Litteratur

LITTERATUR
TVÅ KYRKANS STORMÄN
J. A. EKLUNDS EFTERMÄLE t
Av biskop JOHN CULLBERG, Västerås
Den tilltagande sedvänjan att hugfästa erinringen av bortgångna
kulturpersonligheter genom att kort tid efter deras död utge minnesskrifter över dem är i hög grad tacknämlig. Självfallet måste det
bli eftervärlden förbehållet att åstadkomma den avvägning av vederbörandes insatser, som endast kan ske under ett längre historiskt
perspektiv; samtida vänporträtt få gärna ensidigt karaktären av äreminnen. Men även med hänsyn till den framtida historiska uppgiften är det ovärderligt att ha tillgång till det primärmaterial, som utgöres icke enbart av litterära originaldokument och biografiska notiser, utan också av personlighetens reflex i de andligen närståendes
minnesbilder.
En augustidag 1945 avled biskop Eklund på sin värmländska lantgård Skärmnäs. Redan ett halvår senare utkom den omfångsrika
minnesskriften En bolc om J. A. Eklund, som innehåller ett fylligt
urval av personliga erinringar kring den bortgångne. Efter något
år kompletterades bilden med den mer systematiskt upplagda boken
För fädernas kyrka. Tillsammans ge dessa båda böcker en utomordentligt fängslande, rikt facetterad bild av den man, som kanske mer
iin någon annan bidragit till det svenska kyrkolivets förnyelse under
1900-talets första decennier.
Minnesboken dröjer naturligen mest vid episoder av skiftande innebörd, där karakteristiska sidor av Eklunds väsen glimma fram.
Det stod ofta strid kring biskop Eklund, särskilt i hans yngre dar,
då han gärna i utsökta vändningar men mycket oförblommerat gav
uttryck åt sin personliga reaktion inför tidsföreteelserna. Minnesboken återger tillfällen, då »J. A.» varit »stygg» på sitt oefterhärmliga och muntrande sätt. Mer finns där dock av det positiva slaget,
glimtar från Eklunds mångsidiga verksamhet som akademisk lärare,
församlingspräst och stiftschef, som psalmdiktare, författare och förkunnare. Redan mångfalden av bidrag förhindrar frambävandet av
något särskilt. Man är tacksam för att även några självbiografiska
uppsatser av Eklunds egen hand fått komma med.
Tyngre men icke mindre fängslande är den andra boken, där några
väsentliga sidor av Eklunds livsgärning analyseras och belysas. Elis
Malmeström, som under tre årtionden hörde till Eklunds närmaste
1 En bok om biskop J. A. Eklund. Av 30 medarbetare. Lindblads. Uppsala 1946.
För fädernas kyrka. Biskop J. A. Eklunds livsgärning. Under red. av Nils
Karlström. Lindblads. Uppsala 1947.
155
..
Litteratur
krets, skriver sakkunnigt om honom dels som stiftschef, dels som
humanist och kulturkritiker. Vi få följa kyrkoledarens verksamhet
i Värmland, från det ha·n 44-årig tillträdde biskopsstolen 1907, tills
han något mer än 30 år senare överlämnade ämbetet i andra händer.
Detta var redan i och för sig ett kyrkligt dagsverke av osedvanliga
mått. Det behöver icke sägas, att den eklundska epoken innebar en
uppryckningstid för stiftet.
Även om tyngdpunkten i Eklunds gärning låg på det kyrkliga området, satte han också annorstädes betydande spår. Under hela hans
medvetna liv kretsade hans tankar kring vad han gärna kallade
»andelivet», vilket förutom den kristna livssfären även inneslöt viktiga ferment från Hellas och Rom. Diirav kom hans djupgående
humanistiska orientering. Tre svenska tänkare ha härvid påverkat
honom: Rydberg, Wikner och – främst – Erik Gustaf Geijer. Malmeström analyserar ingående sammanhanget oeh gör många träffande
iakttagelser. Här och var har man kanske anledning att sätta ett
frågetecken i kanten. Då det exempelvis heter, att Eklund tidigt och
med odelat förtroende slutit sig till Geijer som svensk personlighetsfilosof, medan han varken ville eller kunde förstå denne efter »avfallet» på samma sätt, så må därtill erinras, att det egentligen var
först efter avfallet, som Geijer utvecklade sin karakteristiska personlighetsfilosofi (40-talet). Att Wikner på 1880-talet skulle ha väsentligen fört vidare Geijers du-filosofi hör väl också till de tvivelaktiga
utsagorna. Men detta berör utkanterna. Med stor kraft klarläggas
tankelinjerna hos Eklund, sådana de sammanhållas i hans humanistiska, kulturkritiska och profetiska ingenium. Med rätta betonas hans
inre samband med det åttiotal, som i så hög grad var föremål för hans
bitande satir: »Livet igenom var Eklund en åttiotalsmänniska med
kristet förtecken.»
Det vore frestande att dröja även vid övriga bidrag. Emil Liedgren
medverkar med två uppsatser, den ena om Eklund som psalmdiktare,
den andra om hans historiesyn. Det är onödigt att framhålla, att
framställningen är både lärorik och underhållande. Bland annat genomgås tämligen utförligt det verk, som skulle ha blivit Eklunds
historiska magnum opus, bärande den karakteristiska titeln »Andelivet
i Sveriges kyrka». Sigfrid von Engeström analyserar Eklunds kyrkatanke med intressanta utblickar mot den kyrkosyn, som på senare
tid låtit mycket tala om sig. Han gör troligt, att Eklund knappast
skulle ha känt sig riktigt hemma i dessa tankegångar. Bo Sture Wiking, som i minnesboken skrivit en rätt utförlig biografisk skiss,
tar här sikte på egenarten i Eklunds förkunnelse; denne har haft sin
icke minsta betydelse som en predikans förnyare i vår kyrka.
Boken avslutas med en omsorgsfull bibliografi, upprättad av bibliotekarien Erik Gren. Den omspänner 58 produktiva år: 1889-1946
och upptar i allt 951 nummer. För denna tidskrifts läsare kan det
vara av intresse att minnas, att Eklund hörde till Svensk Tidskrifts
flitigaste medarbetare vad de första årgångarna beträffar; sedan blev
det mera sporadiskt. I årgång l (1891) nedskriver han »Några tankar
om nervlivet och det sedliga»; sedan följa i de båda närmaste år- 156
Litteratur
gångarna icke mindre än fem uppsatser av hans hand. Det är emellertid icke endast med tanke härpå, som hans namn bragts i erinran
på dessa blad. J. A. Eklund hör utan ringaste tvivel till dem, som klarast sett väsenskärnan i svenskt andeliv – och tapprast kämpat för
det.
TOR. ANDR/E IN MEMORIAM l
Av förste bibliotekarie fil. d: r Bror Olsson, Lund
I den långa raden svenska biskopar är det en del som under en
kort livstid lyste med en meteorlik glans. De förkroppsligade sin
tids strömningar och ideal, och deras namn ha delat öde med dessa
att snart falla i glömska. Till denna grupp skulle man kunna räkna
den store vältalaren Linköpingsbiskopen Magnus Lehnberg och Kalmarbiskopen Georg Wallenstråle. Andra ha däremot genom sina litterära, vetenskapliga och religiösa insatser satt sådana spår i vårt
folks liv eller den andliga utvecklingen över huvud, att de aldrig komma
att glömmas. Hit höra – främst genom de kyrkliga böcker, som
kommit att bära deras namn – Olaus Swebilius, Jakob Lindblom
och Johan Olof Wallin, från våra dagar Nathan Söderblom, många
andra att förtiga.
När man läser den minnesvolym om biskop Tor Andrre och den
samling predikningar och tal av honom, som utkommo strax före
jul, får man klart för sig att Andrres namn höra till dem, som komma
att leva. Man visste väl förut, att han var en framstående vetenskapsman, en lysande stilist och talare och en ovanligt dugande stiftschef.
Men att han jämsides med att han hänsynslöst uttog sina krafter
som praktisk kyrkoman- komminister, kyrkoherde, biskop- också
medhann en vetenskaplig gärning, som gjort honom till internationellt ledande inom ett så svårtillgängligt vetenskapsområde som
Islamforskningen, därom får man nu i minnesvolymen klart besked
från auktoritativt håll (H. S. Nyberg, Mannen och hans förutsättningar
och Geo Widengren\ Den vetenskapliga gärningen); omdömet »vår
främste religionshistoriker» är uppenbart mer än en tom hyllningsfras post mortem. Att härvid Söderblom spelat en avgörande roll
är lika visst som att Andrre liksom Söderblom verkat i hög grad
stimulerande och väckande på ett stort antal lärjungar (Erik Berggren, Från lärjungens synpunkt och Åke V. Ström, Tor Andrre som
lärare vid Stockholms högskola). Som präst och biskop utvecklade
också Andrre stor iver (Folke Palmgren, Adjunkt hos Tor Andrre,
1 Tor Amlrm, In memoriam. Sthlm, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag,
1947. 278 s. Kr. 9: 50 häft.
Tor Andrre, J ag tror på Gud. Sthlm, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag,
1947. 272 s. Kr. 8: 50 häft.
2 Prof. Widengren har i ett större arbete på Lindblads förlag, givit en mer ingå-
ende vetenskaplig framställning av Andrres livsverk.
157
..
f
Litteratur
Ove Hassler, Stiftschefen, och Sixten Dahlquist, I Linköpings domkapitel). Med sitt mestadels charmfulla men på samma gång anspråkslösa väsen hade Andrre lätt att komma i kontakt med människor, även av en annan riktning än den han själv representerade
(se särskilt den märkliga uppsatsen av Mansfield Hurtig, Biskopen
och de frikyrkliga). Som få andra hade Andrre förmågan att kunna
tala till båda enkla och bildade åhörare. Hans ställning var fri. Han
kunde tala med en sällsynt myndighet, och orden verkade alltid med
särskild tyngd, därför att de förrrummos som personligt upplevda.
Han hör till vår kyrkas stora predikanter (E. Liedgren, Tor Andrre
som predikant). Det prelatensiska och pompösa låg icke alls för honom, man han kunde sprida en festlig glans över den grå vardagen.
Sin märkligaste insats kom väl Andrre att göra för de nya kyrkliga
böckerna, särskilt psalmboken. Under sin korta ecklesiastikministertid skapade han nämligen förutsättningarna för att arbetet på den
nya psalmboken kunde fortsättas och slutföras, framför allt genom
att i detta inkoppla vännen Torsten Fogelqvist, och Andrre har därför
för sekler fått sitt namn inskrivet i vår kyrkas historia.
Var det Söderblom som betytt mest för Andrres vetenskapliga studier, så var det fadern, vilken stod Nordöstringarna nära, som präglade honom som religiös personlighet (Erik Meurling, Barndomshemmet). Detta inflytande stegrades påtagligt med varje år som gick,
liksom far och son även i yttre hänseende blevo varandra alltmera
lika. I den utgivna predikosamlingen »Jag tror på Gud» möter en
predikant av väldiga mått, men samlingen är också en enastående
källa för kännedom om Andrres egen historia, vilket icke riktigt uppfattats av bokens recensenter hittills.
Främst lägger man märke till en märklig förmåga av konkretion;
talaren förlorar sig aldrig i allmänna suddiga fraser. 35 miljoner
människor ha fallit i det sista världskriget – det måste ha gått en
rysning genom skarorna, när predikanten framkallade visionen av
10,000 kyrkor så stora som Linköpings domkyrka, till bristningsgränsen fyllda, för att ge en föreställning om vad detta tal betyder. Där
är också de många aktuella anspelningarna: ifrån Finlands ofärdsår,
då man i Sverige offervilligt »strök ringarna av sina händer, smycken
och dyrbarheter följde med i kollekthåvarna» etc. Efter den stora
katastrofen på kontinenten låter Andrre i predikan på 5 sönd. e. Tref.
om »Jesus eller Barabbas» den heliga historien återspeglas i det öde
som blivit Italiens och Tysklands självhärskares. Sin kyrkosyn har
Andrre också övertagit från fadern och uppväxtmiljön. Han är kritisk mot den nya kyrkosynen, som »predikar kyrkan men glömmer
menigheten». Från denna miljö har han också solidariteten med små-
folket. När han predikar om missionen och riktigt tar dennas dumma
och överlägsna kritiker i upptuktelse, inskärper han, att »det är små-
folkets tysta och trogna arbete på åker och fält, i verkstad och fabriker, som kläder och uppehåller oss alla». Och mer än så, »det är
deras enkla och allvarliga tro, som uppehåller vår värld och hindrar
den från att sjunka ned i allmänt tvivel, karaktärslöst gyckel och
moralisk förvildning». Den som ogint missunnar missionen de skär- 158
Litteratur
var som enkla och fattiga missionsvänner offra, ber han träda fram
och säga, att han har bättre rätt till dessa pengar.
Allt som åren gå fördjupas och förinnerligas också Andrres förkunnelse. Förtegenheten om de egna andliga erfarenheterna viker, och
självbekännelserna bli vanliga. I en predikan på H. Tref. d. 1946 berättar han om en genomgripande händelse ifrån sitt eget liv. Under
sina första år som präst har han vid en sjukbädd ställts inför frågan,
hur det andligen var beskaffat med honom själv och han låter nu i
predikan med inträngande och närgånget allvar denna fråga gå vidare till åhörarna. Starkast verkar kanske nyårsbönen i Linköpings
domkyrka 1946, som givit hela samlingen dess namn, inte minst därför att talaren i denna förmedlar något av sin föraning, att hans
dagar snart äro räknade. Redan i fjärran skymtar han den okända
kusten. Men han skall icke vara borta, sjunken och glömd i tidshavets eviga svall. Han skall vara hemma.
11- 48228 Svensk Tidskrift 1948 159
,- .
. :