Dagens frågor
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Drn 5 okt. 1947.
Förstakam- Vid årets förstakammarval intresserade som vanligt parmarvalen. tifördeln inge.n minst, ty denna kan ju beriiimas i förväg
nästan på millimetern. I stället fångade personvalet uppmärksamheten.
På den socialdemokratiska kanten drog J. A. Biirg i Katrineholm
sina färde ur det hus, där han spelat en roll större än de flesta icke
partiledare. Trots sina 76 år var den förutvarande rallaren och förrådsförvaltaren in i det sista, bevillningsutskottets ordförande och i
denna sin egenskap otroligt vital. För de borgerliga var han i allt
för hög grad hr Wigforss’ tj~instvillige homma d’affaires. Men ingen
kunde neka denna välnyanserat intelligente, i umgänget sirlige, i
debatten diplomatiskt smidige arbetarveteran sin högaktning och respekt. :Mer än de flesta hade »fader Bärg» den politiska instinkten i
blodet, och få har i så hög grad som han förmått tillägna sig den
gamla förstakammarkulturen.
Finansminister Wigforss gick tillbaka till första kammaren, där
han 1919 gjorde sin parlamentariska debut. Många trodde att han
samtidigt skulle göra det utträde ur regeringen, som han förhandsvis
bebådat. Allt tyder dock nu på att hr \Vigforss ämnar möta 1948 års
riksdag från regeringsbänken. Hans maktbegär gör det siikerligen
svårt för honom att bryta upp från regeringen, även om uppgörandet
av 1948 års statsverksproposition kan bli ett infernaliskt problem.
Mest överraskande var att landshövding Bergquist slogs ut av sitt
parti, trots dess två mandatvinster. Orsaken var tydligen gammalt
groll från samlingsregeringens tid. Alla erkänna att hr Bergquists
avgång betyder förlust för riksdagen av en osedvanligt stor administrativ kapacitet. Givetvis kommer han att iindock spela en stor roll
som vår mest anlitade kommitteordförandc. Men det var egendomligt
att just ordföranden i kommitten angående riksdagens arbetsformer
skulle slås ut till den riksdag, då det blivande betänkandet mänskligt
att döma skall behandlas. Och ännu mer förvånar det, att folkpartiet nu andra gången inom en kort tid ratar en av landets mest betydande jurister. För två år sedan förfor partiet på enahanda vis
med f. justitieminister Gärde. Lägger man härtill, att f. landshövdingen och regeringsrådet Linner föll för åldersstrecket för ett år
sedan, att häradshövding Siljeström genom högerns mandatförlust för
två år sedan också lämnade riksdagen och att f. statsrådet och borgmästaren Linder ej återvänder tilll948 års riksdag, kan man verkligen
tala om att riksdagen på kort tid åderlåtits på en stor del av sin
juridiska sakkunskap, vars ersättande inte blir lätt i dessa intresserepresentationens tider. Ingen kan bestrida, att första kammarens lagdebatter under de senare åren legat på mycket hög nivå och inte stått
iildre perioder efter. Och det är första kammaren, som nu gjort förlusterna.
462
Dagens frågor
Kring Maison de Det var i medio av 1880-talet som man började inse,
SuMe i Paris. att den svenske industriledaren måste samtidigt vara
köpman, om han med utsikt till framgång ville konkurrera med utländska företag på deras egen mark. Det hade länge varit vanligt,
att t. ex. de svenska järnbruken sålt sina produkter genom de stora
handelshusen i utlandet. Endast ett järnbruk hade brutit mot denna
kutym och blev därigenom en pionjär för det moderna, svenska exportsystemet. Det var Sandvikens järnverk. Redan vid sin start
stod detta järnverk fullkomligt fritt. Dess grundare, Göran Fredrik
Göransson, och övriga ledande män inom bolaget togo försäljningen
i egna händer. De voro på en gång industriidkare och internationella
köpmän. De etablerade agenturer och dotterbolag på den ena utländska marknaden efter den andra. Den franska marknaden var en av
de första, där Sandviken organiserade en egen försäljningsagentur.
Många andra svenska industriföretag började snart tillämpa Sandvikens system. Antalet utlandssvenska handelshus ökades snabbt.
Före krigsutbrottet 1939 fanns det i utlandet mer än 700 svenska
firmor, förutom svenska storindustriers filialer (AGA, ASEA, Boforskoncernen, L. M. Ericsson, Fagersta, Sandviken, Stora Kopparberg,
Separator, SKF, STAB, skogsindustrierna, Uddeholm m. fl.).
Det är först och främst de svenska produkternas gedigna kvalitet
och deras icke lyxbetonade karaktär, som bidragit till att Sverige
vunnit en ansedd position på världsmarknaden. De utlandssvenska
filialerna ha presterat ett utmärkt introduktionsarbete för svenska
varor på de europeiska och transoceana marknaderna. Överallt bevaka svenska köpmän viktiga kommersiella intressen för Sverige.
Att förverkligandet av Sandvikens och andra svenska storindustriers exportorganisatoriska projekt började i Paris, var ju helt
naturligt. Seinemetropolen var alltsedan 1890-talet det affärscentrum,
som den efter prövningsåren 1940-1944 kanske så småningom åter
torde bli. Det är i denna förhoppning, som den svenska exportindustrien nu ansett sig böra realisera det länge diskuterade förslaget att
i Paris etablera ett Maison de Suede, som måhända blir typen för
liknande svenska institutioner i andra metropoler.
J ag minns från min 16-åriga vistelse i Paris under det glada och
ljusnande 1920-talet och det alltmer förstämda och mörknande 1930-
talet, att Maison-systemet lancerades i en Paristidning just med
tanke på en intensifiering av de kommersiella och kulturella förbin,delserna mellan Frankrike och Sverige. Systemet diskuterades i
de franska affärskretsar, med vilka jag kom i beröring tack vare
vänner i Parispressen. Man framhöll, att visserligen voro de stora,
svenska exportindustrierna sedan gammalt väl inarbetade på den
franska marknaden, men de franska exportörerna och importörerna
ville också gärna komma i kontakt med den intressanta, svenska
småindustrien och medelstora företag samt med svenska export- och
importfirmor, som intevororepresenterade i Paris. Liksom ett Maison
de France i Stockholm skulle möjliggöra en mera allsidig kontakt
med den franska affärsvärlden, kunde ett Maison de Suede i Paris
så småningom utvidga de franska förbindelserna såväl i Kontinental- 463
..
!
Dagens frågor
Frankrike som i kolonierna och protektoraten med Sveriges handel
och industri samt ytterligare vidga de gamla relationerna med den
svenska storindustrien. Därjämte skulle Maison-systemet åstadkomma
en för exportörer och importörer tidsbesparande centralisering av
vederbörande lands officiella och kommersiella institutioner i en enda
byggnad, där åtminstone förarbetet till realiserandet av olika affärsprojekt kunde utföras.
Men man påpekade också, att ett Maison de Suede vid sidan av
den svenska reklamen även borde ge Parissvenskarna och resenärer
från Sverige informationer om Frankrikes näringsliv och ledande
franska handels- och industriföretag, vilket skulle skapa en goodwill inom Sveriges franska affärsklienteL Man kan aldrig vara nog
artig och uppmärksam mot en kund och hans hemland. Fransmännen
äro svaga för »le beau geste», och finge de vid ett besök i Maison de
Suede även se en god och smakfull reklam för franskt kultur- och
näringsliv, skulle helt säkert deras intresse för den svenska industriens produkter stegras. Den bästa reklamen för Sverige i Paris’
Maison de Suede vore en reklam även för Frankrike. En sådan
geste vore både svensk och fransk, ty gentillesse är ett utmiirkande
drag för bägge folken.
Givetvis bör också turismen – fransmännens resor i Sverige och
de svenska Parisresenärernas till franska landsorten, till Rivieran,
Algier, Marocko och Tunis – ha sin plats i Maison de Suede. Detta
önskemål är redan delvis realiserat. Man vill även hoppas, att Maison
de Suede knyter bandet allt fastare mellan Frankrikes och Sveriges
andliga kultur. Svenska Institutet, som där har ett kontor, kommer
utan tvivel att i Frankrike, liksom i andra länder, på ett intelligent
och suggestivt sätt propagera för svensk odling vid sidan av Institutets informationsservice rörande Sveriges handel och industri.
Världshistorien lär oss, att Mercurius och Minerva inte gå skilda
vägar. De samverka. Mercurius har ofta banat väg för vetenskapens
och konstens gudinna och hon för näringslivets gud.
Maison de Suede i Paris blir inte bara ett säte för konsulatet, handelskammaren, den industriella och kommersiella informationsbyrån,
varuhallen (med varierande utställningar) och en svensk-fransk bank,
utan det är meningen att »Sveriges Hus» även skall inrymma ett
bibliotek och en bokhandel – svensk och fransk litteratur, också
facklitteratur, den franska levererad av akademiska bokhandeln i
Quartier Latin – en resebyrå, kombinerad med en press- och annonsbyrå för reklam i svenska och franska tidningar och tidskrifter samt
en svensk-fransk konsthall, en bio och en restaurant med svenska
och franska specialiteter. Särskilt biblioteket och bokhandeln få en
viktig mission att fylla.
Kort och gott: Maison de Suede blir med tiden ett allt för alla, där
det etableras kontakt, kulturell och kommersiell, och där en hel del
kan regleras på ett minimum av tid.
Läget är idealiskt – 127, avenue des Champs-Elysees – i Paris’
centrum, där fransk aktivitet och energi ger dagen en fascinerande
rytm, och där nattens Paris har en sällsam skönhet. Jean Gay.
464
Dagens frågor
Tjänstemännen, intresseorga- För någon tid sedan hade tidskriften Innisationerna och staten. dustritjänstemannen på ledande plats en
artikel under rubriken »Reflexioner om strid», som säkerligen många
tjänstemän med stort intresse tagit del av.
Vad som mest intresserar i artikeln är de reflexioner om förhållandet mellan staten och fackorganisationerna, som göras med hänvisning till sjöbefälskonflikten för någon tid sedan. Vi ta oss friheten
återge detta avsnitt av artikeln:
»När sjöbefälet för litet sedan gick till öppen strid, medförde det
att även manskapet i vissa fall fick mönstra av. Något knot förspordes emellertid inte för den sakens skull; manskapet ställde sig solidariskt med sjöbefälet. Som bekant ingrep däremot regeringen, och
det hotades med särskild lagstiftning som skulle innebära tvångsskiljedom. Anledningen till det sällsynta och uppseendeväckande varslet hänförde sig till de för landet i dess helhet skadliga verkningar,
som en fortgående eller utvidgad konflikt skulle ha medfört. Under
denna hårda press kom en uppgörelse till stånd, trots att sjöbefälet
icke kunde säga sig vara tillfreds med de villkor som uppgörelsen
innebar.
Att inte Fartygsbefälsföreningen föll för den nära tillhands liggande
frestelsen att låta hela saken drivas till sin spets och ta en av lagstiftning frampressad skiljedom bör hela fackförenings-Sverige, både
arbetsgivare och arbetstagare vara tacksamma för. I realiteten skulle
en sådan tvångsskiljedom ha inneburit, att en fjärde instans med i
alla situationer avgörande befogenheter tillskapats ovanpå de tre nu
verkande statliga medlingsinstanserna i arbetskonflikter: opartisk
ordförande, förlikningsman och medlingskommission. En sådan
tvångsskiljedom, en gång tillämpad, kunde ha fått en sådan prejudicerade verkan, att man sedan i de flesta kritiska konfliktsituationer
frestats att lägga det slutliga avgörandet i statens hand. Ena gången
skulle det kunna vara arbetsgivareparten, som inte skulle ha något
emot en sådan tvångsskiljedom, andra gången arbetstagarparten.
Följden av detta skulle bli, att de fackliga organisationerna till slut
skulle de facto förlora sin fria ställning, den naturliga maktbalansen
mellan arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna skulle rubbas
och leda till att en omvärdering av de nuvarande organisationernas
betydelse, uppgifter och arbetssätt vore påkallad. För alla parter och
för näringslivet i dess helhet är det förvisso lyckligast att anställningsvillkor och löner får utformas genom fria överenskommelser
och fri kraftmätning mellan de berörda parterna utan statlig tvångsinblandning.»
Till detta skulle vi vilja tillägga: Ha inte de fackliga organisationerna redan nu de facto förlorat sin fria ställning, då de anse sig ha
anledning frångå sina ur egen synpunkt fullt berättigade krav inför
ett statligt hoU Har inte den naturliga maktbalansen mellan arbetsgivare- och arbetstagarorganisationerna redan rubbats~
Tidskriften Industritjänstemannen lägger i full överensstämmelse
med sin neutrala politiska ställning endast fackliga aspekter på frå-
gan. De rådande och blivande förhållandena på området äro emeller- 465
..
!
Dagens frågor
tid helt beroende av den politiska utvecklingen i landet, och detta
utgör förvisso ett fullgott skäl för att frågan tas upp till diskussion
även i sitt politiska sammanhang.
Det har vid många tillfällen och i många olika sammanhang betonats, att fackorganisationerna icke skulle kunna effektivt bevaka
arbetstagarnas intressen i ett socialiserat samhälle. Av ovanstående
citat framgår emellertid med all önskvärd tydlighet, att effektiviteten
redan nu har sin begränsning, och orsaken till det förhållandet är
främst att söka i de nuvarande maktägandenas inställning till förhållandet mellan staten och människan. Det är ofrånkomligt, att organisationernas förmåga att göra sig gällande kommer att avta i
den mån statens inflytande på olika områden kommer att öka. Det är
inte bara tjänstemännen utan alla arbetstagare, som ha anledning
att allvarligt begrunda detta.
Tjänstemännen ha emellertid anledning att särskilt ägna frågan
sin uppmärksamhet. I ett icke helt socialiserat och totalitärt samhälle
ha de ur väljarsynpunkt mera betydelsfulla arbetarmassorna större
möjlighet att öva inflytande på de maktägande än vad tjänstemännen
ha. Detta förhållande är ännu mera påtagligt så länge de maktägande
politikerna äro ekonomiskt beroende av arbetarnas fackorganisationer. Det är därför naturligt att i en strid mellan statens intressen
och arbetarnas intressen under sådana förhållanden staten i viss mån
kan komma att falla undan, medan i en strid mellan statliga intressen och tjänstemannaintressen tjänstemännen icke kunna räkna med
statens välvilja i samma utsträckning. Den som lir intresserad av
dessa förhållanden skall icke ha svårt att finna tillämpliga exempel
i våra dagars samhälle. I en helt socialiserad och totalitär stat mister
givetvis de maktägande sitt intresse för arbetarnas pengar och väljarstöd, och då komma arbetarna i exakt samma situation som tjänstemännen.
Under gångna tider har tjänstemännen tillhört den grupp, som vid
ekonomiska kriser och konflikter hårdast fått sitta emellan, och detta
har till största delen berott på, att man på det hållet saknat lämpliga
organisationer, som kunnat bevaka kårens intressen. Sammanhållning och samhörighetskänsla äro egenskaper, som i mycket ringa utsträckning varit utmärkande för gångna tiders tjänstemän. Ett intensivt och målmedvetet arbete har emellertid utförts då det gällt att
skapa effektiva tjänstemannaorganisationer med god sammanhållande anda, och man har nu hunnit ganska långt på den vägen. Medlemstillslutningen är i regel mycket god, och som exempel må endast
nämnas, att Svenska Industritjänstemannaförbundet under de senaste åren haft så stor tillslutning av nya medlemmar, att den blåaste
optimist för tio år sedan väl knappast vågade drömma om något
dylikt.
Men det skulle väl vara en ödets ironi, om nu, då tjänstemannaorganisationerna äntligen börja kunna utträtta något, samhället tillåtes
omdanas på ett sådant sätt, att dessa organisationer berövas sin förmåga att göra sig gällande. Det är ett oerhört värdefullt arbete som
utförts men som då skulle vara förgäves. Det hjälper icke med starka
466
Dagens frågor
organisationer med 100-procentig medlemstillslutning, om man vid
varje tillfälle måste ha statens tysta medgivande för att få använda
dem.
Just detta förhållande att staten till synes oundvikligt skall få en
sådan avgörande ställning kan emellertid också komma att verka
återhållande på den fortsatta utvecklingen av tjänstemannaorganisationerna. Medlemstillslutningen sker ju där helt på frivillighetens
grund, och det är ju ganska naturligt att intresset för att lägga ner
arbete och pengar i en organisation, som man har anledning förmoda
icke skall kunna fylla sin uppgift, blir minimalt. Det vore mycket
olyckligt om det skulle gå därhän, och det är endast tjänstemännen
själva som kan hindra en sådan utveckling. Det gäller nu för tjänstemännen att i ökad utsträckning ta aktiv del i det politiska arbetet.
Tyvärr har det nog varit så, att den politiska aktiviteten bland
tjänstemännen på många håll varit synnerligen svag. Har man emellertid nu lyckats väcka tjänstemännens fackliga medvetande så är det
också på hög tid att även väcka till liv deras politiska medvetande.
Tidskriften Industritjänstemannen varnar för en utveckling som
skulle leda till »att en omvärdering av de nuvarande organisationernas betydelse, uppgifter och arbetssätt vore påkallad». Det är endast
genom en målmedveten politisk verksamhet man kan arbete för att
hindra en sådan utveckling. Det ligger givetvis i tjänstemännens
intresse att få med män från de egna leden bland dem, som styra och
ställa i stat och kommun. Men det gäller framför allt att samtidigt
se till, att den anda, som nu är den förhärskande bland riksdagsmajoriteten, utbytes mot en annan, en anda, som kännetecknas av mera
förtroende för den enskilda människans förmåga och ansvar. När
man i tjänstemannakretsar nu tydligen är på det klara med faran av
ett statligt förmyndarskap över de egna organisationerna, borde det
vara en naturlig följd, att man såg till att ett sådant förmyndarskap
icke får komma till stånd.
E. Gertre.
Den schweiziska neutrali- Det schweiziska edsförbundet har under FN:s
tetens historia. tid större svårigheter att bevara sin traditionella neutralitetspolitik, än det haft på NF:s tid. Då beviljades som
bekant Schweiz genom Londondeklarationen vissa speciella privilegier, vilka i dag endast svårligen kunna sammanjämkas med FN:s
stadga. Bland de allierade stormakter, som i dag äro tongivande inom
FN, har ordet neutralitet fått en mer stämningsmässig än sakligt motiverad dålig klang. Från ledande håll i Schweiz gör man häremot giHlande, att det lilla alplandets rätt till neutralitet icke på något sätt
verkar prejudicerande, eftersom intet annat land skulle kunna göra
liknande anspråk. Denna tes motiveras med att Schweiz’ »ständiga»
neutralitet av Wienkongressen 1815 uttryckligen erkändes gagna »hela
Europas sanna intressen». Schweiz är också berett att kompensera
denna sin priviligierade särställning genom speciella förpliktelser och
prestationer.
Med hänsyn till den ringa förståelse för sådana tankegångar bland
467
..
Dagens frågor
de ledande stormakterna är det värt att beakta den ingående argumentering för den schweiziska ståndpunkten, som nyligen presterats
av Baseluniversitetets historiker professor Edgar Bonjour i en grundlig och väldokumenterad bok.1 Man har i allmänhet varit böjd för
att förklara Schweiz’ neutralitetsvilja med landets nationellt blandade befolkning, men får nu veta, att neutralitetstanken ursprungligen ej haft något samband härmed. Det är först under 1800-talets senare hälft, som man börjar ta politisk hänsyn till de tysk-, franskoch italiensktalande delarnas kulturella samhörighet med de stora
grannfolken av samma tungomål. För uppkomsten av neutralitetspolitiken spelade landets konfessionella klyvning i en reformerad
majoritet och en betydande katolsk minoritet en vida större roll.
Ingen har f. ö. tydligen underkänt denna religionspolitiska motivering för ett »stillasittande» vid stora internationella konflikter än
Gustaf II Adolf, vilken faktiskt föreslog de protestantiska schweizarna en religionsallians. Hans fordringar av den eventuellt förbundne voro emellertid så stora, att alpdalarnas och övre Rhendalens
invånare snart tappade all sin krigiska entusiasm. Enligt Bonjours
datering gjordes detta diplomatiska feldrag, som författaren tillskriver den store svenske konungen, måhända först under Kristinas förmyndarregering. Ånnu starkare än den schweiziska befolkningens
konfessionella splittring har edsförbundets federativa statsskick verkat på den utrikespolitiska neutraliteten. Krigspolitik hade krävt
centralisering. Redan under 1500-talets första hälft avstodo emellertid
schweizarna för sitt statsförbunds skull från varje maktbetonad utrikespolitik och närmade sig neutralitetsprincipen. Ekonomiska och
militärpolitiska skäl ha i huvudsak tillkommit först senare.
Motståndare till den schweiziska neutraliteten voro i tur och ordning alla de makter, vilka sökt vinna begernonien i Europa. Det var
t. ex. på den Heliga Alliansens tid Metternichs Österrike, vid en annan
tidpunkt Frankrike och redan i sin första ännu liberalt färgade begynnelse 1800- och 1900-talens stortyska rörelse. Men motståndare till
neutraliteten voro också alla de strömningar i själva Schweiz representerade, som ville ge den europeiska politiken en enhetlig färg, vare
sig det gällde den katolska klerikalismen eller det »Unga Europas»
radikala ideer.
Förutsättningen för den schweiziska neutralitetens upprätthållande
har alltid varit existensen av någon europeisk jämvikt. I sina strä-
vanden att skapa eller bevara en sådan internationell balans närmade
sig edsförbundets politik tidvis den brittiska stormaktsdiplomatiens
linje. Om jämvikten i Europa övergick till en alltför enhetlig europeisk konsert, såsom just under Heliga Alliansens första tid, var
detta farligt för småstaternas oberoende. Åven när Schweiz självt
höll det för nödvändigt att söka avrunda sina gränser, måste en sådan
politik bli ofördelaktig för landets neutralitetslinje.
1 Edgar Bonjour, Geschichte der schweizerischen Neutralität. Drei Jahrhunderte
eidgenössischer Aussenpolitik. Basel 1947, Verlag Helbing und Lichtenhahn, 434
sid., 20: 50 Sfr.
468
Dagens frågor
Huvudförtjänsten av Bonjours bok ligger däri att han noga undersökt och uttömmande framställt sambandet mellan neutralitetsprincip och Schweiz’ särproblem under nyare tid, Hans bok utgör därför
en värdefull utrikespolitisk komplettering till sådana framställningar
av schweizisk inrikespolitik som Baselprofessorn Eduard His’ omfångsrika historia av den nyare schweiziska statsrätten eller den på
ett centralproblem koncentrerade boken om Schweiz’ regeringssätt av
Elis Håstad. Bonjour påvisar, att legotrupperna till utlandet under
tidigare sekler icke försvårade den schweiziska neutraliteten utan
stundom rentav först möjliggjort den. Åven genommarschrätten för
olika mäktiga grannstater hade vid olika tidpunkter helt olika verkningar. Ånnu under 1800-talets andra hälft betraktades den i vissa fall
såsom helt harmlös. Ingående behandlas även det neutrala landets
flyktingspolitik, som tidvis ansågs som så viktig, att fredens bevarande gjordes beroende av den. Ju mera framställningen närmar sig
vår tid, desto tydligare blir det, att neutralitetens upprätthållande
ytterst blivit beroende av det lilla alplandets egna försvarskrafter.
Bokens styrka ligger i att alla dessa frågor ej behandlas abstrakt.
Författaren illustrerar dem såsom äkta historiker genom händelsernas
gång. Därigenom har avhandlingen också blivit en tilltalande och
relativt lättsmält mycket åskådlig lektyr. Liksom i en miniatyrspegel återges här ett stycke europeisk historia, och en rad politiska
frågor, som också äro av betydelse för Sverige, får sitt historisKa
perspektiv. Ett land, som för en ytlig främling synes vara en från
alla världspolitikens stormar skyddad idyll, visas ha varit i ständigt
beroende av kontinentens öden. Varje internationell organisation,
som saknar detta »Europas hjärta», kommer att förbli behäftad med
en kvantitativt måhända mindre betydande men kvalitativt mycket
kännbar defekt.
l. B.
Med anledning av inlägget i häfte 5 om »Försvaret och effektivitetshöjningens förutsättning» har Svensk Tidskrift från löjtnant C. G. Tiselius,
Ulriksdal, fått mottaga följande inlägg:
nFörsvaret och effektivitetshöj- Ett hjärtligt tack till teknolog Östningens förutsättning.>> En replik. berg. För en aktiv officer blir teknolog Östbergs positiva inställning till ens egen, självtagna uppgift
en källa till förhoppningar och ökad tro på denna. Då teknolog Östberg med sådant allvar diskuterar denna fråga, kan man kanske
hoppas på, att flera av våra yngre studerande verkligen önska göra
en insats i detta avseende. Tänk, om vi kunde få till stånd en diskussion, en samling om och kring försvaret av positiv ungdom, en
samling, som inte går ut på romantiserad propaganda eller demagogisk smutskastning, utan på helhjärtat, realistiskt utredande av
försvarstankens och den »fredstida» försvarsviljans problem med ledstjärnan: ett effektivt försvar, uppbyggt och effektiviserat av hela
folkets känsla och frivilliga offer i tid, pengar och krafter.
Ett effektivt utnyttjande av värnpliktstjänstgöringen, ett hundra- 469
.-
Dagens frågor
procentigt »medarbete» från de värnpliktigas sida är inte enbart beroende av befälets förmåga, entusiasm och ansvarskänsla. Men vi
»avsäga» oss aldrig detta ansvar och »resignera» inte, vilket teknolog
Östberg låter påskina. Det vore ytterst beklagligt, om denna uppfattning grundats under värnpliktstjänstgöringen.
Försvaret är vårt folks, och därmed är officeren bunden till folkets
vilja och beslut. Detta binder i någon mån hans möjligheter, men
ökar också ansvaret och glädjen inför uppgiften, så länge folket ger
sitt försvar ett stöd och också självt känner ansvar för detsamma.
»Kommer man i vidare kretsar på det klara med, att det verkligen
fordras en kraftansträngning, ger sig måhända svaret av sig självt»
säger författaren. Låt o s s då börja, och låt inte insiindaren bli blott
ett hugskott, utan en impuls till denna kraftansträngning.
Carl-Gustaf Tiselius.
»Vår officiella I häfte 6 hade professor Helge Kökerih vid Yaleuniengelska.» versitetet publicerat en uppsats, »Vår officiella engelska». Svensk Tidskrifts redaktion fann syftet med professor Kökeritz’ artikel så vällovligt, att vi ogiirna önskade göra några beskärningar i den temperamentsfulla uppsatsen. Vi funno det riktigt att
låta denne för svensk kultur nitälskande utlandssvensk fritt och
ohämmat delge en svensk publik sina erfarenheter och synpunkter.
Ä ven publikationer, som haft någon medlem av tidskriftens redaktionsmedlemmar till författare, fick professor Kökeritz sålunda kritisera utan något genmäle. Emellertid förekorn i professor Kökeritz’
uppsats en mycket kategorisk nedsättning av viirdet av broschyren
»The forest, Sweden’s Greatest Natural Asset», vilken professor Kö-
keritil fann >>förfelad>>. Med anledning härav har för Svensk Tidskrifts redaktion företetts en serie av uttalanden från U. S. A., Canada,
Holland, Schweiz, Storbritannien, Australien o. s. v., enligt vilka
skriften tilldragit sig stort intresse och högt värdesatts. Vi äro angelägna att här meddela detta. Samtidigt vilja vi betona att professor
Kökeritz’ uttalande givetvis aldrig kunnat avse ett fackrnannamiissigt
bedömande av denna skrift utan endast återgivit en för svensk kulturförmedling intresserad lekmans intryck – mot vilket emellertid
som nyss sagts skola stiillas de många utländska läsarnas lovord.
Utg. au Svensk Tidskrift.
470
Drn 5 okt. 1947.
Förstakam- Vid årets förstakammarval intresserade som vanligt parmarvalen. tifördeln inge.n minst, ty denna kan ju beriiimas i förväg
nästan på millimetern. I stället fångade personvalet uppmärksamheten.
På den socialdemokratiska kanten drog J. A. Biirg i Katrineholm
sina färde ur det hus, där han spelat en roll större än de flesta icke
partiledare. Trots sina 76 år var den förutvarande rallaren och förrådsförvaltaren in i det sista, bevillningsutskottets ordförande och i
denna sin egenskap otroligt vital. För de borgerliga var han i allt
för hög grad hr Wigforss’ tj~instvillige homma d’affaires. Men ingen
kunde neka denna välnyanserat intelligente, i umgänget sirlige, i
debatten diplomatiskt smidige arbetarveteran sin högaktning och respekt. :Mer än de flesta hade »fader Bärg» den politiska instinkten i
blodet, och få har i så hög grad som han förmått tillägna sig den
gamla förstakammarkulturen.
Finansminister Wigforss gick tillbaka till första kammaren, där
han 1919 gjorde sin parlamentariska debut. Många trodde att han
samtidigt skulle göra det utträde ur regeringen, som han förhandsvis
bebådat. Allt tyder dock nu på att hr \Vigforss ämnar möta 1948 års
riksdag från regeringsbänken. Hans maktbegär gör det siikerligen
svårt för honom att bryta upp från regeringen, även om uppgörandet
av 1948 års statsverksproposition kan bli ett infernaliskt problem.
Mest överraskande var att landshövding Bergquist slogs ut av sitt
parti, trots dess två mandatvinster. Orsaken var tydligen gammalt
groll från samlingsregeringens tid. Alla erkänna att hr Bergquists
avgång betyder förlust för riksdagen av en osedvanligt stor administrativ kapacitet. Givetvis kommer han att iindock spela en stor roll
som vår mest anlitade kommitteordförandc. Men det var egendomligt
att just ordföranden i kommitten angående riksdagens arbetsformer
skulle slås ut till den riksdag, då det blivande betänkandet mänskligt
att döma skall behandlas. Och ännu mer förvånar det, att folkpartiet nu andra gången inom en kort tid ratar en av landets mest betydande jurister. För två år sedan förfor partiet på enahanda vis
med f. justitieminister Gärde. Lägger man härtill, att f. landshövdingen och regeringsrådet Linner föll för åldersstrecket för ett år
sedan, att häradshövding Siljeström genom högerns mandatförlust för
två år sedan också lämnade riksdagen och att f. statsrådet och borgmästaren Linder ej återvänder tilll948 års riksdag, kan man verkligen
tala om att riksdagen på kort tid åderlåtits på en stor del av sin
juridiska sakkunskap, vars ersättande inte blir lätt i dessa intresserepresentationens tider. Ingen kan bestrida, att första kammarens lagdebatter under de senare åren legat på mycket hög nivå och inte stått
iildre perioder efter. Och det är första kammaren, som nu gjort förlusterna.
462
Dagens frågor
Kring Maison de Det var i medio av 1880-talet som man började inse,
SuMe i Paris. att den svenske industriledaren måste samtidigt vara
köpman, om han med utsikt till framgång ville konkurrera med utländska företag på deras egen mark. Det hade länge varit vanligt,
att t. ex. de svenska järnbruken sålt sina produkter genom de stora
handelshusen i utlandet. Endast ett järnbruk hade brutit mot denna
kutym och blev därigenom en pionjär för det moderna, svenska exportsystemet. Det var Sandvikens järnverk. Redan vid sin start
stod detta järnverk fullkomligt fritt. Dess grundare, Göran Fredrik
Göransson, och övriga ledande män inom bolaget togo försäljningen
i egna händer. De voro på en gång industriidkare och internationella
köpmän. De etablerade agenturer och dotterbolag på den ena utländska marknaden efter den andra. Den franska marknaden var en av
de första, där Sandviken organiserade en egen försäljningsagentur.
Många andra svenska industriföretag började snart tillämpa Sandvikens system. Antalet utlandssvenska handelshus ökades snabbt.
Före krigsutbrottet 1939 fanns det i utlandet mer än 700 svenska
firmor, förutom svenska storindustriers filialer (AGA, ASEA, Boforskoncernen, L. M. Ericsson, Fagersta, Sandviken, Stora Kopparberg,
Separator, SKF, STAB, skogsindustrierna, Uddeholm m. fl.).
Det är först och främst de svenska produkternas gedigna kvalitet
och deras icke lyxbetonade karaktär, som bidragit till att Sverige
vunnit en ansedd position på världsmarknaden. De utlandssvenska
filialerna ha presterat ett utmärkt introduktionsarbete för svenska
varor på de europeiska och transoceana marknaderna. Överallt bevaka svenska köpmän viktiga kommersiella intressen för Sverige.
Att förverkligandet av Sandvikens och andra svenska storindustriers exportorganisatoriska projekt började i Paris, var ju helt
naturligt. Seinemetropolen var alltsedan 1890-talet det affärscentrum,
som den efter prövningsåren 1940-1944 kanske så småningom åter
torde bli. Det är i denna förhoppning, som den svenska exportindustrien nu ansett sig böra realisera det länge diskuterade förslaget att
i Paris etablera ett Maison de Suede, som måhända blir typen för
liknande svenska institutioner i andra metropoler.
J ag minns från min 16-åriga vistelse i Paris under det glada och
ljusnande 1920-talet och det alltmer förstämda och mörknande 1930-
talet, att Maison-systemet lancerades i en Paristidning just med
tanke på en intensifiering av de kommersiella och kulturella förbin,delserna mellan Frankrike och Sverige. Systemet diskuterades i
de franska affärskretsar, med vilka jag kom i beröring tack vare
vänner i Parispressen. Man framhöll, att visserligen voro de stora,
svenska exportindustrierna sedan gammalt väl inarbetade på den
franska marknaden, men de franska exportörerna och importörerna
ville också gärna komma i kontakt med den intressanta, svenska
småindustrien och medelstora företag samt med svenska export- och
importfirmor, som intevororepresenterade i Paris. Liksom ett Maison
de France i Stockholm skulle möjliggöra en mera allsidig kontakt
med den franska affärsvärlden, kunde ett Maison de Suede i Paris
så småningom utvidga de franska förbindelserna såväl i Kontinental- 463
..
!
Dagens frågor
Frankrike som i kolonierna och protektoraten med Sveriges handel
och industri samt ytterligare vidga de gamla relationerna med den
svenska storindustrien. Därjämte skulle Maison-systemet åstadkomma
en för exportörer och importörer tidsbesparande centralisering av
vederbörande lands officiella och kommersiella institutioner i en enda
byggnad, där åtminstone förarbetet till realiserandet av olika affärsprojekt kunde utföras.
Men man påpekade också, att ett Maison de Suede vid sidan av
den svenska reklamen även borde ge Parissvenskarna och resenärer
från Sverige informationer om Frankrikes näringsliv och ledande
franska handels- och industriföretag, vilket skulle skapa en goodwill inom Sveriges franska affärsklienteL Man kan aldrig vara nog
artig och uppmärksam mot en kund och hans hemland. Fransmännen
äro svaga för »le beau geste», och finge de vid ett besök i Maison de
Suede även se en god och smakfull reklam för franskt kultur- och
näringsliv, skulle helt säkert deras intresse för den svenska industriens produkter stegras. Den bästa reklamen för Sverige i Paris’
Maison de Suede vore en reklam även för Frankrike. En sådan
geste vore både svensk och fransk, ty gentillesse är ett utmiirkande
drag för bägge folken.
Givetvis bör också turismen – fransmännens resor i Sverige och
de svenska Parisresenärernas till franska landsorten, till Rivieran,
Algier, Marocko och Tunis – ha sin plats i Maison de Suede. Detta
önskemål är redan delvis realiserat. Man vill även hoppas, att Maison
de Suede knyter bandet allt fastare mellan Frankrikes och Sveriges
andliga kultur. Svenska Institutet, som där har ett kontor, kommer
utan tvivel att i Frankrike, liksom i andra länder, på ett intelligent
och suggestivt sätt propagera för svensk odling vid sidan av Institutets informationsservice rörande Sveriges handel och industri.
Världshistorien lär oss, att Mercurius och Minerva inte gå skilda
vägar. De samverka. Mercurius har ofta banat väg för vetenskapens
och konstens gudinna och hon för näringslivets gud.
Maison de Suede i Paris blir inte bara ett säte för konsulatet, handelskammaren, den industriella och kommersiella informationsbyrån,
varuhallen (med varierande utställningar) och en svensk-fransk bank,
utan det är meningen att »Sveriges Hus» även skall inrymma ett
bibliotek och en bokhandel – svensk och fransk litteratur, också
facklitteratur, den franska levererad av akademiska bokhandeln i
Quartier Latin – en resebyrå, kombinerad med en press- och annonsbyrå för reklam i svenska och franska tidningar och tidskrifter samt
en svensk-fransk konsthall, en bio och en restaurant med svenska
och franska specialiteter. Särskilt biblioteket och bokhandeln få en
viktig mission att fylla.
Kort och gott: Maison de Suede blir med tiden ett allt för alla, där
det etableras kontakt, kulturell och kommersiell, och där en hel del
kan regleras på ett minimum av tid.
Läget är idealiskt – 127, avenue des Champs-Elysees – i Paris’
centrum, där fransk aktivitet och energi ger dagen en fascinerande
rytm, och där nattens Paris har en sällsam skönhet. Jean Gay.
464
Dagens frågor
Tjänstemännen, intresseorga- För någon tid sedan hade tidskriften Innisationerna och staten. dustritjänstemannen på ledande plats en
artikel under rubriken »Reflexioner om strid», som säkerligen många
tjänstemän med stort intresse tagit del av.
Vad som mest intresserar i artikeln är de reflexioner om förhållandet mellan staten och fackorganisationerna, som göras med hänvisning till sjöbefälskonflikten för någon tid sedan. Vi ta oss friheten
återge detta avsnitt av artikeln:
»När sjöbefälet för litet sedan gick till öppen strid, medförde det
att även manskapet i vissa fall fick mönstra av. Något knot förspordes emellertid inte för den sakens skull; manskapet ställde sig solidariskt med sjöbefälet. Som bekant ingrep däremot regeringen, och
det hotades med särskild lagstiftning som skulle innebära tvångsskiljedom. Anledningen till det sällsynta och uppseendeväckande varslet hänförde sig till de för landet i dess helhet skadliga verkningar,
som en fortgående eller utvidgad konflikt skulle ha medfört. Under
denna hårda press kom en uppgörelse till stånd, trots att sjöbefälet
icke kunde säga sig vara tillfreds med de villkor som uppgörelsen
innebar.
Att inte Fartygsbefälsföreningen föll för den nära tillhands liggande
frestelsen att låta hela saken drivas till sin spets och ta en av lagstiftning frampressad skiljedom bör hela fackförenings-Sverige, både
arbetsgivare och arbetstagare vara tacksamma för. I realiteten skulle
en sådan tvångsskiljedom ha inneburit, att en fjärde instans med i
alla situationer avgörande befogenheter tillskapats ovanpå de tre nu
verkande statliga medlingsinstanserna i arbetskonflikter: opartisk
ordförande, förlikningsman och medlingskommission. En sådan
tvångsskiljedom, en gång tillämpad, kunde ha fått en sådan prejudicerade verkan, att man sedan i de flesta kritiska konfliktsituationer
frestats att lägga det slutliga avgörandet i statens hand. Ena gången
skulle det kunna vara arbetsgivareparten, som inte skulle ha något
emot en sådan tvångsskiljedom, andra gången arbetstagarparten.
Följden av detta skulle bli, att de fackliga organisationerna till slut
skulle de facto förlora sin fria ställning, den naturliga maktbalansen
mellan arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna skulle rubbas
och leda till att en omvärdering av de nuvarande organisationernas
betydelse, uppgifter och arbetssätt vore påkallad. För alla parter och
för näringslivet i dess helhet är det förvisso lyckligast att anställningsvillkor och löner får utformas genom fria överenskommelser
och fri kraftmätning mellan de berörda parterna utan statlig tvångsinblandning.»
Till detta skulle vi vilja tillägga: Ha inte de fackliga organisationerna redan nu de facto förlorat sin fria ställning, då de anse sig ha
anledning frångå sina ur egen synpunkt fullt berättigade krav inför
ett statligt hoU Har inte den naturliga maktbalansen mellan arbetsgivare- och arbetstagarorganisationerna redan rubbats~
Tidskriften Industritjänstemannen lägger i full överensstämmelse
med sin neutrala politiska ställning endast fackliga aspekter på frå-
gan. De rådande och blivande förhållandena på området äro emeller- 465
..
!
Dagens frågor
tid helt beroende av den politiska utvecklingen i landet, och detta
utgör förvisso ett fullgott skäl för att frågan tas upp till diskussion
även i sitt politiska sammanhang.
Det har vid många tillfällen och i många olika sammanhang betonats, att fackorganisationerna icke skulle kunna effektivt bevaka
arbetstagarnas intressen i ett socialiserat samhälle. Av ovanstående
citat framgår emellertid med all önskvärd tydlighet, att effektiviteten
redan nu har sin begränsning, och orsaken till det förhållandet är
främst att söka i de nuvarande maktägandenas inställning till förhållandet mellan staten och människan. Det är ofrånkomligt, att organisationernas förmåga att göra sig gällande kommer att avta i
den mån statens inflytande på olika områden kommer att öka. Det är
inte bara tjänstemännen utan alla arbetstagare, som ha anledning
att allvarligt begrunda detta.
Tjänstemännen ha emellertid anledning att särskilt ägna frågan
sin uppmärksamhet. I ett icke helt socialiserat och totalitärt samhälle
ha de ur väljarsynpunkt mera betydelsfulla arbetarmassorna större
möjlighet att öva inflytande på de maktägande än vad tjänstemännen
ha. Detta förhållande är ännu mera påtagligt så länge de maktägande
politikerna äro ekonomiskt beroende av arbetarnas fackorganisationer. Det är därför naturligt att i en strid mellan statens intressen
och arbetarnas intressen under sådana förhållanden staten i viss mån
kan komma att falla undan, medan i en strid mellan statliga intressen och tjänstemannaintressen tjänstemännen icke kunna räkna med
statens välvilja i samma utsträckning. Den som lir intresserad av
dessa förhållanden skall icke ha svårt att finna tillämpliga exempel
i våra dagars samhälle. I en helt socialiserad och totalitär stat mister
givetvis de maktägande sitt intresse för arbetarnas pengar och väljarstöd, och då komma arbetarna i exakt samma situation som tjänstemännen.
Under gångna tider har tjänstemännen tillhört den grupp, som vid
ekonomiska kriser och konflikter hårdast fått sitta emellan, och detta
har till största delen berott på, att man på det hållet saknat lämpliga
organisationer, som kunnat bevaka kårens intressen. Sammanhållning och samhörighetskänsla äro egenskaper, som i mycket ringa utsträckning varit utmärkande för gångna tiders tjänstemän. Ett intensivt och målmedvetet arbete har emellertid utförts då det gällt att
skapa effektiva tjänstemannaorganisationer med god sammanhållande anda, och man har nu hunnit ganska långt på den vägen. Medlemstillslutningen är i regel mycket god, och som exempel må endast
nämnas, att Svenska Industritjänstemannaförbundet under de senaste åren haft så stor tillslutning av nya medlemmar, att den blåaste
optimist för tio år sedan väl knappast vågade drömma om något
dylikt.
Men det skulle väl vara en ödets ironi, om nu, då tjänstemannaorganisationerna äntligen börja kunna utträtta något, samhället tillåtes
omdanas på ett sådant sätt, att dessa organisationer berövas sin förmåga att göra sig gällande. Det är ett oerhört värdefullt arbete som
utförts men som då skulle vara förgäves. Det hjälper icke med starka
466
Dagens frågor
organisationer med 100-procentig medlemstillslutning, om man vid
varje tillfälle måste ha statens tysta medgivande för att få använda
dem.
Just detta förhållande att staten till synes oundvikligt skall få en
sådan avgörande ställning kan emellertid också komma att verka
återhållande på den fortsatta utvecklingen av tjänstemannaorganisationerna. Medlemstillslutningen sker ju där helt på frivillighetens
grund, och det är ju ganska naturligt att intresset för att lägga ner
arbete och pengar i en organisation, som man har anledning förmoda
icke skall kunna fylla sin uppgift, blir minimalt. Det vore mycket
olyckligt om det skulle gå därhän, och det är endast tjänstemännen
själva som kan hindra en sådan utveckling. Det gäller nu för tjänstemännen att i ökad utsträckning ta aktiv del i det politiska arbetet.
Tyvärr har det nog varit så, att den politiska aktiviteten bland
tjänstemännen på många håll varit synnerligen svag. Har man emellertid nu lyckats väcka tjänstemännens fackliga medvetande så är det
också på hög tid att även väcka till liv deras politiska medvetande.
Tidskriften Industritjänstemannen varnar för en utveckling som
skulle leda till »att en omvärdering av de nuvarande organisationernas betydelse, uppgifter och arbetssätt vore påkallad». Det är endast
genom en målmedveten politisk verksamhet man kan arbete för att
hindra en sådan utveckling. Det ligger givetvis i tjänstemännens
intresse att få med män från de egna leden bland dem, som styra och
ställa i stat och kommun. Men det gäller framför allt att samtidigt
se till, att den anda, som nu är den förhärskande bland riksdagsmajoriteten, utbytes mot en annan, en anda, som kännetecknas av mera
förtroende för den enskilda människans förmåga och ansvar. När
man i tjänstemannakretsar nu tydligen är på det klara med faran av
ett statligt förmyndarskap över de egna organisationerna, borde det
vara en naturlig följd, att man såg till att ett sådant förmyndarskap
icke får komma till stånd.
E. Gertre.
Den schweiziska neutrali- Det schweiziska edsförbundet har under FN:s
tetens historia. tid större svårigheter att bevara sin traditionella neutralitetspolitik, än det haft på NF:s tid. Då beviljades som
bekant Schweiz genom Londondeklarationen vissa speciella privilegier, vilka i dag endast svårligen kunna sammanjämkas med FN:s
stadga. Bland de allierade stormakter, som i dag äro tongivande inom
FN, har ordet neutralitet fått en mer stämningsmässig än sakligt motiverad dålig klang. Från ledande håll i Schweiz gör man häremot giHlande, att det lilla alplandets rätt till neutralitet icke på något sätt
verkar prejudicerande, eftersom intet annat land skulle kunna göra
liknande anspråk. Denna tes motiveras med att Schweiz’ »ständiga»
neutralitet av Wienkongressen 1815 uttryckligen erkändes gagna »hela
Europas sanna intressen». Schweiz är också berett att kompensera
denna sin priviligierade särställning genom speciella förpliktelser och
prestationer.
Med hänsyn till den ringa förståelse för sådana tankegångar bland
467
..
Dagens frågor
de ledande stormakterna är det värt att beakta den ingående argumentering för den schweiziska ståndpunkten, som nyligen presterats
av Baseluniversitetets historiker professor Edgar Bonjour i en grundlig och väldokumenterad bok.1 Man har i allmänhet varit böjd för
att förklara Schweiz’ neutralitetsvilja med landets nationellt blandade befolkning, men får nu veta, att neutralitetstanken ursprungligen ej haft något samband härmed. Det är först under 1800-talets senare hälft, som man börjar ta politisk hänsyn till de tysk-, franskoch italiensktalande delarnas kulturella samhörighet med de stora
grannfolken av samma tungomål. För uppkomsten av neutralitetspolitiken spelade landets konfessionella klyvning i en reformerad
majoritet och en betydande katolsk minoritet en vida större roll.
Ingen har f. ö. tydligen underkänt denna religionspolitiska motivering för ett »stillasittande» vid stora internationella konflikter än
Gustaf II Adolf, vilken faktiskt föreslog de protestantiska schweizarna en religionsallians. Hans fordringar av den eventuellt förbundne voro emellertid så stora, att alpdalarnas och övre Rhendalens
invånare snart tappade all sin krigiska entusiasm. Enligt Bonjours
datering gjordes detta diplomatiska feldrag, som författaren tillskriver den store svenske konungen, måhända först under Kristinas förmyndarregering. Ånnu starkare än den schweiziska befolkningens
konfessionella splittring har edsförbundets federativa statsskick verkat på den utrikespolitiska neutraliteten. Krigspolitik hade krävt
centralisering. Redan under 1500-talets första hälft avstodo emellertid
schweizarna för sitt statsförbunds skull från varje maktbetonad utrikespolitik och närmade sig neutralitetsprincipen. Ekonomiska och
militärpolitiska skäl ha i huvudsak tillkommit först senare.
Motståndare till den schweiziska neutraliteten voro i tur och ordning alla de makter, vilka sökt vinna begernonien i Europa. Det var
t. ex. på den Heliga Alliansens tid Metternichs Österrike, vid en annan
tidpunkt Frankrike och redan i sin första ännu liberalt färgade begynnelse 1800- och 1900-talens stortyska rörelse. Men motståndare till
neutraliteten voro också alla de strömningar i själva Schweiz representerade, som ville ge den europeiska politiken en enhetlig färg, vare
sig det gällde den katolska klerikalismen eller det »Unga Europas»
radikala ideer.
Förutsättningen för den schweiziska neutralitetens upprätthållande
har alltid varit existensen av någon europeisk jämvikt. I sina strä-
vanden att skapa eller bevara en sådan internationell balans närmade
sig edsförbundets politik tidvis den brittiska stormaktsdiplomatiens
linje. Om jämvikten i Europa övergick till en alltför enhetlig europeisk konsert, såsom just under Heliga Alliansens första tid, var
detta farligt för småstaternas oberoende. Åven när Schweiz självt
höll det för nödvändigt att söka avrunda sina gränser, måste en sådan
politik bli ofördelaktig för landets neutralitetslinje.
1 Edgar Bonjour, Geschichte der schweizerischen Neutralität. Drei Jahrhunderte
eidgenössischer Aussenpolitik. Basel 1947, Verlag Helbing und Lichtenhahn, 434
sid., 20: 50 Sfr.
468
Dagens frågor
Huvudförtjänsten av Bonjours bok ligger däri att han noga undersökt och uttömmande framställt sambandet mellan neutralitetsprincip och Schweiz’ särproblem under nyare tid, Hans bok utgör därför
en värdefull utrikespolitisk komplettering till sådana framställningar
av schweizisk inrikespolitik som Baselprofessorn Eduard His’ omfångsrika historia av den nyare schweiziska statsrätten eller den på
ett centralproblem koncentrerade boken om Schweiz’ regeringssätt av
Elis Håstad. Bonjour påvisar, att legotrupperna till utlandet under
tidigare sekler icke försvårade den schweiziska neutraliteten utan
stundom rentav först möjliggjort den. Åven genommarschrätten för
olika mäktiga grannstater hade vid olika tidpunkter helt olika verkningar. Ånnu under 1800-talets andra hälft betraktades den i vissa fall
såsom helt harmlös. Ingående behandlas även det neutrala landets
flyktingspolitik, som tidvis ansågs som så viktig, att fredens bevarande gjordes beroende av den. Ju mera framställningen närmar sig
vår tid, desto tydligare blir det, att neutralitetens upprätthållande
ytterst blivit beroende av det lilla alplandets egna försvarskrafter.
Bokens styrka ligger i att alla dessa frågor ej behandlas abstrakt.
Författaren illustrerar dem såsom äkta historiker genom händelsernas
gång. Därigenom har avhandlingen också blivit en tilltalande och
relativt lättsmält mycket åskådlig lektyr. Liksom i en miniatyrspegel återges här ett stycke europeisk historia, och en rad politiska
frågor, som också äro av betydelse för Sverige, får sitt historisKa
perspektiv. Ett land, som för en ytlig främling synes vara en från
alla världspolitikens stormar skyddad idyll, visas ha varit i ständigt
beroende av kontinentens öden. Varje internationell organisation,
som saknar detta »Europas hjärta», kommer att förbli behäftad med
en kvantitativt måhända mindre betydande men kvalitativt mycket
kännbar defekt.
l. B.
Med anledning av inlägget i häfte 5 om »Försvaret och effektivitetshöjningens förutsättning» har Svensk Tidskrift från löjtnant C. G. Tiselius,
Ulriksdal, fått mottaga följande inlägg:
nFörsvaret och effektivitetshöj- Ett hjärtligt tack till teknolog Östningens förutsättning.>> En replik. berg. För en aktiv officer blir teknolog Östbergs positiva inställning till ens egen, självtagna uppgift
en källa till förhoppningar och ökad tro på denna. Då teknolog Östberg med sådant allvar diskuterar denna fråga, kan man kanske
hoppas på, att flera av våra yngre studerande verkligen önska göra
en insats i detta avseende. Tänk, om vi kunde få till stånd en diskussion, en samling om och kring försvaret av positiv ungdom, en
samling, som inte går ut på romantiserad propaganda eller demagogisk smutskastning, utan på helhjärtat, realistiskt utredande av
försvarstankens och den »fredstida» försvarsviljans problem med ledstjärnan: ett effektivt försvar, uppbyggt och effektiviserat av hela
folkets känsla och frivilliga offer i tid, pengar och krafter.
Ett effektivt utnyttjande av värnpliktstjänstgöringen, ett hundra- 469
.-
Dagens frågor
procentigt »medarbete» från de värnpliktigas sida är inte enbart beroende av befälets förmåga, entusiasm och ansvarskänsla. Men vi
»avsäga» oss aldrig detta ansvar och »resignera» inte, vilket teknolog
Östberg låter påskina. Det vore ytterst beklagligt, om denna uppfattning grundats under värnpliktstjänstgöringen.
Försvaret är vårt folks, och därmed är officeren bunden till folkets
vilja och beslut. Detta binder i någon mån hans möjligheter, men
ökar också ansvaret och glädjen inför uppgiften, så länge folket ger
sitt försvar ett stöd och också självt känner ansvar för detsamma.
»Kommer man i vidare kretsar på det klara med, att det verkligen
fordras en kraftansträngning, ger sig måhända svaret av sig självt»
säger författaren. Låt o s s då börja, och låt inte insiindaren bli blott
ett hugskott, utan en impuls till denna kraftansträngning.
Carl-Gustaf Tiselius.
»Vår officiella I häfte 6 hade professor Helge Kökerih vid Yaleuniengelska.» versitetet publicerat en uppsats, »Vår officiella engelska». Svensk Tidskrifts redaktion fann syftet med professor Kökeritz’ artikel så vällovligt, att vi ogiirna önskade göra några beskärningar i den temperamentsfulla uppsatsen. Vi funno det riktigt att
låta denne för svensk kultur nitälskande utlandssvensk fritt och
ohämmat delge en svensk publik sina erfarenheter och synpunkter.
Ä ven publikationer, som haft någon medlem av tidskriftens redaktionsmedlemmar till författare, fick professor Kökeritz sålunda kritisera utan något genmäle. Emellertid förekorn i professor Kökeritz’
uppsats en mycket kategorisk nedsättning av viirdet av broschyren
»The forest, Sweden’s Greatest Natural Asset», vilken professor Kö-
keritil fann >>förfelad>>. Med anledning härav har för Svensk Tidskrifts redaktion företetts en serie av uttalanden från U. S. A., Canada,
Holland, Schweiz, Storbritannien, Australien o. s. v., enligt vilka
skriften tilldragit sig stort intresse och högt värdesatts. Vi äro angelägna att här meddela detta. Samtidigt vilja vi betona att professor
Kökeritz’ uttalande givetvis aldrig kunnat avse ett fackrnannamiissigt
bedömande av denna skrift utan endast återgivit en för svensk kulturförmedling intresserad lekmans intryck – mot vilket emellertid
som nyss sagts skola stiillas de många utländska läsarnas lovord.
Utg. au Svensk Tidskrift.
470