Konungen och regeringsbildningen
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KONUNGEN
OCH REGERINGSBILDNINGEN
Av docent ELIS H.fSTAD, Stockholm
l DEBATTEN om en samlingsregering eller inte kan man ofta
möta invändningen, att förordet för en dylik regering – typiskt
för de borgerliga, menar man – sett dagen först sedan dessa
efter socialdemokratiens segrar utestängts ifrån regeringsmakten.
Samtidigt säges det, att regeringstillsättningarna i Sverige före
parlamentarismens introduktion för 30 a 40 år sedan ofta voro
partibetonade. Den strävan att göra regeringen objektiv, allsidigt
rekryterad och balanserande samhällsklasserna, som bildar motivet för rekommendationerna av en samlingsregering, skulle inte
ha förnummits tidigare hos konungamakten. Det kan vara skäl att
pröva dessa ganska gängse uppfattningar i ljuset av det svenska
regeringssystemets historiska utveckling.
Ser man problemet uteslutande från den sociala synpunkten,
är det självklart att ståndsintressen och klassfördomar ända in i
vår tid spelade en dominerande roll. Det dröjde långt om länge,
innan en arbetare (1918), ja, t. o. m. en bonde (1905) fick träda in
i konseljsalen. Att enbart fästa avseende härvid vore emellertid
att anakronistiskt bortse från det väsentliga.
Om man följer regeringsbildningarna under Oscar II :s och
Gustav V :s tid, är det obestridligt att dessa monarker länge voro
motståndare till parlamentarismen som doktrin. De ville inte avhända kungamakten dess grundlagsenliga rätt att »kalla och utnämna» rådgivare. I sitt praktiska handlande vid regeringskriser
voro de dock trots detta uppenbarligen allt annat än vänner av
ensidiga eller extrema lösningar. En fortlöpande syntetisk undersökning av deras syftemål vid regeringsbildningarna saknas ännu,
men åtskilliga ledtrådar ges.
Oscar II:s första ministär var den efter Karl XV i arv fallna
ämbetsmannaregeringen Adlercreutz-Bergström. Den nye konungen välvde dock redan tiuigt planer om en ministärförändring
i syfte att tillmötesgå första kam’marens moderata och andra kam- 367
’ ..~ _..
Elis Håstad
marens lantmannamajoritet. Han samarbetade uppenbarligen
ganska intimt under hand med ämbetsmannaregeringens främste
motståndare, Arvid Posse. Sedan ett försök av konungen till regeringsskifte 1874 strandat, kallades Louis de Geer efter fem års
ledighet åter till konseljen påföljande år. Och sedan denne förmedlande, hos lantmannapartiet väl anskrivne centerman uttömt
sina på ålderdomen allt mindre heroiska krafter på försvarsfrå-
gan, fick greve Posse och lantmannapartiet 1880 sin chans. All
sannolikhet talar för att konungen härvid menade väl och
alltså inte drevs av baktanken att låta lantmannapartiet, som
många trodde, regera sönder sig. Efter Posses fall 1883 är det
möjligt att konung Oscar för ett ögonblick av nitälskan för
försvarsfrågan spekulerade i att bilda en första kammarens
»kampministär» mot lantmannapartiet, men lösningen blev till
sist enbart att den gamle konciliante Thyselius sattes ad interim
i spetsen för hela den resterande gamla centerministären. Efterträdaren Themptander (1884-1888) representerade samma »justemilieu»-linje; så småningom kommo dock han och hela hans ministär att med eller mot sin vilja sugas in i frihandelsvirvlarna
och bli en antiprotektionistisk barriärregering. Efter tullvännernas seger hösten 1887 och sedan frihandlarna förlorat majoriteten
i bägge kamrarna blev ett vaktombyte av realpolitiska skäl ofrånkomligt. Men det var betecknande att konungen- främst genom
dåvarande kronprinsen som ett slags faktisk ministärbildare –
först ordnade den Bildtska försoningsministären såsom övergång;
genom sin paritetiska sammansättning av tullvänner och frihandlare var den Bildtska konseljen nutidens första egentliga
samlingsregering. Typiskt nog voro konungens främsta statsministerkandidater vid denna ministärbildning två så utjämnande
män som Gustaf Sparre och Anton Niklas Sundberg.
Under tullsystemets kulmen kom ministären så småningom att
bli helprotektionistisk På statsministerposten placerades dock efter varandra så oavhängiga män som Gustaf Akerhielm och Erik
Gustaf Boström. För Oscar II, som personligen sympatiserade
med frihandelssystemet, var denna direktionsförändring i konseljen säkerligen mera nödtvungen än eftersträvad. Det är också
uppenbart att Boström helt och fullt vann konungens hjärta, när
han i mitten av 90-talet började emancipera sig från första kammaren. Vid den tiden fingo frihandlarna »repatriera» konseljen,
och den Boströmska rikspolitiken med dess realistiska samlingsparoller och kompromissariska mästerskap blev slagordet för dagen.
368
Konungen och regeringsbildningen
Sedan Boström tröttnat 1900, ratades den mäktige konservative
förstakammarledaren Christian Lundeberg som statsministerkandidat; den moderate amiral Fredrik von Otter fick i stället söka
förkroppsliga Boströms samlingstanke. Experimentet visade sig
dock mindre lyckat och år 1902 kom Boström tillbaka för att åter
kreera den stora rollen, nu i spetsen för en ministär som var –
eller som åtminstone under ministärbildningens gång blev – ännu
mindre förstakammarinfluerad än 1890-talets. Först 1905, under
unionskrisens trångmål, fick Lundeberg uppdraget att bilda en ny
ministär, men då knappast såsom förstakammarledare utan såsom
den främste företrädaren för riksdagens mindre eftergivna program i unionsfrågan, vilket utformats av det särskilda utskottet
under Lundebergs ordförandeskap. Ä ven om det inte ingick i de
ursprungliga planerna, så komponerades till slut den Lundebergska konseljen såsom vår andra samlingsregering. Efter Lundeberg och 1905 års höstval, som för första gången skapade en
vänstermajoritet i andra kammaren, släppte konung Oscar fram
Karl Staaff till statsministerposten, trots att denne till regeringens
stöd knappast kunde uppbringa en handfull män i första kammaren; i Staaffs första ministär ingingo emellertid ett par män
från administrationen som närmast företrädde högeruppfattningar. Regeringen föll redan 1906 på propositionen om majoritetsval. Efterträdaren Arvid Lindmans första ministär var ingen
kampbetonad högerministär utan en proportionalistisk »samlingsregering», med företrädare dels för alla de fyra dåvarande mer
eller mindre konservativa riksdagsgrupperna och dels för liberalerna. Först efter den inre schismen 1909 kring § 46 i riksdagsordningen fick ministären en ensidig partikaraktär, och trots alla
parlamentariska motgångar men med makten över den gemensamma voteringen och därmed budgeten i sin hand behöll regeringen fältet till 1911.
Se vi på Gustav V :s ministärbildningar i fortsättningen ur
samma fågelperspektiv som Oscar II:s, noteras först den andra
staaffska ministären efter den överväldigande vänstersegern vid
1911 års »demokratiska genombrott». Efter borggårdskrisen 1914
och den ohjälpliga schismen med den liberala regeringen avvisade
konungen dock uppenbarligen tanken på en ren högerministär, i så
fall med Trygger som den designerade chefen. Konungens första
bud gick tillliberalen Louis de Geer d. y. och hans andra till den
opolitiske Hjalmar Hammarskjöld. I den senares ministär ingingo
tre för sin moderation kända högerriksdagsmän, och återstoden
369
..
Elis Håstad
utgjordes antingen av ämbetsmän eller av typiska mellanmän delvis med liberala antecedentia. Utjämningssyftet var uppenbart.
Samma syfte kan spåras när Swartz våren 1917 utnämndes till
Hammarskjölds efterträdare; denna ministärbildning representerar dock en avvikelse från den allmänna utvecklingskurvan, och
anmärkningsvärt nog trädde konungen vid detta tillfälle ej ens i
någon förhandling med vänsterpartierna, trots att dessas andrakammarmajoritet faktiskt fällt den Hammarskjöldska regeringen.
Möjligen kan det förmodas, att denna ministär blott tänktes såsom
en kortfristig övergång, tills det parlamentariska läget efter höstvalet samma år klarnat. Hösten 1917 efter dessa val fick samlingstanken en ny impuls, och enligt uppgifter skola både Eden och
Branting då ha stått färdiga att inträda i den projekterade Widl’mska allpartiregeringen; att samlingsregeringen likväl kom av
sig före starten berodde uppenbarligen till mycken del på högerns
motstånd mot dess demokratiseringsprogram. I stället för partiernas samling fingo vi 1917 vänsterpartiernas koalition under
Edens ledning.
Under 20-talet tog sig samlingstanken det egenartade uttrycket
att partierna enligt en oskriven pakt fingo avlösa varandra som
underlag för minoritetsministärer. Då inget parti disponerade
över riksdagsmajoritet måste de dock i stort sett driva samma
centerpolitik, med en och annan djärvare partipolitisk utflykt när
tiden för strådöden började nalkas. Men det bör noteras att konungen även under denna tid av allt att döma vakade över att
ensidig partipolitik vare sig från det ena eller andra hållet i förväg skulle stävjas. När den första Brantingska regeringen bildades i mars 1920, ställde konungen sålunda upp vissa villkor för
socialdemokraternas regerande, såsom nyligen docenten Gerdner
påvisat i sin doktorsavhandling. När samma regering på hösten
samma år regerat sönder sig och lidit valmotgångar, stod högern
med hänsyn till sina avsevärda mandatvinster närmast i tur; men
genom Erantings och särskilt Palmstiernas ivriga bemödanden
gav konungen uppdraget åt Louis de Geer d. y., vilkens ämbetsmannaregering blev den tillfälliga för- och avlösaren. (Även samlingsregeringens ide hade vid detta tillfälle anhängare i skilda
läger.) När den andra Brantingska regeringen våren 1923 föll på
arbetslöshetsfrågan och högern under detta liberalernas skilsmässoår fick regeringsanbudet, blev ministären (den Tryggerska) till
hälften rekryterad ur ämbetsmannavärlden och konungen gjorde
de största ansträngningar att ytterligare bredda underlaget genom
370
Konungen och regeringsbildningen
upprepade ehuru fåfänga vädjanden till Eliel Löfgren att gå in
som utrikesminister. Och 1928, när centern hade en ny svaghetsperiod och högern haft den förligaste valvinden, lära på högsta håll
planer till en början ha varit å bane att förekomma en Lindmansministär genom en näringslivets och ämbetsmannavärldens Liibeckministär. På 1930-talet tog sig det svenska parlamentariska
regeringssystemet sina bekanta nya former, sedan socialdemokraterna blivit alltmer dominerande. Men även om vi fingo uppleva
tre upplagor av Per-Albin-Hansson-ministärer, så var koalitionstanken då åtminstone från 1933 ständigt levande innan kriget 1939
frampressade en samlingsregering. Värd uppmärksamhet i detta
samband är konungens uppslag, att socialdemokraten Sandler
skulle kvarstanna som utrikesminister i Brarostorps ministär.
statsminister Hanssons yrkesmässiga landsfaderlighet innebar en
medveten eller omedveten renässans för den Boströmska rikspolitiken.
Denna snabbteckning av ministärutvecklingen ur en särskild
synpunkt har förbigått de tidvis bittra strider om parlamentarismen, som stått och som koncentrerade sig kring händelserna 1906,
1909-1911, 1914 och våren 1917. Om dessa strider skall här blott
den reflexionen göras, att konungamakten i sin motsättning till
Staaff 1906 och 1914 fick rätt i den väsentliga meningen, att riksdagsmajoriteter kort efteråt på olika sätt skapades i förra fallet
för allmän rösträtt kombinerad med proportionella val och i senare fallet för en upprustning baserad på vinterlinjen. Inte heller
har i ovanstående schematiserade framställning hänsyn kunnat
tas till de bägge monarkernas eventuella personliga och politiska
sympatier. Likaså har inte något försök gjorts att utgrunda, i vad
mån Oscar II i sin motvilja mot att engagera sig djupare hos
första kammarens konservativa med deras många »norskätare»
så länge unionen bevarades leddes av unionsvänliga hänsynstaganden.
Oavsett striderna om det parlamentariska styrelsesättet och
oavsett de skiftande tillfälliga motiven vid olika ministärbildningar kan trenden sammanfattas i ungefär följande: Efter de
föga gynnsamma erfarenheterna av den byråkratiska ministären
1870-1875 och ända fram till 1900-talets första årtionde var det
en ständig strävan hos konungamakten att åstadkomma en konselj,
som så vitt möjligt representerade en mittlinje. Strömkantringarna
hos väljarna fingo visserligen sin återspegling vid ministärförändringarna, något som framtvingades av önskan om effektivt
371
..
!
Elis Håstad
samarbete med riksdagen, men så fort lägligt tillfälle yppades medverkade konungen till att genom personförändringar dämpa ned
ministärens politiska färg. Även om statsråden ensidigt rekryterades ur de högre socialklassernas miljö, voro ministärerna
fr. o. m. 1875 samt och synnerligen så sammansatta, att de å ena
sidan uppehöllo kontakten med första kammaren och å andra sidan tolererades av eller direkt samarbetade med andra kammarens
majoritetsägande bondeparti eller (under tullstriden) med grupper inom detta. Givetvis kan man utom när det gäller Bildts och
Lundebergs ministärer inte rubricera dessa regeringar såsom samlingsregeringar – de radikala riktningarna, som dock inte voro
manstarka, voro ju hela tiden uteslutna – men de efter dåvarande
rösträttsregler talrikaste och mest betydande riksdagsgrupperna
beaktades vid ministärbildningarna i regel, d. v. s. med ett par
undantag för den tid då tullstridens tillspetsning gjorde detta
omöjligt.
Efter tiden omkring 1910 och särskilt sedan parlamentarismen
godtagits som princip, kom accenten allt starkare att läggas på
partiväsendet som grundval för regeringsbildningen. Så länge
intet parti ägde majoritet uppfattades emellertid inte partiregeringarna såsom något ensidigt maktmonopol, helst som de förutsattes växla allt efter valutslagen. Det är egentligen först sedan
ett enda parti vunnit flertal i bägge kamrarna och sedan behärskandet av kanslihuset därjämte i nutidens välfärdsstat börjat
betyda en enorm makt, som regeringsproblemet tagits upp till
principdebatt med utgångspunkt från alternativet partiregeringsamlingsregering. Men även under denna ungefär 40-åriga period
är det intressant att observera, hur konungen då och då ingripit
för att förebygga ensidiga lösningar (liksom givetvis också, hur
han under övergångsstriderna om parlamentarismen 1906-1917
vid ett par tillfällen gjorde avsteg från en strikt underhusparlamentarisk linje). Ville man tolka alla tendenser i skeendet uti en
enda riktning, skulle det kunna hävdas, att konungens uppenbarligen ringa iver att åstadkomma borgerliga koalitionsregeringar
t. ex. hösten 1932 och i juni 1936 – och denna visade brist på iver
utlöste på sin tid kritisk besvikelse på borgerligt håll -också kan
utläsas som ovilja att skärpa de politiska motsättningarna.
Det viktigaste nu är att söka förena det bästa från regeringsbildningarna före parlamentarismens införande, nämligen strävan
till bredaste möjliga underlag och jämvikt mellan partier eller
gruppintressen, med den numera allmänt accepterade parlamen- 372
Konungen och regeringsbildningen
tariska principen, nämligen att riksdagens sammansättning bör
vara utslagsgivande för regeringsbildningen. Med riksdagens sammansättning menas härvid hela riksdagens. Samlingstanken i avseende på regeringsbildningen utgör f. ö. blott på sitt sätt ett konsekvent fullföljande av den ide, som låg till grund för det
proportionella valsättets införande, d. v. s. att alla intressen och
ideer skola bli företrädda i folkrepresentationen i förhållande till
sin styrka. Fördenskull behöver regeringsproblemet givetvis ej
lösas efter strikta proportionalistiska partisynpunkter. J?et finns
givetvis andra väsentliga samhällsintressen att härvidlag beakta.
373
,· .
OCH REGERINGSBILDNINGEN
Av docent ELIS H.fSTAD, Stockholm
l DEBATTEN om en samlingsregering eller inte kan man ofta
möta invändningen, att förordet för en dylik regering – typiskt
för de borgerliga, menar man – sett dagen först sedan dessa
efter socialdemokratiens segrar utestängts ifrån regeringsmakten.
Samtidigt säges det, att regeringstillsättningarna i Sverige före
parlamentarismens introduktion för 30 a 40 år sedan ofta voro
partibetonade. Den strävan att göra regeringen objektiv, allsidigt
rekryterad och balanserande samhällsklasserna, som bildar motivet för rekommendationerna av en samlingsregering, skulle inte
ha förnummits tidigare hos konungamakten. Det kan vara skäl att
pröva dessa ganska gängse uppfattningar i ljuset av det svenska
regeringssystemets historiska utveckling.
Ser man problemet uteslutande från den sociala synpunkten,
är det självklart att ståndsintressen och klassfördomar ända in i
vår tid spelade en dominerande roll. Det dröjde långt om länge,
innan en arbetare (1918), ja, t. o. m. en bonde (1905) fick träda in
i konseljsalen. Att enbart fästa avseende härvid vore emellertid
att anakronistiskt bortse från det väsentliga.
Om man följer regeringsbildningarna under Oscar II :s och
Gustav V :s tid, är det obestridligt att dessa monarker länge voro
motståndare till parlamentarismen som doktrin. De ville inte avhända kungamakten dess grundlagsenliga rätt att »kalla och utnämna» rådgivare. I sitt praktiska handlande vid regeringskriser
voro de dock trots detta uppenbarligen allt annat än vänner av
ensidiga eller extrema lösningar. En fortlöpande syntetisk undersökning av deras syftemål vid regeringsbildningarna saknas ännu,
men åtskilliga ledtrådar ges.
Oscar II:s första ministär var den efter Karl XV i arv fallna
ämbetsmannaregeringen Adlercreutz-Bergström. Den nye konungen välvde dock redan tiuigt planer om en ministärförändring
i syfte att tillmötesgå första kam’marens moderata och andra kam- 367
’ ..~ _..
Elis Håstad
marens lantmannamajoritet. Han samarbetade uppenbarligen
ganska intimt under hand med ämbetsmannaregeringens främste
motståndare, Arvid Posse. Sedan ett försök av konungen till regeringsskifte 1874 strandat, kallades Louis de Geer efter fem års
ledighet åter till konseljen påföljande år. Och sedan denne förmedlande, hos lantmannapartiet väl anskrivne centerman uttömt
sina på ålderdomen allt mindre heroiska krafter på försvarsfrå-
gan, fick greve Posse och lantmannapartiet 1880 sin chans. All
sannolikhet talar för att konungen härvid menade väl och
alltså inte drevs av baktanken att låta lantmannapartiet, som
många trodde, regera sönder sig. Efter Posses fall 1883 är det
möjligt att konung Oscar för ett ögonblick av nitälskan för
försvarsfrågan spekulerade i att bilda en första kammarens
»kampministär» mot lantmannapartiet, men lösningen blev till
sist enbart att den gamle konciliante Thyselius sattes ad interim
i spetsen för hela den resterande gamla centerministären. Efterträdaren Themptander (1884-1888) representerade samma »justemilieu»-linje; så småningom kommo dock han och hela hans ministär att med eller mot sin vilja sugas in i frihandelsvirvlarna
och bli en antiprotektionistisk barriärregering. Efter tullvännernas seger hösten 1887 och sedan frihandlarna förlorat majoriteten
i bägge kamrarna blev ett vaktombyte av realpolitiska skäl ofrånkomligt. Men det var betecknande att konungen- främst genom
dåvarande kronprinsen som ett slags faktisk ministärbildare –
först ordnade den Bildtska försoningsministären såsom övergång;
genom sin paritetiska sammansättning av tullvänner och frihandlare var den Bildtska konseljen nutidens första egentliga
samlingsregering. Typiskt nog voro konungens främsta statsministerkandidater vid denna ministärbildning två så utjämnande
män som Gustaf Sparre och Anton Niklas Sundberg.
Under tullsystemets kulmen kom ministären så småningom att
bli helprotektionistisk På statsministerposten placerades dock efter varandra så oavhängiga män som Gustaf Akerhielm och Erik
Gustaf Boström. För Oscar II, som personligen sympatiserade
med frihandelssystemet, var denna direktionsförändring i konseljen säkerligen mera nödtvungen än eftersträvad. Det är också
uppenbart att Boström helt och fullt vann konungens hjärta, när
han i mitten av 90-talet började emancipera sig från första kammaren. Vid den tiden fingo frihandlarna »repatriera» konseljen,
och den Boströmska rikspolitiken med dess realistiska samlingsparoller och kompromissariska mästerskap blev slagordet för dagen.
368
Konungen och regeringsbildningen
Sedan Boström tröttnat 1900, ratades den mäktige konservative
förstakammarledaren Christian Lundeberg som statsministerkandidat; den moderate amiral Fredrik von Otter fick i stället söka
förkroppsliga Boströms samlingstanke. Experimentet visade sig
dock mindre lyckat och år 1902 kom Boström tillbaka för att åter
kreera den stora rollen, nu i spetsen för en ministär som var –
eller som åtminstone under ministärbildningens gång blev – ännu
mindre förstakammarinfluerad än 1890-talets. Först 1905, under
unionskrisens trångmål, fick Lundeberg uppdraget att bilda en ny
ministär, men då knappast såsom förstakammarledare utan såsom
den främste företrädaren för riksdagens mindre eftergivna program i unionsfrågan, vilket utformats av det särskilda utskottet
under Lundebergs ordförandeskap. Ä ven om det inte ingick i de
ursprungliga planerna, så komponerades till slut den Lundebergska konseljen såsom vår andra samlingsregering. Efter Lundeberg och 1905 års höstval, som för första gången skapade en
vänstermajoritet i andra kammaren, släppte konung Oscar fram
Karl Staaff till statsministerposten, trots att denne till regeringens
stöd knappast kunde uppbringa en handfull män i första kammaren; i Staaffs första ministär ingingo emellertid ett par män
från administrationen som närmast företrädde högeruppfattningar. Regeringen föll redan 1906 på propositionen om majoritetsval. Efterträdaren Arvid Lindmans första ministär var ingen
kampbetonad högerministär utan en proportionalistisk »samlingsregering», med företrädare dels för alla de fyra dåvarande mer
eller mindre konservativa riksdagsgrupperna och dels för liberalerna. Först efter den inre schismen 1909 kring § 46 i riksdagsordningen fick ministären en ensidig partikaraktär, och trots alla
parlamentariska motgångar men med makten över den gemensamma voteringen och därmed budgeten i sin hand behöll regeringen fältet till 1911.
Se vi på Gustav V :s ministärbildningar i fortsättningen ur
samma fågelperspektiv som Oscar II:s, noteras först den andra
staaffska ministären efter den överväldigande vänstersegern vid
1911 års »demokratiska genombrott». Efter borggårdskrisen 1914
och den ohjälpliga schismen med den liberala regeringen avvisade
konungen dock uppenbarligen tanken på en ren högerministär, i så
fall med Trygger som den designerade chefen. Konungens första
bud gick tillliberalen Louis de Geer d. y. och hans andra till den
opolitiske Hjalmar Hammarskjöld. I den senares ministär ingingo
tre för sin moderation kända högerriksdagsmän, och återstoden
369
..
Elis Håstad
utgjordes antingen av ämbetsmän eller av typiska mellanmän delvis med liberala antecedentia. Utjämningssyftet var uppenbart.
Samma syfte kan spåras när Swartz våren 1917 utnämndes till
Hammarskjölds efterträdare; denna ministärbildning representerar dock en avvikelse från den allmänna utvecklingskurvan, och
anmärkningsvärt nog trädde konungen vid detta tillfälle ej ens i
någon förhandling med vänsterpartierna, trots att dessas andrakammarmajoritet faktiskt fällt den Hammarskjöldska regeringen.
Möjligen kan det förmodas, att denna ministär blott tänktes såsom
en kortfristig övergång, tills det parlamentariska läget efter höstvalet samma år klarnat. Hösten 1917 efter dessa val fick samlingstanken en ny impuls, och enligt uppgifter skola både Eden och
Branting då ha stått färdiga att inträda i den projekterade Widl’mska allpartiregeringen; att samlingsregeringen likväl kom av
sig före starten berodde uppenbarligen till mycken del på högerns
motstånd mot dess demokratiseringsprogram. I stället för partiernas samling fingo vi 1917 vänsterpartiernas koalition under
Edens ledning.
Under 20-talet tog sig samlingstanken det egenartade uttrycket
att partierna enligt en oskriven pakt fingo avlösa varandra som
underlag för minoritetsministärer. Då inget parti disponerade
över riksdagsmajoritet måste de dock i stort sett driva samma
centerpolitik, med en och annan djärvare partipolitisk utflykt när
tiden för strådöden började nalkas. Men det bör noteras att konungen även under denna tid av allt att döma vakade över att
ensidig partipolitik vare sig från det ena eller andra hållet i förväg skulle stävjas. När den första Brantingska regeringen bildades i mars 1920, ställde konungen sålunda upp vissa villkor för
socialdemokraternas regerande, såsom nyligen docenten Gerdner
påvisat i sin doktorsavhandling. När samma regering på hösten
samma år regerat sönder sig och lidit valmotgångar, stod högern
med hänsyn till sina avsevärda mandatvinster närmast i tur; men
genom Erantings och särskilt Palmstiernas ivriga bemödanden
gav konungen uppdraget åt Louis de Geer d. y., vilkens ämbetsmannaregering blev den tillfälliga för- och avlösaren. (Även samlingsregeringens ide hade vid detta tillfälle anhängare i skilda
läger.) När den andra Brantingska regeringen våren 1923 föll på
arbetslöshetsfrågan och högern under detta liberalernas skilsmässoår fick regeringsanbudet, blev ministären (den Tryggerska) till
hälften rekryterad ur ämbetsmannavärlden och konungen gjorde
de största ansträngningar att ytterligare bredda underlaget genom
370
Konungen och regeringsbildningen
upprepade ehuru fåfänga vädjanden till Eliel Löfgren att gå in
som utrikesminister. Och 1928, när centern hade en ny svaghetsperiod och högern haft den förligaste valvinden, lära på högsta håll
planer till en början ha varit å bane att förekomma en Lindmansministär genom en näringslivets och ämbetsmannavärldens Liibeckministär. På 1930-talet tog sig det svenska parlamentariska
regeringssystemet sina bekanta nya former, sedan socialdemokraterna blivit alltmer dominerande. Men även om vi fingo uppleva
tre upplagor av Per-Albin-Hansson-ministärer, så var koalitionstanken då åtminstone från 1933 ständigt levande innan kriget 1939
frampressade en samlingsregering. Värd uppmärksamhet i detta
samband är konungens uppslag, att socialdemokraten Sandler
skulle kvarstanna som utrikesminister i Brarostorps ministär.
statsminister Hanssons yrkesmässiga landsfaderlighet innebar en
medveten eller omedveten renässans för den Boströmska rikspolitiken.
Denna snabbteckning av ministärutvecklingen ur en särskild
synpunkt har förbigått de tidvis bittra strider om parlamentarismen, som stått och som koncentrerade sig kring händelserna 1906,
1909-1911, 1914 och våren 1917. Om dessa strider skall här blott
den reflexionen göras, att konungamakten i sin motsättning till
Staaff 1906 och 1914 fick rätt i den väsentliga meningen, att riksdagsmajoriteter kort efteråt på olika sätt skapades i förra fallet
för allmän rösträtt kombinerad med proportionella val och i senare fallet för en upprustning baserad på vinterlinjen. Inte heller
har i ovanstående schematiserade framställning hänsyn kunnat
tas till de bägge monarkernas eventuella personliga och politiska
sympatier. Likaså har inte något försök gjorts att utgrunda, i vad
mån Oscar II i sin motvilja mot att engagera sig djupare hos
första kammarens konservativa med deras många »norskätare»
så länge unionen bevarades leddes av unionsvänliga hänsynstaganden.
Oavsett striderna om det parlamentariska styrelsesättet och
oavsett de skiftande tillfälliga motiven vid olika ministärbildningar kan trenden sammanfattas i ungefär följande: Efter de
föga gynnsamma erfarenheterna av den byråkratiska ministären
1870-1875 och ända fram till 1900-talets första årtionde var det
en ständig strävan hos konungamakten att åstadkomma en konselj,
som så vitt möjligt representerade en mittlinje. Strömkantringarna
hos väljarna fingo visserligen sin återspegling vid ministärförändringarna, något som framtvingades av önskan om effektivt
371
..
!
Elis Håstad
samarbete med riksdagen, men så fort lägligt tillfälle yppades medverkade konungen till att genom personförändringar dämpa ned
ministärens politiska färg. Även om statsråden ensidigt rekryterades ur de högre socialklassernas miljö, voro ministärerna
fr. o. m. 1875 samt och synnerligen så sammansatta, att de å ena
sidan uppehöllo kontakten med första kammaren och å andra sidan tolererades av eller direkt samarbetade med andra kammarens
majoritetsägande bondeparti eller (under tullstriden) med grupper inom detta. Givetvis kan man utom när det gäller Bildts och
Lundebergs ministärer inte rubricera dessa regeringar såsom samlingsregeringar – de radikala riktningarna, som dock inte voro
manstarka, voro ju hela tiden uteslutna – men de efter dåvarande
rösträttsregler talrikaste och mest betydande riksdagsgrupperna
beaktades vid ministärbildningarna i regel, d. v. s. med ett par
undantag för den tid då tullstridens tillspetsning gjorde detta
omöjligt.
Efter tiden omkring 1910 och särskilt sedan parlamentarismen
godtagits som princip, kom accenten allt starkare att läggas på
partiväsendet som grundval för regeringsbildningen. Så länge
intet parti ägde majoritet uppfattades emellertid inte partiregeringarna såsom något ensidigt maktmonopol, helst som de förutsattes växla allt efter valutslagen. Det är egentligen först sedan
ett enda parti vunnit flertal i bägge kamrarna och sedan behärskandet av kanslihuset därjämte i nutidens välfärdsstat börjat
betyda en enorm makt, som regeringsproblemet tagits upp till
principdebatt med utgångspunkt från alternativet partiregeringsamlingsregering. Men även under denna ungefär 40-åriga period
är det intressant att observera, hur konungen då och då ingripit
för att förebygga ensidiga lösningar (liksom givetvis också, hur
han under övergångsstriderna om parlamentarismen 1906-1917
vid ett par tillfällen gjorde avsteg från en strikt underhusparlamentarisk linje). Ville man tolka alla tendenser i skeendet uti en
enda riktning, skulle det kunna hävdas, att konungens uppenbarligen ringa iver att åstadkomma borgerliga koalitionsregeringar
t. ex. hösten 1932 och i juni 1936 – och denna visade brist på iver
utlöste på sin tid kritisk besvikelse på borgerligt håll -också kan
utläsas som ovilja att skärpa de politiska motsättningarna.
Det viktigaste nu är att söka förena det bästa från regeringsbildningarna före parlamentarismens införande, nämligen strävan
till bredaste möjliga underlag och jämvikt mellan partier eller
gruppintressen, med den numera allmänt accepterade parlamen- 372
Konungen och regeringsbildningen
tariska principen, nämligen att riksdagens sammansättning bör
vara utslagsgivande för regeringsbildningen. Med riksdagens sammansättning menas härvid hela riksdagens. Samlingstanken i avseende på regeringsbildningen utgör f. ö. blott på sitt sätt ett konsekvent fullföljande av den ide, som låg till grund för det
proportionella valsättets införande, d. v. s. att alla intressen och
ideer skola bli företrädda i folkrepresentationen i förhållande till
sin styrka. Fördenskull behöver regeringsproblemet givetvis ej
lösas efter strikta proportionalistiska partisynpunkter. J?et finns
givetvis andra väsentliga samhällsintressen att härvidlag beakta.
373
,· .