På jakt efter gamla brev

PÅ JAKT
EFTER GAMLA BREV
OCH NÅGRA ANDRA MINNEN FRÅN EN AVHANDLINGS TILLKOMST
Av docenten, lektor EDVARD THERM/ENIUS, Stockholm
JA, och så skulle man skriva sin avhandling. Saken var så tillvida klar som den skulle handla om lantmannapartiet. Rudolf
Kjellen hade på sin tid, i samma veva som jag i januari månad
1922 efter sju sorger och åtta förströelser avlade kandidatexamen,
föreslagit mig att skriva om ett ämne, som var på alla sätt omöjligt – tråkigt och obetydligt. Saken sköts på framtiden. Kjellen
gick bort i november samma år. Höstterminen 1923 flyttade Axel
Brusewitz in i Skytteanum, och jag tror bestämt att det var han
som gav mig uppslaget. För övrigt kan man nästan säga att det
låg i luften. Flera än jag torde ha tagit itu med det, men de
kommo tydligen på andra tankar. En av dem – han sitter nu
som landshövding i Sveriges finaste län- skrev verkligen en avhandling, och en ypperlig sådan- men den handlade »bara» om
grundskatterna och nådde inte ens fram till partiets bildande.
Nu var det alltså min tur. Men hur skulle man bära sig åU
Det var inte så lätt att knäcka den frågan. T’ill en början läste
och excerperade jag den litteratur, i vilken ordet lantmannapartiet kunde tänkas förekomma. Om partiets förhistoria, ifall det
fanns någon, om dess förutsättningar, som förvisso måste existera, och om dess tillkomst fann jag ingenting utom några rätt
torftiga notiser i Ellen Keys »Minnen av och om Emil Key». Jag
skaffade mig emellertid en tämligen god kännedom om den politiska personalen under tiden från representationsreformen och
några årtionden framåt. J ag lade upp ett vidlyftigt kortregister
– detta vetenskapens hjälpmedel började komma i svang i de dagarna- över alla dessa gubbar, bönder mest, jag antecknade uppgifter och källställen- och insåg så småningom, att jag inte just
kom någon vart.
Vid denna tid hade Carl Hallendorffs förträffliga bok »Från
308
På jakt efter gamla brev
Karl XV:s dagar» utkommit. Där fann jag att åtskilligt stod att
hämta i form av gamla brev och dylikt. Vid ett samtal, som
Hallendorff i ett annat ärende hade med mig, fick jag av honom
åtskilliga goda råd och inte minst varningar. Jag hade mycken
nytta därav.
Av mina delvis helt knapphändiga, delvis rätt utförliga dagboksanteckningar, vilka börja på nyåret 1925, finner jag att jag
senast de första dagarna i februari tycks ha fått just den ide, jag
sedan fullföljde: jag skulle försöka få tillgång till privata arkiv.
Det började med att jag satte mig i förbindelse med förre riksdagsmannen Johan Ericson i Wallsta, ägaren av de för mitt syfte
viktigaste brev, som Hallendorff publicerat.· J ag fick låna dem
till Uppsala och de avskrevos för min räkning.
Å ven i andra fall sökte jag direkt eller genom bekantas bekanta
få kontakt med en del personer som kunde tänkas inneha efterlämnade papper från den tid och den krets jag skulle behandla.
Korrespondensen började emellertid bli ganska vidlyftig och
besvärlig, och jag kom då på tanken att s y s t e m a t i s k t göra
ett stort svep och därvid begagna mig av de arbetsbesparande metoder jag kunde finna ut.
Nu kom mitt kortsystem väl till pass. Efter detta register över
ett stort antal riksdagsmän och några andra politiker, verksamma
vid tiden för representationsreformen och fram till 1880-talet, utsände jag förfrågningar dels till personer, som jag utrönt vara
efterlevande, mestadels barn eller barnbarn, till mina riksdagsgubbar, dels, där detta inte lyckades, till kyrkoherdarna i de församlingar där vederbörande bott.
En av mina vänner i Uppsala, som var skyldig mig en jämförelsevis aktningsvärd summa pengar, och som hade den förtjänsten att vara fortfärdig på skrivmaskin, lovade att avbetala
sin skuld genom att bli min sekreterare. Med gemensamma krafter sammanskrevo vi ett antal standardmeningar, vilka kunde
kombineras efter behov; metoden var synnerligen tidsbesparande
och koncepten tillverkades snart sagt på löpande band.
De utgående breven, som naturligtvis också innehöllo frankerade och till mig adresserade kuvert, avfärdades i början av maj
till ett antal av omkring 100, och så småningom inlöpte en hel
mängd svar. I de flesta fall blev resultatet negativt. De tillfrå-
gade svarade kort och gott, eller vänligt och beklagande, att
ingenting fanns kvar.
Det hör emellertid till historien att flera av dem, som sade nej
309
.’
. ,- .
Edvard Thermcenius
till mig sedermera sagt ja till andra, eller i några fall själva ombestyrt att den vördade anförvantens korrespondens blev publicerad eller överlämnad i offentligt förvar. J ag roade mig på senhösten 1945 med att undersöka hur därmed förhöll sig »tjugo år senare»; här följa några exempel.
Landshövding Karl J. Bergström, som jag något kände sedan
min skolpojkstid i Örebro, och som var mig vänligt bevågen, lovade sålunda att skicka sin fars, den store landshövdingen Axel
Bergströms, papper till Universitetsbiblioteket i Uppsala. J ag
skrev och påminde honom. Han var sjuk, det hela gick i långdrag, papperen kommo aldrig. Men nu lära de vara där. – Talmannen greve Gustaf Sparres dotter lovade att undersöka om hon
kunde finna något. Jag tillät mig påminna henne, men ingenting
avhördes. Nu ha breven hittats, och docenten Arne Wåhlstrand har
kunnat använda dem för sin avhandling. – Ungefär detsamma
gäller handlanden Hjalmar Wijk i Göteborg. Han svarade artigt
att det inte fanns något av intresse för mitt syfte. Men något fanns
tydligen i alla fall, och det har fått utnyttjas av dr Torsten Petre
i hans avhandling om Themptander. — Landshövdingen friherre
Louis de Geer, som för övrigt var god vän med min svärfar och förmodligen därför svarade ytterst älskvärt att han skulle se efter,
meddelade senare i Himligen skruvade ordalag, att det säkerligen
icke funnes något som kunde vara mig till nytta, etc. Fyra år senare gav han ut den ytterst värdefulla volymen »Ur Louis de Geers
brevsamling». – Genom vänners vänner lät jag efterforska Liss
Olof Larssons korrespondens – med absolut negativt resultat. Sedan ett par år vet jag genom lektor Ragnar Liljedahl, att det finns
verkliga guldgruvor i flera Leksandsgårdar. Liljedahl har oförtrutet arbetat på att övervinna det intensiva motståndet mot att
låta främmande händer beröra dyrgriparna, men hittills veterligen med måttlig framgång.
Allt detta omtalas utan klagan, ty jag anser mig väl belönad
genom vad jag verkligen fick fatt. I min avhandling »Lantmannapartiet» (sid. 4) har jag redovisat för ungefär 20 fullständiga,
förut okända eller praktiskt taget bortglömda samlingar, som jag
fått tillfälle att använda, och dessutom för ett antal privatarkiv
– om nu ett så högtidligt ord får användas – som på ett eller
annat sätt sägas ha försvunnit eller skattat åt förgängelsen. De
nyss nämnda exemplen visa emellertid, att denna katalog inte är
pålitlig; då jag själv blivit lurad, har jag också lurat ~ina läsare.
J ag betraktade det emellertid ingalunda som tillräckligt med
310
På jakt efter gamla brev
dessa skriftliga efterforskningar utan förstod snart, att jag måste
ge mig ut på jakt; jag måste personligen uppsöka och bearbeta
åtskilliga svävande eller tvivelaktiga fall. Därtill kom nödvändigheten att på ort och ställe sammanträffa med personer, som på
ett eller annat sätt ägde rådighet över handlingar av dylikt slag
i offentligt förvar.
I början av juni 1925 började jag därför en resa, som gav mig
åtskilliga erfarenheter- bl. a. av mina riksdagsgubbars miljö –
och nytt material. Dessförinnan hade jag under besök på Riksarkivet preliminärt genomgått Carl Ifvarssons mycket betydande
brevsamling, som jag fått tillstånd att begagna.
Under någon veckas vistelse i Skåne med Malmö och Lund som
högkvarter genomgick jag i Lunds universitetsbibliotek och landsarkiv befintligt material, allt preliminärt. Dessutom jagade jag
de gamla breven från åtskilliga skånska bondehövdingar, personligen och per telefon.
Främst gällde det två verkliga pampar. Den ena var Ola Andersson i Burlöv, en man som på 1870-talets slut och 1880-talets början
var en av partiets kronprinsar, men som då han blivit bankdirektör i Malmö efter 1884 års riksdag lämnade politiken. Genom min
svärfar hade jag förfrågat mig hos hans son, advokat Anders O.
Andersson i Malmö, men fått ett svävande svar. Nu fick jag vid
personligt sammanträffande klarhet om att faderns papper gått
förlorade, förmodligen vid en storstädning före en reparation.
Likaså kom jag i kontakt, visserligen blott per telefon, med stadsnotarien i Kristianstad E. Gertzell, en son till den myndige vice
talmannen Sven Nilson i Everöd. Sonen kunde endast meddela,
att ingenting fanns i behåll; det lilla som blivit kvar, hade förstörts vid en vindseldsvåda så sent som 1919. Ett annat, tyvärr
mycket typiskt fall, blev också uppklarat, delvis genom förmedling av advokat Andersson. Det gällde den också mycket framstående riksdagsmannen Anders Person i Mörarp. En hans dotter
gav det beklagliga beskedet, att de efterkommande, då det gamla
hemmet splittrades och vederbörande flyttade in till en stadsvå-
ning, naturligtvis med trängre utrymmen, helt enkelt gjort sig av
med de efterlämnade papperen, rubb och stubb.
En lycklig tillfällighet gjorde att jag i Lund genom en nyförvärvad vän, arkivarien Sten Bergendal, fick anvisning på efterkommande till den på sin tid mycket kände riksdagsmannen Nils
Petersson i Rnntorp. Hur den saken utvecklades skall jag strax
berätta.
311
.’
’ …. ’
Edvard Thermcenius
Vid ett besök i Hälsingborg sammanträffade jag med den då
över 80-åriga änkan till redaktören och riksdagsmannen F. ’Ph.
Borg, Öresundspostens mångårige ledare. Den ståtliga och älskvärda gamla damen lät mig sedermera få låna makens efterlämnade korrespondens, som i åtskilliga stycken lämnade högst viktiga upplysningar om Borgs förbindelser med lantmannapartiet
och icke minst om Carl Ifvarssons egen politik. Samlingen överlämnades efter fru Borgs död till Lunds universitetsbibliotek.
Sedan gick färden till Halmstad. Där var mitt ärende att uppsöka folkskolläraren och riksdagsmannen G. A. Larsen, gift med
en dotterdotter till Carl Ifvarsson. Genom Larsens förmedling
hade jag redan fått tillstånd att begagna Carl Ifvarsons i Riksarkivet deponerade papper. I Stockholm hade vi avtalat om ett
sammanträffande i Halmstad. Jag hade nämligen funnit det nödvändigt att få upplysningar om Carl Ifvarssons talrika korrespondenter i hemorten. Dessutom hade Larsen lovat mig att skaffa
fram Ifvarssons egenhändiga levnadsbeskrivning, som förvarades
hos hans svåger, lantbrukaren Ernst Gyllensvärd. Detta högst intressanta manuskript fick jag nu låna och hade därav god hjälp.
(Levnadsbeskrivningen kan nu läsas i »Svensk bondepolitik», som
jag utgav 1931.) Under mer än tre timmars tid satt jag hos herr
Larsen, och min långa lista på Carl Ifvarsons korrespondenter,
jag vill minnas hela sex foliosidor, kommenterades medan jag flitigt antecknade. Larsen kunde förse mig med personalia rörande
praktiskt taget alla dessa sedan länge avsomnade eller till U. S. A.
emigrerade sydhallänningar.
Efter denna väl använda dag begav jag mig till Göteborg. Där
arbetade jag en dryg vecka, huvudsakligen med att på stadsbiblioteket preliminärt genomgå S. A. Hedlunds jättelika brevsamling.
Vid flera långa samtal med Hedlunds brorson och efterträdare
som chef för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, den gamle
älskvärde doktor Henrik Hedlund, fick jag kompletterande personliga upplysningar. J ag satt också några givande timmar
hemma hos regementspastorn Per Gunnarsson, som var befryndad
med Ola Andersson i Nordanå, och sockenbo – eller i varje fall
väl bekant- med Carl Ifvarsson. Om jag i min avhandling eller
eljest kunnat komma några av de främsta agerande inom lantmannapartiet in på livet, beror det inte bara på studium av deras »tal ocht skrifter» utan även på sådana upplysningar som jag
nu fick; glimtar av karaktärer och personliga förhållanden. Inte
minst ha flera besök i Carl Ifvarssons hemtrakt givit mig åt- 312
På jakt efter gamla brev
skilligt stoff till betraktelse. J ag vet till och med – sedan jag,
såvitt jag minns 1927, träffat Ifvarssons i Malen bosatta, enda
efterlevande dotter – ungefär hur den store lille mannen verkligen såg ut.
Från Göteborg for jag vidare mot två celebra sammanträffanden. Det första gällde hemmansägaren Carl Persson i Stallerhult.
J ag skulle enligt överenskommelse råka honom på järnvägsstationen i Korsberga. Han kom dit samtidigt med mig, till och med
på samma tåg; han hade varit ute i något ärende för Skaraborgs
läns landsting. Väl hade han 1918 slutat den riksdagsmannahana,
som tog sin hörjan 1882, men hemmapolitiken låg honom alltjämt
varmt om hjärtat. Vi satte oss i en berså vid stationen. Det var
en vacker sommarafton. Samtalet blev långt, men jag glömmer
det aldrig. Det var det enda jag haft med en man, som själv aktivt deltagit i det äldre lantmannapartiets verksamhet.
Carl Persson var ännu vid 81 års ålder en imponerande gestalt.
Han berättade mycket om mångahanda, inte så mycket om det jag
helst velat veta, utan mera om senare ticler och erfarenheter –
om kung Oscar och kung Gustaf, om Lindman och Staaff och
inte minst om Alfred Petersson i Påboda; episoder och karakteristiker, som det här inte är anledning att återge. Efter tre och en
halv timme kom en ung pojke, hans sonson, med gårelens lastbil
och hämtade honom hem till Stallerhult.
Själv fortsatte jag till Hjo, där jag övernattade. Nästa morgon
for jag över Vättern till Hästholmen och Alvastra. Under båda de
följande dagarna fick jag på det vackra Strand träffa Ellen Key
och hennes syster Hedda Key Rasmussen. Ellen Key gick nu i
sin höga ålderdom. Hennes minne var klent. I själva verket erinrade hon sig praktiskt taget ingenting annat än det hon nedskrivit i de tre volymer som bära titeln »Minnen av och om Emil
Key». Alla försök att komma utöver vad hon där sagt misslyckades. Den imperatoriska och åderförkalkade gamla damen hejdade
suveränt både mina och systerns mer eller mindre förtäckta försök till verklig diskussion.
Jag har i min avhandling sökt karakterisera hennes sista stora
verk, och jag vill citera en mening, som väl täcker även detta
samtal: »Hur viss Ellen Key mången gång på enskilda punkter
kunde vara, att hennes utsagor och domar äro rätta och rättvisa,
har hon dock slutligen själv frånkänt sitt arbete alla anspråk på
verklig oväld genom de vackra och rörande ord varmed det avslutats: att en dotter torde ha rätt att mäta icke med mått men
313
,..
Edvard Thcrmcenius
med tårar när hon tecknar sin faders tragiska öde.» Fadern var
hennes idol; den unge man, som skulle >>Upprätta hans minne» tog
hon emot med översvallande vänlighet. Men att han ens på någon
enda punkt kunde ifrågasätta den absoluta tillförlitligheten av
faderns memoarer … Det gick helt enkelt inte an.
Efter ett besök i Vadstena och dess landsarkiv, där jag under
ledning av vännen Ragnar Liljedahl kunde förvissa mig om att
intet för mitt syfte stod att finna, reste jag den 4 juli vidare till
Kalmar. Det var lördag, en otroligt het dag, och allt manfolk på
det överlastade tåget tycktes vara mer eller mindre berusade. Man
har det inte alltid lätt på upptäcktsresor! Scdan jag uneler söndagen hämtat mig efter alla strapatser och per telefon uppgjort
de två följande dagarnas program, reste jag tidigt på måndag
morgon från Kalmar till Ljungbyholm. Där avhämtades jag av
Nils Petersons i Runtorp sonson Eric Nilsson. Mitt ärende var
känt; utan många om och men satte vi omedelbart i gång med
arbetet på »inventeringen».
Efter Nils Petersson fanns kvar en mycket stor samling brev
och handlingar av alla slag. Det hela var förvarat, om man nu
kan begagna det utrycket, på mangårdsbyggnadens vind – i en
gammal säng av försvarliga dimensioner och en till brösthöjd
nående tunna. Under sex timmars arbete, avbrutet av en kort
kafferast, lyckades jag med herr Eric Nilssons hjälp sålla ut det
så vitt jag förstår viktigaste av sängens och tunnans innehåll.
Skörden blev en mängd brev, koncept och andra handlingar. De
viktigaste äro tretton brev från Carl Ifvarsson samt ett upprop,
daterat 16 januari 1895, med förslag till återförening av de båda
från 1888 splittrade lantmannapartierna. Ett exemplar av detta
aktstycke finnes i Riksarkivet, men det på vinden i Runtorp upphittade är viktigare; det kompletteras n~imligen av ett förslag till
förtroenderåd för det sammanslagna partiet, och detta av Ivar
Månsson i Trää skrivna papper har, som jag påvisat i mitt arbete
om »Riksdagspartierna» (s. 136 f.) betydligt mer än kuriositetsintr·esse. Dessutom hittade vi åtskilliga politiska broschyrer, som på
1860-80-talen voro vitt spridda och som naturligtvis finnas i de
offentliga biblioteken, men däremot säkerligen eljest äro praktiskt
taget oåtkomliga. Allt detta fick jag överta som arv och eget.
Jag har just nu framför mig en förteckning över hedervärda
bondeståndets ledamöter vid lagtima riksdagen i Stockholm år
1859, den första Nils Petersson bevistade. Exemplet är interfolierat och försett med anteckningar av den flitige unge riksdagsman- 314
På jakt efter gamla brev
nens hand. Bland annat har Nils Petersson antecknat längden i
dagar på varje ståndsriksdag från 1834 till 1858. Vidare har han
för var och en av bondeståndets riksdagsmän angivit födelseår,
tidigare bevistade riksdagar och de arvoden, varierande mellan
10: 50 riksdaler och 4: 50 riksdaler per dag, som vederbörande lyckats avfordra sina kommittenter. I det lilla häftet ligger dessutom en »kostnadsräkning» vid riksdagen 1862, varav bland annat
framgår att Nils Petersson för tre månaders hyra betalt 51 riksdaler 25 öre. Så mycket kostade den lägenhet på två rum, som
han delade med Carl Ifvarsson.
Tyvärr framgick det vid samtal med Nils Peterssons 70-årige
son, lantbrukaren Adolf Nilsson och sonsonen, Eric Nilsson, att
jag i själva verket kommit i allra sista laget. Ännu för något år
sedan hade samlingen varit betydligt större. En mängd brev från
flera kända korrespondenter- särskilt namngavs Liss Olof Larsson – hade varit ordnade och ordentligt buntade, men de hade
just därför gått ett snöpligt öde till mötes på hemlighuset, vilket
man nu uppriktigt beklagade.
Den ganska rikhaltiga skörden, som på många ställen kommit
till användning i min avhandling och i »Svensk bondepolitik»,
paketerades och avsändes omedelbart till Uppsala.
På eftermiddagen skjutsades jag på motorcykel över till Nils
Peterssons dotter, fru Amanda Jonsson i ölvingstorp. Där fick
jag ett om möjligt ännu mera vänligt bemötande, och av Nils
Peterssons dotterdotter, fröken Kerstin W aldem, överlämnades
ytterligare två brev från Carl Ifvarsson och ett koncept av Nils
Peterssons hand. (Detta motsvaras av en utskrift som jag sedan
fann i Riksarkivet.) De gamla tummade epistlar som fröken Waldem räddat undan, äro av allra största intresse. Av CarlUvarssons
och Nils Peterssons brevväxling jämte några andra aktstycken
framgår, som jag tror mig ha uppvisat i min avhandling, att lantmannapartiet av 1867 har en klar och tydlig förhistoria; det återgår till en partibildning som dessa två, båda unga riksdagsmän,
startade i bondeståndet i början av år 1863. De i ölvingstorp
funna och till mig överlämnade breven åter visa det en gång så
stolta partiet i full upplösning och hur Nils Petersson förgäves
bemödar sig om att övertala Ifvarsson att rädda deras gemensamma skapelse. Till denna serie sluta sig ytterligare två brev,
det ena ur skörden på Runtorp, det andra i Riksarkivet.
Så var en mycket lång, het och dammig dag förgången. Det var
en ganska trött men mycket förnöjd pappersjägare som vid 10-
315
Edvard Thermcenius
tiden på kvällen fick sig en välförtjänt middag på Kalmars gentila stadshotell.
Sedermera fortsatte familjen i ölvingstorp spaningarna per telefon hos släktingarna på Öland. Nils Peterssons yngsta dotter hade
nämligen blivit gift med en präst som bodde där och som under
mitt samtal med de båda damerna i ölvingstorp kallades »morbror
Oskar»; fröken Waldem tänkte sig möjligheten av att några brev
kunde ha hamnat i hans familj. Emellertid hade man fått besked
om att så icke var fallet, och med detta, som intelefonerades medan jag ännu var kvar i Kalmar, fick jag naturligtvis låta mig
nöja.
Den 7 juli, resans sista dag, hemsökte jag Ölandskungens bygder. I Spjuterum, Runstens socken, fick jag träffa A. P. Danielsons son, lantbrukaren Axel Danielsson. Besöket blev inte långt,
bara mellan ett par tåg, ty här fanns inte mycket att hämta.
Praktiskt taget alla A. P. Danielsons papper voro försvunna; antagligen hade han själv gjort sig av med dem. Undantaget var
blott ett litet urval av viktigare eller »gentilare» brev, exempelvis
från kung Oskar, varav ett ganska viktigt, och däribland några
inbjudningskort till hovfester och dylikt, samt sist men inte minst,
två egenhändiga minnesanteckningar eller memoarfragment. Allt
detta ställdes nu till mitt förfogande. Den ena memoaranteckningen, som handlar om 1875 års statsrevision på resa har jag
publicerat i »Svensk bondepolitik», den andra, om statsinköpet av
Linnes Hammarby, i Linnesällskapets årsskrift.
Från Runsten återvände jag via Kalmar och Stockholm direkt
till Uppsala och så ut till Marielund, där familjen och sommarvilan väntade. Den stora turen var fullbordad. Skörden hade varit god. Nu var det bara att sätta igång med avskrivarrdet-och
avhandlingsförfattandet.
Härunder och även därefter inträffade emellertid ett och annat,
som hör med till berättelsen.
Det var inte alla mina korrespondenter jag behövde besöka. En
av dem kom i stället och hälsade på i Uppsala; till och med flera
gånger. Det var den gamle jägmästaren Clas Häckner, son till
den kände bonderiksdagsmannen Jonas Andersson i Räckenäs
strax intill Omberg. Han medförde inte bara åtskilliga brev, han
kunde också berätta om den tiden då det begav sig. Det var inte
nog med att han många gånger hade suttit på andra kammarens
läktare och hört hur det gick till då lantmannapartiet regerade.
Som helt ung pojke hade han också tillsammans med några kam- 316
På jakt efter gamla brev
rater, och säkerligen på Jonas Anderssons initiativ, begivit sig
ut på vad man i våra dagar skulle kalla en skolresa. Färdledare
var den sedermera mycket kände och högt aktade läraren Anders
Berg i Finspång, fader till ecklesiastikministern Fridtjuv Berg.
Den skolresan gick t i l l f o t s till Stockholm, och det huvudsakliga syftet var att de små pojkarna från Östergötland skulle få
bevista ett plenum i bondeståndet under dess sista år. J ag kan
alltså skryta med att ha träffat och talat med en man som varit
med i bondeståndet, låt vara som ung och stum åhörare.
lVIedan jag som bäst skrev på avhandlingen, inträffade den stora
sensationen att jag genom en lärd och boksynt vän, bibliotekarien
Otto Walde, fick kännedom om en källa, som undgått mig vid
mitt besök i Lunds universitetsbibliotek; av vad skäl har jag trots
olika försök aldrig lyckats uppdaga. Det var riksdagsmannen Per
Xilssons i Espö dagbok, som kom, kan man säga, just i det psykologiska ögonblicket, när avhandlingen redan hade börjat taga form
men ännu alltför många frågetecken återstodo. Ragnar Liljedahl,
som då delade arbetsrum med mig på Carolina, torde kunna vittna
om den utomordentliga nytta jag hade av dessa dagboksanteckningar. Han kallade dem min »facit». Jag kunde slå upp dessa
tättskrivna folioark och där få svar på åtskilliga frågor, som jag
förut omöjligen kunnat knäcka.
En motsvarande tilldragelse, som jag inte kan låta bli att berätta, inträffade på följande sätt. J ag sökte några dagar förgäves
ett av lfvarson och Nils Petersson oavhängigt bevis på hur det
gick till då de bildade »sitt» parti. Just då jag ämnade ge upp,
fick jag från apotekaren A. Rosenberg i Strömsholm, som jag
också tillskrivit, ett brev från hans farfar klockaren Sven Rosenberg, som innehöll precis vad jag behövde. Detta viktiga brev, av
den 25/2 1863, bestyrker helt och hållet Ifvarsons relation; det är
nu publicerat i »Svensk bondepolitik».
Det är klart att jag också gjorde andra betydelsefulla fynd. Vid
ett besök hos fröken Signe Rosenberg i Stockholm fick jag låna
Sven Rosenbergs politiska minnesanteckningar, också publicerade
i »Svensk bondepolitik». Och vid ett senare besök i Karlshamn lät
lasarettsläkaren Ingolf Lönnberg till mig överlämna en samling
brev, som hans fader, godsägaren C. J. L. Lönnberg fått från sin
forne kamrat i bondeståndet, den sedermera som politisk skribent,
– särskilt korrespondent till Göteborgs-Posten – mycket kände
P. F. lVIengel.
Men berättelsen är ännu inte riktigt slut. Under en sommar- 317
Edvard Thermcenius
vistelse i Skåne 1927 uppsökte jag Per Nilssons hemsocken Espö,
vars lika litterate som älskvärde kyrkoherde G. G. Lundblad var
mig behjälplig i min strävan att få fatt i de delar av Per Nilssons arkiv, som icke kommit till Lund, nämligen hans vidlyftiga
och av honom själv väl ordnade brevsamling. Jag fick låna denmen den bidrog tyvärr mycket litet till kännedomen om Per Nilssons politiska liv och gärning. Den har dock, liksom stora delar
av dagboken, ett ganska betydande kulturhistoriskt intresse och
innehåller åtskilliga pikanta upplysningar om Per Nilsson, denne
sentida renässansfigur i skånsk vadmalsdräkt.
En efterskörd, som också krävde en liten resa, gjordes på följande sätt. Då jag i slutet av juni 1928 reste från Uppsala till
sommarvilan i Skåne, tog jag vägen över Göteborg och uppsökte
där Carl Ifvarssons sonson, optikern Einar Ifvarsson, som jag träffat vid ett besök i Carl Ifvarssons hemtrakt och med vilken jag
kommit på mycket vänskaplig fot. Jag förklarade för honom att
en del av farfaderns brevsamling saknades. Sviten av Ifvarssons
brev till hemmet, som är förvarad i Riksarkivet, avbrytes nämligen
plötsligt 1872. Med kännedom, sade jag, om Carl Ifvarssons förebildliga ordentlighet och hans efterkommandes pietet föreföll det
mig uteslutet att dessa papper förkommit eller förstörts. Under
samtalets gång kom Einar Ifvarsson att draga sig till minnes, att
det möjligen funnes ett ställe där denna brevsamling kunde tänkas
bevarad. På Renneslövs kvarns gård, som hans mor, riksdagsmannen August Ifvarssons änka, och den äldste brodern fortfarande brukade, fanns nämligen på vinden, sade han, en gammal
sekretär, försedd med lönnfack. J ag bad honom för all del att
undersöka saken, och han lovade att göra det under sin snart därefter infallande semester. Icke utan förväntan och hopp fortsatte
jag till Skelderviken.
Mycket riktigt. Några veckor senare fick jag ett brev, vari
Einar Ifvarson meddelade, att samlingen blivit funnen. Jag tog
omedelbart en bil och for till Renneslöv. Det var, minst sagt, en
glad stund då jag fick beskåda sekretären, lönnfacket och framförallt själva brevbuntarna. J ag fick sedermera tillfälle att ordentligt
gå igenom samlingen och ta behövliga avskrifter. Det visade sig
emellertid tyvärr, att Carl Ifvarssons brev till hemmet åren 1872
-89 icke hade fullt samma värde som de tidigare. Ifvarsson hade
tydligen börjat bli van vid sin framstående ställning. Han rapporterade inte längre till maka och barn såsom stora nyheter vad
som hänt i riksdagen, utan skrev mera om husliga angelägenhe- 318
På jakt efter gamla brev
ter. Han som så många andra bonderiksdagsmän både förr och
senare måste ju i viss mån dirigera verksamheten på sin ägandes
gård per korrespondens. Åtskilliga utdrag ur dessa brev ha emellertid kunnat medtagas i »Svensk bondepolitik». I avhandlingen
hunno de inte in, ty den hade blivit färdig i medio av maj.
Följande år – 1929 – inträffade en motsvarande händelse, men
det dröjde något innan jag fick kännedom därom. Den tidigare
omtalade morbror Oskar, kontraktsprosten Oscar Arnell, hade en
dotter Vivan, som blev gift med folkskolläraren Gunnar Lindström
Karlshamn. När hennes föräldrar dött, skiftades 1926 en del av
lösöret mellan de tre döttrarna, varvid fru Lindström bland annat fick en chiffonje som hennes moder erhållit redan som flicka.
»I smålådorna», skriver till mig folkskollärare Lindström, »låg diverse papper, säkert kära minnen för min hustrus moder, och mö-
beln ställdes tills vidare i vår sommarstuga på Öland.» På sommaren 1929, då herr Lindström läst min avandling, gick han närmare igenom ehiffonjens innehåll och »blev då ganska överraskad
av att bland gamla tidningsurklipp och hektograferade visor finna
en del brev av politiskt innehåll», däribland exempelvis även en
svit av tolv brev från Carl Ifvarsson till Nils Peterson i Runtorp.
Dessa brev ha nu skänkts till Lunds universitetsbibliotek, sedan
herr Lindström, efter samråd med mig, 1932 utgivit de intressantaste av dem i en liten volym, betitlad »Ur bondebrev och riksdagsvers». Det var ju glädjande nog. Men ur min synpunkt kom
den fröjden något post festum. Ett av de nämnda breven skulle
nämligen ha fyllt en beklaglig lucka i min avhandling. Då jag
skrev den letade jag ivrigt men förgäves – jag minns det så
väl – efter något bevis på att Carl Ifvarsson och hans krets på
hösten 1866 förberedde bildandet av ett bondeparti av samma läggning och tyv som 1863 konunit till stånd. Det existerade också
mycket riktigt, men i chiffonjelådan. En av de där 1929 funna och
1932 publicerade epistlarna omförmäler i klara verba, hurusom
Ifvarsson redan åtskilliga månader före den första kammarriksdagens sammantr~ide i januari 1867 var i full färd med att planera vad som sedan skulle bli det berömda lantmannapartiet i andra kammaren.
22- 47492 Svensk Tidskrift 1.947 319