André Gide och nobelpriset
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDRE GIDE
OCH NOBELPRISET
Av dr ERNST BENEDIKT, Stocksund
FEsTLIGHETERNA, stojet och jublet äro över, och kanske passar det nu att yttra några ord, vilka under festruset skulle ha synts
olämpliga eller illvilliga. Ingen missunnar en gammal man, en
högt begåvad författare den senkomna belöningen för hans omfattande verksamhet. Han har åstadkommit mycket, hans bildning
är förvånansvärd, hans mångsidighet förbluffande. Otvivelaktigt
bemästrar han som blott en virtuos det franska språkets praktfulla
instrument. Met stort mod har han tagit till orda för att all sympati till trots ge uttryck åt sin djupa besvikelse över utvecklingen
i Ryssland, över de offer, som stalinismen pålägger folket och landets framstegsvänliga krafter. Med obarmhärtig öppenhet har han
vågat sätta fingret på de brännande såren utan att ta hänsyn till
sina forna vänners rasande skrin eller till klander från t. o. m.
en Rornain Rolland. Han kan fånga in en atmosfär som blott en
Daudet eller en Zola kan det. Landskapet i Frankrike och kanske
ändå mer i Afrika blir genom honom till en förnimbar realitet,
full av puls och blod. Dispositionen i hans framställningssätt är
oförvitlig och ledig, och utan minsta gnissel snurrar handlingens
maskineri sin förutbestämda gång. Han har under sin långa levnad njutit vänskap från många betydande fransmän, t. ex. Stefan
. Mallarme, Piere Louys’, Francois Mauriac, liksom av Oscar Wilde.
Men berättiga redan dessa hans livsresultats positiva sidor till
den storartade utmärkelse, som Nobelpriset utgörf Nobelpriset
tilldelades honom i hans egenskap av diktare, och redan här uppstår tvivel. Är Andre Gide en diktare~ Är han något mycket mer
än en skriftställare med diktarsträvanf Vad är en diktares väsen
på romanens och dramats område? Att han inte blott skapar figurer, som smyga förbi som skuggor, utan gestalter, som med.
128
-.·.
Andre Gide och Nobelpriset
plastisk kraft prägla sig in i medvetandet. Det räcker inte att
skickligt och fullt harmoniskt rada upp bilder eller samtal på varandra. En romandiktare, en dramatiker fordrar den äkta skaparkraft, vilken betraktar dessa skildringar blott som staffage för gestalterna i sitt verk. Jag skulle blott vilja ställa frågan: har Gide
skapat sådana gestalter~ Finns det i hans romaner och hans pjäser
personligheter, vilka man ser på som verklighet, som en andra,
av diktarens nåd avlad verklighet. Så som Victor Hugo, Balzac,
Dickens, Dostojevskij och Tolstoy ha skapat dem~ Man läser »Den
trånga porten», »Falskmyntarna», »Pastoralsymfonien», »Les caves
du Vatican» och dramerna. Man blir förvånad över hur föga all
konst till trots just de människor, som Gide för in i sin handling,
äga verkligt liv, för att inte tala om den där demoniska makt, som
hos många fantasiskapelser av klassiska romanförfattare syns vara
starkare än verkligheten själv.
Om alltså Gide är mycket mer skriftställare än diktare och skapare, har då Nobelpriset tilldelats honom för ett tänkesätt, vars
idealism, vars kraft och storhet kan ersätta bristen på den högsta
begåvningen~ Också här får jag säga, att jag är oförstående. Är
Gide överhuvud en tänkare~ Kan man någonstans finna att hans
andliga organisation är konsekvenU Naturligtvis har han i tankarna sysslat med tusende ämnen och människor. Hans dagböcker
äro fyllda av delvis mycket kloka reflektioner av också vetenskaplig, filosofisk och filologisk art. Men är detta tillräckligt för
att beteckna en tänkare~ Jag läste nyligen- en viktig prövosten
– en betraktelse av Gide över Goethe, som tydligen har inverkat
starkt på honom. Han kunde på det hela taget bara säga, att
Goethe som grundide skulle ha följt önskan att uppbygga och
undervisa människorna- en uppfattning, vars ytlighet och sakliga oriktighet måste vara uppenbar för varje Goethe-kännare.
Men förutom detta inflytande från Goethe verka också Montaigne
och Pascal på honom, Dostojevskij och Nietzsche. Resultanten av
dessa kraftparallellogram är hans genomgående sviktande och virriga linje. Å ena sidan är han religiöst och kristligt stämd ända
till svärmeri och sentimentalitet. Han vågar till och med att som
titel på boken om hans grövsta förvillelser sätta evangelieordet:
»Om vetekornet icke dör». Gemytligt som blott en 60-årig skriftställare kan skildrar han sitt hem: den hederlige, högt bildade,
blott något pedantiske fadern och den milda, goda gränslöst ängsliga modern. Lika ljus är bilden av hans fästmö, senare hans
hustru, som sannerligen förtjänade en martyrkrona som vårda- 129
•’
Ernst Benedikt
rinna åt en själsligt och kroppsligt sjuk. Men denne man, som
snyftande vid sin mors dödsbädd betraktar sitt liv som förlorat,
fördömer familjen. Han, som i åratal har sökt vinna den bleka,
ljuva Emanuela, skövlar henne på ett sätt, som romanen »Den
omoraliske» blott antyder. Ty under det att denna kvinna, kanske
smittad av Gides egen tuberkulos, blir allt svagare driver honom
ett motståndslöst begär att släpa den redan dödsmärkta kvinnan
från ort till ort. Under det att han om dagen hänger sig åt att
sköta om den sjuka, hänger han sig om nätterna och senare allt
mer och mer öppet åt umgänget med gossar, vilka uppmuntra hans
från tidigaste pojkår gynnade »vanor». Det ligger säkert en vild,
om man så vill förtvivlad uppriktighet i dessa bekännelser. Gide
skulle kunna hänvisa till en Rousseaus lysande exempel. Men
oändligt mycket fattas för att Gide skall komma i jämnhöjd med
den store reformatorn. Aldrig har Rousseau i all sin förmätenhet vågat det oerhörda, som Gide utan att tveka tillåter sig. Han
skulle rysande ha ryggat tillbaka för den perversitetens apoteos, som Gide inte bara ungefärligen antyder utan skildrar med
noggrannheten hos en sexuallivsskildrare. Det är här en fråga
uppstår: hur stor rätt har konstnären att sätta sig över moralen~
Beskylls inte mer eller mindre varje konstnär av sin samtid för
sedeslöshet? Jag tror att också här svaret lätt kan ges. Det är sant
att Shakespeare skildrar de grövsta förbrytelser. Men han skildrar
dem inte i avsikt att prisa förbrytelsen. Han skildrar aldrig en
förbrytare, som inte går under antingen på grund av vansinne
eller genom det godas makt. Konstnären har visst rätt att få vara
omoralisk. Men blott i de fall, då han förmår slå sönder det konventionella till fördel för en högre skapelse, en högre lag. Hans
styrka beror på det förhållandet, att han genom sin inre renhet
förmår göra heligt också det, som för den okonstnärlige syns vara
orent. Hos Gide kan jag inte finna någonting av dessa upphöjda
syften. När han t. ex. i »Den omoraliske» utan ett klandrande
ord betraktar en stöld – hos Gide är allting subjektivt – så
uppfattar genomsnittsläsaren en sådan brist som på något sätt
stötande. I boken »Les caves du Vatican» mördas en människa.
Inte på grund av några djupt liggande orsaker, av oeftergivlig
själslig nödvändighet utan helt enkelt på grund av ett slags brottslig nyck i ett ögonblick av hysterisk överspändhet just då situationen är läglig och då ingen kan ertappa mördaren. Mördaren
låter utförandet av sitt dåd bero på om – innan han har räknat
till tolv – ett ljus skall eller inte skall dyka upp ur det mörka
130
Andre Gide och Nobelpriset
landskapet, där ett tåg väntas komma. Ett ljus blixtrar till, och i
samma ögonblick sätts också det ödesdigra beslutet i verklighet.
Gide har kanske här rönt inflytelser från Dostojevskij eller
Nietzsche- men vilken skillnad är det inte mellan Dostojevskijs
oerhörda vulkaniska kraft och denna torra nedrighet! Hur mycket har inte Nietzsche fått ut av dessa fruktansvärda krafter, som
tvingade honom till en ställning »Jenseits. von Gut und Böse»;
Men Gides amoralism är inte mycket mer än negativiteten hos den
svage, som- vilket han själv skriver – inte har funnit någon
förbindelse mellan sitt intellekt och sitt känsloliv.
Lika oklar är Gides ställning till religionen. J ag har redan
nämnt att han uttrycker sin andakt i extatiska toner, vilka på-
minna om Lamartine. Har han någonsin funderat på, om denna
kristna bekännelse låter sig förenas med den rena njutningslystnadens filosofi, sådan som han jublande förkunnar den i »Les
norritures terrestres»~
Man kan inte prisa försakelsens evangelium samtidigt som man
förkunnar den fullkomliga hämningslöshetens evangelium. Han
tror också, att hans kristendom går att förena med hans ursprungliga kärlek för kommunism och bolsjevism. Ty hans kritik av
stalinismen kan ingalunda tydas så, att han avvisar kommunismen.
Tvärtom går hans kritik mot Stalin till största delen ut på, att
denne har förnekat det kommunistiska idealet, Det är svårt att
begripa, att Gide först vid sin resa genom Sovjetryssland- först
1936 – begrep, vad som skedde i det kommunistiska Ryssland.
Han står som fallen ur skyarna, då han upptäcker hur mycket
det ryska systemet har den allmänna okunnigheten att tacka, han
uttalar- och säkert med full rätt – sin avsky över de idisslade
slagorden, över trycket, som vilar över de intellektuella, över den
allmänna konformiteten, som gör atmosfären odräglig. Var detta
verkligen något nytU Kunde en man som Gide ha varit okunnig om vilka medel man ända från början använde för att
genomföra den kommunistiska diktaturen~ För var och en som
inte med flit slöt ögonen för verkligheten, var det fullkomligt klart,
att om man mitt i ett kapitalistiskt Europa försökte i ett enda
land upprätta ett fientligt system, så kunde detta endast ske genom
isolering, genom stränga inskränkningar, genom allt det som Gide
i sin skrift betraktar som inte mindre än en synd mot revolutionens heliga ande. Men det är svårt att kunna förutsätta, att inte
denna synd begicks redan från början. Det är svårt att förklara,
varför han inte redan för länge sedan andligt har gripit till vapen
131
————————-
•’
!
Ernst Benedikt
för att gissla det tyrranni, som Lenin utövade inte mindre obarmhärtigt än någon annan.
Det föreligger alltså också här en vidöppen motsägelse i Gides
hållning, som verkligen inte utgör någon grund för att hylla honom. Men ett företräde har Gide och därtill ett mycket farligt:
han är en stark personlighet, och hans böcker har haft ett betydande inflytande på mentaliteten hos förkrigsgenerationen i Frankrike. Detta inflytande var utan tvivel högst ogynnsamt. Det åstadkom denna egendomliga sömnaktighet, som påskyndade nederlaget. Det verkade i en cynismens anda, som hade till följd inte en
omvärdering utan en nedvärdering av alla värden. Själv harGide
genom sina verk på något sätt lyckats befria sig från de sorgliga
drifterna. Men hans inflytande bidrog till att moraliskt försvaga
Frankrike inför Hitler. Är allt detta tillräckligt för att motivera
utmärkelsen~ Måste man på dylikt sätt frammana renässansen
hos en författare, villren redan tillhör det förgångna~ Att ställa
frågan betyder att besvara den …
132
OCH NOBELPRISET
Av dr ERNST BENEDIKT, Stocksund
FEsTLIGHETERNA, stojet och jublet äro över, och kanske passar det nu att yttra några ord, vilka under festruset skulle ha synts
olämpliga eller illvilliga. Ingen missunnar en gammal man, en
högt begåvad författare den senkomna belöningen för hans omfattande verksamhet. Han har åstadkommit mycket, hans bildning
är förvånansvärd, hans mångsidighet förbluffande. Otvivelaktigt
bemästrar han som blott en virtuos det franska språkets praktfulla
instrument. Met stort mod har han tagit till orda för att all sympati till trots ge uttryck åt sin djupa besvikelse över utvecklingen
i Ryssland, över de offer, som stalinismen pålägger folket och landets framstegsvänliga krafter. Med obarmhärtig öppenhet har han
vågat sätta fingret på de brännande såren utan att ta hänsyn till
sina forna vänners rasande skrin eller till klander från t. o. m.
en Rornain Rolland. Han kan fånga in en atmosfär som blott en
Daudet eller en Zola kan det. Landskapet i Frankrike och kanske
ändå mer i Afrika blir genom honom till en förnimbar realitet,
full av puls och blod. Dispositionen i hans framställningssätt är
oförvitlig och ledig, och utan minsta gnissel snurrar handlingens
maskineri sin förutbestämda gång. Han har under sin långa levnad njutit vänskap från många betydande fransmän, t. ex. Stefan
. Mallarme, Piere Louys’, Francois Mauriac, liksom av Oscar Wilde.
Men berättiga redan dessa hans livsresultats positiva sidor till
den storartade utmärkelse, som Nobelpriset utgörf Nobelpriset
tilldelades honom i hans egenskap av diktare, och redan här uppstår tvivel. Är Andre Gide en diktare~ Är han något mycket mer
än en skriftställare med diktarsträvanf Vad är en diktares väsen
på romanens och dramats område? Att han inte blott skapar figurer, som smyga förbi som skuggor, utan gestalter, som med.
128
-.·.
Andre Gide och Nobelpriset
plastisk kraft prägla sig in i medvetandet. Det räcker inte att
skickligt och fullt harmoniskt rada upp bilder eller samtal på varandra. En romandiktare, en dramatiker fordrar den äkta skaparkraft, vilken betraktar dessa skildringar blott som staffage för gestalterna i sitt verk. Jag skulle blott vilja ställa frågan: har Gide
skapat sådana gestalter~ Finns det i hans romaner och hans pjäser
personligheter, vilka man ser på som verklighet, som en andra,
av diktarens nåd avlad verklighet. Så som Victor Hugo, Balzac,
Dickens, Dostojevskij och Tolstoy ha skapat dem~ Man läser »Den
trånga porten», »Falskmyntarna», »Pastoralsymfonien», »Les caves
du Vatican» och dramerna. Man blir förvånad över hur föga all
konst till trots just de människor, som Gide för in i sin handling,
äga verkligt liv, för att inte tala om den där demoniska makt, som
hos många fantasiskapelser av klassiska romanförfattare syns vara
starkare än verkligheten själv.
Om alltså Gide är mycket mer skriftställare än diktare och skapare, har då Nobelpriset tilldelats honom för ett tänkesätt, vars
idealism, vars kraft och storhet kan ersätta bristen på den högsta
begåvningen~ Också här får jag säga, att jag är oförstående. Är
Gide överhuvud en tänkare~ Kan man någonstans finna att hans
andliga organisation är konsekvenU Naturligtvis har han i tankarna sysslat med tusende ämnen och människor. Hans dagböcker
äro fyllda av delvis mycket kloka reflektioner av också vetenskaplig, filosofisk och filologisk art. Men är detta tillräckligt för
att beteckna en tänkare~ Jag läste nyligen- en viktig prövosten
– en betraktelse av Gide över Goethe, som tydligen har inverkat
starkt på honom. Han kunde på det hela taget bara säga, att
Goethe som grundide skulle ha följt önskan att uppbygga och
undervisa människorna- en uppfattning, vars ytlighet och sakliga oriktighet måste vara uppenbar för varje Goethe-kännare.
Men förutom detta inflytande från Goethe verka också Montaigne
och Pascal på honom, Dostojevskij och Nietzsche. Resultanten av
dessa kraftparallellogram är hans genomgående sviktande och virriga linje. Å ena sidan är han religiöst och kristligt stämd ända
till svärmeri och sentimentalitet. Han vågar till och med att som
titel på boken om hans grövsta förvillelser sätta evangelieordet:
»Om vetekornet icke dör». Gemytligt som blott en 60-årig skriftställare kan skildrar han sitt hem: den hederlige, högt bildade,
blott något pedantiske fadern och den milda, goda gränslöst ängsliga modern. Lika ljus är bilden av hans fästmö, senare hans
hustru, som sannerligen förtjänade en martyrkrona som vårda- 129
•’
Ernst Benedikt
rinna åt en själsligt och kroppsligt sjuk. Men denne man, som
snyftande vid sin mors dödsbädd betraktar sitt liv som förlorat,
fördömer familjen. Han, som i åratal har sökt vinna den bleka,
ljuva Emanuela, skövlar henne på ett sätt, som romanen »Den
omoraliske» blott antyder. Ty under det att denna kvinna, kanske
smittad av Gides egen tuberkulos, blir allt svagare driver honom
ett motståndslöst begär att släpa den redan dödsmärkta kvinnan
från ort till ort. Under det att han om dagen hänger sig åt att
sköta om den sjuka, hänger han sig om nätterna och senare allt
mer och mer öppet åt umgänget med gossar, vilka uppmuntra hans
från tidigaste pojkår gynnade »vanor». Det ligger säkert en vild,
om man så vill förtvivlad uppriktighet i dessa bekännelser. Gide
skulle kunna hänvisa till en Rousseaus lysande exempel. Men
oändligt mycket fattas för att Gide skall komma i jämnhöjd med
den store reformatorn. Aldrig har Rousseau i all sin förmätenhet vågat det oerhörda, som Gide utan att tveka tillåter sig. Han
skulle rysande ha ryggat tillbaka för den perversitetens apoteos, som Gide inte bara ungefärligen antyder utan skildrar med
noggrannheten hos en sexuallivsskildrare. Det är här en fråga
uppstår: hur stor rätt har konstnären att sätta sig över moralen~
Beskylls inte mer eller mindre varje konstnär av sin samtid för
sedeslöshet? Jag tror att också här svaret lätt kan ges. Det är sant
att Shakespeare skildrar de grövsta förbrytelser. Men han skildrar
dem inte i avsikt att prisa förbrytelsen. Han skildrar aldrig en
förbrytare, som inte går under antingen på grund av vansinne
eller genom det godas makt. Konstnären har visst rätt att få vara
omoralisk. Men blott i de fall, då han förmår slå sönder det konventionella till fördel för en högre skapelse, en högre lag. Hans
styrka beror på det förhållandet, att han genom sin inre renhet
förmår göra heligt också det, som för den okonstnärlige syns vara
orent. Hos Gide kan jag inte finna någonting av dessa upphöjda
syften. När han t. ex. i »Den omoraliske» utan ett klandrande
ord betraktar en stöld – hos Gide är allting subjektivt – så
uppfattar genomsnittsläsaren en sådan brist som på något sätt
stötande. I boken »Les caves du Vatican» mördas en människa.
Inte på grund av några djupt liggande orsaker, av oeftergivlig
själslig nödvändighet utan helt enkelt på grund av ett slags brottslig nyck i ett ögonblick av hysterisk överspändhet just då situationen är läglig och då ingen kan ertappa mördaren. Mördaren
låter utförandet av sitt dåd bero på om – innan han har räknat
till tolv – ett ljus skall eller inte skall dyka upp ur det mörka
130
Andre Gide och Nobelpriset
landskapet, där ett tåg väntas komma. Ett ljus blixtrar till, och i
samma ögonblick sätts också det ödesdigra beslutet i verklighet.
Gide har kanske här rönt inflytelser från Dostojevskij eller
Nietzsche- men vilken skillnad är det inte mellan Dostojevskijs
oerhörda vulkaniska kraft och denna torra nedrighet! Hur mycket har inte Nietzsche fått ut av dessa fruktansvärda krafter, som
tvingade honom till en ställning »Jenseits. von Gut und Böse»;
Men Gides amoralism är inte mycket mer än negativiteten hos den
svage, som- vilket han själv skriver – inte har funnit någon
förbindelse mellan sitt intellekt och sitt känsloliv.
Lika oklar är Gides ställning till religionen. J ag har redan
nämnt att han uttrycker sin andakt i extatiska toner, vilka på-
minna om Lamartine. Har han någonsin funderat på, om denna
kristna bekännelse låter sig förenas med den rena njutningslystnadens filosofi, sådan som han jublande förkunnar den i »Les
norritures terrestres»~
Man kan inte prisa försakelsens evangelium samtidigt som man
förkunnar den fullkomliga hämningslöshetens evangelium. Han
tror också, att hans kristendom går att förena med hans ursprungliga kärlek för kommunism och bolsjevism. Ty hans kritik av
stalinismen kan ingalunda tydas så, att han avvisar kommunismen.
Tvärtom går hans kritik mot Stalin till största delen ut på, att
denne har förnekat det kommunistiska idealet, Det är svårt att
begripa, att Gide först vid sin resa genom Sovjetryssland- först
1936 – begrep, vad som skedde i det kommunistiska Ryssland.
Han står som fallen ur skyarna, då han upptäcker hur mycket
det ryska systemet har den allmänna okunnigheten att tacka, han
uttalar- och säkert med full rätt – sin avsky över de idisslade
slagorden, över trycket, som vilar över de intellektuella, över den
allmänna konformiteten, som gör atmosfären odräglig. Var detta
verkligen något nytU Kunde en man som Gide ha varit okunnig om vilka medel man ända från början använde för att
genomföra den kommunistiska diktaturen~ För var och en som
inte med flit slöt ögonen för verkligheten, var det fullkomligt klart,
att om man mitt i ett kapitalistiskt Europa försökte i ett enda
land upprätta ett fientligt system, så kunde detta endast ske genom
isolering, genom stränga inskränkningar, genom allt det som Gide
i sin skrift betraktar som inte mindre än en synd mot revolutionens heliga ande. Men det är svårt att kunna förutsätta, att inte
denna synd begicks redan från början. Det är svårt att förklara,
varför han inte redan för länge sedan andligt har gripit till vapen
131
————————-
•’
!
Ernst Benedikt
för att gissla det tyrranni, som Lenin utövade inte mindre obarmhärtigt än någon annan.
Det föreligger alltså också här en vidöppen motsägelse i Gides
hållning, som verkligen inte utgör någon grund för att hylla honom. Men ett företräde har Gide och därtill ett mycket farligt:
han är en stark personlighet, och hans böcker har haft ett betydande inflytande på mentaliteten hos förkrigsgenerationen i Frankrike. Detta inflytande var utan tvivel högst ogynnsamt. Det åstadkom denna egendomliga sömnaktighet, som påskyndade nederlaget. Det verkade i en cynismens anda, som hade till följd inte en
omvärdering utan en nedvärdering av alla värden. Själv harGide
genom sina verk på något sätt lyckats befria sig från de sorgliga
drifterna. Men hans inflytande bidrog till att moraliskt försvaga
Frankrike inför Hitler. Är allt detta tillräckligt för att motivera
utmärkelsen~ Måste man på dylikt sätt frammana renässansen
hos en författare, villren redan tillhör det förgångna~ Att ställa
frågan betyder att besvara den …
132