Sovjetunionen

SOVJETUNIONEN
OCH DET INTERNATIONELLA EKONOMISKA
SAMARBETET
NÅR världshandelskonferensen i oktober 1946 öppnades i Church
House i London, lära stolarna bakom kortet med Sovjetunionens
namn ha stått tomma. Det förklarades officiellt, att inbjudan till
konferensen icke hade accepterats av sovjetregeringen med den
motiveringen att man icke haft tillräcklig tid att granska världshandelns allvarliga och vittgående problem. Man hyste emellertid förhoppningar om att Sovjetunionens delegation ändå skulle
komma under konferensens lopp. Vid varje öppet och slutet sammanträde försågs därför den sovjetryska platsen med fullständigt
konferensmaterial, och allt var berett för att den ryska delegationen omedelbart skulle kunna inta sin plats mellan de amerikanska
och sydafrikanska delegationerna. Men man fick vänta förgäves.
Uteblivandet vid Londonkonferensen betydde emellertid inte nå-
gon plötslig omvändning i Sovjetunionens hållning gentemot det
internationella samarbetet på det ekonomiska området. Sovjetregeringens avtagande vilja att delta i det gemensamma planläggandet av efterkrigstidens internationella ekonomiska frågor hade
visat sig ända sedan Bretton Woods-konferensens slut sommaren 1944.
Vid Bretton Woods-konferensen var Sovjetunionen representerad med en delegation, som bestod av landets främsta befattningshavare på det finansiella området, såsom t. ex. chefen för penningavdelningen av folkkommissariatet för finansärenden och höga
tjänstemän i statsbanken. Delegationen visade under konferensens
gång mycket stor aktivitet, och i själva verket lära en hel del av
artiklarna i överenskommelsen ha utformats i enlighet med de
sovjetryska representanternas förslag.
Men redan under konferensens lopp yttrade sig ledande sovjetexperter ganska skeptiskt om de planerade internationella institutionerna. När sedan tidsfristen för Bretton Woods-förslagens slutliga godkännande – 31 december 1945 – hade utgått, fanns
165
Sovjetunionen och det internationella ekonomiska samarbetet
Sovjetunionen icke bland de nationer som hade anslutit sig till
överenskommelsen. Till den konstituerande konferensen för den
internationella valutafonden och den internationella återuppbyggnadsbanken, som hölls i Savannah i mars 1946, skickade Sovjetunionen icke någon officiell representation utan endast två observatörer. Men redan detta faktum, att Sovjetregeringen inte helt
ignorerade Savannah-konferensen, väckte en del optimistiska spekulationer, och konferensen beslöt att utsträcka tidsfristen för anslutning enligt de för de ursprungliga medlemsstaterna gällande
villkoren till den 31 december 1946. Resultatet blev emellertid en
ny besvikelse- Sovjetunionen begagnade sig icke heller av denna
möjlighet att ansluta sig. Och när världsbankens och valutafondens styrelse i höstas höll sitt första årsmöte, skickade Sovjetregeringen icke dit några som helst representanter eller observatörer.
Efter Bretton Woods-konferensen har Sovjetunionens frånvaro
blivit regel vid nästan alla internationella ekonomiska överläggningar. Sovjetunionen deltog varken i Rye-konferensen, i den internationella flygkonferensen i Chicago eller i livsmedelskonferensen i Köpenhamn. Ej heller ha ryssarna hittills lämnat något
bidrag till förberedelserna för den internationella handelsorganisationen, fastän Sovjetunionen var bland de 44 nationerna, som i
slutdeklarationen av Bretton Woods-konferensen uppmanade alla
länder att ))så snart som möjligt uppnå överenskommelse beträffande medel och metoder för att bäst kunna avlägsna de faktorer,
som hindra en fri internationell handel, och att på varje sätt
gynna de kommersiella relationerna länderna emellan)).
Den förberedande konferensen för världshandelsorganisationen
som hölls i London i höstas gjorde allt för att hålla dörren öppen
för Rysslands inträde. Konferensen antog t. ex. inga bestämmelser angående relationerna mellan medlemsstaterna och icke-medlemsstaterna, och icke heller andra föreskrifter som av Sovjetunionen skulle kunna tolkas som ett försök till ))ekonomisk inringning))
eller som en manifestation av det s. k. västblocket. Alla sådana
frågor som skulle kunna väcka Sovjetunionens misstänksamhet
uppskötos i förhoppning om att Rysslands inställning skulle bli
klar före konferensens nästa session, som börjar i Geneve i april.
Den föreslagna stadgan för världshandelsorganisationen kompletterades dessutom med särskilda bestämmelser avsedda att underlätta Sovjetunionens anslutning. Dessa bestämmelser gå ut på att
reglera handeln med staterna av Sovjettyp, d. v. s. med statligt
utrikeshandelsmonopoL Detta innebär att Ryssland, om det anslu- 166
Sov.ietunionen och det internationella ekonomiska samarbetet
ter sig till handelsorganisationen, icke behöver övergå från statligt monopol till fri handel utan i stort sett kan bibehålla sitt nuvarande handelssystem. – Hittills ha dock inga tecken framträtt
som skulle kunna tyda på att Sovjetunionen ämnar ansluta sig till
den planerade internationella handelsorganisationen.
Vilka äro då de motiv som ligga bakom Sovjetunionens negativa
inst~illning till det internationella ekonomiska samarbeten Varför
har sovjetregeringen icke anslutit sig till vare sig de institutioner som skapats på grundval av Bretton Woods-överenskommelsen
eller den blivande internationella handelsorganisationen~
Dessa frågor kunna icke besvaras enbart med hjälp av ekonomiska argument, utan även rent politiska faktorer spela härvidlag
en viktig, kanske avgörande roll. Man måste därför ta hänsyn till
såväl det sovjetryska näringslivets utvecklingstendenser som den
världspolitiska situationen. Vissa utgångspunkter vid bedömandet
av sovjetregeringens ekonomisk-politiska strävanden ge ledande
sovjetpersonligheters uttalanden och artiklar vid olika tillfällen.
Framför allt måste det sägas, att den på många håll väntade
omsvängningen mot mera liberala metoder i den sovjetryska ekonomiska politiken efter kriget icke skett, och det finns inga tecken
på att den kommer att ske inom den närmaste framtiden. Ä ven
under den mest kritiska perioden underläto de sovjetryska ledarna
inte att uttala sin övertygelse om det kollektivistiska systemets
överlägsenhet och förträfflighet. I sitt tal med anledning av oktoberrevolutionens tjugosjätte årsdag i november 1943 sade Stalin:
»Erfarenheten under kriget visar, att det sovjetska systemet är den
bästa organisationsformen för den ekonomiska oeh kulturella utvecklingen icke endast under fredstiden utan också under kriget.»
Samma övertygelse upprepades bl. a. i det tal som den statliga
planeringskommissionens ordförande Vosnesenskij höll inför Sovjetunionens högsta råd med anledning av tillkännagivandet av den
nya femårsplanen den 15 mars 1946:
»Sovjetunionens seger är en seger för den sovjetska statsordningen.
. . . De materiella möjligheterna för vår seger skapades på grundvalen
av ett konsekvent genomförande av den politik som gick ut på landets
industrialisering och jordbrukets kollektivisering.»
»Femårsplanen innebär samtidigt, att sovjetsamhället åter beträder
den utvecklingsväg som utstakades av Sovjetunionens kommunistiska
partis 18:e kongress men temporärt avbröts genom Hitlertysklands
lömska anfall mot Sovjetunionen.»
167
,- .
Sovjetunionen och det internationella ekonomiska samarbetet
Den ledande tanken är således, att kriget har givit ytterligare
ett bevis på riktigheten av den ekonomiska politik som drevs av
sovjetregeringen före kriget. Denna politik innebar ett fullständigt statligt monopol för utrikeshandeln och kännetecknades av
starka autarkiska tendenser.
Under den stora depressionen i början av 1930-talet och därefter
visade Sovjetunionens produktionsvolym i motsats till flera andra
länder en snabb ökning. Vid slutet av 1930-talet höll dess totala
produktion på att uppnå Tysklands nivå. Men ändå visade Sovjetunionens andel i den internationella handeln under samma period
en stark minskning. Detta framgår av följande procentsiffror:
1913 1930 1938
Import ………….. 3,G3 1,ss 1,11
Export ………….. 4,27 2,02 1,n
Det var således en allt mindre del av sin totala produktion, som
Sovjetunionen exporterade. År 1930 utgjorde exportens värde 3,5
procent av det sammanlagda värdet av Sovjetunionens produktion,
år 1936 endast O,s procent. År 1939 konstaterades det i de sovjetryska publikationerna, att landet hade nått ett av sina mål- ekonomiskt oberoende- med undantag av några få produkter, såsom
gummi, nickel och tenn.
Den autarkiska tendensen i Rysslands utrikeshandel kan delvis
förklaras såsom en följd av att landet av ideologiska skäl sökt att
målmedvetet dra sig tillbaka från världshandeln. Mottot »socialism i e t t land» betydde m. a. o. också »handel i e t t land». I
ännu högre grad framkallades emellertid den autarkiska tendensen
av m i l i t ä r a m o t i v. Möjligheten eller – såsom den marxistisk-leninistiska läran förkunnade – ofrånkomligheten av krig
med den kapitalistiska världen skapade en ivrig strävan efter
självförsörjning.
Därtill kommer att, som följd av den radikala produktionsomläggningen, landets exportkapacitet icke ökades i samma takt som
den totala produktionen utan gick snarare tillbaka. Den snabba
ökningen av stadsbefolkningen, som icke motsvarades av en lika
snabb ökning av jordbrukets produktivitet, reducerade avsevärt
exporten av livsmedel och råvaror. Den expanderande industrien
var icke i stånd att lämna något större överskott av varor med
tillräckligt hög kvalitet för export. Den export som förekom koncentrerades därför huvudsakligen på sådana artiklar som trävaror,
olja, kol och vissa metaller.
168
Sovjetunionen och det internationella ekonomiska samarbetet
Alla de ovannämnda faktorerna, som höllo den sovjetryska utrikeshandeln på en så låg nivå före kriget, äro verksamma även
under efterkrigstiden. Den ideologiska hållningen gentemot den
kapitalistiska världen har inte ändrats. Den målmedvetna autarkipolitikens kontinuitet återspeglas t. ex. av följande högst auktoritativa uttalande:
»Sovjetunionen kommer även i fortsättningen att utveckla de ekonomiska förbindelserna med främmande länder under bibehållande
av sovjetregeringens beprövade linje, som går ut på Sovjetunionens
tekniska och ekonomiska oberoende.» (Vosnesenskij, 15 mars 1946.)
Ej heller de militära motiven för sovjetregeringens ekonomiska
politik ha förlorat i betydelse.
»Det får inte glömmas, att monopolkapitalismen är i stånd att föda
nya angripare…. Det är därför nödvändigt att stärka Sovjetunionens
väpnade styrkor och oavlåtligt dra försorg om att de utrustas med
den nyaste moderna tekniken och att sovjetstatens militära och ekonomiska makt ytterligare stärkes.~ (Vosnesenskij, 15 mars 1946.)
Det konsekventa fasthållandet vid tidigare politik framgår med
tillräcklig tydlighet av de nya femårsplanen. Angående utrikeshandeln innehåller planen visserligen inga uppgifter. Men produktionsplanen synes gå ut på att i ännu högre grad minska det
ryska näringslivets beroende av importen. Planen innebär dessutom en fortsatt och t. o. m. intensifierad förflyttning av den ekonomiska tyngdpunkten österut, en tendens, som icke är ägnad att
öka förutsättningarna för handelsförbindelser med västern. slutligen är att märka, att själva den sovjetryska exportkapaciteten
torde ha minskats på grund av krigstidens förluster i fråga om
arbetskraft och övriga produktionsmedel.
Men kommer inte återuppbyggnadsarbetet att öka Sovjetunionens behov av varor och ge upphov till en omfattande imporH Behovet är utan tvekan stort, men det är framför allt exporten som
bestämmer omfattningen av den ryska utrikeshandeln. Frånsett
möjligheten att utjämna underskott med guldskeppningar har
Sovjetunionen inga andra medel utom exporten att betala sin import med. Den sovjetryska befolkningens verkliga behov efter varor har alltid varit stort, men detta har icke förmått tvinga in
Ryssland på den internationella arbetsfördelningens och frihandelns väg, utan landet har i stället valt det alternativ som leder
till självförsörjning över årtionden av låg levnadsstandard. Och
169
…~ ·.
Sovjetunionen och det internationella ekonomiska samarbetet
alla tecken tyda på att Ryssland har bestämt sig för att åter gå
denna väg i sin efterkrigsekonomi.
Den enda möjligheten till en ökad import skulle vara omfattande
varukrediter från utlandet. Sovjetregeringens talesmän ha upprepade gånger, redan under kriget, understrukit Sovjetunionens
önskan att erhålla och de icke krigshärjade ländernas skyldighet
att bevilja sådana krediter. Så sade t. ex. den ryske handelsministern Mikojan i ett programmatiskt uttalande i början av 1944, att
Sovjetunionen önskar efter kriget köpa enorma varumängder till
värde av flera milliarder dollar från Amerika och andra länder.
Detta kan dock ske, tillade Mikojan, endast under förutsättning
att de länder som icke direkt härjats av kriget lämna Sovjetunionen långfristiga krediter (helst statskrediter) med betalningsfrister
ända till 15 år.
De två första efterkrigsåren ha emellertid visat, att sådana krediter icke äro så lätta att få. Det enda land, vilket hittills lämnat
Sovjetunionen kredit efter det ovan skildrade mönstret, är Sverige.
Förenta staterna har vägrat att behandla limefrågan som ett separat problem, och har gjort kreditmöjligheten beroende av lösningen av andra frågor, såsom t. ex. öppnandet av de östeuropeiska
länderna för en fri handel för alla, Sovjetunionens anslutning till
Bretton Woods-konventionen och uppfyllandet av de skyldigheter
som åligga Sovjetunionen enligt lend-lease-överenskommelsen.
Lend-lease-leveransernas totalvärde till Sovjetunionen steg tillll,1
milliarder dollar. Förenta staterna har i princip förklarat sig villigt att avskriva sina lend-lease-fordringar i samma mån som de
levererade varorna förstörts under kriget. Men en del av de varor
som skickades till Sovjetunionen har blivit kvar oskadade och oanvända och borde alltså, enligt amerikansk mening, återlämnas eller
betalas. Sovjetunionen har emellertid icke accepterat Förenta staternas inbjudan till överläggningar i fråga om dessa varor.
Sovjetunionens önskan att erhålla långfristiga krediter efter
kriget måste av allt att döma ha varit ett av huvudmotiven varför den överhuvud taget deltog i Bretton Woods-konferensen och
visade aktivitet vid utformningen av stadgarna för valutafonden
och återuppbyggnadsbanken. Både Keynes- och White-planen avsåg en omfattande kreditgivning i samband med efterkrigstidens
internationella handel. Men även här ansåg Sovjetunionen tydligen de förpliktelser som medfölja medlemskapet vara ett alltför
högt pris för erhållande av dessa krediter.
170
Sov.ietunionen och det internationella ekonomiska samarbetet
Det kan alltså tas som givet, att den sovjetryska utrikeshandeln
även i fortsättningen kommer att spela en liten roll inom de närmaste åren såväl i världshandeln som i Sovjetunionens egen ekonomiska struktur. Att detta utgör en orsak till Sovjetregeringens
bristande intresse för den internationella världshandelsorganisationen torde anses vara uppenbart. Men det finns även andra motiv.
Sovjetunionen har utvecklat ett system av bilaterala handelsavtal med alla de länder som under krigets slutskede kommo i
Sovjetunionens maktsfär, d. v. s. med sina västra och östra grannländer. De avsedda varukontigenterna äro i regel så stora att de
ta i anspråk största delen av motsvarande länders produktionskapacitet efter ev. skadeståndsleveranser. I detta avseende äro
dessa avtal diskriminatoriska och skulle annulleras, om världshandelsorganisationens regler skulle bli gällande. lVIen dessutom har
Sovjetunionen med vissa länder knutit avtal, som gå ut på Sovjetunionens delägarskap i viktigare branscher. – Denna sin särställning är Sovjetunionen mycket ivrig att försvara och behålla.
Varje internationellt arrangemang som skulle minska Sovjetunionens möjligheter att behålla sin dominerande position inom dessa
länder hetraktas av Sovjetunionen som icke önskvärt eller t. o. m.
som en fientlig aktion. Sovjetunionen synes vara övertygad om att
konsekvensen av en »open door»-politik skulle bli att det oändligt
rika och ekonomiskt överlägsna Förenta staterna skulle vinna ekonomiskt herravälde i det utarmade Europa. I den nuvarande
situationen däremot väger Rysslands hand tungt, när det gäller
att knyta ekonomiska avtal med grannländerna. Det är därför som
Sovjetunionens talesmiin så ivrigt motsätta sig tanken av frihandel i Europa. Molotov framhöll vid Pariskonferensen i augusti
1946 följande:
»Ingen kan J>åstå, att en tillämpning av ’lika möjligheters’ princip
är lika fördelaktig för mäktiga och svaga länder, för stora och små
makter. Ingen kan bevisa detta…. Det är uppenbart, att en obegränsad tillämpning av denna princip är förmånlig för dem som ha makt
och välstånd, för dem som söka att använda sitt kapital för att underkuva dem som äro svagare.»
Det är den traditionella sovjetryska synpunkten om »kolonial
exploatering» som framkommer här. Vid försvaret av den sovjetryska industrialiserings- och autarkipolitiken har detta argument
varit ett av de mest använda slagorden. Nu användes samma argument för att utesluta de östeuropeiska länderna från ett på fri- 171
Sovjetunionen och det internationella ekonomiska samarbetet
handelns princip baserat världshandelssystem. Sovjetunionen vill
icke för något pris offra sin dominerande ställning i sina grannländer. Den motsatte sig engelsmännens försök i det ekonomiska
och sociala rådet av FN att bilda en kommission för koordinering
av återuppbyggnadsarbetet i Europa. Kommissionen skulle bilda
speciella organ för handläggandet av viktigare ekonomiska frågor,
såsom arbetskraft, naturtillgångar, vattenkraft, maskinutrustning
och bostadsförhållanden. Ryssarna vidhöllo sin gamla ståndpunkt,
att »Europa kan inte betraktas som en ekonomisk enhet». Redan
under kriget, när de allierade bildade en liknande kommission
för de europeiska efterkrigsproblemen, vägrade Sovjetunionen att
delta i denna. Ryssarna ha systematiskt avvisat varje tanke på
en »open door»-politik i Europa och beskyllt de västallierade för
försök att >>Under frihandelns mask ekonomiskt förslava Europa».
Upprepade gånger ha Sovjetunionens representanter givit uttryck
åt den tanken, att »Sovjetunionen kämpade inte det mest förödande
kriget i sin historia för att jämna vägen för brittiska köpmän och
amerikanska exportörer».
Handelsutbytet med grannländerna kommer att ta i anspråk en
stor del av Sovjetunionens exportkapacitet. I de varuhungriga
grannländerna kan Sovjetunionen använda sin export som ett
bytesobjekt mot olika ekonomiska och politiska koncessioner. Detta
är ytterligare ett skäl för Sovjetunionen att bevara sin frihet att
disponera sin export efter eget behag och icke låta dess inriktning
bestämmas av det fördelningsschema som föreskrives av den internationella handelsorganisationen eller bestämmes av den fria internationella marknadssituationen.
Sovjetunionens motvilja att delta i och likgiltighet gentemot de
internationella finansiella institutionerna bottnar delvis också i
den säregna organisationen av landets penningväsen och utrikeshandel. Alltsedan ett statligt valutamonopol infördes, finns det
ingen förbindelse mellan rubelns interna köpkraft och dess externa
värde. Sovjetmyndigheterna kunna faktiskt bestämma förhållandet mellan rubeln och främmande valutor alldeles fritt. Alla utländska betalningar äga rum i främmande valutor. Sovjetrubelns
kurs noteras icke i utlandet.
Problemet att bevara jämvikten mellan den inhemska och den
utländska pris- och kostnadsstrukturen spelar därför en mycket
mindre roll i den sovjetryska ekonomien än i de kapitalistiska länderna. Den statliga utrikeshandelsorganisationen, som i Sovjet- 172
Sov:ietunionen och det internationella ekonomiska samarbetet
unionen ensamt äger rätt att driva handeln med u’tlandet, är liksom en vågbrytare: de fluktuerande priserna på världsmarknaden
resultera i vinster eller förluster för organisationen men sprida
sig inte längre, d. v. s. kunna icke påverka landets interna prissystem. Därtill kommer att Sovjetunionen inte har några kapitalinvesteringar i utlandet – en omständighet som ytterligare minskar sovjetregeringens intresse för valutastabiliseringens mekanism. Det är därför fullt förståeligt, att professor Varga, en av
Rysslands främsta ekonomiska experter, redan före Bretton Woodskonferensen intog en avvisande ståndpunkt gentemot Keynes- och
White-planerna. Han framhöll att Ryssland förordar en återgång
till den förr gällande guldmyntfoten men icke är intresserat av
någon internationell bank eller valutastabiliseringsfond.
»Som man vet, äro våra priser inom don statliga handeln och därmed även rubelns köpkraft fastställda på on planerad basis. På grund
av detta är sovjetvalutans stabilitet garanterad genom helt olika metoder i jämförelse med andra länders valutor. Redan därför är varje
eventuellt förslag på det ekonomiska området från någon framtida
organisations – en internationell banks eller valutafonds – sida betydelselöst vad beträffar Sovjctunionen.»
Men han medger ändå att
»… Om hela Sovjetunionens handel med den övriga världen kunde
drivas på basis av ett fixt värde av en guldvaluta, skulle detta utan
tvivol underlätta Yaruutbytet.» (»Voina i rabooi klass», december 1943.)
De sovjetryska ekonomerna erkänna i sina artiklar i allmänhet,
att den internationella valutafonden kommer att fylla ett visst
behov och kan bli en stabiliserande faktor i de olika ländernas
valutapolitik och i den internationella handeln. Men ett alltid förekommande argument är, att Sovjetunionen icke vill tillåta någon
inblandning i sina egna valutaangelägenheter. Som anledning därtill framhålles sovjetvalutans särskilda karaktär, i synnerhet dess
oberoende av internationella ekonomiska lagar.
»Stabiliteten av vår valutakurs är garanterad genom vårt socialistiska näringssystem och särskilt genom utrikcshandelsmonopolet. Vår
valutas köpkraft bestämmes enligt de inre lagarna av vår politiskekonomiska struktur.» (A. Trachtenberg i »Mirovoje chosiaistvo i
mirovaja politika», januari-februari 1944.)
Sovjetregeringens särskilda intresse för införandet av en guldvaluta förklaras av den stora roll, som guldet spelar i landets eko- 173
SovJetunionen och det internationella ekonomiska sarnarbetet
nomi. Den exakta storleken av den årliga produktionen eller den
faktiska reserven vet man inte; efter 1936 publiceras ingen statistik härom. Sovjetunionen räknas emellertid inta andra platsen
bland guldproducenterna, och dess guldreserver äro utan tvekan
betydande. De sovjetryska guldgruvorna ligga alla utanför de
krigshärjade områdena.
För Sovjetunionen tjänar guldreserven som en fond, med vilken
man täcker tillfälliga underskott i betalningsbalansen. Guldets
betydelse kan väntas bli ännu större, om det slutligen skulle misslyckas för Sovjetunionen att erhålla kredit i önskad omfattning
från Amerika. Det är därför som Sovjetunionen helst ville, att
världen skulle återvända till en valuta, som garanterar en världsmarknad och ett fast pris för guld.
Inställningen till guldet har varierat mycket under loppet av
den bolsjevistiska regimen. Under revolutionsåren gjordes ett försök att skapa en penninglös ekonomi. Erfarenheten visade dock,
att även i en statsdirigerad ekonomi penningen har en viktig roll
att fylla. Ar 1922 infördes ett nytt mynt- tjervonetz- som fick
en formell guldbasis. Lenin betraktade detta som en grov men nödvändig avvikelse från den äkta kommunistiska läran. Han hoppades emellertid, som han drastiskt uttryckte det, att fä se den dag
>> ••• när vi komma att placera på gatorna i världens största städer
offentliga bekvämlighetsinrättningar gjorda av guld…. det rättvisaste och riktigasto sättet att använda donna metall. Under tiden
måste vi dock se till, att vi få fulla värdet för vårt guld. När man
lever bland ulvarna, måste man tjuta med ulvarna.»
Ryssarna ha dock aldrig ansett guld som en basis för sin valuta.
I ett tal (1933) formulerades denna ståndpunkt av Stalin på följande sätt:
»Sovjetvalutans stabilitet är garanterad framför allt genom elen
väldiga varumängden i statens händer, vilken cirkulerar med fasta
priser. Vilken ekonom kan förneka, att en sådan säkerhet är bättre
än varje guldreserv?>>
En orsak till Sovjetunionens motvilja att ansluta sig till Bretton
·woods-överenskommelsen är säkerligen den, att medlemmarna i
den internationella valutafonden äro skyldiga att lämna vissa ekonomiska uppgifter, vilka av Sovjetunionen hittills betraktats som
ytterst hemliga. I artikel VIII, sektion 5 stadgas det, att medlemmarna måste periodiskt lämna fonden bl. a. följande uppgifter:
174
Sovjetunionen och det internationella ekonomiska sarnarbetet
l) statliga reserver av guld och främmande valutor; 2) bankernas
reserver av guld och främmande valutor; 3) guldproduktion; 4) export och import av guld efter destinations- och ursprungsländer;
5) totalvärdet av export och import av varor i inhemsk valuta,
fördelat efter destinations- och ursprungsländer.
Ett annat moment som kan anses ha minskat Sovjetunionens intresse för att ansluta sig är, att Bretton Woods-överenskommelsen
icke ger någon vetorätt till stormakterna. Sovjetunionen har visat
sitt starka intresse för vetoinstitutionen under arbetet inom FN.
styrkeförhållandena i valutafondens och återuppbyggnadsbankens
styrelse kunna icke bli annorlunda än i FN. Sovjetunionen har
således starka skäl att misstänka, att dess röst icke kommer att
väga tillräckligt tungt för att förhindra en aktion som Sovjetunionen ogillar. Det sagda gäller även Sovjetunionens förhållande
till den internationella handelsorganisationen. Sovjetunionens
fruktan att icke kunna driva igenom sin ståndpunkt utan stöd av
vetobestämmelsen är desto mera grundad, som dess faktiska roll i
de internationella finanserna och i den internationella handeln
kommer att vara vida underlägsen Förenta staternas och Englands. Sovjetunionen är medveten om detta faktum, och dess strä-
van i efterkrigstidens politik har varit att öka och understryka sin
auktoritet. Ett alltjämt förekommande tema i de officiella sovjetryska uttalandena liksom i den sovjetryska pressen är, att Sovjetunionen har kommit ut ur andra världskriget som världens andra
stormakt. Det betraktades därför av Sovjetunionen som en stark
prestigeförlust, när Sovjetunionen placerades på tredje plats i
fråga om insatserna i valutafonden. På första platsen står Förenta staterna med 2,•~ milliarder dollar, på andra platsen Storhritannien med 1,:1 milliarder dollar och Sovjetunionen kommer först
som tredje med 1,2 milliarder dollar. Det ursprungliga förslaget
avsåg »endast» O,u milliarder dollar för Sovjetunionen, men på dess
egen begäran höjdes insatsen till 1,3 milliarder. Från brittiskt håll
ansågs detta som en orimlighet med hänsyn till Sovjetunionens
obetydliga roll i världshandeln. Men Sovjetunionen tog det hela
som en förolämpning, som kanske i icke oväsentlig grad påverkade dess inställning till fonden.
Sammanfattningsvis kan man säga, att det är ett helt komplex
av mycket olikartade motiv – från djupliggande olikheter i den
ekonomiska strukturen till rent bagatellartade prestigefrågor –
13- 47280 Svrnsl.; Tid8b·ijt 1947 175
Sovjetunionen och det internationella ekonomiska samarbetet
som ha bidragit till Sovjetunionens negativa inställning till de
viktigaste initiativen på det internationella ekonomiska området.
Med ovanstående översikt har ingalunda avsetts att ge en uttömmande framställning av alla faktorer som varit bestämmande.
Men redan den ger anledning att betvivla, att Sovjetunionen inom
överskådlig framtid kommer att ansluta sig till de internationella
organisationerna. Detta kan ge upphov till pessimistiska reflexioner angående dessa organisationers framtidsutsikter. Men det
finns också röster, som redan från början ha krävt ett internationellt ekonomiskt samarbete med uteslutande av Sovjetunionen.
Till dessa hör bl. a. professor Wilhelm Röpke. Han säger i sin
»Internationale Ordnung», att det är omöjligt att bevara frihandelns och den fria kapitalrörelsens principer i en världsorganisation, som omfattar även länder med utrikeshandelsmonopoL De
diskriminatoriska element, som därigenom oundvikligen skulle
komma med i organisationens verksamhet, skulle vara ägnade att
sprida sig och äventyra hela organisationens framtid. De undantagsregler som måste formuleras för sådana monopol skulle kunna
ge även andra länder anledning att monopolisera sin utrikeshandel. Denna immanenta tendens till utrikeshandelns förstatligande
skulle ej överensstämma med initiativtagarnas planer och intressen.
Enligt denna åsikt äro alltså världsekonomiska organisationer,
som vilja gynna fri konkurrens och samtidigt omfatta även länder
av sovjettyp, dömda till misslyckande. Framtiden skall visa, om
sådana organisationer utan Sovjetunionen ha bättre utsikter att
lyckas.
176