Geijer och Geijersjubileets litteratur
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GEIJER
OCH GEIJERSJUBILEETS LITTERATUR
Av förste bibliotekarienfiL d:r BROR OLSSON, Lund
INTET årtionde i svensk historia har väl bevittnat ett så stort manfall av nationens yppersta som 1840-talet. 1844 gick Karl XIV ur tiden,
1846 dog Tegm)r, följande år gick Geijer bort och året diirpå Berzelius.
Alla hade överskridit den ålder, då någon skapande insats av dem
var att förvänta, men samtiden hade en kuslig känsla av att ha blivit ofantligt fattigare. Man kände det som en kalhuggning av en
mäktig skog. De stora ekarna hade fallit; endast småskogen var kvar.
Även för eftervärlden präglas de följande årtiondena av andlig små-
skurenhet och futtighet.
Det i fjol firade Tegnerjubileet gav anledning till några reflexioner
i denna tidskrift, huruvida detta endast vore att betrakta som en konventionell akademisk högtidlighet utan någon förankring i levande
svensk tradition och utan täckning i en alltj~imt aktuell värdepost.
Det framhölls, att hur än uppfattningen om Tegner skiftat och skiftar, har han alltid hört och hör till det svenska folkets stora, outtömliga andliga reserver. I ännu högre grad torde detta kunna sägas om
Geijer.
Firandet av 100-årsdagen av Geijen; död 24 april detta år skedde i
Uppsala under samma högtidliga form som firandet av Tegnerjubileet i Lund i fjol; representanter för kungafamiljen saknades dock i
Uppsala på grund av den danske konungens samtidiga frånfälle.
Geijer har liksom Tegner genomgått både den officiella apoteoseringens eller äreminnets stadium och den närgångna granskningens
skärseld. För Geijer blev omdömet vid hans bortgång från gamla
meningsfränders sida synnerligen ogynnsamt, där det inte rent av
blev neds~ittande och kränkande. Senare kom en tid, då legendbildningen skapade en Geijerbild som inte har mycket med verkligheten
att göra. Det är också egendomligt, att medan Tegners personlighet
firats vid alla möjliga tillfällen, ha Geijerjubileerna lämnats ganska
obeaktade. Femtioårsdagen av hans död firades visserligen av Uppsala studentkår, men inte av Uppsala universitet. studentkårens ordförande, sedermera kyrkoherden i Maria församling i Stockholm,
O. E. Molin, framhöll vid denna högtidlighet, att Geijer lever i sina
verk, i det inflytande han övat på samtiden och medelbart därigenom
på kommande släkten och i det minne han lämnat efter sig. I sistnämnda hänseende är det den sökande, aldrig färdige Geijer, som
grep 1890-talets studenter. »Det är minnet av en man», hette det, »vil- 580
Gei.jer
ken, som han själv bekänner, hela livet igenom varit, är och vill förbliva en studerande, en sökande, vilken aldrig, huru djupt han än
trängt ned i vetandets schakt, är förmäten tro sig hava funnit sanningen hel, en ande som icke vill lägga sig till ro, på vad den redan
har funnit …» Molin gjorde också Geijer till en fullödig typ för
det svenska kynnet, ett drag som nutida Geijerbiografer gärna framhäva (framför allt stolpe).
Svenskheten hos Geijer betonade också Svenska Dagbladet i en
mycket märklig artikel till femtioårsjubileet »Svensk», heter det,
»som sina förnamn till ett släktnamn med svensk medborgarrätt sedan
Gustav II Adolf, var Erik Gustav Geijer i allo. Svensk var mannens
rättframhet och ärlighet att söka sanningen allena och följa sin övertygelse, även när dess uttalande förde honom in i de största personliga obehagligheter.» Om allt detta är ganska triviala sanningar, var
det följande för sin tid ganska nytt: »Svensk är blandningen av tungsinthet och friskhet, av reflexion och naivitet i hans intellektuella
läggning. Svensk var själva mångsidigheten i hans begåvning, ty i
Norden ger sig lyckagudinnan sällan tid att sortera sina gåvor på
olika håll utan hopar dem gärna på ett och samma huvud.» Vad Geijers politiska ståndpunkt beträffar utnyttjade Svenska Dagbladet
denna i den då pågående rösträttsdebatten. Man måste betänka, framhåller det, att konservatismen på Geijers tid var en ultraism, en regeringsvänlighet till varje pris emot en regering utan fasthet och konsekvens, vacklande mellan uppbrusande hetta och undfallenhet i bakvägar. Man behövde ej vara mycket liberal för att tröttna därpå.
’l’ill slut konstaterar tidningen, att Geijers liberalism inte haft något
gemensamt med samtidens radikala stricivanden.
Att Geijerjubileerna gått mera i enkelhetens tecken eller helt uteblivit har åtskilligt för sig och överensstämmer på visst sätt både med
den store mannens väsen och det djupare och stillsammare sätt, på
vilket han påverkat eftervärlden. Det är inte samma glans vare sig
över Geijers rmrsonlighet eller över hans skrifter som över Tegners.
I livet var Geijer liten och oansenlig, vårdslös och rustik, medan Tegner imponerade både genom sitt utseende och sin hållning. En stor
del av Geijers författarskap framträder också i en för nutidsmänniskan föga inbjudande form, i tillkrånglade och knottriga satser,
dunkla lakonismer och orakelmässiga antydningar, medan ’regner
språkligt sett ligger lika öppen för eftervärlden som för samtiden.
Upsala Nya Tidning gjorde dagen före jubileet en ganska träffande
anmärkning, att det säkerligen var en vinst, att Geijer sökte sig till
Uppsala och Tegner till Lund. »Man kan nämligen våga det påståendet», framhöll tidningen, »att i så fall deras minne skulle ha passat
alltför bra i respektive miljöer. Som det nu är utgör de snarare ett
lyckligt korrektiv; en böjelse för någon maklighet och en viss burschikos ovålighet och brist på stil, som inte är helt främmande för
det lundensiska gemytet, kan knappast åberopa Tegners exempel. Och
Geijers i grunden realistiskt inställda kynne, hans snillrika men
samtidigt ofta mera mödosamma än briljanta skrifter och hans tämligen grovhuggna person är på samma sätt ägnade att dämpa den upp- 581
Bror Olsson
svenska benägenheten för det ’stiliga’, även när det inte är någonting
1ner än pose och maner.»
Hur mycket, som än må ha legat Geijer emot, kan det emellertid
knappast råda något tvivel om att han och icke Tegner haft det största
inflytandet både på samtid och eftervärld. Såsom det framhölls i
artikeln om Tegnerjubileet har Tegner litterärt sett betytt oändligt
mycket mera än Geijer, medan denne i politiska, kyrkliga och kulturella frågor haft vårt folks öra på ett helt annat sätt. Detta måste
bland annat bero på att folk haft en känsla av att Geijer mera än
’l’egner tog problemen på allvar. Medan Tegner med överlägsen
talang, snillrikt och spirituellt vidrörde allt mellan himmel och jord,
men sällan lidelsefullt engagerade sig själv i en fråga – möjligen
med undantag för politiken – har folk beträffande Geijer haft en
känsla av att det stod en man bakom ordet. Ett upprepat studium av
hans skrifter förstärker också alltid detta intryck. De äro icke heller
bara tidshistoriska betydelsefulla dokument från en brytningstid utan
många av dem ha, såsom Alf Kjellen påvisat, en oförminskad aktualitet fyllda av visionära framtidssyner – utom Hjärne har väl ingen
svensk historiker med samma träffsäkra intuition förutsett de kommande händelseförloppen – eller av kärniga visdomsord, från ingen
annan svensk stamma väl så många bevingade ord som frän Geijers
läppar.
Ett påtagligt bevis på det djupa intryck Geijer allmänt gör på
eftervärlden utgör Geijerrenässansen under de sista årtiondena. Den
började i stort sett med John Landquists stora Geijermonografi (1924)
och dennes utgåva av Geijers samlade skrifter (beklagligtvis inte
tillnärmelsevis fullständig, då den inte ens upptar allt vad tidigare
upplagor av de samlade skrifterna innehålla); den fortsatte på 1930-
talet med Carl-Arvid Hesslers beprisade doktorsavhandling om Geijers politiska ideer, och den fick sitt uppsving redan i början av
1940-talet med Edvard Rodhes mäktiga verk om »Geijer och samhället»
(1942), Greta Hedins utmärkta Geijerantologi »Arvet från Geijer»
samma år och Elsa Norbergs i flera hänseenden epokgörande avhandling »Geijers väg från romantik till realism» (1944). Och mycket tyder
på att denna renässans icke bara är ett led i en ny vetenskaplig strömning, som inte alltid följer böljegången i det allmänna kulturlivet,
utan att den också motsvaras av ett behov hos den stora allmänheten
att på nytt göra bekantskap med Geijers tankar och de problem som
sysselsatte honom, på ett överraskande sätt lika dem vi ställts inför.
Under de mest påfrestande krigsåren kom man till och med på mer
än ett häll till den uppfattningen, att Geijers ståndpunkt sammanföll
med vad som då gick under namnet »Svensk linje». Sedan dess har
åtskilligt ändrats, det andliga klimatet har blivit strävare och motmotsättningarna skärpts. Geijers personlighetsfilosofi, hans gemenskapstanke och kristna livsåskådning räknas inte längre på sina häll
som en omistlig tillgång utan till och med som en skadlig belastning.
Denna Geijerrenässans kulminerade på ett imponerande sätt till jubileet i den Geijerlitteratur, som då framlades. Det är karakteristiskt
för Geijertraditionen, att det mestadels rör sig om sakliga, litteratur- 582
Geijer
och idehistoriska inlägg, som avse att lämna en ny belysning åt hans
rikt facetterade personlighet eller möjliggöra ett djupare inträngande
i hans ej alltid lätt erövrade tankevärld. I stort sett äro de fria från
den panegyrik, som i äldre tider var vanlig och som gjorde t. ex.
Strindberg utom sig. Vår tid är i färd med att med tillhjälp av ny
människokunskap och psykoanalys omgestalta vårt förflutnas storheter – ibland tycker man sig i litteraturhistorikernas nyfikna intresse för de stora dödas privatliv se en motsvarighet till den beskäftiga närgångenhet, med vilken allmänheten i våra dagar intresserar sig för kungligheter och skådespelare. Emellertid är det inte
säkert, att denna på sina håll märkbara tendens att göra Geijer till
ett offer för tragiska konflikter och lidelser får sista ordet. Den nya
Geijerbilden kan tänkas komma att representera ett mellanting mellan den olympiskt lugne, harmoniske Geijer, som den romantiska
efterklangen i Uppsala frambragte, och en mera alldaglig människovarelse, men av en mera fast manlig hållning än de flestas och på
djupet fylld av den saliga oro, som han själv återfann i Wallins väsen
i det med rätt berömda minnestalet över denne, eller som Geijer
kanske själv skulle uttryckt sig, lik en svensk insjö med spegelklar
och lugn yta men med starka strömmar därunder. Men som sagt,
man har ingen anledning klaga över att den idehistoriska forskningen i fallet Geijer eftersatts; den har odlats träget och burit rika
skördar.
Geijer verkade på sin samtid och framför allt på studenterna främst
genom det talade ordet, härutinnan återigen en motsvarighet till Harald Hjärne. Om detta inflytande får man påtagliga bevis i Anton
Blancks inledning till hans fängslande och fylliga urval av Geijers
i handskrift befintliga föreläsningar (U r E r i k G u s t a f G e i j e r s
h i s t o r i s k a f ö r e l ä s n i n g a r. Upps. Lundequistska bokh.).
När Geijer höll de ryktbara föreläsningarna »Skandinaviens historia
från äldsta tider till Kalmarunionens upplösning» fick han redan
från första stund ett åhörarantal, som överträffar alla vi känna från
tidigare perioder. Under höstterminen 1815 t. ex. nådde åhörarsiffran
upp till 280; med ett redovisat studentantal av 662 betyder detta drygt
en tredjedel och skulle i våra dagar motsvara ett auditorium på 1,300
studenter. I jämförelse härmed te sig åhörarsiffrorna från Tegners
föreläsningar rent av som minimala, varvid man givetvis har att
taga hänsyn till föreläsarnas ämnen. Geijers, Tegners och några
andra betydande akademiska lärares insatser betydde emellertid, så-
som Blanck poängterar, inledningen till en process, som återgav universiteten, efter en period av ringa inflytande, ledningen av det andliga livet. För Geijer betydde samtidigt dessa föreläsningar en individuell jätteprestation: en termins föreläsningsmanuskript omfattar
945 kvartsidor. Men han nöjde sig sedermera länge med de en gång
utarbetade två föreläsningsserierna. Detta förklarar måhända, att
han, några år senare eller 1820, i brev till Atterbom skämtar över sin
lättja, såsom en den där »i allmänhet har en svinaktig trevnad på
denna jord, vilket kommer av lättja och en oövervinnelig tröghet».
Den som är benägen för – och det tycks, vad kvaliteten beträffar,
583
Bror Olsson
Stolpe i alltför hög grad vara – att underskatta kvaliteten och omfånget i Geijers vittra författarskap bör ha i minnet, att Geijer efterlämnat en vetenskaplig kvarlåtenskap, som även efter nutida mått
imponerar, medan bouppteckningen efter Tegner i detta fall uppvisade
så gott som ingenting. Geijer framstår nästan alltid, som den hårt,
ibland tungt arbetande vetenskapsmannen, medan Tegner är den
apolliniske improvisatören. En svensk historiker (Stavenow) har också
framhållit, att Geijer plöjde upp en huvudfåra för svensk historisk
forskning, nog bred att omfatta olika tycken och meningar.
Omfånget av Geijers författarskap och mångsidigheten i hans intressen framgår vidare av de bidrag, som framkommit till jubileet.
I ett innehållsrikt och med stor sakkunskap sammanställt urval av
Geijers prosaskrifter belyser docenten Alf Kjellen Geijers personlighet, hans religion och filosofi, hans inlägg i skolfrågor och sociala
problem, litteratur och skön konst och hans omdömen om samtida
svenskar – Atterbom, Tegner och Wallin. Ingenting saknas här av
den klassiske Geijer, men mycket mera än man vanligen läser är med
(D e n l e v a n d e G e i j e r. Ett prosaurval belysande den andliga
linjen i Geijers författarskap. Sthlm, Sv. kyrkans diakonistyrelses
förlag}.
Sven Stolpe framställer i en medryckande och stimulerande essay
den okände Geijer, det religiösa och filosofiska geniet och gör märkliga påpekanden om allt vad Geijer betytt för svensk teologi – för
Söderblom och Einar Billing-och visar- bland annat i anslutning
till John Cullberg – att Geijer är en föregångare till den s. k. dufilosofien, som är ett av de betydelsefullaste tankeelementen i samtiden och som i viss grad ligger bakom de stridsfrågor, som fransmannen Paul Sartre gjort aktuella (G e i j e r. E n e s s a y. Sthlm,
Wahlström & Widstrands förlag}. En och annan överdrift gör sig
väl stolpe skyldig till; övertygande verkar icke hans mening, att orsaken till den, enligt Stolpe, avbrutna Geijertraditionen skulle vara
tvångsläsningen av Geijers dåliga lyrik i skolorna. A andra sidan
förefaller det som om Stolpe övervärderat Geijer som landskapsskildrare, i varje fall inte tillräckligt tagit hänsyn till den linneanska
traditionen i vårt land. Men det är oväsentliga anmärkningar.
Till ovanligt osmakliga tarvligheter gör sig däremot Per Meurling
skyldig. När inte Geijers meningar går in i det marxistiska schemat
är han bara »en söndagsidealismens idol, ett dött lejon, på vilket
litteraturhistoriens flugor kalasar, stoft och aska, vitnade ben och
mull, över vilket en akademisk vältalighets fågel :F’enix – för länge
sedan nedbränd i verklighetens eld och flammor – svävar» (G e i j o r
o c h m a r x i s m e n. Sthlm, Arbetarkulturs förlag}. Samtidigt brännmärker Meurling Atterboms tilltag att i rektorsprogrammet vid Geijers död i detta infläta en gemen passus, att många av hans levnads
senare företeelser endast kunde patologiskt förklaras, d. v. s. att Geijer mot slutet av sin levnad inte varit riktigt klok. Är det egentligen
så stor skillnad på Atterboms och Meurlings beteende~
I en andra del av arbetet Geijer som politiker fortsätter slutligen
professor Carl-Arvid Hessler att teckna dennes senare politiska bana
584
~…-..
Geijer
(G e i j e r s o m Il o l i t i k e r. 2. Hans senare utveckling. Sthlm, Hugo
Gebers förlag). I tre avsnitt: Konservativa år, Avfallet och Geijers
liberalism får man här ett ytterst givande och vederhäftigt besked
om vad Geijer under dessa år betytt som volitiker. Det intryck man
får vid läsningen av denna föredömligt klara framställning sammanfaller inte illa med författarens r>å ett ställe formulerade omdöme:
»Någon framgångsrik volitiker var Geijer inte, men han var obestridligen en av sitt stånds ädlingar.»
Det är svårt att i ord fixera vad en andligen rik och djup man betytt och betyder för ett folk. Man griver gärna till symboler. Och
det vill synas, som om denna symbolik icke kunnat ske på ett vare sig
pietetsfullare eller gripbarare sätt än det, på vilket Uppsala universitet på minnesmedaljens frånsida sökt levandegöra hans minne, i
bilden av odlaren, »som strör i mörka mullen fröets sådd för kommande skörd», och devisen: »Säden gick upp och växte.»
58;)
OCH GEIJERSJUBILEETS LITTERATUR
Av förste bibliotekarienfiL d:r BROR OLSSON, Lund
INTET årtionde i svensk historia har väl bevittnat ett så stort manfall av nationens yppersta som 1840-talet. 1844 gick Karl XIV ur tiden,
1846 dog Tegm)r, följande år gick Geijer bort och året diirpå Berzelius.
Alla hade överskridit den ålder, då någon skapande insats av dem
var att förvänta, men samtiden hade en kuslig känsla av att ha blivit ofantligt fattigare. Man kände det som en kalhuggning av en
mäktig skog. De stora ekarna hade fallit; endast småskogen var kvar.
Även för eftervärlden präglas de följande årtiondena av andlig små-
skurenhet och futtighet.
Det i fjol firade Tegnerjubileet gav anledning till några reflexioner
i denna tidskrift, huruvida detta endast vore att betrakta som en konventionell akademisk högtidlighet utan någon förankring i levande
svensk tradition och utan täckning i en alltj~imt aktuell värdepost.
Det framhölls, att hur än uppfattningen om Tegner skiftat och skiftar, har han alltid hört och hör till det svenska folkets stora, outtömliga andliga reserver. I ännu högre grad torde detta kunna sägas om
Geijer.
Firandet av 100-årsdagen av Geijen; död 24 april detta år skedde i
Uppsala under samma högtidliga form som firandet av Tegnerjubileet i Lund i fjol; representanter för kungafamiljen saknades dock i
Uppsala på grund av den danske konungens samtidiga frånfälle.
Geijer har liksom Tegner genomgått både den officiella apoteoseringens eller äreminnets stadium och den närgångna granskningens
skärseld. För Geijer blev omdömet vid hans bortgång från gamla
meningsfränders sida synnerligen ogynnsamt, där det inte rent av
blev neds~ittande och kränkande. Senare kom en tid, då legendbildningen skapade en Geijerbild som inte har mycket med verkligheten
att göra. Det är också egendomligt, att medan Tegners personlighet
firats vid alla möjliga tillfällen, ha Geijerjubileerna lämnats ganska
obeaktade. Femtioårsdagen av hans död firades visserligen av Uppsala studentkår, men inte av Uppsala universitet. studentkårens ordförande, sedermera kyrkoherden i Maria församling i Stockholm,
O. E. Molin, framhöll vid denna högtidlighet, att Geijer lever i sina
verk, i det inflytande han övat på samtiden och medelbart därigenom
på kommande släkten och i det minne han lämnat efter sig. I sistnämnda hänseende är det den sökande, aldrig färdige Geijer, som
grep 1890-talets studenter. »Det är minnet av en man», hette det, »vil- 580
Gei.jer
ken, som han själv bekänner, hela livet igenom varit, är och vill förbliva en studerande, en sökande, vilken aldrig, huru djupt han än
trängt ned i vetandets schakt, är förmäten tro sig hava funnit sanningen hel, en ande som icke vill lägga sig till ro, på vad den redan
har funnit …» Molin gjorde också Geijer till en fullödig typ för
det svenska kynnet, ett drag som nutida Geijerbiografer gärna framhäva (framför allt stolpe).
Svenskheten hos Geijer betonade också Svenska Dagbladet i en
mycket märklig artikel till femtioårsjubileet »Svensk», heter det,
»som sina förnamn till ett släktnamn med svensk medborgarrätt sedan
Gustav II Adolf, var Erik Gustav Geijer i allo. Svensk var mannens
rättframhet och ärlighet att söka sanningen allena och följa sin övertygelse, även när dess uttalande förde honom in i de största personliga obehagligheter.» Om allt detta är ganska triviala sanningar, var
det följande för sin tid ganska nytt: »Svensk är blandningen av tungsinthet och friskhet, av reflexion och naivitet i hans intellektuella
läggning. Svensk var själva mångsidigheten i hans begåvning, ty i
Norden ger sig lyckagudinnan sällan tid att sortera sina gåvor på
olika håll utan hopar dem gärna på ett och samma huvud.» Vad Geijers politiska ståndpunkt beträffar utnyttjade Svenska Dagbladet
denna i den då pågående rösträttsdebatten. Man måste betänka, framhåller det, att konservatismen på Geijers tid var en ultraism, en regeringsvänlighet till varje pris emot en regering utan fasthet och konsekvens, vacklande mellan uppbrusande hetta och undfallenhet i bakvägar. Man behövde ej vara mycket liberal för att tröttna därpå.
’l’ill slut konstaterar tidningen, att Geijers liberalism inte haft något
gemensamt med samtidens radikala stricivanden.
Att Geijerjubileerna gått mera i enkelhetens tecken eller helt uteblivit har åtskilligt för sig och överensstämmer på visst sätt både med
den store mannens väsen och det djupare och stillsammare sätt, på
vilket han påverkat eftervärlden. Det är inte samma glans vare sig
över Geijers rmrsonlighet eller över hans skrifter som över Tegners.
I livet var Geijer liten och oansenlig, vårdslös och rustik, medan Tegner imponerade både genom sitt utseende och sin hållning. En stor
del av Geijers författarskap framträder också i en för nutidsmänniskan föga inbjudande form, i tillkrånglade och knottriga satser,
dunkla lakonismer och orakelmässiga antydningar, medan ’regner
språkligt sett ligger lika öppen för eftervärlden som för samtiden.
Upsala Nya Tidning gjorde dagen före jubileet en ganska träffande
anmärkning, att det säkerligen var en vinst, att Geijer sökte sig till
Uppsala och Tegner till Lund. »Man kan nämligen våga det påståendet», framhöll tidningen, »att i så fall deras minne skulle ha passat
alltför bra i respektive miljöer. Som det nu är utgör de snarare ett
lyckligt korrektiv; en böjelse för någon maklighet och en viss burschikos ovålighet och brist på stil, som inte är helt främmande för
det lundensiska gemytet, kan knappast åberopa Tegners exempel. Och
Geijers i grunden realistiskt inställda kynne, hans snillrika men
samtidigt ofta mera mödosamma än briljanta skrifter och hans tämligen grovhuggna person är på samma sätt ägnade att dämpa den upp- 581
Bror Olsson
svenska benägenheten för det ’stiliga’, även när det inte är någonting
1ner än pose och maner.»
Hur mycket, som än må ha legat Geijer emot, kan det emellertid
knappast råda något tvivel om att han och icke Tegner haft det största
inflytandet både på samtid och eftervärld. Såsom det framhölls i
artikeln om Tegnerjubileet har Tegner litterärt sett betytt oändligt
mycket mera än Geijer, medan denne i politiska, kyrkliga och kulturella frågor haft vårt folks öra på ett helt annat sätt. Detta måste
bland annat bero på att folk haft en känsla av att Geijer mera än
’l’egner tog problemen på allvar. Medan Tegner med överlägsen
talang, snillrikt och spirituellt vidrörde allt mellan himmel och jord,
men sällan lidelsefullt engagerade sig själv i en fråga – möjligen
med undantag för politiken – har folk beträffande Geijer haft en
känsla av att det stod en man bakom ordet. Ett upprepat studium av
hans skrifter förstärker också alltid detta intryck. De äro icke heller
bara tidshistoriska betydelsefulla dokument från en brytningstid utan
många av dem ha, såsom Alf Kjellen påvisat, en oförminskad aktualitet fyllda av visionära framtidssyner – utom Hjärne har väl ingen
svensk historiker med samma träffsäkra intuition förutsett de kommande händelseförloppen – eller av kärniga visdomsord, från ingen
annan svensk stamma väl så många bevingade ord som frän Geijers
läppar.
Ett påtagligt bevis på det djupa intryck Geijer allmänt gör på
eftervärlden utgör Geijerrenässansen under de sista årtiondena. Den
började i stort sett med John Landquists stora Geijermonografi (1924)
och dennes utgåva av Geijers samlade skrifter (beklagligtvis inte
tillnärmelsevis fullständig, då den inte ens upptar allt vad tidigare
upplagor av de samlade skrifterna innehålla); den fortsatte på 1930-
talet med Carl-Arvid Hesslers beprisade doktorsavhandling om Geijers politiska ideer, och den fick sitt uppsving redan i början av
1940-talet med Edvard Rodhes mäktiga verk om »Geijer och samhället»
(1942), Greta Hedins utmärkta Geijerantologi »Arvet från Geijer»
samma år och Elsa Norbergs i flera hänseenden epokgörande avhandling »Geijers väg från romantik till realism» (1944). Och mycket tyder
på att denna renässans icke bara är ett led i en ny vetenskaplig strömning, som inte alltid följer böljegången i det allmänna kulturlivet,
utan att den också motsvaras av ett behov hos den stora allmänheten
att på nytt göra bekantskap med Geijers tankar och de problem som
sysselsatte honom, på ett överraskande sätt lika dem vi ställts inför.
Under de mest påfrestande krigsåren kom man till och med på mer
än ett häll till den uppfattningen, att Geijers ståndpunkt sammanföll
med vad som då gick under namnet »Svensk linje». Sedan dess har
åtskilligt ändrats, det andliga klimatet har blivit strävare och motmotsättningarna skärpts. Geijers personlighetsfilosofi, hans gemenskapstanke och kristna livsåskådning räknas inte längre på sina häll
som en omistlig tillgång utan till och med som en skadlig belastning.
Denna Geijerrenässans kulminerade på ett imponerande sätt till jubileet i den Geijerlitteratur, som då framlades. Det är karakteristiskt
för Geijertraditionen, att det mestadels rör sig om sakliga, litteratur- 582
Geijer
och idehistoriska inlägg, som avse att lämna en ny belysning åt hans
rikt facetterade personlighet eller möjliggöra ett djupare inträngande
i hans ej alltid lätt erövrade tankevärld. I stort sett äro de fria från
den panegyrik, som i äldre tider var vanlig och som gjorde t. ex.
Strindberg utom sig. Vår tid är i färd med att med tillhjälp av ny
människokunskap och psykoanalys omgestalta vårt förflutnas storheter – ibland tycker man sig i litteraturhistorikernas nyfikna intresse för de stora dödas privatliv se en motsvarighet till den beskäftiga närgångenhet, med vilken allmänheten i våra dagar intresserar sig för kungligheter och skådespelare. Emellertid är det inte
säkert, att denna på sina håll märkbara tendens att göra Geijer till
ett offer för tragiska konflikter och lidelser får sista ordet. Den nya
Geijerbilden kan tänkas komma att representera ett mellanting mellan den olympiskt lugne, harmoniske Geijer, som den romantiska
efterklangen i Uppsala frambragte, och en mera alldaglig människovarelse, men av en mera fast manlig hållning än de flestas och på
djupet fylld av den saliga oro, som han själv återfann i Wallins väsen
i det med rätt berömda minnestalet över denne, eller som Geijer
kanske själv skulle uttryckt sig, lik en svensk insjö med spegelklar
och lugn yta men med starka strömmar därunder. Men som sagt,
man har ingen anledning klaga över att den idehistoriska forskningen i fallet Geijer eftersatts; den har odlats träget och burit rika
skördar.
Geijer verkade på sin samtid och framför allt på studenterna främst
genom det talade ordet, härutinnan återigen en motsvarighet till Harald Hjärne. Om detta inflytande får man påtagliga bevis i Anton
Blancks inledning till hans fängslande och fylliga urval av Geijers
i handskrift befintliga föreläsningar (U r E r i k G u s t a f G e i j e r s
h i s t o r i s k a f ö r e l ä s n i n g a r. Upps. Lundequistska bokh.).
När Geijer höll de ryktbara föreläsningarna »Skandinaviens historia
från äldsta tider till Kalmarunionens upplösning» fick han redan
från första stund ett åhörarantal, som överträffar alla vi känna från
tidigare perioder. Under höstterminen 1815 t. ex. nådde åhörarsiffran
upp till 280; med ett redovisat studentantal av 662 betyder detta drygt
en tredjedel och skulle i våra dagar motsvara ett auditorium på 1,300
studenter. I jämförelse härmed te sig åhörarsiffrorna från Tegners
föreläsningar rent av som minimala, varvid man givetvis har att
taga hänsyn till föreläsarnas ämnen. Geijers, Tegners och några
andra betydande akademiska lärares insatser betydde emellertid, så-
som Blanck poängterar, inledningen till en process, som återgav universiteten, efter en period av ringa inflytande, ledningen av det andliga livet. För Geijer betydde samtidigt dessa föreläsningar en individuell jätteprestation: en termins föreläsningsmanuskript omfattar
945 kvartsidor. Men han nöjde sig sedermera länge med de en gång
utarbetade två föreläsningsserierna. Detta förklarar måhända, att
han, några år senare eller 1820, i brev till Atterbom skämtar över sin
lättja, såsom en den där »i allmänhet har en svinaktig trevnad på
denna jord, vilket kommer av lättja och en oövervinnelig tröghet».
Den som är benägen för – och det tycks, vad kvaliteten beträffar,
583
Bror Olsson
Stolpe i alltför hög grad vara – att underskatta kvaliteten och omfånget i Geijers vittra författarskap bör ha i minnet, att Geijer efterlämnat en vetenskaplig kvarlåtenskap, som även efter nutida mått
imponerar, medan bouppteckningen efter Tegner i detta fall uppvisade
så gott som ingenting. Geijer framstår nästan alltid, som den hårt,
ibland tungt arbetande vetenskapsmannen, medan Tegner är den
apolliniske improvisatören. En svensk historiker (Stavenow) har också
framhållit, att Geijer plöjde upp en huvudfåra för svensk historisk
forskning, nog bred att omfatta olika tycken och meningar.
Omfånget av Geijers författarskap och mångsidigheten i hans intressen framgår vidare av de bidrag, som framkommit till jubileet.
I ett innehållsrikt och med stor sakkunskap sammanställt urval av
Geijers prosaskrifter belyser docenten Alf Kjellen Geijers personlighet, hans religion och filosofi, hans inlägg i skolfrågor och sociala
problem, litteratur och skön konst och hans omdömen om samtida
svenskar – Atterbom, Tegner och Wallin. Ingenting saknas här av
den klassiske Geijer, men mycket mera än man vanligen läser är med
(D e n l e v a n d e G e i j e r. Ett prosaurval belysande den andliga
linjen i Geijers författarskap. Sthlm, Sv. kyrkans diakonistyrelses
förlag}.
Sven Stolpe framställer i en medryckande och stimulerande essay
den okände Geijer, det religiösa och filosofiska geniet och gör märkliga påpekanden om allt vad Geijer betytt för svensk teologi – för
Söderblom och Einar Billing-och visar- bland annat i anslutning
till John Cullberg – att Geijer är en föregångare till den s. k. dufilosofien, som är ett av de betydelsefullaste tankeelementen i samtiden och som i viss grad ligger bakom de stridsfrågor, som fransmannen Paul Sartre gjort aktuella (G e i j e r. E n e s s a y. Sthlm,
Wahlström & Widstrands förlag}. En och annan överdrift gör sig
väl stolpe skyldig till; övertygande verkar icke hans mening, att orsaken till den, enligt Stolpe, avbrutna Geijertraditionen skulle vara
tvångsläsningen av Geijers dåliga lyrik i skolorna. A andra sidan
förefaller det som om Stolpe övervärderat Geijer som landskapsskildrare, i varje fall inte tillräckligt tagit hänsyn till den linneanska
traditionen i vårt land. Men det är oväsentliga anmärkningar.
Till ovanligt osmakliga tarvligheter gör sig däremot Per Meurling
skyldig. När inte Geijers meningar går in i det marxistiska schemat
är han bara »en söndagsidealismens idol, ett dött lejon, på vilket
litteraturhistoriens flugor kalasar, stoft och aska, vitnade ben och
mull, över vilket en akademisk vältalighets fågel :F’enix – för länge
sedan nedbränd i verklighetens eld och flammor – svävar» (G e i j o r
o c h m a r x i s m e n. Sthlm, Arbetarkulturs förlag}. Samtidigt brännmärker Meurling Atterboms tilltag att i rektorsprogrammet vid Geijers död i detta infläta en gemen passus, att många av hans levnads
senare företeelser endast kunde patologiskt förklaras, d. v. s. att Geijer mot slutet av sin levnad inte varit riktigt klok. Är det egentligen
så stor skillnad på Atterboms och Meurlings beteende~
I en andra del av arbetet Geijer som politiker fortsätter slutligen
professor Carl-Arvid Hessler att teckna dennes senare politiska bana
584
~…-..
Geijer
(G e i j e r s o m Il o l i t i k e r. 2. Hans senare utveckling. Sthlm, Hugo
Gebers förlag). I tre avsnitt: Konservativa år, Avfallet och Geijers
liberalism får man här ett ytterst givande och vederhäftigt besked
om vad Geijer under dessa år betytt som volitiker. Det intryck man
får vid läsningen av denna föredömligt klara framställning sammanfaller inte illa med författarens r>å ett ställe formulerade omdöme:
»Någon framgångsrik volitiker var Geijer inte, men han var obestridligen en av sitt stånds ädlingar.»
Det är svårt att i ord fixera vad en andligen rik och djup man betytt och betyder för ett folk. Man griver gärna till symboler. Och
det vill synas, som om denna symbolik icke kunnat ske på ett vare sig
pietetsfullare eller gripbarare sätt än det, på vilket Uppsala universitet på minnesmedaljens frånsida sökt levandegöra hans minne, i
bilden av odlaren, »som strör i mörka mullen fröets sådd för kommande skörd», och devisen: »Säden gick upp och växte.»
58;)