Kyrkomötet 1946
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
I(YRKOMÖTET 1946
NÅGRA GLIMTAR OCH SUMMERINGAR
Av domprosten, teol. d:r IV~·1R IIYLANDER, Växjij
EN ERFAREN kyrkomötesledamot anförtrodde mig i ett obevakat ögonblick – visserligen under intrycket av en segdragen debatt i en ganska intresselös fråga- att pågående kyrkomöte vore
det tråkigaste han bevistat. Den som var med för första gången
är icke i stånd att göra jämförelser alls; bortsett härifrån kan
jag för egen del icke finna epitetet »tråkig» passande till karakterisering av det nu slutade allmänna kyrkomötet. Märkligt var
det visserligen icke heller, och det rönte av pressreferat och besöksfrekvens bland åhörarna att döma icke synnerlig uppmärksamhet. Men det saknade icke arbete åt sina 60 medlemmar, och
det höll samman i en dryg månad i god arbetsgemenskap. Man
vill gärna tro, att det i sin tid och genom främjande av de frå-
gor som nu voro förhanden dock har tjänat Kyrkans liv och
gärning i vårt folk.
Man kan icke frånkänna mötet en viss exklusivitet. Det ringa
antalet – alltför ringa för att ge en någotsånär riktig avspegling av kyrkolivets förankring i skilda folkgrupper – bidrar därtill. Av de prästerliga deltagarna äro biskoparna självskrivna
och 4 valda representanter för de båda teologiska fakulteterna.
Återstoden, som blott blir 13, väljes som ombud för respektive
stifts prästerskap. I icke mindre än 7 fall hade förtroendet givits
åt stiftets domprost, i 4 fall genom nyval. Av de övriga voro tre
ordinarie ledamöter av domkapitel och en ersättare för sådan;
endast två saknade alltså kontakten med en stiftstyrelses arbete.
Ä ven i fråga om lekmännen gällde i viss mån, om än icke i
samma utsträckning detsamma. Det är helt visst en synnerligen
god arbetsbetingelse, att så varit förhållandet, då en del större
frågor på detta sätt under remissbehandlingen blivit en icke alltför ringa del av mötesdeltagarna förtrogna. Den korta tid, som
står mötet till buds, skulle eljest ännu sämre räcka till. Men i och
för sig vore det att önska, att både när det gäller präster och
lekmän en mångsidigare representation kunde ernås.
654
Kyrkomötet 1946
Både äldst och yngst i församlingen var denna gång en lekman.
Benämningen ålderspresident har ingen funktion i detta sammanhang, annars skulle den som hederstitel ha förlänats den gotländske kyrkavärden Rudolf Bolin i Alva, för femte gången företrädare för sitt stifts kyrkfolk, mer trygg och trogen än talför.
Vilken benämning den yngste bör förlänas vet jag än mindre;
fru Nancy Eriksson från självaste huvudstaden, född 1907, var
icke rädd att gripa till pennan (skrivmaskinen~), ej heller till ordet. Törhända till de gamles förfäran dristade sig åtskilliga nykomlingar både att motionera och att uppträda i plenum, vilket
åtminstone förr i tiden ansågs icke passande i riksdagen. Räknar
jag rätt, hade till de 48 motionerna bidragit icke mindre än 48
personer, dock icke med en per man; av mötets 23 nyvalda (av 47
valda!) deltogo som motionärer 18; som en kuriositet kan nämnas,
att Linköpings stifts med biskop fyrtaliga representation helt avstod från att öka mötets arbetsbörda. Endast en av dem, hovpredikanten Giertz, gjorde inlägg i debatten. Biskoparna i både
Linköping och Strängnäs besinnade tydligen ordet: Att tala är
silver men tiga är guld. Eljest förefaller det, som om blott ett
drygt tiotal ledamöter icke läto höra sin röst.
Det redan antydda stora antalet novitier bidrog kanske i sin
mån att ge detta möte dess särprägel. Vad som tilläventyrs brast
i rutin och kunskap om den oskrivna lag, som heter mötets praxis,
ersattes av oförskräckt intresse, som kanske särskilt kom utskottsarbetet till godo. Även en nykomling på suppleantplats fick ett
starkt intryck av, att här låg tyngdpunkten i mötets arbete. Det
förnämsta av mötets utskott har kyrkolagsutskottet namn att
vara. Till dess ordförande korades en nyvald lekman, överdirektören Hardy Göransson, som med elegans och framgång i plenum
förde utskottets talan. Huruvida också hans var förtjänsten, att
sagda utskott i en debatt fick det erkännandet, att någon slags
Golfström måtte ha kommit i välgörande närhet av denna för
sin kyla mot motionärer tidigare kända korporation, det undandrar sig mitt bedömande.
»Kyrkolagen» fick emellertid så mycket att bestyra, att ett
»särskilt utskott», benämnt det andra, tillsattes som reserv. På dess
lott föllo alla motioner, som berörde ändringar i gällande prästvallag, och här måste det nog sägas, att Kyrkolagsutskottets berömda kyla frostat av sig; på något enda undantag när avlivades nämligen ganska smärtfritt motioner i mängd. Men så hade
utskottet att under biskop Ysanders skickliga och koncilianta led- 655
Ivar Hylander
ning också bereda den omfattande prästutbildningsfrågan till
kyrkomötets yttrande. I det utskottsbetänkande, som härom utarbetades, nedlade tvivelsutan detta utskott sin bästa arbetsprestation.
Detta utskotts benämning förutsätter emellertid förefintligheten jämväl av ett »första särskilda utskott». Det hade endast om
hand en fråga, men av desto större format: kyrkomusikerfrågan.
Under biskop Brilioths sakkunniga egid lyckades utskottet på förhållandevis kort tid alstra ett betänkande, som av mötet kunde
godtagas såsom dess beslut.
Till det s. k. tillfälliga utskottet – en förmodligen ganska
oegentlig benämning – hänsköts frågor av rätt olika beskaffenhet. Med stor älskvärdhet förde biskop Bohlin där en mild spira,
och med stor talekonst förde han dess talan i mötet, dock icke
alltid till seger. Det minst arbetstyngda av de egentliga utskotten
var denna gång .beredningsutskottet, som under ärkebiskopens
ledning har att förbereda alla frågor, som röra kyrkliga böcker.
Detta utskott hade vid nästföregående möte, för fem år sedan,
väl varit det hårdast belastade; nu kommo blott få motioner under dess behandling, och ingen enda av dessa lyckades vinna gehör. Man vill icke utan tvingande nödvändighet ändra, där en nyskapelse just avslutats, och därom torde ingenting vara att säga.
Här har redan ordats åtskilligt om motioner. På kyrkomötets
arbetsbord ha dock regeringens proposer, som betitlas kungliga
skrivelser, enligt mötets arbetsordning ett företräde. Deras antal
var denna gång 11. Två av dem ha redan i förbigående antytts:
kyrkomusikerfrågan och prästutbildningsfrågan. En tredje fråga,
som beredde kyrkolagsutskottet mycken möda och vars behandling i plenum framlockade en av mötets intressantaste debatter,
gällde förslag till ny Lag om ämbetsbrott av präst. För tillfället
är domkapitlet underinstans i sådana mål och hovrätten överinstans. Nu har frågan aktualiserats i samband med arbetet på
ny strafflag, där man .principiellt önskar bortta all särlagstiftning för olika kategorier tjänste- eller ämbetsmän. Härmed kommer domkapitlet att upphöra som rättskorporation. Men man har
gjort den ur kyrklig synpunkt viktiga distinktionen, vars innebörd underströks både av utskott och i plenum, att liksom Kyrkan allena förlänar ämbetet, så är det endast kyrkans egna organ, som det tillkommer att fråndöma ämbetet; domstolen kan
i ty fall blott döma till förlust av viss prästerlig tjänst. Saken
kompliceras dock genom besvärsrätten, som bör tillkomma envar
656
Kyrkomötet 1946
medborgare, även i hans egenskap av tjänsteman. Då ingen högre
kyrklig centralmyndighet existerar inom nu gällande kyrkoförfattning, hade lagförslaget upptagit regeringsrätten såsom prö-
vande instans i sådana fall. Någon ändring blev heller icke förordad av utskottet, och det kungliga förslaget togs med ett par
önskemål, som justitieministern under debatten förklarade sig för
sin del kunna biträda. Det framhölls också både av honom och
statsrådet Quensel, att hade en kyrklig instans funnits, som kunnat betros med dessa uppdrag, så hade utan tvekan förslag härom
framlagts. Frågan blir väl, låt oss hoppas, icke så ofta aktuell,
men den tangerade det ömtåliga och principiellt livsviktiga spörsmålet om kyrka och stat. Därför kan det vara lämpligt att även
i denna krönika ge den ett utförligare omnämnande än den i sig
.själv skulle motivera.
Två lekmannarepresentanter för den för övrigt helt nyvalda
Stockholmsbänken, tryckaren Lindström och fru Eriksson, hade
genom motioner berört brännbara ämnen: den ena motionen avsåg kontroll av kyrkliga insamlingar, den andra åtgärder mot
den s. k. »kyrkonazismen». Debatten i den förra frågan komplicerades av ett par »konstitutionella» överväganden: riksdagen,
som fällt en proposition i ärendet, har för några år sedan begärt
fortsatt utredning om kontroll av insamlingar i allmänhet, utan
att något resultat därav ännu försports. Sedan bl. a. Diakonistyrelsen i då avgivet remissyttrande låtit sina tidigare betänkligheter fara, föreföll det nu ganska rimligt att icke ställa sig
avvisande till det framlagda förslaget. Tvekan berodde på den
allmänna principen att icke besvära K. M:t med en sak, som redan bör anses vara föremål för hans uppmärksamhet. Den hade
också sin grund i farhågan, att ett bifall kunde tolkas, som om
Kyrkomötet nu av några icke närmare antydda skäl funnit anledning begära en särlagstiftning för det kyrkliga området. Att
detta icke alls avsågs, hade tillfälliga utskottet, som tagit sig en
extra funderare på saken, kraftigt sagt ifrån, men ville dock förorda framställning i ärendet till K. M:t. Hade riksdagen begärt
en utredning, så kunde nu Kyrkomötet genom sin skrivelse stödja
detta allmänna krav ur kyrklig synpunkt; något annat vore icke
på tal. Debatten, som artade sig att bli en aning förvirrande,
kom genom ett förtydligande tilläggsyrkande av biskop Jonzon,
som vann även utskottets sanktion, att mynna ut i en seger för
utskottets hemställan.
Frågan om kyrkonazismen handlades av kyrkolagsutskottet, där
657
Ivar Hylander
den ene av motionärerna, tryckaren H. O. Lindström, hade säte
som suppleant. Man kan tilläventyrs överväga, om motionen som
sådan egentligen hörde under Kyrkomötets domvärjo; när den nu
en gång var väckt, och där bakom låg utan tvivel ett intresse att
bereda Kyrkomötet som Kyrkans representation tillfälle att ge
lastarenom klart besked, så var det lyckligt, att den icke av formella skäl lämnades utanför. Kyrkomötet kan ju icke – tyvärr
vore man frestad tillägga – göra »uttalanden» i den ena eller
andra frågan, utan har att svara ja eller nej till K. M:ts förslag
och eljest i underdånighet till Konungen göra framställningar
och önskemål kunniga. Men har Kyrkomötet med gillande tagit
ett utskottsutlåtande ad acta, så kan det få karaktär av ett dokument av dignitet som kyrkomötesbeslut. Så blev fallet nu, och
ingen kan gärna efter detta vara i villrådighet om, vilken ställning vår kyrkas högsta representation intar till detta spörsmål,
men väl vara i beråd, hur det skall vara möjligt att vinna burskap för det brukade ordet »kyrkonazism». Sedan nu ytterligare
utskottsordföranden sagt ifrån, att man inom kyrkan i denna sak
gjort »dumheter» – något s.om han i annat sammanhang ansåg
vara Kyrkans största våda just nu, då läget visst icke eljest är
vare sig nermörkt eller hopplöst – så förklarade sig motionä-
rerna tillfreds med, att deras hemställan om åtgärder lämnades
utan bifall. Den statistik över nazistsympatiserande präster, som
biskop Cullberg lämnade i debatten, får väl anses som ett mer upplysande än upplyftande tidsdokument.
Det kan knappast intressera läsarna av denna tidskrift att bli
närmare orienterade i en hel del frågor av mer specifik kyrklig
karaktär. Dit räknar jag ett par framställningar om ändringar
av vissa detaljbestämmelser i den säkerligen i prästerliga kretsar
mer lästa än älskade del av kyrkolagen, som heter prästvallagen.
Dit kanske också bör räknas, att man med varsam hand plockade
bort ett par stenar till på ruinerna av den en gång stolta och
fasta byggnad, som heter 1686 års ännu i princip gällande kyrkolag. Nu begärde nämligen mötet hos K. M:t sådana åtgärder, att
stadgandena om jordfästning i stillhet enligt 1894 års jordfästningslag skulle upphöra att gälla. Enahanda yrkande gjordes av
mötet angående kap. 5 i kyrkolagen om barnakvinnors kyrkogång – varmed icke följer ett upphävande av kyrkohandbokens
kapitel om En moders tacksägelse, även kallad kyrkotagning.
Av större allmänintresse torde det vara, att mötet på grund av
en motion av en av mötets jurister, häradshövding Turen i Väs- 658
Kyrkomötet 1946
terås, som redan tidigare sökt intressera församlingen för åtgärder på gravrättens område, nu beslöt hemställan till K. M:t dels
()ffi en allmän översyn av gällande lagstiftning på detta område,
dels ock om utarbetande av det förslag till reviderad eller ny
lagstiftning, som kan föranledas av en sådan översyn. I andra
fall ställde sig utskott och möte mer kallsinniga, när det gällde
påkallade lagändringar. Att på lagstiftningens väg, såsom den
med dubbel eloquentia begåvade kyrkoherden Herrlin i Landskrona föreslog, söka få till stånd delning av pastorat, som uppnått viss storleksgräns, trodde sig icke mötet om. Man hänvisade
till att i fråga om församlingsindelningen i rikets tre största stä-
der utredning slutförts och vore föremål för myndigheternas beprövande; det hade dock icke skadat om någon påpekat, att problemet finns också på andra håll, utan att veterligen ännu några
åtgärder vidtagits (bl. a. i tre industrialiserade stiftsstäder). I
varje fall gav debatten stiftschefen i Stockholm ett tillfälle att
understryka det orimliga i det förhållande, som nu råder inom
storstadens växande Mammutförsamlingar – den statistik på
antalet förrättningar, som där måste komma på prästerskapets
lott, var i hög grad ägnad till en tankeställare.
Mötets första motion, som väcktes av en av de »gamle i gårde»,
rektor Göransson i Kalmar, gällde kristendomsämnets ställning i
samband med det väntade nya skolprogrammet Helt naturligt
gjorde mötet motionärens hemställan till sin, och kraften i denna
samlade manifestation kan näppeligen avsevärt lida av att fru
Eriksson förklarade sig osolidarisk med mötets mening i detta
stycke. Ett par motioner, som framkallade rätt livligt meningsutbyte, gällde kyrkans möjligheter att i sin vardagsgärning nå
ut till större kretsar av vårt folk och göra dem medansvariga i
Kyrkans liv och arbete. Så tolkar jag i varje fall innebörden i
rektor Petrus Envalls med starkt personligt engagemang försvarade motion om möjlighet för kyrkoråd att utse särskilt församlingsråd till bevakande av församlingslivets behov; att den föll,
får icke tydas som bristande intresse för saken. »Norrlänningarna»
rektor Lagerström och domprost Hultgren väckte förslag om utredning beträffande utbyggande av stiftsorganisationen genom
ett legaliserat stiftsmöte, sammansatt av på visst sätt valda ombud för stiftets församlingar, från vilka ekonomiskt stöd i laga
former skulle tillförsäkras denna stiftsrepresentation. Mötet beslöt i anledning av motionen dels begära, att vid i annat sammanhang begärd revision av bestämmelserna om allmänt prästmöte
659
Ivar Hylander
i kap. 25 kyrkolagen också skulle upptagas bestämmelser om stiftsråd och stiftsmöte, dels att till kyrkliga angelägenheter, för vilkas bestridande församlingsmedel få tagas i anspråk, må räknas
bidrag till stiftsmöte eller stiftsråd. Att man begärde medel ur
kyrkofonden dels till den studentprästbefattning, som finns i Uppsala men uppehålles genom gåvomedel, dels till bestridande av
svenska kyrkans internationella förbindelser, bör kanske också
omnämnas till bestyrkande av, att en hel del frågor verkligen
icke endast diskuterades med negativt resultat under uttalande
av större eller mindre förståelse för motionärens avsikt och syfte,
utan också framfördes såsom mötets petita på högre ort.
Det kunde väl vara frestande och kanske icke alldeles ur vägen
att avsluta min redogörelse, som efter redaktörens önskan fått
några subjektiva färgstänk, med en korrekt redogörelse för innebörden av de stora frågor, som mötet hade att taga ställning till,
nämligen kyrkomusikerfrågan och prästutbildningsfrågan. Båda
ligga ju ännu oavgjorda. I den förra skall riksdagen höras, och
det kan i varje fall icke sägas, att Kyrkomötet ställt sig i vägen
för en länge eftertraktad lösning av de invecklade frågor, som
höra hit – även om det kunde förefalla, som om utredningen i
fråga icke just gjort tingen enklare. I den senare frågan blir det
väl än en gång remiss till universitetsmyndigheterna. Det har icke
varit fråga om att skilja någon del av utbildningen från dess
hos oss hävdvunna samband med universiteten. Men den praktiska
utbildningen behöver vidgas och rikligare tillfälle till auskultering beredas de blivande prästerna, och det icke minst i fråga
om den alltmer förgrenade socialvården. Här ha önskemål med
något växlande styrka framkommit om en fastare förankring av
en viss del av utbildningen till de lokala stiftsstyrelserna, och en
snabbskiss till en sådan utvecklingslinje, som uppdrogs under utskottsbehandlingen och närmast hade de båda suppleanterna Hylander och Giertz till upphovsmän, vann mycken sympati i denna
beredning utan att fördenskull på frågans nuvarande stadium
kunna framföras som alternativt förslag. Vidare är det önskvärt,
att denna förlängning av den praktiska utbildningstiden till realiter ett år i möjligaste mån kompenseras genom en effektivare anordning av framför allt det förberedande studiet, som sedan en
mansålder är förlagt till den humanistiska sektionen av universitetets filosofiska fakultet. Utskottets majoritet, delvis med sanktion
från universitetshåll, ville pröva utvägen att låta dessa studier inrymmas i den teologiska fakultetens studieordning och avskaffa
660
Kyrkomötet 1.946
den preliminärexamen, vars motsvarighet inom juridiska och medicinska fakulteterna för länge sedan skattat åt förgängelsen utan
att efterlämna något större tomrum. Mötets behandling av alla
dessa spörsmål, som skedde under allt större resfeber mötets sista
dag, till yttermera visso en måndag, kom att mynna ut i en så vid
formulering, att under mötets välsignelse i lika mån ställdes inK. M:ts domslut utskott, reservanter oeh diskussionsinlägg i plenum. Man avvaktar nu, icke utan en viss nyfikenhet, den salomoniska dom, som skall följa som svar på denna förtroendefulla
gest från mötets sida. Det gäller ju bland annat det för lekmannen säkerligen något dunkla problemet, om varje präst i vår
kyrka under sin studietid skall lära sig det hebreiska språk, på
vilket Gamla Testamentets grundtext är avfattad. Det har emellertid visat sig i hög grad ägnat att sätta andarna i rörelse och
utlösa ömsom uttryck för något som liknar hänförelse, ömsom
känslor av helt motsatt art, som vi i detta sammanhang icke anse
skäligt eller ens rådligt att närmare beskriva. Alltnog. När frå-
gorna, som voro mötets »stora», i varje fall mest omfattande, blivit »lösta», kan det vara skäl att återkomma härtill.
Man hade kanske önskat, att detta möte också fått syssla med
frågan om sin egen reformering. Det förslag av sakkunniga, som
varit på remiss, hade dock icke hunnit förarbetas för avgörande
redan nu. Ä ven nästa möte blir alltså efter den gamla ordningen.
En fördel kan verkligen dess relativt ringa omfattning anses ha,
kännbar åtminstone för dem som fått vara med: man hinner trots
den korta arbetstiden personligen lära känna varandra. De exempel på god arbetsgemenskap och minnen av personlig hängivenhet för uppgiften, som icke minst det mer förtroliga utskottsarbetet givit, bär jag för egen del med mig som de bästa minnena
från det första kyrkomöte, jag fått besöka. Och jag kan icke neka
till, att den åldrande kyrkvärden från en av våra mest avlägsna
bygder och hans av kärlek till fädernas kyrka burna ord vid den
kollation, varmed utskottet beseglade slutet på sin arbetsmöda, fått
något av symbolisk innebörd för den samklang av trofasthet och
hoppfullhet, som kanske ändå till sist kan kallas mötets melodi.
661
NÅGRA GLIMTAR OCH SUMMERINGAR
Av domprosten, teol. d:r IV~·1R IIYLANDER, Växjij
EN ERFAREN kyrkomötesledamot anförtrodde mig i ett obevakat ögonblick – visserligen under intrycket av en segdragen debatt i en ganska intresselös fråga- att pågående kyrkomöte vore
det tråkigaste han bevistat. Den som var med för första gången
är icke i stånd att göra jämförelser alls; bortsett härifrån kan
jag för egen del icke finna epitetet »tråkig» passande till karakterisering av det nu slutade allmänna kyrkomötet. Märkligt var
det visserligen icke heller, och det rönte av pressreferat och besöksfrekvens bland åhörarna att döma icke synnerlig uppmärksamhet. Men det saknade icke arbete åt sina 60 medlemmar, och
det höll samman i en dryg månad i god arbetsgemenskap. Man
vill gärna tro, att det i sin tid och genom främjande av de frå-
gor som nu voro förhanden dock har tjänat Kyrkans liv och
gärning i vårt folk.
Man kan icke frånkänna mötet en viss exklusivitet. Det ringa
antalet – alltför ringa för att ge en någotsånär riktig avspegling av kyrkolivets förankring i skilda folkgrupper – bidrar därtill. Av de prästerliga deltagarna äro biskoparna självskrivna
och 4 valda representanter för de båda teologiska fakulteterna.
Återstoden, som blott blir 13, väljes som ombud för respektive
stifts prästerskap. I icke mindre än 7 fall hade förtroendet givits
åt stiftets domprost, i 4 fall genom nyval. Av de övriga voro tre
ordinarie ledamöter av domkapitel och en ersättare för sådan;
endast två saknade alltså kontakten med en stiftstyrelses arbete.
Ä ven i fråga om lekmännen gällde i viss mån, om än icke i
samma utsträckning detsamma. Det är helt visst en synnerligen
god arbetsbetingelse, att så varit förhållandet, då en del större
frågor på detta sätt under remissbehandlingen blivit en icke alltför ringa del av mötesdeltagarna förtrogna. Den korta tid, som
står mötet till buds, skulle eljest ännu sämre räcka till. Men i och
för sig vore det att önska, att både när det gäller präster och
lekmän en mångsidigare representation kunde ernås.
654
Kyrkomötet 1946
Både äldst och yngst i församlingen var denna gång en lekman.
Benämningen ålderspresident har ingen funktion i detta sammanhang, annars skulle den som hederstitel ha förlänats den gotländske kyrkavärden Rudolf Bolin i Alva, för femte gången företrädare för sitt stifts kyrkfolk, mer trygg och trogen än talför.
Vilken benämning den yngste bör förlänas vet jag än mindre;
fru Nancy Eriksson från självaste huvudstaden, född 1907, var
icke rädd att gripa till pennan (skrivmaskinen~), ej heller till ordet. Törhända till de gamles förfäran dristade sig åtskilliga nykomlingar både att motionera och att uppträda i plenum, vilket
åtminstone förr i tiden ansågs icke passande i riksdagen. Räknar
jag rätt, hade till de 48 motionerna bidragit icke mindre än 48
personer, dock icke med en per man; av mötets 23 nyvalda (av 47
valda!) deltogo som motionärer 18; som en kuriositet kan nämnas,
att Linköpings stifts med biskop fyrtaliga representation helt avstod från att öka mötets arbetsbörda. Endast en av dem, hovpredikanten Giertz, gjorde inlägg i debatten. Biskoparna i både
Linköping och Strängnäs besinnade tydligen ordet: Att tala är
silver men tiga är guld. Eljest förefaller det, som om blott ett
drygt tiotal ledamöter icke läto höra sin röst.
Det redan antydda stora antalet novitier bidrog kanske i sin
mån att ge detta möte dess särprägel. Vad som tilläventyrs brast
i rutin och kunskap om den oskrivna lag, som heter mötets praxis,
ersattes av oförskräckt intresse, som kanske särskilt kom utskottsarbetet till godo. Även en nykomling på suppleantplats fick ett
starkt intryck av, att här låg tyngdpunkten i mötets arbete. Det
förnämsta av mötets utskott har kyrkolagsutskottet namn att
vara. Till dess ordförande korades en nyvald lekman, överdirektören Hardy Göransson, som med elegans och framgång i plenum
förde utskottets talan. Huruvida också hans var förtjänsten, att
sagda utskott i en debatt fick det erkännandet, att någon slags
Golfström måtte ha kommit i välgörande närhet av denna för
sin kyla mot motionärer tidigare kända korporation, det undandrar sig mitt bedömande.
»Kyrkolagen» fick emellertid så mycket att bestyra, att ett
»särskilt utskott», benämnt det andra, tillsattes som reserv. På dess
lott föllo alla motioner, som berörde ändringar i gällande prästvallag, och här måste det nog sägas, att Kyrkolagsutskottets berömda kyla frostat av sig; på något enda undantag när avlivades nämligen ganska smärtfritt motioner i mängd. Men så hade
utskottet att under biskop Ysanders skickliga och koncilianta led- 655
Ivar Hylander
ning också bereda den omfattande prästutbildningsfrågan till
kyrkomötets yttrande. I det utskottsbetänkande, som härom utarbetades, nedlade tvivelsutan detta utskott sin bästa arbetsprestation.
Detta utskotts benämning förutsätter emellertid förefintligheten jämväl av ett »första särskilda utskott». Det hade endast om
hand en fråga, men av desto större format: kyrkomusikerfrågan.
Under biskop Brilioths sakkunniga egid lyckades utskottet på förhållandevis kort tid alstra ett betänkande, som av mötet kunde
godtagas såsom dess beslut.
Till det s. k. tillfälliga utskottet – en förmodligen ganska
oegentlig benämning – hänsköts frågor av rätt olika beskaffenhet. Med stor älskvärdhet förde biskop Bohlin där en mild spira,
och med stor talekonst förde han dess talan i mötet, dock icke
alltid till seger. Det minst arbetstyngda av de egentliga utskotten
var denna gång .beredningsutskottet, som under ärkebiskopens
ledning har att förbereda alla frågor, som röra kyrkliga böcker.
Detta utskott hade vid nästföregående möte, för fem år sedan,
väl varit det hårdast belastade; nu kommo blott få motioner under dess behandling, och ingen enda av dessa lyckades vinna gehör. Man vill icke utan tvingande nödvändighet ändra, där en nyskapelse just avslutats, och därom torde ingenting vara att säga.
Här har redan ordats åtskilligt om motioner. På kyrkomötets
arbetsbord ha dock regeringens proposer, som betitlas kungliga
skrivelser, enligt mötets arbetsordning ett företräde. Deras antal
var denna gång 11. Två av dem ha redan i förbigående antytts:
kyrkomusikerfrågan och prästutbildningsfrågan. En tredje fråga,
som beredde kyrkolagsutskottet mycken möda och vars behandling i plenum framlockade en av mötets intressantaste debatter,
gällde förslag till ny Lag om ämbetsbrott av präst. För tillfället
är domkapitlet underinstans i sådana mål och hovrätten överinstans. Nu har frågan aktualiserats i samband med arbetet på
ny strafflag, där man .principiellt önskar bortta all särlagstiftning för olika kategorier tjänste- eller ämbetsmän. Härmed kommer domkapitlet att upphöra som rättskorporation. Men man har
gjort den ur kyrklig synpunkt viktiga distinktionen, vars innebörd underströks både av utskott och i plenum, att liksom Kyrkan allena förlänar ämbetet, så är det endast kyrkans egna organ, som det tillkommer att fråndöma ämbetet; domstolen kan
i ty fall blott döma till förlust av viss prästerlig tjänst. Saken
kompliceras dock genom besvärsrätten, som bör tillkomma envar
656
Kyrkomötet 1946
medborgare, även i hans egenskap av tjänsteman. Då ingen högre
kyrklig centralmyndighet existerar inom nu gällande kyrkoförfattning, hade lagförslaget upptagit regeringsrätten såsom prö-
vande instans i sådana fall. Någon ändring blev heller icke förordad av utskottet, och det kungliga förslaget togs med ett par
önskemål, som justitieministern under debatten förklarade sig för
sin del kunna biträda. Det framhölls också både av honom och
statsrådet Quensel, att hade en kyrklig instans funnits, som kunnat betros med dessa uppdrag, så hade utan tvekan förslag härom
framlagts. Frågan blir väl, låt oss hoppas, icke så ofta aktuell,
men den tangerade det ömtåliga och principiellt livsviktiga spörsmålet om kyrka och stat. Därför kan det vara lämpligt att även
i denna krönika ge den ett utförligare omnämnande än den i sig
.själv skulle motivera.
Två lekmannarepresentanter för den för övrigt helt nyvalda
Stockholmsbänken, tryckaren Lindström och fru Eriksson, hade
genom motioner berört brännbara ämnen: den ena motionen avsåg kontroll av kyrkliga insamlingar, den andra åtgärder mot
den s. k. »kyrkonazismen». Debatten i den förra frågan komplicerades av ett par »konstitutionella» överväganden: riksdagen,
som fällt en proposition i ärendet, har för några år sedan begärt
fortsatt utredning om kontroll av insamlingar i allmänhet, utan
att något resultat därav ännu försports. Sedan bl. a. Diakonistyrelsen i då avgivet remissyttrande låtit sina tidigare betänkligheter fara, föreföll det nu ganska rimligt att icke ställa sig
avvisande till det framlagda förslaget. Tvekan berodde på den
allmänna principen att icke besvära K. M:t med en sak, som redan bör anses vara föremål för hans uppmärksamhet. Den hade
också sin grund i farhågan, att ett bifall kunde tolkas, som om
Kyrkomötet nu av några icke närmare antydda skäl funnit anledning begära en särlagstiftning för det kyrkliga området. Att
detta icke alls avsågs, hade tillfälliga utskottet, som tagit sig en
extra funderare på saken, kraftigt sagt ifrån, men ville dock förorda framställning i ärendet till K. M:t. Hade riksdagen begärt
en utredning, så kunde nu Kyrkomötet genom sin skrivelse stödja
detta allmänna krav ur kyrklig synpunkt; något annat vore icke
på tal. Debatten, som artade sig att bli en aning förvirrande,
kom genom ett förtydligande tilläggsyrkande av biskop Jonzon,
som vann även utskottets sanktion, att mynna ut i en seger för
utskottets hemställan.
Frågan om kyrkonazismen handlades av kyrkolagsutskottet, där
657
Ivar Hylander
den ene av motionärerna, tryckaren H. O. Lindström, hade säte
som suppleant. Man kan tilläventyrs överväga, om motionen som
sådan egentligen hörde under Kyrkomötets domvärjo; när den nu
en gång var väckt, och där bakom låg utan tvivel ett intresse att
bereda Kyrkomötet som Kyrkans representation tillfälle att ge
lastarenom klart besked, så var det lyckligt, att den icke av formella skäl lämnades utanför. Kyrkomötet kan ju icke – tyvärr
vore man frestad tillägga – göra »uttalanden» i den ena eller
andra frågan, utan har att svara ja eller nej till K. M:ts förslag
och eljest i underdånighet till Konungen göra framställningar
och önskemål kunniga. Men har Kyrkomötet med gillande tagit
ett utskottsutlåtande ad acta, så kan det få karaktär av ett dokument av dignitet som kyrkomötesbeslut. Så blev fallet nu, och
ingen kan gärna efter detta vara i villrådighet om, vilken ställning vår kyrkas högsta representation intar till detta spörsmål,
men väl vara i beråd, hur det skall vara möjligt att vinna burskap för det brukade ordet »kyrkonazism». Sedan nu ytterligare
utskottsordföranden sagt ifrån, att man inom kyrkan i denna sak
gjort »dumheter» – något s.om han i annat sammanhang ansåg
vara Kyrkans största våda just nu, då läget visst icke eljest är
vare sig nermörkt eller hopplöst – så förklarade sig motionä-
rerna tillfreds med, att deras hemställan om åtgärder lämnades
utan bifall. Den statistik över nazistsympatiserande präster, som
biskop Cullberg lämnade i debatten, får väl anses som ett mer upplysande än upplyftande tidsdokument.
Det kan knappast intressera läsarna av denna tidskrift att bli
närmare orienterade i en hel del frågor av mer specifik kyrklig
karaktär. Dit räknar jag ett par framställningar om ändringar
av vissa detaljbestämmelser i den säkerligen i prästerliga kretsar
mer lästa än älskade del av kyrkolagen, som heter prästvallagen.
Dit kanske också bör räknas, att man med varsam hand plockade
bort ett par stenar till på ruinerna av den en gång stolta och
fasta byggnad, som heter 1686 års ännu i princip gällande kyrkolag. Nu begärde nämligen mötet hos K. M:t sådana åtgärder, att
stadgandena om jordfästning i stillhet enligt 1894 års jordfästningslag skulle upphöra att gälla. Enahanda yrkande gjordes av
mötet angående kap. 5 i kyrkolagen om barnakvinnors kyrkogång – varmed icke följer ett upphävande av kyrkohandbokens
kapitel om En moders tacksägelse, även kallad kyrkotagning.
Av större allmänintresse torde det vara, att mötet på grund av
en motion av en av mötets jurister, häradshövding Turen i Väs- 658
Kyrkomötet 1946
terås, som redan tidigare sökt intressera församlingen för åtgärder på gravrättens område, nu beslöt hemställan till K. M:t dels
()ffi en allmän översyn av gällande lagstiftning på detta område,
dels ock om utarbetande av det förslag till reviderad eller ny
lagstiftning, som kan föranledas av en sådan översyn. I andra
fall ställde sig utskott och möte mer kallsinniga, när det gällde
påkallade lagändringar. Att på lagstiftningens väg, såsom den
med dubbel eloquentia begåvade kyrkoherden Herrlin i Landskrona föreslog, söka få till stånd delning av pastorat, som uppnått viss storleksgräns, trodde sig icke mötet om. Man hänvisade
till att i fråga om församlingsindelningen i rikets tre största stä-
der utredning slutförts och vore föremål för myndigheternas beprövande; det hade dock icke skadat om någon påpekat, att problemet finns också på andra håll, utan att veterligen ännu några
åtgärder vidtagits (bl. a. i tre industrialiserade stiftsstäder). I
varje fall gav debatten stiftschefen i Stockholm ett tillfälle att
understryka det orimliga i det förhållande, som nu råder inom
storstadens växande Mammutförsamlingar – den statistik på
antalet förrättningar, som där måste komma på prästerskapets
lott, var i hög grad ägnad till en tankeställare.
Mötets första motion, som väcktes av en av de »gamle i gårde»,
rektor Göransson i Kalmar, gällde kristendomsämnets ställning i
samband med det väntade nya skolprogrammet Helt naturligt
gjorde mötet motionärens hemställan till sin, och kraften i denna
samlade manifestation kan näppeligen avsevärt lida av att fru
Eriksson förklarade sig osolidarisk med mötets mening i detta
stycke. Ett par motioner, som framkallade rätt livligt meningsutbyte, gällde kyrkans möjligheter att i sin vardagsgärning nå
ut till större kretsar av vårt folk och göra dem medansvariga i
Kyrkans liv och arbete. Så tolkar jag i varje fall innebörden i
rektor Petrus Envalls med starkt personligt engagemang försvarade motion om möjlighet för kyrkoråd att utse särskilt församlingsråd till bevakande av församlingslivets behov; att den föll,
får icke tydas som bristande intresse för saken. »Norrlänningarna»
rektor Lagerström och domprost Hultgren väckte förslag om utredning beträffande utbyggande av stiftsorganisationen genom
ett legaliserat stiftsmöte, sammansatt av på visst sätt valda ombud för stiftets församlingar, från vilka ekonomiskt stöd i laga
former skulle tillförsäkras denna stiftsrepresentation. Mötet beslöt i anledning av motionen dels begära, att vid i annat sammanhang begärd revision av bestämmelserna om allmänt prästmöte
659
Ivar Hylander
i kap. 25 kyrkolagen också skulle upptagas bestämmelser om stiftsråd och stiftsmöte, dels att till kyrkliga angelägenheter, för vilkas bestridande församlingsmedel få tagas i anspråk, må räknas
bidrag till stiftsmöte eller stiftsråd. Att man begärde medel ur
kyrkofonden dels till den studentprästbefattning, som finns i Uppsala men uppehålles genom gåvomedel, dels till bestridande av
svenska kyrkans internationella förbindelser, bör kanske också
omnämnas till bestyrkande av, att en hel del frågor verkligen
icke endast diskuterades med negativt resultat under uttalande
av större eller mindre förståelse för motionärens avsikt och syfte,
utan också framfördes såsom mötets petita på högre ort.
Det kunde väl vara frestande och kanske icke alldeles ur vägen
att avsluta min redogörelse, som efter redaktörens önskan fått
några subjektiva färgstänk, med en korrekt redogörelse för innebörden av de stora frågor, som mötet hade att taga ställning till,
nämligen kyrkomusikerfrågan och prästutbildningsfrågan. Båda
ligga ju ännu oavgjorda. I den förra skall riksdagen höras, och
det kan i varje fall icke sägas, att Kyrkomötet ställt sig i vägen
för en länge eftertraktad lösning av de invecklade frågor, som
höra hit – även om det kunde förefalla, som om utredningen i
fråga icke just gjort tingen enklare. I den senare frågan blir det
väl än en gång remiss till universitetsmyndigheterna. Det har icke
varit fråga om att skilja någon del av utbildningen från dess
hos oss hävdvunna samband med universiteten. Men den praktiska
utbildningen behöver vidgas och rikligare tillfälle till auskultering beredas de blivande prästerna, och det icke minst i fråga
om den alltmer förgrenade socialvården. Här ha önskemål med
något växlande styrka framkommit om en fastare förankring av
en viss del av utbildningen till de lokala stiftsstyrelserna, och en
snabbskiss till en sådan utvecklingslinje, som uppdrogs under utskottsbehandlingen och närmast hade de båda suppleanterna Hylander och Giertz till upphovsmän, vann mycken sympati i denna
beredning utan att fördenskull på frågans nuvarande stadium
kunna framföras som alternativt förslag. Vidare är det önskvärt,
att denna förlängning av den praktiska utbildningstiden till realiter ett år i möjligaste mån kompenseras genom en effektivare anordning av framför allt det förberedande studiet, som sedan en
mansålder är förlagt till den humanistiska sektionen av universitetets filosofiska fakultet. Utskottets majoritet, delvis med sanktion
från universitetshåll, ville pröva utvägen att låta dessa studier inrymmas i den teologiska fakultetens studieordning och avskaffa
660
Kyrkomötet 1.946
den preliminärexamen, vars motsvarighet inom juridiska och medicinska fakulteterna för länge sedan skattat åt förgängelsen utan
att efterlämna något större tomrum. Mötets behandling av alla
dessa spörsmål, som skedde under allt större resfeber mötets sista
dag, till yttermera visso en måndag, kom att mynna ut i en så vid
formulering, att under mötets välsignelse i lika mån ställdes inK. M:ts domslut utskott, reservanter oeh diskussionsinlägg i plenum. Man avvaktar nu, icke utan en viss nyfikenhet, den salomoniska dom, som skall följa som svar på denna förtroendefulla
gest från mötets sida. Det gäller ju bland annat det för lekmannen säkerligen något dunkla problemet, om varje präst i vår
kyrka under sin studietid skall lära sig det hebreiska språk, på
vilket Gamla Testamentets grundtext är avfattad. Det har emellertid visat sig i hög grad ägnat att sätta andarna i rörelse och
utlösa ömsom uttryck för något som liknar hänförelse, ömsom
känslor av helt motsatt art, som vi i detta sammanhang icke anse
skäligt eller ens rådligt att närmare beskriva. Alltnog. När frå-
gorna, som voro mötets »stora», i varje fall mest omfattande, blivit »lösta», kan det vara skäl att återkomma härtill.
Man hade kanske önskat, att detta möte också fått syssla med
frågan om sin egen reformering. Det förslag av sakkunniga, som
varit på remiss, hade dock icke hunnit förarbetas för avgörande
redan nu. Ä ven nästa möte blir alltså efter den gamla ordningen.
En fördel kan verkligen dess relativt ringa omfattning anses ha,
kännbar åtminstone för dem som fått vara med: man hinner trots
den korta arbetstiden personligen lära känna varandra. De exempel på god arbetsgemenskap och minnen av personlig hängivenhet för uppgiften, som icke minst det mer förtroliga utskottsarbetet givit, bär jag för egen del med mig som de bästa minnena
från det första kyrkomöte, jag fått besöka. Och jag kan icke neka
till, att den åldrande kyrkvärden från en av våra mest avlägsna
bygder och hans av kärlek till fädernas kyrka burna ord vid den
kollation, varmed utskottet beseglade slutet på sin arbetsmöda, fått
något av symbolisk innebörd för den samklang av trofasthet och
hoppfullhet, som kanske ändå till sist kan kallas mötets melodi.
661