Sovjets utrensningsdemokrati
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SOVJETS
»UTRENSNINGSDEMOKRATI»
KVASTEN och hundhuvudet äro inga obekanta begrepp i Rysslands historia. Ivan den förskräcklige (Groznyj) lät sina obritsjniki, ett slags historiska föregångare för nutidens NKVD, härja
omkring i riket prydda med kvast- och hundhuvudemblemen. K vasten betydde utrensning av tsarens alla reella och även förmenta
fiender, medan hundhuvudet tolkades som ett tecken för obrottslig
trohet samt ödmjukhet inför envåldshärskaren.
Sedan ryssarna börjat anpassa sig och återfunnit sitt gamla,
historiska jag under sovjetsystemet kan det icke betraktas som
underligt, att även sådana gestalter i den ryska historien som
tsarerna Ivan och Peter den store snart befriades från den första
revolutionstidens bannlysning och började åter framträda som ett
slags hjältefigurer i all sovjetpropaganda. De hade ju varit radikala och hänsynslösa reformatorer, som förstörde mycket gammalt
och omvälvde allt med nästan »bolsjevikiska» metoder. Då Peter
lät halshugga och även själv med glädje deltog i likvideringen
av sin tids »reaktionärer», streltsyj och bojarer, klippte av deras
långa och toviga skägg och tvingade dem lägga av sina långa
fotsida kaftaner, opererade han bort den gamla tidens utväxter med
nästan samma rabiata cynism och glödande nydaningsiver som
utmärkte Lenins gamla garde efter oktoberrevolutionen eller Stalins verktyg i de nuvarande utrens,ningarna. Dessa båda självhärskarevoro typiska »utrensningsmän» liksom bolsjevismens nuvarande ledare.
Det är därför icke någon tillfällighet, att arbetarna i en stor
sovjetfabrik en gång före storkriget överlämnade som en symbolisk hedersgåva en stor stålkvast till generalissimus Stalin.
Tvärtom kunde man säga, att den kvasten är en symbol för hela
regimens väsensart. Om man vill använda benämningen »demokrati» om ett så ytterst centraliserat och diktatoriskt styrelsesätt
som sovjetsystemet med sin ledares fullständiga och okontrollerade maktfullkomlighet, skulle epitetet »utrensningsdemokrati»
då bäst motsvara regimens innersta väsen.
567
,·
Sovjets »utrensnin_qsdemokrati>>
Bolsjevikerna ha visserligen också utvecklat sina teorier om »demokratin», men innehållet i detta begrepp är då så olikt det västerländska som själva ryska historien skiljer sig från västra
Europas. Medan även Atlantdeklarationen framhäver vissa fundamentala, politiska friheter som garantier för den privata människan mot staten, garanterar den bolsjevistiska doktrinen staten
mot individen. Lenins förkunnelse därvid får man nog lov att
uppfatta som en direkt fortsättning av de forna tidernas ryska
statsahsolutism, låt vara under den »vetenskapliga materialismens» ideologiska form. I teorin och praktiken får människan sitt
värde för sovjetsystemet endast och allenast på grund av den
nytta hon som samhällets medlem kan bringa staten som helhet.
I praktiken betyder detta, att hennes medborgarvärde beror på hennes trohet och användharhet i det rådande systemets, de för tillfället maktägandes tjänst. Saknas denna primära förutsättning,
tillhör hon soporna som utrensas av stålkvasten, ty hon äger då
icke att vädja till några irrationella medfödda fri- och rättigheter,
vilka skulle enbart hero på människans inneboende värde.
Det är alltså samma livsåskådning som möter oss t. ex. i Bibelns
berättelser om Israels barn och faraonerna i Egypti land, där
härskaren förkroppsligade statens gudomlighet i sin person. Den
bolsjevistiska staten utgör icke någon avvikelse därav, även om
dess strukturformer verkligen äro det nutida folkväldets. Man utgår därvid enbart från allas lika ekonomiska och materiella statsrätt i livet – den ekonomiska demokratin – fastän även det blir
bara en fiktion, ty man glömmer då, att den enväldiga statens
hierarkiska system redan i och för sig skapar större olikheter
mellan människorna än någonsin i en vanlig »kapitalistisk och
liberalistisk» demokrati. Officerarnas söner äro nu i Ryssland
predestinerade och privilegierade till officersyrket, liksom ättlingarna samt anförvanterna av någon fackföreningspamp eller
framstående partimedlem ha ofantligt större möjligheter att slå
sig fram än någon obekant bondeson från fjärran landet. Men
denna statshierarki med sin utbyggnad över alla livsområden förstör också alla utsikter att använda medborgarnas fria prövningsrätt, då det gäller att åstadkomma ändringar i regimen eller statsledningen. Metoden att rösta omkull är utesluten och därför måste
man utrensa med kvasten. Aven de första revolutionstidernas
»partidemokrati», som var så utmärkande för Lenins tid, har hänsynslöst avskaffats. Liksom det enda tillåtna partiet fullständigt
kontrollerar det till formerna så demokratiska statsmaskineriet,
568
Sovjets »utrensningsdemokrati»
övervakas partiet för sin del av den centraliserade byråkratiska
apparaten, där maktpyramidens spetsar representeras av en liten
grupp allsmäktiga herrar i orgbyrån, politbyrån och partisekretariatet.
Trots all sin maktfullkomlighet är sovjetledningen ändå ingalunda okänslig för stämningarna inom massorna, och denna sin
egenskap delar den med andra nutida autoritära system. Man
observerar noga allt som rör sig i folkets själ och ett brett och
bestämt missnöje med förhållandena har flera gånger orsakat
omfattande förändringar och omplaceringar. Men betecknande är,
att missnöjets verkliga representanter, de missbelåtna gruppernas
talesmän inom folket, aldrig få komma till synes som en tillåten,
legaliserad opposition, utan det är statsledningen själv som ovanifrån planlägger och korrigerar samt givetvis inhöstar äran
därav. Likaså utnyttjas missnöjet i regel mot misshagliga element, som skyldiga eller oskyldiga få den tvivelaktiga äran att
bli syndabockar även för statsledningens egna misstag. Regeln
är, att själva högsta ledningen alltid skall stå ovanför alla misstankar och ovillkorligen måste anses vara ofelbar.
Då kommunistpartiets fungerande generalsekreterare, generalöverste A. Sjdanov i augusti häftigt angrep två mycket namnkunniga sovjetförfattare, Sosjtjenko och Achmatova, var det mycket mera än en vanlig tillrättavisning och varning för några
»ideologiska avvikelser och borgerlig besmittelse», såsom det
gängse uttrycket lyder. Sjdanov brakade lös utan erbarman mot
dessa »litteraturens drägg» och »samvetslösa litterära huliganer»
som vågat låta sig besmittas av västerländska inflytanden och
t. o. m. intagit en kritisk inställning gentemot sovjetlivet. Mihail
Sosjtjenko »förmår inte i sovjetmänniskornas liv finna en enda
uppbyggande företeelse, inte en enda positiv typ». Han bara förlöjligar och river ner i stället för att intressera sig för »sovjetmänniskornas arbete, deras ansträngningar och heroism, deras höga
sociala och moraliska egenskaper».
Dessa äkta bolsjevistiska glosor voro mycket förmer än endast
en litterär och ideologisk uppgörelse med några arma syndare
mot sovjetlivet – Sjdanov blåste därmed till allmän kamp och
utrensning som redan länge noga förberetts och ansetts vara nödvändig. Det är ju klart, att även Sovjetstyret i all sin noga övervakade isolering och för systemet fördelaktiga segrarposition har
fått stark känning av den kamp om själarna, som rasar överallt
i världen utanför de ryska gränserna. I varje fall måtte »skadliga
569
,·
…: .
————————
Sovjets >>utren1mingsdernokrati»
inflytanden» i ganska stor omfattning och under olika former
ha »smugglats» in i sovjetriket, sedan miljoner sovjetmedborgare
råkat i beröring med yttervärlden, eftersom sovjetregeringen och
kommunistpartiet nu ansett det nödvändigt att starta en allmän
kampanj mot dylika »diversionistiska» fenomen.
Den nya utrensningskampanjen måste säkert ha kommit som
en oerhörd missräkning för alla sådana, med ryska förhållanden
obekanta önsketänkare, vilka nu efter kriget mycket byggt på
det västliga inflytandets makt i sovjetlivet och uppriktigt trott,
att sovjetsystemet redan vore på god väg mot en demokratisering
i västerländsk mening. Man har önsketänkt detta i förhoppningen,
att den kommunistiska faran från öster härigenom skulle minskas
och att en förlikning mellan Ryssland och de västliga demokratierna kunde avlägsna hotet av ett tredje världskrig. Likaså har
man också spekulerat bl. a. i motsättningarna mellan partiet och
krigsmakten, mellan Stalins envälde och marskalkarnas ärelystnad. Men alla dessa godtrogna få nu bära hundhuvudet för sitt
misstag i att underskatta sovjetsystemets hållfasthet och ideologins järnhårda konsekvens. I stället för att man skulle ge efter
och anpassa sig efter de nya inflytanden stålsätter man sig där
på nytt, rensar bort allt vekligt och fortsätter konsekvent på
samma diktatoriska statsabsolutisms kommunistiska väg som
tidigare.
En utrensning av så många i och för sig värdefulla element
måste bli mycket påkostande även för ett sådant jätterike som
Sovjetunionen och vålla mycket inre oro samt störningar på livets
alla områden. Man måste därför ha synnerligen tvingande skäl
för ett sådant slöseri med krafter under en övergångsepok med
alla dess gigantiska återuppbyggnadsuppgifter och nästan enastående chanser för den ryska maktutvecklingen.
Det är en ytterst komplicerad härva av olika orsaker, som nu
inverkar på läget och fordrar så drastiska ingrepp från statsledningens sida. Deras betydelse kan kanske bäst uppfattas i belysningen av Sovjetunionens nuvarande position som en världsmakt.
Efter två årtiondens målmedvetna förberedande arbete och oerhörda kraftansträngningar samt förluster i kriget har Ryssland
nu äntligen i det stora maktspelet inhöstat väldiga vinster. Alla
gamla ryska expansionsmål äro så att säga redan uppnådda eller
helt nära till hands och en ledareställning av världsformat hägrar
på framtidshorisonten. Inom sina nuvarande inflytelsegränser
framstår Sovjetunionen nu som nutidens väldigaste enhetliga kon- 570
Sovjets »utrensningsdemokrati»
tinentalmakt med ojämförligt större potentiella resurser än vad
som någon annan världsmakt äger, och i ett läge, som gör Ryssland lika dominerande på den europeiska som asiatiska kontinenten. Ryssland har först nu efter alla sina femårsplaner och av
kriget påtvungna flyttning av sina industriella krafter österut
blivit fullkomligt avbalanserat mellan öst och väst, med lika stora
möjligheter att slå till i Europa och Fjärran östern. Sedan den
ryska gränsen de facto flyttats fram ända till Elbe och Adria,
har resten av kontinental-Enropa blivit ett slags bihang till det
ryska väldet eller håller på att bli det, om inga hållbara gränser
dragas mot denna expansion. I söder håller Främre Asien mera
och mera på att glida in i den ryska glacisen, vars yttersta förposter sakta men stadigt närma sig både 1\tiedelhavet och Indiska
oceanen. Vid Stilla havet ha ryssarna nu tre århundraden efter
ataman Desjnevs namnkunniga expeditioner för första gången
öppnat världshavets portar och blivit en stillahavsmakt av betydelse, medan händelseutvecklingen i Asiens stora befolkningscentra
– i Kina, Indien, Indonesien m. fl. – hittills i mycket hög grad
höjt de ryska aktierna.
Ryssarna synas vara starkt medvetna därom, att Moskva håller
på att bli en eurasiatisk världsmetropol, och denna maktkänsla
styrkes även av hela tidevarvets revolutionskaraktär. Trots alla
skenbara djupa omvandlingar torde ryskt psyke nu befinna sig
närmare den dostojevskiska världsfrälsarmentaliteten än någonsin
tidigare. Vad Dostojevski mellan 1861 och 1877 skrev i sina uppsaster om Ryssland och västerlandet torde nu rätt väl motsvara
den ryska nationalbolsjevismens innersta väsensart. Sjdanov
talar i tidskriften »Kulturen och livet» om dekadanta västliga
inflytanden nästan som en återuppstånden Dostojevski, som förkunnade den revolutionära ryska extremismens slutseger över de
»dekadanta» folken i väster och profeterade om den dag, då Ryssland skall kvarstå som den enda stormakten i Europa.
Det nuvarande världsläget med sin oavlåtliga efterkrigsoro och
revolutionära jäsning både i Europa och Asien måste därför starkt
fresta sovjeledarna att spela högt. Och som sagt det finns både
bland den bolsjevistiska eliten och i leden många sådana som icke
förnekat sin gamla tro på världens lyckliggörande genom en allmän kommunistisk revolution. Och emedan den framsynta och
kallt beräknande sovjetledningen alltid hållit alla möjligheter
öppna, gör man sig beredd att ta även denna risk.
Man kunde säga, att sovjetledningen för närvarande arbetar för
571
Sovjets »utrensningsdemokrati»
båda eventualiteter- för en långvarig påtvungen samlevnad med
den omgivande »kapitalistiska» världen eller för en avgörande
sammanstötning med densamma. En reträtt utan krig från de
nyvunna positionerna kan däremot knappast komma i fråga. Ryssarna vilja till varje pris bevara den nuvarande maktfasaden och
helst utbygga den med nya annexer, men å andra sidan äro de
också starkt medvetna om den stora skillnaden mellan de väldiga
målsättningarna med deras kraftanspråk och de tillgängliga maktmedlen.
Tysklands väldiga militära och materiella kraftutveckling i kriget mot Ryssland, även om den tyska militärmakten samtidigt
var så starkt bunden på andra håll, måste ha kommit som en
uppskakande upplevelse för ryssarna. Det konstaterades då, att
Sovjetunionen i fråga om industriella och andra maktresurser
ännu var mycket underlägsen den »kapitalistiska» världen, som
nu närmast representeras av de anglosachsiska världsmakterna
med deras gigantiska, i kriget sparade och ännu mäktigt utvecklade kraftreserver. Därav kommer, att sovjetledningens gamla, nu
åter kraftigt upplevande misstänksamhet mot »världsreaktionens»
inringnings- och blockplaner delvis är äkta och bottnar i ett underlägsenhetskomplex. Men liksom nästan alltid hos människorna med
stark mindervärdighetskänsla kompenseras denna medvetet av en
arrogans i uppträdandet, som i sovjetdiplomatin visserligen är
främst en taktisk spelattitycl, ägnad att ersätta krafternas bristfällighet.
Sovjetdiplomatin för med andra ord för närvarande tydligt
samma slags defensivkamp för att bevara de nya positionerna
som den ribbentropska politiken försökte åren 1939-1941 mot Ryssland, medan Tysklands militära resurser voro starkt bundna i
andra riktningar. Men bakom järnridån arbetas nu oavlåtligen
för att uppbåda alla kraftresurser. Man stålsätter den inre fronten för alla eventualiteter och därför utrensar man vitt och brett;
kvasten föres fram och åter på alla livsområclen. Det är egentligen till sist detsamma, om befolkningen skall disciplineras och
göras lydig för härande av de nya femårsplanernas bördor eller
ett nytt världskrigs försakelser och offer.
Tills vidare har utrensningens tyngdpunkt onekligen legat på
det ekonomiska området, även om man för ett utrotningskrig mot
alla »skadegörare» också i förvaltningen, statslivet och kulturen.
Men det är ju också i de materiella resurserna där det mest brister.
Den ofantligt vidlyftiga och tungroelda apparat som den statliga
572
Sovjets »utrensningsdemokrati»
sovjetekonomin representerar, har redan under »normala» tider
varit svår att kontrollera och övervaka. Kriget förorsakade därtill väldiga störningar och förluster och kontrollen måste slappna.
Antalet samt omfånget av missbruken mångdubblades såsom i alla
andra krigförande länder. Korruptionen växte och »det privata
initiativet» fick åter litet friare svängrum i synnerhet i det kollektiviserade jordbruket, där bönderna började återtaga en bråkdel
av sina forna odlingsjordar för eget bruk. Kriget krävde därtill
stora försakelser av befolkningen och den redan annars så låga
allmänna levnadsstandarden pressades ner till ett »kinesiskt» minimum. Och även om man nu borde koncentrera all uppmärksamhet på ökande av konsumtionsvarornas produktion och på återuppbyggnadsbehov, tycks tyngdpunkten i hela verksamheten lagts
på den militära upprustningen liksom före kriget. De privata
behoven få lov att vänta på sin uppfyllelse än så länge.
Därför upprensar man så ivrigt i sovjetekonomin. Man söker
och finner skyldiga och syndabockar bland fabriksledarna m. fl.
för att visa befolkningen, vem som bär skulden för den fortsatta
varuknappheten och nöden. Den översta ledningen har planerat
rätt och är utan skuld, men det är hos mellanhänderna som det
brister. Skruven dras hårdare till även i lantbruket, där i kollektivsystemet stora utrensningar ske. statens envälde återställes
och bonden måste åter avstå det han tillvällat sig utöver det tilllåtna. Ett speciellt utrensningsråd leder där saneringen under
ordförandeskap av A. Andrejev, en av Stalins närmaste arbetskamrater inom partiledningen och en av de största ljusen i den
nuvarande sovjetiska stjärnkonstellationen vid sidan av Molotov,
Malenkov, Berija, Bulganin och ett par andra.
Samtidigt dras emellertid också en ideologisk rågång mellan
bolsjevismen och de västliga inflytanden, vilka noga utrensas,
och massorna disciplineras i den rätta tron. Såsom Sosjtjenkos,
Sjostakovitsj’ och otaliga andra fall redan bevisat finner man
»ideologiska avvikelser och borgerlig besmittelse» överallt – i
litteraturen, filmen, radion, tidningspressen, i den vetenskapliga
världen, t. o. m. i musiken. Krigsmakten har också fått viss känning av händelseförloppet, bl. a. har den namnkunnigaste militära
ledaren marskalk Sjukov nu definitivt avlägsnats från armeledningen, och även de andra marskalkarna och generalerna ha fått
mera undanskymda platser i det officiella livet, där partiet åter
tar ledningen överallt. I alla fall har krigsmakten ändå i stort
sett sparats i utrensningen och man kan också förutsätta, att
573
Sovjets »utrensningsdemokrati»
även om Stalin med sina regeringskamrater skulle hysa vissa
misstankar åt det hållet, tvingar redan det nuvarande världsläget
honom att gå varsamt tillväga gentemot armen. Man vill ju icke
försvaga det förnämsta maktpolitiska instrumentet i den stora
diplomatiska dragkampen.
Men det finns ännu en aspekt av utrensningen, som borde bringa
världen på rätta tankar beträffande bolsjevikernas förmenta omvändelse. I krigets slutskede återupplivades federalismen som ett
propagandatrick och ett diplomatiskt hjälpmedel i Sovjets världspolitik. Sovjetunionen var ju de fria nationernas hemvist, där
skillnaderna i ras, kultur eller språk icke spelade någon roll, bara
man bekände sig till den rätta kommunistiska statstron. Sovjetukraina, Vitryssland m. fl. äro representerade utomlands och man
talar om »sovjetdominions» i samma anda som om Kanada,
Australien eller Nya Zeeland.
Men samtidigt utspelas där hemma i sovjetrepublikerna underliga scener. Det estniska kommunistpartiets centralråd får nya
stränga direktiv, enligt vilka kulturlivet i Estland hädanefter
måste dirigeras. »Alla borgerligt nationalistiska kvarlevor inom
estnisk konst och litteratur måste utan misskund utrotas». Och
sovjetlettiska radion omtalar liknande saker. I Sovjetukraina utrensar man av alla krafter, icke enbart bland de uppstudsiga bönderna, som åter ville bli kulaker, utan även bland de trognaste
kommunisterna. Rapporterna visa, att Moskva icke ens fullt litar
på kommunisterna i de icke-ryska republikerna utan vill sovra
bort de »lokalt nationalistiska» elementen – den lokala nationalismen är givetvis ukrainsk, vitrysk och annan nationalkänsla.
Över hälften av Ukrainas ledande kommunister avskedas från
sina befattningar; stålkvasten föres här med oemotståndlig och
brutal kraft.
Kvasten och hundhuvudet i sin moderna ryska upplaga spela
sålunda en mycket central och utomordentligt viktig roll, vars
betydelse visserligen icke tillräckligt beaktas av världen. Man
vill nu spänna alla krafter bakom järnridån för att säkra och
utbygga den nya maktpositionen och därvid skyr man inga offer.
Man vill nu övertyga alla inom sovjetriket, att det icke ens lönar
sig att tänka på någon obstruktion, om Sovjetunionen skulle råka
i internationella förvecklingar av allvarligare art eller om man
nu icke kan få någon avspänning efter kriget. Man får bara lyda,
tiga och arbeta utan rebelliska tankar i sovjetmedborgarnas oändliga, gråa och järnhårt disciplinerade leder.
574
»UTRENSNINGSDEMOKRATI»
KVASTEN och hundhuvudet äro inga obekanta begrepp i Rysslands historia. Ivan den förskräcklige (Groznyj) lät sina obritsjniki, ett slags historiska föregångare för nutidens NKVD, härja
omkring i riket prydda med kvast- och hundhuvudemblemen. K vasten betydde utrensning av tsarens alla reella och även förmenta
fiender, medan hundhuvudet tolkades som ett tecken för obrottslig
trohet samt ödmjukhet inför envåldshärskaren.
Sedan ryssarna börjat anpassa sig och återfunnit sitt gamla,
historiska jag under sovjetsystemet kan det icke betraktas som
underligt, att även sådana gestalter i den ryska historien som
tsarerna Ivan och Peter den store snart befriades från den första
revolutionstidens bannlysning och började åter framträda som ett
slags hjältefigurer i all sovjetpropaganda. De hade ju varit radikala och hänsynslösa reformatorer, som förstörde mycket gammalt
och omvälvde allt med nästan »bolsjevikiska» metoder. Då Peter
lät halshugga och även själv med glädje deltog i likvideringen
av sin tids »reaktionärer», streltsyj och bojarer, klippte av deras
långa och toviga skägg och tvingade dem lägga av sina långa
fotsida kaftaner, opererade han bort den gamla tidens utväxter med
nästan samma rabiata cynism och glödande nydaningsiver som
utmärkte Lenins gamla garde efter oktoberrevolutionen eller Stalins verktyg i de nuvarande utrens,ningarna. Dessa båda självhärskarevoro typiska »utrensningsmän» liksom bolsjevismens nuvarande ledare.
Det är därför icke någon tillfällighet, att arbetarna i en stor
sovjetfabrik en gång före storkriget överlämnade som en symbolisk hedersgåva en stor stålkvast till generalissimus Stalin.
Tvärtom kunde man säga, att den kvasten är en symbol för hela
regimens väsensart. Om man vill använda benämningen »demokrati» om ett så ytterst centraliserat och diktatoriskt styrelsesätt
som sovjetsystemet med sin ledares fullständiga och okontrollerade maktfullkomlighet, skulle epitetet »utrensningsdemokrati»
då bäst motsvara regimens innersta väsen.
567
,·
Sovjets »utrensnin_qsdemokrati>>
Bolsjevikerna ha visserligen också utvecklat sina teorier om »demokratin», men innehållet i detta begrepp är då så olikt det västerländska som själva ryska historien skiljer sig från västra
Europas. Medan även Atlantdeklarationen framhäver vissa fundamentala, politiska friheter som garantier för den privata människan mot staten, garanterar den bolsjevistiska doktrinen staten
mot individen. Lenins förkunnelse därvid får man nog lov att
uppfatta som en direkt fortsättning av de forna tidernas ryska
statsahsolutism, låt vara under den »vetenskapliga materialismens» ideologiska form. I teorin och praktiken får människan sitt
värde för sovjetsystemet endast och allenast på grund av den
nytta hon som samhällets medlem kan bringa staten som helhet.
I praktiken betyder detta, att hennes medborgarvärde beror på hennes trohet och användharhet i det rådande systemets, de för tillfället maktägandes tjänst. Saknas denna primära förutsättning,
tillhör hon soporna som utrensas av stålkvasten, ty hon äger då
icke att vädja till några irrationella medfödda fri- och rättigheter,
vilka skulle enbart hero på människans inneboende värde.
Det är alltså samma livsåskådning som möter oss t. ex. i Bibelns
berättelser om Israels barn och faraonerna i Egypti land, där
härskaren förkroppsligade statens gudomlighet i sin person. Den
bolsjevistiska staten utgör icke någon avvikelse därav, även om
dess strukturformer verkligen äro det nutida folkväldets. Man utgår därvid enbart från allas lika ekonomiska och materiella statsrätt i livet – den ekonomiska demokratin – fastän även det blir
bara en fiktion, ty man glömmer då, att den enväldiga statens
hierarkiska system redan i och för sig skapar större olikheter
mellan människorna än någonsin i en vanlig »kapitalistisk och
liberalistisk» demokrati. Officerarnas söner äro nu i Ryssland
predestinerade och privilegierade till officersyrket, liksom ättlingarna samt anförvanterna av någon fackföreningspamp eller
framstående partimedlem ha ofantligt större möjligheter att slå
sig fram än någon obekant bondeson från fjärran landet. Men
denna statshierarki med sin utbyggnad över alla livsområden förstör också alla utsikter att använda medborgarnas fria prövningsrätt, då det gäller att åstadkomma ändringar i regimen eller statsledningen. Metoden att rösta omkull är utesluten och därför måste
man utrensa med kvasten. Aven de första revolutionstidernas
»partidemokrati», som var så utmärkande för Lenins tid, har hänsynslöst avskaffats. Liksom det enda tillåtna partiet fullständigt
kontrollerar det till formerna så demokratiska statsmaskineriet,
568
Sovjets »utrensningsdemokrati»
övervakas partiet för sin del av den centraliserade byråkratiska
apparaten, där maktpyramidens spetsar representeras av en liten
grupp allsmäktiga herrar i orgbyrån, politbyrån och partisekretariatet.
Trots all sin maktfullkomlighet är sovjetledningen ändå ingalunda okänslig för stämningarna inom massorna, och denna sin
egenskap delar den med andra nutida autoritära system. Man
observerar noga allt som rör sig i folkets själ och ett brett och
bestämt missnöje med förhållandena har flera gånger orsakat
omfattande förändringar och omplaceringar. Men betecknande är,
att missnöjets verkliga representanter, de missbelåtna gruppernas
talesmän inom folket, aldrig få komma till synes som en tillåten,
legaliserad opposition, utan det är statsledningen själv som ovanifrån planlägger och korrigerar samt givetvis inhöstar äran
därav. Likaså utnyttjas missnöjet i regel mot misshagliga element, som skyldiga eller oskyldiga få den tvivelaktiga äran att
bli syndabockar även för statsledningens egna misstag. Regeln
är, att själva högsta ledningen alltid skall stå ovanför alla misstankar och ovillkorligen måste anses vara ofelbar.
Då kommunistpartiets fungerande generalsekreterare, generalöverste A. Sjdanov i augusti häftigt angrep två mycket namnkunniga sovjetförfattare, Sosjtjenko och Achmatova, var det mycket mera än en vanlig tillrättavisning och varning för några
»ideologiska avvikelser och borgerlig besmittelse», såsom det
gängse uttrycket lyder. Sjdanov brakade lös utan erbarman mot
dessa »litteraturens drägg» och »samvetslösa litterära huliganer»
som vågat låta sig besmittas av västerländska inflytanden och
t. o. m. intagit en kritisk inställning gentemot sovjetlivet. Mihail
Sosjtjenko »förmår inte i sovjetmänniskornas liv finna en enda
uppbyggande företeelse, inte en enda positiv typ». Han bara förlöjligar och river ner i stället för att intressera sig för »sovjetmänniskornas arbete, deras ansträngningar och heroism, deras höga
sociala och moraliska egenskaper».
Dessa äkta bolsjevistiska glosor voro mycket förmer än endast
en litterär och ideologisk uppgörelse med några arma syndare
mot sovjetlivet – Sjdanov blåste därmed till allmän kamp och
utrensning som redan länge noga förberetts och ansetts vara nödvändig. Det är ju klart, att även Sovjetstyret i all sin noga övervakade isolering och för systemet fördelaktiga segrarposition har
fått stark känning av den kamp om själarna, som rasar överallt
i världen utanför de ryska gränserna. I varje fall måtte »skadliga
569
,·
…: .
————————
Sovjets >>utren1mingsdernokrati»
inflytanden» i ganska stor omfattning och under olika former
ha »smugglats» in i sovjetriket, sedan miljoner sovjetmedborgare
råkat i beröring med yttervärlden, eftersom sovjetregeringen och
kommunistpartiet nu ansett det nödvändigt att starta en allmän
kampanj mot dylika »diversionistiska» fenomen.
Den nya utrensningskampanjen måste säkert ha kommit som
en oerhörd missräkning för alla sådana, med ryska förhållanden
obekanta önsketänkare, vilka nu efter kriget mycket byggt på
det västliga inflytandets makt i sovjetlivet och uppriktigt trott,
att sovjetsystemet redan vore på god väg mot en demokratisering
i västerländsk mening. Man har önsketänkt detta i förhoppningen,
att den kommunistiska faran från öster härigenom skulle minskas
och att en förlikning mellan Ryssland och de västliga demokratierna kunde avlägsna hotet av ett tredje världskrig. Likaså har
man också spekulerat bl. a. i motsättningarna mellan partiet och
krigsmakten, mellan Stalins envälde och marskalkarnas ärelystnad. Men alla dessa godtrogna få nu bära hundhuvudet för sitt
misstag i att underskatta sovjetsystemets hållfasthet och ideologins järnhårda konsekvens. I stället för att man skulle ge efter
och anpassa sig efter de nya inflytanden stålsätter man sig där
på nytt, rensar bort allt vekligt och fortsätter konsekvent på
samma diktatoriska statsabsolutisms kommunistiska väg som
tidigare.
En utrensning av så många i och för sig värdefulla element
måste bli mycket påkostande även för ett sådant jätterike som
Sovjetunionen och vålla mycket inre oro samt störningar på livets
alla områden. Man måste därför ha synnerligen tvingande skäl
för ett sådant slöseri med krafter under en övergångsepok med
alla dess gigantiska återuppbyggnadsuppgifter och nästan enastående chanser för den ryska maktutvecklingen.
Det är en ytterst komplicerad härva av olika orsaker, som nu
inverkar på läget och fordrar så drastiska ingrepp från statsledningens sida. Deras betydelse kan kanske bäst uppfattas i belysningen av Sovjetunionens nuvarande position som en världsmakt.
Efter två årtiondens målmedvetna förberedande arbete och oerhörda kraftansträngningar samt förluster i kriget har Ryssland
nu äntligen i det stora maktspelet inhöstat väldiga vinster. Alla
gamla ryska expansionsmål äro så att säga redan uppnådda eller
helt nära till hands och en ledareställning av världsformat hägrar
på framtidshorisonten. Inom sina nuvarande inflytelsegränser
framstår Sovjetunionen nu som nutidens väldigaste enhetliga kon- 570
Sovjets »utrensningsdemokrati»
tinentalmakt med ojämförligt större potentiella resurser än vad
som någon annan världsmakt äger, och i ett läge, som gör Ryssland lika dominerande på den europeiska som asiatiska kontinenten. Ryssland har först nu efter alla sina femårsplaner och av
kriget påtvungna flyttning av sina industriella krafter österut
blivit fullkomligt avbalanserat mellan öst och väst, med lika stora
möjligheter att slå till i Europa och Fjärran östern. Sedan den
ryska gränsen de facto flyttats fram ända till Elbe och Adria,
har resten av kontinental-Enropa blivit ett slags bihang till det
ryska väldet eller håller på att bli det, om inga hållbara gränser
dragas mot denna expansion. I söder håller Främre Asien mera
och mera på att glida in i den ryska glacisen, vars yttersta förposter sakta men stadigt närma sig både 1\tiedelhavet och Indiska
oceanen. Vid Stilla havet ha ryssarna nu tre århundraden efter
ataman Desjnevs namnkunniga expeditioner för första gången
öppnat världshavets portar och blivit en stillahavsmakt av betydelse, medan händelseutvecklingen i Asiens stora befolkningscentra
– i Kina, Indien, Indonesien m. fl. – hittills i mycket hög grad
höjt de ryska aktierna.
Ryssarna synas vara starkt medvetna därom, att Moskva håller
på att bli en eurasiatisk världsmetropol, och denna maktkänsla
styrkes även av hela tidevarvets revolutionskaraktär. Trots alla
skenbara djupa omvandlingar torde ryskt psyke nu befinna sig
närmare den dostojevskiska världsfrälsarmentaliteten än någonsin
tidigare. Vad Dostojevski mellan 1861 och 1877 skrev i sina uppsaster om Ryssland och västerlandet torde nu rätt väl motsvara
den ryska nationalbolsjevismens innersta väsensart. Sjdanov
talar i tidskriften »Kulturen och livet» om dekadanta västliga
inflytanden nästan som en återuppstånden Dostojevski, som förkunnade den revolutionära ryska extremismens slutseger över de
»dekadanta» folken i väster och profeterade om den dag, då Ryssland skall kvarstå som den enda stormakten i Europa.
Det nuvarande världsläget med sin oavlåtliga efterkrigsoro och
revolutionära jäsning både i Europa och Asien måste därför starkt
fresta sovjeledarna att spela högt. Och som sagt det finns både
bland den bolsjevistiska eliten och i leden många sådana som icke
förnekat sin gamla tro på världens lyckliggörande genom en allmän kommunistisk revolution. Och emedan den framsynta och
kallt beräknande sovjetledningen alltid hållit alla möjligheter
öppna, gör man sig beredd att ta även denna risk.
Man kunde säga, att sovjetledningen för närvarande arbetar för
571
Sovjets »utrensningsdemokrati»
båda eventualiteter- för en långvarig påtvungen samlevnad med
den omgivande »kapitalistiska» världen eller för en avgörande
sammanstötning med densamma. En reträtt utan krig från de
nyvunna positionerna kan däremot knappast komma i fråga. Ryssarna vilja till varje pris bevara den nuvarande maktfasaden och
helst utbygga den med nya annexer, men å andra sidan äro de
också starkt medvetna om den stora skillnaden mellan de väldiga
målsättningarna med deras kraftanspråk och de tillgängliga maktmedlen.
Tysklands väldiga militära och materiella kraftutveckling i kriget mot Ryssland, även om den tyska militärmakten samtidigt
var så starkt bunden på andra håll, måste ha kommit som en
uppskakande upplevelse för ryssarna. Det konstaterades då, att
Sovjetunionen i fråga om industriella och andra maktresurser
ännu var mycket underlägsen den »kapitalistiska» världen, som
nu närmast representeras av de anglosachsiska världsmakterna
med deras gigantiska, i kriget sparade och ännu mäktigt utvecklade kraftreserver. Därav kommer, att sovjetledningens gamla, nu
åter kraftigt upplevande misstänksamhet mot »världsreaktionens»
inringnings- och blockplaner delvis är äkta och bottnar i ett underlägsenhetskomplex. Men liksom nästan alltid hos människorna med
stark mindervärdighetskänsla kompenseras denna medvetet av en
arrogans i uppträdandet, som i sovjetdiplomatin visserligen är
främst en taktisk spelattitycl, ägnad att ersätta krafternas bristfällighet.
Sovjetdiplomatin för med andra ord för närvarande tydligt
samma slags defensivkamp för att bevara de nya positionerna
som den ribbentropska politiken försökte åren 1939-1941 mot Ryssland, medan Tysklands militära resurser voro starkt bundna i
andra riktningar. Men bakom järnridån arbetas nu oavlåtligen
för att uppbåda alla kraftresurser. Man stålsätter den inre fronten för alla eventualiteter och därför utrensar man vitt och brett;
kvasten föres fram och åter på alla livsområclen. Det är egentligen till sist detsamma, om befolkningen skall disciplineras och
göras lydig för härande av de nya femårsplanernas bördor eller
ett nytt världskrigs försakelser och offer.
Tills vidare har utrensningens tyngdpunkt onekligen legat på
det ekonomiska området, även om man för ett utrotningskrig mot
alla »skadegörare» också i förvaltningen, statslivet och kulturen.
Men det är ju också i de materiella resurserna där det mest brister.
Den ofantligt vidlyftiga och tungroelda apparat som den statliga
572
Sovjets »utrensningsdemokrati»
sovjetekonomin representerar, har redan under »normala» tider
varit svår att kontrollera och övervaka. Kriget förorsakade därtill väldiga störningar och förluster och kontrollen måste slappna.
Antalet samt omfånget av missbruken mångdubblades såsom i alla
andra krigförande länder. Korruptionen växte och »det privata
initiativet» fick åter litet friare svängrum i synnerhet i det kollektiviserade jordbruket, där bönderna började återtaga en bråkdel
av sina forna odlingsjordar för eget bruk. Kriget krävde därtill
stora försakelser av befolkningen och den redan annars så låga
allmänna levnadsstandarden pressades ner till ett »kinesiskt» minimum. Och även om man nu borde koncentrera all uppmärksamhet på ökande av konsumtionsvarornas produktion och på återuppbyggnadsbehov, tycks tyngdpunkten i hela verksamheten lagts
på den militära upprustningen liksom före kriget. De privata
behoven få lov att vänta på sin uppfyllelse än så länge.
Därför upprensar man så ivrigt i sovjetekonomin. Man söker
och finner skyldiga och syndabockar bland fabriksledarna m. fl.
för att visa befolkningen, vem som bär skulden för den fortsatta
varuknappheten och nöden. Den översta ledningen har planerat
rätt och är utan skuld, men det är hos mellanhänderna som det
brister. Skruven dras hårdare till även i lantbruket, där i kollektivsystemet stora utrensningar ske. statens envälde återställes
och bonden måste åter avstå det han tillvällat sig utöver det tilllåtna. Ett speciellt utrensningsråd leder där saneringen under
ordförandeskap av A. Andrejev, en av Stalins närmaste arbetskamrater inom partiledningen och en av de största ljusen i den
nuvarande sovjetiska stjärnkonstellationen vid sidan av Molotov,
Malenkov, Berija, Bulganin och ett par andra.
Samtidigt dras emellertid också en ideologisk rågång mellan
bolsjevismen och de västliga inflytanden, vilka noga utrensas,
och massorna disciplineras i den rätta tron. Såsom Sosjtjenkos,
Sjostakovitsj’ och otaliga andra fall redan bevisat finner man
»ideologiska avvikelser och borgerlig besmittelse» överallt – i
litteraturen, filmen, radion, tidningspressen, i den vetenskapliga
världen, t. o. m. i musiken. Krigsmakten har också fått viss känning av händelseförloppet, bl. a. har den namnkunnigaste militära
ledaren marskalk Sjukov nu definitivt avlägsnats från armeledningen, och även de andra marskalkarna och generalerna ha fått
mera undanskymda platser i det officiella livet, där partiet åter
tar ledningen överallt. I alla fall har krigsmakten ändå i stort
sett sparats i utrensningen och man kan också förutsätta, att
573
Sovjets »utrensningsdemokrati»
även om Stalin med sina regeringskamrater skulle hysa vissa
misstankar åt det hållet, tvingar redan det nuvarande världsläget
honom att gå varsamt tillväga gentemot armen. Man vill ju icke
försvaga det förnämsta maktpolitiska instrumentet i den stora
diplomatiska dragkampen.
Men det finns ännu en aspekt av utrensningen, som borde bringa
världen på rätta tankar beträffande bolsjevikernas förmenta omvändelse. I krigets slutskede återupplivades federalismen som ett
propagandatrick och ett diplomatiskt hjälpmedel i Sovjets världspolitik. Sovjetunionen var ju de fria nationernas hemvist, där
skillnaderna i ras, kultur eller språk icke spelade någon roll, bara
man bekände sig till den rätta kommunistiska statstron. Sovjetukraina, Vitryssland m. fl. äro representerade utomlands och man
talar om »sovjetdominions» i samma anda som om Kanada,
Australien eller Nya Zeeland.
Men samtidigt utspelas där hemma i sovjetrepublikerna underliga scener. Det estniska kommunistpartiets centralråd får nya
stränga direktiv, enligt vilka kulturlivet i Estland hädanefter
måste dirigeras. »Alla borgerligt nationalistiska kvarlevor inom
estnisk konst och litteratur måste utan misskund utrotas». Och
sovjetlettiska radion omtalar liknande saker. I Sovjetukraina utrensar man av alla krafter, icke enbart bland de uppstudsiga bönderna, som åter ville bli kulaker, utan även bland de trognaste
kommunisterna. Rapporterna visa, att Moskva icke ens fullt litar
på kommunisterna i de icke-ryska republikerna utan vill sovra
bort de »lokalt nationalistiska» elementen – den lokala nationalismen är givetvis ukrainsk, vitrysk och annan nationalkänsla.
Över hälften av Ukrainas ledande kommunister avskedas från
sina befattningar; stålkvasten föres här med oemotståndlig och
brutal kraft.
Kvasten och hundhuvudet i sin moderna ryska upplaga spela
sålunda en mycket central och utomordentligt viktig roll, vars
betydelse visserligen icke tillräckligt beaktas av världen. Man
vill nu spänna alla krafter bakom järnridån för att säkra och
utbygga den nya maktpositionen och därvid skyr man inga offer.
Man vill nu övertyga alla inom sovjetriket, att det icke ens lönar
sig att tänka på någon obstruktion, om Sovjetunionen skulle råka
i internationella förvecklingar av allvarligare art eller om man
nu icke kan få någon avspänning efter kriget. Man får bara lyda,
tiga och arbeta utan rebelliska tankar i sovjetmedborgarnas oändliga, gråa och järnhårt disciplinerade leder.
574