Exportutvecklingen i Finland efter kriget
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EXPORTUTVECKLINGEN
I FINLAND EFTER KRIGET
Av direktör W. WIKLUND, Helsingfors
VAPENSTILLESTANDET hösten 1944 betecknade slutet på en
rätt konstlad epok i vår exports historia, en epok som lyckligtvis
varat endast ett begränsat antal år under kriget. Vi stod denna
höst med en fullkomligt stagnerad export, inför samma situation
.som en gång tidigare, närmare bestämt efter första världskriget.
situationen var dock hösten 1944 i ett mycket viktigt hänseende
avsevärt bättre än 1919. Vi hade denna gång våra gamla goda förbindelser i väster att falla tillbaka på, vilket icke var fallet gången
förut. Visserligen hade mycket förändrats på de västra marknaderna under kriget, bl. a. hade nya stora industriområden utvecklats, t. ex. cellulosaindustrin i de amerikanska syd-staterna, en ny
fanerindustri hade uppstått i Brasilien o. s. v.; utarmningen i väster
var också större nu än efter förra världskriget; vissa politiska komplikationer förelåg o. s. v.; men då också efterfrågan på våra varor
var stor kunde våra gamla förbindelser dock relativt snart upplivas och affärer på nytt förberedas. En annan väsentlig skillnad
i situationen låg dessutom däri, att samtidigt med att de västra
marknaderna öppnades för oss, kunde vi även finna avsättning för
vår export i öster. Denna möjlighet att samtidigt arbeta såväl i
väster som öster har visserligen förekommit före förra världskriget, men kunde icke då på grund av begränsad kapacitet utnyttjas i närmelsevis den utsträckning, som nu förefaller att vara
möjligt. Förutsättningarna för ett snabbt igångsättande av exporten var därför i ovan skisserade hänseende avsevärt bättre än år
1919, och utvecklingen av exporten under de tre senaste åren efter
kriget har även bekräftat detta.
Svårigheterna för exporten visade sig dock till en början vara
större än vad man av ovansagda hade väntat. Världskriget pågick
ännu vintern och våren 1945 och omöjliggjorde all större export
till väster. Det handelspolitiska läget krävde även ingåendet av
121
…..;-··
W. Wiklund
ett stort antal handelsfördrag, vilket givetvis tog sin rundliga tid.
Exportindustrins rävarulager hade krympt till ett minimum och
måste kompletteras innan produktionen kunde få en tillfredsställande omfattning. Arbetseffektiviteten var synnerligen låg och
intresset för arbete lämnade mycket övrigt att önska, varför bris·
ten på arbetskraft var ett av industrins akutaste problem. Då härtill ytterligare kom den belastning, som krigsskadeståndsleveranserna till Sovjet-Unionen utgjorde och vilka omedelbart vidtogo,
kan man förstå att föret i portgången var synnerligen trögt. Speciellt dessa sistnämnda leveranser verkade hämmande på exporten
västerut då träförädlingsindustrierna under det första skadeståndsåret blev tvungna övertaga 2/3 av samtliga leveranser och
metall- och maskinindustrin endast 1/3. Denna fördelning var en
naturlig följd av då rådande kapacitetsrelationer mellan de båda
grupperna, enär utbyggandet av metall- och maskinindustrins
kapacitet till den omfattning skadeståndsleveranserna förutsätta
givetvis erfordrade en avsevärd tid. Redan under det andra skadeståndsåret överflyttades dock huvudbördan av leveranserna på
metall- och maskinindustrin och träförädlingsindustrin svarade
under det tredje skadeståndsåret för mindre än en tredjedel av
dessa leveranser. För att nämna ett exempel togo skadeståndsleveranserna år 1945 i anspråk 66 % av hela trävaruexporten, år
1946 22 % och år 1947 endast 11 %. Härvid måste dock beaktas
att exporten av trävaror under dessa år mer än 4-dubblats. skadeståndsleveransernas betydelse som en hämsko för exporten var
alltså avsevärd speciellt under 1945, men även senare.
Exporten västerut kom dock trots ovan skisserade svårigheter
igång under senare hälften av 1945. Den första cellulosalasten till
England avgick i juli, till Syd-Amerika i september och till USA
först i december. Det visade sig t. ex. beträffande USA, att vårt
inträde på marknaden icke skedde utan vissa svårigheter. Utvecklingen för hela exporten har därefter dock varit tillfredsställande.
Att utrikshandeln har kunnat tilldelas vitsordet laudatur samtidigt som många andra väsentliga områden inom vårt ekonomiska
liv knappast nått högre än approbatur, måste i rätt stor utsträckning tillskrivas den relativa handlingsfrihet som lyckligtvis fått
råda vid skötseln av vår utrikeshandel och vår exportindustri.
Handfallna reglementeringsivrare och småskurna politiska konjunkturryttare ha åtminstone inte än så länge lyckats tilltvinga
sig bestämmanderätten på dessa områden, varigenom vi lyckats
undgå ytterligare ekonomisk debacle.
122
~…-..
Exportutvecklingen i Finland efter kriget
För att erhålla en möjligast riktig bild av den fria exportens
utveckling under åren 1945-47 är det skäl att i första hand använda sig av volymindex. Om exportvolymen 1935 betecknas med
100, så utgjorde volymen år 1945 endast 19 %, men redan 1946 hade
volymen stigit till47% för att ytterligare under 1947 ökas till 62 %
eller något mera. Krigsskadeståndsleveranserna utgjorde 1946 c:a
41% av den fria exporten och 1947 endast c:a 23% av densamma.
’Tillägges volymen av skadeståndsleveranserna under dessa år erhålles en totalvolym för 1946 på 66 % och för 1947 på 76 % av
volymen 1935. Här kan för jämförelsens skull framhållas att motsvarande volymsiffra för 1938 var så stor som 105 %.
Dessa uppnådda volymsiffror förefalla kanske till en början
mindre imponerande, men om man beaktar att vi i samband med
vapenstilleståndet förlorade 13% av våra skogsresurser, c:a 25 %
av den tillbudsstående vattenkraften och ungefär 20 % av exportindustrins kapacitet, så stiger värdet av ovan angivna volymsiffror
avsevärt. Med beaktande av dessa förluster och minskade möjligheter till export måste man därför vid bedömandet av dessa siffror
närmast utgå ifrån, att en volymsiffra på 80 i dag motsvarar en
volymsiffra på 100 år 1935. I och med att vi senaste år nådde en
siffra på c:a 76 betyder detta, att vi i stort sett nått 1935 års nivå.
För att ytterligare med siffror åskådliggöra utvecklingen under
ifrågavarande år kan värdesiffrorna för exporten omräknade i
dollar anföras. Den fria exporten representerade sålunda år 1945
ett dollarvärde, omräknat efter då gällande dollarkurs, av 28 milj.
dollar. skadeståndsleveranserna representerade samma år, räknat
enligt samma dollarkurs, ett värde av 105 milj. dollar. År 1946
hade den fria exporten redan ökat till170 milj. dollar mot 69 milj.
dollar för skadeståndsleveranserna. Motsvarande siffror för 1947
är 332,5 milj. dollar för den fria exporten och 76,5 milj. dollar för
skadeståndsleveranserna. Ä ven om man här är tvungen att räkna
med olika kurser för dollarn, vilket givetvis gör jämförelsen något
haltande, kan man dock ur totalsiffrorna för de olika åren utlösa
en rätt så riktig bild av utvecklingen. Totalsiffrorna för hela
exporten voro alltså följande: 1945 133 milj. dollar, 1946 239 milj.
dollar och 1947 409 milj. dollar.
Vid ett närmare studium av exportens fördelning på de skilda
huvudgrupperna under åren 1946 och 1947 finner man, att trä-
förädlingsindustrins produkter 1946 representerade hela 90,9 % av
·den fria exporten och 1947 91,0 %. En dylik drastisk ensidighet
hos exporten har inte tidigare förekommit under hela Finlands
123
•’
} …~ ·.
W. Wiklund
självständighetstid. Under en 20-årsperiod före det andra världskriget representerade dessa produkter i medeltal 81,8% av hela
exporten. Resten bestod av animaliska livsmedel 6,7% och andra
produkter 11,5 %. Efter kriget har gruppen animaliska livsmedel
praktiskt taget helt bortfallit (1947 – 55,2 milj. mark) och »Övriga
varor» representerat c:a 9% . Nu gäller dessa siffror endast den
fria exporten sådan den varit de senaste två åren, men vill man
försöka få en mera riktig bild av vår totala exportkapacitet, bör
även skadeståndsleveranserna beaktas i den mån en uppdelning av
dem är möjlig. Om man utgår ifrån, att träförädlingsindustriernas
produkter utgjorde 28% av skadeståndsleveranserna år 1947 och
resten av gruppen »Övriga varor», så representerade »Övriga varor»
c:a 20,8 % och träförädlingsindustrins alster 79,2% av vår totala
export. Detta tyder på, att en rätt avsevärd differentiering redan
nu förekommer och att våra trä- och pappersprodukter i framtiden
knappast kommer att intaga en så dominerande ställning, som
siffrorna för den fria exporten i dag utvisar. Det återstår givetvis
att se, huru våra skadeståndsvaror, närmast representerade av
metall- och maskinindustrin, komma att kunna hävda sig på
exportmarknaderna den dag ett framträdande blir möjligt.
Utvecklingen för de två stora grupperna trävirke och träarbeten
samt pappersindustrins alster visar samma tendens som före kriget. Beaktar man fördelningen under perioden 1919-1939 så erhåller man visserligen ett medeltal på 44,5 % för trävirket och
träarbeten och endast 37,3% för pappersindustrins alster, men faktum var att den senare överflyglade den förra i exportvärde för
första gången 1938 och sedan även 1939. Detta har även varit fallet
under åren efter kriget, då proportionerna ungefär varit 43 % för
trävirke och träprodukter samt 48 % för pappersindustrins alster.
De olika branscherna inom exportindustrin har under tiden efter
kriget återhämtat sig på ett rätt divergerande sätt. Kartongindustrin kunde redan 1946 utnyttja c:a 90 % av sin kapacitet och
torde senaste år ha nått c:a 95 %. Pappersindustrin har till vissa
delar repat sig väl, men produktionen av tidningspapper har nått
endast c:a 60-65 % av nivån före kriget. Exporten av olika slag
av papper, som 1945 endast var 82,500 ton, steg dock 1947 till
373,000 ton. Utvecklingen för fanerindustrin har även varit tillfredsställande, vilket framgår av siffrorna 29,000 m3 1945 mot
155,000 m3 1947. En långsammare återhämtning har däremot förekommit inom cellulosa-, trämasse- och sågindustrin, vilka delvis
lidit av brist på råvaror, el-kraft och haft underskott på arbetare.
124
Exportutvecklingen i Finland efter kriget
Cellulosaindustrin, som under åren 1935-39 hade ett exportmedeltal på mer än l milj. ton per år, nådde senaste år endast en kvantitet på 568,000 ton, exklusive sovjetleveranserna. Trämasseindustrin, som på senare tider i hög grad lidit av el-bristen, har
hittills nått en exportvolym motsvarande 60% av medeltalet åren
1935-39, men exporten kommer detta år antagligen att sjunka.
Sågindustrin kan heller icke rosa marknaden. Bristen på råvaror
har hela tiden efter kriget varit synnerligen besvärlig och bristen på arbetskraft har i många fall förhindrat en snabbare återhämtning. Exporten senaste år steg till blygsamma 416,000 stds
och nådde därmed endast c:a 50% av exporten före kriget. Av
sågvaruproduktionen konsumerade dessutom hemmamarknaden c:a
150,000 stds och c:a 100,000 stds användes för trähusproduktionen.
Finland är i dag med rätt stor säkerhet den största producenten
av fabriksmässigt framställda trähus i hela världen med eventuellt
undantag av USA, vilket land uppvisar högre siffror än vi, men
då man där för dylika hus även använder sig av många andra
material än trä, ställer sig ett riktigt bedömande rätt svårt. Exporten av trähus utgjorde senaste år c:a 12,000 hus, representerande
bostadsmöjligheter för 50,000-60,000 personer.
Som av ovan sagda framgår har det relativt taget goda pekuniära resultatet av exporten efter kriget knappast kunnat hänföras
till stora exportkvantiteter utan berott på andra orsaker. Den
nästan ensamt utslagsgivande faktorn har härvid varit priserna
på våra eftersökta exportvaror. Utvecklingen har nämligen varit
mycket tillfredsställande ända fram till slutet av 1947, då vissa
vikande tendenser började framträda. I augusti 1939 låg exportvarornas prisindex (fobvärde) på 126, i september 1945 på 590,
vilket redan innebar en närmare 5-dubbling. I september 1946 hade
sagda index stigit till 827 och ett år senare tilll,l71. Priserna har
alltså mer än 9-dubblats sedan 1939. Läget har dock ingalunda
varit så ljust, som man vid en flyktig eftertanke kunde tro. Faktum är, att det endast tack vare en dylik prisutveckling varit möjligt att hålla vår export i gång och utveckla densamma. Den inre
prisutvecklingen i landet och framför allt då lönekostnaderna har
mycket väl hållit jämna steg med utvecklingen av exportpriserna;
så t. ex. stego fabriksarbetarnas löner senaste år med 60 % medan
exportpriserna stego med 47 %. Prisen på råvarorna, kraften,
transporterna o. s. v. ha ungefär hållit samma takt som lönerna,
även om reglementeringen på vissa områden något hållit utvecklingen tillbaka. Sedan trävarureglementeringen upphört i juni
125
•’
}
W. Wiklund
1947 har dock råvaruprisen stigit avsevärt och denna avverkningssäsong måste man räkna med 80-90 % högre pris än senaste
säsong.
En annan faktor, som ständigt berett exportindustrin bekymmer
och även stora förluster, har varit de skandalöst låga inhemska
prisen, vilka dekreterats under hänvisning till olika motiv. Ån har
det varit sociala synpunkter, än har man skyllt på inflationen,
men då exportvarorna endast i vissa fall påverkat index, var detta
mest svepskäl, bakom vilka dolde sig den rena partipolitiken. Av
pappersprodukterna har c:a 20% av hela produktionen sålts på
den inhemska marknaden till priser, som inte ens täckt hälften av
produktionskostnaderna. Liknande exempel kan ges beträffande
samtliga exportvaror, som säljas i hemlandet. Lyckligtvis har
regeringen nu äntligen beslutat frige alla exportvaror från prisreglementeringen med undantag av trävarorna, för vilka priset
dock avsevärt höjts om också icke till produktionskostnadsnivå.
Den avgjort främsta fördelen med frigivandet av prisen ligger
dock däri, att medelprisen på exportvarorna på detta sätt höjas,
vilket i sin tur förbättrar industrins möjligheter att fortsättningsvis exportera utan förändring i valutakurserna. Hade dessa inhemska pris icke frigivits förefaller det synnerligen sannolikt –
främst med tanke på kostnadsnivån i hemlandet och de delvis
vikande, delvis stagnerande prisen i utlandet – att en devalvering av marken hade blivit oundviklig. Konsekvenserna av ett
dylikt steg i dag hade blivit oöverskådliga, och med säkerhet
hade vi fått räkna med motsvarande högre importpris, högre levnadskostnader och högre löner. Troligen hade fördelen med devalveringen inom kort blivit illusorisk och fråntagit oss alla möjligheter till stabilisering inom en överskådlig framtid. Utan en
inre stabilisering av priser och löner är nyttan av en devalvering
synnerligen tvivelaktig och det gäller därför för oss att hålla ut
så länge som möjligt utan förändringar i valutan. En devalvering
hade även ökat våra utländska skulder i mark räknat och i betänklig grad försvårat våra ränte- och avbetalningar genom den
oreda dessa hade förorsakat i budgeten. En ytterligare stegring i
den inhemska kostnadsnivån eller ett mindre fall i exportprisen
kommer dock ögonblickligen att göra devalveringsfrågan aktuell
på nytt, då vinstmarginalerna numera krympt ihop till praktiskt
taget intet. Till de missförhållanden, som icke mera borde få betunga exportindustrin, höra de prisutjämningar, som under de
senaste tiderna ålagts denna industri. Dessa ha uppstått i sam- 126
Exportutvecklingen i Finland efter kriget
band med ofördelaktiga handelsföredrag, gjorda av staten och ha
ingalunda förorsakats av industrin själv.
Man kan numera säga, att vi praktiskt taget exporterat till alla
de marknader, dit vår export nådde redan före kriget. Diverse förändringar i storleksordningen de olika marknaderna emellan ha
visserligen inträffat, vilket även är en naturlig sak med beaktande
av de förändrade förhållandena i världen då och nu. En ny stor
faktor är Ryssland, vilket land innehar andra platsen i vår exportstatistik och tredje platsen i importstatistiken allt enligt
siffrorna för 1947. Däremot har Tyskland praktiskt taget helt bortfallit. I sammanlagt varuutbyte 1947 kommer England främst med
21,8 miljarder mark, därefter Förenta Staterna med 16,3 och Ryssland med 10,9 miljarder. största avnämare av våra produkter är
nu som tidigare England med 13,6 miljarder, sedan kommer Ryssland med 5,6 och Förenta staterna med 5,2 miljarder.
I den mån man vill uttala sig om exportens framtidsutsikter
under den närmaste tiden är man på synnerligen farliga vatten.
Den redan omtalade prisutvecklingen under slutet av senaste år
och under början av detta är ett mycket oroande tecken. För trä-
varor har visserligen i ett par fall något bättre pris än senaste
år utlovats, men oerhört mycket blir beroende av de engelska pri- .sen. Ett bakslag där kan förändra hela situationen. På vissa marknader är bristen på våra varor ännu skriande stor, men den alltmer
tilltagande knappheten på valutor tenderar att antingen minska
kvantiteterna eller pressa prisen. På en del andra håll åter finnas
i viss utsträckning lager, vilka icke ha kunnat konsumeras på
grund av brist på arbetskraft eller brist på pengar. Varorna äro
köpta till topp-priser och måste först placeras innan nya köp göras.
Det är ett känt faktum, att köparna äro mycket försiktiga och
återhållsamma i en marknad med stagnerande eller vikande priser,
varför man med en viss sannolikhet kan antaga, att försäljningarna detta år komma att starta sent och med stor försiktighet.
Detta gäller givetvis inte alla varor, men det gäller framför allt
trävaror och faner. I hemlandet åter ha råvaruförsäljningarna
gått mycket trögt, skogshyggena ha varit sämre än senaste år
och den ringa vattenmängden har förutom kraftbristen förorsakat
stora svårigheter vid råvarutransporterna. Med hänsyn till alla
dessa osäkerhetsmoment och delvis negativa faktorer måste förhoppningarna åtminstone för innevarande år skruvas ned betydligt.
9- 48228 Svensic Tidskrift 1948 127
.’
!
I FINLAND EFTER KRIGET
Av direktör W. WIKLUND, Helsingfors
VAPENSTILLESTANDET hösten 1944 betecknade slutet på en
rätt konstlad epok i vår exports historia, en epok som lyckligtvis
varat endast ett begränsat antal år under kriget. Vi stod denna
höst med en fullkomligt stagnerad export, inför samma situation
.som en gång tidigare, närmare bestämt efter första världskriget.
situationen var dock hösten 1944 i ett mycket viktigt hänseende
avsevärt bättre än 1919. Vi hade denna gång våra gamla goda förbindelser i väster att falla tillbaka på, vilket icke var fallet gången
förut. Visserligen hade mycket förändrats på de västra marknaderna under kriget, bl. a. hade nya stora industriområden utvecklats, t. ex. cellulosaindustrin i de amerikanska syd-staterna, en ny
fanerindustri hade uppstått i Brasilien o. s. v.; utarmningen i väster
var också större nu än efter förra världskriget; vissa politiska komplikationer förelåg o. s. v.; men då också efterfrågan på våra varor
var stor kunde våra gamla förbindelser dock relativt snart upplivas och affärer på nytt förberedas. En annan väsentlig skillnad
i situationen låg dessutom däri, att samtidigt med att de västra
marknaderna öppnades för oss, kunde vi även finna avsättning för
vår export i öster. Denna möjlighet att samtidigt arbeta såväl i
väster som öster har visserligen förekommit före förra världskriget, men kunde icke då på grund av begränsad kapacitet utnyttjas i närmelsevis den utsträckning, som nu förefaller att vara
möjligt. Förutsättningarna för ett snabbt igångsättande av exporten var därför i ovan skisserade hänseende avsevärt bättre än år
1919, och utvecklingen av exporten under de tre senaste åren efter
kriget har även bekräftat detta.
Svårigheterna för exporten visade sig dock till en början vara
större än vad man av ovansagda hade väntat. Världskriget pågick
ännu vintern och våren 1945 och omöjliggjorde all större export
till väster. Det handelspolitiska läget krävde även ingåendet av
121
…..;-··
W. Wiklund
ett stort antal handelsfördrag, vilket givetvis tog sin rundliga tid.
Exportindustrins rävarulager hade krympt till ett minimum och
måste kompletteras innan produktionen kunde få en tillfredsställande omfattning. Arbetseffektiviteten var synnerligen låg och
intresset för arbete lämnade mycket övrigt att önska, varför bris·
ten på arbetskraft var ett av industrins akutaste problem. Då härtill ytterligare kom den belastning, som krigsskadeståndsleveranserna till Sovjet-Unionen utgjorde och vilka omedelbart vidtogo,
kan man förstå att föret i portgången var synnerligen trögt. Speciellt dessa sistnämnda leveranser verkade hämmande på exporten
västerut då träförädlingsindustrierna under det första skadeståndsåret blev tvungna övertaga 2/3 av samtliga leveranser och
metall- och maskinindustrin endast 1/3. Denna fördelning var en
naturlig följd av då rådande kapacitetsrelationer mellan de båda
grupperna, enär utbyggandet av metall- och maskinindustrins
kapacitet till den omfattning skadeståndsleveranserna förutsätta
givetvis erfordrade en avsevärd tid. Redan under det andra skadeståndsåret överflyttades dock huvudbördan av leveranserna på
metall- och maskinindustrin och träförädlingsindustrin svarade
under det tredje skadeståndsåret för mindre än en tredjedel av
dessa leveranser. För att nämna ett exempel togo skadeståndsleveranserna år 1945 i anspråk 66 % av hela trävaruexporten, år
1946 22 % och år 1947 endast 11 %. Härvid måste dock beaktas
att exporten av trävaror under dessa år mer än 4-dubblats. skadeståndsleveransernas betydelse som en hämsko för exporten var
alltså avsevärd speciellt under 1945, men även senare.
Exporten västerut kom dock trots ovan skisserade svårigheter
igång under senare hälften av 1945. Den första cellulosalasten till
England avgick i juli, till Syd-Amerika i september och till USA
först i december. Det visade sig t. ex. beträffande USA, att vårt
inträde på marknaden icke skedde utan vissa svårigheter. Utvecklingen för hela exporten har därefter dock varit tillfredsställande.
Att utrikshandeln har kunnat tilldelas vitsordet laudatur samtidigt som många andra väsentliga områden inom vårt ekonomiska
liv knappast nått högre än approbatur, måste i rätt stor utsträckning tillskrivas den relativa handlingsfrihet som lyckligtvis fått
råda vid skötseln av vår utrikeshandel och vår exportindustri.
Handfallna reglementeringsivrare och småskurna politiska konjunkturryttare ha åtminstone inte än så länge lyckats tilltvinga
sig bestämmanderätten på dessa områden, varigenom vi lyckats
undgå ytterligare ekonomisk debacle.
122
~…-..
Exportutvecklingen i Finland efter kriget
För att erhålla en möjligast riktig bild av den fria exportens
utveckling under åren 1945-47 är det skäl att i första hand använda sig av volymindex. Om exportvolymen 1935 betecknas med
100, så utgjorde volymen år 1945 endast 19 %, men redan 1946 hade
volymen stigit till47% för att ytterligare under 1947 ökas till 62 %
eller något mera. Krigsskadeståndsleveranserna utgjorde 1946 c:a
41% av den fria exporten och 1947 endast c:a 23% av densamma.
’Tillägges volymen av skadeståndsleveranserna under dessa år erhålles en totalvolym för 1946 på 66 % och för 1947 på 76 % av
volymen 1935. Här kan för jämförelsens skull framhållas att motsvarande volymsiffra för 1938 var så stor som 105 %.
Dessa uppnådda volymsiffror förefalla kanske till en början
mindre imponerande, men om man beaktar att vi i samband med
vapenstilleståndet förlorade 13% av våra skogsresurser, c:a 25 %
av den tillbudsstående vattenkraften och ungefär 20 % av exportindustrins kapacitet, så stiger värdet av ovan angivna volymsiffror
avsevärt. Med beaktande av dessa förluster och minskade möjligheter till export måste man därför vid bedömandet av dessa siffror
närmast utgå ifrån, att en volymsiffra på 80 i dag motsvarar en
volymsiffra på 100 år 1935. I och med att vi senaste år nådde en
siffra på c:a 76 betyder detta, att vi i stort sett nått 1935 års nivå.
För att ytterligare med siffror åskådliggöra utvecklingen under
ifrågavarande år kan värdesiffrorna för exporten omräknade i
dollar anföras. Den fria exporten representerade sålunda år 1945
ett dollarvärde, omräknat efter då gällande dollarkurs, av 28 milj.
dollar. skadeståndsleveranserna representerade samma år, räknat
enligt samma dollarkurs, ett värde av 105 milj. dollar. År 1946
hade den fria exporten redan ökat till170 milj. dollar mot 69 milj.
dollar för skadeståndsleveranserna. Motsvarande siffror för 1947
är 332,5 milj. dollar för den fria exporten och 76,5 milj. dollar för
skadeståndsleveranserna. Ä ven om man här är tvungen att räkna
med olika kurser för dollarn, vilket givetvis gör jämförelsen något
haltande, kan man dock ur totalsiffrorna för de olika åren utlösa
en rätt så riktig bild av utvecklingen. Totalsiffrorna för hela
exporten voro alltså följande: 1945 133 milj. dollar, 1946 239 milj.
dollar och 1947 409 milj. dollar.
Vid ett närmare studium av exportens fördelning på de skilda
huvudgrupperna under åren 1946 och 1947 finner man, att trä-
förädlingsindustrins produkter 1946 representerade hela 90,9 % av
·den fria exporten och 1947 91,0 %. En dylik drastisk ensidighet
hos exporten har inte tidigare förekommit under hela Finlands
123
•’
} …~ ·.
W. Wiklund
självständighetstid. Under en 20-årsperiod före det andra världskriget representerade dessa produkter i medeltal 81,8% av hela
exporten. Resten bestod av animaliska livsmedel 6,7% och andra
produkter 11,5 %. Efter kriget har gruppen animaliska livsmedel
praktiskt taget helt bortfallit (1947 – 55,2 milj. mark) och »Övriga
varor» representerat c:a 9% . Nu gäller dessa siffror endast den
fria exporten sådan den varit de senaste två åren, men vill man
försöka få en mera riktig bild av vår totala exportkapacitet, bör
även skadeståndsleveranserna beaktas i den mån en uppdelning av
dem är möjlig. Om man utgår ifrån, att träförädlingsindustriernas
produkter utgjorde 28% av skadeståndsleveranserna år 1947 och
resten av gruppen »Övriga varor», så representerade »Övriga varor»
c:a 20,8 % och träförädlingsindustrins alster 79,2% av vår totala
export. Detta tyder på, att en rätt avsevärd differentiering redan
nu förekommer och att våra trä- och pappersprodukter i framtiden
knappast kommer att intaga en så dominerande ställning, som
siffrorna för den fria exporten i dag utvisar. Det återstår givetvis
att se, huru våra skadeståndsvaror, närmast representerade av
metall- och maskinindustrin, komma att kunna hävda sig på
exportmarknaderna den dag ett framträdande blir möjligt.
Utvecklingen för de två stora grupperna trävirke och träarbeten
samt pappersindustrins alster visar samma tendens som före kriget. Beaktar man fördelningen under perioden 1919-1939 så erhåller man visserligen ett medeltal på 44,5 % för trävirket och
träarbeten och endast 37,3% för pappersindustrins alster, men faktum var att den senare överflyglade den förra i exportvärde för
första gången 1938 och sedan även 1939. Detta har även varit fallet
under åren efter kriget, då proportionerna ungefär varit 43 % för
trävirke och träprodukter samt 48 % för pappersindustrins alster.
De olika branscherna inom exportindustrin har under tiden efter
kriget återhämtat sig på ett rätt divergerande sätt. Kartongindustrin kunde redan 1946 utnyttja c:a 90 % av sin kapacitet och
torde senaste år ha nått c:a 95 %. Pappersindustrin har till vissa
delar repat sig väl, men produktionen av tidningspapper har nått
endast c:a 60-65 % av nivån före kriget. Exporten av olika slag
av papper, som 1945 endast var 82,500 ton, steg dock 1947 till
373,000 ton. Utvecklingen för fanerindustrin har även varit tillfredsställande, vilket framgår av siffrorna 29,000 m3 1945 mot
155,000 m3 1947. En långsammare återhämtning har däremot förekommit inom cellulosa-, trämasse- och sågindustrin, vilka delvis
lidit av brist på råvaror, el-kraft och haft underskott på arbetare.
124
Exportutvecklingen i Finland efter kriget
Cellulosaindustrin, som under åren 1935-39 hade ett exportmedeltal på mer än l milj. ton per år, nådde senaste år endast en kvantitet på 568,000 ton, exklusive sovjetleveranserna. Trämasseindustrin, som på senare tider i hög grad lidit av el-bristen, har
hittills nått en exportvolym motsvarande 60% av medeltalet åren
1935-39, men exporten kommer detta år antagligen att sjunka.
Sågindustrin kan heller icke rosa marknaden. Bristen på råvaror
har hela tiden efter kriget varit synnerligen besvärlig och bristen på arbetskraft har i många fall förhindrat en snabbare återhämtning. Exporten senaste år steg till blygsamma 416,000 stds
och nådde därmed endast c:a 50% av exporten före kriget. Av
sågvaruproduktionen konsumerade dessutom hemmamarknaden c:a
150,000 stds och c:a 100,000 stds användes för trähusproduktionen.
Finland är i dag med rätt stor säkerhet den största producenten
av fabriksmässigt framställda trähus i hela världen med eventuellt
undantag av USA, vilket land uppvisar högre siffror än vi, men
då man där för dylika hus även använder sig av många andra
material än trä, ställer sig ett riktigt bedömande rätt svårt. Exporten av trähus utgjorde senaste år c:a 12,000 hus, representerande
bostadsmöjligheter för 50,000-60,000 personer.
Som av ovan sagda framgår har det relativt taget goda pekuniära resultatet av exporten efter kriget knappast kunnat hänföras
till stora exportkvantiteter utan berott på andra orsaker. Den
nästan ensamt utslagsgivande faktorn har härvid varit priserna
på våra eftersökta exportvaror. Utvecklingen har nämligen varit
mycket tillfredsställande ända fram till slutet av 1947, då vissa
vikande tendenser började framträda. I augusti 1939 låg exportvarornas prisindex (fobvärde) på 126, i september 1945 på 590,
vilket redan innebar en närmare 5-dubbling. I september 1946 hade
sagda index stigit till 827 och ett år senare tilll,l71. Priserna har
alltså mer än 9-dubblats sedan 1939. Läget har dock ingalunda
varit så ljust, som man vid en flyktig eftertanke kunde tro. Faktum är, att det endast tack vare en dylik prisutveckling varit möjligt att hålla vår export i gång och utveckla densamma. Den inre
prisutvecklingen i landet och framför allt då lönekostnaderna har
mycket väl hållit jämna steg med utvecklingen av exportpriserna;
så t. ex. stego fabriksarbetarnas löner senaste år med 60 % medan
exportpriserna stego med 47 %. Prisen på råvarorna, kraften,
transporterna o. s. v. ha ungefär hållit samma takt som lönerna,
även om reglementeringen på vissa områden något hållit utvecklingen tillbaka. Sedan trävarureglementeringen upphört i juni
125
•’
}
W. Wiklund
1947 har dock råvaruprisen stigit avsevärt och denna avverkningssäsong måste man räkna med 80-90 % högre pris än senaste
säsong.
En annan faktor, som ständigt berett exportindustrin bekymmer
och även stora förluster, har varit de skandalöst låga inhemska
prisen, vilka dekreterats under hänvisning till olika motiv. Ån har
det varit sociala synpunkter, än har man skyllt på inflationen,
men då exportvarorna endast i vissa fall påverkat index, var detta
mest svepskäl, bakom vilka dolde sig den rena partipolitiken. Av
pappersprodukterna har c:a 20% av hela produktionen sålts på
den inhemska marknaden till priser, som inte ens täckt hälften av
produktionskostnaderna. Liknande exempel kan ges beträffande
samtliga exportvaror, som säljas i hemlandet. Lyckligtvis har
regeringen nu äntligen beslutat frige alla exportvaror från prisreglementeringen med undantag av trävarorna, för vilka priset
dock avsevärt höjts om också icke till produktionskostnadsnivå.
Den avgjort främsta fördelen med frigivandet av prisen ligger
dock däri, att medelprisen på exportvarorna på detta sätt höjas,
vilket i sin tur förbättrar industrins möjligheter att fortsättningsvis exportera utan förändring i valutakurserna. Hade dessa inhemska pris icke frigivits förefaller det synnerligen sannolikt –
främst med tanke på kostnadsnivån i hemlandet och de delvis
vikande, delvis stagnerande prisen i utlandet – att en devalvering av marken hade blivit oundviklig. Konsekvenserna av ett
dylikt steg i dag hade blivit oöverskådliga, och med säkerhet
hade vi fått räkna med motsvarande högre importpris, högre levnadskostnader och högre löner. Troligen hade fördelen med devalveringen inom kort blivit illusorisk och fråntagit oss alla möjligheter till stabilisering inom en överskådlig framtid. Utan en
inre stabilisering av priser och löner är nyttan av en devalvering
synnerligen tvivelaktig och det gäller därför för oss att hålla ut
så länge som möjligt utan förändringar i valutan. En devalvering
hade även ökat våra utländska skulder i mark räknat och i betänklig grad försvårat våra ränte- och avbetalningar genom den
oreda dessa hade förorsakat i budgeten. En ytterligare stegring i
den inhemska kostnadsnivån eller ett mindre fall i exportprisen
kommer dock ögonblickligen att göra devalveringsfrågan aktuell
på nytt, då vinstmarginalerna numera krympt ihop till praktiskt
taget intet. Till de missförhållanden, som icke mera borde få betunga exportindustrin, höra de prisutjämningar, som under de
senaste tiderna ålagts denna industri. Dessa ha uppstått i sam- 126
Exportutvecklingen i Finland efter kriget
band med ofördelaktiga handelsföredrag, gjorda av staten och ha
ingalunda förorsakats av industrin själv.
Man kan numera säga, att vi praktiskt taget exporterat till alla
de marknader, dit vår export nådde redan före kriget. Diverse förändringar i storleksordningen de olika marknaderna emellan ha
visserligen inträffat, vilket även är en naturlig sak med beaktande
av de förändrade förhållandena i världen då och nu. En ny stor
faktor är Ryssland, vilket land innehar andra platsen i vår exportstatistik och tredje platsen i importstatistiken allt enligt
siffrorna för 1947. Däremot har Tyskland praktiskt taget helt bortfallit. I sammanlagt varuutbyte 1947 kommer England främst med
21,8 miljarder mark, därefter Förenta Staterna med 16,3 och Ryssland med 10,9 miljarder. största avnämare av våra produkter är
nu som tidigare England med 13,6 miljarder, sedan kommer Ryssland med 5,6 och Förenta staterna med 5,2 miljarder.
I den mån man vill uttala sig om exportens framtidsutsikter
under den närmaste tiden är man på synnerligen farliga vatten.
Den redan omtalade prisutvecklingen under slutet av senaste år
och under början av detta är ett mycket oroande tecken. För trä-
varor har visserligen i ett par fall något bättre pris än senaste
år utlovats, men oerhört mycket blir beroende av de engelska pri- .sen. Ett bakslag där kan förändra hela situationen. På vissa marknader är bristen på våra varor ännu skriande stor, men den alltmer
tilltagande knappheten på valutor tenderar att antingen minska
kvantiteterna eller pressa prisen. På en del andra håll åter finnas
i viss utsträckning lager, vilka icke ha kunnat konsumeras på
grund av brist på arbetskraft eller brist på pengar. Varorna äro
köpta till topp-priser och måste först placeras innan nya köp göras.
Det är ett känt faktum, att köparna äro mycket försiktiga och
återhållsamma i en marknad med stagnerande eller vikande priser,
varför man med en viss sannolikhet kan antaga, att försäljningarna detta år komma att starta sent och med stor försiktighet.
Detta gäller givetvis inte alla varor, men det gäller framför allt
trävaror och faner. I hemlandet åter ha råvaruförsäljningarna
gått mycket trögt, skogshyggena ha varit sämre än senaste år
och den ringa vattenmängden har förutom kraftbristen förorsakat
stora svårigheter vid råvarutransporterna. Med hänsyn till alla
dessa osäkerhetsmoment och delvis negativa faktorer måste förhoppningarna åtminstone för innevarande år skruvas ned betydligt.
9- 48228 Svensic Tidskrift 1948 127
.’
!