Ryssarna i Baltikum
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
RYSSARNA I BALTII(UM
Vi ha fått ett brev från Sovjet-Lettland, vilket avsänts i slutet av
februari och i vilket förhållandena i Baltikum skildras, speciellt kring
de senaste »valen». Brevet delges härmed våra läsare i översättning.
Även om de allra första sidornas historiska expose inte innehåller något
egentligt nytt, ha vi velat intaga även dem för att låta dem belysa
författarens inställning.
FöR några dagar sedan förrättades i de baltiska sovjetrepublikerna
val till dessas parlament eller »högsta råd». I dag utnyttjar jag den
lyckliga omständigheten att kunna skicka ett brev till Sverige för att
inför den övriga världen berätta om de nakna fakta kring nämnda
val. Men dessförinnan tillåter jag mig att i all korthet rekapitulera
förhållandena i Baltikum under de senaste åren. Min objektivitet
grundar sig på mitt levnadslopp: jag är en 65-årig gammal arbetare
och lettisk revolutionär, som med bomber och agitation bekämpade
den tyska baronokratin och den ryska h;arismen. Sju år tillbringade
jag i det tsaristiska katorga i Sibirien, varifrån jag befriades av
marsrevolutionen 1917. Efter oktoberrevolutionen samma år blev jag
kommunist och bolsjevikisk kommissarie. Snart nog förstod jag emellertid, djupt besviken, att jag – som dittills kämpat mot dödsstraff
och slaveri – nu hjälpte till att bygga upp ett obeskrivligt, förskräckligt mord- och slaverisystem. J ag flydde ur Ryssland hem till
Lettland, som under tiden blivit en fri stat. Först blev jag häktad
som misstänkt, men senare fick jag amnesti. .Min besvikelse över det
bolsjevikiska experimentet var så djupgående, att jag för alltid sade
adjö till politiken; jag hade en gång för alla fått nog av allt vad
politik heter. Jag arbetade i fortsättningen i mitt gamla yrke som
snickare, jag blev inte rik därpå men hade en dräglig utkomst för
mig och familjen. J ag kunde med all rätt kritisera mångt och mycket i det fria Lettland, men i jämförelse med »Sovjetparadiset» var
det en idealstat. Och nu är min levnad fullkomligt avslutad: min
hustru brändes ihjäl vid ett luftbombardemang, min äldste son inkallades 1941 av Sovjets militärmyndigheter och är sedan dess försvunnen, min yngste son släpades till ’l’yskland och dog där i ett
koncentrationsläger. Jag står nu ensam med min bittra sorg och
värderar inte mitt liv så särdeles högt. Jag har nu bara en enda
önskan: att demaskera så många lögner som möjligt, lögner som
driva världen ut i blod och ruiner. Därför skriver jag detta brev.
I.
Efter den hårda revolutionsstriden 1905 mot baronerna och tsarens
gendarmer lyste för ett kort ögonblick en hoppets stråle över Balti- 128
Ryssarna i Baltikum
kum: den av tsar Nikolaus II proklamerade författningen, enligt vilken den första ryska folkrepresentationen ·- duman – valdes, Dessa
val stördes och förfalskades på många sätt av de under tiden äter
uppvaknande reaktionärerna. Duman sammanträdde, däribland ett
flertal estniska, lettiska och litauiska deputerade. De kritiserade det
tsaristiska godtycket och blevo genast bortjagade. De deputerade författade en protestresolution, vilken endast hade till följd att de protesterande häktades och bland dessa befann sig bl. a. den blivande
försto presidenten för den lettiska fristaten, advokat J. Cakste. Nya
dumaval utskrevos, de deputerade avskedades åter igen – och så
gick det vidare i en cirkel. U nder tiden togs blodig hämnd på do
baltiska folken. Baltikum översvämmades av ryska straffexpeditioner som med våld brände och härjade. Tusentals balter hängdes, andra släpades till Sibirien. Baltikurns generalguvernör, general Kurlov, har med sina kosackhorder efterlämnat blodiga spår i det baltiska gebitet. Varken tsarförfattningen eller folkrepresentationen
skyddade balterna mot terrorn. Så kom marsrevolutionen 1917. De baltiska delegerades anhållan hos Kerenskij om de tre baltiska folkens
utträde ur den ryska statsbildningen avslogs utan vidare: »Kanske
senare en gång … en autonomi eventuellt …» På samma sätt handlade också de mot den »röda Moskvaregeringen» kämpande ryska
kontrarevolutionärerna, dc »vita» generalerna ,Judenitsch, Kornilow,
Denikin, Wrangel och Koltschak: »Lösslitande från det odelbara Moder Hyssland, aldrig!» Och sedan uppträdde Lenin och deklarerade:
»Varje folk inom f. d. tsar-riket har rätt till självständighet. ..» samt
tillfogade: »inom Sovjetfolkens förbund». Lenin skickade också genast sina trupper mot de motspänstiga balterna, ockuperade delar av
Estland, Lettland och Litauen, grundade sovjetregeringar, i vilkas
namn han lät skjuta och deportera tusentals människor. För att
legalisera terrorn utlyste Lenin val i det ockuperade Baltikum, först
kommunala val och därpå skulle parlamentsval följa. I kommunerna
utsågas medelst dekret kommunister och medlemmar av soldatesken
till deputerade. Så långt som till parlaments»val» hann inte Lenin,
emedan hans horder fördrevas ur Baltikum. Slutligen, 1920, såg sig
Sovjetryssland tvingat att erkänna de tre baltiska staterna, men tanken på det baltiska sovjetparlamentet lade man bara tills vidare åt
sidan för att hålla det i reserv.
I Ryssland har det aldrig funnits frihet. Alltsedan Rysslands uppkomst har den ryska människan varit i total avsaknad av mänskliga
rättigheter. Aldrig fanns där holler en fri folkrepresentation. Den
enda korta frihetsperioden började med marsrevolutionen 1917, för
att hastigt urarta till ett politiskt kaos, vilket bolsjevikerna i oktober
1917 utnyttjade för en omvälvning. Den 1917 valda första och enda
ryska· demokratiska representationen – konstituerande församlingen
– jagades i januari 1918 bort av bolsjevikernas bajonetter och ersattes av den bolsjevikiska sovjetrepresentationen under parollen
»Proletariatets diktatur>>. Under årens lopp har denna sovjetiska dik- 129
,..
Ryssarna i Baltikum
taturmyndighet döpts om till ett demokratiskt sovjetparlament, men
i grund och botten har ingenting ändrats i SSRU: än i dag, liksom
för tusen år sedan, råder slaveri och nöd. I socialismens namn pressas de egna och även alla de undertryckta folken in i slaveriet. I
första hand komma de baltiska folken. Och för att camouflera detta
slaverisystem tricksar man med val till sovjetparlamenten, som hetas
spegla den fria folkviljan.
II.
I juni 1940 översvämmades Baltikum av sovjettanks. Genast arrangerades parlamentsval. En kandidatlista bestående av kommunister
och partilösa opportunister uppställdes. 40 Ofo av dessa kandidater
voro direkt komna från fängelserna. Formellt hade de fått amnesti
av de nya baltiska marionettregeringarna, men faktiskt hade de befriats av de utanför fängelserna i Riga, Tallinn och Kannas den 21
juni 1940 hotfullt posterande sovjettanksen. När t. ex. Pommer, chefen för Rigas centralfängelse, begärde skriftlig order från justitiedepartementet för att frige fångarna, trängde ett antal beväpnade
sovjetofficerare in till honom: »Ni släpper genast lös kamraterna
enligt vår förteckning, i annat fall ska våra tanks skjuta era förbannade murar i småsmulor!» »Kamraterna» befriades, justitiedepartementets order kom aldrig. Men Lettland räknades dock ännu
på denna fjärde ockupationsdag som suverän stat! Några veckor
senare häktades Pommer och försvann. De »förbannade murarna”
fingo emellertid nu tjänstgöra som pinaställe för lettiska patrioter.
. . . De från Moskva med flyg anlända sovjetregissörerna, Shdanov
i Tallinn, Visjinskij i Riga och Dekanosov i Kannas, tilläta mycket
älskvärt att man ställde upp en kandidatlista n:r 2, upptagande framstegsvänliga balter. Tillåtelsen visade sig vara den nakna provokationen: några dagar senare häktades i Estland, Lettland och Litauen
alla dessa den andra listans kandidater! Den ensamma prosovjetiska
listan måste utan konkurrens starta vid »valen». Dess kandidater
blev automatiskt parlamentsdeputerade, besatte dc baltiska parlamenten och röstade kvickt och enhälligt, på kommando från Moskva, för
anslutning till SSRU. De hundratals kandidaterna på den andra
listan, för vilken utan tvivel de baltiska folken med förkrossande
majoritet skulle ha röstat (man räknar med 80-90 °/o), häktades eller
sattes i koncentrationsläger och ha sedan dess gått okända öden till
mötes. Då och då sippra namnen på de omkomna igenom. För
några veckor sedan fick jag vetskap om den till Sibirien deporterade
socialdemokratiske ledaren och f. d. parlamentsordföranden (talman)
Fricis Vcsmanis’ död: han har bokstavligen hungrat’ ihjäl. Sådana
olyckliga balter finns det i tusental. Vi hoppas att en stark makt,
t. ex. USA, tar -app denna fråga inför ett internationellt forum så att
de ännu överlevande eventuellt kunna räddas.
I dessa sammanhang frågar man ofta hos oss efter det öde som
drabbat de båda bortförda statspresidenterna för Estland och Lettland, K. Päts och K. Ulmanis. (Litauens president A. Smetanas räddade sig genom flykt.) De båda presidenterna tvingades 1940, några
130
Ryssarna i Baltikum
veckor efter Sovjetinmarschen, att träda tillbaka och behandlades
som fångar. I stället för den utlovade utresan till Schweiz skickades
de österut och äro sedan dess fullständigt försvunna.
III.
Sedan kom den tredje sovjetockupationen av Baltikum … Den 10
februari 1946 gick man till val av Sovjetunionens högsta råd. Miljoner sovjetmedborgare skyndade på kameler, åsnor, hästar, flygplan, ångare och tåg till urnorna, för att snarast möjligt bekänna
sin trohet mot Sovjet. Även Estland, Lettland och Litauen måste
delta i detta masspektakeL Och dagen därpå, 11 februari 1946, jublade Sovjets regeringsorgan ))Isvestija)) över valen i Baltikum:
»Vilna. Osedvanligt tidigt vaknade i dag den litauiska huvudstaden. Redan
klockan 5 på morgonen voro gatorna överfyllda, var och en ville vara den förste röstande. Till den sjuke gamle arbetaren Schwez hade man för avsikt att komma med
urnan, men han dök själv upp i vallokalen: ’På denna stora dag får man inte vara
sjuk! ’ Väljarna lyckönskade varandra ömsesidigt med ropen: En glad fest! För
vår Stalin! För våra kandidater!’—
Riga. I dag tidigt på morgonen gingo väljarna med Stalins namn på sina läppar.
När i 59: de valdistriktet ropet ’Leve Stalin! ’ skallade, besvarades det med ett
stormande ’Vår Stalin, hurra!’· Strålande, festglada ansikten, lysande ögon. Alla
befinna sig i glad, upplivad stämning. Det lettiska folket har tagit emot den stora
dagen med mycken högtidlighet. – – –
Tallinn. På många valställen sjöngs hymnen. Tallinn jublar. Efter valförrättningen spatsera medborgarna på de smyckade gatorna, sjunga och dansa.»
Under eder och svordomar läste vi i Riga denna Moskvatidning.
Glädje~ Lycka~ Juben En sådan infam svindel! Hungriga, trötta,
utslitna och trasiga gingo vi till urnorna likt hetsade vargar, för att
inte bli släpade dit av milismännen eller NKWD-funktionärerna.
Ä ven många ryssar röstade med dystra blickar. Allra mest skeptisk
är i dag den enkle ryske arbetaren: under snart 30 års proletärdiktatur är han bokstavligen vorden en trasproletär. Varifrån skall entusiasmen komma~
IV.
Och så kommo de baltiska sovjetrepublikernas parlamentsval 1947.
Egentligen voro de inga val i ordets vanliga mening: ))Det är inte
val, utan en nationell högtidsdag!)) kvalificerade Stalin i radio den
8 februari denna massuppmarsch. ))Massteater)), resonerade balterna
likgiltigt. Vad är nu sanning~
Bokslutet i Baltikum för tiden intill dessa val är inte precis upplyftande: i stället för den väntade förbättringen har läget blivit än
svårare. Å ven över Baltikum svävar hungerspöket. Missväxten i
SSRU var i fjol mycket svår. Från det i detta hänseende lyckligare
Baltikum släpas nu massor av säd bort. I Baltikum har man hittills
endast få kolhoser, och nu visar det sig att ryssarna från det privata jordbruket kan pressa ut mer än ur de förstatligade ))kollektiven». Bönderna leverera t. o. m. sina kvantiteter före terminens
utlopp. Men ofta igångsättas också »uppmuntringsaktioner»: lastbi- 131
Ryssarna i Baltikum
lar, packade med ungkommunister, fara från den ene bonden till den
andre och uppmana vederbörande att skänka livsmedel till unionen.
Men hur mycket än Baltikum skickar till SSRU – kolossen kommer
att fortsätta att hungra. Det i dagarna i Sovjet upprättade jordbruks- och »sovchos»ministeriet kommer knappast att ändra något
på den saken. Den som inte avlämnar livsmedel blir strängt straffad.
För några veckor sedan blev lantbrukaren Alfred Kracis från Popes
Dabori (provinsen Ventspils, Lettland) dömd till 8 års tukthus därför
att han inte levererat det kvantum mjölkprodukter som ålagts honom. l början av februari har man infört en ny kontrollör: »Hushållsboken.» l denna gyllene bok, som stalinförfattningen inte förutsåg, måste varje detalj införas: innehavare, familjemedlemmar,
areal, byggnader, staket, utsäde, fruktträdens och bärbuskarnas antal, kreaturen och fjäderfä o. s. v. Falska uppgifter bestraffas med
till 8 års tukthus.
Man fryser i Baltikum: bränsleplanen har endast fyllts till 45 °/o,
alltså fryser man till 55 °/o! l Lettland, där den andliga o~h materiella kulturens nivå var mycket hög, nivelleras man i dag till
sovjetstandard. Männen använda endast sällan krage och slips eller
hatt, man bär i stället mössor. Kvinnorna ha glömt vad hatt är för
något och gå klädda i hucklen. På gatorna hör man träskornas
klapprande – ty läder är en sällsynthet. Matvarorna bäras utan omslag, ty papper saknas. Enligt sovjetlagarna är varje barn i åldern
7-15 år skolpliktigt, men skolorna besökas i största utsträckning endast av sovjetaristokratins barn. De övriga barnen sakna skor och
kläder för att kunna gå i skola; dessutom måste en stor del hjälpa
till med sin familjs existens. Om den saken berättar stolt den sovjetlettiska tidningen »Cina»: »l arbetsstaten är det inte sällsynt att se
en 13-årig pojke som smed eller snickare …»
Baltikum översvämmas med grandiosa projekt, men en helt annan
sak är deras realiserande. Byråkratin hotar att uppsluka varje produktivt arbete. I fabriken »Manila», Riga, kommer på 22 arbetare 16
kontorsanställda, i »Spars» med dess 60 arbetare 72 kontorister! Men
dessutom fattas överallt skriv- och räknemaskiner.
Oavbrutet strömma nya skaror ryssar till Baltikum, nu mer än
förr, ty hungern driver dem till det något lyckligare lottade Baltikum. Man lever inte i överflöd i Baltikum, men jämfört med Sovjetförhållandena lever man där dock betydligt bättre. Spekulation och
stölder höra till dagordningen; de hitkomna ryssarna ha föga respekt
för egendom. Det låter kanhända anekdotiskt, men sedan många år
finnes i varje sovjetföretag ett originellt konto: »Förskingringars och
stölders konto.» Ä ven Baltikum har i dag fått ett sådant konto inom
företagen. Hos myndigheterna dominerar det ryska språket, de hitströmmande ryssarna tränga långsamt undan balterna från fabrikerna, verken och högskolorna. »Ni kan ge er av till centrum (läs
Sibirien och övrig periferi), där finns det arbete nog!» reagerar ryssarna på de invändningar, som t. o. m. prominenta sovjetletter göra.
Och så ser man på senare tid hur ryssarna överallt dominera, speciellt i Lettland. På det lettiska kommunistiska partiets konferens
132
Ryssarna i Baltikum
i december 1946 höllo följande »letter» föredrag: Rigasekreteraren
Ostrovski (ryss), centralkommittens båda sekreterare Lebedjev och
Nikanov (ryssar) samt från Rigaorganisationen Novikov (ryss). Man
tänker ofta på flyktmöjligheter, men alla kuster äro mycket strängt
bevakade av ryssarna. Hamnkommendanten i Liepaja (Libau) är
ryssen Grosjevoi, och kommendant för det i Libau placerade gränsvaktregementet är ryssen Begunov. Inom parentes kan nämnas att
den lettiska staden Liepaja mer och mer får heta det ryska Ljibava.
Till alla andra flyktförsvårande faktorer kommer också i Baltikum
det gamla systemet med gisslan. Alla baltiska fiskare äro medvetna
om att deras anhöriga ögonblickligen komma att ·häktas och deporteras om de själva fly när de ge sig ut på fisketur. Detta har kategoriskt inskärpts av NKWD. Och vilken vill försöka köpa sig sin
personliga frihet till priset av sina anhörigas lidanden ,och kvaH
Flyktförsök göres emellertid då och då. J ag träffade 1946 en gammal bekant vid namn Dreijers. I egenskap av jude hade han fängslats och bortsläpats av tyskarna men genom en ödets ironi förblivit
vid liv. Han befriades 1945 av sovjettrupperna i Polen. Genast fördes han till NKWD :s undersökningsdomare, som ställde en mycket
konstig fråga: »Hur kommer det sig att ni lever~» Först studsade
den i åratal pinade mannen, men så blev han arg: »Och ni, var ni
någonsin vid frontenh Domaren svarade ett förläget »Ja» och Dreije.rs fortsatte: »Och hur kommer det sig att ni är vid livh Den frå-
gan fick han inget svar på, men Dreijers kom tillbaka till sin lettiska
hemtrakt. Snart drog han över Polen, Ungern och Tyskland till
Sverige, varifrån han sände mig ett kort. (Dreijers har sedan dess
emigrerat till USA. Red.) För övrigt är det sällan att det går en
jude väl i SSRU. I Riga går t. ex. den förutvarande möbelhandlaren
Albrecht och tigger offentligt på gatorna, ty ryssarna och tyskarna
ha tagit ifrån honom allt han ägde.
Balterna hoppas på krig, krig är för dem den enda lösningen. A
ena sidan är det hårda straff här i Baltikum för spridande av upphetsande rykten, men å andra sidan deklareras offentligt via sovjetfunktionärerna att »ett krig med England och USA går inte att undvika»!
Det var i denna atmosfär som valarrangemangen i Baltikum började. strax sedan man avslutat firandet av oktoberrevolutionen inleddes valkampanjen. Arbetaren var knappast kommen ur produktionstävlingen till firandet av oktoberrevolutionen, förrän han hastigt måste in i en ny hets och tolv timmars arbetsdag, allt till ära
för februarivalen. Allting naturligtvis mycket »frivilligt». Den för
många år sedan förutsatta 7-timmarsdagen höjdes av stalinförfattningen till 8 timmar, men varken i SSRU eller i Baltikum existerar
det en 8-timmarsdag. I Baltikum arbetar man i dag 10-12 timmar
per dag; att göra något emot detta är omöjligt. För det första: sovjetregeringen önskar av många skäl intensifierat arbete. För det andra:
parlament och yrkessammanslutningar (s. k. fackföreningar) äro
bara underordnade regeringsmyndigheter, som aldrig kunna tänkas
uppträda mot regeringsbesluten. För det tredje: strejk betecknas som
133
Ryssarna i Baltikum
landsförräderi. Arbetaren kan absolut inte kämpa för bättre lön och
bättre arbetsförhållanden, han måste ta allting som en nåd från regeringen.
I oktober utdelades med stort ståhej och mycket tam-tam ordnar
och diplom till mödrar med många barn (även till valens ära!). Dessa
lyckliga baltmödrar få nu gratis åka spårvagn så länge de leva,
erhålla skattenedsättning o. s. v. Men … de äro bara några tiotal i
hela Baltikum. Dessutom kunna dessa värdiga mödrar trots sina
ordnar och diplom knappast komma in i de överfyllda spårvagnarna,
på vilka människorna klänga som druvklasar.
* *
*
Som man kunde vänta av det mest demokratiska valsystemet,
krävde det att stora människomassor sattes i rörelse, enbart i Baltikum några tiotusental. Valaktionens hjärta utgjordes av ur Högsta
Rådet utsedda 15 medlemmar, som bildade »Centrala valkommissionen>>. Dess ledning ligger i händerna på ett tremannapresidium; de
återstående 12 medlemmarna äro endast dekorativa statister. Den
estniska valkommissionens presidium består av L. I. Illison (ordförande, kommunist), A. O. Pint (vice ordf., partilös), D. M. Kusmin
(sekreterare, ryss och naturligtvis kommunist). Det lettiska presidiet
bildas av A. Pelse (ordf., kommunist), E. K. Berklavs (v. ordf., kommunist), J. M. Linde (sekr., partilös). Den litauiska valkommissionens
presidium upptar i sin tur P. K. Cvirka (ordf., kommunist), J. J.
Matulis (v. ordf., partilös), E. J. Osarkis (sekr., rysk kommunist).
Dessa sex kommunister och tre sovjettrogna partilösa leda oinskränkt
samtliga val i Baltikum. CVK (centrala valkommissionen) utser kretskommissionerna, registrerar de föreslagna kandidaterna, prövar eventuella klagomål och »fixerar» valresultatet. Kretskommissionerna
utse distriktskommissionerna. Varje kretskommission består av 11,
varje distriktskommission av 7-11 medlemmar, alltefter distriktets
storlek. Estland är indelat i 100 kretsar och 1,100 distrikt, Lettland
i 120 kretsar och 1834 distrikt samt Litauen i 180 kretsar och 2,277
distrikt. Varje krets väljer en deputerad. Omkring 50,000 balter
fungerade som medlemmar av diverse valkommissioner och 15,000 balter sattes in som valagitatorer. Med föreskrivna schablonfraser om
de resultat som Sovjetsystemet nått och valens stora betydelse skickades agitatorerna till fabriker och kontor, fiskarbyar och stadsvä-
ningar. Tusentals halvvuxna, medlemmar av den kommunistiska
ungdomsrörelsen, kontrollerade telefon och telegraf.
Enligt valförordningen uppställdes kandidaterna av kommunistiska
partiorganisationer, yrkessammanslutningar, kooperativa organisationer, ungdoms- och kulturorganisationer. För att förebygga otrevliga överraskningar genomfördes kandidaturvalet bakom kulisserna:
enligt kommunistiska partiets kategoriska order uppfordras ledningen för varje verk, organisation, militärformation eller landskommun att först låta registrera de påtänkta kandidaterna hos partiets CK (Centralkommitte). Sedan detta skett samt diverse informa- 134
Ryssarna i Baltikum
tioner om vederbörande kandidat inhämtats, rådgör CK med politiska polisen om den föreslagnes lämplighet. Många av de föreslagna
kandidaterna har CK utan någon som helst motivering avfört från
listorna. Och endast efter att ha accepterats resp. »registrerats» av
CK får ifrågavarande kandidat, föreslagen av ledningen för sin organisation eller arbetsplats, nomineras. Och då sker nomineringen under ett hysteriskt lovprisande. Jag var tillfälligtvis på en fabrik, då
Stalin föreslogs som kandidat – i det lettiska parlamentet. Hans
kandidatur blev förstås inte först kalfatrad av partiets CK! De sammantrummade arbetarna hörde stilla, med likgiltiga ansiktsuttryck
och dystra miner på, då den officielle talaren levererade sitt lov och
pris. Till sist utbringades flegmatiskt några hurrarop, och Stalins
kandidatur antogs med lyftade händer. Men det var många arbetare
som dristade sig att inte räcka upp händerna, trots närvaron av
NKWD-spioner. Dagen därpå framställdes denna tvångsförsamling
som en jublande och begeistrad skara: »Applåder- stormande applå-
der – applådåska – stormande, långvariga applåder, som övergingo
till ovationer – applåder, åtföljda av ropen: ’leve vår store Stalin!
Hurra för vår dyre kamrat Stalin’!»
Estland har 100, Lettland 120 och Litauen 180 deputerade. I varje
valkrets uppställas några kandidater, varför en viss urvalsmöjlighet
finns. I varje baltstat kandidera Stalin, Molotov och Shdanov. Av
fruktan eller artighet uppställas i deras valkretsar inga andra kandidater. Den 11 januari tackade Stalin telegrafiskt Rigas IV valkrets för den ära man visat honom genom att uppställa honom som
kandidat och förklarade sig villig att acceptera. Enligt tidningarna
mottogs detta telegram med stormande ovationer. Ukrainas huvudstad Kiev, där Stalin också kandiderade, skickade därpå till Riga
ett begeistrat lyckönskningstelegram, vilket naturligtvis besvarades
med ett liknande telegram från Riga.
I spetsen för de baltiska kandidaterna stå regeringsmedlemmar,
kommunister och högre partilösa funktionärer. För syns skull tillfogas en liten grupp helt vanliga dödliga, t. ex. i Estland lokföraren
Merilain, bonden I. Ladoga, bonden Vilavelt, skådespelerskan O.
Lund, arbeterskan E. Kastra, o. s. v. I Lettland: arbetaren A. Friderman, läkaren Elelo, arbeterskan P. Saveljeva (ryska). Och i Litauen:
arbeterskan B. Filipovisjute, tekniker J. Ziunelis, arbetare B. Urbanovitsjus, verkmästare R. Baltramaitis, bonden Radauskas, lärarinnan
.J. V. Tigukelite o. s. v. Påfallande många ryssar figurera på alla
kandidatlistor, men däremot förekommer inte en enda präst. De
lutherska, katolska och de flesta gamla ortodoxa prästerna avlägsna
sig från Sovjetsystemet, som dock tycks dra sig för att förfölja
dem i större utsträckning. Många från Sovjet hitskickade ortodoxa
präster bedriva däremot prosovjetisk propaganda. Efter en sådan
propagandapredikan i Petseri (Estland) frågade en gammal ortodox
estländare den prosovjetiske popen: »Säg, lille Far, hur kommer det
sig att man här hos oss upprättat föreningar för gudlösah Popen
svarade: »Nej men det hör jag för första gången! Och om så vore,
har vi ju en patriark i Moskva!» Den gamle estländaren: »Är då
10-47174 Svensk Tidskrift 1947 135
•’
Ryssarna i Baltikum
också patriarken gudlösh På den frågan fick han inget svar. Faktum är att De Gudlösas Förbund utvecklar en energisk verksamhet
i Baltikum. Det är förstås originellt att de huvudsakligen rikta sina
attacker mot påven och lutheranerna; med patriarken i Moskva tycks
förbundet inte ha något otalt.
Det sunda förnuftet säger, att det inte fanns något att propagera
för vid valen. Varje röstberättigad måste rösta, om han inte ville
bli misstänkt och förföljd; med beundransvärd noggrannhet hade man
upprättat förteckningar över alla röstberättigade. I grund och botten
var det också likgiltigt om man i sin valkrets bland de 2 a 3 tillåtna
sovjetlojala kandidaterna valde Per eller Pål. Och likväl släppte man
i Baltikum lös den mest omfattande valpropaganda. Hela artistbrigader bereste landsorten med sin valpropaganda, teatrarna spelade
stycken som speciellt ägnades valen. Baltikum översvämmades av
vallitteratur, trots att man samtidigt på grund av pappersbrist måste
stå i kö för att få en tidning. Tidskrifterna voro fullproppade av valpropaganda och radion tjänstgjorde som kronan på verket: alla programpunkter riktade sig till väljarna: pjäser, uppläsningar, musik
och – de lyckliga parlamentkandidaternas självbiografier!
Många av dessa radio-»biografier» tedde sig rätt egendomliga. T. ex.
professor Kirchensteins’, ordf. i högsta rådet: »Jag blev tidigare förföljd. I det borgerliga Lettland var det högsta lag att skaffa lyx åt de
rika, medan arbetarna svalt …» Lettlands premiärminister V. Lacis
yttrade i radion: »Under den kapitalistiska regimen var jag utlämnad
åt svälten. Vi skriftställare var fullständigt undertryckta och rättslösa.» Men båda dessa herrar voro på sin tid medarbetare i den
största lettiska tidningen »Jaunakas Zinas» (upplaga 200,000 ex.), vars
ägarinna Em. Benjamins 1941 deporterades till Sovjet och där svalt
ihjäl. Hennes båda medarbetare Kirchensteins och Lacis tjänade årligen c:a 20,000 kronor, skriftställaren Lacis var dessutom husägare,
hade bil och därtill några båtar. Vice ordf. i högsta rådet, Andrejs
Upits: »Lettiska kapitalister förtryckte det lettiska folket … Jag förföljdes av den borgerliga klicken och häktades …» Nu känner man
herr Upits mycket väl i Lettland, och en var kunde konstatera att
han glömde högst väsentliga ting i sin radioreklam: 1919 var han
funktionär i den första lettiska sovjetregeringen och måste med den
fly till »Sovjetparadiset». Men ser man på – precis 10 månader
efteråt (i mars 1920) flydde Upits ur det prisade och förhärligade
Sovjetparadiset tillbaka till det »förfärliga kapitalistiska Lettland».
Här blev han inspärrad ett par månader, men sedan benådad samtidigt med mig. Man sköt honom inte för hans år 1919 begångna
synder, han kunde i lugn och ro och materiell sorglöshet leva tillsammans med sin familj ända till 1940. Han hade en vacker våning i
Riga, en villa i Lielvarde och feta inkomster som skriftställare m. m.
Trots den »fruktansvärda terrorn» föredrog han att bli kvar i »det
kapitalistiska Lettland» framför att återvända till Sovjetparadiset.
I dag verkar det som herr Upits skulle ha helt glömt bort sin flykt
från Sovjet till Lettland år 1920. Teaterdirektör E. Smilgis berättade
i radio om den gamla vänskapen mellan letterna och de ryska brö-
136
.-…..
Ryssarna i Baltikum
derna! Skådespelerskan Elvira Bramber: »I det gamla Lettland hade
skådespelaren inte ens lov att tänka … vi måste lära mycket av den
sovjetryska konsten.>> Skriftställaren A. Grigulis: »Sovjetlitteratur
måste vara partilitteratur, dess linjer måste överensstämma med Lenins och Stalins politiska linjer. Varje propaganda för apolitisk inställning är skadlig.>> Andra kandidater läste stammande upp några
ord från manuskript, så t. ex. arbetaren A. Kalnins: >>Den som
önskar att Sovjet och den diirifrån oskiljbara delen Sovjetlettland
ska förbli starkt och mäktigt, röstar för det kommunistiska-partilösa
blocket!» Bonden A. Dzeguze deklarerade: »Vi måste sideka så mycket som möjligt till våra nödlidande ryska bröder!» (Denne filantrop
känner kanske inte till den senaste statistiken: genom kriget har
Baltikum förlorat värden för 53 miljarder: Lettland 20, Litauen 17
och Estland 16 miljarder rubel.) Arbeterskan Saveljeva, ryska, glödde
av hat mot varje kritiker: >>Det tycks mig som om inte allt är i
ordning här i Lettland, viskningar, ryktesspridare – dessa ulvar i
fårakläder – bemödar sig om att övertyga de lojala sovjetmedborgarna om att Sovjet t. o. m. tänker röva bort barnen …»
.. ….
Allting var förberett, valen kunde börja. De förrättades i Litauen
den 9 februari, tillsammans med den stora sovjetryska republiken,
i Estland och Lettland den 16 februari, tillsammans med de asiatiska
sovjetrepublikerna Mordva, Usbek, Kasach, Turkmenien och Kirgisrepubliken. Valcirkusen började mycket tidigt: >>Redan vid midnatt
ställde sig ynglingar och åldringar, arbetare och lärda framför vallokalerna. Alla ville vara de första!» rapporterade den sovjetlitauiska
radion den 10 februari kl. 10 på morgonen. Ett är säkert: i andra
ändan av Sovjetimperiet, i fjärran östern och på Kamtsjatka började valen, medan det i Vilna alltjämt var djupaste natt. Hela husblock, församlingar, företag och organisationer kommo i organiserad
uppmarsch med fanor och musik till vallokalerna. Illumination oeh
dekoration i riklig mängd, vajande fanor, lysande plakat och eldande
transparanger. I<’lygblad med kandidaternas porträtt delades ut på
gatorna. .Jag har sällan sett så många lettiskor i brokiga nationaldräkter som just den 16 februari, men jag vet att det var inte så
mycket till ära för Yalen som till manifesterandet a v det lettiska!
Inom valdistriktet skulle nu all valagitation vara förbjuden, men
överallt agiterades det för Stalin. Många väljare uttryckte sig på
orientaliska blomsterspråk; den litauiska kvinnan och modern Perveinene sade: ».F’ör vår dyre Stalin, för Sovjetfolkets och våra barns
lycka!» A. l\faroko svarade för följande harang: ».F’ör denna Yår lyckas dag har jag kämpat. Denna dag har jag med längtan väntat på.
Och nu har den randats, strålande och glädjefylld. En stor ära är
oss bevisad i det vi få rösta på Stalin!>> Under ett sådant patetiskt
tal viskade en god vän i mitt öra: »Måntro karlen är full~» Ja, Yem
vet~ Det rådde visserligen alkoholförbud den dagen, men det gick
ändå att få sprit överallt. »I dag finns inte en endaste vrå i Lett- 137
Ryssarna i Baltikum
land, där man inte med kärlek på läpparna nämner Stalins namn!»
skrev den 16 februari »Sovjetskaja Latvija». Då detta senare citerades i Rigas Radio på lettiska, sade en lyssnand·e gammal mor: >>Vilken hädelse!»
Alla hade dock inte rättighet att delta i valen, först och främst
de som återvänt från deportation, och av dem finns det några hundratal. De se beklämmande ut dessa arma varelser, utmärglade som
skelett och stilla som möss. Deras anhöriga gråta av smärta inför
anblicken av dessa lcvanue döua. Till dem som inte få rösta hör
också c:a 400,000 balter i deportation oeh »arbete» samt c:a 300,000 i
emigration. Valen genomförtles bokstavligen talat under tryck från
bajonetter- i Baltikum råder alltjämt undantagstillståull med krigsrätt och allt såuant. Vcm kan kontrollera valen~ Ingen! I Polen
vistades åtminstone några utiandsjournalister under valperioden. l
Baltikum finns det inga utlänningar; om utianusjournalister skola
vi inte tala! Vart toga de svenska ,journali.sterna vä.qen, som Sov,jet- ]Jressen a}orde sådant väsen kring? Den enda kanalen ut från det
hermetiskt tillslutna Baltikum bilda sovjettidningarnas korrespondenter, som i regel också samtidigt äro funktionärer i den baltiska
sovjethierarkin. E. Päll, sekreterare för det estniska kommunistpartiets propagandasektion, och F. Varslavans, >>förtjänstfull konstnär
i den lettiska sovjetrcpubliken», äro sålunda korrespondenter till
Moskvatidningen »Isvestija», men dc se givetvis allt ur Moskvas synvinkel.
” ”
”
Med undantag för några excesser i Dundaga (l,ettland), där beväpnade män demolerade vallokalerna oeh därpå försvunno, samt flera
blodiga episoder i Litanon förlöpte valen lugnt. Distrikts- och kretskommissionerna konstaterade och fastslogo valresultaten med överdriven noggrannhet, varpå resultaten översändes till CVK. Och det
dunkla mysteriet började, när Centrala Valkommissionen »fastställde>>
de fantastiska siffrorna. Enligt ravport från de tre baltstaternas
CVK blevo valens resultat:
l) intet enda överklagande. (~Iärkvärdigt, hland 3,135 miljouer lJaltiska väl·
j are!)
~) Estland: 804,173 röstocrättigade, nrav 798,/lS resp. !J9,il3 ’/r deltagit i valen.
För: 7138,113~ resp. 913,17 ’lr.
»~1ot»: 28,003 resp. 3,51 ’i(.
Ogiltiga röstsedlar: 2,593.
J) Lettland: 1,326,665 röstberättigade, ,·arav 1,:J::?:J,373 resp. 9D,75 ’/r deltagit
i ntlen.
För 1,311,889 resp. 99,13 ’.(.
4) Litauen: 1,510,150 röstberättigade, varav 1,478,5:2:\ resp. ~J7,Hl ’l (lägsta ’/r
i hela SSRU!) deltagit i Ynlen.
För 1,449,fi86 resp. 98,05 S~.
Den stora majoriteten för regimen, liksom det 111inimala antalet
ogiltiga röstsedlar är i högsta grad misstänkt. Det ,;tigande procenttalet för baltiska Yäljare, jämfört med Yalen 194(), betyder inte att
138
Ryssarna i Baltikum
balterna nu äro mera förtjusta i systemet, utan endast att det administrativa trycket blivit effektivare.
Hela det väljande SSRU betjänade sig, med vissa smärre undantag,
av den sovjetryska vallagen av 26 november 1946. Av dess 101 paragrafer äro några rätt betecknande. »§ 67: I vallokalerna inrättas för
väljarna enskilda rum eller kabiner. I dessa kabiner får ingen annan
uppehålla sig samtidigt med väljaren.» »§ 79: Som ogiltiga förklaras
de röstsedlar som upptar mer än en kandidat, eller röstsedlar av icke
föreskrivet utseende.» Paragraf 83 talar om röstsedlar, på vilka alla
kandidaterna strukits.
I en del stadsvaldistrikt fanns det några kabiner, oftast utan förhängen eller dörrar. Antalet var otillräckligt för det frampiskade
stora antalet röstande. Vallokalerna voro nämligen överfulla och
varje röstande behandlade sin sedel inför samtligas ögon. Dessutom
övervakades varje lokal av »aktivister» – som misstänksamt och
demonstrativt snokade runt överallt. På landsbygden fanns det inte
alls några enskilda rum eller kabiner. Oftast var det bara ett enda
rum, i vilket alla re röstande stoppades in och där de hade att förrätta sitt »hemliga» val! Och trots detta lyckades det för tusentals
att göra sina röstsedlar ogiltiga, medan andra i stället för röstsedlar
stoppade antisovjetiska upprop och smädeskrifter i urnorna. Utan
tvivel fick NKWD efter valen en hel del materiel för räfst och
rättarting! En sak är dock klar: CVK:s siffror stämma inte! Jag
är fast övertygad om att en stor del av de baltiska väljarna bemö-
dade sig om att göra röstsedlarna ogiltiga och att de också lyckades
därmed. Betecknande är också rapporternas uppgift om »mot-sedlar»
i Estland, i allt 28,003. Vallagen känner inte till sådana sedlar, även
vi väljare nu hörde talas om dem för första gången. Det är möjligt
att det återigen rör sig om ett »demokratiskt» reklamtrick.
De nyvalda baltiska sovjetparlamenten representera i mycket ringa
grad de baltiska folken. Sovjetlettlands nya Högsta Råd, med dess
120 deputerade, består av sådana som Stalin, Molotov, Sjdanov, de
förra ledarna av Högsta Rådet professor Kirchensteins, A. Upits,
Prieze, fem sekreterare från kommunistiska partiets CK, sekreterare
från partiets räjongkommitteer, republikens högsta åklagare ryssen
Misjurin, högsta domstolens ordförande Grinbergs, 5 generaler och
amiraler (ryssar, däribland generalöverste Naumenko), ministerpresident V. Lacis med sina ställföreträdare Ronis, Culitis, Kisis, Pludonis, Trinklers och Tjelov (ryss). Vidare finns där 13 ministrar:
.Jefim Sjuk (ryss), Sics, J ablonskis, Vacietis, Vanags, Bude, Krauss,
Treilibs, Lebedev (ryss), Ameriks, Tabaks, Paegle, Auskaps, samt 4
professorer; ytterligare 20 ordföranden från krets- och kommunexekutivkommitteerna, 2 »fackföreningsledare», 5 fabriksdirektörer, 6
skoldirektörer, 2 lärare, 4 stachanovister, 2 verkmästare, 2 läkare, 15
arbetare, bönder och tjänstemän. Å venså valdes representanten för
det sovjetryska kommunistiska partiet ryssen Zelenov, den ryske
direktören för Lettlands järnvägar Lebedjev, ledaren för den första
kolchosen Leitans, skriftställaren A. Grigulis, skådespelerskan Lilita
Berzina och redaktör Ozolins.
139
Ryssarna i Baltikum
Många av de nyvalda deputerade behärska inte estniska, lettiska
eller litauiska språken. Men saken är enkel: i de sovjetbaltiska parlamenten kommer man att tala ryska. 73 deputerade av det lettiska
högsta rådet, eller 60,s Ofo, äro medlemmar av det kommunistiska partiet. l januari 1941, när Sovjetmakten stod i zenit här i Baltikum,
var sammanlagt 13,500 lettiska medborgare kornmunister (därav c:a
3,000 letter, de övriga lettiska judar och ryssföddal eller 0,7 Ofo. I dag,
med en halv miljon invandrade ryssar, av vilka genomsnittligt 20 Ofo
äro kommunister, torde kommunistprocenten i Lettland ha stigit från
0,7 till allra högst 10 Ofo. T konsekvens därmed skulle kommunistpartiet vara representerat i Högsta Rådet med 10 Ofo d. v. s. 12 deputerade.
T stället representerar en 10-procentig minoritet Lettlands hela befolkning. Liknande proportioner gälla för Estland och Litauen.
Den sovjetryska sifferekvilibristiken från valen i Baltikum återspeglar då och då intressanta ting. Enligt Sovjetuppgifterna finns
det i dagens Litarren 1,5 miljon röstberättigade, d. v. s. människor
över 18 år. Lägger man till 35 Ofo för barn upp till 18 år, erhåller vi
en invånarsiffra på c:a 2 miljoner. Den 16 juni 1940 bodde i Litauen
2,7 miljoner människor; av dessa beräknas 200,000 ha »likviderats»,
100,000 befinna sig i emigration och 200,000 ha deporterats till SSRU,
i vilkas ställe ha kommit c:a 200,000 civila ryssar. 400,000 litauer ha
således trollats bort! Enligt autentiska informationer uppfördes flera
hundratusentals litauer inte i röstlängderna inom respektive valkretsar. Litauerna äro mycket antisovjetiskt stämda, och ockupationsmakten har en viss respekt för dem. A andra sidan lyder § 100 i den
nyssnämnda vallagen: »Envar, som med våld, hotelser, bedrägeri
eller mutor hindrar sovjetmedborgarens röstande eller inval, bestraffas med 2 års frihetsstraff.>>
De dyra valen ha balterna måst betala ur egen ficka. Och det
dyrköpta baltparlamentet består endast av en här statister. Ingen
hyser den ringaste illusion om de deputerades egentliga roll: Deras
enda uppgift är att de, sedan de hos presidiet inhämtat vederbörligt
tillstånd, kunna komma med betydelselös kritik av vissa regeringens
ekonomiska åtgärder. Allt annat- terror, utrikespolitik, rättsväsenha de inte lov att lägga sig i. Ett lösgörande av fosterlandet från
SSRU – som 1936 års författning bevars tillstädjer – ha de inte ens
lov att drömma om.
Några dagar efteråt voro valen redan glömda. Inte ett ord mera
om saken i pressen, radion eller annorstädes. Den officiella entusiasmen rullade i flera veckor i en väldig lavin fram till valdagen, för
att så plötsligt på order upphöra. T månadtal hade man det intrycket
att sovjetvalen utgjorde den viktigaste världshistoriska händelsen.
Och så i och med valdagens utgång – dödstystnad! Precis som om
valen aldrig ägt rum. Allt patos och all entusiasm var oäkta. Men
det var ett uttryck för sovjetregins precisionsarbete, som man knappast finner maken till annorstädes.
140
Vi ha fått ett brev från Sovjet-Lettland, vilket avsänts i slutet av
februari och i vilket förhållandena i Baltikum skildras, speciellt kring
de senaste »valen». Brevet delges härmed våra läsare i översättning.
Även om de allra första sidornas historiska expose inte innehåller något
egentligt nytt, ha vi velat intaga även dem för att låta dem belysa
författarens inställning.
FöR några dagar sedan förrättades i de baltiska sovjetrepublikerna
val till dessas parlament eller »högsta råd». I dag utnyttjar jag den
lyckliga omständigheten att kunna skicka ett brev till Sverige för att
inför den övriga världen berätta om de nakna fakta kring nämnda
val. Men dessförinnan tillåter jag mig att i all korthet rekapitulera
förhållandena i Baltikum under de senaste åren. Min objektivitet
grundar sig på mitt levnadslopp: jag är en 65-årig gammal arbetare
och lettisk revolutionär, som med bomber och agitation bekämpade
den tyska baronokratin och den ryska h;arismen. Sju år tillbringade
jag i det tsaristiska katorga i Sibirien, varifrån jag befriades av
marsrevolutionen 1917. Efter oktoberrevolutionen samma år blev jag
kommunist och bolsjevikisk kommissarie. Snart nog förstod jag emellertid, djupt besviken, att jag – som dittills kämpat mot dödsstraff
och slaveri – nu hjälpte till att bygga upp ett obeskrivligt, förskräckligt mord- och slaverisystem. J ag flydde ur Ryssland hem till
Lettland, som under tiden blivit en fri stat. Först blev jag häktad
som misstänkt, men senare fick jag amnesti. .Min besvikelse över det
bolsjevikiska experimentet var så djupgående, att jag för alltid sade
adjö till politiken; jag hade en gång för alla fått nog av allt vad
politik heter. Jag arbetade i fortsättningen i mitt gamla yrke som
snickare, jag blev inte rik därpå men hade en dräglig utkomst för
mig och familjen. J ag kunde med all rätt kritisera mångt och mycket i det fria Lettland, men i jämförelse med »Sovjetparadiset» var
det en idealstat. Och nu är min levnad fullkomligt avslutad: min
hustru brändes ihjäl vid ett luftbombardemang, min äldste son inkallades 1941 av Sovjets militärmyndigheter och är sedan dess försvunnen, min yngste son släpades till ’l’yskland och dog där i ett
koncentrationsläger. Jag står nu ensam med min bittra sorg och
värderar inte mitt liv så särdeles högt. Jag har nu bara en enda
önskan: att demaskera så många lögner som möjligt, lögner som
driva världen ut i blod och ruiner. Därför skriver jag detta brev.
I.
Efter den hårda revolutionsstriden 1905 mot baronerna och tsarens
gendarmer lyste för ett kort ögonblick en hoppets stråle över Balti- 128
Ryssarna i Baltikum
kum: den av tsar Nikolaus II proklamerade författningen, enligt vilken den första ryska folkrepresentationen ·- duman – valdes, Dessa
val stördes och förfalskades på många sätt av de under tiden äter
uppvaknande reaktionärerna. Duman sammanträdde, däribland ett
flertal estniska, lettiska och litauiska deputerade. De kritiserade det
tsaristiska godtycket och blevo genast bortjagade. De deputerade författade en protestresolution, vilken endast hade till följd att de protesterande häktades och bland dessa befann sig bl. a. den blivande
försto presidenten för den lettiska fristaten, advokat J. Cakste. Nya
dumaval utskrevos, de deputerade avskedades åter igen – och så
gick det vidare i en cirkel. U nder tiden togs blodig hämnd på do
baltiska folken. Baltikum översvämmades av ryska straffexpeditioner som med våld brände och härjade. Tusentals balter hängdes, andra släpades till Sibirien. Baltikurns generalguvernör, general Kurlov, har med sina kosackhorder efterlämnat blodiga spår i det baltiska gebitet. Varken tsarförfattningen eller folkrepresentationen
skyddade balterna mot terrorn. Så kom marsrevolutionen 1917. De baltiska delegerades anhållan hos Kerenskij om de tre baltiska folkens
utträde ur den ryska statsbildningen avslogs utan vidare: »Kanske
senare en gång … en autonomi eventuellt …» På samma sätt handlade också de mot den »röda Moskvaregeringen» kämpande ryska
kontrarevolutionärerna, dc »vita» generalerna ,Judenitsch, Kornilow,
Denikin, Wrangel och Koltschak: »Lösslitande från det odelbara Moder Hyssland, aldrig!» Och sedan uppträdde Lenin och deklarerade:
»Varje folk inom f. d. tsar-riket har rätt till självständighet. ..» samt
tillfogade: »inom Sovjetfolkens förbund». Lenin skickade också genast sina trupper mot de motspänstiga balterna, ockuperade delar av
Estland, Lettland och Litauen, grundade sovjetregeringar, i vilkas
namn han lät skjuta och deportera tusentals människor. För att
legalisera terrorn utlyste Lenin val i det ockuperade Baltikum, först
kommunala val och därpå skulle parlamentsval följa. I kommunerna
utsågas medelst dekret kommunister och medlemmar av soldatesken
till deputerade. Så långt som till parlaments»val» hann inte Lenin,
emedan hans horder fördrevas ur Baltikum. Slutligen, 1920, såg sig
Sovjetryssland tvingat att erkänna de tre baltiska staterna, men tanken på det baltiska sovjetparlamentet lade man bara tills vidare åt
sidan för att hålla det i reserv.
I Ryssland har det aldrig funnits frihet. Alltsedan Rysslands uppkomst har den ryska människan varit i total avsaknad av mänskliga
rättigheter. Aldrig fanns där holler en fri folkrepresentation. Den
enda korta frihetsperioden började med marsrevolutionen 1917, för
att hastigt urarta till ett politiskt kaos, vilket bolsjevikerna i oktober
1917 utnyttjade för en omvälvning. Den 1917 valda första och enda
ryska· demokratiska representationen – konstituerande församlingen
– jagades i januari 1918 bort av bolsjevikernas bajonetter och ersattes av den bolsjevikiska sovjetrepresentationen under parollen
»Proletariatets diktatur>>. Under årens lopp har denna sovjetiska dik- 129
,..
Ryssarna i Baltikum
taturmyndighet döpts om till ett demokratiskt sovjetparlament, men
i grund och botten har ingenting ändrats i SSRU: än i dag, liksom
för tusen år sedan, råder slaveri och nöd. I socialismens namn pressas de egna och även alla de undertryckta folken in i slaveriet. I
första hand komma de baltiska folken. Och för att camouflera detta
slaverisystem tricksar man med val till sovjetparlamenten, som hetas
spegla den fria folkviljan.
II.
I juni 1940 översvämmades Baltikum av sovjettanks. Genast arrangerades parlamentsval. En kandidatlista bestående av kommunister
och partilösa opportunister uppställdes. 40 Ofo av dessa kandidater
voro direkt komna från fängelserna. Formellt hade de fått amnesti
av de nya baltiska marionettregeringarna, men faktiskt hade de befriats av de utanför fängelserna i Riga, Tallinn och Kannas den 21
juni 1940 hotfullt posterande sovjettanksen. När t. ex. Pommer, chefen för Rigas centralfängelse, begärde skriftlig order från justitiedepartementet för att frige fångarna, trängde ett antal beväpnade
sovjetofficerare in till honom: »Ni släpper genast lös kamraterna
enligt vår förteckning, i annat fall ska våra tanks skjuta era förbannade murar i småsmulor!» »Kamraterna» befriades, justitiedepartementets order kom aldrig. Men Lettland räknades dock ännu
på denna fjärde ockupationsdag som suverän stat! Några veckor
senare häktades Pommer och försvann. De »förbannade murarna”
fingo emellertid nu tjänstgöra som pinaställe för lettiska patrioter.
. . . De från Moskva med flyg anlända sovjetregissörerna, Shdanov
i Tallinn, Visjinskij i Riga och Dekanosov i Kannas, tilläta mycket
älskvärt att man ställde upp en kandidatlista n:r 2, upptagande framstegsvänliga balter. Tillåtelsen visade sig vara den nakna provokationen: några dagar senare häktades i Estland, Lettland och Litauen
alla dessa den andra listans kandidater! Den ensamma prosovjetiska
listan måste utan konkurrens starta vid »valen». Dess kandidater
blev automatiskt parlamentsdeputerade, besatte dc baltiska parlamenten och röstade kvickt och enhälligt, på kommando från Moskva, för
anslutning till SSRU. De hundratals kandidaterna på den andra
listan, för vilken utan tvivel de baltiska folken med förkrossande
majoritet skulle ha röstat (man räknar med 80-90 °/o), häktades eller
sattes i koncentrationsläger och ha sedan dess gått okända öden till
mötes. Då och då sippra namnen på de omkomna igenom. För
några veckor sedan fick jag vetskap om den till Sibirien deporterade
socialdemokratiske ledaren och f. d. parlamentsordföranden (talman)
Fricis Vcsmanis’ död: han har bokstavligen hungrat’ ihjäl. Sådana
olyckliga balter finns det i tusental. Vi hoppas att en stark makt,
t. ex. USA, tar -app denna fråga inför ett internationellt forum så att
de ännu överlevande eventuellt kunna räddas.
I dessa sammanhang frågar man ofta hos oss efter det öde som
drabbat de båda bortförda statspresidenterna för Estland och Lettland, K. Päts och K. Ulmanis. (Litauens president A. Smetanas räddade sig genom flykt.) De båda presidenterna tvingades 1940, några
130
Ryssarna i Baltikum
veckor efter Sovjetinmarschen, att träda tillbaka och behandlades
som fångar. I stället för den utlovade utresan till Schweiz skickades
de österut och äro sedan dess fullständigt försvunna.
III.
Sedan kom den tredje sovjetockupationen av Baltikum … Den 10
februari 1946 gick man till val av Sovjetunionens högsta råd. Miljoner sovjetmedborgare skyndade på kameler, åsnor, hästar, flygplan, ångare och tåg till urnorna, för att snarast möjligt bekänna
sin trohet mot Sovjet. Även Estland, Lettland och Litauen måste
delta i detta masspektakeL Och dagen därpå, 11 februari 1946, jublade Sovjets regeringsorgan ))Isvestija)) över valen i Baltikum:
»Vilna. Osedvanligt tidigt vaknade i dag den litauiska huvudstaden. Redan
klockan 5 på morgonen voro gatorna överfyllda, var och en ville vara den förste röstande. Till den sjuke gamle arbetaren Schwez hade man för avsikt att komma med
urnan, men han dök själv upp i vallokalen: ’På denna stora dag får man inte vara
sjuk! ’ Väljarna lyckönskade varandra ömsesidigt med ropen: En glad fest! För
vår Stalin! För våra kandidater!’—
Riga. I dag tidigt på morgonen gingo väljarna med Stalins namn på sina läppar.
När i 59: de valdistriktet ropet ’Leve Stalin! ’ skallade, besvarades det med ett
stormande ’Vår Stalin, hurra!’· Strålande, festglada ansikten, lysande ögon. Alla
befinna sig i glad, upplivad stämning. Det lettiska folket har tagit emot den stora
dagen med mycken högtidlighet. – – –
Tallinn. På många valställen sjöngs hymnen. Tallinn jublar. Efter valförrättningen spatsera medborgarna på de smyckade gatorna, sjunga och dansa.»
Under eder och svordomar läste vi i Riga denna Moskvatidning.
Glädje~ Lycka~ Juben En sådan infam svindel! Hungriga, trötta,
utslitna och trasiga gingo vi till urnorna likt hetsade vargar, för att
inte bli släpade dit av milismännen eller NKWD-funktionärerna.
Ä ven många ryssar röstade med dystra blickar. Allra mest skeptisk
är i dag den enkle ryske arbetaren: under snart 30 års proletärdiktatur är han bokstavligen vorden en trasproletär. Varifrån skall entusiasmen komma~
IV.
Och så kommo de baltiska sovjetrepublikernas parlamentsval 1947.
Egentligen voro de inga val i ordets vanliga mening: ))Det är inte
val, utan en nationell högtidsdag!)) kvalificerade Stalin i radio den
8 februari denna massuppmarsch. ))Massteater)), resonerade balterna
likgiltigt. Vad är nu sanning~
Bokslutet i Baltikum för tiden intill dessa val är inte precis upplyftande: i stället för den väntade förbättringen har läget blivit än
svårare. Å ven över Baltikum svävar hungerspöket. Missväxten i
SSRU var i fjol mycket svår. Från det i detta hänseende lyckligare
Baltikum släpas nu massor av säd bort. I Baltikum har man hittills
endast få kolhoser, och nu visar det sig att ryssarna från det privata jordbruket kan pressa ut mer än ur de förstatligade ))kollektiven». Bönderna leverera t. o. m. sina kvantiteter före terminens
utlopp. Men ofta igångsättas också »uppmuntringsaktioner»: lastbi- 131
Ryssarna i Baltikum
lar, packade med ungkommunister, fara från den ene bonden till den
andre och uppmana vederbörande att skänka livsmedel till unionen.
Men hur mycket än Baltikum skickar till SSRU – kolossen kommer
att fortsätta att hungra. Det i dagarna i Sovjet upprättade jordbruks- och »sovchos»ministeriet kommer knappast att ändra något
på den saken. Den som inte avlämnar livsmedel blir strängt straffad.
För några veckor sedan blev lantbrukaren Alfred Kracis från Popes
Dabori (provinsen Ventspils, Lettland) dömd till 8 års tukthus därför
att han inte levererat det kvantum mjölkprodukter som ålagts honom. l början av februari har man infört en ny kontrollör: »Hushållsboken.» l denna gyllene bok, som stalinförfattningen inte förutsåg, måste varje detalj införas: innehavare, familjemedlemmar,
areal, byggnader, staket, utsäde, fruktträdens och bärbuskarnas antal, kreaturen och fjäderfä o. s. v. Falska uppgifter bestraffas med
till 8 års tukthus.
Man fryser i Baltikum: bränsleplanen har endast fyllts till 45 °/o,
alltså fryser man till 55 °/o! l Lettland, där den andliga o~h materiella kulturens nivå var mycket hög, nivelleras man i dag till
sovjetstandard. Männen använda endast sällan krage och slips eller
hatt, man bär i stället mössor. Kvinnorna ha glömt vad hatt är för
något och gå klädda i hucklen. På gatorna hör man träskornas
klapprande – ty läder är en sällsynthet. Matvarorna bäras utan omslag, ty papper saknas. Enligt sovjetlagarna är varje barn i åldern
7-15 år skolpliktigt, men skolorna besökas i största utsträckning endast av sovjetaristokratins barn. De övriga barnen sakna skor och
kläder för att kunna gå i skola; dessutom måste en stor del hjälpa
till med sin familjs existens. Om den saken berättar stolt den sovjetlettiska tidningen »Cina»: »l arbetsstaten är det inte sällsynt att se
en 13-årig pojke som smed eller snickare …»
Baltikum översvämmas med grandiosa projekt, men en helt annan
sak är deras realiserande. Byråkratin hotar att uppsluka varje produktivt arbete. I fabriken »Manila», Riga, kommer på 22 arbetare 16
kontorsanställda, i »Spars» med dess 60 arbetare 72 kontorister! Men
dessutom fattas överallt skriv- och räknemaskiner.
Oavbrutet strömma nya skaror ryssar till Baltikum, nu mer än
förr, ty hungern driver dem till det något lyckligare lottade Baltikum. Man lever inte i överflöd i Baltikum, men jämfört med Sovjetförhållandena lever man där dock betydligt bättre. Spekulation och
stölder höra till dagordningen; de hitkomna ryssarna ha föga respekt
för egendom. Det låter kanhända anekdotiskt, men sedan många år
finnes i varje sovjetföretag ett originellt konto: »Förskingringars och
stölders konto.» Ä ven Baltikum har i dag fått ett sådant konto inom
företagen. Hos myndigheterna dominerar det ryska språket, de hitströmmande ryssarna tränga långsamt undan balterna från fabrikerna, verken och högskolorna. »Ni kan ge er av till centrum (läs
Sibirien och övrig periferi), där finns det arbete nog!» reagerar ryssarna på de invändningar, som t. o. m. prominenta sovjetletter göra.
Och så ser man på senare tid hur ryssarna överallt dominera, speciellt i Lettland. På det lettiska kommunistiska partiets konferens
132
Ryssarna i Baltikum
i december 1946 höllo följande »letter» föredrag: Rigasekreteraren
Ostrovski (ryss), centralkommittens båda sekreterare Lebedjev och
Nikanov (ryssar) samt från Rigaorganisationen Novikov (ryss). Man
tänker ofta på flyktmöjligheter, men alla kuster äro mycket strängt
bevakade av ryssarna. Hamnkommendanten i Liepaja (Libau) är
ryssen Grosjevoi, och kommendant för det i Libau placerade gränsvaktregementet är ryssen Begunov. Inom parentes kan nämnas att
den lettiska staden Liepaja mer och mer får heta det ryska Ljibava.
Till alla andra flyktförsvårande faktorer kommer också i Baltikum
det gamla systemet med gisslan. Alla baltiska fiskare äro medvetna
om att deras anhöriga ögonblickligen komma att ·häktas och deporteras om de själva fly när de ge sig ut på fisketur. Detta har kategoriskt inskärpts av NKWD. Och vilken vill försöka köpa sig sin
personliga frihet till priset av sina anhörigas lidanden ,och kvaH
Flyktförsök göres emellertid då och då. J ag träffade 1946 en gammal bekant vid namn Dreijers. I egenskap av jude hade han fängslats och bortsläpats av tyskarna men genom en ödets ironi förblivit
vid liv. Han befriades 1945 av sovjettrupperna i Polen. Genast fördes han till NKWD :s undersökningsdomare, som ställde en mycket
konstig fråga: »Hur kommer det sig att ni lever~» Först studsade
den i åratal pinade mannen, men så blev han arg: »Och ni, var ni
någonsin vid frontenh Domaren svarade ett förläget »Ja» och Dreije.rs fortsatte: »Och hur kommer det sig att ni är vid livh Den frå-
gan fick han inget svar på, men Dreijers kom tillbaka till sin lettiska
hemtrakt. Snart drog han över Polen, Ungern och Tyskland till
Sverige, varifrån han sände mig ett kort. (Dreijers har sedan dess
emigrerat till USA. Red.) För övrigt är det sällan att det går en
jude väl i SSRU. I Riga går t. ex. den förutvarande möbelhandlaren
Albrecht och tigger offentligt på gatorna, ty ryssarna och tyskarna
ha tagit ifrån honom allt han ägde.
Balterna hoppas på krig, krig är för dem den enda lösningen. A
ena sidan är det hårda straff här i Baltikum för spridande av upphetsande rykten, men å andra sidan deklareras offentligt via sovjetfunktionärerna att »ett krig med England och USA går inte att undvika»!
Det var i denna atmosfär som valarrangemangen i Baltikum började. strax sedan man avslutat firandet av oktoberrevolutionen inleddes valkampanjen. Arbetaren var knappast kommen ur produktionstävlingen till firandet av oktoberrevolutionen, förrän han hastigt måste in i en ny hets och tolv timmars arbetsdag, allt till ära
för februarivalen. Allting naturligtvis mycket »frivilligt». Den för
många år sedan förutsatta 7-timmarsdagen höjdes av stalinförfattningen till 8 timmar, men varken i SSRU eller i Baltikum existerar
det en 8-timmarsdag. I Baltikum arbetar man i dag 10-12 timmar
per dag; att göra något emot detta är omöjligt. För det första: sovjetregeringen önskar av många skäl intensifierat arbete. För det andra:
parlament och yrkessammanslutningar (s. k. fackföreningar) äro
bara underordnade regeringsmyndigheter, som aldrig kunna tänkas
uppträda mot regeringsbesluten. För det tredje: strejk betecknas som
133
Ryssarna i Baltikum
landsförräderi. Arbetaren kan absolut inte kämpa för bättre lön och
bättre arbetsförhållanden, han måste ta allting som en nåd från regeringen.
I oktober utdelades med stort ståhej och mycket tam-tam ordnar
och diplom till mödrar med många barn (även till valens ära!). Dessa
lyckliga baltmödrar få nu gratis åka spårvagn så länge de leva,
erhålla skattenedsättning o. s. v. Men … de äro bara några tiotal i
hela Baltikum. Dessutom kunna dessa värdiga mödrar trots sina
ordnar och diplom knappast komma in i de överfyllda spårvagnarna,
på vilka människorna klänga som druvklasar.
* *
*
Som man kunde vänta av det mest demokratiska valsystemet,
krävde det att stora människomassor sattes i rörelse, enbart i Baltikum några tiotusental. Valaktionens hjärta utgjordes av ur Högsta
Rådet utsedda 15 medlemmar, som bildade »Centrala valkommissionen>>. Dess ledning ligger i händerna på ett tremannapresidium; de
återstående 12 medlemmarna äro endast dekorativa statister. Den
estniska valkommissionens presidium består av L. I. Illison (ordförande, kommunist), A. O. Pint (vice ordf., partilös), D. M. Kusmin
(sekreterare, ryss och naturligtvis kommunist). Det lettiska presidiet
bildas av A. Pelse (ordf., kommunist), E. K. Berklavs (v. ordf., kommunist), J. M. Linde (sekr., partilös). Den litauiska valkommissionens
presidium upptar i sin tur P. K. Cvirka (ordf., kommunist), J. J.
Matulis (v. ordf., partilös), E. J. Osarkis (sekr., rysk kommunist).
Dessa sex kommunister och tre sovjettrogna partilösa leda oinskränkt
samtliga val i Baltikum. CVK (centrala valkommissionen) utser kretskommissionerna, registrerar de föreslagna kandidaterna, prövar eventuella klagomål och »fixerar» valresultatet. Kretskommissionerna
utse distriktskommissionerna. Varje kretskommission består av 11,
varje distriktskommission av 7-11 medlemmar, alltefter distriktets
storlek. Estland är indelat i 100 kretsar och 1,100 distrikt, Lettland
i 120 kretsar och 1834 distrikt samt Litauen i 180 kretsar och 2,277
distrikt. Varje krets väljer en deputerad. Omkring 50,000 balter
fungerade som medlemmar av diverse valkommissioner och 15,000 balter sattes in som valagitatorer. Med föreskrivna schablonfraser om
de resultat som Sovjetsystemet nått och valens stora betydelse skickades agitatorerna till fabriker och kontor, fiskarbyar och stadsvä-
ningar. Tusentals halvvuxna, medlemmar av den kommunistiska
ungdomsrörelsen, kontrollerade telefon och telegraf.
Enligt valförordningen uppställdes kandidaterna av kommunistiska
partiorganisationer, yrkessammanslutningar, kooperativa organisationer, ungdoms- och kulturorganisationer. För att förebygga otrevliga överraskningar genomfördes kandidaturvalet bakom kulisserna:
enligt kommunistiska partiets kategoriska order uppfordras ledningen för varje verk, organisation, militärformation eller landskommun att först låta registrera de påtänkta kandidaterna hos partiets CK (Centralkommitte). Sedan detta skett samt diverse informa- 134
Ryssarna i Baltikum
tioner om vederbörande kandidat inhämtats, rådgör CK med politiska polisen om den föreslagnes lämplighet. Många av de föreslagna
kandidaterna har CK utan någon som helst motivering avfört från
listorna. Och endast efter att ha accepterats resp. »registrerats» av
CK får ifrågavarande kandidat, föreslagen av ledningen för sin organisation eller arbetsplats, nomineras. Och då sker nomineringen under ett hysteriskt lovprisande. Jag var tillfälligtvis på en fabrik, då
Stalin föreslogs som kandidat – i det lettiska parlamentet. Hans
kandidatur blev förstås inte först kalfatrad av partiets CK! De sammantrummade arbetarna hörde stilla, med likgiltiga ansiktsuttryck
och dystra miner på, då den officielle talaren levererade sitt lov och
pris. Till sist utbringades flegmatiskt några hurrarop, och Stalins
kandidatur antogs med lyftade händer. Men det var många arbetare
som dristade sig att inte räcka upp händerna, trots närvaron av
NKWD-spioner. Dagen därpå framställdes denna tvångsförsamling
som en jublande och begeistrad skara: »Applåder- stormande applå-
der – applådåska – stormande, långvariga applåder, som övergingo
till ovationer – applåder, åtföljda av ropen: ’leve vår store Stalin!
Hurra för vår dyre kamrat Stalin’!»
Estland har 100, Lettland 120 och Litauen 180 deputerade. I varje
valkrets uppställas några kandidater, varför en viss urvalsmöjlighet
finns. I varje baltstat kandidera Stalin, Molotov och Shdanov. Av
fruktan eller artighet uppställas i deras valkretsar inga andra kandidater. Den 11 januari tackade Stalin telegrafiskt Rigas IV valkrets för den ära man visat honom genom att uppställa honom som
kandidat och förklarade sig villig att acceptera. Enligt tidningarna
mottogs detta telegram med stormande ovationer. Ukrainas huvudstad Kiev, där Stalin också kandiderade, skickade därpå till Riga
ett begeistrat lyckönskningstelegram, vilket naturligtvis besvarades
med ett liknande telegram från Riga.
I spetsen för de baltiska kandidaterna stå regeringsmedlemmar,
kommunister och högre partilösa funktionärer. För syns skull tillfogas en liten grupp helt vanliga dödliga, t. ex. i Estland lokföraren
Merilain, bonden I. Ladoga, bonden Vilavelt, skådespelerskan O.
Lund, arbeterskan E. Kastra, o. s. v. I Lettland: arbetaren A. Friderman, läkaren Elelo, arbeterskan P. Saveljeva (ryska). Och i Litauen:
arbeterskan B. Filipovisjute, tekniker J. Ziunelis, arbetare B. Urbanovitsjus, verkmästare R. Baltramaitis, bonden Radauskas, lärarinnan
.J. V. Tigukelite o. s. v. Påfallande många ryssar figurera på alla
kandidatlistor, men däremot förekommer inte en enda präst. De
lutherska, katolska och de flesta gamla ortodoxa prästerna avlägsna
sig från Sovjetsystemet, som dock tycks dra sig för att förfölja
dem i större utsträckning. Många från Sovjet hitskickade ortodoxa
präster bedriva däremot prosovjetisk propaganda. Efter en sådan
propagandapredikan i Petseri (Estland) frågade en gammal ortodox
estländare den prosovjetiske popen: »Säg, lille Far, hur kommer det
sig att man här hos oss upprättat föreningar för gudlösah Popen
svarade: »Nej men det hör jag för första gången! Och om så vore,
har vi ju en patriark i Moskva!» Den gamle estländaren: »Är då
10-47174 Svensk Tidskrift 1947 135
•’
Ryssarna i Baltikum
också patriarken gudlösh På den frågan fick han inget svar. Faktum är att De Gudlösas Förbund utvecklar en energisk verksamhet
i Baltikum. Det är förstås originellt att de huvudsakligen rikta sina
attacker mot påven och lutheranerna; med patriarken i Moskva tycks
förbundet inte ha något otalt.
Det sunda förnuftet säger, att det inte fanns något att propagera
för vid valen. Varje röstberättigad måste rösta, om han inte ville
bli misstänkt och förföljd; med beundransvärd noggrannhet hade man
upprättat förteckningar över alla röstberättigade. I grund och botten
var det också likgiltigt om man i sin valkrets bland de 2 a 3 tillåtna
sovjetlojala kandidaterna valde Per eller Pål. Och likväl släppte man
i Baltikum lös den mest omfattande valpropaganda. Hela artistbrigader bereste landsorten med sin valpropaganda, teatrarna spelade
stycken som speciellt ägnades valen. Baltikum översvämmades av
vallitteratur, trots att man samtidigt på grund av pappersbrist måste
stå i kö för att få en tidning. Tidskrifterna voro fullproppade av valpropaganda och radion tjänstgjorde som kronan på verket: alla programpunkter riktade sig till väljarna: pjäser, uppläsningar, musik
och – de lyckliga parlamentkandidaternas självbiografier!
Många av dessa radio-»biografier» tedde sig rätt egendomliga. T. ex.
professor Kirchensteins’, ordf. i högsta rådet: »Jag blev tidigare förföljd. I det borgerliga Lettland var det högsta lag att skaffa lyx åt de
rika, medan arbetarna svalt …» Lettlands premiärminister V. Lacis
yttrade i radion: »Under den kapitalistiska regimen var jag utlämnad
åt svälten. Vi skriftställare var fullständigt undertryckta och rättslösa.» Men båda dessa herrar voro på sin tid medarbetare i den
största lettiska tidningen »Jaunakas Zinas» (upplaga 200,000 ex.), vars
ägarinna Em. Benjamins 1941 deporterades till Sovjet och där svalt
ihjäl. Hennes båda medarbetare Kirchensteins och Lacis tjänade årligen c:a 20,000 kronor, skriftställaren Lacis var dessutom husägare,
hade bil och därtill några båtar. Vice ordf. i högsta rådet, Andrejs
Upits: »Lettiska kapitalister förtryckte det lettiska folket … Jag förföljdes av den borgerliga klicken och häktades …» Nu känner man
herr Upits mycket väl i Lettland, och en var kunde konstatera att
han glömde högst väsentliga ting i sin radioreklam: 1919 var han
funktionär i den första lettiska sovjetregeringen och måste med den
fly till »Sovjetparadiset». Men ser man på – precis 10 månader
efteråt (i mars 1920) flydde Upits ur det prisade och förhärligade
Sovjetparadiset tillbaka till det »förfärliga kapitalistiska Lettland».
Här blev han inspärrad ett par månader, men sedan benådad samtidigt med mig. Man sköt honom inte för hans år 1919 begångna
synder, han kunde i lugn och ro och materiell sorglöshet leva tillsammans med sin familj ända till 1940. Han hade en vacker våning i
Riga, en villa i Lielvarde och feta inkomster som skriftställare m. m.
Trots den »fruktansvärda terrorn» föredrog han att bli kvar i »det
kapitalistiska Lettland» framför att återvända till Sovjetparadiset.
I dag verkar det som herr Upits skulle ha helt glömt bort sin flykt
från Sovjet till Lettland år 1920. Teaterdirektör E. Smilgis berättade
i radio om den gamla vänskapen mellan letterna och de ryska brö-
136
.-…..
Ryssarna i Baltikum
derna! Skådespelerskan Elvira Bramber: »I det gamla Lettland hade
skådespelaren inte ens lov att tänka … vi måste lära mycket av den
sovjetryska konsten.>> Skriftställaren A. Grigulis: »Sovjetlitteratur
måste vara partilitteratur, dess linjer måste överensstämma med Lenins och Stalins politiska linjer. Varje propaganda för apolitisk inställning är skadlig.>> Andra kandidater läste stammande upp några
ord från manuskript, så t. ex. arbetaren A. Kalnins: >>Den som
önskar att Sovjet och den diirifrån oskiljbara delen Sovjetlettland
ska förbli starkt och mäktigt, röstar för det kommunistiska-partilösa
blocket!» Bonden A. Dzeguze deklarerade: »Vi måste sideka så mycket som möjligt till våra nödlidande ryska bröder!» (Denne filantrop
känner kanske inte till den senaste statistiken: genom kriget har
Baltikum förlorat värden för 53 miljarder: Lettland 20, Litauen 17
och Estland 16 miljarder rubel.) Arbeterskan Saveljeva, ryska, glödde
av hat mot varje kritiker: >>Det tycks mig som om inte allt är i
ordning här i Lettland, viskningar, ryktesspridare – dessa ulvar i
fårakläder – bemödar sig om att övertyga de lojala sovjetmedborgarna om att Sovjet t. o. m. tänker röva bort barnen …»
.. ….
Allting var förberett, valen kunde börja. De förrättades i Litauen
den 9 februari, tillsammans med den stora sovjetryska republiken,
i Estland och Lettland den 16 februari, tillsammans med de asiatiska
sovjetrepublikerna Mordva, Usbek, Kasach, Turkmenien och Kirgisrepubliken. Valcirkusen började mycket tidigt: >>Redan vid midnatt
ställde sig ynglingar och åldringar, arbetare och lärda framför vallokalerna. Alla ville vara de första!» rapporterade den sovjetlitauiska
radion den 10 februari kl. 10 på morgonen. Ett är säkert: i andra
ändan av Sovjetimperiet, i fjärran östern och på Kamtsjatka började valen, medan det i Vilna alltjämt var djupaste natt. Hela husblock, församlingar, företag och organisationer kommo i organiserad
uppmarsch med fanor och musik till vallokalerna. Illumination oeh
dekoration i riklig mängd, vajande fanor, lysande plakat och eldande
transparanger. I<’lygblad med kandidaternas porträtt delades ut på
gatorna. .Jag har sällan sett så många lettiskor i brokiga nationaldräkter som just den 16 februari, men jag vet att det var inte så
mycket till ära för Yalen som till manifesterandet a v det lettiska!
Inom valdistriktet skulle nu all valagitation vara förbjuden, men
överallt agiterades det för Stalin. Många väljare uttryckte sig på
orientaliska blomsterspråk; den litauiska kvinnan och modern Perveinene sade: ».F’ör vår dyre Stalin, för Sovjetfolkets och våra barns
lycka!» A. l\faroko svarade för följande harang: ».F’ör denna Yår lyckas dag har jag kämpat. Denna dag har jag med längtan väntat på.
Och nu har den randats, strålande och glädjefylld. En stor ära är
oss bevisad i det vi få rösta på Stalin!>> Under ett sådant patetiskt
tal viskade en god vän i mitt öra: »Måntro karlen är full~» Ja, Yem
vet~ Det rådde visserligen alkoholförbud den dagen, men det gick
ändå att få sprit överallt. »I dag finns inte en endaste vrå i Lett- 137
Ryssarna i Baltikum
land, där man inte med kärlek på läpparna nämner Stalins namn!»
skrev den 16 februari »Sovjetskaja Latvija». Då detta senare citerades i Rigas Radio på lettiska, sade en lyssnand·e gammal mor: >>Vilken hädelse!»
Alla hade dock inte rättighet att delta i valen, först och främst
de som återvänt från deportation, och av dem finns det några hundratal. De se beklämmande ut dessa arma varelser, utmärglade som
skelett och stilla som möss. Deras anhöriga gråta av smärta inför
anblicken av dessa lcvanue döua. Till dem som inte få rösta hör
också c:a 400,000 balter i deportation oeh »arbete» samt c:a 300,000 i
emigration. Valen genomförtles bokstavligen talat under tryck från
bajonetter- i Baltikum råder alltjämt undantagstillståull med krigsrätt och allt såuant. Vcm kan kontrollera valen~ Ingen! I Polen
vistades åtminstone några utiandsjournalister under valperioden. l
Baltikum finns det inga utlänningar; om utianusjournalister skola
vi inte tala! Vart toga de svenska ,journali.sterna vä.qen, som Sov,jet- ]Jressen a}orde sådant väsen kring? Den enda kanalen ut från det
hermetiskt tillslutna Baltikum bilda sovjettidningarnas korrespondenter, som i regel också samtidigt äro funktionärer i den baltiska
sovjethierarkin. E. Päll, sekreterare för det estniska kommunistpartiets propagandasektion, och F. Varslavans, >>förtjänstfull konstnär
i den lettiska sovjetrcpubliken», äro sålunda korrespondenter till
Moskvatidningen »Isvestija», men dc se givetvis allt ur Moskvas synvinkel.
” ”
”
Med undantag för några excesser i Dundaga (l,ettland), där beväpnade män demolerade vallokalerna oeh därpå försvunno, samt flera
blodiga episoder i Litanon förlöpte valen lugnt. Distrikts- och kretskommissionerna konstaterade och fastslogo valresultaten med överdriven noggrannhet, varpå resultaten översändes till CVK. Och det
dunkla mysteriet började, när Centrala Valkommissionen »fastställde>>
de fantastiska siffrorna. Enligt ravport från de tre baltstaternas
CVK blevo valens resultat:
l) intet enda överklagande. (~Iärkvärdigt, hland 3,135 miljouer lJaltiska väl·
j are!)
~) Estland: 804,173 röstocrättigade, nrav 798,/lS resp. !J9,il3 ’/r deltagit i valen.
För: 7138,113~ resp. 913,17 ’lr.
»~1ot»: 28,003 resp. 3,51 ’i(.
Ogiltiga röstsedlar: 2,593.
J) Lettland: 1,326,665 röstberättigade, ,·arav 1,:J::?:J,373 resp. 9D,75 ’/r deltagit
i ntlen.
För 1,311,889 resp. 99,13 ’.(.
4) Litauen: 1,510,150 röstberättigade, varav 1,478,5:2:\ resp. ~J7,Hl ’l (lägsta ’/r
i hela SSRU!) deltagit i Ynlen.
För 1,449,fi86 resp. 98,05 S~.
Den stora majoriteten för regimen, liksom det 111inimala antalet
ogiltiga röstsedlar är i högsta grad misstänkt. Det ,;tigande procenttalet för baltiska Yäljare, jämfört med Yalen 194(), betyder inte att
138
Ryssarna i Baltikum
balterna nu äro mera förtjusta i systemet, utan endast att det administrativa trycket blivit effektivare.
Hela det väljande SSRU betjänade sig, med vissa smärre undantag,
av den sovjetryska vallagen av 26 november 1946. Av dess 101 paragrafer äro några rätt betecknande. »§ 67: I vallokalerna inrättas för
väljarna enskilda rum eller kabiner. I dessa kabiner får ingen annan
uppehålla sig samtidigt med väljaren.» »§ 79: Som ogiltiga förklaras
de röstsedlar som upptar mer än en kandidat, eller röstsedlar av icke
föreskrivet utseende.» Paragraf 83 talar om röstsedlar, på vilka alla
kandidaterna strukits.
I en del stadsvaldistrikt fanns det några kabiner, oftast utan förhängen eller dörrar. Antalet var otillräckligt för det frampiskade
stora antalet röstande. Vallokalerna voro nämligen överfulla och
varje röstande behandlade sin sedel inför samtligas ögon. Dessutom
övervakades varje lokal av »aktivister» – som misstänksamt och
demonstrativt snokade runt överallt. På landsbygden fanns det inte
alls några enskilda rum eller kabiner. Oftast var det bara ett enda
rum, i vilket alla re röstande stoppades in och där de hade att förrätta sitt »hemliga» val! Och trots detta lyckades det för tusentals
att göra sina röstsedlar ogiltiga, medan andra i stället för röstsedlar
stoppade antisovjetiska upprop och smädeskrifter i urnorna. Utan
tvivel fick NKWD efter valen en hel del materiel för räfst och
rättarting! En sak är dock klar: CVK:s siffror stämma inte! Jag
är fast övertygad om att en stor del av de baltiska väljarna bemö-
dade sig om att göra röstsedlarna ogiltiga och att de också lyckades
därmed. Betecknande är också rapporternas uppgift om »mot-sedlar»
i Estland, i allt 28,003. Vallagen känner inte till sådana sedlar, även
vi väljare nu hörde talas om dem för första gången. Det är möjligt
att det återigen rör sig om ett »demokratiskt» reklamtrick.
De nyvalda baltiska sovjetparlamenten representera i mycket ringa
grad de baltiska folken. Sovjetlettlands nya Högsta Råd, med dess
120 deputerade, består av sådana som Stalin, Molotov, Sjdanov, de
förra ledarna av Högsta Rådet professor Kirchensteins, A. Upits,
Prieze, fem sekreterare från kommunistiska partiets CK, sekreterare
från partiets räjongkommitteer, republikens högsta åklagare ryssen
Misjurin, högsta domstolens ordförande Grinbergs, 5 generaler och
amiraler (ryssar, däribland generalöverste Naumenko), ministerpresident V. Lacis med sina ställföreträdare Ronis, Culitis, Kisis, Pludonis, Trinklers och Tjelov (ryss). Vidare finns där 13 ministrar:
.Jefim Sjuk (ryss), Sics, J ablonskis, Vacietis, Vanags, Bude, Krauss,
Treilibs, Lebedev (ryss), Ameriks, Tabaks, Paegle, Auskaps, samt 4
professorer; ytterligare 20 ordföranden från krets- och kommunexekutivkommitteerna, 2 »fackföreningsledare», 5 fabriksdirektörer, 6
skoldirektörer, 2 lärare, 4 stachanovister, 2 verkmästare, 2 läkare, 15
arbetare, bönder och tjänstemän. Å venså valdes representanten för
det sovjetryska kommunistiska partiet ryssen Zelenov, den ryske
direktören för Lettlands järnvägar Lebedjev, ledaren för den första
kolchosen Leitans, skriftställaren A. Grigulis, skådespelerskan Lilita
Berzina och redaktör Ozolins.
139
Ryssarna i Baltikum
Många av de nyvalda deputerade behärska inte estniska, lettiska
eller litauiska språken. Men saken är enkel: i de sovjetbaltiska parlamenten kommer man att tala ryska. 73 deputerade av det lettiska
högsta rådet, eller 60,s Ofo, äro medlemmar av det kommunistiska partiet. l januari 1941, när Sovjetmakten stod i zenit här i Baltikum,
var sammanlagt 13,500 lettiska medborgare kornmunister (därav c:a
3,000 letter, de övriga lettiska judar och ryssföddal eller 0,7 Ofo. I dag,
med en halv miljon invandrade ryssar, av vilka genomsnittligt 20 Ofo
äro kommunister, torde kommunistprocenten i Lettland ha stigit från
0,7 till allra högst 10 Ofo. T konsekvens därmed skulle kommunistpartiet vara representerat i Högsta Rådet med 10 Ofo d. v. s. 12 deputerade.
T stället representerar en 10-procentig minoritet Lettlands hela befolkning. Liknande proportioner gälla för Estland och Litauen.
Den sovjetryska sifferekvilibristiken från valen i Baltikum återspeglar då och då intressanta ting. Enligt Sovjetuppgifterna finns
det i dagens Litarren 1,5 miljon röstberättigade, d. v. s. människor
över 18 år. Lägger man till 35 Ofo för barn upp till 18 år, erhåller vi
en invånarsiffra på c:a 2 miljoner. Den 16 juni 1940 bodde i Litauen
2,7 miljoner människor; av dessa beräknas 200,000 ha »likviderats»,
100,000 befinna sig i emigration och 200,000 ha deporterats till SSRU,
i vilkas ställe ha kommit c:a 200,000 civila ryssar. 400,000 litauer ha
således trollats bort! Enligt autentiska informationer uppfördes flera
hundratusentals litauer inte i röstlängderna inom respektive valkretsar. Litauerna äro mycket antisovjetiskt stämda, och ockupationsmakten har en viss respekt för dem. A andra sidan lyder § 100 i den
nyssnämnda vallagen: »Envar, som med våld, hotelser, bedrägeri
eller mutor hindrar sovjetmedborgarens röstande eller inval, bestraffas med 2 års frihetsstraff.>>
De dyra valen ha balterna måst betala ur egen ficka. Och det
dyrköpta baltparlamentet består endast av en här statister. Ingen
hyser den ringaste illusion om de deputerades egentliga roll: Deras
enda uppgift är att de, sedan de hos presidiet inhämtat vederbörligt
tillstånd, kunna komma med betydelselös kritik av vissa regeringens
ekonomiska åtgärder. Allt annat- terror, utrikespolitik, rättsväsenha de inte lov att lägga sig i. Ett lösgörande av fosterlandet från
SSRU – som 1936 års författning bevars tillstädjer – ha de inte ens
lov att drömma om.
Några dagar efteråt voro valen redan glömda. Inte ett ord mera
om saken i pressen, radion eller annorstädes. Den officiella entusiasmen rullade i flera veckor i en väldig lavin fram till valdagen, för
att så plötsligt på order upphöra. T månadtal hade man det intrycket
att sovjetvalen utgjorde den viktigaste världshistoriska händelsen.
Och så i och med valdagens utgång – dödstystnad! Precis som om
valen aldrig ägt rum. Allt patos och all entusiasm var oäkta. Men
det var ett uttryck för sovjetregins precisionsarbete, som man knappast finner maken till annorstädes.
140