Från Komintern till kominform
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRÅN KOMINTERN
TILL KOMINFORM
>>DET finns icke längre någon osynlig orkesterledare, utan en
mycket synlig dirigentpinne, som slår takten», skrev den moderata
paristidningen Le Monde nyss om en av efterkrigstidens mest
sensationella världshändelser, den gamla Kominterns come back
under namn av Kominform eller den internationella kommunistiska »informationsbyrån» i Belgrad. Genom besluten i Warszawa
lyckades Kominterns nuvarande generalstab på ett ganska uppseendeväckande sätt verkligen grundligt överraska världen och
åter frammana världsrevolutionens gamla spöke ur de skrymslen,
där det legat i gott förvar i väntan på bättre tider.
Det är nu över fyra år sedan, som Georgi Dirnitrov högtidligt
dödförklarade kommunistiska internationalen. Ingen kunde dock
ta dödsfallet på allvar, eller som lord Vansittart konstaterade,
»ingen vettig människa har någonsin trott att Komintern verkligen var upplöst». Varför har Stalin just nu låtit den åter framträda i rampljuseU Det måste finnas mycket tungt vägande orsaker till att realpolitikerna i Moskva nu helt lägga om sin »proletariab-politik- t. o. m. i så hög grad, att man nu i princip och
sedan kanske även i praktiken till stor del förkaic~tar den folkfrontpolitik, som Kominterns 7. kongress i juli-augusti 1935 stadfäste
som rättesnöre för alla kommunistpartier i världen. I stället för
den ända sedan 1935 tillämpade taktiken att anlägga en försonlighetens mask och söka bundsförvanter på alla håll, både bland
reformistiska socialister och de svartaste kyrkliga »reaktionärer»,
ha kommunisterna nu återgått nästantill1920-talets revolutionära
puritanism och använt likadana slagord i sin propaganda. De
anglosachsiska världsmakterna bli ju i Warszawakonferensens
nya »kommunistiska manifest» brännmärkta som »världsimperialismens» bärande och ledande krafter, och högersocialisterna
av typen Bevin och Ramadier få åter gälla för »socialfascister»,
vilka stå i reaktionens tjänst.
Komintern uppstod egentligen redan 1918 i huvudsak på initiativ
Meddelande: På grund av pappersransoneringen är Svensk Tidskrift nödsakad att
utge häftena 9 och 10 såsom ett häfte. Red.
471
..
.. ..; ~
Från Komintern till Kaminform
och under ledning av Lenins allryska kommunistparti. Formellt
blev internationalen emellertid grundad först vid sin första kongress den 2-9 mars 1919 i Moskva, varvid också ett högtidligt
manifest till hela världsproletariatet utsändes. Kominterns i stort
sett ända till 1943 gällande statuter stadfästes emellertid först vid
organisationens 6. världskongress i Moskva den 29 augusti 1928;
i vissa delar ändrades de så sent som vid den viktiga och sista
stora världskongressen, 7. kongressen i Moskva i juli-augusti
1935.
Det är mycket intressant att närmare studera dessa statuter.
Som redan Lenin yttrade, skapades Komintern för att samla och
koordinera världsproletariatets krafter till en enhetlig ansträngning för att överallt genomföra den proletära sociala revolutionen.
I statuterna heter det uttryckligen, att den kommunistiska internationalen är »arbetarnas internationella kampförbund», »Som förkroppsligar de revolutionära arbetarnas verkliga enhet i hela
världen». Som sådan åberopar den – i konkurrens med 2. eller
socialdemokratiska internationalen – ett slags apostolisk succession från Karl Marx’ första international, som stod bakom kommunarduppropet i Paris 1871. I motsats till socialdemokraternas
internationella sammanslutning förkunnar Komintern emellertid
inga evolutionära ideer, utan »den tredje internationalen är den
enda internationella makt, som har proletariatets diktatur och
kommunism i sitt program och uppträder öppet som den internationella proletära revolutionens organisatör». Till yttermera
visso poängteras det, att denna revolution ingalunda är någon
fredlig omvandling genom parlamentariska medel, utan »borgerskapets makt kan brytas endast genom hänsynslöst användande
av våld». Proletariatets maktövertagande sker genom »att rasera
borgerskapets makt med våldsmedel, slå den kapitalistiska statsmaskinen (den borgerliga armen, polisen, tjänstemannahierarkin,
domstolarna, parlamenten m. fl.) i spillror och ersätta dem med
nya organ av det proletära väldet, vilka framför allt utgöra medel
för att hålla nere roffarna».
Det var den våldsamma, destruktiva världsrevolutionens förkunnelse, som ända från början utgjorde Kominterns enda
existensgrundvaL Och enligt de leninska ritningarna skapades
själva organisationen, liksom den medeltida kablska kyrkan, med
absolut auktoritet ovanifrån, låt vara att man i statuterna talar
om »demokratisk centralism» eller »partidemokrati». Partimedlemmarna äro ju i princip likaberättigade och ansluta sig till
472
Från Komintern till Kominform
organisationen frivilligt. De äga också rätt till omröstning och
val inom partiet på jämställighetens grund.
Partidemokratin slutar emellertid också därmed. I statuterna
stadgas det nämligen, att Komintern utgör »ett enhetligt kommunistiskt världsparti», som är sammansatt av »de kommunistiska
partierna i olika länder». I varje land kan endast ett parti tillhöra Komintern som medlem, och alla partier utgöra endast sektioner av internationalen. Dessa sektioner äro i »järndisciplin»
underordnade kominterncentralen, vars olika översta organ voro
den mycket sällan sammankommande världskongressen, internationalens exekutivkommitte (EKKI), den internationella organisationskommissionen (IKK) och presidiet av EKKI. Det sistnämnda, med kominterns ständiga sekretariat i Moskva, var det
egentliga, med utomordentliga fullmakter utrustade och diktatoriska centralorganet, som hade rätt att underhålla ständiga
byråer. I Kominterns direktiv och teser talas om »internationell
klassdisciplin», vilken måste »finna sitt uttryck i att rörelsens alla
del- och lokala intressen underordnas dess allmänna och ständiga
intressen, liksom i ett obetingat genomförande av alla beslut som
fattas av den kommunistiska internationalens ledande organ».
Och ytterligare stadgas det, att de ledande organens, d. v. s. världskongressens, EKKI:s och presidiets beslut, dirPktiv och förhållningsorder äro absolut bindande för alla sektioner (partier) och
alla dessas medlemmar samt måste i sin helhet och utan dröjsmål
genomföras.
Komintern utgjorde sålunda en världsorganisation, som var
universell både i sin struktur och i medlemmarnas lydnadsplikt.
Liksom den medeltida kyrkan var komintern enligt sina statuter
gentemot sina medlemmar en faktisk överstatlig makt. Och eftersom Sovjetunionen var proletärernas »verkliga fädernesland, det
starkaste stödet åt proletariatets alla vinningar och huvudfaktorn
för dess internationella befrielse», är det internationella proletariatet för sin del förpliktat att hjälpa »den socialistiska uppbyggnaden i Sovjetunionen till framgång och med alla medel försvara den proletära diktaturens land mot de kapitalistiska makternas alla angrepp».
Det är just denna förpliktelse mot Sovjetunionen, som nu utgör
själva kärnan i det dagsaktuella problemet om den nya kommunistiska internationalens framträdande. Den absoluta lydnadsplikten
gjorde ju alla kommunistpartier med deras miljoner medlemmar i
alla världsdelar tilllydiga redskap i sovjetregeringens händer, så
473
..
! ,- .
Från K omintern till K aminform
länge Kominterns ledning existerade i Moskva och Sovjetunionens
kommunistparti ägde en absolut övervikt inom internationalen.
Detta gällde även sedan kommunismen i Ryssland slagit om till
chauvinistisk nationalbolsjevism och Stalin tills vidare förkastat
världsrevolutionens hela ide. Under 1930-talet förlorade Komintern också sin centrala ställning i sovjetpolitiken. Medan den
äldre bolsjevikgenerationen med Trotski, Zinovjev, Kamenev,
Bucharin m. fl. gamla leninister i spetsen hade satt världsrevolutionen som högsta mål och i Sovjetunionen med alla dess maktresurser sågo Kominterns förnämsta kraftfält, blev för Stalin det
ryska revolutionära väldets utveckling den stora och bärande
iden. För honom gällde det främst att säkra Rysslands imperium.
Och Komintern kunde då alltefter behov användas som ett redskap lika bra som t. ex. panslavismen, vilken också hämtades ur
tsarernas gamla arsenal.
Under 1920-talet hade den oförsonliga motsättningen mellan
sovjetväldet och den omgivande kapitalistiska världen helt bestämt sovjetpolitiken. »Vi ge offer för det krig vi förklarat hela
den kapitalistiska världen», hade Lenin förklarat i ett programtaL
Och kommunisterna utanför Sovjetunionen stodo i denna kamp
ensamma in partibus infidelium, bland fienderna, oförsonliga i sin
inställning mot både »världskapitalismen» och de reformistiska
socialisterna. Storbritannien och U. S. A. föreställdes då liksom nu
ej blott som »världskapitalismens» och imperialismens mäktigaste
representanter utan även som Sovjetunionens dödsfiender, vilka
måste angripas på alla håll och med alla medel. Och de reformistiska socialisterna hade Lenin brännmärkt som »socialförrädare»,
Denna konsekvent oförsonliga inställning modererades och till
slut helt omformades nästan till sin motsats, sedan sovjetväldet
börjat uppträda som en rysk stormakt på den internationella scenen. Sjunde kominternkongressen 1935 lancerade nu sin berömda
nya folkfrontstaktik som en praktisk slutledning av tidigare
misslyckanden i kampen om massorna. Den oförsonliga politiken
hade endast lett till massornas avståndstagandfl från kommunismen och Sovjetunionens ständiga isolering. I stället för slagordet
»mot världskapitalismen» hade man tills vidare gjort »mot fascismen» till lösen, men även den antifascistiska folkfronttaktiken
kunde när som helst omläggas efter sovjetdiplomatins dagsbehov,
som vid Ribbentropavtalets tillblivelse i augusti 1939. Och själva
Kominterns upplösning i juni 1943 var ett uttryck för samma
smidiga anpassningspolitik.
474
Från Komintern till Kominform
Det var inte svårt för Stalin att offra internationalen, om läget
så krävde. Sedan Kominterns generalsekreterare Dirnitrov undertecknat dödförklaringen behövdes det bara att flytta vissa arkiv
och ständiga byråer till nya lokaler samt omplacera en del personal. Man splittrade generalsekretariatets enhetliga organism i
flere delar så att de olika sektionerna blevo mera självständiga
och kunde bättre camoufleras. Ledningens koncentration kunde
ändå upprätthållas, och den osynliga Komintern verkade lika
effektivt som förr. Därom råder det icke något tvivel. Huru vore
det annars att förklara, att kommunistpartierna i de olika länderna under hela efterkrigstiden uppträtt så stramt likriktade i
alla sina reaktioner efter de storpolitiska händelserna. Utan någon
internationell ledning skulle kommunisterna i olika länder åtminstone någon gång råkat uttala divergerande meningar, men
sådant har egentligen aldrig hänt. De ha tydligen haft att lystra
till Moskvas direktiv.
När Komintern 1943 gick >>Under jorden», var detta givetvis först
och främst en politisk motprestation för att säkra de västallierades
fortsatta materialleveranser efter en tidpunkt, då den slutliga
segern redan var i sikte. Men Kominterns försvinnande från bildytan var önskvärt även ur den sovjetiska maktpolitikens och den
kommunistiska världspolitikens speciella synvinklar. Tysklands
väntade sammanbrott skulle föra sovjetarmen långt in i Europas
hjärta. Oanade chanser skulle nu äntligen öppnas för revolutionära rörelser i Europa och för utvidgning av Sovjetunionens
maktsfär. Det gällde härvid att låta Sovjetunionen och dess segerrika Röda arme framstå som demokratins främsta förkämpe mot
nazismens förtryck i hela Europa och kontinentens befriare.
Likaså var det nödvändigt att rentvå kommunisterna i olika länder från anklagelserna för »quislingism» och göra det möjligt för
dem att uppträda som nationella och patriotiska grupper, vilka
aktivt deltagit i de underjordiska motståndsrörelserna. Och därigenom också ingå i de nya regeringarna.
Kommunistpartierna ha emellertid överallt utanför den ryska
zonen redan förbrukat den good will de njöto vid krigets slut. De
ha visat sig opålitliga som regeringskumpaner samt fanatiska som
orostiftare och förespråkare av sovjetintressen. I Frankrike, Italien och annorstädes ha de nästan överallt blivit förträngda till
oppositionen och redan förlorat kampen om massorna, sedan deras
popularitet tydligt börjat dala. Endast tack vare det ryska stödet
ha de hittills kunnat behålla och utbygga sin maktposition i de
475
•’
!
Från Komintern till Kaminform
rysskontrollerade länderna från Finland ända till Albanien och
Bulgarien.
Beslutet om Kaminforms grundande i Belgrad kan tydas som
om sovjetledningen efter alla besvikelser på kontinenten bestämt
sig för ett högt spel för revolutionen – och för krigeU Troligen
fattade Stalin sitt beslut i augusti, då han inspekterade svartahavsflottan och där nere i söder, borta från det bullersamma och
nyfikna Moskva, hade en del överläggningar med Dirnitrov och
andra Kominternstorheter. Visserligen har man på sina håll sökt
bagatellisera Kominform som enbart en kommunistisk informationscentral eller en regional sammanslutning av informativ karaktär. Men redan den ryska representationen i Warszawa vittnade
om vilken betydelse man i Moskva tillmätte händelsen. Stalin
skulle icke ha uppdragit åt sina närmaste medhjälpare – partiets
fungerande generalsekreterare Sjdanov och politbyråns andre
sekreterare, vicestatsminister Malenkov -· att representera i
Warszawa om han icke ansett beslutet av största betydelse. På
goda grunder är man nu frestad att tolka hela händelseförloppet
så, att Stalin med sina närmaste bestämt sig att ge allt stöd åt
de revolutionära rörelserna i Europa och på sätt och vis återgå
till de ursprungliga historiska uppfattningarna om sovjetväldets
huvuduppgift i världen. stridssignalen gäller lika mycket Tanner,
Bevin och Ramadier som Marshall och Truman.
Serlan bolsjeviseringen i snabb takt nu tryggats överallt från
Polen och den tyska sovjetzonen ända till Balkan kan det aktiva
arbetet för kontinentens erövring för kommunismen förläggas ett
avgörande steg framåt: till Italien, Frankrike och till Grekland.
Tillsättande av Zachariades’ kommunistiska »bergsregering» har
ju skett som en av de första konsekvenserna av besluten i
Warszawa.
Tyngdpunkten ligger alltså tills vidare nere på kontinenten.
Man undrar, varför de anglosachsiska och nordiska partierna lämnats utanför Kominform. Men varför skulle man ha tagit dem
med, då det är fråga om en regional sammanslutning för kontinentens huvuddelar, och då kontakterna med Moskva för länge sedan
ordnats på annat sätH Otto Ville Kurrsirren har ju sedan årtionden fungerat i Moskva som den nordiska sektionens ledare i
Kominterns generalsekretariat och har redan nästan hela sin
generalstab i Helsingfors. Och den nordvästliga linjen i den ryska
politiken har ju alltid traditionellt varit ganska självständig.
476
TILL KOMINFORM
>>DET finns icke längre någon osynlig orkesterledare, utan en
mycket synlig dirigentpinne, som slår takten», skrev den moderata
paristidningen Le Monde nyss om en av efterkrigstidens mest
sensationella världshändelser, den gamla Kominterns come back
under namn av Kominform eller den internationella kommunistiska »informationsbyrån» i Belgrad. Genom besluten i Warszawa
lyckades Kominterns nuvarande generalstab på ett ganska uppseendeväckande sätt verkligen grundligt överraska världen och
åter frammana världsrevolutionens gamla spöke ur de skrymslen,
där det legat i gott förvar i väntan på bättre tider.
Det är nu över fyra år sedan, som Georgi Dirnitrov högtidligt
dödförklarade kommunistiska internationalen. Ingen kunde dock
ta dödsfallet på allvar, eller som lord Vansittart konstaterade,
»ingen vettig människa har någonsin trott att Komintern verkligen var upplöst». Varför har Stalin just nu låtit den åter framträda i rampljuseU Det måste finnas mycket tungt vägande orsaker till att realpolitikerna i Moskva nu helt lägga om sin »proletariab-politik- t. o. m. i så hög grad, att man nu i princip och
sedan kanske även i praktiken till stor del förkaic~tar den folkfrontpolitik, som Kominterns 7. kongress i juli-augusti 1935 stadfäste
som rättesnöre för alla kommunistpartier i världen. I stället för
den ända sedan 1935 tillämpade taktiken att anlägga en försonlighetens mask och söka bundsförvanter på alla håll, både bland
reformistiska socialister och de svartaste kyrkliga »reaktionärer»,
ha kommunisterna nu återgått nästantill1920-talets revolutionära
puritanism och använt likadana slagord i sin propaganda. De
anglosachsiska världsmakterna bli ju i Warszawakonferensens
nya »kommunistiska manifest» brännmärkta som »världsimperialismens» bärande och ledande krafter, och högersocialisterna
av typen Bevin och Ramadier få åter gälla för »socialfascister»,
vilka stå i reaktionens tjänst.
Komintern uppstod egentligen redan 1918 i huvudsak på initiativ
Meddelande: På grund av pappersransoneringen är Svensk Tidskrift nödsakad att
utge häftena 9 och 10 såsom ett häfte. Red.
471
..
.. ..; ~
Från Komintern till Kaminform
och under ledning av Lenins allryska kommunistparti. Formellt
blev internationalen emellertid grundad först vid sin första kongress den 2-9 mars 1919 i Moskva, varvid också ett högtidligt
manifest till hela världsproletariatet utsändes. Kominterns i stort
sett ända till 1943 gällande statuter stadfästes emellertid först vid
organisationens 6. världskongress i Moskva den 29 augusti 1928;
i vissa delar ändrades de så sent som vid den viktiga och sista
stora världskongressen, 7. kongressen i Moskva i juli-augusti
1935.
Det är mycket intressant att närmare studera dessa statuter.
Som redan Lenin yttrade, skapades Komintern för att samla och
koordinera världsproletariatets krafter till en enhetlig ansträngning för att överallt genomföra den proletära sociala revolutionen.
I statuterna heter det uttryckligen, att den kommunistiska internationalen är »arbetarnas internationella kampförbund», »Som förkroppsligar de revolutionära arbetarnas verkliga enhet i hela
världen». Som sådan åberopar den – i konkurrens med 2. eller
socialdemokratiska internationalen – ett slags apostolisk succession från Karl Marx’ första international, som stod bakom kommunarduppropet i Paris 1871. I motsats till socialdemokraternas
internationella sammanslutning förkunnar Komintern emellertid
inga evolutionära ideer, utan »den tredje internationalen är den
enda internationella makt, som har proletariatets diktatur och
kommunism i sitt program och uppträder öppet som den internationella proletära revolutionens organisatör». Till yttermera
visso poängteras det, att denna revolution ingalunda är någon
fredlig omvandling genom parlamentariska medel, utan »borgerskapets makt kan brytas endast genom hänsynslöst användande
av våld». Proletariatets maktövertagande sker genom »att rasera
borgerskapets makt med våldsmedel, slå den kapitalistiska statsmaskinen (den borgerliga armen, polisen, tjänstemannahierarkin,
domstolarna, parlamenten m. fl.) i spillror och ersätta dem med
nya organ av det proletära väldet, vilka framför allt utgöra medel
för att hålla nere roffarna».
Det var den våldsamma, destruktiva världsrevolutionens förkunnelse, som ända från början utgjorde Kominterns enda
existensgrundvaL Och enligt de leninska ritningarna skapades
själva organisationen, liksom den medeltida kablska kyrkan, med
absolut auktoritet ovanifrån, låt vara att man i statuterna talar
om »demokratisk centralism» eller »partidemokrati». Partimedlemmarna äro ju i princip likaberättigade och ansluta sig till
472
Från Komintern till Kominform
organisationen frivilligt. De äga också rätt till omröstning och
val inom partiet på jämställighetens grund.
Partidemokratin slutar emellertid också därmed. I statuterna
stadgas det nämligen, att Komintern utgör »ett enhetligt kommunistiskt världsparti», som är sammansatt av »de kommunistiska
partierna i olika länder». I varje land kan endast ett parti tillhöra Komintern som medlem, och alla partier utgöra endast sektioner av internationalen. Dessa sektioner äro i »järndisciplin»
underordnade kominterncentralen, vars olika översta organ voro
den mycket sällan sammankommande världskongressen, internationalens exekutivkommitte (EKKI), den internationella organisationskommissionen (IKK) och presidiet av EKKI. Det sistnämnda, med kominterns ständiga sekretariat i Moskva, var det
egentliga, med utomordentliga fullmakter utrustade och diktatoriska centralorganet, som hade rätt att underhålla ständiga
byråer. I Kominterns direktiv och teser talas om »internationell
klassdisciplin», vilken måste »finna sitt uttryck i att rörelsens alla
del- och lokala intressen underordnas dess allmänna och ständiga
intressen, liksom i ett obetingat genomförande av alla beslut som
fattas av den kommunistiska internationalens ledande organ».
Och ytterligare stadgas det, att de ledande organens, d. v. s. världskongressens, EKKI:s och presidiets beslut, dirPktiv och förhållningsorder äro absolut bindande för alla sektioner (partier) och
alla dessas medlemmar samt måste i sin helhet och utan dröjsmål
genomföras.
Komintern utgjorde sålunda en världsorganisation, som var
universell både i sin struktur och i medlemmarnas lydnadsplikt.
Liksom den medeltida kyrkan var komintern enligt sina statuter
gentemot sina medlemmar en faktisk överstatlig makt. Och eftersom Sovjetunionen var proletärernas »verkliga fädernesland, det
starkaste stödet åt proletariatets alla vinningar och huvudfaktorn
för dess internationella befrielse», är det internationella proletariatet för sin del förpliktat att hjälpa »den socialistiska uppbyggnaden i Sovjetunionen till framgång och med alla medel försvara den proletära diktaturens land mot de kapitalistiska makternas alla angrepp».
Det är just denna förpliktelse mot Sovjetunionen, som nu utgör
själva kärnan i det dagsaktuella problemet om den nya kommunistiska internationalens framträdande. Den absoluta lydnadsplikten
gjorde ju alla kommunistpartier med deras miljoner medlemmar i
alla världsdelar tilllydiga redskap i sovjetregeringens händer, så
473
..
! ,- .
Från K omintern till K aminform
länge Kominterns ledning existerade i Moskva och Sovjetunionens
kommunistparti ägde en absolut övervikt inom internationalen.
Detta gällde även sedan kommunismen i Ryssland slagit om till
chauvinistisk nationalbolsjevism och Stalin tills vidare förkastat
världsrevolutionens hela ide. Under 1930-talet förlorade Komintern också sin centrala ställning i sovjetpolitiken. Medan den
äldre bolsjevikgenerationen med Trotski, Zinovjev, Kamenev,
Bucharin m. fl. gamla leninister i spetsen hade satt världsrevolutionen som högsta mål och i Sovjetunionen med alla dess maktresurser sågo Kominterns förnämsta kraftfält, blev för Stalin det
ryska revolutionära väldets utveckling den stora och bärande
iden. För honom gällde det främst att säkra Rysslands imperium.
Och Komintern kunde då alltefter behov användas som ett redskap lika bra som t. ex. panslavismen, vilken också hämtades ur
tsarernas gamla arsenal.
Under 1920-talet hade den oförsonliga motsättningen mellan
sovjetväldet och den omgivande kapitalistiska världen helt bestämt sovjetpolitiken. »Vi ge offer för det krig vi förklarat hela
den kapitalistiska världen», hade Lenin förklarat i ett programtaL
Och kommunisterna utanför Sovjetunionen stodo i denna kamp
ensamma in partibus infidelium, bland fienderna, oförsonliga i sin
inställning mot både »världskapitalismen» och de reformistiska
socialisterna. Storbritannien och U. S. A. föreställdes då liksom nu
ej blott som »världskapitalismens» och imperialismens mäktigaste
representanter utan även som Sovjetunionens dödsfiender, vilka
måste angripas på alla håll och med alla medel. Och de reformistiska socialisterna hade Lenin brännmärkt som »socialförrädare»,
Denna konsekvent oförsonliga inställning modererades och till
slut helt omformades nästan till sin motsats, sedan sovjetväldet
börjat uppträda som en rysk stormakt på den internationella scenen. Sjunde kominternkongressen 1935 lancerade nu sin berömda
nya folkfrontstaktik som en praktisk slutledning av tidigare
misslyckanden i kampen om massorna. Den oförsonliga politiken
hade endast lett till massornas avståndstagandfl från kommunismen och Sovjetunionens ständiga isolering. I stället för slagordet
»mot världskapitalismen» hade man tills vidare gjort »mot fascismen» till lösen, men även den antifascistiska folkfronttaktiken
kunde när som helst omläggas efter sovjetdiplomatins dagsbehov,
som vid Ribbentropavtalets tillblivelse i augusti 1939. Och själva
Kominterns upplösning i juni 1943 var ett uttryck för samma
smidiga anpassningspolitik.
474
Från Komintern till Kominform
Det var inte svårt för Stalin att offra internationalen, om läget
så krävde. Sedan Kominterns generalsekreterare Dirnitrov undertecknat dödförklaringen behövdes det bara att flytta vissa arkiv
och ständiga byråer till nya lokaler samt omplacera en del personal. Man splittrade generalsekretariatets enhetliga organism i
flere delar så att de olika sektionerna blevo mera självständiga
och kunde bättre camoufleras. Ledningens koncentration kunde
ändå upprätthållas, och den osynliga Komintern verkade lika
effektivt som förr. Därom råder det icke något tvivel. Huru vore
det annars att förklara, att kommunistpartierna i de olika länderna under hela efterkrigstiden uppträtt så stramt likriktade i
alla sina reaktioner efter de storpolitiska händelserna. Utan någon
internationell ledning skulle kommunisterna i olika länder åtminstone någon gång råkat uttala divergerande meningar, men
sådant har egentligen aldrig hänt. De ha tydligen haft att lystra
till Moskvas direktiv.
När Komintern 1943 gick >>Under jorden», var detta givetvis först
och främst en politisk motprestation för att säkra de västallierades
fortsatta materialleveranser efter en tidpunkt, då den slutliga
segern redan var i sikte. Men Kominterns försvinnande från bildytan var önskvärt även ur den sovjetiska maktpolitikens och den
kommunistiska världspolitikens speciella synvinklar. Tysklands
väntade sammanbrott skulle föra sovjetarmen långt in i Europas
hjärta. Oanade chanser skulle nu äntligen öppnas för revolutionära rörelser i Europa och för utvidgning av Sovjetunionens
maktsfär. Det gällde härvid att låta Sovjetunionen och dess segerrika Röda arme framstå som demokratins främsta förkämpe mot
nazismens förtryck i hela Europa och kontinentens befriare.
Likaså var det nödvändigt att rentvå kommunisterna i olika länder från anklagelserna för »quislingism» och göra det möjligt för
dem att uppträda som nationella och patriotiska grupper, vilka
aktivt deltagit i de underjordiska motståndsrörelserna. Och därigenom också ingå i de nya regeringarna.
Kommunistpartierna ha emellertid överallt utanför den ryska
zonen redan förbrukat den good will de njöto vid krigets slut. De
ha visat sig opålitliga som regeringskumpaner samt fanatiska som
orostiftare och förespråkare av sovjetintressen. I Frankrike, Italien och annorstädes ha de nästan överallt blivit förträngda till
oppositionen och redan förlorat kampen om massorna, sedan deras
popularitet tydligt börjat dala. Endast tack vare det ryska stödet
ha de hittills kunnat behålla och utbygga sin maktposition i de
475
•’
!
Från Komintern till Kaminform
rysskontrollerade länderna från Finland ända till Albanien och
Bulgarien.
Beslutet om Kaminforms grundande i Belgrad kan tydas som
om sovjetledningen efter alla besvikelser på kontinenten bestämt
sig för ett högt spel för revolutionen – och för krigeU Troligen
fattade Stalin sitt beslut i augusti, då han inspekterade svartahavsflottan och där nere i söder, borta från det bullersamma och
nyfikna Moskva, hade en del överläggningar med Dirnitrov och
andra Kominternstorheter. Visserligen har man på sina håll sökt
bagatellisera Kominform som enbart en kommunistisk informationscentral eller en regional sammanslutning av informativ karaktär. Men redan den ryska representationen i Warszawa vittnade
om vilken betydelse man i Moskva tillmätte händelsen. Stalin
skulle icke ha uppdragit åt sina närmaste medhjälpare – partiets
fungerande generalsekreterare Sjdanov och politbyråns andre
sekreterare, vicestatsminister Malenkov -· att representera i
Warszawa om han icke ansett beslutet av största betydelse. På
goda grunder är man nu frestad att tolka hela händelseförloppet
så, att Stalin med sina närmaste bestämt sig att ge allt stöd åt
de revolutionära rörelserna i Europa och på sätt och vis återgå
till de ursprungliga historiska uppfattningarna om sovjetväldets
huvuduppgift i världen. stridssignalen gäller lika mycket Tanner,
Bevin och Ramadier som Marshall och Truman.
Serlan bolsjeviseringen i snabb takt nu tryggats överallt från
Polen och den tyska sovjetzonen ända till Balkan kan det aktiva
arbetet för kontinentens erövring för kommunismen förläggas ett
avgörande steg framåt: till Italien, Frankrike och till Grekland.
Tillsättande av Zachariades’ kommunistiska »bergsregering» har
ju skett som en av de första konsekvenserna av besluten i
Warszawa.
Tyngdpunkten ligger alltså tills vidare nere på kontinenten.
Man undrar, varför de anglosachsiska och nordiska partierna lämnats utanför Kominform. Men varför skulle man ha tagit dem
med, då det är fråga om en regional sammanslutning för kontinentens huvuddelar, och då kontakterna med Moskva för länge sedan
ordnats på annat sätH Otto Ville Kurrsirren har ju sedan årtionden fungerat i Moskva som den nordiska sektionens ledare i
Kominterns generalsekretariat och har redan nästan hela sin
generalstab i Helsingfors. Och den nordvästliga linjen i den ryska
politiken har ju alltid traditionellt varit ganska självständig.
476