Den nya försvarsplanen
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN NYA FÖRSVARSPLANEN
FöRSVARSKOMMITTENS betänkande med dess 810-miljonersförsvar mottages ur en synpunkt med verklig tillfredställelse. Så
positiva och så relativt nära varandra ha partierna i modern tid
aldrig stått i försvarsfrågan, om man bortser från den under krigets våldsamma tryck antagna femårsplanen av år 1942. Den
principiella grundvalen – försvarstanken – är nu gemensam för
kommittens samtliga ledamöter, trots den förskräckande stora uppsplittringen på reservationer och särskilda yttranden. Ingen antimilitarism av Z. Höglunds och Arthur Engbergs sort från åren
kring 1930 och ingen världsfrånvänd pacifism av Elof Lindbergs
märke från 1936 års försvarsdebatter ha avsatt spår i betänkandet eller i pressdebatten. Mot bakgrunden av många årtiondens
bittra försvarstider ter sig den förhållandevis stora sammanhållningen i grundsynen som en märklig vinning.
Det skulle emellertid ha varit nästan obegripligt, om försvarsdebatten nu skulle kunnat föras i det gamla partipolitiska skyttegravskrigets form. Ingen kan ju längre blunda för det fruktansvärt explosiva i efterkrigstidens maktpolitiska motsättningar och
den enorma försämring av vårt lands militärpolitiska läge, som
de nya förödande stridsmedlen åstadkommit. Efter allt vad som
drabbat mindre nationer i vår världsdel under och efter kriget
måste priset för den nationella friheten stegras till den yttersta
gränsen av vår förmåga. Det vill bestämt synas, som om alla
folkgrupper bibringats en instinktiv känsla av att försvaret i
detta läge måste kräva stora offer både av anslag och av personlig bekvämlighet. Däri borde ligga en säkerhetsgaranti mot partipolitiska spekulationer i försvarsfrågan, när riksdagen skall ta
ställning till denna.
Men har kommittens majoritet dragit de rätta konsekvenserna
av det nuvarande utrikespolitiska högspänningslägeU Man kan
betvivla detta redan därför, att kommittens utgångspunkt tycks
ha varit en optimistisk tro på att ovädersstormen skall dra förbi.
Gud give att kommitten får rätt, för hela vår civilisations skull.
541
,- –
Den nya försvarsplanen
Men härför ges lika svag borgen som exempelvis för de tvärsäkra liberala ledarnas fredsprofetior under första halvåret 1914
eller för hr Åkerbergs lugnande försäkringar år 1936 att Norden
inte löpte några risker. Allra minst är det troligt att vårt land
vid en eventuell krigsurladdning i framtiden förunnas samma
chans till upprustning, d. v. s. beväpning och övning, som vi
fingo före och under det andra världskriget.
Det logiskt riktiga i det aktuella läget måste vara att – såsom
särskilt hr Ewerlöf hävdat- följa överbefälhavarens förslag. Förändringar nu böra inskränkas till ett minimum och utvecklingen
bör avvaktas. In dubiis non est agendum. Därigenom förblir vårt
försvar vid högsta styrka under de allra närmaste, kritiska övergångsåren. Och samtidigt bör det försummade civilförsvarets beredskap hållas vid makt. En tioårsplan, som innebär partiell rasering av kadern, inskränkning av beredskapen, minskning av
försvarskontingenten och en verkligt allvarlig materielutsvältning, måste leda till en försämring av effektiviteten, som är mångfaldigt större än som svarar mot anslagsinknappningarna. Man
nödgas påstå, a~t kommittemajoriteten – och strängt taget stå
bara socialdemokraterna hrr Hall och Geijer för hela betänkandet- vid sin allmänna nedskärning hemfallit åt det dåliga men
dyra försvarets ide.
De första dagarnas pressdebatt har övertygande visat, hur förvirrad opinionen står inför majoritetens tioårsplan. Detta förhållande borde ge regeringen en tankeställare. Kan 1948 en stark
folkmening verkligen mobiliseras, som helhjärtat stödjer denna
försvarsorganisation~ Risken att nu göra rubbningar över hela
linjen med allmän nedskärning av försvarskraften som följd å
ena sidan och fördelen att ännu någon tid få avvakta händelsernas gång och krigsteknikens utveckling å den andra tala bägge
lika starkt för status quo med de mindre jämkningar, som utan
allvarlig fara kunna göras.
Detta är vårt första men bestämda intryck av betänkandet. Till
några av dess många viktiga principproblem vilja vi återkomma.
542
FöRSVARSKOMMITTENS betänkande med dess 810-miljonersförsvar mottages ur en synpunkt med verklig tillfredställelse. Så
positiva och så relativt nära varandra ha partierna i modern tid
aldrig stått i försvarsfrågan, om man bortser från den under krigets våldsamma tryck antagna femårsplanen av år 1942. Den
principiella grundvalen – försvarstanken – är nu gemensam för
kommittens samtliga ledamöter, trots den förskräckande stora uppsplittringen på reservationer och särskilda yttranden. Ingen antimilitarism av Z. Höglunds och Arthur Engbergs sort från åren
kring 1930 och ingen världsfrånvänd pacifism av Elof Lindbergs
märke från 1936 års försvarsdebatter ha avsatt spår i betänkandet eller i pressdebatten. Mot bakgrunden av många årtiondens
bittra försvarstider ter sig den förhållandevis stora sammanhållningen i grundsynen som en märklig vinning.
Det skulle emellertid ha varit nästan obegripligt, om försvarsdebatten nu skulle kunnat föras i det gamla partipolitiska skyttegravskrigets form. Ingen kan ju längre blunda för det fruktansvärt explosiva i efterkrigstidens maktpolitiska motsättningar och
den enorma försämring av vårt lands militärpolitiska läge, som
de nya förödande stridsmedlen åstadkommit. Efter allt vad som
drabbat mindre nationer i vår världsdel under och efter kriget
måste priset för den nationella friheten stegras till den yttersta
gränsen av vår förmåga. Det vill bestämt synas, som om alla
folkgrupper bibringats en instinktiv känsla av att försvaret i
detta läge måste kräva stora offer både av anslag och av personlig bekvämlighet. Däri borde ligga en säkerhetsgaranti mot partipolitiska spekulationer i försvarsfrågan, när riksdagen skall ta
ställning till denna.
Men har kommittens majoritet dragit de rätta konsekvenserna
av det nuvarande utrikespolitiska högspänningslägeU Man kan
betvivla detta redan därför, att kommittens utgångspunkt tycks
ha varit en optimistisk tro på att ovädersstormen skall dra förbi.
Gud give att kommitten får rätt, för hela vår civilisations skull.
541
,- –
Den nya försvarsplanen
Men härför ges lika svag borgen som exempelvis för de tvärsäkra liberala ledarnas fredsprofetior under första halvåret 1914
eller för hr Åkerbergs lugnande försäkringar år 1936 att Norden
inte löpte några risker. Allra minst är det troligt att vårt land
vid en eventuell krigsurladdning i framtiden förunnas samma
chans till upprustning, d. v. s. beväpning och övning, som vi
fingo före och under det andra världskriget.
Det logiskt riktiga i det aktuella läget måste vara att – såsom
särskilt hr Ewerlöf hävdat- följa överbefälhavarens förslag. Förändringar nu böra inskränkas till ett minimum och utvecklingen
bör avvaktas. In dubiis non est agendum. Därigenom förblir vårt
försvar vid högsta styrka under de allra närmaste, kritiska övergångsåren. Och samtidigt bör det försummade civilförsvarets beredskap hållas vid makt. En tioårsplan, som innebär partiell rasering av kadern, inskränkning av beredskapen, minskning av
försvarskontingenten och en verkligt allvarlig materielutsvältning, måste leda till en försämring av effektiviteten, som är mångfaldigt större än som svarar mot anslagsinknappningarna. Man
nödgas påstå, a~t kommittemajoriteten – och strängt taget stå
bara socialdemokraterna hrr Hall och Geijer för hela betänkandet- vid sin allmänna nedskärning hemfallit åt det dåliga men
dyra försvarets ide.
De första dagarnas pressdebatt har övertygande visat, hur förvirrad opinionen står inför majoritetens tioårsplan. Detta förhållande borde ge regeringen en tankeställare. Kan 1948 en stark
folkmening verkligen mobiliseras, som helhjärtat stödjer denna
försvarsorganisation~ Risken att nu göra rubbningar över hela
linjen med allmän nedskärning av försvarskraften som följd å
ena sidan och fördelen att ännu någon tid få avvakta händelsernas gång och krigsteknikens utveckling å den andra tala bägge
lika starkt för status quo med de mindre jämkningar, som utan
allvarlig fara kunna göras.
Detta är vårt första men bestämda intryck av betänkandet. Till
några av dess många viktiga principproblem vilja vi återkomma.
542