Tysk-polska krigets förhistoria

TYSI(-POLSI(A I(RIGETS
FÖRHISTORIA
DEN FRANSKE WARSZA\”/AAMBASSADÖRENS
AVSLÖJANDEN
Av fil. lic. BIRGER SWEDENBORG, Stockholm
BLAND de personliga dokumenten till tysk-polska krigets förhistoria kommer den franske diplomaten Leon N oels 1946 publicerade bok
»L’Agression allemande contre la Pologne»1 säkert att inta en bemärkt
plats. Noel var från maj 1935 till krigsutbrottet september 1939 Frankrikes ambassadör i det land, vars invasion markerade världskonfliktens början, och fick under denna tid ta ställning till flera fundamentala problem rörande Frankrikes utrikespolitik. Han upprätthåller
på ett värdigt sätt den franska diplomatiens stolta traditioner. Noel
lämnar värdefulla upplysningar om den franska utrikespolitiken,
vilka ej återfinnas i Frankrikes 1940 publicerade Gula bok, detta trots
att, enligt vad han meddelar i sitt januari~juli 1944 daterade företal,
en väska innehållande den värdefullaste delen av hans personliga
arkiv, anförtrodd åt en tjänsteman vid Quai d’Orsay, brändes i ångpannan på ett i Girondefloden förankrat fartyg under de hektiska
timmar, som följde ikraftträdandet av det tysk-franska vapenstilleståndet juni 1940. Han hoppas dock, att hans bok skall bidraga att
belysa en av de mest dramatiska – och mest trista – perioderna
av Frankrikes historia. Själv hade han icke tänkt publicera sin bok
förrän om flera år, men de talrika publikationer, som på senaste
tiden sett dagens ljus både inom och utom Frankrike, och vilka
enligt honom alltför ofta vanställt sanningen, ha förmått honom att
redan nu framlägga sitt vittnesbörd och ta sitt ansvar. För detta
har världen all anledning att vara honom tacksam.
Noel anlände till Warszawa i slutet av maj 1935 kort efter Pilsudskis
död. Han betecknar Pilsudski som en av dessa sällsynta personligheter, vilkas fosterlands öden skulle gestalta sig annorlunda, om de
ej levat. Det var emellertid en olycka för Polen, att Pilsudski vid sitt
definitiva makttillträde 1926 redan var fysiskt försvagad. Om han
varit yngre, och fått leva ännu några år, tror Noel, att han med sin
realistiska blick kommit att bespara Polen många tragiska misstag.
1 Leon Koel, L’Agression allemandc contre la Polognc. Une ambassade a Var·
sovie 1935-1939. Flammarion Paris 1946.
388
Tysk-polska krigets förhistoria
Pilsudskis inflytelserikaste, markantaste och samtidigt mest omstridde
medarbetare var överste Josef Beck, som från hösten 1932 enväldigt
ledde Polens utrikespolitik. Noel anser, att Beck haft förutsättningar
att bli en stor statsman. Men som så många av sina samtida, särskilt
åtskilliga nazistiska och fascistiska chefer, vilka vid unga år nått
maktens tinnar, underskattade Beck erfarenhetens betydelse och
trodde att allt, som inträffat i tiden före honom, var betydelselöst.
Becks självförtroende kom honom att anse sig ofelbar. Han kände
sig som Pilsudskis rätte arvtagare och förväxlade dennes ideer med
sina egna. Som sitt personliga verk betraktade Beck den tysk-pol’lka
nonagressionspakten 26 januari 1934, genom vilken han trodde Danzig
·Och Korridoren tryggade för 10 år framåt. Mot Ryssland hyste Beck
en utpräglad misstro och underskattade dess styrka. Själv betecknade
Beck sin politik som »oberoende»: han ville ej engagera Polen i ett
block vare sig mot Tyskland eller Ryssland. Denna politik betecknar
Noel som en chimär, ty den var blott möjlig, så länge Polens båda
grannar samtidigt voro försvagade. Härtill kom, att Polen på grund
av Vilnakonflikten sedan 1920 ej upprätthöll några diplomatiska förbindelser med Lithanen och att dess förhållande till Tjeckoslovakien
var dåligt med anledning av Teschenfrågan. Redan 1935 lät Becks
politik därför ana de största olyckor för Polen.
I en historisk återblick på de fransk-polska förbindelserna framhåller Noel, att strävandet efter en allians med Polen länge varit en
konstant faktor i fransk utrikespolitik. 19 februari 1921 ingick Frankrike ett alliansavtal med det återuppståndna Polen, 21 februari följt
av en militärkonvcntion. I samband med Locarnoavtalet avslöts 16
oktober 1925 en ömsc’lidig fransk-polsk biståndspakt. Frankrikes
allians med Polen kunde därför med skäl betecknas som en allians
)>a la vie et a la mort». I november 1938, efter Miinchenkonfcrenscn,
fick Noel veta, att marskalk F och 1921 motsatte sig ingåendet av en
fransk militärkonvention med Polen, ett land som då varken ägde
gränser, regering eller arme. Kabinettet Briand satte sig emellertid
över Fochs invändningar. För sin del anser Noel, att Frankrike var
bundet vid Polen med alltför starka band och citerar Richeliens
politiska testamente: »Les Rois doivent bien prendre garde aux traites
qu’ils funt, mais quand ils sunt faits, ils doivent les observer avec
religion.» Fram till Pilsudskis statskupp 1926 voro de fransk-polska
förbindelserna tillfrcdsstiillande, men därefter och särskilt efter Becks
makttillträde 1932 inträdde en påtaglig försämring. N oel betecknar
Becks politik som närmast antifransk I fråga om N. F. och den
kollektiva säkerheten inspirerades den polska politiken av motsatta
principer mot den franska. Härtill kom motsättningen mellan Polen
och Frankrikes allierade Tjeckoslovakien, en faktor som Noel tillmäter en väsentlig betydelse vid sammanbrottet för Versaillesfredens
Europa. Dc besök, som åren 1934 och 1935 avlades i Warszawa av
utrikesminister Barthou, general Debeney och konseljpresident Laval,
medförde inga påtagliga resultat. Efter sin ankomst till Polen lyckades Noel få till stånd en viss förbättring i den fransk-polska atmosfä-
ren. Förbindelserna mellan de båda ländernas generalstaber återupp- 389
…. ·.
Birger Swedenborg
togos, och ett besök av general Smigly-Rydz i Frankrike förbereddes.
Men så kom våren 1936 den tyska Rhenlandskuppen och förändrade
läget.
Den tyska inmarschen i Rhenlandet 7 mars 1936 betecknar N oel som
vändpunkten i mellankrigstidens historia. Denna uppfattning delas
av sådana omdömesgilla neutrala bedömare som den kände danske
publicisten Nie Blmdel och dåvarande svenske Berlinministern af
Wirsen. Hitlers steg kom ej oväntat för Frankrike. I ett personligt
brev till en av Quai d’Orsays högre tjänstemän hade Noel föreslagit,
att Frankrike, om det ämnade förbli passivt, skulle förhandla med
Tyskland, så att det efteråt kunde hävda, att intet skett mot dess vilja;
vore det åter berett att använda våld, borde det på förhand underrätta
Tyskland härom, i vilket fall Noel tror att detta avstått från sina
planer. I februari 1936 underrättade emellertid Quai d’Orsay sina
sändebud i utlandet, att Frankrike vid en tysk inmarsch i Rhenlandet
ämnade nöja sig med att vädja till N. F. 7 mars kl. 5 em. infann sig
Noel på Becks kallelse hos denne. Noel hade en stark känsla för ögonblickets historiska betydelse. »Cette fois, c’est grave», föllo Becks ord.
Han förklarade att Polen vore berett att tillfullo uppfylla sina fördragsförpliktelser mot Frankrike. På eftermiddagen samma dag hölls
ett kabinettsmöte i Paris. Konseljpresident Albert Sarraut och utrikesminister Flandin visade sig därvid benägna att tillgripa en militär aktion. Men redan dagen därpå ändrades läget. Vid ett nytt kabinettsmöte visade sig de tre försvarsministrarna och general Gamelin
obenägna för kraftåtgärder. Pressen och från 10 mars även parlamentet intogo samma ståndpunkt. Härmed hade Hitler vunnit spelet,
ty en fransk ripost hade måst vara ögonblicklig. Noel beklagar att
Frankrike vid detta tillfälle saknade en statsman, som förstod general
de Gaulle’s ord att »L’histoire d’une guerre commence en temps de
paix». Han är övertygad om att en fransk militär aktion medfört
nazismens fall. I detta avseende företräder emellertid hans Berlinkollega Andre Franc;ois-Poncet i sina »Souvenirs d’une Ambassade a
Berlin (Flammarion Paris 1946) en delvis annan ståndpunkt; Franc;oi’lPoncet anser det sannolikt att följden blivit krig. General Gamelin
framhöll, att en militär aktion krävde allmän mobilisering, och en så-
dan var impopulär inför de förestående kammarvalen. Englands hållning utövade också ett återhållande inflytande i Paris. Hur som helst
visade ’lig snart följderna av Frankrikes passivitet. Belgien återgick
till neutralitetspolitiken, Rumänien och Jugoslavien närmade sig
Berlin-Romaxeln. I Polen sjönk Frankrikes prestige starkt, medan
Hitler avsevärt stärkte sin ställning hos tyska folket.
Då Leon Blums folkfrontsregering våren 1936 kom till makten, sökte
den mot förmodan stärka den fransk-polska alliansen. I början av
juni kallades Noel till Paris, där han med Blum, utrikesminister Yvon
Delbos och försvarsminister Daladier dryftade franska rustningskrediter till Polen. Noel föreslog att två villkor skulle uppställas för
dyl.: med hänsyn till faran från luften borde Polen ej uppföra egna
rustnirigsfabriker, och överste Beck, för vilken Frankrike ej hade
förtroende, borde avgå som utrikesminister. Delbos godkiinde Noels
390
Tysk-polska krigets förhistoria
förslag. Efter återkomsten till Warszawa uppsökte Noel general
Smigly-Rydz, som accepterade en inbjudan att komma till Frankrike.
Hans resa föregicks oväntat av ett besök av general Gamelin i Polen
i mitten av augusti. Noel uppger, att vid detta besök ingen egentlig
diskussion förekom om samordningen av de franska och polska armeernas operationer i händelse av krig. Av Gamelins nyligen publicerade memoirer (Servir. Le Prolo_que Du Drame. Librairie Plon Paris
1946) framgår emellertid, att detta är oriktigt. Förklaringen till Noels
misstag på denna punkt ligger i att Gamelin på Smigly-Rydz’ uttryckliga önskan behandlade de förda diskussionerna uteslutande som en
militär angelägenhet, om vilken han bland civila politiker endast informerade försvarsminister Daladier. I slutet av augusti anlände
Smigly-Rydz till Frankrike, där han fick ett entusiastiskt mottagande.
Hans resa hade på förhand väckt onda aningar hos Beck, som kort
förut låtit återkalla den mångårige polske Paris-ambassadören Chlapowski och ersatt honom med en av sina förtrogna, Moskva-ambassadören Jules Lukasiewicz. Smigly-Rydz’ besök resulterade i Rambouilletavtalet, genom vilket Frankrike beviljade Polen rustningskrediter på 2 miljarder francs. Intet av Noels båda villkor gjordes emellertid till förutsättning för krediten. I stället konsoliderades genom
Ramboilletavtalet Becks ställning i Polen. Smigly-Rydz utnämndes
till marskalk och fick rang närmast efter president Moscicki, men
han fick intet verkligt inflytande på den polska utrikespolitiken.
Österrikes Anschluss 13 mars 1938 väckte stor sensation hos polska
folket men stämde helt med Becks förutsägelser och planer. Han insåg
att turen nu skulle komma till Tjeckoslovakien men trodde att det
skulle krävas lång tid härför. Vad beträffar Noel, kallades han i slutet
av mars 1938 jämte Frankrikes övriga sändebud i Central- och Östeuropa av utrikesminister Panl-Boncour till en konferens vid Quai
d’Orsay för att rådgöra om bästa sättet för Frankrike att hjälpa
Tjeckoslovakien. Med sorg i hjärtat yttrade Noel att »Vous ne pouvez
rien, et nous ne pourrons rien pour la Tchecoslovaquie, tant que notre
situation sera ce qu’clle est». Som skäl angav han regeringsinstabiliteten, den sociala krisen, flygvapnets svaghet. Då regeringen Daladior
kort därpå bildades, framförde han samma åsikter till den nye utrikesministern Georges Bannet och underströk särskilt, att Frankrikes
på den kollektiva säkerheten baserade politik ej svarade mot de internationella realiteterna. På uppdrag av Bannet och Daladior företog
Noel i slutet av april en privat resa till Prag, där han 1932-1935 varit
fransk minister. Under hans vistelse i Prag höll Konrad Henlein sitt
bekanta Karlsbadstal 24 april. I Prag träffade Noel president Benesj,
konseljpresident Hodza och utrikesminister Krofta. De intryck, Noel
medförde från Prag, voro mycket mer pessimistiska än han väntat.
»Nous allans a la guerre ou a la capitulation», var konklusionen av
hans rapport till Bannet. Noel föreslog, att Frankrike skulle meddela
Tjeckoslovakien, att det intill en viss angiven tidpunkt vore berett att
uppfylla sina alliansförpliktelser, under vilken tid Prag borde söka
uppnå ett avtal med sudettyskarna. Därefter skulle Tjeckoslovakien
.ej kunna räkna på Frankrike. Men ehuru Bannet var fast besluten
391
.’
,· .
Bi.rger Swedenborg
att undvika krig, upptog han ej Noels fÖrslag. Han reste med Daladier
till London, varifrån de återkommo beslutna att ej meddela Prag, att
i deras ögon den fransk-tjeckoslovakiska alliansen ej hade det värde
man där tillmätte den. Ånnu den 20 september på kvällen trodde man
i Prag, att Frankrike skulle stå vid sitt givna ord.
Dagarna kring Miinchenkonferensen betecknar Noel som de smärtsammaste han genomlevat före sammanbrottet juni 1940. Särskilt
beklämmande var det för honom att se hur Polen trots alla varningar
störtade sig rakt ut i avgrunden. I och för sig anser Noel att Frankrike
hade goda skäl att undvika krig. Han ansluter sig till genomsnittsfransmannens uppfattning om Miinchenavtalet: »On est content, mais
on n’est pas fier.» Vad han klandrar är den politik, som ledde till att
kabinettet Daladier för att undgå kriget ej hade någon annan utväg
än att svika det givna ordet utan att känna någon skam häröver.
Noel anser också att de män, som lett Frankrike till det moraliska
nederlag utan motstycke Miinchen dock innebär, borde avgått, ty
Daladier var ej mannen att leda den nödvändiga moraliska pånyttfödelsen. I Polen voro åsikterna om Miinchenavtalet delade. Folkets
stora massa förnam en vag oro. Beck däremot var belåten, ehuru
det harmade honom att han ej kallats till konferensen. Han begagnade
Tjeckoslovakiens trångmål till att frånrycka det Teschenområdet.
Förgäves hade Noel sökt avstyra detta steg. Under de kritiska septemberdagarna hade han dramatiska samtal med Beck och SmiglyRydz. Han varnade dem för att efter Tjeckoslovakien turen skulle
komma till Polen och framhöll särskilt för Beck, att Pilsudski, om han
levat, ej skulle riskerat att placera Polen i motsatt läger mot dess
traditionella allierade Frankrike. Allt var dock fåfängt, ja Becks
bryska uppträdande i Teschenfrågan hade så när lett till ett polskttjeckiskt krig med oöverskådliga konsekvenser. Det framgår av Noels
dramatiska skildring, att det endast var genom intervention av honom
och franska Pragministern Lacroix, vilka båda handlade utan att avvakta Quai d’Orsays instruktioner, som en fredlig uppgörelse mellan
Warszawa och Prag kom till stånd. I Polen hyllades Beck med anledning av Teschenområdets förvärvande. Men innan oktober 1938 gått
till ända skulle Tyskland avslöja sina verkliga avsikter mot Polen.
Efter Miinchenavtalet höjdes i Frankrike inflytelserika röster för
att det skulle helt överge Polen. Noel tog ett märkligt initiativ genom
ett långt brev till utrikesminister Bonnet 25 oktober 1938. Han föreslog
här, att den fransk-polska alliansen skulle mista sin automatiska
karaktär och ersättas av en vänskaps- och konsultationspakt kompletterad med en militärkonvention. Alliansen skulle härigenom få samma
karaktär som den fransk-ryska före 1914 och Frankrike i kritiska
ögonblick kunna verka modererande på Polen. I början av november
avreste Noel till Paris. Här hade han först konfidentiella överläggningar med generalerna Weygand och Gamelin, som båda förklarade
sig dela hans uppfattning. Utrikesminister Bonnet anslöt sig efter en
lång diskussion också härtill. Det beslöts att Noel efter återkomsten
till Warszawa av Bonnet skulle erhålla instruktioner för att med Beck
dryfta en revision av de fransk-polska avtalen. Då trots Noels ivriga
392
Tysk-polska krigets förhistoria
yrkanden de utlovade instruktionerna uteblevo, begav han sig i slutet
av januari 1939 åter till Paris. Men nu förklarade Bonnet, att saken
måste anstå något. Som främsta skäl angav han den fransk-tyska
deklarationen 6 december 1938. I sitt stora kammartal 26 januari 1939
yttrade Bonnet, att Frankrike ämnade vidhålla sina alliansavtal med
Polen. Kabinettet Daladier orienterade sig vid denna tid, utan att förbereda Noel härpå, i riktning mot en framtida förstärkning av banden
med Polen. Flera olika faktorer medverkade härtill. Bonnet befann
sig mellan två eldar. Hans personliga tendenser drevo honom att omfatta tanken på »le repli imperial» (d. v. s. att Frankrike i huvudsak
skulle begränsa sina intressen till sitt kolonialvälde), men den starka
kritik han utsattes för från alla dem som i honom sågo inkarnationen
av Miinchenpolitiken avhöll honom härifrån. Härtill kom, att Bonnet
hoppades bli konseljpresident, då Daladier vid utgången av president
Lebruns mandattid april1939 väntades efterträda denne. Bonnet trodde
sig då kunna genomföra en revision av Frankrikes utrikespolitik i
sin anda utan att formellt försvaga alliansen med Polen. Av betydelse
var också, att en del av den franska opinionen svängde om i polskvänlig riktning under intryck av den polske Parisambassadören
Lukasiewicz’ ivriga propaganda-kampanj.
Medan Frankrike sökte fastställa sin politik med avseende å Polen,
inträdde den stora vändpunkten i de tysk-polska förbindelserna. 24
oktober 1938 hade Ribbentrop och polske Berlinambassadören Lipski
i Berchtesgaden den bekanta överläggning, vid vilken den förre föreslog Danzigs återvändande till Tyskland och anläggandet av en exterritoriell autostrada genom Korridoren. 19 november svarade Polen
klart avvisande, och från tysk sida lät man då saken tillsvidare falla,
enligt Noel i avsikt att ej för tidigt väcka de polska misstankarna.
Det är betecknande för de dåtida fransk-polska förbindelserna, att
Beck ej informerade Noel om dessa viktiga tysk-polska diskussioner.
Beck behöll sina illusioner med avseende å Tyskland, trots att den
polska opinionen instinktivt anande den tyska faran närmade sig
Frankrike. På återvägen från en rekreationsresa till Rivieran sammanträffade Beck 5 januari 1939 i Berchtesgaden med Hitler och dagen
därpå i Miinchen med Ribbentrop. Ehuru Beck bad Ribbentrop framföra till Hitler, att han för första gången efter sina samtal med tyska
statsmän kände sig pessimistisk, särskilt i fråga om Danzig, återvände
han nöjd till sitt land. 25 januari anlände Ribbentrop på ett 3-dagarsbesök till Warszawa med anledning av 5-årsminnet av den tysk-polska
pakten 1934. Det främsta syftet med hans resa torde ha varit att ernå
tysk-polsk samverkan mot Ryssland. Trogen sin balanspolitik mellan
Tyskland och Ryssland avböjde Beck de tyska inviterna och Ribbentrop lämnade starkt missnöjd den polska huvudstaden. En månad
senare anlände italienske utrikesministern greve Ciano dit. Under det
samtal Noel hade med honom fick han klart för sig med vilken ringa
entusiasm Ciano medverkade i Mussolinis antifranska axelpolitik.
Efter Tjeckoslovakiens undergång 15 mars 1939 inträdde den tyskpolska krisen i sitt akuta skede. 21 mars överlämnade Ribbentrop till
Lipski förslag om Danzigs inkorporering med Tyskland, anläggande
393
..
Birger Swedenborg
av en autostrada genom Korridoren och en gemensam tysk-polsk politik mot Ryssland. Samma dag överlämnade Englands Warszawaambassadör sir Howard Kennard till Beck ett memorandom, vari föreslogs att England, Frankrike, Polen och Ryssland skulle bilda en
gemensam front mot angrepp i Europa. Detta engelska förslag var
ingalunda i Becks smak; han var principiell motståndare till multilaterala avtal, särskilt sådana inkluderande Ryssland. Han lät i stället
polske Londonambassadören greve Raczynski 24 mars föreslå lord
Halifax en bilateral polsk-engelsk biståndspakt. Något svar härpå
hade ej ingått, då Lipski 26 mars till Ribbentrop överlämnade Polens
avslag å Tysklands förslag av 21 mars. Härefter var det tydligt, att
ett tyskt-polskt krig endast kunde undvikas, om Polen mot förmodan
slog till reträtt. 30mars på kvällen besökte Noel Beck. I vestibulen till
dennes ämbetsrum mötte han Kennard, som just kom därifrån. Kennard meddelade Noel, utan att dölja sin rörelse inför den historiska
händelse som förbereddes, att England erbjudit Polen sin garanti och
att Beck, efter att per telefon ha konfererat med president Moscicki
och marskalk Smigly-Rydz, accepterat erbjudandet. Under det samtal
Noel därefter hade med Beck märkte han, att det engelska erbjudandet
kommit som en överraskning för denne. 31mars meddelade Chamberlain i underhuset Englands garanti åt Polen och Frankrikes anslutning därtill. Tärningen var kastad. I början av april reste Beck till
London, där ett provisoriskt ömsesidigt engelskt-polskt biståndsavtal
undertecknades.
Den politik, England och Frankrike inaugurerade genom garantierna till Polen 31 mars 1939, var ej den Noel rekommenderat. Han
trodde ej att Hitler härigenom skulle rygga tillbaka för ett krig; å
andra sidan ansåg han ej konflikten omedelbart förestående, och denna
uppfattning behöll han till slutet av juli. Inom ramen för kabinettet
Daladiers politik sökte Noel nu på bästa s~itt gagna sitt land. A ena
sidan sökte han förhindra att händelser inträffade, som aktualiserade
casus foederis, å den andra handla på sådant sätt att om casus foederis
dock inträdde, den fransk-polska alliansen då åstadkom maximal
effekt. I förra avseendet gav han i fullt samförstånd med Kennard
den polska regeringen oupphörligt råd till moderation. Dessa följdes
i stort sett. N oel lovordar den värdighet, den återhållsamhet och det
lugn, Polens regering och folk visade ända fram till krigsutbrottet.
I senare avseendet framhöll han ständigt för franska regeringen nödvändigheten av att Polen erhöll finansiell hjälp för att kunna köpa
krigsmaterial och att planer utarbetades för de franska och polska
armeernas samverkan i krig. I mitten av maj gjorde polske krigsministern general Kasprzycki en resa till Paris, där han konfererade
med den franska armens chefer. Resultatet blev ett protokoll, som
paraferades av honom och general Gamelin. Utrikesminister Bonnet
yrkade emellertid på, att varje nytt militärt avtal borde föregås av
avslutarrdet av ett nytt politiskt avtal, och hans åsikt accepterades
av ministerrådet. Då det nya politiska fransk-polska avtalet kom
till stånd 4 september, således efter krigsutbrottet, förblev det militära
protokollet en död bokstav.
394
Tysk-polska krigets förhistoria
Genom Hitlers stora riksdagstal 28 april, där han uppsade ej blott
det tysk-polska fördraget av 1934 utan även det tysk-engelska flottavtalet av 1935, blev det klart, att ej blott Polens existens utan hela
Europas öde stodo på spel. Beck replikerade med en expose inför
sejmen 5 maj, som slutade med de patetiska orden, att Polen ej kände
begreppet fred till varje pris. Om Becks sinnesstämning vid denna
tid skriver Noel, att han ej anser det osannolikt, att denne handlade
motvilligt under armens och allmänna opinionens tryck men tillskriver hans irritation främst den omständigheten, att hans illusioner
brustit. Efter 5 maj förekom ingen diplomatisk tysk-polsk kontakt
förrän 9 augusti. I juni trädde Danzigfrågan i förgrunden. Vid ett
besök, som N oel avlade i Paris vid månadsskiftet juni-juli, fann han,
att man där ansåg kriget endast vara en fråga om dagar eller timmar.
Själv delade Noel ej denna åsikt. Det falska alarmet i Danzigfrågan
i början av juli var emellertid det sista före katastrofen.
I slutet av april 1939 hade England och Frankrike inlett alliansförhandlingar med Ryssland för att komplettera sitt säkerhetssystem i
öster. Om dessa förhandlingar skriver Noel, att Västmakterna för att
uppnå ett avtal voro beredda att medgiva Ryssland ett dominerande
inflytande i Baltikum. En överenskommelse tycktes nära, men 11 juli
förklarade Molotov för Västmakternas Moskvaambassadörer, att ingåendet av ett politiskt avtal borde föregås av avslutandet av en militärkonvention. 11 augusti anlände en engelsk-fransk militärdelegation
till Moskva. Marskalk Vorosjilov, som presiderade å rysk sida, krävde
som villkor för rysk hjälp upplåtande av marinbaser i Estland och
rätt för de ryska trupperna att från fientligheternas början etablera
sig i Vilna och Lemberg. Detta visar enligt N oel, att ryssarna ej voro
särskilt angelägna om att uppnå ett avtal, ty man visste väl i Moskva,
att polackerna aldrig skulle gå med på att släppa in ryssarna ens som
bundsförvanter. Noel fick i uppdrag av sin regering att söka övertala
Beck under framhållande av riskerna för ett tyskt-ryskt samförstånd.
Beck ställde sig emellertid klart avvisande till tanken på rysk hjälp.
»C’est un nouveau partage auquel on nous demande de souscrire; si
nous devons etre partages, du moins nous nous defondrons», yttrade
han till Noel. Förhandlingarna avbrötos därpå de facto. I stället slöt
Ryssland som bekant en pakt med Tyskland. 21 augusti på kvällen
meddelade Agence Havas’ representant i Warszawa per telefon Noel
innehållet i en korumunike från D. N. B., enligt vilken Ribbentrop vore
på väg till Moskva för att underteckna en tysk-rysk nonagressionspakt. Noel uppsökte omedelbart Beck. Denne sökte bevara sitt lug~
utan att dölja sin rörelse. »C’est maintenant a Ribbentrop a eprouver
la mauvaise foi sovietique», anmärkte Beck liksom för att trösta sig,
men han erkände slutligen att en militär entente mellan Polens två
stora grannar ej längre föreföll honom osannolik. I realiteten betecknade den tysk-ryska pakten sammanbrottet för Becks politik. Han
började att känna detta, ehuru med bevarande av många illusioner.
De sista juliveckorna och augusti månad 1939 erinra N oel om sommaren 1914. Det var nu endast en tidsfråga, när ett nytt världskrig
skulle bryta ut. 15 juli företog Noel en sista resa till Frankrike. Han
27- H :ii~ St·ensk Tidskrift 1947 395
..
Birger Swedenborg
sökte härvid utverka, att Polen erhöll maximum av krediter, men
först 9 september beviljade Frankrike en ny kredit på 600 miljoner
francs. Noel återvände till Warszawa under första augustiveckan.
Från 21 augusti accelererades händelseutvecklingen. Noel ägnar en
synnerligen ingående behandling åt de sista augustidagarnas diplomatiska förhandlingar, vilka .enligt honom voro dömda att misslyckas inför den fasta viljan hos Hitler, som stöddes av en fruktansvärd arme och ett passivt folk. Själv arbetade Noel in i det sista för
att avstyra varje överilat steg från polsk sida. Siirskilt kan nämnas,
att som följd av ett av honom och Kennard 29 augusti på eftermiddagen hos vice polske utrikesministern greve Szembek avlagt besök det
polska mobiliseringsbeslutets offentliggörande uppsköts till följande
dag.
l september kl. 6 fm. väcktes Noel av luftvärnssirenerna i Warszawa.
Kriget var ett faktum. Han lämnar en livfull skildring av de första
krigsdagarna i den polska huvudstaden. 3 september, redan innan
Frankrikes krigsinträde offentliggjorts, organiserade Warszawaborna
en storstilad demonstration utanför franska ambassaden. Noel beskriver de scener som utspelades som »indescriptibles». Redan 5 september
kl. 4 em. måste emellertid Noel lämna Warszawa med hela ambassadpersonalen och anlände under nattens lopp till Krzemieniec nära ryska
gränsen. Inom kort gick färden vidare, och 17 september, samma dag
som de ryska armeerna föllo Polen i ryggen, överskred ~o el vid K uty
den polsk-rumänska griinsen. I Bukarest hade han ett långt samtal
med den rumänske ministerpresidenten Calinescu dagen innan denne
mördades. Från Bukarest begav sig N oel till Frankrike, där han ända
till det franska sammanbrottet 1940 var ackrediterad hos den polska
exilregeringen i Angers. Han var en av Frankrikes delegater vid
vapenstilleståndsförhandlingarna med Tyskland och Italien, vilka han
skildrat i »Un Temoignage: Le Diktat De Rethondes Et L’Armisti.ce
Franco-Italien De Juin 1940» (Flammarion Paris). Noel förbereder en
i Bibliotheque de philosophie scientifique ingående bok om »La Diplomatie ~Moderne», som man har anledning motse med stort intresse.
396