Litteratur

LITTERATUR
DANMARKS HISTORIA FÖR SVENSK LÄSEKRETS
Av lektorn, docent HUGO VALENTIN, Uppsala
Mer än kanske någonsin förut vilja de nordiska folken nu lära
känna varandra för att förstå varandra, lära av varandra och stödja
varandra. Orsakerna ligga i öppen dag och behöva knappast anföras.
Hur närbesläktade i andlig måtto dessa folk äro, trots allt, som skiljer
dem åt, har först under kriget gått upp för mången. Även den som skriver dessa rader, kan vittna därom. Efter långvarig och ganska intensiv
beröring med olika landsflyktiga representanter för Kontinentaleuropas många nationer och med flyktingar från nordiska länder kom jag
till slut att betrakta de senare såsom tillhörande ett och samma, låt
vara starkt differentierade folk, det nordiska. Till den grad närbesläktade i andlig måtto framstå de, betraktade mot kontinentaleuropeisk
bakgrund. »Århundradens kulturarbete», har en svensk historiker sagt,
»har skapat en likformighet i de nordiska levnadsvillkoren, som årtionden eller århundraden av söndring ej förmått att uppriva».
Den på Föreningen N ordens initiativ föranstaltade ömsesidiga
granskningen genom sakkunniga av nordiska läroböckers framsttillning av Nordens historia utgör ett betydelsefullt led i strävandet efter
internordisk förståelse, grundad på intimare bekantskap folken emellan. Granskningsnämnderna, som började sitt arbete redan flera år före
kriget, inskränkte sig nämligen inte till att förorda avlägsnandet av
allt ur vetenskaplig synpunkt ovederhäftigt stoff, som ännu dröjt kvar
i en del läroböcker, ibland hämtat ur medeltida agitationslitteratur,
och av alla affektbetonade framställningar av svensk-danska, svensknorska eller dansk-norska konflikter. (Den läroboksförfattare eller
historielärare, som vid skildringen av dessa tillgriper argument, vid
vilka häfta något av de lidelser, dessa händelser på sin tid väckte,
skulle givetvis göra bäst i att med det snaraste fördjupa sina kunskaper i ämnet.) Men granskningsnämnderna förordade också utvidgning
och fördjupning av kurserna i syfte att göra eleverna verkligt
förtrogna ej blott med det samnordiska stoffet och de samnordiska
synpunkterna utan även med det väsentliga och karakteristiska i de
nordiska ländernas historia. Ä ven den som till fullo sympatiserar
med syftet, måste dock säga sig, att det på grund av svårigheterna
att medhinna skolkurserna säkerligen torde bli si oeh så med detta
programs realiserande i praktiken.
Desto viktigare ter det sig därför, att den bildade allmänheten har
tillgång till litteratur, lämplig att tjäna som introduktion i de nordiska ländernas historia. Ingvar Anderssons »Sveriges historia», som
ursprungligen skrevs för dansk publik, var ur denna synpunkt ett
27*-47572 397
,· .
Litteratur
pionjärarbete. (Se Sv. T. 1944, s. 163 ff.) Det har nu följts av John
Danstrups »slösande rikt och levande illustrerade» verk – förlagsreklamens icke överdrivna ord – Danmarks historia I, II (A. b. Allhems förlag, Malmö 1946, 17:50 kr. per del). Som nästa nummer i
serien annonseras Norges historia av lektor J. F. Ording samt Finlands historia av rektor Eirik Hornborg och fil. mag. Runar Urbans.
John Danstrup tillhör Danmarks yngre och säkert också mest lovande historiker. Under den danska ockupationens sista år vistades
han i Lund, vid vars universitet han tjänstgjorde. Han lärde så känna
den svenska publik, för vilken han skrivit sitt verk.
Det åskådningssätt, som uppbär detta, är närmast det, som karakteriserar Erik Arup och kretsen kring honom: de ekonomiska synpunkterna på utrikespolitiken – ej minst handelsvägarnas betydelse
-betonas starkt och spela den dominerande rollen vid förklaring av
inrikespolitiska förlopp och, naturligtvis, socialhistoriska fenomen,
vilka ju pläga uppträda under allehanda masker. Ett stort rum intar
kulturhistorien, inklusive den danska konstens och skönlitteraturens
historia. Att låta allt detta sammansmälta till en enhet, som ger de olika
epokerna deras egen melodi, har tydligen varit författarens strävan.
Ett lands historia bör ju, såsom Ingvar Andersson uttryckt saken,
»innesluta alla krafters spel», icke bestå av sidoordnade »historier».
Men den svenske historikern, som t. o. m. lyckats med konststycket att
på ett organiskt sätt infoga Berwalds »Sinfonie singuli!~re» i skildringen av »restaurationstidens» Sverige (1809 till seklets mitt) har
givetvis bättre än sin unga danska kollega kunnat bemästra de svårigheter, det här gäller att övervinna.
Med gamla klicheer och värderingar göres rent hus. De danska
kungarna av oldenburgska ätten behandlas så gott som undantagslöst
med ringa respekt, även de som länge betraktats som idoler. Om
Kristian IV, Danmarks mest populäre konung före Kristian X, heter
det, att han saknade djupare insikter men i gengäld hade höga tankar
om sin förmåga, »var en stor älskare av livets materiella goda, särskilt knubbiga flickor, i hög grad en jovialisk karaktär. Men samtidigt var han innerst inne rå och brutal, och hans styrka i farofyllda
situationer stod icke rycken i politiken och privatlivet.» Den bedrövligaste av dem alla, den sinnessjuke Kristian VII, karakteriseras som
den helt säkert intelligentaste av de danska envåldskungarna. Den
siste oldenburgaren, Fredrik VII, skildras som »en svagare upplaga
av Kristian IV, en flärdfri tjockis med ovederhäftig läggning och en
jovialisk lögnaktighet, uppfylld av sin egen betydelse».
Det ligger under sådana förhållanden i sakens natur, att Danstrups
skildring av Danmarks historia ej blir’ dess konungars. Man kan
tillägga, att den ej heller blir andra dominerande mäns, varken under
det högaristokratiska jorddrottsväldets stora tid före 1660 eller de
faktiskt regerande ämbetsmännens under den kungliga absolutismens
tidevarv. Författaren förnekar visserligen ingalunda det personligas
roll i historien, ja ägnar vissa framstående statsmän och deras insatser påfallande stor uppmärksamhet – från ärkebiskop Eskil, vars
storhet som kyrkoledare framhävs på ärkebiskop Absalons bekostnad,
398
Litteratur
till 1900-talets delvis högtbegåvade politiker inklusive motståndsrö-
relsens ledare på 1940-talet. En rad levande, ibland något självsvåldigt
gjorda personkarakteristiker vittnar om hans intresse för det individuellt mänskliga. Men han har samtidigt öppen blick för hur bunden
människan dock alltid är till sin miljö och av de materiella krafter,
vilkas både herre och tjänare hon är. Mången monark eller statsman
nedom tronen, som alltjtimt brukar tecknas som en dominerande ledare, ter sig i modern historisk belysning mer som ett redskap för
härskarskiktet – a tool, för att begagna titeln på en bekant engelsk
Hitlerbiografi – än som en fritt skapande ande.
Intrycket av levande liv förstärkes genom mängden av väl valda
plancher, som försetts med ofta fyndiga och slående texter, varigenom
framställningen kompletteras och växelverkan skapas mellan bilden
och den berättande framställningen. Mängden av ypperliga porträtt
av kungar och aristokrater från renässansens och barockens tid fylla
den svenske läsaren med avundsblandad glädje. Mer reserverad
kan man däremot ställa sig till de många reproduktionerna av det
under 1800-talets senare hälft florerande romantiska historiemåleriet,
vilka hämtats från tavelsamlingarna i DetNationalhistoriske Museum
på Frederiksborgs slott. Man behöver ej vara särskilt snobbistisk för
att brista i entusiasm inför detta slags tavlor, som också är tämligen
rikligt företrätt hos oss, t. ex. genom »Valdemar Atterdag brandskattar Visby» och »Erik XIV och Karin Månsdotter». Den historiska
verklighet de återge, verkar föga övertygande, låt vara att de kunna
vara intressanta som bidrag till karakteristiken av målaren och hans
tidevarvs egen historiesyn, såsom exempelvis Otto Baches av MarskStig-visorna och väl också av Ingernauns roman »Valdemar Seir» inspirerade »De sammansvurna rider från Finderup efter mordet på
Erik Klipping år 1286».
När det nu gäller att skildra Danmarks historia för svenskar, som
i regel veta föga mer därom, än vad som dröjt kvar från skolundervisningen, vilken dessutom av läroböckerna att döma haft ganska
litet med väsentligheter att skaffa, gäller givetvis Goethes bekanta
vishetsregel, att miisterskapet visar sig i begränsningens konst. Det
gäller icke att skriva en populär handbok i dansk historia utan en
levande framställning, där nuets Danmark framstår som en produkt
av det förgångna och där strålkastarbelysningen faller särskilt rikt
över de partier, som äro betydelsefulla antingen ur denna synpunkt
eller för att de te sig intressanta just för svensk publik. I sistnämnda
hänseende förtjänar givetvis de epoker särskild uppmärksamhet, då
de båda folken i skickelsediger växelverkan mest inverkat på varandras öden, ej minst den tid, då kampen stod om det skandinaviska
territoriet, som efter Gustav Vasas befrielsekrig skiftats mellan de
båda nordiska rikena på ett sätt, som ur svensk synpunkt kom att te
sig allt mer otillfredsställande. I och med att Brömsebroententen av
år 1541, som i många stycken pekar fram mot senare tider, bröts år
1563, begynte den olycksaliga strid mellan de nordiska brödrafolken,
som sent om sider skulle resultera i att stora delar av deras land förlorades till tyskar och ryssar, sedan de framgångsrikt lyckats kom- 399
,..
Litteratur
pensera varandras krafter i stället för att gemensamt värja sig mot
faran från söder och öster. Hela denna epok, som innefattar både
Sveriges mot Danmark riktade holstein-gottorpska politik och den
mot Sverige riktade dansk-ryska inringningspolitiken, är full av historiska problem, som en svensk läsekrets gärna skulle vilja se
skildrade ur danska synpunkter. Författaren har emellertid valt att
ägna hela andra bandet åt tiden efter 1814 och skildra tiden dessförinnan relativt kortfattat. Ehuru det givetvis är riktigt att vidga
och fördjupa framställningen, när denna närmar sig nuet, undrar
man dock, om det ej varit lyckligare, om författaren gjort den utförliga framställningen av Danmark under ockupationsåren mindre bred
för att kunna ägna mer uppmärksamhet åt nyssnämnda epok.
Vad anmälaren emellertid saknar mest är frånvaron av problemdiskussion i egentlig mening. Det vore ett stort misstag att tro, att
den bildade allmänheten icke skulle intressera sig härför, helst som
modern dansk historievetenskap är i hög grad levande ej minst tack
vare Arups djärva teorier och de diskussioner, som föranletts av dem.
Författarens egna ställningstaganden till olika frågor kommer att
sakna nödig relief, då själva problematiken icke antytts. Det hade
icke behövts någon lärd apparat för att låta läsarna blicka in i historikernas verkstad. Det hade varit tillräckligt med några sammanfattande överblickar här och var över den moderna danska historievetenskapens stridsfrågor, i den mån de röra centrala historiska problem. Några källkritiska glimtar a propos olika danska krönikor
och några antydningar – under Kristian Erslevs porträtt – om
den moderna historieskrivningen kontra den idealistiskt-romantiska
kunna ej ersätta det saknade.
Men författaren har lyckats i det väsentliga: han har åstadkommit
ett instruktivt, delvis fascinerande verk. Det slår läsaren, hur händelserik och dramatisk Danmarks historia ter sig, ej minst under de
sista hundra åren, en tid, som hos oss förflutit relativt lugnt, åtminstone ytligt sett. Sveriges förvandling under några få decennier från
fattig agrarstat till rik, modern industristat, från »ämbetsmannastat»
till »folkhem», innesluter förvisso mycket av spänning och överraskning, men de dramatiska ögonblicken äro onekligen flera i Danmarks
historia under motsvarande tid. Och medan vår senare politiska historia ofta, åtminstone för det ungdomliga sinnet, kan te sig dominerad av krassa nyttosynpunkter, så faller ljuset från ideernas värld
åtminstone vid två tillfällen över den danska: då nationalliberalerna
vid 1800-talets mitt grepo makten till danskhetens försvar och då motståndsmännen den 29 aug. 1943 trädde i spetsen för nationen.
Likheten mellan svensk och dansk stats- och samhällsutveckling
frestar läsaren till ständiga, ofta givande jämförelser men också olikheterna. De senare ha givetvis minskats genom det svenska och danska
samhällets demokratisering och genom statsskickens parlamentarisering. Att detta på det hela taget slagit väl ut i Sverige med dess
månghundraåriga konstitutionalism förefaller icke överraskande,
men väl, att så blivit fallet även i Danmark, vars bönder levde i ofrihet ända till 1788 och där först 1849 enväldet utbyttes mot inskränkt
400
Litteratur
monarki. Ej minst har erfarenheten från mellankrigstidens Europa
visat, hur svårt demokrati och parlamentarism ha att trivas bland
folk, som icke under en flerhundraårig historias förlopp lärt sig självstyrelsens konst. Men danskarna ha lyckats, trots de starka motsättningarna – efter det gamla godsägareväldets definitiva fall 1894 –
mellan storbönder och småbönder, intellektualistiska huvudstadsradikaler och fackföreningspampar av Staunings typ. Liksom Sverige
har Danmark blivit ett medelvägens land, vars folk besitter stor förmåga att harmoniera motsättningar och lämpa sin gamla bonde- och
borgarkulturs utveckling efter de nya tidernas krav.
De gamla motsättningarna mellan svenskt oeh danskt tillhöra det
förgångna, men de båda folkens kännedom om varandra är alltjämt
bristfällig. Danstrups bok är ett led i stritvandena att avhjälpa detta
missförhållande. Det iir ett samnordiskt intresse, att den vinner vidsträckt spridning i Sveriges land.
401
..-·•