktigt teckna och karakterisera maktfördelningen
i det inre arbetet under hans rekordlånga regeringsepok
Per Albin Hanssons rent mänskliga egenskaper ha både före och
efter döden skildrats och färglagts av de många vännerna inom och
utom hans parti. Här skall intet tillägg eller avdrag göras. Det märkligaste var att han trots sin självmedvetenhet ändock var ödmjuk nog
att förbli densamme som människa mot hög och låg under hela sin
legendariska levnadsbana från det fattiga murarhemmet utanför
Malmö till ställningen som major domus i Kanslihuset.
Elis Håstad.
Kultur~~~ renäs- Det är ver~ligen en av de märkligaste företeelser
sans i Osterrike. i våra dagar: mitt i det djupaste elände grönskar
och blommar det österrikiska kulturlivet. Ännu kan freden knappast
skönjas. Alla ansträngningar i den riktningen ha hittills strandat på
tvister stormakterna emellan. Och inte heller kan man ännu se en
möjlighet att bilägga striden som blåste upp i och med ryssarnas
anspråk på de österrikiska oljekällorna och på monopolet på Donautrafiken. Gränserna ha inte definitivt dragits ännu. Och på grund av
alla dessa svårigheter kan inte penningvärdet bestämmas. Under
tiden mellan april1945 och april1946 steg sålunda levnadskostnaderna
enligt officiella redogörelser med omkring 40 %. Priset på bröd, mjöl
och kött steg ändå mera. Vissa viktiga industriella råvarors priser
stego mellan 70 och 130 % och även statsbanornas avgifter ha höjts
betydligt. Fortfarande beräknas 35 % av budgeten för besättningstrupperna och sålunda kan det inte vara tal om en ordnad budget.
Men det finns också en annan sida i detta land av hunger, undernäring, bostadsbrist och en ganska tvivelaktig säkerhet. I mitten av
september ägde för första gången på sju år det österrikiska derbyloppet rum, t. ex., denna glanspunkt i de sällskapliga och sportsliga
festligheterna i en fredsepok Därmed överträffas till och med Tjeckoslovakien och det världsberömda hästlandet Ungern. Vidare: mellan
487
Dagens frågor
den 6 och 13 oktober hölls- också för första gången på sjuår-den
berömda wienska internationella mässan, till på köpet i den delen av
Pratern som bomberna nästan helt och hållet förstörde. På sex veckor
röjdes ett område av 30,000 km2 och enorma massor av grus och murbruk fördes bort. Ett jättearbete uträttades. I Messe-Palast kommer
att ges en överblick över Österrikes slöjd och hantverk. Man väntar
deltagare från Frankrike, England, Amerika, Tjeckoslovakien och
Schweiz och varje besökare tilldelas ett kort för cigarretter, kaffe och
andra svåråtkomliga njutningar. Vidare: tio teatrar och två operor
spela i det fattiga Wien. Konserter uppföras nästan lika ofta där
som i Stockholm: åtta konserter äro utfästa för onsdagskvällarna,
där samtliga Beethovensymfonier skola uppföras men också moderna och modernaste kompositioner. Därtill komma åtta kvällar för
kammarmusik med ett lika underbart program och sex »Konserter
för Musikälskare och -kännare». För att inte tala om alla kabareter,
revyer och biografer som tycks ha mottot: Wien dansar och ler igen.
Helt i överensstämmelse med denna bild av otroligt uppsving oberoende av de yttre omständigheterna är också den stora ökningen av
tidskrifter, många med kulturella ambitioner och luxuöst utstyrda.
Framför mig ligger: ett specialnummer till minne av Albrecht Diirer,
två tidskrifter som från en andlig synpunkt diskutera teatern; vidare
finns det tre nya konservativa tidskrifter, bland dem två klerikala.
Alla tryckta på vackert papper och med praktfulla illustrationer, som
om den så mycket omtalade pappersbristen inte existerade. . . Också
utåt förso’ker den österrikiska kulturen hävda sig. Wiens filharmoniska orkester förbereder en turne till Schweiz, Frankrike och England, utställningar bytas och just nu vandra wienarna helt hänryckta
till en utställning av det berömda engelska Tategalleriet.
Det vore naturligtvis fel att tro att dessa detaljer, hur glädjande
de än må vara, utgöra hela bilden av livet. Krisen är – åtminstone
i det stora hela – oförändrat allvarlig. Visserligen har matsituationen något förbättrats genom tillgången av grönsaker, potatis och
frukt. Men ransonerna äro fortfarande så små att det, som skall räcka
en hel månad, förbrukas på ett par veckor. Ännu gäller det att lösa
det kvistiga problemet att anpassa schillingens fiktiva värde efter
de verkliga förhållandena på den utländska marknaden utan att därigenom förorsaka svåra rubbningar och inflation.
Tyvärr har man ännu inte kommit så långt i avnazifieringsprocessen vilket är djupt beklagligt. Ty innan detta grus har undanröjts
lika grundligt som gruset på gatorna, är’ ingen återhämtning eller förnyelse möjlig.
I och för sig ·- och detta är det egentligt nya i detta nya Österrike – visar det sig att landet är ekonomiskt livskraftigt, förutsatt
naturligtvis att man vill hålla det vid liv. Viktiga förhandlingar ha
förts med England, varvid Österrike erbjöd trä och möbler för att
få ylle till förädling. London förstår helt tydligt att man genom små
enstaka krediter stimulerar varuutbytet. De österrikiska delegaterna
ha också berört den mest brännande av alla frågor, nämligen vad som
kan göras för att undvika ett farligt vakuum när UNRRA inställer
488
Dagens frågor
sin verksamhet. Arbetslösheten har också sjunkit, vilket naturligtvis
till stor del beror på de många reparationsarbetena.
Hur som helst, det finns tydliga tecken på en verklig renässans och
det är beundransvärt med vilken livskraft detta nu redan tre gånger
tillintetgjorda Österrike arbetar på att resa sig ur det moras som
slavtiden förde med sig. Nu är det statsmännens plikt att genom en
snar fred understödja dessa goda tendenser. Utrikesministern Dr
Gruber, som får räkna sig framgången i den sydtirolska frågan tillgodo, försäkrade vid sin hemkomst från Paris att han inte trodde att
det fanns någon stormakt som ville fördröja Österrikes fred. Man får
hoppas att denna tro också kommer att besannas av händelseutvecklingen. Därav har man hittills tyvärr inte fått se mycket.
Ernst Benedikt.
En ståndaktig Hitlermotstån- Bland de tidskrifter, som åter utges
dare i Hitlers Tyskland. i Tyskland, är Die Deutsche Rundsehan en gammal kär bekant. I en tid, då Tredje riket lade i dagen
den argaste kulturfientlighet, var Deutsche Rundschau under Rudolf
Pechels ledning en sann oas. Den skänkte många tusenden andlig
tröst och tillförsikt. Medan alla andra den äkta tyska kulturens vittnen voro förlamade, höll den ut. Till slut fick den dela andra självständiga publikationers öde; under krigets sista del förbjöds den,
utgivaren Pechel häktades, misshandlades och skickades med sina närmaste medarbetare till koncentrationsläger. Först genom de allierades
frammarsch befriades de.
Var stod Deutsche Rundschau~ Vad representerade den~ I första
hand skulle den kunna kallas god borgerlig, konservativt traditionell
i fråga om historia och statsuppfattning, liberalt tolerant när det
gällde religion. Därvid höll lien sig alltid trofast vid den tyska humanismens och idealismens kulturarv, sådant som detta gick tillbaka
till linjen Goethe-Schiller-H umboldt-Keller-Burckhardt-Tredje
humanismen.
Med nästan varje häfte levererade Deutsche Rundschau inlägg, som
måste vara barbariets herrar högst oangenäma. Sålunda införde den
mitt under folkmorden ett bidrag, som innehöll ett oreserverat erkännande och hyllande av Churchill. Eller också riktade den några varnande ord mot den allt nedtryckande maktapparaten genom att citera
den federalistiske och konservative Constantin Frantz’ klassiska uttalanden. När Burckhardt genom tiden själv vid krigets början plötsligt blev aktuell på nytt, gjorde sig Deutsche Rundschau till hans
språkrör. Den bekante Miinchensociologen Rudolf von Martins bok
om Nietzsche och Burckhardt erhöll väl knappast någon annanstans
en så välvillig behandling, trots bokens förintande avräkning med
Hitlers nietzscheanism. Dessemellan slängde Liebtenberg ut sina spetsiga pilar i form av oöverträffade aforismer. I tidskriftens linje låg
också vården av antikens humanistisk arv. »På promenad med Horatius» hette ett strålande inlägg. Djupgående analyser över det grekiska dramat gåvo författaren tillfälle att rikta några välplacerade
aktuella florettstötar mot omänsklighetens system.
489
,·
..-.
Dagens frågor
Gördeler, själen i sammansvärjningen mot Hitler den 20 juli 1944.
räknades också med bland författarna. Werner Bergengruen, den
katolske diktaren, som redan stod med ena foten i koncentrationslägret, publicerade då och då någon dikt. Historikern Arnold Bergsträsser gav den nationalsocialistiska staten dödliga hugg i sina historiska analyser om Napoleon och Ludvig XIV. I ett av hans bidrag
om jakobinismen hette det sammanfattningsvis: »På grund av sin
godtycklighet och sina överdrifter har detta terrorsystem gått under.>~
Vem tänkte då inte på den egna tiden~ Överhuvudtaget varierades.
hybristemat, för humanisterna så förtroget. Skickligt kritiserades indirekt det aktuella händelseförloppet genom citat från Wilhelm Raabe,
vars uppslagsrika brev om Bismarckstiden. hade att säga 1941 års.
tyska läsare så mycket.
Detta var tekniken för detta det tryckta ordets fälttåg mot Hitler..
Men kämpade på liv och död. Deutsche Rundschau uppträdde såsom
en humanismens partisan i den grymma omänsklighetens läger. Detta
krig kunde endast sluta med en skickelse. Deutsche Rundschau och
dess krets blevo själva offer för denna maktdemoni, åt vilken Pechel
hade ägnat en analyserande artikel.
För den lyhörde tyske läsaren, som var van att läsa mellan raderna,
tedde sig Deutsche Rundschau som en öppen bok. Så skrevs den, så
bör den läsas och så skall den förstås.
Professor Arnold Bergsträsser lyckades att före det tyska fälttåget
mot Ryssland i en artikel om »Napoleon vor den russischen Kriege»
anställa en nedgörande kritik av den tyska krigföringen. Denna artikel skall säkerligen en gång i tiden värdesättas såsom ett uttryck
för skarpaste antinazism. Redan den omständigheten att artikeln
skrevs »vor den russischen Kriege» visar tydligt att man då, i januari
1!141, var fullständigt klar över utvecklingen. Å ven sambandet i det
inre tvånget hos Napoleon och Hitler till ett anfall på Ryssland framhävdes tydligt. »Tiden tycktes då vara inne att vända sig mot den
store motståndaren under sekler, att äntligen göra upp räkningen
med England.» Men ett anfall på öriket visade sig i bägge fallen
omöjligt. Ett anfall mot Egypten kunde, menade Napoleon och Hitler,
blott träffa den historiske motståndaren. I första hand återstod så-
som enda utväg i striden mot England marschen över kontinenten.
Europa måste befinna sig i våra händer; först därefter kunna vi betvinga England. Därefter följde en skarpsinnig analys av det militära tänkandet. Napoleon »var liksom så många militärer före och
efter honom behärskad av iden att man niåste skydda en gräns genom
att erövra det område, varifrån man skulle kunna angripas. Denna
åskådning har varit bestämmande för många erövringar i historien.
Den är också inte obetingat falsk; den blir i praxis dock falsk därigenom att erövraren och den ansvarige ledaren inte inskränka sig
till att säkra en särskilt farlig punkt på gränsen utan tvärtom tro
sig nöcl.sakade att säkra den nyss erövrade sträckan, men därigenom
råka in i oändligheten, alldeles oberoende av att varje erövring utlöser motkrafter och ständigt väcker till liv faran att dessa motkrafter kunna slå sig tillsammans i revanschsyfte, även om de inte
490
Dagens frågor
skulle geografiskt vara förenade, och bilda en övermäktig koalition,
som till slut slår och kanske också i grunden fördärvar erövraren.»
Vems tankar inriktas inte vid läsningen av dessa truismer på Surlottyskland och Polen~
Men Napoleon-Hitlers geni befattar sig inte endast med strategi:
»Han var övertygad om att statens omnipotens är det bästa även för
näringslivet. Enligt hans uppfattning bör ingenting i samhällsorganismen hänga på individens lynne, liksom i världsalltet ingenting bör
överlämnas åt slumpen. staten har skyldighet att ingripa för det allmänna bästa också i det ekonomiska livet för att reglera detta. Den
psykologiska bakgrunden till denna uppfattning är utan vidare klar:
den lille äventyraren anser sig vida klokare än alla andra människor
i allting.»
Till en deputation av köpmän och hantverkare, som lyckönskade
honom till sonens födelse, yttrade Napoleon att Englands tullmurar
tillfogade honom det största besväret. Han skulle inte sluta fred
såsom bourbonerna gjorde före honom. »Jag är inte någon efterträ-
dare till de franska kungarna utan till Karl den store och mitt kejsardöme är en fortsättning på frankernas …» »Stora ord, önskebilder,
som inte motsvarade verkligheten.» Tsaren yttrade i en rundskrivelse
till de europeiska hoven om Napoleon: »Vilket värde kunna alliansBr
ha, om de fördrag, som de vila på, inte hållas~ Han träffade därmed
kärnpunkten. Då Napoleon bröt alla fördrag, om det passade hans
politik, gjorde han sig ’vertragsunfähig’.»
Deutsche Rundschans intellektuella frond förutsåg Hitlers slut:
»Hans (Napoleons) motståndare sågo genast det välförtjänta ödet.
Fransmännen förstodo detta först sent, men i dag är det en allmän
uppfattning i Frankrike’—- bortsett då från några outsiders, som ingen
i Frankrike tar på allvar – att hans regeringstid på det hela taget
betydde en stor olycka för landet. Och detta är den hårdaste domen.
Förvisso inte oförtjänt.»
Av samma författares hand är en artikel över Ludvig XIV. Om Yi
utbyter de historiska namnen Ludvig och Louyois mot Hitler och
Himmler så blir läget klart: »’l’ill allt detta kom en övermåttan grym
krigföring. Den franska armen härjade i det besatta landet, hänsynslöst utpressande och Yilt förstörande. Det besatta området måstB
underhålla ockupationsarmen. Krigsminister Louvois, samma man
som senare ödelade Pfalz, Yar äyen här den ansvarige rådgiYareu.
Det var på hans befallning som den rövaraktiga utsugningen sattes
i gång. ’Not kennt kein Gebot.’ Konungens härar måste leva. Denna
uppfattning inbringade visserligen för ögonblicket fördelar men i
längden gick den ut över fransmännens anseende och goda rykte.
Ett sådant uppträdande framkallar hos den utplundrade ett hat, som
bildar jordmånen för en arvfiendskap mellan folken, och fädernas
politik belastar landet under århundraden med ett tungt oinlösligt
hypotek.»
Rudolf Pechel kritiserade vad Göbbels en gång på fullt allvar kallade »den germanska demokratien», vars förverkligande skett genom
Tredje rikets skapelse. Han gjorde det mästerligt i en uppsats hos
491
Dagens frågor
Altgermanische Gesellschaft: »Fiihrern måste övertyga i tal och mottal, då den fria meningsyttringen var en självklar rätt för varje
fri man. Den germanska folkkonungen var alls inte gud på jorden.
Han var underställd den friaste kritik. Det var motsatsen till de
orientaliska folkens härskare, som förgudades genom smickrare.»
Dödsstöten mot Tredje riket och Hitler sattes emellertid in i en
fulländad artikel över den sydamerikanske diktatorn Lopez. Den härflöt ur Ernst Samhabers penna. Författaren gjorde en glänsande jämförelse mellan Hitler och Lopez, Tyskland och Paraguay: »Francisco
Solano Lopez levde i en drömvärld, som hade löst sig från denna
världens verklighet. Vi kunna inte vägra dessa drömmar vår beundran, ty de hade till mål ingenting mindre än en hel världsdels omgestaltning; han ville ge denna ett nytt ansikte och en ny ordning.
Genom att ingen i hans omgivning vågade framhålla för honom det
omöjliga i att förverkliga dessa högtflygande tankar frestades Lopez
att sätta in hela nationens ’Gut und Blut’ för att nå dessa mål, kosta
vad det kosta ville. I denna konflikt mellan inbillningens värld och
verklighetens se vi den egentliga roten till det vansinne, i vilket
Lopez växte upp. Utan de fruktansvärda nederlagen på slagfälten
skulle det kanske aldrig komma till öppet utbrott, vad presidentens
motståndare betecknade som det rena vansinnet, vilket i varje fall för
Paraguay skulle för långliga tider ha inneburit de förskräckligaste
katastrofer.»
Därefter följde en analys av krigföringen, hela tiden i närmaste
anslutning till Hitler: sammanbakande av alla krafter redan i fred,
blixtkrig, Pyrrhusseger, överfall på grannstaterna. överhuvudtaget
är denna artikel från april 1941, då Hitler stod på höjden av makt,
en storslagen vision av det tyska öde, som snart skulle gå i fullbordan.
Lopez, bländad av sin ställning, rusade fram utan att ta hänsyn
till sina begränsade medel. Han angrep plötsligt Argentina (anfallet
på Ryssland förbereddes ju redan då). Lopez’ framgångar blevo ödesdigra. »De visade att faran av denna totalitära stat tedde sig så överväldigande att Argentina (Ryssland) och Brasilien (England) glömde
sitt gamla inbördes hat och slöto sig samman till ett nära förbund
mot den uppåtsträvande militärstaten …» »I fördraget av den l maj
1865 (Atlantchartan) brukades stora ord. Kriget skulle inte föras mot
Paraguays folk utan blott mot Paraguays tyrann. Samtidigt ingingo
dock de förbundna staterna en hemlig traktat, som förutsåg Paraguays
fullständiga avrustning, ett stort krigsskadestånd och en förändring
av gränserna till de allierades förmån.»
>>Så vilar då ännu i dag en förbannelse över namnet Lopez, den
svarte tyrannens. När han såg sig alltmer trängd tillbaka grep han
till ständigt vettlösare åtgärder. Vansinnet, som till en början ännu
doldes och som tog sig uttryck i storartade planer och djärva förslag,
skaffade sig luft genom att uppoffra trupperna och framför allt i
misstro till den närmaste omgivningen … J u mer hans vansinne tilltog, desto mer berättigat blev hans misstroende, ty desto flera personer med ansvarskänsla sökte finna en väg att förskona nationen från
det yttersta och åstadkomma en ärofull fred. Med den dåtida nästan
492
Dagens frågor
medeltida straffrättens fruktansvärda medel nedslog Lopez dessa ansträngningar. Paraguays folk måste gå lidandets väg ända till det
bittra slutet.» Egon Kätting.
Den nye stats- Per Albin Hanssons dödsfall aktualiserade i ett slag
ministern. det ledarskifte inom det socialdemokratiska partiet,
som så länge gissningsvis diskuterats i interna politiska kretsar så-
som en eventualitet. Om skiftet skulle ha ägt rum före kommunalvalen den 15 september, hade troligen hr Wigforss haft de största
utsikterna. Men valutgången kastade om läget. Kommunisterna visade inte den röststyrka, som de själva hoppats på och socialdemokraterna fruktat för. Kommunisternas expansionsmöjligheter visade
sig ha en gräns, och den största faran för socialdemokraterna uppenbarade sig från det borgerliga hållet. I denna nya situation synes
hr Wigforss’ namn ha betraktats såsom allt för omstritt och utmanande. Oavsett detta är ju hr Wigforss regeringens äldste ledamot,
redan inne i den civila pensionsåldern, och det har inte hjälpt att
han trots åren alltjämt är den svenska politikens »Spänstfenomen»
– för att låna ett smeknamn på en berömd trestegshoppare från hr
Wigforss’ halländska hembygd. Att döma av tidningsutsagor föreslogs dock hr Wigforss från något eller några håll vid partistyrelsens
överläggningar, men före voteringen tog han själv tillbaka sin kandidatur till förmån för hr Erlander och sedan figurerade hans namn
tydligen inte vidare i de övriga partiinstanser, som medverkade vid
valet.
I stället kom huvudstriden att stå mellan Per Albin Hanssons oskiljaktige följeslagare sedan ungdomsåren, socialminister Gustav Möller,
och den senares älsklingslärjunge, ecklesiastikminister Tage Erlander.
Vilka krafter som voro utslagsgivande vid denna kordiala valstrid
vet man inte riktigt. Att flertalet av de äldre inom riksdagsgruppen
och särskilt dess förtroenderåd föredrog socialministern är dock tydligt. Det lär också länge ha lutat mot hr Möllers seger vid riksdagsgruppens slutliga val, ända till dess en rad av regeringsledamöter
slöt upp kring hr Erlanders namn. Detta anbefalldes såväl av de äldre
Unden, Wigforss och Sköld som av de yngre Vougt, Ericsson i Kinna
och Torsten Nilsson. Hr Möllers främste supporter tycks ha varit hr
Sandler. Sedan en så allsidig krets av regeringsledamöter ställt sig
bakom hr Erlander kunde han, emot förtroenderådets förslag, samla
en knapp majoritet inom riksdagsgruppen, som sålunda fastställde
partistyrelsens preliminära val. Därefter slöto även hr Möllers anhängare upp kring den nyvalde ledaren och svuro honom tro- och
huldhetsed, såsom alltid plär ske vid dylika solenna tillfällen.
Valet är en bekräftelse på hur tillfälligheternas spel kunna avgöra
de viktigaste persontillsättningarna. Skulle skiftet ha ägt rum för
ett par år sedan, innan ännu hr Erlander debuterat som statsråd,
skulle med visshet hans namn aldrig kommit på tal. Om Per Albin
Hansson levat ytterligare ett par år kan det mycket väl tänkas att
någon annan av de yngre statsråden till dess hunnit göra sig bemärkt; möjligt är också att en sakligt så stark kandidat som hr Sköld
36- ~6732 Svensk Tidskrift 1946 493
,··
Dagens frågor
då skulle ha kunnat återvinna något av den popularitet som han förlorat som försvarets hänsynslöst kraftige målsman under sju långa,
svåra år. Av de yngre torde annars blickarna främst ha varit riktade på statsrådet Sträng. Han är dock en novis inte bara i regeringen utan även i politiken och har ännu inte några större regeringsinsatser att peka på men när det gäller personlig bredd och auktoritativ talekonst har han mycket som erinrar om den avlidne statsministern.
Det är svårt att ange, hur hr Erlanders hastiga upphöjelse till partiledare och statsminister skall tolkas. Så mycket är givet, att partiets
majoritet önskade en yngre kraft, en man från den s. k. tredje generationen, hellre än ett provisorium med någon från det äldre gardet
som övergångstidens ledare. Skulle annar:-; någon ha varit närmast
att bära upp arvet efter den bortgångne ledarcu hade det onekligen
varit hr Möller, :-;om visserligen har ett obändigt o<·h överlägset temperament i jämförelse med Per Albiu Hans:-;ons fryntliga lugn men
som inte minst i förhållande till kommunisterna liksom i utrikespolitiska frågor lagt stor självständighet i dagen. Bland de yngre
är hr Erlander obestridligen den mest mångkunnige och arbetsamme
och väl också den effektivaste. Han har främst sysslat med socialoch skolfrågor men är även skatteexpert, handhade polisväsendet och
byggnadsfrågorna under en stor del a v kriget samt är bevandrad i
ekonomisk teori. Det är kanske i många socialdemokraters ögon en
brist hos honom att inte ha varit kroppsarbetare, medan andra säkerligen anse det vara en fördel att statsministern i vår internationella
tid har bakom sig några akademiår med den överblick och dc språkkunskaper som dessa år böra skänka. Skulle man vilja karakterisera
statsminister Erlander såsom moderat eller radikal socialist är detta
såtillvida vanskligt, som han under sin riksdagstid varit en av de
lojalaste bland de lojala mot partiledningen. Som statsråd har han
fått en personligare profil, och allmänt har han bokförts bland de
radikalaste. Det är dock ovisst om hans val är ett direkt uttryck för
den radikala och ungdomliga riktningens seger eller om det mest
skall betraktas som ett förlägenhetsvaL Som politisk personlighet har
han i sitt uppträdande mycket få beröringspunkter med företrädaren.
I likhet med honom har han doek ett för partistrategi utvecklat sinne,
oeh trots hans vittsvävande radikala läggning är det därför troligt
att kursen ytterst konuner att bestämmas av realp<>litiska faktorer,
d. v. s. utvecklingen av partiförhållandena. Givet är att han åtmin- :-;tonc till en början aldrig kan räkna med att kunna utöva samma avgörande inflytande som Per Albin Han:-;son. Dot finn:-; inga psykologiska sannolikhetsskäl för att så envisa och målmedvetna män som
hrr Möller, Wigforss, Sköld och Unelen frivilligt komma att avstå från
makten i sina hjärtesaker. Maktinstinkt är ju <m konstant cwh ingen
variabel, och den brukar allra minst avta med åren.
Själva proceduren vid utseendet av efterträdare på statsministerposten är ett unikurn hittills i den svenska parlamentarismens historia.
När under 1800-talet en förändring förekorn blott på statsministerposten, dirigerade konungen egenhändigt nytilh;ättningarna – det
494
Dagens frågor
skedde sålunda 1883 när Thyselius ersatte Arvid Posse, 1884 när Themptander efterträdde den förre, 1891 vid skiftet Akerhielm-Boström,
1900 vid vaktombytet Boström-von Otter och 1905, när Ramstedt
trädde in i stället för Boström. Ånnu vid skiftet De Geer den yngrevon Sydow 1921 hävdade konungen helt sitt prerogativ att utnämna
statsminister. Under Erantings sjukdom 1925 torde hr Sandlers utnämning till statsminister ha avgjorts inom statsrådskretsen. Enahanda var utan tvivel fallet, när Ekman i augusti 1932 måste avgå
i Kreugeraffären och efterträddes av Hamrin. Nu valdes statsminister
av vederbörande partiinstanser, oeh konungen gjorde av allt att döma
inga anspråk att öva något inflytande. Han blott bekräftade partiinstansernas beslut. I den förhandenvarande situationen ansågs det
tydligen överflödigt att uppkalla talmän oeh partiledare till Slottet.
Baltikum på Ofl’ieiellt hehandlades det baltiska problemet inte
Pariskonferensen. pä Pariskont’erensen, emedan dess dagordning redan tidigare strängt begriiusats till fredsfördragen med Italien oeh
Tysklands övriga förbundna (med undantag av Sovjetunionen ””/”
1939-”2 /” 1941). Konfidentiellt behandlades dock den baltiska frågan
formellt och indirekt i mandatkommissionen.
SovjetunionenR regering hade till Pariskonferensen utnämnt en delegation på nio personer, och bland dessa officiella delegater figurerade
också som bekant utrikesministrarna för de tre baltiska sovjetrepublikerna, som med våld och list grundades år 1940. Därigenom ville
sovjetregeringen synbarligen uppnå dt indirekt erkännande från
USA:s, Englands, ]’rankrikes och andra staters sida av annexionen av
de tre baltiska staterna, emedan ingen stat i världen – med undantag
av Hitlertyskland, Sverige, Sovjetunionens vasallstater oeh Vichyregeringen, den senare dock under ockupationsmaktens direkta tryck
– hittills erkänt Sovjetunionens annexion av de baltiska staterna.
Om USA:s, Englands och Frankrikes delegater stillatigande hade
erkänt dessa tre baltiska herrar som lagliga representanter för de
baltiska staterna som sådana, så hade – som det framhölls i en utredande uppsats i förra häftet – Moskva efteråt kunnat tyda denna
tystnad som ett erkännande av de baltiska sovjetrepublikerna respektive ett erkännande av Estlands, Lettlands oeh Litauens inkorporering
i Sovjetuniorwn. Men USA :s representa!lt i mandatkommissionen teg
inte. Han protesterad() mot ett si\.dant diplomatiskt knep från Moskvas
sida oeh begärd!’, att de tre herrarnas utrikesministertitlar helt enkelt
skulle strykas fråu konferem;ens offieiella papper.
Som bekant erkänner den amerikanska regeringen i full utsträckning de baltiska staternas oavhängighet oeh i Washington respekteras
alla tre baltiska staternas diplomatiska fullmäktige utan någon som
helst inskränkning. I liknande läge befinner sig oekså de baltiska staternas envoycer i London. l Paris är de baltiska diplomaternas fullmakter begränsade, men ej heller fjärde republikens regering har
erkänt inkorporeringen av de baltiska staterna.
Efter vissa strider mellan de amerikanska oeh sovjetryska delegaterna i mandatkommissionen fann man slutligen en kompromiss. Man
495
Dagens frågor
strök inte blott de tre baltiska »ministrarnas» titlar utan alla titlar
och beteckningar på alla delegationers medlemmar. I den slutgiltiga
officiella förteckningen över delegationsmedlemmarna saknas till och
med beteckningarna för de förnämsta delegaterna resp. för delegationscheferna. Där figurera blott delegaternas för- och efternamn i
ordningsföljd efter vars och ens ställning i sin delegation.
Alltså slogs denna Moskvas diplomatiska offensiv mot de baltiska
staternas oavhängighet tillbaka av USA och de andra västliga stormakterna. Tydligen ha de baltiska sändebuden i Washington och London också gjort det mesta möjliga för att hjälpa denna Rysslands
diplomatiska aktion att rinna ut i sanden. Ä ven förutvarande lettiske utrikesministern och Parisenvoyen Felix Cielens har under
ett par månaders vistelse i Paris varit verksam för samma mål.
Han har till cheferna för femton delegationer överlämnat ett memorandum: La Lettonie et les autres Etats Baltes dans la politique
internationale. Denna skrift är undertecknad a v befullmäktigade auktoritativa representanter (deputerade från sista ]Jarlamtmtet i det
oavhängiga demokratiska Lettland, förutvarande ministrar och presidenter), vilka i det fria Lettland representerade mer än 90% av nationer~: socialdemokraterna, bondeförbundet, katolska partiet och demokratiska centern. (Kommunisterna erhöllo vid det sista parlamentsvalet i det fria Lettland endast 5 % av rösterna i de proportionella
valen; detta trots allt slöseri med propagandamedel av ett något misstänkt ursprung.) Detta memorandum är också undertecknat av representanter från centralkommitten för den år 1942 grundade lettiska
motståndsrörelsen mot de två ockupationsmaktorna Ryssland oob
Tyskland. De avslutande meningarna lyda:
»I dag är det i lettiska folkets namn, som vi resa oss mot den sovjetska ockupationsmaktens godtyckliga politik i Lettland och de övriga baltiska staterna och fordra att de sovjetska ockupationstrupperna dras tillbaka från dessa stater och att de baltiska folken ges
möjlighet att grunda samlingsregeringar på bred basis, vilkas första
och mest betydande uppgift blir att på demokratisk grund organisera
fria parlamentsval.
De baltiska staterna, med återupprättat oberoende, komma att verka
i intimt samarbete, värnande freden och de goda förhållandena till
grannstaterna; i nationernas familj, i samarbete med andra stater
komma de att fullfölja upprättandet av fred och kollektiv säkerhet.
De baltiska staternas oberoende är ett resultat av första världskriget under en period, då principerna om demokrati och folkens frihet segrade i Europa. I andra världskriget ha de demokratiska stor
makterna inskrivit samma principer på sitt standar i form av Atlantchartan och Förenta Nationernas stadga. Denna stadga för Förenta
Nationernas nya världsorganisation för fred talar om respekt för
internationella fördrag och alla folks rätt till frihet. Atlantchartan
och FN:s stadga skulle bli döda bokstäver, om det andra världskrigets
politiska konklusion ej finner sin praktiska tillämpning i pånyttfödelsen av de baltiska folkens heliga och självklara rätt till frihet
och oberoende.»
496
Den 15 okt. 1946.
Per Albin Hansson Per Albin Hanssons plötsliga frånfälle var med
som politiker. all sannolikhet en händelse lika viktig som valet.
Hans ställning i svensk politik blev till slut så dominerande, så landsfaderligt upphöjd över partistriderna, att hans person var en faktor
för sig i svensk politik. Den utgjorde i sin mån en bekräftelse på att
det personliga även i partilivets och parlamentarismens tidsålder är
det högsta i historien.
Naturligtvis var Per Albin Hansson i mångt och mycket en partitaktiker och såsom sådan mästerligt skicklig. Inte för inte hölls han
ute i världen bland partivännerna för Internationalens champion som
effektiv ledare. Han hade vuxit upp med och byggt sitt fundament på
arbetarrörelsen, och det kunde ännu på slutet av hans bana ges tillfällen, då partiet och landet tedde sig för honom såsom synonyma
begrepp. I sin förmåga att behärska partiet och använda detta som
instrument för uppgörelser med andra grupper låg han avgjort över
föregångsmannen Hjalmar Branting. Som det sagts efter hans död
drev han politiken i dess bemärkelse av det möjligas konst till en
virtuositet, som syntes medfödd.
Hur stora hans partitaktiska talanger än voro, var det dock inte de
som skänkte honom den ojämförliga auktoriteten och det allmänna
personliga förtroendet. Auktoriteten och tilliten vann han genom det
sätt, på vilket han bar upp ansvaret som det största partiets och långa
tider landets ledare. Det var däri som hans storhet som politiker låg.
Det hände säkerligen många gånger, att Per Albin Hansson fann
sig föranlåten att ge efter för trycket från olika riktningar inom partiet och särskilt då från den Wigforss’ska falangen. Ingen partiledare
är suverän eller oberoende av situationernas strömningar och psykoser. Men ändå ha alla på känn att han i de flesta frågor formade
partiet mera än partiet formade honom. Han var, trots de många
starka viljorna och durkdrivna politikerna i det socialdemokratiska
kapitlet, obestridligen ledaren. Möjligen var han blott den förste bland
jämlikar under åren 1925-1928, innan han hunnit skaka av sig konkurrensen. Ernst Wigforss’ ställning var redan då så prominent, att
Per Albin Hanssons definitiva val till ledare 1928 inte alls var någon
tingens självklara ordning. Och Arthur Engberg rivaliserade under
några år på ett ostentativt sätt om makten. Men sedan den Wigforss’ska arvskattemotionen orsakat 1928 års allvarliga valnederlag var
makten över partiet oomstritt Per Albin Hanssons.
Det är anmärkningsvärt att se att Per Albin Hansson i olikhet mot
de flesta andra ledande socialdemokrater inte startade som en långt
utåt vänster irrande bildstormare. Han bekämpade redan i ungdomsklubben Fram antimilitarismen, han fördömde hädelser- 80-talets och
ungsocialisternas sport – och han gick till storms mot Nick Oarter- 482
Dagens frågor
litteraturen. Detta var symptomatiskt. Däri låg både politisk moderation och ideell vilja att fostra. Naturligtvis gick han ganska oförfärat på när han var ungdomsförbundets ordförande, och en viss avvikelse åt vänster visade hans kurva under de halvrevolutionära,
hungerpatologiska stämningarna före författningsuppgörelsen 1918.
Men ju mer han steg i graderna efter invalet i riksdagen 1917, desto
tydligare blev det att hans politiska kompass inte var de socialistiska
teorierna utan praktisk realistisk reformpolitik, med tyngdpunkten
lagd på det sociala området. För honom var säkerligen 30-talet det
lyckligaste, därför att partiet då var starkt nog att i samverkan med
andra grupper påskynda den socialpolitiska skördetiden men inte tillräckligt starkt för att behöva ge sig i kast med att realisera de nedärvda marxistiskt-socialistiska programpunkterna och därvid oundvikligen röra upp hetsiga partistrider. Det finns ingenting som antyder att han fällde några tårar när socialiseringsnämnden, salig i
åminnelse, efter femton års ganska fåfänga tankemödor avlivades.
Han trivdes säkerligen också kungligt som chef för samlingsregeringen, hur stora bekymmer som faran för Sveriges indragande i
kriget än väckte; också samlingsregeringens program, som innefattade
bl. a. att omstridda frågor skulle skjutas på framtiden, gjorde det
möjligt för honom att utan kollision med partiets postulat lägga de
uppslitande och söndrande socialiseringsfrågorna på is. Efter; samlingsregeringens sprängning och sedan socialdemokraterna hastat att
bilda sin partiregering, med dess majoritetsunderlag i bägge kamrarna, tilläto de radikala och de unga inte längre att socialismens äntliga förverkligande uppsköts ytterligare. Per Albin Hansson kunde ej
hejda denna skärpning av partiets politik. Man vet inte heller, om
han ville det. Man iakttog endast, att hans själ aldrig längre var fullt
med. Hans uttalanden voro medvetet dubbeltydiga. Den annars från
honom städse oskiljaktiga säkerheten felades eller brast. Måhända
var bristen på entusiasm för socialiseringen blott ett ålderssymptom,
hans föraning om att den stora striden om det socialistiska samhället
skulle få kämpas hans slocknande livskraft förutan. Ingen tvekan kan
dock råda om att han’— vad han innerst inne än trodde i socialiseringsfrågan – aldrig skulle ha medverkat till några abrupta och våldsamma ingrepp i den ekonomiska samhällsordningen utan på sin höjd
tillåtit en marsch i korta etapper.
Hur stor Per Albin Hanssons maktinstinkt än var – och det har
berättats att han, när Branting en gång vid sina ministärbildningar
glömt bort honom, ändock självmant och självsäkert iklädd frack tog
säte i kretsen- så var makten dock för honom inte allt. Det är genom
Tingstens stora verk om socialdemokratien nu känt, att han på 1932 års
partikongress, då en klar avrustningsmajoritet var tillfinnandes,
ställde kabinettsfråga som partiordförande. .Även om han som en av
sina svåraste belastningar signerade 1925 års nedrustningsbeslut var
han uppenbarligen alltid försvarsvän och han försökte att göra även
partiet försvarsvänligt. Länge lyckades han blott endels i detta sitt
uppsåt. Men han var beredd att sätta sitt ledarskap på spel för försvarsfrågans skull. Och säkerligen har han även i andra viktiga frå-
483
Dagens frågor
gor tvingat en radikalt otålig majoritet att böja sig för hans försiktigare kurs.
Med ganska stor visshet kan det sägas, att Per Albin Hanssons
största insats under mellankrigsåren varit att han dämpade de sociala
strider, vilkas tillspetsning och akutisering syntes så hotande nära
efter det förra världskriget. Det fanns hos honom för att vara arbetarledare mycket litet av ockrande på klasshatet eller spelande på klasskampens strängar. Inte ens under den upprörda Ådalsdebatten i riksdagen 1931 blåste han under elden utan bevarade sin kyla, i motsats
t. ex. till Engberg och Wigforss. Till denna klasspolitiska utjämning
medverkade tvivelsutan många andra faktorer, inte minst den oberoende av honom genomförda ekonomiska expansionen och en växande
förståelse på arbetsgivarhåll för arbetarnas krav; senare tillkom väl
även socialdemokraternas fruktan för en liknande reaktion i Sverige
som i Italien och Tyskland. Det är långtifrån uteslutet att Per Albin
Hansson vid denna dämpning av klassmotsatserna hade i tankarna
partiets behov av understöd även från andra samhällsgrupper än
kroppsarbetarnas på dess väg mot den åtrådda majoriteten. Men så
konsekventa voro under två årtionden hans paroller om samarbete
över klass- och partigränserna, att det vore orimligt att i dem söka
efter falska ackord. Tvärtom te sig hans samförståndssträvanden som
det mest genuina i hans politiska gärning.
Per Albin Hansson ägde det som för en politiker är lika viktigt som
mindre vanligt. Han hade modet att gå mot en populär dagsstämning
hos folket eller i partiet. Med andra ord: han ryggade aldrig för sitt
personliga ansvar. Per Albin Hansson var nog ingalunda okänslig
för popularitet men han jagade inte efter den och gick aldrig i dess
ledband. Han vågade ta en dust på A-salen med Z. Höglund och andra
när så fordrades. Hans mod kunde rent av gå till övermod. Men det
imponerade. Det stärkte allas respekt för honom. Och hans iskalla
nerver gåvo honom i regel övertaget över vederdelomännen. Det låg
inte för hans natur att vara blott en ledare till namnet. Liksom Branting kände han sig inte blott som en folkhövding utan även in i det
sista som en folkuppfostrare; säkerligen överträffade han denne i
att våga säga de missnöjda massorna vad han ansåg vara sant eller
nödtvunget utan förskönande omskrivningar, rakt på sak och på deras
eget språk.
Hans kungstanke för samarbetet mellan partier och intressen blev
iden om samlingsregering. Det var hans mest personliga bidrag till
den politiska teorien. Hur den uppstod och framväxte hos honom är
ej fullt klarlagt. Den formade sig till en början som en rekommendation av majoritetsstarka koalitionsregeringar och utvecklade sig sedan
till ett principiellt förord för alla lojala, demokratiska gruppers medinflytande och medansvar i regeringsarbetet. Möjligen var det den
otåliga väntan under Ekmans båda och Lindmans andra ministärer,
som hos den socialdemokratiske ledaren födde iden om regeringssamverkan. Lika troligt är dock att det var de socialdemokratiska minoritetsregeringarnas vedermödor och besvär att åstadkomma positiva
lösningar i riksdagen, som gåvo honom motiven. Måhända tog han
484
Dagens frågor
också vissa intryck från demokratiernas trångmål under mellankrigsåren och särskilt under 30-talet, varvid han i samlingsregeringen såg
en säkerhetsanordning till förhindrande av de inrikespolitiska stridernas urartning. Evident är emellertid, att samlingsiden för honom var
ett följdriktigt utflöde ur hans folkhemsideologi. Han såg i det demokratiska styrelsesättet det ömsesidiga hänsynstagandet och kompromissen såsom något både oundvikligt och i sig självt riktigt. Han
väjde i det längsta för att göra partiets makt till partiets övermakt.
De sakliga, successivt mognade resultaten bildade hans värdeskala.
I samlingsregeringen slog hans kompromisseriska geni också ut i
fullaste blom. Han måste emellertid ge avkall på sitt eget konstitutionella patent, när den sista Hanssonska regeringen bildades i fjol somras. Han böjde sig för Ernst Wigforss och de yngre, när dessa för
partiets räkning rekvirerade regeringsmakten odelad. Men det skulle
inte förvåna, om han i den nya partiministären såg något endast temporärt, blott en nödvändig passage på vägen tillbaka till koalitionerna
eller allpartiregeringen. Om Per Albin Hansson såsom troligt är tvekade om samlingsregeringens sprängning, så ha socialdemokraternas
motgångar vid årets val bekräftat att han även denna gång såg »över
muren» och längre än partiets aktivister.
Per Albin Hanssons ställningstagande under kriget ha i vissa sammanhang varit mycket omstridda. Att han såg långt och handlade
oeftergivligt konsekvent i sin strävan att undgå kriget erkänna emellertid alla. Utan hans fasthet och auktoritet kunde vår neutralitetspolitik lätt ha spårat ur. Sällan imponerade han så som genom den
självklarhet, med vilken han påtog sig det oerhörda ansvaret för denna
politik, även när andra statsråd stodo närmare till att ta emot opinionsstötarna. Det låg dock åtskillig tur och inte enbart skicklighet
i att vårt land undslapp att dras in i kriget, särskilt om man tänker
på hur svagt vi trots 1936 års försvarsökning och den sedan 1938 forcerade extra upprustningen stodo rustade vid krigsutbrottet. Säkerligen
skulle det ha uppstått mindre strid om hans politik under kriget, därest
han varit lyckligare i sina formuleringar när han försvarat denna i
radio, föredrag eller riksdagsinlägg. Hans försvarstal fingo ibland
en känslolös, docerande, processlysten ton över sig, som förtog den
realpolitiska argumenteringens verkan. För en konstruktiv nordisk
försvarspolitik saknade han med sin försiktiga och oromantiska läggning tydligen allt intresse.
Det kommer länge att diskuteras, om Per Albin Hansson var en
intellektualist eller uteslutande en realist. Någon intellektuell lidelse
i vedertagen bemärkelse ägde han inte. Men han var en skarpsynt
politiker med sällsynt klarhet och tankereda, därtill förhjälpt av en
intuitiv klokhet. Han tycktes inte så litet förakta doktriner och teorier. De föreföllo honom såsom en tämligen värdelös belastning för
en handlingsmänniska. Han var inte heller någon dialektiker i akademisk mening. Han låg mindre för teoriserande än brodern, generaldirektör Sigfrid Hansson. För Per Albin Hansson tycktes det vara
nog med ett socialt patos, vars äkthet ingen kunde ta miste på. Gav
han sig ut på principiella inlägg om ekonomiska och sociala problem- 485
Dagens frågor
ställningar, blevo dessa understundom mycket allmänna, vaga, ibland
truistiska. Men hans intellekt var tillräckligt skarpt och snabbt för
att ge honom möjligheter att även då lägga fram de väsentliga synpunkterna. Hans force var dock att vid behov hastigt analysera en
realfråga och utan enkel medeltalsräkning utstaka den framkomliga
vägen för dess lösning.
Som talare har Per Albin Hansson blivit olika bedömd. Minst kom
han nog till sin rätt i de många radiodeklarationerna, även om hans
auktoritativa, lugna, massivt fasta meningar nog inte förfelade sin verkan på de stilla i landet. Bäst låg hans talarkonst till för riksdagen.
Hans ordval var ganska knappt men nog avsiktligt knappt. Hans
meningar voro i regel i all sin korthuggenhet upptimrade med bestickande koncis logisk skärpa. Han visade dessutom mestadels – men
långtifrån alltid – ett godmodigt och avväpnande gemyt – i detta
hänseende inte så litet påminnande om Arvid Lindman. Men allra
mest utstrålade han en bred myndighet. Hans rätta element var debatten, där hans rent mekaniska säkerhet, som kunde göra hans föredrag ganska monotona, byggdes på alltefter situationens behov med
fyndighet, ironi, raljeri eller skärpa och där hans framställning trots
ordens långsamma parad blev full av liv och temperament. Nästan
jämt lugn och kall hade han efter ett helt livs nästan dagliga talande
eller debatterande skaffat sig en enastående ringvana, som skänkte
honom en överlägsenhet även då sakskälen voro svaga eller tröto.
Många av hans motståndare fruktade denna hans rutin mer än hans
argumentering. Som alla framstående talare hade dock även han sina
bättre och sämre eller tröttare dagar. Under de sista åren höll han
– utom vid interpellationssvar ’—– sällan några i förväg preparerade
riksdagstaL Hans oratoriska insatser blevo mer och mer den improviserande polemikerns. De stora anförandena hörde de flesta till hans
tid som oppositionsledare. Höjdpunkten i hans parlamentariska retorik var säkerligen hans stora, fritt framförda anförande i försvarsfrågan 1936, då han ställde kabinettsfråga på folkpensionernas dyrortsgradering. Med stark självkänsla och oerhörd lidelse lämnade
han då en sluttablå över regeringens politik och gjorde upp räkningen
med oppositionen. Det var en våldsam agitatorisk eruption av vilja
och kraft i detta halvannan timme långa avskedstal, till vilken bägge
kamrarna en i sänder häpet eller andäktigt lyssnade. Ä ven om Per
Albin Hansson såsom vältalare överträffades av flera företrädare
(främst Eden, Sandler och Trygger), har nog ingen annan svensk
statsminister – möjligen med undantag för Staaff – varit en på
samma gång så skicklig, slagfärdig och verkningsfull talare som han.
Mycket belysande var den stora duellen mellan honom och Sandler i
Finlandsfrågan 1940 i remissdebatten, där den senare trots den ojämförligt större glansfullheten steg för steg retirerade.
Som statsminister hade Per Albin Hansson liksom alla sina företrädare sin personliga metodik. I motsats till särskilt Eden, Hammarskjöld och Ekman sysslade han veterligt mycket litet och ganska motvilligt med detaljer. Flera av hans kolleger ha vittnat om den stora
sfär av självständighet, som han mätte ut åt departementscheferna.
486
Dagens frågor
Vid behov hade han visserligen mycket lätt att sätta sig in i detaljer – och som ung försvarsminister var han känd för att behärska
sitt departements både stora och små frågor – men han sparade sin
kraft åt de stora och spännande stridsämnena. Aldrig heller har det
funnits så många ledande departementschefer som i hans ministärer
-Wigforss, Sandler, Möller, Unden, Sköld, Engberg etc. -mest därför att socialdemokraterna suttit så länge vid makten, att fackministrarna i andra regeringar aldrig haft motsvarande tillfällen att skaffa
sig anseende och ryktbarhet. Och likväl kretsade allt kring honom,
eller fanns han i bakgrunden. Mycket betecknande var också hans
generösa redobogenhet att undsätta angripna eller nödställda fackministrar, även de borgerliga under koalitions- och samlingsregeringarnas tid. Härvid berikade han dock icke, såsom t. ex. Eden, överläggningen med några nya sakuppgifter utan nöjde sig helst med
några allmänpolitiska eller allmänmänskliga vändningar. Först den
framtida historieskrivningen kan dock förfoga över allt det material,
som fordras för att riktigt teckna och karakterisera maktfördelningen
i det inre arbetet under hans rekordlånga regeringsepok
Per Albin Hanssons rent mänskliga egenskaper ha både före och
efter döden skildrats och färglagts av de många vännerna inom och
utom hans parti. Här skall intet tillägg eller avdrag göras. Det märkligaste var att han trots sin självmedvetenhet ändock var ödmjuk nog
att förbli densamme som människa mot hög och låg under hela sin
legendariska levnadsbana från det fattiga murarhemmet utanför
Malmö till ställningen som major domus i Kanslihuset.
Elis Håstad.
Kultur~~~ renäs- Det är ver~ligen en av de märkligaste företeelser
sans i Osterrike. i våra dagar: mitt i det djupaste elände grönskar
och blommar det österrikiska kulturlivet. Ännu kan freden knappast
skönjas. Alla ansträngningar i den riktningen ha hittills strandat på
tvister stormakterna emellan. Och inte heller kan man ännu se en
möjlighet att bilägga striden som blåste upp i och med ryssarnas
anspråk på de österrikiska oljekällorna och på monopolet på Donautrafiken. Gränserna ha inte definitivt dragits ännu. Och på grund av
alla dessa svårigheter kan inte penningvärdet bestämmas. Under
tiden mellan april1945 och april1946 steg sålunda levnadskostnaderna
enligt officiella redogörelser med omkring 40 %. Priset på bröd, mjöl
och kött steg ändå mera. Vissa viktiga industriella råvarors priser
stego mellan 70 och 130 % och även statsbanornas avgifter ha höjts
betydligt. Fortfarande beräknas 35 % av budgeten för besättningstrupperna och sålunda kan det inte vara tal om en ordnad budget.
Men det finns också en annan sida i detta land av hunger, undernäring, bostadsbrist och en ganska tvivelaktig säkerhet. I mitten av
september ägde för första gången på sju år det österrikiska derbyloppet rum, t. ex., denna glanspunkt i de sällskapliga och sportsliga
festligheterna i en fredsepok Därmed överträffas till och med Tjeckoslovakien och det världsberömda hästlandet Ungern. Vidare: mellan
487
Dagens frågor
den 6 och 13 oktober hölls- också för första gången på sjuår-den
berömda wienska internationella mässan, till på köpet i den delen av
Pratern som bomberna nästan helt och hållet förstörde. På sex veckor
röjdes ett område av 30,000 km2 och enorma massor av grus och murbruk fördes bort. Ett jättearbete uträttades. I Messe-Palast kommer
att ges en överblick över Österrikes slöjd och hantverk. Man väntar
deltagare från Frankrike, England, Amerika, Tjeckoslovakien och
Schweiz och varje besökare tilldelas ett kort för cigarretter, kaffe och
andra svåråtkomliga njutningar. Vidare: tio teatrar och två operor
spela i det fattiga Wien. Konserter uppföras nästan lika ofta där
som i Stockholm: åtta konserter äro utfästa för onsdagskvällarna,
där samtliga Beethovensymfonier skola uppföras men också moderna och modernaste kompositioner. Därtill komma åtta kvällar för
kammarmusik med ett lika underbart program och sex »Konserter
för Musikälskare och -kännare». För att inte tala om alla kabareter,
revyer och biografer som tycks ha mottot: Wien dansar och ler igen.
Helt i överensstämmelse med denna bild av otroligt uppsving oberoende av de yttre omständigheterna är också den stora ökningen av
tidskrifter, många med kulturella ambitioner och luxuöst utstyrda.
Framför mig ligger: ett specialnummer till minne av Albrecht Diirer,
två tidskrifter som från en andlig synpunkt diskutera teatern; vidare
finns det tre nya konservativa tidskrifter, bland dem två klerikala.
Alla tryckta på vackert papper och med praktfulla illustrationer, som
om den så mycket omtalade pappersbristen inte existerade. . . Också
utåt förso’ker den österrikiska kulturen hävda sig. Wiens filharmoniska orkester förbereder en turne till Schweiz, Frankrike och England, utställningar bytas och just nu vandra wienarna helt hänryckta
till en utställning av det berömda engelska Tategalleriet.
Det vore naturligtvis fel att tro att dessa detaljer, hur glädjande
de än må vara, utgöra hela bilden av livet. Krisen är – åtminstone
i det stora hela – oförändrat allvarlig. Visserligen har matsituationen något förbättrats genom tillgången av grönsaker, potatis och
frukt. Men ransonerna äro fortfarande så små att det, som skall räcka
en hel månad, förbrukas på ett par veckor. Ännu gäller det att lösa
det kvistiga problemet att anpassa schillingens fiktiva värde efter
de verkliga förhållandena på den utländska marknaden utan att därigenom förorsaka svåra rubbningar och inflation.
Tyvärr har man ännu inte kommit så långt i avnazifieringsprocessen vilket är djupt beklagligt. Ty innan detta grus har undanröjts
lika grundligt som gruset på gatorna, är’ ingen återhämtning eller förnyelse möjlig.
I och för sig ·- och detta är det egentligt nya i detta nya Österrike – visar det sig att landet är ekonomiskt livskraftigt, förutsatt
naturligtvis att man vill hålla det vid liv. Viktiga förhandlingar ha
förts med England, varvid Österrike erbjöd trä och möbler för att
få ylle till förädling. London förstår helt tydligt att man genom små
enstaka krediter stimulerar varuutbytet. De österrikiska delegaterna
ha också berört den mest brännande av alla frågor, nämligen vad som
kan göras för att undvika ett farligt vakuum när UNRRA inställer
488
Dagens frågor
sin verksamhet. Arbetslösheten har också sjunkit, vilket naturligtvis
till stor del beror på de många reparationsarbetena.
Hur som helst, det finns tydliga tecken på en verklig renässans och
det är beundransvärt med vilken livskraft detta nu redan tre gånger
tillintetgjorda Österrike arbetar på att resa sig ur det moras som
slavtiden förde med sig. Nu är det statsmännens plikt att genom en
snar fred understödja dessa goda tendenser. Utrikesministern Dr
Gruber, som får räkna sig framgången i den sydtirolska frågan tillgodo, försäkrade vid sin hemkomst från Paris att han inte trodde att
det fanns någon stormakt som ville fördröja Österrikes fred. Man får
hoppas att denna tro också kommer att besannas av händelseutvecklingen. Därav har man hittills tyvärr inte fått se mycket.
Ernst Benedikt.
En ståndaktig Hitlermotstån- Bland de tidskrifter, som åter utges
dare i Hitlers Tyskland. i Tyskland, är Die Deutsche Rundsehan en gammal kär bekant. I en tid, då Tredje riket lade i dagen
den argaste kulturfientlighet, var Deutsche Rundschau under Rudolf
Pechels ledning en sann oas. Den skänkte många tusenden andlig
tröst och tillförsikt. Medan alla andra den äkta tyska kulturens vittnen voro förlamade, höll den ut. Till slut fick den dela andra självständiga publikationers öde; under krigets sista del förbjöds den,
utgivaren Pechel häktades, misshandlades och skickades med sina närmaste medarbetare till koncentrationsläger. Först genom de allierades
frammarsch befriades de.
Var stod Deutsche Rundschau~ Vad representerade den~ I första
hand skulle den kunna kallas god borgerlig, konservativt traditionell
i fråga om historia och statsuppfattning, liberalt tolerant när det
gällde religion. Därvid höll lien sig alltid trofast vid den tyska humanismens och idealismens kulturarv, sådant som detta gick tillbaka
till linjen Goethe-Schiller-H umboldt-Keller-Burckhardt-Tredje
humanismen.
Med nästan varje häfte levererade Deutsche Rundschau inlägg, som
måste vara barbariets herrar högst oangenäma. Sålunda införde den
mitt under folkmorden ett bidrag, som innehöll ett oreserverat erkännande och hyllande av Churchill. Eller också riktade den några varnande ord mot den allt nedtryckande maktapparaten genom att citera
den federalistiske och konservative Constantin Frantz’ klassiska uttalanden. När Burckhardt genom tiden själv vid krigets början plötsligt blev aktuell på nytt, gjorde sig Deutsche Rundschau till hans
språkrör. Den bekante Miinchensociologen Rudolf von Martins bok
om Nietzsche och Burckhardt erhöll väl knappast någon annanstans
en så välvillig behandling, trots bokens förintande avräkning med
Hitlers nietzscheanism. Dessemellan slängde Liebtenberg ut sina spetsiga pilar i form av oöverträffade aforismer. I tidskriftens linje låg
också vården av antikens humanistisk arv. »På promenad med Horatius» hette ett strålande inlägg. Djupgående analyser över det grekiska dramat gåvo författaren tillfälle att rikta några välplacerade
aktuella florettstötar mot omänsklighetens system.
489
,·
..-.
Dagens frågor
Gördeler, själen i sammansvärjningen mot Hitler den 20 juli 1944.
räknades också med bland författarna. Werner Bergengruen, den
katolske diktaren, som redan stod med ena foten i koncentrationslägret, publicerade då och då någon dikt. Historikern Arnold Bergsträsser gav den nationalsocialistiska staten dödliga hugg i sina historiska analyser om Napoleon och Ludvig XIV. I ett av hans bidrag
om jakobinismen hette det sammanfattningsvis: »På grund av sin
godtycklighet och sina överdrifter har detta terrorsystem gått under.>~
Vem tänkte då inte på den egna tiden~ Överhuvudtaget varierades.
hybristemat, för humanisterna så förtroget. Skickligt kritiserades indirekt det aktuella händelseförloppet genom citat från Wilhelm Raabe,
vars uppslagsrika brev om Bismarckstiden. hade att säga 1941 års.
tyska läsare så mycket.
Detta var tekniken för detta det tryckta ordets fälttåg mot Hitler..
Men kämpade på liv och död. Deutsche Rundschau uppträdde såsom
en humanismens partisan i den grymma omänsklighetens läger. Detta
krig kunde endast sluta med en skickelse. Deutsche Rundschau och
dess krets blevo själva offer för denna maktdemoni, åt vilken Pechel
hade ägnat en analyserande artikel.
För den lyhörde tyske läsaren, som var van att läsa mellan raderna,
tedde sig Deutsche Rundschau som en öppen bok. Så skrevs den, så
bör den läsas och så skall den förstås.
Professor Arnold Bergsträsser lyckades att före det tyska fälttåget
mot Ryssland i en artikel om »Napoleon vor den russischen Kriege»
anställa en nedgörande kritik av den tyska krigföringen. Denna artikel skall säkerligen en gång i tiden värdesättas såsom ett uttryck
för skarpaste antinazism. Redan den omständigheten att artikeln
skrevs »vor den russischen Kriege» visar tydligt att man då, i januari
1!141, var fullständigt klar över utvecklingen. Å ven sambandet i det
inre tvånget hos Napoleon och Hitler till ett anfall på Ryssland framhävdes tydligt. »Tiden tycktes då vara inne att vända sig mot den
store motståndaren under sekler, att äntligen göra upp räkningen
med England.» Men ett anfall på öriket visade sig i bägge fallen
omöjligt. Ett anfall mot Egypten kunde, menade Napoleon och Hitler,
blott träffa den historiske motståndaren. I första hand återstod så-
som enda utväg i striden mot England marschen över kontinenten.
Europa måste befinna sig i våra händer; först därefter kunna vi betvinga England. Därefter följde en skarpsinnig analys av det militära tänkandet. Napoleon »var liksom så många militärer före och
efter honom behärskad av iden att man niåste skydda en gräns genom
att erövra det område, varifrån man skulle kunna angripas. Denna
åskådning har varit bestämmande för många erövringar i historien.
Den är också inte obetingat falsk; den blir i praxis dock falsk därigenom att erövraren och den ansvarige ledaren inte inskränka sig
till att säkra en särskilt farlig punkt på gränsen utan tvärtom tro
sig nöcl.sakade att säkra den nyss erövrade sträckan, men därigenom
råka in i oändligheten, alldeles oberoende av att varje erövring utlöser motkrafter och ständigt väcker till liv faran att dessa motkrafter kunna slå sig tillsammans i revanschsyfte, även om de inte
490
Dagens frågor
skulle geografiskt vara förenade, och bilda en övermäktig koalition,
som till slut slår och kanske också i grunden fördärvar erövraren.»
Vems tankar inriktas inte vid läsningen av dessa truismer på Surlottyskland och Polen~
Men Napoleon-Hitlers geni befattar sig inte endast med strategi:
»Han var övertygad om att statens omnipotens är det bästa även för
näringslivet. Enligt hans uppfattning bör ingenting i samhällsorganismen hänga på individens lynne, liksom i världsalltet ingenting bör
överlämnas åt slumpen. staten har skyldighet att ingripa för det allmänna bästa också i det ekonomiska livet för att reglera detta. Den
psykologiska bakgrunden till denna uppfattning är utan vidare klar:
den lille äventyraren anser sig vida klokare än alla andra människor
i allting.»
Till en deputation av köpmän och hantverkare, som lyckönskade
honom till sonens födelse, yttrade Napoleon att Englands tullmurar
tillfogade honom det största besväret. Han skulle inte sluta fred
såsom bourbonerna gjorde före honom. »Jag är inte någon efterträ-
dare till de franska kungarna utan till Karl den store och mitt kejsardöme är en fortsättning på frankernas …» »Stora ord, önskebilder,
som inte motsvarade verkligheten.» Tsaren yttrade i en rundskrivelse
till de europeiska hoven om Napoleon: »Vilket värde kunna alliansBr
ha, om de fördrag, som de vila på, inte hållas~ Han träffade därmed
kärnpunkten. Då Napoleon bröt alla fördrag, om det passade hans
politik, gjorde han sig ’vertragsunfähig’.»
Deutsche Rundschans intellektuella frond förutsåg Hitlers slut:
»Hans (Napoleons) motståndare sågo genast det välförtjänta ödet.
Fransmännen förstodo detta först sent, men i dag är det en allmän
uppfattning i Frankrike’—- bortsett då från några outsiders, som ingen
i Frankrike tar på allvar – att hans regeringstid på det hela taget
betydde en stor olycka för landet. Och detta är den hårdaste domen.
Förvisso inte oförtjänt.»
Av samma författares hand är en artikel över Ludvig XIV. Om Yi
utbyter de historiska namnen Ludvig och Louyois mot Hitler och
Himmler så blir läget klart: »’l’ill allt detta kom en övermåttan grym
krigföring. Den franska armen härjade i det besatta landet, hänsynslöst utpressande och Yilt förstörande. Det besatta området måstB
underhålla ockupationsarmen. Krigsminister Louvois, samma man
som senare ödelade Pfalz, Yar äyen här den ansvarige rådgiYareu.
Det var på hans befallning som den rövaraktiga utsugningen sattes
i gång. ’Not kennt kein Gebot.’ Konungens härar måste leva. Denna
uppfattning inbringade visserligen för ögonblicket fördelar men i
längden gick den ut över fransmännens anseende och goda rykte.
Ett sådant uppträdande framkallar hos den utplundrade ett hat, som
bildar jordmånen för en arvfiendskap mellan folken, och fädernas
politik belastar landet under århundraden med ett tungt oinlösligt
hypotek.»
Rudolf Pechel kritiserade vad Göbbels en gång på fullt allvar kallade »den germanska demokratien», vars förverkligande skett genom
Tredje rikets skapelse. Han gjorde det mästerligt i en uppsats hos
491
Dagens frågor
Altgermanische Gesellschaft: »Fiihrern måste övertyga i tal och mottal, då den fria meningsyttringen var en självklar rätt för varje
fri man. Den germanska folkkonungen var alls inte gud på jorden.
Han var underställd den friaste kritik. Det var motsatsen till de
orientaliska folkens härskare, som förgudades genom smickrare.»
Dödsstöten mot Tredje riket och Hitler sattes emellertid in i en
fulländad artikel över den sydamerikanske diktatorn Lopez. Den härflöt ur Ernst Samhabers penna. Författaren gjorde en glänsande jämförelse mellan Hitler och Lopez, Tyskland och Paraguay: »Francisco
Solano Lopez levde i en drömvärld, som hade löst sig från denna
världens verklighet. Vi kunna inte vägra dessa drömmar vår beundran, ty de hade till mål ingenting mindre än en hel världsdels omgestaltning; han ville ge denna ett nytt ansikte och en ny ordning.
Genom att ingen i hans omgivning vågade framhålla för honom det
omöjliga i att förverkliga dessa högtflygande tankar frestades Lopez
att sätta in hela nationens ’Gut und Blut’ för att nå dessa mål, kosta
vad det kosta ville. I denna konflikt mellan inbillningens värld och
verklighetens se vi den egentliga roten till det vansinne, i vilket
Lopez växte upp. Utan de fruktansvärda nederlagen på slagfälten
skulle det kanske aldrig komma till öppet utbrott, vad presidentens
motståndare betecknade som det rena vansinnet, vilket i varje fall för
Paraguay skulle för långliga tider ha inneburit de förskräckligaste
katastrofer.»
Därefter följde en analys av krigföringen, hela tiden i närmaste
anslutning till Hitler: sammanbakande av alla krafter redan i fred,
blixtkrig, Pyrrhusseger, överfall på grannstaterna. överhuvudtaget
är denna artikel från april 1941, då Hitler stod på höjden av makt,
en storslagen vision av det tyska öde, som snart skulle gå i fullbordan.
Lopez, bländad av sin ställning, rusade fram utan att ta hänsyn
till sina begränsade medel. Han angrep plötsligt Argentina (anfallet
på Ryssland förbereddes ju redan då). Lopez’ framgångar blevo ödesdigra. »De visade att faran av denna totalitära stat tedde sig så överväldigande att Argentina (Ryssland) och Brasilien (England) glömde
sitt gamla inbördes hat och slöto sig samman till ett nära förbund
mot den uppåtsträvande militärstaten …» »I fördraget av den l maj
1865 (Atlantchartan) brukades stora ord. Kriget skulle inte föras mot
Paraguays folk utan blott mot Paraguays tyrann. Samtidigt ingingo
dock de förbundna staterna en hemlig traktat, som förutsåg Paraguays
fullständiga avrustning, ett stort krigsskadestånd och en förändring
av gränserna till de allierades förmån.»
>>Så vilar då ännu i dag en förbannelse över namnet Lopez, den
svarte tyrannens. När han såg sig alltmer trängd tillbaka grep han
till ständigt vettlösare åtgärder. Vansinnet, som till en början ännu
doldes och som tog sig uttryck i storartade planer och djärva förslag,
skaffade sig luft genom att uppoffra trupperna och framför allt i
misstro till den närmaste omgivningen … J u mer hans vansinne tilltog, desto mer berättigat blev hans misstroende, ty desto flera personer med ansvarskänsla sökte finna en väg att förskona nationen från
det yttersta och åstadkomma en ärofull fred. Med den dåtida nästan
492
Dagens frågor
medeltida straffrättens fruktansvärda medel nedslog Lopez dessa ansträngningar. Paraguays folk måste gå lidandets väg ända till det
bittra slutet.» Egon Kätting.
Den nye stats- Per Albin Hanssons dödsfall aktualiserade i ett slag
ministern. det ledarskifte inom det socialdemokratiska partiet,
som så länge gissningsvis diskuterats i interna politiska kretsar så-
som en eventualitet. Om skiftet skulle ha ägt rum före kommunalvalen den 15 september, hade troligen hr Wigforss haft de största
utsikterna. Men valutgången kastade om läget. Kommunisterna visade inte den röststyrka, som de själva hoppats på och socialdemokraterna fruktat för. Kommunisternas expansionsmöjligheter visade
sig ha en gräns, och den största faran för socialdemokraterna uppenbarade sig från det borgerliga hållet. I denna nya situation synes
hr Wigforss’ namn ha betraktats såsom allt för omstritt och utmanande. Oavsett detta är ju hr Wigforss regeringens äldste ledamot,
redan inne i den civila pensionsåldern, och det har inte hjälpt att
han trots åren alltjämt är den svenska politikens »Spänstfenomen»
– för att låna ett smeknamn på en berömd trestegshoppare från hr
Wigforss’ halländska hembygd. Att döma av tidningsutsagor föreslogs dock hr Wigforss från något eller några håll vid partistyrelsens
överläggningar, men före voteringen tog han själv tillbaka sin kandidatur till förmån för hr Erlander och sedan figurerade hans namn
tydligen inte vidare i de övriga partiinstanser, som medverkade vid
valet.
I stället kom huvudstriden att stå mellan Per Albin Hanssons oskiljaktige följeslagare sedan ungdomsåren, socialminister Gustav Möller,
och den senares älsklingslärjunge, ecklesiastikminister Tage Erlander.
Vilka krafter som voro utslagsgivande vid denna kordiala valstrid
vet man inte riktigt. Att flertalet av de äldre inom riksdagsgruppen
och särskilt dess förtroenderåd föredrog socialministern är dock tydligt. Det lär också länge ha lutat mot hr Möllers seger vid riksdagsgruppens slutliga val, ända till dess en rad av regeringsledamöter
slöt upp kring hr Erlanders namn. Detta anbefalldes såväl av de äldre
Unden, Wigforss och Sköld som av de yngre Vougt, Ericsson i Kinna
och Torsten Nilsson. Hr Möllers främste supporter tycks ha varit hr
Sandler. Sedan en så allsidig krets av regeringsledamöter ställt sig
bakom hr Erlander kunde han, emot förtroenderådets förslag, samla
en knapp majoritet inom riksdagsgruppen, som sålunda fastställde
partistyrelsens preliminära val. Därefter slöto även hr Möllers anhängare upp kring den nyvalde ledaren och svuro honom tro- och
huldhetsed, såsom alltid plär ske vid dylika solenna tillfällen.
Valet är en bekräftelse på hur tillfälligheternas spel kunna avgöra
de viktigaste persontillsättningarna. Skulle skiftet ha ägt rum för
ett par år sedan, innan ännu hr Erlander debuterat som statsråd,
skulle med visshet hans namn aldrig kommit på tal. Om Per Albin
Hansson levat ytterligare ett par år kan det mycket väl tänkas att
någon annan av de yngre statsråden till dess hunnit göra sig bemärkt; möjligt är också att en sakligt så stark kandidat som hr Sköld
36- ~6732 Svensk Tidskrift 1946 493
,··
Dagens frågor
då skulle ha kunnat återvinna något av den popularitet som han förlorat som försvarets hänsynslöst kraftige målsman under sju långa,
svåra år. Av de yngre torde annars blickarna främst ha varit riktade på statsrådet Sträng. Han är dock en novis inte bara i regeringen utan även i politiken och har ännu inte några större regeringsinsatser att peka på men när det gäller personlig bredd och auktoritativ talekonst har han mycket som erinrar om den avlidne statsministern.
Det är svårt att ange, hur hr Erlanders hastiga upphöjelse till partiledare och statsminister skall tolkas. Så mycket är givet, att partiets
majoritet önskade en yngre kraft, en man från den s. k. tredje generationen, hellre än ett provisorium med någon från det äldre gardet
som övergångstidens ledare. Skulle annar:-; någon ha varit närmast
att bära upp arvet efter den bortgångne ledarcu hade det onekligen
varit hr Möller, :-;om visserligen har ett obändigt o<·h överlägset temperament i jämförelse med Per Albiu Hans:-;ons fryntliga lugn men
som inte minst i förhållande till kommunisterna liksom i utrikespolitiska frågor lagt stor självständighet i dagen. Bland de yngre
är hr Erlander obestridligen den mest mångkunnige och arbetsamme
och väl också den effektivaste. Han har främst sysslat med socialoch skolfrågor men är även skatteexpert, handhade polisväsendet och
byggnadsfrågorna under en stor del a v kriget samt är bevandrad i
ekonomisk teori. Det är kanske i många socialdemokraters ögon en
brist hos honom att inte ha varit kroppsarbetare, medan andra säkerligen anse det vara en fördel att statsministern i vår internationella
tid har bakom sig några akademiår med den överblick och dc språkkunskaper som dessa år böra skänka. Skulle man vilja karakterisera
statsminister Erlander såsom moderat eller radikal socialist är detta
såtillvida vanskligt, som han under sin riksdagstid varit en av de
lojalaste bland de lojala mot partiledningen. Som statsråd har han
fått en personligare profil, och allmänt har han bokförts bland de
radikalaste. Det är dock ovisst om hans val är ett direkt uttryck för
den radikala och ungdomliga riktningens seger eller om det mest
skall betraktas som ett förlägenhetsvaL Som politisk personlighet har
han i sitt uppträdande mycket få beröringspunkter med företrädaren.
I likhet med honom har han doek ett för partistrategi utvecklat sinne,
oeh trots hans vittsvävande radikala läggning är det därför troligt
att kursen ytterst konuner att bestämmas av realp<>litiska faktorer,
d. v. s. utvecklingen av partiförhållandena. Givet är att han åtmin- :-;tonc till en början aldrig kan räkna med att kunna utöva samma avgörande inflytande som Per Albin Han:-;son. Dot finn:-; inga psykologiska sannolikhetsskäl för att så envisa och målmedvetna män som
hrr Möller, Wigforss, Sköld och Unelen frivilligt komma att avstå från
makten i sina hjärtesaker. Maktinstinkt är ju <m konstant cwh ingen
variabel, och den brukar allra minst avta med åren.
Själva proceduren vid utseendet av efterträdare på statsministerposten är ett unikurn hittills i den svenska parlamentarismens historia.
När under 1800-talet en förändring förekorn blott på statsministerposten, dirigerade konungen egenhändigt nytilh;ättningarna – det
494
Dagens frågor
skedde sålunda 1883 när Thyselius ersatte Arvid Posse, 1884 när Themptander efterträdde den förre, 1891 vid skiftet Akerhielm-Boström,
1900 vid vaktombytet Boström-von Otter och 1905, när Ramstedt
trädde in i stället för Boström. Ånnu vid skiftet De Geer den yngrevon Sydow 1921 hävdade konungen helt sitt prerogativ att utnämna
statsminister. Under Erantings sjukdom 1925 torde hr Sandlers utnämning till statsminister ha avgjorts inom statsrådskretsen. Enahanda var utan tvivel fallet, när Ekman i augusti 1932 måste avgå
i Kreugeraffären och efterträddes av Hamrin. Nu valdes statsminister
av vederbörande partiinstanser, oeh konungen gjorde av allt att döma
inga anspråk att öva något inflytande. Han blott bekräftade partiinstansernas beslut. I den förhandenvarande situationen ansågs det
tydligen överflödigt att uppkalla talmän oeh partiledare till Slottet.
Baltikum på Ofl’ieiellt hehandlades det baltiska problemet inte
Pariskonferensen. pä Pariskont’erensen, emedan dess dagordning redan tidigare strängt begriiusats till fredsfördragen med Italien oeh
Tysklands övriga förbundna (med undantag av Sovjetunionen ””/”
1939-”2 /” 1941). Konfidentiellt behandlades dock den baltiska frågan
formellt och indirekt i mandatkommissionen.
SovjetunionenR regering hade till Pariskonferensen utnämnt en delegation på nio personer, och bland dessa officiella delegater figurerade
också som bekant utrikesministrarna för de tre baltiska sovjetrepublikerna, som med våld och list grundades år 1940. Därigenom ville
sovjetregeringen synbarligen uppnå dt indirekt erkännande från
USA:s, Englands, ]’rankrikes och andra staters sida av annexionen av
de tre baltiska staterna, emedan ingen stat i världen – med undantag
av Hitlertyskland, Sverige, Sovjetunionens vasallstater oeh Vichyregeringen, den senare dock under ockupationsmaktens direkta tryck
– hittills erkänt Sovjetunionens annexion av de baltiska staterna.
Om USA:s, Englands och Frankrikes delegater stillatigande hade
erkänt dessa tre baltiska herrar som lagliga representanter för de
baltiska staterna som sådana, så hade – som det framhölls i en utredande uppsats i förra häftet – Moskva efteråt kunnat tyda denna
tystnad som ett erkännande av de baltiska sovjetrepublikerna respektive ett erkännande av Estlands, Lettlands oeh Litauens inkorporering
i Sovjetuniorwn. Men USA :s representa!lt i mandatkommissionen teg
inte. Han protesterad() mot ett si\.dant diplomatiskt knep från Moskvas
sida oeh begärd!’, att de tre herrarnas utrikesministertitlar helt enkelt
skulle strykas fråu konferem;ens offieiella papper.
Som bekant erkänner den amerikanska regeringen i full utsträckning de baltiska staternas oavhängighet oeh i Washington respekteras
alla tre baltiska staternas diplomatiska fullmäktige utan någon som
helst inskränkning. I liknande läge befinner sig oekså de baltiska staternas envoycer i London. l Paris är de baltiska diplomaternas fullmakter begränsade, men ej heller fjärde republikens regering har
erkänt inkorporeringen av de baltiska staterna.
Efter vissa strider mellan de amerikanska oeh sovjetryska delegaterna i mandatkommissionen fann man slutligen en kompromiss. Man
495
Dagens frågor
strök inte blott de tre baltiska »ministrarnas» titlar utan alla titlar
och beteckningar på alla delegationers medlemmar. I den slutgiltiga
officiella förteckningen över delegationsmedlemmarna saknas till och
med beteckningarna för de förnämsta delegaterna resp. för delegationscheferna. Där figurera blott delegaternas för- och efternamn i
ordningsföljd efter vars och ens ställning i sin delegation.
Alltså slogs denna Moskvas diplomatiska offensiv mot de baltiska
staternas oavhängighet tillbaka av USA och de andra västliga stormakterna. Tydligen ha de baltiska sändebuden i Washington och London också gjort det mesta möjliga för att hjälpa denna Rysslands
diplomatiska aktion att rinna ut i sanden. Ä ven förutvarande lettiske utrikesministern och Parisenvoyen Felix Cielens har under
ett par månaders vistelse i Paris varit verksam för samma mål.
Han har till cheferna för femton delegationer överlämnat ett memorandum: La Lettonie et les autres Etats Baltes dans la politique
internationale. Denna skrift är undertecknad a v befullmäktigade auktoritativa representanter (deputerade från sista ]Jarlamtmtet i det
oavhängiga demokratiska Lettland, förutvarande ministrar och presidenter), vilka i det fria Lettland representerade mer än 90% av nationer~: socialdemokraterna, bondeförbundet, katolska partiet och demokratiska centern. (Kommunisterna erhöllo vid det sista parlamentsvalet i det fria Lettland endast 5 % av rösterna i de proportionella
valen; detta trots allt slöseri med propagandamedel av ett något misstänkt ursprung.) Detta memorandum är också undertecknat av representanter från centralkommitten för den år 1942 grundade lettiska
motståndsrörelsen mot de två ockupationsmaktorna Ryssland oob
Tyskland. De avslutande meningarna lyda:
»I dag är det i lettiska folkets namn, som vi resa oss mot den sovjetska ockupationsmaktens godtyckliga politik i Lettland och de övriga baltiska staterna och fordra att de sovjetska ockupationstrupperna dras tillbaka från dessa stater och att de baltiska folken ges
möjlighet att grunda samlingsregeringar på bred basis, vilkas första
och mest betydande uppgift blir att på demokratisk grund organisera
fria parlamentsval.
De baltiska staterna, med återupprättat oberoende, komma att verka
i intimt samarbete, värnande freden och de goda förhållandena till
grannstaterna; i nationernas familj, i samarbete med andra stater
komma de att fullfölja upprättandet av fred och kollektiv säkerhet.
De baltiska staternas oberoende är ett resultat av första världskriget under en period, då principerna om demokrati och folkens frihet segrade i Europa. I andra världskriget ha de demokratiska stor
makterna inskrivit samma principer på sitt standar i form av Atlantchartan och Förenta Nationernas stadga. Denna stadga för Förenta
Nationernas nya världsorganisation för fred talar om respekt för
internationella fördrag och alla folks rätt till frihet. Atlantchartan
och FN:s stadga skulle bli döda bokstäver, om det andra världskrigets
politiska konklusion ej finner sin praktiska tillämpning i pånyttfödelsen av de baltiska folkens heliga och självklara rätt till frihet
och oberoende.»
496