Samhällsvetenskaperna
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SAMHÄLLSVETENSKAPERNA
KRING ETT SVENSKT UPPRUSTNINGSBESLUT
Av fil. d:r TOM SÖDERBERG, Linköping
EFTER mycket dröjsmål kunde riksdagen 12 juli i år klubbfästa
början till en tidsenlig utbyggnad av ramen kring svensk samhällsvetenskap. Programmet för den s. k. socialforskningen har flera utredningar bakom sig och åtminstone en ytterligare kommitte framför sig. Den viktiga begränsningen i årets vetenskapliga upprustningsetapp över huvud är nämligen, att de -allmänna högskolorna
och även flera specialhögskolor inte kommit med, i det de enskilda
högskolornas ekonomi i den låga räntans och den höga fondbeskattningens tid måste bli ett besvärligt kapitel för sig. Planen att i Svensk
Tidskrift ge en orientering har också försenats; det följande är en
bearbetning av ett halvårsgammalt bidrag kring socialforskningskommittens då färska betänkande, som emellertid är grundläggande
både för årets etapp och för en förväntad fortsättning. Eftersom dess
bättre gott samförstånd har rått om huvudpunkterna hittills, lägges
här tyngdpunkten på en allmän blick på samhällsvetenskapernas
ställning och i synnerhet på den centrala sociologin, men med tanke
särskilt på vårt lands behov och möjligheter.
Sociologin är en helt ung vetenskap. Dess praktiska användning
– metodisk social verklighetsanalys som led i samhällsarbetet – befinner sig i sin begynnelse. Ännu är det inte tal om att politikerna
skulle vara förtrogna med sociala beteendemönster eller »lagar», ty
dessa har knappast blivit allmängiltigt och klart formulerade. Allra
minst är det fråga om att verklig samhällsforskning skulle tillåtas
att vägleda den stora politiken med dess omätliga möjligheter att
framkalla eller undvika massolyckor. Den politiska striden förs
ännu i ett djupt mörker av okunnighet om samhällslivets allmänna
villkor och om människagruppernas sätt att reagera, och den går
därför från överraskning till överraskning. Den som siar om en tid,
då striden skall dämpas av begär efter fördjupad kunskap och av
möjligheter att vinna den, han framstår ännu som en utopist.
För tvåhundra år sedan skulle det dock verkat lika utopiskt att
förespå, att ekonomi skulle bli en vetenskap och som sådan finna regelbunden och ingripande användning i samhällsarbetet Men i vår
tid har den ekonomiska forskningens upplysningstjänst åt politiken
äntligen blivit en vardagsföreteelse, som visserligen behöver växa
454
Samhiillsvetenskaperna
mycket ännu i både omfattning och anseende. Ännu för en mansålder
sedan rådfrågades nationalekonomerna föga vid den ekonomisk-politiska planeringen, och »det praktiska livets män» talade gärna med
förakt om »teoretikerna». Sociologin åter har ännu inte hunnit fram
till att föraktas – den är ju nästan okänd. Vår parallell ger emellertid ingen ledning för den fortsatta takten, utan mycket tyder pil
att ett genombrott för den praktiska sociologin inte är avlägset.
Förhoppningarna om både sociologins och de speciella samhällsvetenskapernas framtid i Sverige kan nu främst knytas till resultatet av socialforskningskommitten under landshövding Bergquists
ledning, det i nov. 1946 framlagda »Betänkande angående socialvetenskapernas ställning vid universitet och högskolor m. m.». Utgångspunkten var det omsider erkända faktum, att den moderna samhällsforskningen över huvud kommit till sen och långsam utveckling hos
oss. Eftersackningen måste nu övervinnas med krafttag, och ett omfattande program för den akademiska utbyggnaden på området framlades. Sakens praktiska sida förtjänar all uppmärksamhet och har
också rönt det av statsmakterna, så långt man hunnit gå vidare. Men
läget innebär också en uppfordran att göra den samhällsvetenskapliga saken bättre känd och att bidra till större klarhet om vad dm1
gäller. Här måste väg röjas av dem, som lyssnar till tidens röst ur
idebildningens och samhällsarbetets förenade synpunkter. Den nästan
totala frånvaron av en svensk sociologi ger anledning att då först
stanna inför denna centrala vetenskap.
Allmännast och starkt motiverat är att från positivismen räkna
det allmänna samhällsstudiets övergång till vetenskap. Comte införde
i sitt huvudarbete Cours etc. (1830-42) tormen sociologi, och Herbert
Spencer fyllde den mod ett rikt innehåll. Deras analys var präglad
av naturvetenskapliga tankebegrepp och utmynnade i att uppställa
allm~inna utvecklingslagar för samhällslivet. Föreställningen om
»lagar» i analogi med naturlagar och om pålitligt fortgående utveckling eller framåtskridande i det mänskliga har sedan dess undergrävts
genom världens gång och teoretiskt sett framför allt av den revolutionerande nyare psykologin, men det grundläggande antagandet om
något slag av lagbundenhet och därmed förutsebarhet måste dock
fasthållas. »Sociologiska lagar utgör erfarenhetsmässigt grundade
sannolikhetor eller statistiska generalisationer av det sociala beteendets utveckling, i don män detta kan tolkas och förstås», lyder Londonprofessorn Ginsbergs formulering. Det finns sålunda on allmän
eller teoretisk sociologi, men med långt blygsammare aktuella anspråk iin i don optimistiska begynnelsen. Vidare har intresset förskjutits från 11rimitiva folk och förhistoriska stadier, vilket dominerade i de stora utvecklingssyntesernas skede, och samlats kring detaljundersökningar av det moderna samhället. Ämnets nya utveckling
har då främst bestått i utbildningen av en egen metodik för fältundersökning, massobservation och analys av insamlat material. En sådan
forskning krii.ver en avsevärd institutionsmässig utrustning oeh bedrives övervägande som grupparbete. De anglosaxiska länderna,
främst USA, har härvid gått i spetsen, och ett exempel på vad socio- 455
,- .
Tom Söderberg
login nu kan bjuda i allmänfattlig form är makarna Lynds »1\fiddletown» (1929), som fått en svensk parallell i Allwood-Ranemarks »Medelby» (1943). Som en utlöpare av amerikansk sociologi framstår
också opinionsundersökningen – Gallupmetoden – som blixtbelyser
vetenskapens praktiska brukbarhet som upplysningstjänst.
Sociologin har ännu inte helt funnit sin form och är tills vidare
svår att entydigt definiera och klart avgränsa. Det senast berörda
har kallats speciell sociologi och spelar väsentligen över ett begränsat
fält av i gängse mening sociala förhållanden. Den ensam kan uppenbarligen inte leda fram till en vetenskaplig helhetssyn på samhällslivet. En allmän sociologi behövs som ram kring alla speciella samhällsvetenskaper – för att bringa deras resultat i inbördes samband
och utkristallisera sanningar om samhällslivets gemensamma villkor,
och med utsikt att en gång bli fruktbärande även på den politiska
scenen. När ämnet nu skall införas vid våra lärosäten, gäller det att
.för den begränsande och mest närliggande aspekten inte förbise den
allmännare. Vi behöver något förmer än motsvarigheter på ett högre
plan till våra socialinstitut, som utbildar socialvårdande och kommunala tjänstemän.
Som socialvetenskaper räknade forskningskommitten sociologi, nationalekonomi, statskunskap, statistik, ekonomisk historia, modern
historia och kulturgeografi. Hit hör också specialämnen vid fackhögskolorna såsom företagsekonomi och ekonomisk geografi samt
vidare socialpsykologi, som hos oss ingått i iimnet praktisk filosofi.
Väljes denna avgränsning- andra är givetvis möjliga – har vi hittills blott få helt samhällsvetenskapliga professurer. Uppsala och
Lund uppvisar tre var, i nationalekonomi, statskunskap och statistik.
Stockholms högskola har sex och Göteborg två, medan de båda storstädernas handelshögskolor har tillsammans elva. Av de filosofiska
fakulteternas lärostolar upptar samhällsforskningen mindre än 8 procent, medan den nordamerikanska jämförelsesiffran är 20 a 25 och
Holland har 80 samhällsvetenskapliga professurer. Lika stor del eller
större är bristen på biträdande lärare. Undernäringen består bl. a.
i att de numera oöverskådligt stora ämnena geografi och historia
inte blivit uppdelade i ett par specialfack, vilket visserligen möter
påtagliga men inte oöverkomliga studietekniska svårigheter. Redan
den aktuella tillströmningen till de befintliga samhällsvetenskapliga
facken skulle påkalla ungefär en fördubbling av lärarkrafterna.
Den bättre ställningen vid fackhögskolorna visar att den praktiska
utbildningen fått ett stort försprång framför »grundforskningen».
Försprång har också »målforskningen» eller det tillämpade samhällsvetenskapliga studiet, bl. a. genom att statistiska ämbetsverk och
offentligt utredningsväsen nått en hög standard och en rik utveckling
i Sverige. Det typiskt nya är emellertid det organiserade näringslivets »utredningsinstitut», som kunde kallas en motsvarighet till
storindustrins laboratorier såsom komplement till den eftersackade
tekniska forskningsutrustningen vid lärosätena. Ur sin synpunkt
räknade kommitten till åtta utredningsinstitut eller liknande, nämligen för industrin, bankerna, Kooperativa ]~örbundet, Landsorgani- 456
Samhällsvetenskaperna
sationen, Lantbruksförbundet och olika sidor av handelslivet; därtill
får läggas konjunkturinstitutet. Uppenbarligen vittnar också detta
om stora ytterligare behov av akademisk forskning och skolning i
samhällsarbetets· tjänst.
Efter denna blick på den svenska professurkartans vita fläckar –
inom en enda akademisk världsdel – skulle man ju önska förslag
och beslut om en lång rad nya lärostolar och lärda inrättningar. I
svensk praktik går man emellertid i sådana ting varligt fram. Det
särskilt nedslående var att kommitten inte ’kunde upptäcka någon
svensk sociolog och därför ville ställa själva det centrala ämnet inom
gruppen på framtiden. Vi har några yngre forskarbegåvningar med
sociologisk inriktning, och tanken var att lära upp ett par av dem
som utiandsstipendiater och att i början eventuellt också inkalla en
utländsk fackman. Sedermera har dock Torgny Segerstedt j :r befunnits värdig att få sin praktiskt filosofiska Uppsalaprofessur omdöpt
till sociologi, d. v. s. delad så att hans nuvarande ämne blir ledigt.
Segerstedts lärargärning har både genom sin art och sin inriktning
gett goda skäl för denna del-lösning, som alltså ger oss en början
till ett sociologiskt universitetsstudium (om man inte vill räkna
Gustaf Steffens spekulativt inriktade framträdande på området vid
seklets början).
Föreslagna och beslutade är nu vidare professurer i kulturgeografi
vid bägge universiteten – på så sätt att ämnet delas och nuvarande
innehavare får välja mellan kultur- och natursidan av sitt ämne –
samt en andra ekonomisk professur i Uppsala, som i det ämnet
länge haft särskilt stort behov av förstärkning. I övrigt har man
i år nöjt sig med dels principbeslut och dels biträdande lärarbefattningar, som framdeles efter omständigheterna kan förhöjas
till professorlig värdighet. Principbesluten är emellertid så tänkta
och avfattade, att de verkligen inom rimlig tid skola kunna föras ut i
livet. Det gäller en sammansatt Lundaprofessurs renodling till ämnet
nationalekonomi samt vid bägge universiteten psykologi- och pedagogikprofessurens delning och historieämnets underindelning genom
att ge modern politisk och social historia särskilda företrädare. En
blygsammare ställning tilldelas t. v. den ekonomiska historien, som i
gengäld skall få sina representanter omedelbart. Jämte en biträdande
religionshistoriker i Uppsala blir de två ekonomiska historikerna de
första bärarna av namnet preceptor, den av universitetsberedningen
uppfunna nya titeln för biträdande professorer. Termen har nämligen förbehållits ordinarie sådana lärare med (minst) docentkompetens; inom samhällsvetenskaperna har ytterligare beslutats medhjälpare på förordnande och arvode, nämligen vid det sydsvenska lärosätet i sociologi och i nationalekonomi jämte socialpolitik och på
bägge hållen i statskunskap och i statistik.
Av socialforskningskommittens program återstår efter detta främst
att sörja för en fortsättning på Eli F. Heckschers lärargärning i
Stockholm, där man vill tänka sig en första ordinarie professur i
ekonomisk historia, samt att ytterligare utbygga apparaten särskilt
i de mest omfattande och frekventerade ämnena: nationalekonomin,
31- 470~7 Sven87c Tidskrift 1947 457
..
Tom Söderberg
historien och geografin. Därom skall inte här spekuleras vidare, liksom också de nya anordningarna till docenters och doktoranders
bästa lämnas utanför. Det behövs emellertid inte bara befattningar
och stipendier utan inte minst för samhällsvetenskapernas verksamma
bedrivande också lokaler, maskiner och annan organisation, alltså
tidsenliga institutioner. Socialforskningskommitterade har tänkt sig
en stor, för flertalet samhällsämnen gemensam institution vid varje
lärosäte; den skulle bl. a. utrustas med de dyrbara moderna hålkortsanläggningarna för det statistiska arbetet. Det är en tidsenligt och
intressant utformad tanke, som tar sikte inte minst på grupparbetets
roll på området och som skulle skapa en ram för den fortsatta utbyggnaden. Ämnesgruppen tänkes också organiserad i särskilda sektioner eller fakulteter. slutligen upptogs ett tidigare utarbetat men
undanskjutet förslag att för samhällsvetenskaperna – liksom inom
flera andra akademiska ämnesgrupper- inrätta ett forskningsråd för
att upprätthålla kontakten med de utomakademiska intressena på
området och svara för utdelningen av bl. a. stora statliga forskningsanslag.
Denna yttre och inre organisation av samhällsvetenskapernas helhet är ännu mestades framtidsmusik Man måste givetvis allra först
skaffa lärare i nya ämnen, resp. fler lärare i gamla och stora ämnen.
Vad därutöver blivit beslutat är forskningsrådet. Alternativa skisser har varit i omlopp. Enligt ett förslag skulle de olika lärosätena
– d. v. s. deras samhällsprofessorer – var för sig stå fadder, enligt
två andra skulle däremot basindelningen ske i ämnesgrupper, och då
går det också lättare att ge »utredningsinstituten» en ski:ilig roll vid
själva tillsättningen av rådet. Enligt det segrande förslaget, som
återgår på universitetskanslern, blir rådet indelat i sex grupper, så
att t. ex. nationalekonomi, ekonomisk historia och konjunkturinstitutet får en gemensam representant, och statsmakterna får givetvis
sina kunganämnda förträdare. Jämte denna detalj om forskningsrådets uppbyggnad har bara en enda varit särskilt omstridd i slutskedet, nämligen den ekonomiska historiens ställning. Frågan har
gällt, om ämnet skall anses väsentligen som en del av historien eller
som i lika mån baserad på den ekonomiska teorin. Teoretiskt står
sig givetvis den senare, av Eli Heckscher förfäktade meningen, eftersom själva frågeställningarna på området bör vara av ekonomisk
(eller social) natur. Lika klart är, att resultaten måste utvinnas med
historisk metod, och för utomstående kan polemiken i saken närmast
noteras som ett belägg bland andra på samrörets särskilt stora roll
inom samhällsforskningen.
Utom forskningens främjande, som både den Bergquistiska kommitten och årets riksdagsbeslut närmast tagit sikte på, ligger naturligtvis ett stort behov av vetenskaplig och högre praktisk utbildning
bakom kravet på samhällsvetenskaplig upprustning. Det gäller att
göra kraven på fördjupad kunskap och på elementärt sinne för vetenskaplig metod erkända inom det kvalificerade samhällsarbetet Man
står då särskilt inför praktiska uppgifter i fråga om kompetenskrav och examina för offentlig tjänst; en början till aktuell samhälls- 458
Saml! ällsvetenskaperna
orientering var bLirvidlag att inriitta pol. mag.-examen (1933), och
fortsättning i andra riktningar förberedes i vidsträcktare sammanhang än det hiir betraktade. Ett allmänt och lika angeläget spörsmål
gäller emellertid de sakliga betingelserna och möjligheterna för samhällsforskning på svBnsk botten.
Redan vårt lands traditioner inom utredningsväsen och statistik
skapar ett ovanligt gynnsamt utgångsläge. Serierna SOU och SOS
gömmer många prov på verklig forskning och bildar sammanlagt en
modern samhällshistorisk materialsamling med få motstycken. I ett
sti)rrc historiskt perspektiv gäller motsvarande om våra ämbetsarkiv, viil bevarade och genom den gamla kollegiala diskussionsmetoden ovanligt upplysande som de är. Den starka kontinuiteten i svensk
utveckling gör det lättare att ställa företelser i historisk belysning
än i liinder med mer dramatisk rikskriinika. Att våra förvaltningstraditioner fortsätter och frodas innebär, att möjligheterna att genomföra givande »intensivundersökningar» är goda. Som uppgiftslämnare hör nog svenska folket till de tåligaste och samvetsgrannaste.
Man får dock hoppas, att herrar socialforskare inte skadar sin sak
genom överdrivet bruk av formulärmetoden.
Hur vill man nu tiinka sig den sakliga inriktningen av en upprustad svensk socialvetenskap~ För grundforskningen har vi i form av
en exempelsamling fått intressanta synpunkter av en tidigare kommitte, den som stått fadder till forskningsrådet (SOU 1944: 19). Man
finner där bl. a. skisserande rubriker till rena metodundersökningar:
metod för befolkningsinventering av anormaliteten, metod för medicinsk psykologisk inventering av skolbarn. Andra samhällstyper
än Medelby lockar till intensivundersökning: blandad kommun, fiskcliige. I andra fall erbjuder sig den representativa undersökningsmetoden eller det stort planerade stickprovet, så för den invandrande
landsbygdsungdomens anpassning i storstaden. Ideologiska företeelser kan med fördel ses inte enbart historiskt utan i en metodisk
kombination: syndikalismen historiskt-sociologiskt, de politiska partierna historiskt-geografiskt. Inom modern ekonomisk historia är
bl. a. de många och märkliga bladen om vår kapitalmarknads utveckling och om Norrbottenmalmerna oskrivna. Ekonomiska ämnen är
särskilt talrika i exempelsamlingen, men oftare från en kombinerad
synpunkt än renodlade: verkningar pä niiringslivet av inträffade och
förväntade förändringar i befolkningens tillväxt och åldersfördelning,
»det fria avtalets» försvinnande inom skilda delar av affärs- och
näringslivet, konkursens, konkurRsurrogatens och utmiitningens sociala och ekonomiska betydelse.
Omedelbart framgår bl. a. samarbetets stora räckvidd socialvetcnskaJ)erna emellan och därutöver med t. ex. medicinen oeh juridiken.
Kombinationen av skilda tillvägagångssiitt och synpunkter blottar
redan på tankeexperimentets stadiurn stora brister i samhällsbetraktelsens och samhällsstudietf-i hävdvunna inrutning, och rika möjligheter till nyHkapande närmanden hbigrar. Kravet på att ge just grundforskningen Hin chans belyses bl. a. av metodikens avgörande betydelse både på kombinerade och på i oeh för sig för oss nya arbets- 459
Tom Söderberg
fält. Nästan lika klart belyser emellertid vårt urval, att grundforskning och målforskning är kommunicerande kärl. Principiellt vill man
tänka sig impulsernas ström endast i riktning från det grundläggande
till det tillämpande. I praktiken strömmar, som förut antytts, råmaterial och halvfabrikat också i omvänd riktning, och från de samhälleliga arbetsfälten kommer rätteligen också viktiga beställningar
på nya grunder att bygga nya framsteg på, såsom beställningar på
nya metoder för massundersökningar av människor och förhållanden.
När sålunda socialforskningen blir till en del bestämd av aktuella
kunskapsbehov och när ändamålen mer eller mindre tillhör den politiska sfären, skymtar man lätt en särskild fara för vetenskapens frihet just på detta område. Begäret efter resultat i en viss riktning,
t. ex. en sådan socialpsykologisk syn på det fria avtalets försvinnande, som talar för vidgad reglering av arbetsmarknaden, kan tänkas inkräkta på det förutsättningslösa sanningssökandet. Medicin
och teknik står så gott som helt fria från sådana inflytelser, som däremot fortfarande är högst allvarliga inom teologin med dess ännu
starka förankring i statskyrkoväsen och »den rena läran». I svensk
miljö av idag är väl faran för politisk färgläggning av själva grundforskningen inte stor. Men det blir viktigt att från början dra gränsen skarp inte så mycket mellan avhandlingarna och utredningarna
som inom de senare mellan demonstrationen av fakta och de politiska
rekomendationerna. Det gäller en boskillnad av det genomgripande
slag som Gunnar Myrdal i sitt fack dragit upp i sitt uppmärksammade ungdomsverk »Vetenskap och politik i nationalekonomien»
(1930) – och som han varken i boken eller i livet prickfritt iakttagit.
Kortast sagt kommer faran från ideologierna och kan i ytterlighetsfall bestå i den statsbärande ideologins försåtliga ockupation av även
vetenskapen, i känd stil. Det nutida svenska och allmänt västerländska tillståndet med någorlunda jämspelta, allmänt utbredda och oklart
uppfattade samhällsåskådningar är den snart sagt bästa tänkbara
miljön för saklig socialforskning. Men fullgod är den långifrån. Den
intellektuella redligheten kräver fortsatt och rent av skärpt uppsikt
– inte minst därför att steget till ideologisk ockupation visserligen
är långt men också svårt att i förstone upptäcka.
Enligt exempelsamlingen och alla tecken blir vår socialforsknings
ämnesval väsentligen svenskt, och bör bli det. Det nationella grunddraget inom humanistisk vetenskap får emellertid inte tas som något
givet. Ty uppgiften är i sista hand att lämna bidrag till en helhetsbild genom att söka det allmängiltiga bakom det speciella. Ett första
bud blir då att arbeta i oavlåtlig kontakt med omvärlden, att utbyta
resultat genom tidskrifterna, att över hela linjen hålla det jämförande
studiet vid makt o. s. v. Här finns den lärda världsrepublikens traditioner att bygga vidare på, och det stora problemet för en nationellt orienterat socialforskning faller i stället inom det mycket och
med skäl omstridda »folklynnets» idesfär. Nationalkaraktärens begrepp måste forskningen i de flesta sammanhang helt avvisa. I sitt
rätta sammanhang åter – man kunde säga: det regionalt socialpsykologiska – måste det vara en central vetenskaplig uppgift att om- 460
Samhällsvetenskaperna
pröva detta begrepp och reducera det till sina påvisbara proportioner
och beståndsdelar. Om t. ex., som jag för min del tror, huvudbeståndsdelen inte alls är biologisk utan en komponent av det nationella sociala arvet – är »socialkaraktär» – då är socialforskningens principiella möjligheter helt andra än om varje folk har sitt väsens lag.
I det senare fallet vore det ju meningslöst att söka efter allmänna
lagar med avseende på det allra väsentligaste, människornas sociala
beteende. I stället finge man en svensk, en dansk, en italiensk sociologi etc.
Svaret ger sig ur frågeställningen och skall ej nu utläggas vidare.
Vi är tillbaka vid dessa betraktelsers huvudpunkt. Förutom att vilja
vara nationellt och alltigenom ideologiskt fördomsfri måste svensk
socialforskning, när den nu är på väg att ta mandom, klart sträva
efter att infoga sig som ett naturligt led i en världsomspännande
fackgemenskap. Den skall visserligen bringa vidgad och vidsyntare
kunskap om just det svenska samhällslivets betingelser, med dess
yttre och eventuellt inre egenart. Den skall vara inställd på samma
sätt till så närliggande indelningar som Norden eller olika svenska
landsdelar, liksom till socialgrupperna. Men den skall framför allt
uppfatta sig som en ringa del i ett allmänt och till sin väsentliga
natur allmängiltigt kunskapande om samhällslivet- ett kunskapande
som med tiden kan bli till saklighetens stora strålkastare genom det
samhälleliga världsmörkret.
4fit
_…:
KRING ETT SVENSKT UPPRUSTNINGSBESLUT
Av fil. d:r TOM SÖDERBERG, Linköping
EFTER mycket dröjsmål kunde riksdagen 12 juli i år klubbfästa
början till en tidsenlig utbyggnad av ramen kring svensk samhällsvetenskap. Programmet för den s. k. socialforskningen har flera utredningar bakom sig och åtminstone en ytterligare kommitte framför sig. Den viktiga begränsningen i årets vetenskapliga upprustningsetapp över huvud är nämligen, att de -allmänna högskolorna
och även flera specialhögskolor inte kommit med, i det de enskilda
högskolornas ekonomi i den låga räntans och den höga fondbeskattningens tid måste bli ett besvärligt kapitel för sig. Planen att i Svensk
Tidskrift ge en orientering har också försenats; det följande är en
bearbetning av ett halvårsgammalt bidrag kring socialforskningskommittens då färska betänkande, som emellertid är grundläggande
både för årets etapp och för en förväntad fortsättning. Eftersom dess
bättre gott samförstånd har rått om huvudpunkterna hittills, lägges
här tyngdpunkten på en allmän blick på samhällsvetenskapernas
ställning och i synnerhet på den centrala sociologin, men med tanke
särskilt på vårt lands behov och möjligheter.
Sociologin är en helt ung vetenskap. Dess praktiska användning
– metodisk social verklighetsanalys som led i samhällsarbetet – befinner sig i sin begynnelse. Ännu är det inte tal om att politikerna
skulle vara förtrogna med sociala beteendemönster eller »lagar», ty
dessa har knappast blivit allmängiltigt och klart formulerade. Allra
minst är det fråga om att verklig samhällsforskning skulle tillåtas
att vägleda den stora politiken med dess omätliga möjligheter att
framkalla eller undvika massolyckor. Den politiska striden förs
ännu i ett djupt mörker av okunnighet om samhällslivets allmänna
villkor och om människagruppernas sätt att reagera, och den går
därför från överraskning till överraskning. Den som siar om en tid,
då striden skall dämpas av begär efter fördjupad kunskap och av
möjligheter att vinna den, han framstår ännu som en utopist.
För tvåhundra år sedan skulle det dock verkat lika utopiskt att
förespå, att ekonomi skulle bli en vetenskap och som sådan finna regelbunden och ingripande användning i samhällsarbetet Men i vår
tid har den ekonomiska forskningens upplysningstjänst åt politiken
äntligen blivit en vardagsföreteelse, som visserligen behöver växa
454
Samhiillsvetenskaperna
mycket ännu i både omfattning och anseende. Ännu för en mansålder
sedan rådfrågades nationalekonomerna föga vid den ekonomisk-politiska planeringen, och »det praktiska livets män» talade gärna med
förakt om »teoretikerna». Sociologin åter har ännu inte hunnit fram
till att föraktas – den är ju nästan okänd. Vår parallell ger emellertid ingen ledning för den fortsatta takten, utan mycket tyder pil
att ett genombrott för den praktiska sociologin inte är avlägset.
Förhoppningarna om både sociologins och de speciella samhällsvetenskapernas framtid i Sverige kan nu främst knytas till resultatet av socialforskningskommitten under landshövding Bergquists
ledning, det i nov. 1946 framlagda »Betänkande angående socialvetenskapernas ställning vid universitet och högskolor m. m.». Utgångspunkten var det omsider erkända faktum, att den moderna samhällsforskningen över huvud kommit till sen och långsam utveckling hos
oss. Eftersackningen måste nu övervinnas med krafttag, och ett omfattande program för den akademiska utbyggnaden på området framlades. Sakens praktiska sida förtjänar all uppmärksamhet och har
också rönt det av statsmakterna, så långt man hunnit gå vidare. Men
läget innebär också en uppfordran att göra den samhällsvetenskapliga saken bättre känd och att bidra till större klarhet om vad dm1
gäller. Här måste väg röjas av dem, som lyssnar till tidens röst ur
idebildningens och samhällsarbetets förenade synpunkter. Den nästan
totala frånvaron av en svensk sociologi ger anledning att då först
stanna inför denna centrala vetenskap.
Allmännast och starkt motiverat är att från positivismen räkna
det allmänna samhällsstudiets övergång till vetenskap. Comte införde
i sitt huvudarbete Cours etc. (1830-42) tormen sociologi, och Herbert
Spencer fyllde den mod ett rikt innehåll. Deras analys var präglad
av naturvetenskapliga tankebegrepp och utmynnade i att uppställa
allm~inna utvecklingslagar för samhällslivet. Föreställningen om
»lagar» i analogi med naturlagar och om pålitligt fortgående utveckling eller framåtskridande i det mänskliga har sedan dess undergrävts
genom världens gång och teoretiskt sett framför allt av den revolutionerande nyare psykologin, men det grundläggande antagandet om
något slag av lagbundenhet och därmed förutsebarhet måste dock
fasthållas. »Sociologiska lagar utgör erfarenhetsmässigt grundade
sannolikhetor eller statistiska generalisationer av det sociala beteendets utveckling, i don män detta kan tolkas och förstås», lyder Londonprofessorn Ginsbergs formulering. Det finns sålunda on allmän
eller teoretisk sociologi, men med långt blygsammare aktuella anspråk iin i don optimistiska begynnelsen. Vidare har intresset förskjutits från 11rimitiva folk och förhistoriska stadier, vilket dominerade i de stora utvecklingssyntesernas skede, och samlats kring detaljundersökningar av det moderna samhället. Ämnets nya utveckling
har då främst bestått i utbildningen av en egen metodik för fältundersökning, massobservation och analys av insamlat material. En sådan
forskning krii.ver en avsevärd institutionsmässig utrustning oeh bedrives övervägande som grupparbete. De anglosaxiska länderna,
främst USA, har härvid gått i spetsen, och ett exempel på vad socio- 455
,- .
Tom Söderberg
login nu kan bjuda i allmänfattlig form är makarna Lynds »1\fiddletown» (1929), som fått en svensk parallell i Allwood-Ranemarks »Medelby» (1943). Som en utlöpare av amerikansk sociologi framstår
också opinionsundersökningen – Gallupmetoden – som blixtbelyser
vetenskapens praktiska brukbarhet som upplysningstjänst.
Sociologin har ännu inte helt funnit sin form och är tills vidare
svår att entydigt definiera och klart avgränsa. Det senast berörda
har kallats speciell sociologi och spelar väsentligen över ett begränsat
fält av i gängse mening sociala förhållanden. Den ensam kan uppenbarligen inte leda fram till en vetenskaplig helhetssyn på samhällslivet. En allmän sociologi behövs som ram kring alla speciella samhällsvetenskaper – för att bringa deras resultat i inbördes samband
och utkristallisera sanningar om samhällslivets gemensamma villkor,
och med utsikt att en gång bli fruktbärande även på den politiska
scenen. När ämnet nu skall införas vid våra lärosäten, gäller det att
.för den begränsande och mest närliggande aspekten inte förbise den
allmännare. Vi behöver något förmer än motsvarigheter på ett högre
plan till våra socialinstitut, som utbildar socialvårdande och kommunala tjänstemän.
Som socialvetenskaper räknade forskningskommitten sociologi, nationalekonomi, statskunskap, statistik, ekonomisk historia, modern
historia och kulturgeografi. Hit hör också specialämnen vid fackhögskolorna såsom företagsekonomi och ekonomisk geografi samt
vidare socialpsykologi, som hos oss ingått i iimnet praktisk filosofi.
Väljes denna avgränsning- andra är givetvis möjliga – har vi hittills blott få helt samhällsvetenskapliga professurer. Uppsala och
Lund uppvisar tre var, i nationalekonomi, statskunskap och statistik.
Stockholms högskola har sex och Göteborg två, medan de båda storstädernas handelshögskolor har tillsammans elva. Av de filosofiska
fakulteternas lärostolar upptar samhällsforskningen mindre än 8 procent, medan den nordamerikanska jämförelsesiffran är 20 a 25 och
Holland har 80 samhällsvetenskapliga professurer. Lika stor del eller
större är bristen på biträdande lärare. Undernäringen består bl. a.
i att de numera oöverskådligt stora ämnena geografi och historia
inte blivit uppdelade i ett par specialfack, vilket visserligen möter
påtagliga men inte oöverkomliga studietekniska svårigheter. Redan
den aktuella tillströmningen till de befintliga samhällsvetenskapliga
facken skulle påkalla ungefär en fördubbling av lärarkrafterna.
Den bättre ställningen vid fackhögskolorna visar att den praktiska
utbildningen fått ett stort försprång framför »grundforskningen».
Försprång har också »målforskningen» eller det tillämpade samhällsvetenskapliga studiet, bl. a. genom att statistiska ämbetsverk och
offentligt utredningsväsen nått en hög standard och en rik utveckling
i Sverige. Det typiskt nya är emellertid det organiserade näringslivets »utredningsinstitut», som kunde kallas en motsvarighet till
storindustrins laboratorier såsom komplement till den eftersackade
tekniska forskningsutrustningen vid lärosätena. Ur sin synpunkt
räknade kommitten till åtta utredningsinstitut eller liknande, nämligen för industrin, bankerna, Kooperativa ]~örbundet, Landsorgani- 456
Samhällsvetenskaperna
sationen, Lantbruksförbundet och olika sidor av handelslivet; därtill
får läggas konjunkturinstitutet. Uppenbarligen vittnar också detta
om stora ytterligare behov av akademisk forskning och skolning i
samhällsarbetets· tjänst.
Efter denna blick på den svenska professurkartans vita fläckar –
inom en enda akademisk världsdel – skulle man ju önska förslag
och beslut om en lång rad nya lärostolar och lärda inrättningar. I
svensk praktik går man emellertid i sådana ting varligt fram. Det
särskilt nedslående var att kommitten inte ’kunde upptäcka någon
svensk sociolog och därför ville ställa själva det centrala ämnet inom
gruppen på framtiden. Vi har några yngre forskarbegåvningar med
sociologisk inriktning, och tanken var att lära upp ett par av dem
som utiandsstipendiater och att i början eventuellt också inkalla en
utländsk fackman. Sedermera har dock Torgny Segerstedt j :r befunnits värdig att få sin praktiskt filosofiska Uppsalaprofessur omdöpt
till sociologi, d. v. s. delad så att hans nuvarande ämne blir ledigt.
Segerstedts lärargärning har både genom sin art och sin inriktning
gett goda skäl för denna del-lösning, som alltså ger oss en början
till ett sociologiskt universitetsstudium (om man inte vill räkna
Gustaf Steffens spekulativt inriktade framträdande på området vid
seklets början).
Föreslagna och beslutade är nu vidare professurer i kulturgeografi
vid bägge universiteten – på så sätt att ämnet delas och nuvarande
innehavare får välja mellan kultur- och natursidan av sitt ämne –
samt en andra ekonomisk professur i Uppsala, som i det ämnet
länge haft särskilt stort behov av förstärkning. I övrigt har man
i år nöjt sig med dels principbeslut och dels biträdande lärarbefattningar, som framdeles efter omständigheterna kan förhöjas
till professorlig värdighet. Principbesluten är emellertid så tänkta
och avfattade, att de verkligen inom rimlig tid skola kunna föras ut i
livet. Det gäller en sammansatt Lundaprofessurs renodling till ämnet
nationalekonomi samt vid bägge universiteten psykologi- och pedagogikprofessurens delning och historieämnets underindelning genom
att ge modern politisk och social historia särskilda företrädare. En
blygsammare ställning tilldelas t. v. den ekonomiska historien, som i
gengäld skall få sina representanter omedelbart. Jämte en biträdande
religionshistoriker i Uppsala blir de två ekonomiska historikerna de
första bärarna av namnet preceptor, den av universitetsberedningen
uppfunna nya titeln för biträdande professorer. Termen har nämligen förbehållits ordinarie sådana lärare med (minst) docentkompetens; inom samhällsvetenskaperna har ytterligare beslutats medhjälpare på förordnande och arvode, nämligen vid det sydsvenska lärosätet i sociologi och i nationalekonomi jämte socialpolitik och på
bägge hållen i statskunskap och i statistik.
Av socialforskningskommittens program återstår efter detta främst
att sörja för en fortsättning på Eli F. Heckschers lärargärning i
Stockholm, där man vill tänka sig en första ordinarie professur i
ekonomisk historia, samt att ytterligare utbygga apparaten särskilt
i de mest omfattande och frekventerade ämnena: nationalekonomin,
31- 470~7 Sven87c Tidskrift 1947 457
..
Tom Söderberg
historien och geografin. Därom skall inte här spekuleras vidare, liksom också de nya anordningarna till docenters och doktoranders
bästa lämnas utanför. Det behövs emellertid inte bara befattningar
och stipendier utan inte minst för samhällsvetenskapernas verksamma
bedrivande också lokaler, maskiner och annan organisation, alltså
tidsenliga institutioner. Socialforskningskommitterade har tänkt sig
en stor, för flertalet samhällsämnen gemensam institution vid varje
lärosäte; den skulle bl. a. utrustas med de dyrbara moderna hålkortsanläggningarna för det statistiska arbetet. Det är en tidsenligt och
intressant utformad tanke, som tar sikte inte minst på grupparbetets
roll på området och som skulle skapa en ram för den fortsatta utbyggnaden. Ämnesgruppen tänkes också organiserad i särskilda sektioner eller fakulteter. slutligen upptogs ett tidigare utarbetat men
undanskjutet förslag att för samhällsvetenskaperna – liksom inom
flera andra akademiska ämnesgrupper- inrätta ett forskningsråd för
att upprätthålla kontakten med de utomakademiska intressena på
området och svara för utdelningen av bl. a. stora statliga forskningsanslag.
Denna yttre och inre organisation av samhällsvetenskapernas helhet är ännu mestades framtidsmusik Man måste givetvis allra först
skaffa lärare i nya ämnen, resp. fler lärare i gamla och stora ämnen.
Vad därutöver blivit beslutat är forskningsrådet. Alternativa skisser har varit i omlopp. Enligt ett förslag skulle de olika lärosätena
– d. v. s. deras samhällsprofessorer – var för sig stå fadder, enligt
två andra skulle däremot basindelningen ske i ämnesgrupper, och då
går det också lättare att ge »utredningsinstituten» en ski:ilig roll vid
själva tillsättningen av rådet. Enligt det segrande förslaget, som
återgår på universitetskanslern, blir rådet indelat i sex grupper, så
att t. ex. nationalekonomi, ekonomisk historia och konjunkturinstitutet får en gemensam representant, och statsmakterna får givetvis
sina kunganämnda förträdare. Jämte denna detalj om forskningsrådets uppbyggnad har bara en enda varit särskilt omstridd i slutskedet, nämligen den ekonomiska historiens ställning. Frågan har
gällt, om ämnet skall anses väsentligen som en del av historien eller
som i lika mån baserad på den ekonomiska teorin. Teoretiskt står
sig givetvis den senare, av Eli Heckscher förfäktade meningen, eftersom själva frågeställningarna på området bör vara av ekonomisk
(eller social) natur. Lika klart är, att resultaten måste utvinnas med
historisk metod, och för utomstående kan polemiken i saken närmast
noteras som ett belägg bland andra på samrörets särskilt stora roll
inom samhällsforskningen.
Utom forskningens främjande, som både den Bergquistiska kommitten och årets riksdagsbeslut närmast tagit sikte på, ligger naturligtvis ett stort behov av vetenskaplig och högre praktisk utbildning
bakom kravet på samhällsvetenskaplig upprustning. Det gäller att
göra kraven på fördjupad kunskap och på elementärt sinne för vetenskaplig metod erkända inom det kvalificerade samhällsarbetet Man
står då särskilt inför praktiska uppgifter i fråga om kompetenskrav och examina för offentlig tjänst; en början till aktuell samhälls- 458
Saml! ällsvetenskaperna
orientering var bLirvidlag att inriitta pol. mag.-examen (1933), och
fortsättning i andra riktningar förberedes i vidsträcktare sammanhang än det hiir betraktade. Ett allmänt och lika angeläget spörsmål
gäller emellertid de sakliga betingelserna och möjligheterna för samhällsforskning på svBnsk botten.
Redan vårt lands traditioner inom utredningsväsen och statistik
skapar ett ovanligt gynnsamt utgångsläge. Serierna SOU och SOS
gömmer många prov på verklig forskning och bildar sammanlagt en
modern samhällshistorisk materialsamling med få motstycken. I ett
sti)rrc historiskt perspektiv gäller motsvarande om våra ämbetsarkiv, viil bevarade och genom den gamla kollegiala diskussionsmetoden ovanligt upplysande som de är. Den starka kontinuiteten i svensk
utveckling gör det lättare att ställa företelser i historisk belysning
än i liinder med mer dramatisk rikskriinika. Att våra förvaltningstraditioner fortsätter och frodas innebär, att möjligheterna att genomföra givande »intensivundersökningar» är goda. Som uppgiftslämnare hör nog svenska folket till de tåligaste och samvetsgrannaste.
Man får dock hoppas, att herrar socialforskare inte skadar sin sak
genom överdrivet bruk av formulärmetoden.
Hur vill man nu tiinka sig den sakliga inriktningen av en upprustad svensk socialvetenskap~ För grundforskningen har vi i form av
en exempelsamling fått intressanta synpunkter av en tidigare kommitte, den som stått fadder till forskningsrådet (SOU 1944: 19). Man
finner där bl. a. skisserande rubriker till rena metodundersökningar:
metod för befolkningsinventering av anormaliteten, metod för medicinsk psykologisk inventering av skolbarn. Andra samhällstyper
än Medelby lockar till intensivundersökning: blandad kommun, fiskcliige. I andra fall erbjuder sig den representativa undersökningsmetoden eller det stort planerade stickprovet, så för den invandrande
landsbygdsungdomens anpassning i storstaden. Ideologiska företeelser kan med fördel ses inte enbart historiskt utan i en metodisk
kombination: syndikalismen historiskt-sociologiskt, de politiska partierna historiskt-geografiskt. Inom modern ekonomisk historia är
bl. a. de många och märkliga bladen om vår kapitalmarknads utveckling och om Norrbottenmalmerna oskrivna. Ekonomiska ämnen är
särskilt talrika i exempelsamlingen, men oftare från en kombinerad
synpunkt än renodlade: verkningar pä niiringslivet av inträffade och
förväntade förändringar i befolkningens tillväxt och åldersfördelning,
»det fria avtalets» försvinnande inom skilda delar av affärs- och
näringslivet, konkursens, konkurRsurrogatens och utmiitningens sociala och ekonomiska betydelse.
Omedelbart framgår bl. a. samarbetets stora räckvidd socialvetcnskaJ)erna emellan och därutöver med t. ex. medicinen oeh juridiken.
Kombinationen av skilda tillvägagångssiitt och synpunkter blottar
redan på tankeexperimentets stadiurn stora brister i samhällsbetraktelsens och samhällsstudietf-i hävdvunna inrutning, och rika möjligheter till nyHkapande närmanden hbigrar. Kravet på att ge just grundforskningen Hin chans belyses bl. a. av metodikens avgörande betydelse både på kombinerade och på i oeh för sig för oss nya arbets- 459
Tom Söderberg
fält. Nästan lika klart belyser emellertid vårt urval, att grundforskning och målforskning är kommunicerande kärl. Principiellt vill man
tänka sig impulsernas ström endast i riktning från det grundläggande
till det tillämpande. I praktiken strömmar, som förut antytts, råmaterial och halvfabrikat också i omvänd riktning, och från de samhälleliga arbetsfälten kommer rätteligen också viktiga beställningar
på nya grunder att bygga nya framsteg på, såsom beställningar på
nya metoder för massundersökningar av människor och förhållanden.
När sålunda socialforskningen blir till en del bestämd av aktuella
kunskapsbehov och när ändamålen mer eller mindre tillhör den politiska sfären, skymtar man lätt en särskild fara för vetenskapens frihet just på detta område. Begäret efter resultat i en viss riktning,
t. ex. en sådan socialpsykologisk syn på det fria avtalets försvinnande, som talar för vidgad reglering av arbetsmarknaden, kan tänkas inkräkta på det förutsättningslösa sanningssökandet. Medicin
och teknik står så gott som helt fria från sådana inflytelser, som däremot fortfarande är högst allvarliga inom teologin med dess ännu
starka förankring i statskyrkoväsen och »den rena läran». I svensk
miljö av idag är väl faran för politisk färgläggning av själva grundforskningen inte stor. Men det blir viktigt att från början dra gränsen skarp inte så mycket mellan avhandlingarna och utredningarna
som inom de senare mellan demonstrationen av fakta och de politiska
rekomendationerna. Det gäller en boskillnad av det genomgripande
slag som Gunnar Myrdal i sitt fack dragit upp i sitt uppmärksammade ungdomsverk »Vetenskap och politik i nationalekonomien»
(1930) – och som han varken i boken eller i livet prickfritt iakttagit.
Kortast sagt kommer faran från ideologierna och kan i ytterlighetsfall bestå i den statsbärande ideologins försåtliga ockupation av även
vetenskapen, i känd stil. Det nutida svenska och allmänt västerländska tillståndet med någorlunda jämspelta, allmänt utbredda och oklart
uppfattade samhällsåskådningar är den snart sagt bästa tänkbara
miljön för saklig socialforskning. Men fullgod är den långifrån. Den
intellektuella redligheten kräver fortsatt och rent av skärpt uppsikt
– inte minst därför att steget till ideologisk ockupation visserligen
är långt men också svårt att i förstone upptäcka.
Enligt exempelsamlingen och alla tecken blir vår socialforsknings
ämnesval väsentligen svenskt, och bör bli det. Det nationella grunddraget inom humanistisk vetenskap får emellertid inte tas som något
givet. Ty uppgiften är i sista hand att lämna bidrag till en helhetsbild genom att söka det allmängiltiga bakom det speciella. Ett första
bud blir då att arbeta i oavlåtlig kontakt med omvärlden, att utbyta
resultat genom tidskrifterna, att över hela linjen hålla det jämförande
studiet vid makt o. s. v. Här finns den lärda världsrepublikens traditioner att bygga vidare på, och det stora problemet för en nationellt orienterat socialforskning faller i stället inom det mycket och
med skäl omstridda »folklynnets» idesfär. Nationalkaraktärens begrepp måste forskningen i de flesta sammanhang helt avvisa. I sitt
rätta sammanhang åter – man kunde säga: det regionalt socialpsykologiska – måste det vara en central vetenskaplig uppgift att om- 460
Samhällsvetenskaperna
pröva detta begrepp och reducera det till sina påvisbara proportioner
och beståndsdelar. Om t. ex., som jag för min del tror, huvudbeståndsdelen inte alls är biologisk utan en komponent av det nationella sociala arvet – är »socialkaraktär» – då är socialforskningens principiella möjligheter helt andra än om varje folk har sitt väsens lag.
I det senare fallet vore det ju meningslöst att söka efter allmänna
lagar med avseende på det allra väsentligaste, människornas sociala
beteende. I stället finge man en svensk, en dansk, en italiensk sociologi etc.
Svaret ger sig ur frågeställningen och skall ej nu utläggas vidare.
Vi är tillbaka vid dessa betraktelsers huvudpunkt. Förutom att vilja
vara nationellt och alltigenom ideologiskt fördomsfri måste svensk
socialforskning, när den nu är på väg att ta mandom, klart sträva
efter att infoga sig som ett naturligt led i en världsomspännande
fackgemenskap. Den skall visserligen bringa vidgad och vidsyntare
kunskap om just det svenska samhällslivets betingelser, med dess
yttre och eventuellt inre egenart. Den skall vara inställd på samma
sätt till så närliggande indelningar som Norden eller olika svenska
landsdelar, liksom till socialgrupperna. Men den skall framför allt
uppfatta sig som en ringa del i ett allmänt och till sin väsentliga
natur allmängiltigt kunskapande om samhällslivet- ett kunskapande
som med tiden kan bli till saklighetens stora strålkastare genom det
samhälleliga världsmörkret.
4fit
_…: