Existensialism

EXISTENSIALISMEN
Av d:r ERNST BENEDIET, Stocksund
SJÄLVIRONI är alltid uppfriskande. Sålunda gladde det mig
att i den hos Bonniers nyligen utkomna broschyren »Existensialism är en humanism» av Jean Paul Sartre (översatt av Arne
Häggquist) se att grundaren av denna tankeriktning själv har blivit skrämd över sin framgång. Han tillstår att de flesta människor som begagna ordet »existensialisnl» endast med stora svå-
righeter förmå fastställa vad det egentligen betyder. Man talar
om existensialistiska kompositörer eller målare. En journalist signerar sina artiklar med »Existensialisten». Slutligen kommer
detta ord att få en så oklar och omfattande betydelse att det inte
kommer att ha någon mening alls mera. Sartre påstår att detta
beror på sensationslusten hos sådana människor som vill ha nå-
gonting nytt varje dag, som behöver en avant-garde-lära, ehuru
han själv säger att den existensialistiska filosofien inte på något
sätt inbjuder till dylikt sensationsmakeri. Nu försöker alltså skaparen av allt det onda att själv hitta på en populärvetenskaplig
förklaring, en formel, så att säga, genom vilken även de enklaste
hjärnorna kan få en uppfattning om vad som egentligen gömmer sig bakom de dimmiga fraserna.
Naturligtvis är allt vad Sartre skriver verket av en högtbegå-
vad, sprudlande fransman. Enligt min åsikt är han behäftad med
endast ett fel: han handlar inte enligt det berömda Goethe-ordet:
»Skapa konstnär, tala ej.» Men att likaså Sartre är konstnär kan
varje läsare intyga, alla som känner hans noveller och teaterpjä-
ser som också här i Stockholm väckte stort intresse.
Vad vill då existensialismen i all kortheU Framför allt placerar
den helt grymt människorna mitt i världsalltet, fullständigt ensamma, fullständigt övergivna, utan Gud – Sartre är ateist –
utan bestämda moraliska grundsatsers hjälp. Ty enligt Sartre
finns inga dylika regler, endast det nakna jaget, vilket Heidegger,
den tyske filosofen, som också står de nazistiska tankegångarna
Tätt näm, nästan identifiemde med rädsla och dödsångest. Detta
203
..
,- .
Ernst Benedikt
jag existerar innan ännu dess väsentliga innehåll och livsplan
(som Sartre rätt olyckligt kallar essensen) finns till.
Sartres huvudsyntes är att detta jag är fritt, d. v. s. det har
rättigheten att välja. Men, tillägger författaren, för att genast
avvärja beskyllningen att göra jaget till gudom, att driva subjektivismen till det yttersta, detta jag är dömt till denna frihet.
Det får inte, utan rnåste välja. Därför är existensialismen ingen
fatalistiskt passiv eller pessimistiskt avvaktande filosofi. Nej, jaget existerar för Sartre endast då det handlar.
Ännu ett begrepp handskas Sartre med, nämligen »engagenmentet», »ansvaret». När jaget handlar och väljer, gör det detta
inte endast för sig självt utan också för alla andra. I vart och
ett av sina val förpliktar det hela mänskligheten. När jaget fordrar friheten för sig självt, så betyder detta att jaget måste också
välja friheten för alla andra och att det inte får vilja någonting
som motsätter sig denna frihet.
Enligt Sartre är det bara feglingar och salands som påstå att
omständigheterna och utvecklingen har gjort dem till det de äro.
Vi själva skapa vårt jag och därmed basta. Detta jag är i enlighet med de principer som Deseartes förkunnade och sammanfattade i de ofta citerade orden: »cogito ergo sum». Sartre tycks anse
att detta jag utvecklas så självständigt att inte ens historien kan
betraktas som ett inflytande. En underlig motsägelse är att Sartre
medger att jagets alla handlingar är en brytning ur dess ram
och sålunda en transcendental akt.
Bokens huvudtes är emellertid att existensialismen är en humanism. Naturligtvis är humanismen för Sartre någonting vitt
skilt frän det man hittills förstått med detta begrepp. J ag mäste
erkänna att denna del av boken – det rör sig om endast en halv
sida – syntes mig den mest oklara och trådslitna. Slutligen kan
man inte helt enkelt vända upp och ner på ett begrepp som har
stått sig sedan renässansen och de stora klassikernas tid. Sartre
förklarar att existensialismens humanism är just denna ovannämnda tendens, att jaget inte vilar i sig självt utan bryter sig
ur sin ram och sålunda mottar lagar utifrån. J ag tror ändå att
detta är alldeles för blekt och innehållstomt bredvid den andliga
humanism, såsom den har funnits hittills, för att på något sätt
tillfredsställa de moderna andliga behoven.
Men redan grundbegreppen, som i många fall originerar hos
den tyske filosofen och kunskapsteoretikern Husserl, påvisa starka
mre motsägelser. Finns det alltså verkligen ingen miljö, ingen
204
Existensialismen
uppfostran, ingen inspiration som med avgörande kraft skulle
kunna ha inflytande på detta jag utifrån~ Visserligen hör friheten till jaget, eller rättare sagt, strävan och längtan efter friheten. Men vem vill påstå att ett val inte påverkas av tusentals
yttre och inre omständigheter, av hunger och kärlek, ambition
och svartsjuka, längtan efter omväxling eller strävan efter ordning~
Om Sartre förnekar moralen, varifrån tar han då rättigheten
att tala om ansvar~ Ansvar betyder dock att vissa lagar anses
gällande och att ett brott mot dem känns som ett fel eller rentav
en förbrytelse.
När Sartre förklarar att varje handling inverkar på medmänniskorna, tar han en omväg tillbaka till de kategoriska imperativen. Vad betyder frihet överhuvudtageU Det syns mig som om
en definition av detta begrepp skulle klart utvisa existensialismens värde. Betyder frihet en negation av alla lagar~ Då leder
existensialismen raka vägen till anarki. Betyder frihet en viljeansträngning lik den som Orestes gör i »Flugorna», då han vinner sin frihet genom att inte ångra mordet på modern~ Detta
vore då verkligen en tvivelaktig frihet med mycket ringa etiskt
värde. Det är också underligt i denna pjäs att tyrannen Aegistus
föreskriver sitt folk nästan orgier i ånger och asketism. Som om
inte fascismen och i synnerhet nazismen föraktade alla samvets·
betänkligheter och lockade ungdomen just genom en uppmuntran
av en mycket farlig livsglädje.
Det finns förresten en, såvitt mig bekant hittills inte påpekad
analogi mellan Sartres läror och W agners ideer, såsom han framställer dem i Nibelungen. W otans roll är här nästan lika ömklig
som Zeus i »Flugorna». Han vill också inspärra hjälten bakom
ett galler av ärevördiga traditioner, och liksom Zeus är han en förfallsprodukt, stämplad av inre svaghet och obeslutsamhet. LiksomOrestes följer inte Sigfrid heller de gudomliga föreskrifterna
och han får krossa gudens spjut emedan han inte vet vad fruktan
vill säga, emedan han handlade oberoende av Wotan. Orestes kan
missakta gudens varning, emedan han – efter att ha varit pacifist – inte ryggar tillbaka inför blodsutgjutelser och därvid inte
känner någon ånger.
Jag tror att den sanna friheten inte ligger i ett förnekande av
lagarna och att det är fullkomligt illusionärt att placera jaget i
en lufttom rymd där det skall besluta sig utan hänsyn till historiska eller andra omständigheter.
205
•’
’
Ernst Benedikt
Om Sartre talar om jagets transcendentala tendenser kan man
inte förstå, varför han avskaffar Gud, varvid han tillåter sig
extravagansen att påstå att även om Gud inte hade avskaffats
hade detta inte förändrat det väsentliga i världen.
Det som verkar sympatiskt i denna tankeriktning är dess absoluta motsats till de rent materialistiska strömningar, vars dogrna
är: varandet är förmer än medvetandet. Det betyder alltså att
tingen gör människan, att materian dirigerar anden. Som en reaktion mot denna oandliga, materialistiska världsåskådning kan
Sartres lära helt visst välkomnas. Men jag fruktar att hans övermänniska, som utan ånger följer de självgivna lagarna, har förtvivlat litet att skaffa med humanismen i sin ädlaste form.
206