Dagens frågor
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENSFRÅGOR
Den 5 april 1948.
Den tjeckoslovakiska I mängden av kommentarer och betraktelser,
tragediens bakgrund. som framkallats av de sista händelserna i Prag,
har man särskild anledning att uppmärksamma uttrycken för den
mest upplysta schweiziska opinionen. Liksom avståndet i rummet ju
icke är stort, har förbindelsen mellan Schweiz och Tjeckoslovakien
varit livlig och på det hela taget präglats av påtaglig sympati. Med
hänsyn till det ömsesidiga varuutbytet har Schweiz under senare år
intagit ett av de främsta rummen bland den återupprättade Moldanrepublikens kunder; ifråga om exporten därifrån kom det 1947 sålunda
som nummer ett. Den ledande schweiziska pressen, i allmänhet bekant för vederhäftighet och vidsträckta informationer, räknar åtskilliga kännare av tjeckoslovakiska förhållanden, vilka här i regel ha
bedömts utpräglat positivt. Utan tvivel har därvid också medverkat
en viss känsla av allmänt demokratisk och världsborgerlig gemenskap
i statsgrundaren Thomas G. Masaryks humana anda.
Om schweizarnas reaktion inför det nu fullbordade varit stark, ja
nära nog häftig – bortsett från hemmakommunisterna av Nieales
märke och vissa hypermarxistiska flygelgrupper inom socialdemokratien – ~>å saknas icke exempel på att den kritiska blicken riktas
något tillbaka i tiden, när det i dag gäller att finna en full förklaring
till det skedda. »Framför allt måste man ha klart för sig, att revolutionen i Prag mindre är en omvälvning än en demaskering.» Detta
var en av kärnpunkterna i den rapport om situationen, som nationalrådet dr E. Boerlin avgav inför ett politiskt beredskapsmöte, anordnat av det frisinnade partiet i Ziirich vid mitten av mars. Då Boerlin
är medlem av schweiziska nationalrådets utrikeskommitte och personligen väl förtrogen med ställningen i Tjeckoslovakien sedan åratal,
förtjänar hans analys att allvarligt beaktas, varför ett utdrag i hithörande delar här skalllämnas i anslutning till referatet i Neue Ziircher Zeitung (Fernausgabe 19/3 1948).
Tjeckoslovakien befann sig faktiskt redan i kommunistiska händer,
när Gottwald också formellt och helt tillvällade sig makten. De avgörande ministerierna tillhörde kommunisterna; i alla de övriga var
en av de högsta ämbetsmännen kommunist. Ledarna för de icke-kommunistiska partierna, främst socialdemokratien, äro medansvariga för
omstörtningen genom att ha godtagit detta tillstånd. I varje minsta
distrikt, i varje industriföretag av någon betydelse funnos kommunistiska celler, som drevo igenom sin vilja. Också schweizarna i
Tjeckoslovakien ha fått pröva kommunisternas makt; sedan två år
har ingen besvärsskrivelse med anledning av förstatligad enskild
egendom bevärdigats med något svar. Till det starka kommunistiska
inflytandet kom så raden av ekonomiska svårigheter till följd av stor- 160
Dagens frågor
företagens socialisering. Av dessa hade förut en stor del tillhört
tyskarna. Visserligen lyckades man rent kvantitetsmässigt genomföra den uppgjorda tvåårsplanen, men kvaliteten av denna produktion
lämnade mycket övrigt att önska. Hundratusentals skor, hela serier
av automobiler, som exporterats, returnerades tillbaka från utlandet
på grund av undermålighet. Här återverkade särskilt tomrummet
efter sudettyskarna, med vilka en avsevärd del av landets ekonomiska
duglighet drivits över gränsen, och uppenbarade mer och mer sina
menliga följder.
Kommunisterna – fortsätter dr Boerlin – visste nu att på sitt särskilda sätt utnyttja dessa produktionssvårigheter och den tilltagande
livsmedelsknappheten. De andra partierna kunde härvid icke upptaga
någon konkurrens. Den kommunistiska propagandan kunde räkna
med en fruktbar jordmån i historiska hämndkänslor såsom oviljan
över Munchen-avtalet 1938 och den tidigare protyska hållningen inom
ekonomiskt ledande kretsar. Allt detta verkade lika mycket i antikapitalistisk riktning som mot tanken på orientering västerut. Till
sist vägde det ju också en hel del, att Tjeckoslovakien endast hade en
granne att räkna med: Ryssland. Man måste hålla alla dessa omständigheter i sikte, när man vill bilda sig ett omdöme om bakgrunden till statsvälvningen i Prag och om det tjeckoslovakiska folkets
stora passivitet vid våldförandet av dess demokrati, dess rättigheter
och friheter. Detta folk är övervägande antikommunistiskt, men i
dess ögon tycktes utvecklingen alltmera ge kommunismen rätt, i synnerhet som de andra partierna icke hade något klart statspolitiskt
program att komma med. Avböjandet av Marshallplanen betydde i
själva verket, att landet utan möjlighet till återvändo kastades i armarna på Sovjetunionen och kommunismen; det har nu, troligen för
lång tid framåt, gått förlorat för Västern och för Europa. Jan Masaryks självmord är att fatta som en rent personlig katastrof; han
sökte döden i medvetandet om att som politiker ha spelat bankrutt.
Så långt den vittnesgille schweiziske iakttagaren. Han berör visserligen med lätt hand den yttre påtryckning österifrån, som otvivelaktigt vid mer än ett tillfälle förekom. Men samspelet av omständigheter, vilka tillsammans bilda den ödesdigra orsakskedjans inre sida,
har här ställts i ovanligt klart ljus. Man bevittnar ett skeende, som
innebär en fortskridande automatisk förlamning av kommunismens
motståndare, trots deras majoritetsställning, och ett allt fastare övertag för kommunismen. I denna sannskyldiga circulus vitiosus, där
ekonomiska och folkpsykologiska moment omärkligt gripa in i varandra, skönjer man nu allt tydligare som en av de viktigaste drivkrafterna, om icke rent av den allra viktigaste, den vid krigets slut
verkställda massfördrivningen av den till miljoner uppgående sudettyska folkstammen – lojala och illojala, aktiva och passiva om varandra. Liksom denna diskriminering efter totalitära mönster först
utgjorde ett kraftigt hjälpargument för socialiseringen av näringslivet i alla högre, utvecklade former, ledde dess genomförande inom
kort till en standardsänkning i produktionen, som i sin tur skulle
ge ytterlighetsandarna krafter till fortsatt anlopp – med offret av
161
•’
Dagens frågor
landets fria samhällsordning som det slutliga resultatet. Man undanröjde radikalt de tidigare minoritetskonflikterna, det är sant. Men
priset visar sig redan ha varit m y c k e t högt.
Sovjets tes om det För människor, som äro någorlunda väl orienterättmätiga kriget. rade om Sovjet, är det ingen hemlighet, att SSSR
har världens största arme, att det utgör en stat av totalitär typ och
att våldsamma rustningar för närvarande pågå där. Sovjets kontroll
över en stor del av Europa, som utan större överdrift kan jämställas
med ockupation, är endast en förberedelse till i större skala planerade
revolutionära och krigiska handlingar. Det är verkligen synd, att
Västerlandets politiska skriftställare så litet känna till den ryska
partilitteraturen och den kommunistiska läran och att de ryska källorna till den sovjetryska utrikespolitiken äro så föga kända. Man får
ofta en känsla av att det inom västerländsk publicistik härskar en
viss snobbism, som tar sig uttryck i att man icke tar hänsyn till utslagsgivande ryska auktoriteter.
Den från Moskva dirigerade kommunistiska publicistiken i hela
världen anstränger sig att framställa Sovjet som en stöttepelare för
och försvarare av freden. Men i den demokratiska världen äro de
officiella Sovjetåsikterna om kriget som medel att lösa politiska frå-
gor och konflikter föga kända. Man är inte tillräckligt bekant med
den inställning till kriget och folkrätten, som i den kommunistiska
ideologien leder fram till föreställningen om det rättmätiga kriget.
Det ligger i bolsjevismens natur, att dess utveckling är oåterkallelig.
Bolsjevismens frammarsch skapar situationer utan reträtt: man har
att välja mellan att revoltera, förstöra, underkuva, annektera eller
att själv gå under. Till och med Lenin skrev öppet om detta: »Här
är en konflikt oundviklig. Här finna vi den ryska revolutionens
största svårighet, dess största historiska problem, nödvändigheten att
lösa internationella frågor, att framkalla internationell revolution.»
(Lenins samlade verk, bd XXVII, s. 317, citerat efter Stalins Voprosy
Leninisma, Moskva, 1947.)
I samma bok uttalar Stalin själv (s. 6) att »de ryska kommunisterna
voro tvungna överföra kampen till den internationella arenan». I
enlighet med dessa teoretiska principer bedriver SSSR, f. d. Komintern och för närvarande Kominform en etappvis fortgående offensiv
mot alla nationer och stater. Anstiftande av revolutioner kan understödjas av Röda armen. Denna omständighet innebär en latent risk
för ett tredje världskrig. Det kan inte längre vara någon hemlighet,
att Kreml förbereder sitt eget land, satellitstaterna och de utländska
kommunistiska partierna på ett eventuellt krig. Koordineringen av
Sovjetarmen och de kommunistiska partierna utgör grundvalen för
den kommunistiska strategien och taktiken.
För att tvinga folkmassorna till krig, för att förbereda tillståndet
»nation i krig», måste man dock framskapa en däremot svarande
psykisk inställning bland massorna. Detta är man i Sovjet helt medveten om. Man vet, att det inte räcker med disciplin hos trupper och
partier, inte med guld, inte med order eller propaganda. Vi veta alla
162
Dagens frågor
lika väl som Sovjet, att en människa inte slåss och dör endast emedan
hon fått order om det eller endast därför att något hotar henne (terror) eller därför att någon agiterat för det (propaganda). Man vet,
att detta mål kan nås endast om hos folket inre krafter väckas, som
stämma medborgarna välvilligt emot givna order. Utom laglydnad
och intellektuell övertygelse är den bestämmande faktorn i sammanhanget – övertygelsen om det rättmätiga i den sak, för vilken man
kämpar. En sådan övertygelse är medfödd hos varje människa, som
försvarar sin frihet, sin tro, sitt fosterland, sin familj och sin egendom.
Bolsjevikerna veta mycket väl, att detta patos kan riktas mot dem.
Bolsjevismen erkänner icke tron (materialistisk världsåskådning),
icke friheten (kommunismen är totalitär), icke familjen (tvångsflyttningar), och blott i minimal skala privategendomen (kollektivism). Den
enda möjlighet de röda tsarerna i Kreml förfoga över när det gäller
att hos sina undersåtar framkalla ett motsvarande patos är därför att
bibringa dem känslan av ett yttre hot genom att anklaga andra nationer för aggressivitet. De försöka invertera rättmätighetsproblemet på ett sådant sätt, att försvaret av freden blir ett argument för
rysk imperialism.
De påståenden, som här gjorts äro inte bara teoretiska spekulationer
av en motståndare till kommunismen, utan kunna stödas på argument,
hämtade ur de mest officiella källor.
Mellan den 18 och 30 maj 1927 utarbetade man vid en session i Kominterns exekutivutskott (IKKI) i Moskva en specialinstruktion om organiserandet av inbördeskrig i icke-kommunistiska stater. Instruktionen kompletterades 1928 och i sin slutliga form godkändes den på det
45:te sammanträdet med Kominterns 6:te kongress den 29 augusti
1928. Den publicerades under titeln »Teser och resolutioner av Kominterns 6:te kongress mot det imperialistiska kriget» (Gosizdat, Moskva,
1929). I denna bok finna vi Sovjets officiella åsikter om rättmätigt
och icke rättmätigt krig. Följande citat äro betecknande:
»… Proletariatet kan icke vara emot alla krig.» (§ 8, s. 14)
»… Krig mellan proletära stater och borgerliga stater äro
oundvikliga och behövliga.» (§ 32, s. 39)
»… Det är inte den, som anfaller, som för ett orättmätigt krig,
utan den som gentemot proletariatets revolution representerar
reaktion och kontrarevolution.» (§ 21, s. 37)
»… Kommunisterna böra inte bojkotta de borgerliga armeerna, utan inträda i dem och i sina händer taga den revolutionära ledningen …, som för till dessa armeers sönderfall inifrån.»
(§ 44, s. 62)
Av dessa citat framgår tydligt, att det bolsjevikiska partiets ledning, som också styr Sovjetstaten, inte alls är motståndare till alla
krig utan endast mot sådana krig, som föras av SSSR:s motståndare.
Enligt den kommunistiska teorien personifierar SSSR i sig ensamrätten till att föra det rättmätiga kriget.
163
..f
Dagens frågor
Det krävs ingen större politisk bildning för att märka, att ovan
framförda teser icke blivit föråldrade. I Vysjinskijs och Molotovs
mest aktuella tal, vilka citeras och läsas av vanliga tidningsläsare,
träffa vi ständigt på spår av dessa principer. Även i aktuella, officiella Sovjetdokument kan man finna bevis för att denna egendomliga
krigsfilosofi icke ändrats efter andra världskriget. I nr 7-8 av tidskriften BOLSJEVIK från april1945, det teoretiska och politiska organet för bolsjevikpartiets centralutskott, finner man på s. 14-27 en
artikel av Tjuvikov med titeln »Lenins och Stalins lära om rättmätigt
och orättmätigt krig». Det heter där:
»Lenins och Stalins lära om rättmätiga och orättmätiga krig utgör
ett viktigt inslag i marxismens och leninismens ideologi.» (S. 14.)
»Krig utgör en fortsättning på politik, skrev Lenin. Man bör studera
den politik, som fördes före kriget, en politik, som förde till och resulterade i krig. Om denna politik var imperialistisk, d. v. s. försvarade
finanskapitalets intressen, rövade och förtryckte kolonier och andras
länder, så var också det krig, som framgick ur denna politik, ett imperialistiskt krig.» (S. 17.) »… Sovjetunionen och dess Röda arme
för och kan på grund av sin sociala natur blott föra rättmätiga krig.»
(S. 22)
Denna teori om rättmätigt och orättmätigt krig kan beläggas med
massor av citat. Många Sovjetkoryfeer stödja sig på den i sina tal,
samtidigt som de rikt utbrodera den genom att åberopa förfalskade
historiska fakta. Som exempel kunna vi anföra ett i samma artikel
citerat tal av Stalin (om kriget med Tyskland 1941-45):
»Det andra fosterländska krigets mål var att lämna hjälp till andra
nationer, som råkat i den hitlerska fascismens slaveri, att lämna
hjälp till deras befrielsekamp från det hitleristiska tyranniet för att
… sedan ge dem full frihet att ordna sina egna inre förhållanden
efter egen vilja. Ingen intervention i andra nationers inre angelägenheter.» (S. 24)
Vi veta, hur denna fulla frihet ser ut i de baltiska länderna, Polen,
Bulgarien, Ungern, Rumänien, Tjeckoslovakiet etc.
I Novoje Vremlja av 24/9 1947 publicerades en redaktionell artikel
med titeln »För fred eller emot», vilken i sig själv verkar som ett
slags instruktion för den kommunistiska propagandan i hela världen.
I artikeln citeras två Stalinparoller, nämligen: »För imperialisterna
är kriget det mest inkomstbringande av alla företag. Det är inte
underligt, att imperialismens agenter på ett eller annat sätt söker
provocera ett nytt krig.» »Moskvas förtjänst ligger däri, att det ständigt demaskerar nya krigsanstiftare och kring sin fana samlar alla
fredsälskande nationer.»
Det är tydligt, att imperialister enligt det egendomliga sovjetkommunistiska språket äro alla, som våga motsätta sig kommunismens
och Rysslands planer och vägra att underordna sig det bolsjevikiska
tyranniet.
Det är karakteristiskt, att omedelbart efter publiceringen av ovannämnda artikel i Novoje Vremlja liknande artiklar publicerades i
den franska tidningen Demoeratie Nouvelle, nr 10, Paris, oktober
164
Dagens frågor
1947, och i flera andra kommunistiska veckotidskrifter och dagliga
tidningar.
Läsaren av de sovjetryska källskrifterna får en stark känsla av att
propagandan för det rättmätiga kriget av kommunisterna i hela
världen föres med ovanlig konsekvens och noggrannhet. Läsaren av
den västerländska, politiska publicistiken kan inte befria sig från
en obehaglig känsla av att inom den demokratiska världen denna
faktor i den sovjetr’yska utrikespolitiken underskattas alltför mycket.
T. Norwid.
Henri-Frederic Amiel- om När man till den privata själens fromma
demokratins problem. hänger sig åt en så subtil lektyr som
Henri-Frederic Amiels Journal Intime, En drömmares dagbok, är
man givetvis helt på den säkra sidan i sin åstundan efter en högtidsstund av personlig kontemplation. Lågmält, i sin stora ensamhet talar Amiel till sig själv, men med gripande omedelbarhet talar
han genom alla decennier också till varje läsare i detta nu. Hemligheten är väl innerst den att han talar om: livet. Vad han som
uppriktig, känsligt sanningskär iakttagare av sin egen delaktighet i
tillvaron stund efter stund och år efter år i tysthet nedskrivit kan
närmast betecknas som en själens dagbok, där den omgivande världen med dess människor, landskap och ting glider förbi som bilder
iakttagna med filosofins öga. Där finns också en och annan glimt
av tidsbetraktelse, och vad man förut inte gett akt på, eller haft anledning att ge akt på, är Amiels intellektuella och etiska värdering
av vissa politiska konstellationer som var karakteristiska för epoken.
Händelsen gör att de råkar vara karakteristiska även för vår egen
epok och det kan föreligga anledning att ägna någon uppmärksamhet
åt författarens lika överlägset försynta som logiskt uppriktiga reflexioner, sådana dessa utformades redan i medlet av 1800-talet och
sedan ytterligare skärptes under följande decennier.
Nu heter det ju att Amiel, efter långvarig utlandsvistelse, i unga år
erhöll sitt professorsämbete i Geneve just tack vare den nya demokratiska tidsandans generositet, vilket alltså från början klarlägger
att han inte hade motiv för någon personlig motsatsställning till de i
denna period dominerande faktorerna. Om han i sina tidsanalyser
revolterade mot de resultat han såg utvecklingen förete skedde det
sålunda inte, i likhet med t. ex. Strindberg, i ungdomlig olust på
grund av orättvisor som han själv skulle ha drabbats av genom systemets förvållande. Han saknade inte sakkunskap rörande detta system, men denna var ju i praktisk mening främst av det positiva
slaget. Det kan invändas att hans sakkunskap i fortsättningen hade
sin begränsning genom den filosofiska isolering han påbjöd sig själv,
och det har sin riktighet att Amiels vittnesbörd erbjuder mindre
intresse om man sammanbinder det absoluta sanningskriteriet vid
den aktivt verksamma politiken. Från en annan utgångspunkt kan
dock möjligen tilläggas att den objektiva iakttagelsen egentligen inte
förlorar i objektivitet genom frånvaron av personligt engagemang.
165
•’
f
Dagens frågor
För att vara hemmahörande i En drömmares dagbok utmärker sigdessa reflexioner angående den yttre världsordningen av en oväntad,
realistisk intensitet; de förekommer visserligen endast sporadiskt och
med långa tidsintervaller, men kontinuiteten finns där från början
till slut och argumenteringen utbygges med åren, vilket onekligen
ådagalägger att den demonstrerade uppfattningen inte vilar på någon
tillfällighet eller är ett uttryck för lynnets oro. När Amiel i den nymornade europeiska demokratins tidiga skede- han är då trettio år
gammal- år 1851 nedskriver sina första politiska anteckningar, utmärkes hans kritik av en tankens inlevelse och hetta som gör att man
måste föreställa sig hans kritik som en demokratins självprövning.
Som sådan bör den kunna studeras ännu i våra dagar, med tillbörlig
lidelsefrihet i betraktande av att Amiels aforismer så småningom
kan fira sekeljubileum och att man beträffande honom själv inte behöver befara att han går med ont uppsåt i syfte att illojalt påverka
de sublima partikombinationerna just år 1948.
Den bästa förutsättningen för ett givande politiskt umgänge med
Amiel är alltså att läsaren utrustar sig med samma intellektuellt
olympiska lugn som kännetecknar dagboksförfattaren även när han
präglar teser som i sin tillspetsning kan synas vara av vad man nu
för tiden kallar reaktionär halt. I anslutning till Tocquevilles arbete
om demokratin i Amerika fastslår Amiel att man nog inser nödvändigheten av det som komma skall, och det oundvikliga ger ro –
den sist anförda satsen får väl anses särskilt typisk för en rutinerad
drömmare med klokt ransonerat verklighetsintresse. Emellertid ser
man, fortsätter Amiel, att medelmåttighetens aera inträder på alla
områden; det är genom att offra det lysande, det utomordentliga som
man gör sig av med det dåliga. Allt blir mindre grovt, men allt är
mer vulgärt. Genom den fortgående nivelleringen och arbetsfördelningen blir samhället allt och människan intet. statistikern skall
konstatera en fortgående utveckling och moralisten en fortgående
försämring – förhållandenas utveckling, själarnas försämring. Det
nyttiga kommer i stället för det sköna, industrin i stället för konsten,
nationalekonomin i stället för religionen och aritmetiken i stället för
poesin. Jämlikhetsålderns sjukdom kommer att heta spleen.
De här sammanförda maximerna eller påståendena är måhända en
smula godtyckligt utgallrade ur ett större argumenterande sammanhang, men som färgstarka och karakteristiskt riktiga Amielcitat lämnar de ingenting övrigt att önska. Naturligtvis kan det polemiseras
mot några av själva utgångspunkterna eller snarare mot bristen av
förståelse för utvecklingens egna utgångspunkter; med pessimistens
nervkänslighet är han förutseende i mer än ett avseende beträffande
det som framtiden bär i sitt sköte, men han undviker att vara tillräckligt förutseende till exempel i fråga om den närmaste industriella
expansionen med dess följder av gränslös mänsklig misär. Mot denna
misär, vars undanröjande givetvis var en första nödvändighet, blir
Amiels profetiskt fixerade spleen en barnlek.
Men frånsett dessa sociala aspekter är det frestande erkänna med
vilken föregripande förståelse Amiel som enslig 50-talist på 1800-talet
166
Dagens frågor
varsnade den för oss – i ett senare århundrade – nu så välkända
ödslighetsstämning som i mångt och mycket blivit förknippad med
det s. k. 40-talets aktioner. Inte heller här räcker s p l e e n – Amiel
talade förstås med sin tids vokabulär – som täckord för den numera
så bekanta livsångesten, men rättvisan fordrar därtill konstaterandet
att Amiel trots all sin misantropi förnuftsmässigt inte kunde räkna
med att det- utöver den riskabla demokratin – skulle etableras en
hel serie europeiska krig, kompletterade av motsvarande företag i
Fjärran östern, och med klimax i ett par världskrig, inkluderande
hotet av ett tredje. Pessimisternas värv är i allmänhet föga populärt
eller tacknämligt, men den verkliga sanningen är likafullt att de som
sanningssägare inte ägt förmåga eller krafter att vara pessimistiska
nog. Det skulle ingen av dem stå ut med.
Emellertid ligger det i sakens natur att Amiel är en tänkare med
fjärrblick och att hans filosofiska utvecklingsskepticism hänför sig
till de skeden han närmast emotser. Men utöver deras gränser spanar
han vidare. Han inser klart att man måste avskaffa det lidande som
är överflödigt och av socialt ursprung, innan man vänder sig på nytt
till de andliga förmånerna. Men det är sant att hans ideella program
blir ett framtidsprogram på lång sikt, som han försiktigtvis formulerar i en fråga- men en fråga med lågande patos: Skall det ovanom
den ekonomiska och politiska jämlikheten, som den socialistiska och
icke socialistiska demokratin åtrår och som den alltför ofta sätter
som slutmål för sina strävanden, bildas ett nytt andens kungadöme,
ett tillflyktstempel, en själarnas republik, där skönheten, hängivenheten, heligheten, hjältemodet, entusiasmen, det utomordentliga, det
oändliga skall finna en kult och en borg, långt bortom samfundslagarna och den lumpna nyttigheten~ År den utilitaristiska materialismen all den belöning som väntar vårt släktes mödor~ Amiel svarar
själv: Jag tror det inte. Mänsklighetens ideal är högre än så.
En realistisk nutid anser sannolikt att svaret är en smula patetiskt
och verklighetsfrämmande och att det har ett drag av filosofisk naivitet gemensamt med själva spörsmålet. Tydligen förhåller det sig så
från dagens synpunkt, men denna är inte heller annat än historiskt
betingad och blir törhända i sin tur föremål för någon omprövning
om hundra år eller så. Hur som helst, för att få in i synfältet helhetsbilden av Amiels tankevärld bör man inte försumma att iaktta samspelet mellan hans skilda intentioner.
Mer än ett decennium senare, 1864, avspeglar åter dagboken författarhjärtats demokratiska oro, och till föga uppmuntran för vad sena
släktled ställt till med i fråga om extrema experiment här eller där i
världen läses följande: Abstrakta principer ger ett resultat som är
raka motsatsen till det de strävar efter. Sålunda utmynnar broderligheten i skräckväldet och jämlikheten i vanvördnaden. Förbättra människan, gör henne mera rättvis, mera moralisk, mera ödmjuk, mera
ren, det är den enda reform som icke är behäftad med någon olägenhet.
Institutionerna är icke mer värda än den människa, som gör bruk av
dem.
Bra sagt, kunde kanske någon hitta på att påstå trots att det råkar
167
Dagens frågor
att inte vara sagt i detta sekel. Nu genmäles troligen av den verkligt
rationella och modernt konstruktiva demokratins teoretiker att Amiel
försvagar sin ställning som samhällsfilosof genom att i tid och otid
överföra uppmärksamheten från den mer eller mindre tillfredsställde
medborgarens situation till den mer eller mindre otillfredsställda
människans situation: politiken avser inte att ta ansvar för det själsliga välbefinnandet. Det kan vara så; inte desto mindre framhärdar
Amiel i sitt självtagna privilegium att utveckla hela sin frispråkighet i sin karakteristik av vårt nuvarande tillstånd, som han utan
hämningar tar sikte på i hela dess vidd, precis som om han stode
mitt ibland oss och själv på sin egen fason vore en 40-talist av guds
nåde. Han daterar sin epistel så långt tillbaka i tiden som i januari
1866 men drar sig inte för att nyttja en rent påträngande terminologi:
denna röst ur ett valv talar bokstavligen om »den moderna människan». Amiel yttrar följande, som det naturligtvis är tillåtet att lyssna
på med blandade känslor:
»Egentligen har den moderna människan ett gränslöst begär att
bedöva sig, hon har en hemlig skräck för allt som förminskar henne;
det är därför evigheten, oändligheten och fullkomligheten är henne en
fasa. Hon vill gilla sig, beundra sig, lyckönska sig, och följaktligen
vänder hon bort sina ögon från alla de djnp som skulle påminna henne
om hennes intighet. Det är detta som gör den verkliga litenheten
hos så många av våra stora andar, bristen på personlig värdighet
hos våra civiliserade pratmakare järnförda med öknens arab och den
tilltagande lättsinnigheten hos våra massor, som visserligen blir allt
mera upplysta, det medges, men också allt mera ytliga i sitt begrepp
om lyckan.»
Lyckan~ Amiel vore inte den äkta filosof han är om inte hans
system också vore berikat med paradoxer och åtminstone skenbara
motsägelser. Några dagar senare diskuterar han i sin dagbok den
enskilda lyckans problem och det enda ord av tröst han kan finna
mot livets alla dystra perspektiv tar formen av en förhållningsregel
som meddelas med en suck av lättnad djupt ur pessimistens bröst:
Eftersom man inte kan bli lycklig, varför skall man då göra sig så
mycket besvär~ Tröst för ett tigerhjärta. Säkert också en god tröst
för de nyss av Amiel själv malträterade massornas tigerhjärta.
Spectator.
Italien inför Augurerna framhålla att Italiens ödestimma nu slagit
valen. efter Tjeckoslovakiets. Alarmerande nyheter ha spritts
om att kommunisterna ha goda chanser att vinna valen. En kommunistisk valseger skulle på en enda gång förändra hela läget i Västeuropa. Bedömer man däremot läget i Italien nyktert och kallt kommer man till den slutsatsen att alarmsignalerna äro överdrivna. Man
kan ej komma ifrån misstron att situationen har överdrivits för att
påskynda Västeuropas motstånd mot kommunismens tyranni och den
amerikanska kongressens godkännande av Marshallplanen och USA:s
militära stöd åt den västeuropeiska alliansen.
168
——- —~_1___ _______;:__._.—- – – – – –
Dagens frågor
Då vi i höst besökte Italien för att studera förhållandena från Milano ända ner till Sicilien hade vi visserligen fått intrycket att läget
var spänt och kommunisterna, landets bäst organiserade parti, som
till på köpet var väl beväpnat., varit farliga. Det fanns dock inga
grundade skäl att tro att de skulle lyckas överta makten på legalt
sätt. De underrättelser, som vi fått de senaste dagarna från Rom, bekräfta tillfullo detta vårt intryck. Tvärtom ha de att räkna med ett
visst bakslag. Men valen i Italien bli prövostenen för om Ryssland
önskar krig eller fred.
För att bedöma läget i Italien och kommunismens valchanser måste
man förstå att den inrikespolitiska utvecklingen i Italien ej så mycket
är beroende av styrkeförhållandet mellan partierna som av den internationella situationen. De senaste veckornas händelser på världsarenan ha ej varit ägnade att höja kommunisternas aktier.
Ännu i somras, då Amerika ej hade tagit så tydlig ställning för
Europa och Marshallplanen just höll på att födas, var stämningen i
Italien tämligen flau. Man försökte balansera mellan väst och öst
och i neutralitetens illusion sökte man sig en tillflykt från ett nytt
krigs fasor. Men samtidigt var man klar över att stormakterna ej
komme att tillåta Italien någon neutralitet, ty därtill var landets läge
strategiskt allt för viktigt. Det fanns allt skäl för den oroande tanken att Italien skulle komma att spela Spaniens roll i tvekampen
mellan fascism och kommunism. Med en resignerad suck medgåvo
även landets högsta ämbetsmän att deras besegrade och avrustade
fosterland skulle falla i händerna på den stormakt som först marscherade in. Man hoppades blott att det skulle bli USA och ej Ryssland.
Detta önsketänkande var även allmänt bland Norditaliens enkla arbetare och de södra provinsernas fattiga bönder. Å ven landets kommunister äro till största delen ej proryska. Man har ej glömt att cirka 100,000
italienska krigsfångar ännu ej återvänt från Ryssland och de få vilka
fått komma hem ha ej mycket gott att berätta. Helt andra intryck
ha de krigsfångar medfört, som återvände västerifrån. Inte att undra
på därför, att man efter återkomsten började slå in kommunistredaktionernas fönster. Det faktum att Titos Jugoslavien är Rysslands
älsklingsbarn har ej ökat det sistnämnda landets popularitet i Italien.
Italienarna äro ett praktiskt tänkande folk och trots att det fortfarande finns en synnerligen hög procent analfabeter ha de ett inneboende sunt förnuft. Man vet alltför väl att hälften av brödransonen
kommer från USA och UNRRA-hjälpen är fortfarande i gott minne.
Från Ryssland har man tillsvidare blott fått fagra löften. Västerifrån
vinkar man nu före valen med Triestes återförening samt en del av
koloniernas återlämnande. Man har skänkt Italien, som förlorade
tre fjärdedelar av sitt tonnage, 29 fartyg och till sist har tullunionen
med Frankrike kommit till stånd. Allt detta kommer ej att tjäna
kommunismens sak. Italienarnas starkt utpräglade individualism,
djupt inrotade familjesinne och katolska tro skapa ej någon god
jordmån för kommunismen.
Hur skall man då förklara, att Italien med 2,300,000 inregistrerade
kommunistmedlemmar, näst Ryssland är kommunismens andra hög- 169
~’
f
Dagens frågor
borg’ Förklaringen ligger i landets ekonomiska nöd och stora försummelser på de sociala och ekonomiska reformernas område.
Befrielsen från fascismen har ej lett till någon förändring i landets
sociala och ekonomiska struktur. I Italiens södra delar är en agrarreform ett skriande behov, och i norra och mellersta Italiens storstäder sucka arbetarna och småborgarna under den alltför tunga
bördan av disproportionen mellan priser och löner. Priserna ha stigit
femtio gånger medan lönerna blott höjts tio gånger, och trots detta
ha kroppsarbetarna en bättre ställning än de mera intellektuellt
betonade yrkena. En arbetares lön varierar mellan 15,000 och 25,000
lire allt efter yrkesutbildning, under det att en tjänsteman och kontorist blott förtjänar 10,000 till 15,000 lire. Hantverket, småindustrien
och de medelstora företagen få ej tillräckligt stöd av regeringen, och
inom en befolkning av 47 miljoner, finns det 2 miljoner arbetslösa.
Affärernas överflöd av varor är bara en fasad, bakom vilken mycket
elände döljer sig. Om allt detta ej ännu framkallat en större reaktion, så beror det först och främst på folkets ovan antydda karaktärsdrag. I detta vitala folks förnöjsamhet och arbetsglädje ligger
detta, fattiga lands rikedom och livskälla. Utom Belgien finns det
efter kriget nog inget annat krigshärjat land i Västeuropa, där det
arbetas så hårt och återuppbyggnaden pågår i sådant snabbt tempo
som i Italien. Det ligger en nypa sanning i påståendet att det är så
bra i Italien därför att regeringen är så svag. Privatinitiativet har
ej hindrats av byråkratin, och återuppbyggnaden av krigshärjade
städer och byar pågår i ett tempo, som ej överträffas av något annat
land. Men så finns inget hyresstopp i de nya husen. Husbyggeriet
har blivit en bra kapitalplacering. Senare när landet återuppbyggts,
säges på ansvarigt håll, kan man alltid införa hyresreglering även i
de nya byggnaderna. En annan faktor, som verkar så stimulerande,
är frånvaron av bitterhet och hat. Italiens folk har drivits i krig mot
sin vilja. Det har ej väntat sig något av kriget och lider därför ej
som det tyska folket av besvikelser och mindervärdeskomplex. Man
bär nederlaget värdigare än i Tyskland. Allt detta plus det faktum
att man här befinner sig vid den västerländska kulturens vagga, där
Vatikanen är den största maktfaktorn och kyrkans inflytande på folket är ofattbart för en protestantisk skandinav, tvingar kommunistpartiet till en oerhörd smidighet och skicklighet för att till sin fördel
utnyttja regimens försummelser på det sociala och ekonomiska området.
För att riktigt fatta Vatikanens grepp om folket behöver blott följande nämnas. I slutet på förra sommaren anordnade kommunisterna
sitt första stormöte i Rom riktat mot regeringen. Man hade väntat
sig mycket av denna demonstration. Flygblad delades ut i vilka man
demogogiskt utropade att »300,000 av Roms invånare äro kastade i
svältens och desperationens avgrund». »Klockan har slagit, tiden är
inne att göra slut på eländet. Kom och protestera mot De Gasperis
regering av svartabörshajar och spekulanter.» Men uppmaningen
samlade bara några tiotusen demonstranter. Något senare gick en
annan demonstration av stapeln i Rom. Den hade organiserats av
170
’ ……-:,._
Dagens frågor
Katolska Aktionen, katolicismens ideella kamporganisation. Aldrig
förut, även under fascismens tid, har Rom varit skådeplats för ett
sådant massuppbåd. 300,000 människor lyssnade framför Peterskyrkan till påven, då han kastade stridshandsken mot kommunismen.
Då påven utropade »Handlingens timme har slagit, äro ni redo!» svarade mängden: »Vi äro redo!» Det är icke att förvåna sig över att
kommunisterna blivit nervösa, då Milanos ärkebiskop kardinal Schuster för några veckor sedan hotade de trogna, som rösta på kommunistpartiet, med förlust av nattvarden och kyrkans absolution. Detta
hot efterföljdes av liknande uttalanden av Italiens övriga biskopar.
Vad detta betydde för en katolik är för en utomstående svårt att fatta.
Men ej bara i USA, som är mycket populärt i Italien, och Vatikanen
ha kommunisterna fått en farlig motståndare utan också i De Gasperi, det kristligt-demokratika partiets ledare och regeringschef. Det
är en motståndare att ej leka med. I det österrikiska kejsarparlamentets brokiga folksamling har han lärt sig det politiska spelets
svåra regler. Han är skicklig, smidig och klok. Han är kompromissens mästare. Under fascismens och krigets tid erhöll han Vatikanens
stöd och skydd. Få anade då att Vatikanens bibliotekarie var en av
de ledande männen i det antifascistiska och antityska motståndet.
Han är onekligen en typisk centrumman. Om han ej har lyckats att
genomföra reformer så ligger förklaringen i det faktum att hans
parti är sammanställt av alltför olika element samt först och främst
med prästerskapet. När De Gasperi återvände förra året från sin
Amerikaresa med ett dollarlån i fickan, viskades det ej utan skäl,
att priset var en brytning med kommunisterna i koalitionsregeringen.
Så hände även och det bildades en regering bestående bara av kristliga demokrater. Kommunisterna svarade med att övergå till strejker
och direkta handlingar i norra Italien. Regeringen bemästrade läget,
men situationens allvar tvingade de övriga partierna, utom yttersta
vänstern och yttersta högern, att sammansluta sig kring De Gasperi
till en ny koalition.
Togliatti, denna Västeuropas intelligentaste och mest begåvade kommunistiske politiker, som med rätta betraktas ej bara som det italienska kommunistiska partiets ledare utan också som läromästare
för alla kommunister utanför den ryska järnridån, har varit tvungen
att spela på alla möjliga strängar för att bevara kommunismens
ställning. I motsats till vänstersocialisterna har han undvikit så
länge det gick att attackera Vatikanen samt uppmanat sina anhängare
att gå till kyrkan. I Romagna har kommunismen gått så långt att
man i valkampanjen sade att den som är anhängare av den privata
äganderätten skulle rösta på kommunismen. Han begrep också att
fascismen fortfarande har många sympatisatörer i Italien och att
man har tröttnat på rensningen och processerna mot fascismens mindre
funktionärer och medlöpare. Till allmän förvåning kom han i höst
med en deklaration i vilken han framhöll: »Vi kunna ej dölja vår
sympati för de förutvarande fascister, som arbetat konsekvent för
upptäckaodet av nya sociala perspektiv.» Han har ej blott lyckats
att skapa det största kommunistpartiet utom Ryssland utan även att
171
•’
f
Dagens frågor
förhindra kommunismens isolering genom att vinna vänstersocialistledarnas Nennis och Bassos stöd. Nenni och Basso, som behärska
majoriteten inom socialistpartiet, äro av den åsikten att socialisterna,
som inom Italiens arbetarrörelse representerar en minoritet, måste
underkasta sig majoriteten, som representeras av kommunisterna.
Togliatti har vidare lyckats att få kontrollen över det 300,000 man
starka hemvärnet, sammansatt·av f. d. partisaner, och hans inflytande
inom LO-ledningen är fortfarande stort, trots att denna hotas att
splittras efter franskt mönster, sedan Saragats socialister och De
Gasperis kristliga demokrater gått till en framgångsrik aktion. Det
är inte att förvåna sig över att även på högerhåll den uppfattningen
är vida spridd, att kommunismen genom en »Putsch» kan överta
makten i Italien inom tre dagar, om bara Ryssland lämnade sitt samtycke till detta.
Den italienska arbetarrörelsens tragedi har bestått sedan länge tillbaka i bristen på ett oavhängigt socialistiskt parti. Först då Saragat
förra året bildade sin Socialistiska Enhet och några grupper under
Lombardis och Silones ledning brutit sig loss från Nemlis och Bassos
socialistparti, bildades kärnan till en oavhängig socialiströrelse. Tyvärr består dess ledning huvudsakligen av radikala intellektualister,
vilka ha svårt att få rätta greppet om arbetarmassorna och konkurrera med den hänsynslöse Nenni, helst som denna till på köpet har
diktaturfasoner. En stor del av fabriks- coh jordbruksarbetarmassan
driver fortfarande omkring utan ledning. Det är denna massa, vars
röster till sist komma att bli tungan på vågen. Denna gång kommer
den sannolikt inte att underkasta sig kommunismen, men fortsätter
det ekonomiska läget i Italien att vara kritiskt ännu en tid, kan den
falla offer för kommunismens lockelser eller den neofascistiska rö-
relsen. Från kommunistiskt håll göres allt för att sabotera återhämtningen, bekämpa Marshallplanen och framkalla oroligheter på arbetsmarknaden. Lyckas detta vinner kommunismen kampen på längre
sikt. Saragats socialister ha insett den lurande faran. Det är därför
som de oavhängiga socialisterna ha börjat kampen för en demokrati
genom att kräva att strejkerna skall bestämmas genom ett arbetarreferendum och ej påtvungna arbetarna genom LO-ledningen. Denna
grupp har haft ambitiösa planer på att i Italien grunda efter franskt
mönster den tredje fronten, som balans mellan höger och vänster,
det enda som i deras ögon kan förhindra ett inbördeskrig i Italien.
Världsutvecklingen har gått så snabbt att det nu är för sent att realisera denna plan. För dem gäller det bara att försöka förskjuta axeln
i De Gasperis block något från höger till vänster.
Vid parlamentsvalen i juni 1946 fingo kristliga-demokraterna 8
miljoner röster, socialisterna, vilka då ännu ej splittrats, 5 miljoner
röster, kommunisterna 4 miljoner, liberalerna 1,300,000, Domo Qualunque l miljon, republikanerna l miljon och monarkisterna 1/2 miljon.
556 platser i parlamentet fördelades sålunda: kristliga-demokraterna
207, kommunisterna 105, socialisterna 65 (Nenni), socialisterna 30 (Saragat), och Domo Qualunque 35, resten fördelades på några mindre part~~ ~
172
Den 5 april 1948.
Den tjeckoslovakiska I mängden av kommentarer och betraktelser,
tragediens bakgrund. som framkallats av de sista händelserna i Prag,
har man särskild anledning att uppmärksamma uttrycken för den
mest upplysta schweiziska opinionen. Liksom avståndet i rummet ju
icke är stort, har förbindelsen mellan Schweiz och Tjeckoslovakien
varit livlig och på det hela taget präglats av påtaglig sympati. Med
hänsyn till det ömsesidiga varuutbytet har Schweiz under senare år
intagit ett av de främsta rummen bland den återupprättade Moldanrepublikens kunder; ifråga om exporten därifrån kom det 1947 sålunda
som nummer ett. Den ledande schweiziska pressen, i allmänhet bekant för vederhäftighet och vidsträckta informationer, räknar åtskilliga kännare av tjeckoslovakiska förhållanden, vilka här i regel ha
bedömts utpräglat positivt. Utan tvivel har därvid också medverkat
en viss känsla av allmänt demokratisk och världsborgerlig gemenskap
i statsgrundaren Thomas G. Masaryks humana anda.
Om schweizarnas reaktion inför det nu fullbordade varit stark, ja
nära nog häftig – bortsett från hemmakommunisterna av Nieales
märke och vissa hypermarxistiska flygelgrupper inom socialdemokratien – ~>å saknas icke exempel på att den kritiska blicken riktas
något tillbaka i tiden, när det i dag gäller att finna en full förklaring
till det skedda. »Framför allt måste man ha klart för sig, att revolutionen i Prag mindre är en omvälvning än en demaskering.» Detta
var en av kärnpunkterna i den rapport om situationen, som nationalrådet dr E. Boerlin avgav inför ett politiskt beredskapsmöte, anordnat av det frisinnade partiet i Ziirich vid mitten av mars. Då Boerlin
är medlem av schweiziska nationalrådets utrikeskommitte och personligen väl förtrogen med ställningen i Tjeckoslovakien sedan åratal,
förtjänar hans analys att allvarligt beaktas, varför ett utdrag i hithörande delar här skalllämnas i anslutning till referatet i Neue Ziircher Zeitung (Fernausgabe 19/3 1948).
Tjeckoslovakien befann sig faktiskt redan i kommunistiska händer,
när Gottwald också formellt och helt tillvällade sig makten. De avgörande ministerierna tillhörde kommunisterna; i alla de övriga var
en av de högsta ämbetsmännen kommunist. Ledarna för de icke-kommunistiska partierna, främst socialdemokratien, äro medansvariga för
omstörtningen genom att ha godtagit detta tillstånd. I varje minsta
distrikt, i varje industriföretag av någon betydelse funnos kommunistiska celler, som drevo igenom sin vilja. Också schweizarna i
Tjeckoslovakien ha fått pröva kommunisternas makt; sedan två år
har ingen besvärsskrivelse med anledning av förstatligad enskild
egendom bevärdigats med något svar. Till det starka kommunistiska
inflytandet kom så raden av ekonomiska svårigheter till följd av stor- 160
Dagens frågor
företagens socialisering. Av dessa hade förut en stor del tillhört
tyskarna. Visserligen lyckades man rent kvantitetsmässigt genomföra den uppgjorda tvåårsplanen, men kvaliteten av denna produktion
lämnade mycket övrigt att önska. Hundratusentals skor, hela serier
av automobiler, som exporterats, returnerades tillbaka från utlandet
på grund av undermålighet. Här återverkade särskilt tomrummet
efter sudettyskarna, med vilka en avsevärd del av landets ekonomiska
duglighet drivits över gränsen, och uppenbarade mer och mer sina
menliga följder.
Kommunisterna – fortsätter dr Boerlin – visste nu att på sitt särskilda sätt utnyttja dessa produktionssvårigheter och den tilltagande
livsmedelsknappheten. De andra partierna kunde härvid icke upptaga
någon konkurrens. Den kommunistiska propagandan kunde räkna
med en fruktbar jordmån i historiska hämndkänslor såsom oviljan
över Munchen-avtalet 1938 och den tidigare protyska hållningen inom
ekonomiskt ledande kretsar. Allt detta verkade lika mycket i antikapitalistisk riktning som mot tanken på orientering västerut. Till
sist vägde det ju också en hel del, att Tjeckoslovakien endast hade en
granne att räkna med: Ryssland. Man måste hålla alla dessa omständigheter i sikte, när man vill bilda sig ett omdöme om bakgrunden till statsvälvningen i Prag och om det tjeckoslovakiska folkets
stora passivitet vid våldförandet av dess demokrati, dess rättigheter
och friheter. Detta folk är övervägande antikommunistiskt, men i
dess ögon tycktes utvecklingen alltmera ge kommunismen rätt, i synnerhet som de andra partierna icke hade något klart statspolitiskt
program att komma med. Avböjandet av Marshallplanen betydde i
själva verket, att landet utan möjlighet till återvändo kastades i armarna på Sovjetunionen och kommunismen; det har nu, troligen för
lång tid framåt, gått förlorat för Västern och för Europa. Jan Masaryks självmord är att fatta som en rent personlig katastrof; han
sökte döden i medvetandet om att som politiker ha spelat bankrutt.
Så långt den vittnesgille schweiziske iakttagaren. Han berör visserligen med lätt hand den yttre påtryckning österifrån, som otvivelaktigt vid mer än ett tillfälle förekom. Men samspelet av omständigheter, vilka tillsammans bilda den ödesdigra orsakskedjans inre sida,
har här ställts i ovanligt klart ljus. Man bevittnar ett skeende, som
innebär en fortskridande automatisk förlamning av kommunismens
motståndare, trots deras majoritetsställning, och ett allt fastare övertag för kommunismen. I denna sannskyldiga circulus vitiosus, där
ekonomiska och folkpsykologiska moment omärkligt gripa in i varandra, skönjer man nu allt tydligare som en av de viktigaste drivkrafterna, om icke rent av den allra viktigaste, den vid krigets slut
verkställda massfördrivningen av den till miljoner uppgående sudettyska folkstammen – lojala och illojala, aktiva och passiva om varandra. Liksom denna diskriminering efter totalitära mönster först
utgjorde ett kraftigt hjälpargument för socialiseringen av näringslivet i alla högre, utvecklade former, ledde dess genomförande inom
kort till en standardsänkning i produktionen, som i sin tur skulle
ge ytterlighetsandarna krafter till fortsatt anlopp – med offret av
161
•’
Dagens frågor
landets fria samhällsordning som det slutliga resultatet. Man undanröjde radikalt de tidigare minoritetskonflikterna, det är sant. Men
priset visar sig redan ha varit m y c k e t högt.
Sovjets tes om det För människor, som äro någorlunda väl orienterättmätiga kriget. rade om Sovjet, är det ingen hemlighet, att SSSR
har världens största arme, att det utgör en stat av totalitär typ och
att våldsamma rustningar för närvarande pågå där. Sovjets kontroll
över en stor del av Europa, som utan större överdrift kan jämställas
med ockupation, är endast en förberedelse till i större skala planerade
revolutionära och krigiska handlingar. Det är verkligen synd, att
Västerlandets politiska skriftställare så litet känna till den ryska
partilitteraturen och den kommunistiska läran och att de ryska källorna till den sovjetryska utrikespolitiken äro så föga kända. Man får
ofta en känsla av att det inom västerländsk publicistik härskar en
viss snobbism, som tar sig uttryck i att man icke tar hänsyn till utslagsgivande ryska auktoriteter.
Den från Moskva dirigerade kommunistiska publicistiken i hela
världen anstränger sig att framställa Sovjet som en stöttepelare för
och försvarare av freden. Men i den demokratiska världen äro de
officiella Sovjetåsikterna om kriget som medel att lösa politiska frå-
gor och konflikter föga kända. Man är inte tillräckligt bekant med
den inställning till kriget och folkrätten, som i den kommunistiska
ideologien leder fram till föreställningen om det rättmätiga kriget.
Det ligger i bolsjevismens natur, att dess utveckling är oåterkallelig.
Bolsjevismens frammarsch skapar situationer utan reträtt: man har
att välja mellan att revoltera, förstöra, underkuva, annektera eller
att själv gå under. Till och med Lenin skrev öppet om detta: »Här
är en konflikt oundviklig. Här finna vi den ryska revolutionens
största svårighet, dess största historiska problem, nödvändigheten att
lösa internationella frågor, att framkalla internationell revolution.»
(Lenins samlade verk, bd XXVII, s. 317, citerat efter Stalins Voprosy
Leninisma, Moskva, 1947.)
I samma bok uttalar Stalin själv (s. 6) att »de ryska kommunisterna
voro tvungna överföra kampen till den internationella arenan». I
enlighet med dessa teoretiska principer bedriver SSSR, f. d. Komintern och för närvarande Kominform en etappvis fortgående offensiv
mot alla nationer och stater. Anstiftande av revolutioner kan understödjas av Röda armen. Denna omständighet innebär en latent risk
för ett tredje världskrig. Det kan inte längre vara någon hemlighet,
att Kreml förbereder sitt eget land, satellitstaterna och de utländska
kommunistiska partierna på ett eventuellt krig. Koordineringen av
Sovjetarmen och de kommunistiska partierna utgör grundvalen för
den kommunistiska strategien och taktiken.
För att tvinga folkmassorna till krig, för att förbereda tillståndet
»nation i krig», måste man dock framskapa en däremot svarande
psykisk inställning bland massorna. Detta är man i Sovjet helt medveten om. Man vet, att det inte räcker med disciplin hos trupper och
partier, inte med guld, inte med order eller propaganda. Vi veta alla
162
Dagens frågor
lika väl som Sovjet, att en människa inte slåss och dör endast emedan
hon fått order om det eller endast därför att något hotar henne (terror) eller därför att någon agiterat för det (propaganda). Man vet,
att detta mål kan nås endast om hos folket inre krafter väckas, som
stämma medborgarna välvilligt emot givna order. Utom laglydnad
och intellektuell övertygelse är den bestämmande faktorn i sammanhanget – övertygelsen om det rättmätiga i den sak, för vilken man
kämpar. En sådan övertygelse är medfödd hos varje människa, som
försvarar sin frihet, sin tro, sitt fosterland, sin familj och sin egendom.
Bolsjevikerna veta mycket väl, att detta patos kan riktas mot dem.
Bolsjevismen erkänner icke tron (materialistisk världsåskådning),
icke friheten (kommunismen är totalitär), icke familjen (tvångsflyttningar), och blott i minimal skala privategendomen (kollektivism). Den
enda möjlighet de röda tsarerna i Kreml förfoga över när det gäller
att hos sina undersåtar framkalla ett motsvarande patos är därför att
bibringa dem känslan av ett yttre hot genom att anklaga andra nationer för aggressivitet. De försöka invertera rättmätighetsproblemet på ett sådant sätt, att försvaret av freden blir ett argument för
rysk imperialism.
De påståenden, som här gjorts äro inte bara teoretiska spekulationer
av en motståndare till kommunismen, utan kunna stödas på argument,
hämtade ur de mest officiella källor.
Mellan den 18 och 30 maj 1927 utarbetade man vid en session i Kominterns exekutivutskott (IKKI) i Moskva en specialinstruktion om organiserandet av inbördeskrig i icke-kommunistiska stater. Instruktionen kompletterades 1928 och i sin slutliga form godkändes den på det
45:te sammanträdet med Kominterns 6:te kongress den 29 augusti
1928. Den publicerades under titeln »Teser och resolutioner av Kominterns 6:te kongress mot det imperialistiska kriget» (Gosizdat, Moskva,
1929). I denna bok finna vi Sovjets officiella åsikter om rättmätigt
och icke rättmätigt krig. Följande citat äro betecknande:
»… Proletariatet kan icke vara emot alla krig.» (§ 8, s. 14)
»… Krig mellan proletära stater och borgerliga stater äro
oundvikliga och behövliga.» (§ 32, s. 39)
»… Det är inte den, som anfaller, som för ett orättmätigt krig,
utan den som gentemot proletariatets revolution representerar
reaktion och kontrarevolution.» (§ 21, s. 37)
»… Kommunisterna böra inte bojkotta de borgerliga armeerna, utan inträda i dem och i sina händer taga den revolutionära ledningen …, som för till dessa armeers sönderfall inifrån.»
(§ 44, s. 62)
Av dessa citat framgår tydligt, att det bolsjevikiska partiets ledning, som också styr Sovjetstaten, inte alls är motståndare till alla
krig utan endast mot sådana krig, som föras av SSSR:s motståndare.
Enligt den kommunistiska teorien personifierar SSSR i sig ensamrätten till att föra det rättmätiga kriget.
163
..f
Dagens frågor
Det krävs ingen större politisk bildning för att märka, att ovan
framförda teser icke blivit föråldrade. I Vysjinskijs och Molotovs
mest aktuella tal, vilka citeras och läsas av vanliga tidningsläsare,
träffa vi ständigt på spår av dessa principer. Även i aktuella, officiella Sovjetdokument kan man finna bevis för att denna egendomliga
krigsfilosofi icke ändrats efter andra världskriget. I nr 7-8 av tidskriften BOLSJEVIK från april1945, det teoretiska och politiska organet för bolsjevikpartiets centralutskott, finner man på s. 14-27 en
artikel av Tjuvikov med titeln »Lenins och Stalins lära om rättmätigt
och orättmätigt krig». Det heter där:
»Lenins och Stalins lära om rättmätiga och orättmätiga krig utgör
ett viktigt inslag i marxismens och leninismens ideologi.» (S. 14.)
»Krig utgör en fortsättning på politik, skrev Lenin. Man bör studera
den politik, som fördes före kriget, en politik, som förde till och resulterade i krig. Om denna politik var imperialistisk, d. v. s. försvarade
finanskapitalets intressen, rövade och förtryckte kolonier och andras
länder, så var också det krig, som framgick ur denna politik, ett imperialistiskt krig.» (S. 17.) »… Sovjetunionen och dess Röda arme
för och kan på grund av sin sociala natur blott föra rättmätiga krig.»
(S. 22)
Denna teori om rättmätigt och orättmätigt krig kan beläggas med
massor av citat. Många Sovjetkoryfeer stödja sig på den i sina tal,
samtidigt som de rikt utbrodera den genom att åberopa förfalskade
historiska fakta. Som exempel kunna vi anföra ett i samma artikel
citerat tal av Stalin (om kriget med Tyskland 1941-45):
»Det andra fosterländska krigets mål var att lämna hjälp till andra
nationer, som råkat i den hitlerska fascismens slaveri, att lämna
hjälp till deras befrielsekamp från det hitleristiska tyranniet för att
… sedan ge dem full frihet att ordna sina egna inre förhållanden
efter egen vilja. Ingen intervention i andra nationers inre angelägenheter.» (S. 24)
Vi veta, hur denna fulla frihet ser ut i de baltiska länderna, Polen,
Bulgarien, Ungern, Rumänien, Tjeckoslovakiet etc.
I Novoje Vremlja av 24/9 1947 publicerades en redaktionell artikel
med titeln »För fred eller emot», vilken i sig själv verkar som ett
slags instruktion för den kommunistiska propagandan i hela världen.
I artikeln citeras två Stalinparoller, nämligen: »För imperialisterna
är kriget det mest inkomstbringande av alla företag. Det är inte
underligt, att imperialismens agenter på ett eller annat sätt söker
provocera ett nytt krig.» »Moskvas förtjänst ligger däri, att det ständigt demaskerar nya krigsanstiftare och kring sin fana samlar alla
fredsälskande nationer.»
Det är tydligt, att imperialister enligt det egendomliga sovjetkommunistiska språket äro alla, som våga motsätta sig kommunismens
och Rysslands planer och vägra att underordna sig det bolsjevikiska
tyranniet.
Det är karakteristiskt, att omedelbart efter publiceringen av ovannämnda artikel i Novoje Vremlja liknande artiklar publicerades i
den franska tidningen Demoeratie Nouvelle, nr 10, Paris, oktober
164
Dagens frågor
1947, och i flera andra kommunistiska veckotidskrifter och dagliga
tidningar.
Läsaren av de sovjetryska källskrifterna får en stark känsla av att
propagandan för det rättmätiga kriget av kommunisterna i hela
världen föres med ovanlig konsekvens och noggrannhet. Läsaren av
den västerländska, politiska publicistiken kan inte befria sig från
en obehaglig känsla av att inom den demokratiska världen denna
faktor i den sovjetr’yska utrikespolitiken underskattas alltför mycket.
T. Norwid.
Henri-Frederic Amiel- om När man till den privata själens fromma
demokratins problem. hänger sig åt en så subtil lektyr som
Henri-Frederic Amiels Journal Intime, En drömmares dagbok, är
man givetvis helt på den säkra sidan i sin åstundan efter en högtidsstund av personlig kontemplation. Lågmält, i sin stora ensamhet talar Amiel till sig själv, men med gripande omedelbarhet talar
han genom alla decennier också till varje läsare i detta nu. Hemligheten är väl innerst den att han talar om: livet. Vad han som
uppriktig, känsligt sanningskär iakttagare av sin egen delaktighet i
tillvaron stund efter stund och år efter år i tysthet nedskrivit kan
närmast betecknas som en själens dagbok, där den omgivande världen med dess människor, landskap och ting glider förbi som bilder
iakttagna med filosofins öga. Där finns också en och annan glimt
av tidsbetraktelse, och vad man förut inte gett akt på, eller haft anledning att ge akt på, är Amiels intellektuella och etiska värdering
av vissa politiska konstellationer som var karakteristiska för epoken.
Händelsen gör att de råkar vara karakteristiska även för vår egen
epok och det kan föreligga anledning att ägna någon uppmärksamhet
åt författarens lika överlägset försynta som logiskt uppriktiga reflexioner, sådana dessa utformades redan i medlet av 1800-talet och
sedan ytterligare skärptes under följande decennier.
Nu heter det ju att Amiel, efter långvarig utlandsvistelse, i unga år
erhöll sitt professorsämbete i Geneve just tack vare den nya demokratiska tidsandans generositet, vilket alltså från början klarlägger
att han inte hade motiv för någon personlig motsatsställning till de i
denna period dominerande faktorerna. Om han i sina tidsanalyser
revolterade mot de resultat han såg utvecklingen förete skedde det
sålunda inte, i likhet med t. ex. Strindberg, i ungdomlig olust på
grund av orättvisor som han själv skulle ha drabbats av genom systemets förvållande. Han saknade inte sakkunskap rörande detta system, men denna var ju i praktisk mening främst av det positiva
slaget. Det kan invändas att hans sakkunskap i fortsättningen hade
sin begränsning genom den filosofiska isolering han påbjöd sig själv,
och det har sin riktighet att Amiels vittnesbörd erbjuder mindre
intresse om man sammanbinder det absoluta sanningskriteriet vid
den aktivt verksamma politiken. Från en annan utgångspunkt kan
dock möjligen tilläggas att den objektiva iakttagelsen egentligen inte
förlorar i objektivitet genom frånvaron av personligt engagemang.
165
•’
f
Dagens frågor
För att vara hemmahörande i En drömmares dagbok utmärker sigdessa reflexioner angående den yttre världsordningen av en oväntad,
realistisk intensitet; de förekommer visserligen endast sporadiskt och
med långa tidsintervaller, men kontinuiteten finns där från början
till slut och argumenteringen utbygges med åren, vilket onekligen
ådagalägger att den demonstrerade uppfattningen inte vilar på någon
tillfällighet eller är ett uttryck för lynnets oro. När Amiel i den nymornade europeiska demokratins tidiga skede- han är då trettio år
gammal- år 1851 nedskriver sina första politiska anteckningar, utmärkes hans kritik av en tankens inlevelse och hetta som gör att man
måste föreställa sig hans kritik som en demokratins självprövning.
Som sådan bör den kunna studeras ännu i våra dagar, med tillbörlig
lidelsefrihet i betraktande av att Amiels aforismer så småningom
kan fira sekeljubileum och att man beträffande honom själv inte behöver befara att han går med ont uppsåt i syfte att illojalt påverka
de sublima partikombinationerna just år 1948.
Den bästa förutsättningen för ett givande politiskt umgänge med
Amiel är alltså att läsaren utrustar sig med samma intellektuellt
olympiska lugn som kännetecknar dagboksförfattaren även när han
präglar teser som i sin tillspetsning kan synas vara av vad man nu
för tiden kallar reaktionär halt. I anslutning till Tocquevilles arbete
om demokratin i Amerika fastslår Amiel att man nog inser nödvändigheten av det som komma skall, och det oundvikliga ger ro –
den sist anförda satsen får väl anses särskilt typisk för en rutinerad
drömmare med klokt ransonerat verklighetsintresse. Emellertid ser
man, fortsätter Amiel, att medelmåttighetens aera inträder på alla
områden; det är genom att offra det lysande, det utomordentliga som
man gör sig av med det dåliga. Allt blir mindre grovt, men allt är
mer vulgärt. Genom den fortgående nivelleringen och arbetsfördelningen blir samhället allt och människan intet. statistikern skall
konstatera en fortgående utveckling och moralisten en fortgående
försämring – förhållandenas utveckling, själarnas försämring. Det
nyttiga kommer i stället för det sköna, industrin i stället för konsten,
nationalekonomin i stället för religionen och aritmetiken i stället för
poesin. Jämlikhetsålderns sjukdom kommer att heta spleen.
De här sammanförda maximerna eller påståendena är måhända en
smula godtyckligt utgallrade ur ett större argumenterande sammanhang, men som färgstarka och karakteristiskt riktiga Amielcitat lämnar de ingenting övrigt att önska. Naturligtvis kan det polemiseras
mot några av själva utgångspunkterna eller snarare mot bristen av
förståelse för utvecklingens egna utgångspunkter; med pessimistens
nervkänslighet är han förutseende i mer än ett avseende beträffande
det som framtiden bär i sitt sköte, men han undviker att vara tillräckligt förutseende till exempel i fråga om den närmaste industriella
expansionen med dess följder av gränslös mänsklig misär. Mot denna
misär, vars undanröjande givetvis var en första nödvändighet, blir
Amiels profetiskt fixerade spleen en barnlek.
Men frånsett dessa sociala aspekter är det frestande erkänna med
vilken föregripande förståelse Amiel som enslig 50-talist på 1800-talet
166
Dagens frågor
varsnade den för oss – i ett senare århundrade – nu så välkända
ödslighetsstämning som i mångt och mycket blivit förknippad med
det s. k. 40-talets aktioner. Inte heller här räcker s p l e e n – Amiel
talade förstås med sin tids vokabulär – som täckord för den numera
så bekanta livsångesten, men rättvisan fordrar därtill konstaterandet
att Amiel trots all sin misantropi förnuftsmässigt inte kunde räkna
med att det- utöver den riskabla demokratin – skulle etableras en
hel serie europeiska krig, kompletterade av motsvarande företag i
Fjärran östern, och med klimax i ett par världskrig, inkluderande
hotet av ett tredje. Pessimisternas värv är i allmänhet föga populärt
eller tacknämligt, men den verkliga sanningen är likafullt att de som
sanningssägare inte ägt förmåga eller krafter att vara pessimistiska
nog. Det skulle ingen av dem stå ut med.
Emellertid ligger det i sakens natur att Amiel är en tänkare med
fjärrblick och att hans filosofiska utvecklingsskepticism hänför sig
till de skeden han närmast emotser. Men utöver deras gränser spanar
han vidare. Han inser klart att man måste avskaffa det lidande som
är överflödigt och av socialt ursprung, innan man vänder sig på nytt
till de andliga förmånerna. Men det är sant att hans ideella program
blir ett framtidsprogram på lång sikt, som han försiktigtvis formulerar i en fråga- men en fråga med lågande patos: Skall det ovanom
den ekonomiska och politiska jämlikheten, som den socialistiska och
icke socialistiska demokratin åtrår och som den alltför ofta sätter
som slutmål för sina strävanden, bildas ett nytt andens kungadöme,
ett tillflyktstempel, en själarnas republik, där skönheten, hängivenheten, heligheten, hjältemodet, entusiasmen, det utomordentliga, det
oändliga skall finna en kult och en borg, långt bortom samfundslagarna och den lumpna nyttigheten~ År den utilitaristiska materialismen all den belöning som väntar vårt släktes mödor~ Amiel svarar
själv: Jag tror det inte. Mänsklighetens ideal är högre än så.
En realistisk nutid anser sannolikt att svaret är en smula patetiskt
och verklighetsfrämmande och att det har ett drag av filosofisk naivitet gemensamt med själva spörsmålet. Tydligen förhåller det sig så
från dagens synpunkt, men denna är inte heller annat än historiskt
betingad och blir törhända i sin tur föremål för någon omprövning
om hundra år eller så. Hur som helst, för att få in i synfältet helhetsbilden av Amiels tankevärld bör man inte försumma att iaktta samspelet mellan hans skilda intentioner.
Mer än ett decennium senare, 1864, avspeglar åter dagboken författarhjärtats demokratiska oro, och till föga uppmuntran för vad sena
släktled ställt till med i fråga om extrema experiment här eller där i
världen läses följande: Abstrakta principer ger ett resultat som är
raka motsatsen till det de strävar efter. Sålunda utmynnar broderligheten i skräckväldet och jämlikheten i vanvördnaden. Förbättra människan, gör henne mera rättvis, mera moralisk, mera ödmjuk, mera
ren, det är den enda reform som icke är behäftad med någon olägenhet.
Institutionerna är icke mer värda än den människa, som gör bruk av
dem.
Bra sagt, kunde kanske någon hitta på att påstå trots att det råkar
167
Dagens frågor
att inte vara sagt i detta sekel. Nu genmäles troligen av den verkligt
rationella och modernt konstruktiva demokratins teoretiker att Amiel
försvagar sin ställning som samhällsfilosof genom att i tid och otid
överföra uppmärksamheten från den mer eller mindre tillfredsställde
medborgarens situation till den mer eller mindre otillfredsställda
människans situation: politiken avser inte att ta ansvar för det själsliga välbefinnandet. Det kan vara så; inte desto mindre framhärdar
Amiel i sitt självtagna privilegium att utveckla hela sin frispråkighet i sin karakteristik av vårt nuvarande tillstånd, som han utan
hämningar tar sikte på i hela dess vidd, precis som om han stode
mitt ibland oss och själv på sin egen fason vore en 40-talist av guds
nåde. Han daterar sin epistel så långt tillbaka i tiden som i januari
1866 men drar sig inte för att nyttja en rent påträngande terminologi:
denna röst ur ett valv talar bokstavligen om »den moderna människan». Amiel yttrar följande, som det naturligtvis är tillåtet att lyssna
på med blandade känslor:
»Egentligen har den moderna människan ett gränslöst begär att
bedöva sig, hon har en hemlig skräck för allt som förminskar henne;
det är därför evigheten, oändligheten och fullkomligheten är henne en
fasa. Hon vill gilla sig, beundra sig, lyckönska sig, och följaktligen
vänder hon bort sina ögon från alla de djnp som skulle påminna henne
om hennes intighet. Det är detta som gör den verkliga litenheten
hos så många av våra stora andar, bristen på personlig värdighet
hos våra civiliserade pratmakare järnförda med öknens arab och den
tilltagande lättsinnigheten hos våra massor, som visserligen blir allt
mera upplysta, det medges, men också allt mera ytliga i sitt begrepp
om lyckan.»
Lyckan~ Amiel vore inte den äkta filosof han är om inte hans
system också vore berikat med paradoxer och åtminstone skenbara
motsägelser. Några dagar senare diskuterar han i sin dagbok den
enskilda lyckans problem och det enda ord av tröst han kan finna
mot livets alla dystra perspektiv tar formen av en förhållningsregel
som meddelas med en suck av lättnad djupt ur pessimistens bröst:
Eftersom man inte kan bli lycklig, varför skall man då göra sig så
mycket besvär~ Tröst för ett tigerhjärta. Säkert också en god tröst
för de nyss av Amiel själv malträterade massornas tigerhjärta.
Spectator.
Italien inför Augurerna framhålla att Italiens ödestimma nu slagit
valen. efter Tjeckoslovakiets. Alarmerande nyheter ha spritts
om att kommunisterna ha goda chanser att vinna valen. En kommunistisk valseger skulle på en enda gång förändra hela läget i Västeuropa. Bedömer man däremot läget i Italien nyktert och kallt kommer man till den slutsatsen att alarmsignalerna äro överdrivna. Man
kan ej komma ifrån misstron att situationen har överdrivits för att
påskynda Västeuropas motstånd mot kommunismens tyranni och den
amerikanska kongressens godkännande av Marshallplanen och USA:s
militära stöd åt den västeuropeiska alliansen.
168
——- —~_1___ _______;:__._.—- – – – – –
Dagens frågor
Då vi i höst besökte Italien för att studera förhållandena från Milano ända ner till Sicilien hade vi visserligen fått intrycket att läget
var spänt och kommunisterna, landets bäst organiserade parti, som
till på köpet var väl beväpnat., varit farliga. Det fanns dock inga
grundade skäl att tro att de skulle lyckas överta makten på legalt
sätt. De underrättelser, som vi fått de senaste dagarna från Rom, bekräfta tillfullo detta vårt intryck. Tvärtom ha de att räkna med ett
visst bakslag. Men valen i Italien bli prövostenen för om Ryssland
önskar krig eller fred.
För att bedöma läget i Italien och kommunismens valchanser måste
man förstå att den inrikespolitiska utvecklingen i Italien ej så mycket
är beroende av styrkeförhållandet mellan partierna som av den internationella situationen. De senaste veckornas händelser på världsarenan ha ej varit ägnade att höja kommunisternas aktier.
Ännu i somras, då Amerika ej hade tagit så tydlig ställning för
Europa och Marshallplanen just höll på att födas, var stämningen i
Italien tämligen flau. Man försökte balansera mellan väst och öst
och i neutralitetens illusion sökte man sig en tillflykt från ett nytt
krigs fasor. Men samtidigt var man klar över att stormakterna ej
komme att tillåta Italien någon neutralitet, ty därtill var landets läge
strategiskt allt för viktigt. Det fanns allt skäl för den oroande tanken att Italien skulle komma att spela Spaniens roll i tvekampen
mellan fascism och kommunism. Med en resignerad suck medgåvo
även landets högsta ämbetsmän att deras besegrade och avrustade
fosterland skulle falla i händerna på den stormakt som först marscherade in. Man hoppades blott att det skulle bli USA och ej Ryssland.
Detta önsketänkande var även allmänt bland Norditaliens enkla arbetare och de södra provinsernas fattiga bönder. Å ven landets kommunister äro till största delen ej proryska. Man har ej glömt att cirka 100,000
italienska krigsfångar ännu ej återvänt från Ryssland och de få vilka
fått komma hem ha ej mycket gott att berätta. Helt andra intryck
ha de krigsfångar medfört, som återvände västerifrån. Inte att undra
på därför, att man efter återkomsten började slå in kommunistredaktionernas fönster. Det faktum att Titos Jugoslavien är Rysslands
älsklingsbarn har ej ökat det sistnämnda landets popularitet i Italien.
Italienarna äro ett praktiskt tänkande folk och trots att det fortfarande finns en synnerligen hög procent analfabeter ha de ett inneboende sunt förnuft. Man vet alltför väl att hälften av brödransonen
kommer från USA och UNRRA-hjälpen är fortfarande i gott minne.
Från Ryssland har man tillsvidare blott fått fagra löften. Västerifrån
vinkar man nu före valen med Triestes återförening samt en del av
koloniernas återlämnande. Man har skänkt Italien, som förlorade
tre fjärdedelar av sitt tonnage, 29 fartyg och till sist har tullunionen
med Frankrike kommit till stånd. Allt detta kommer ej att tjäna
kommunismens sak. Italienarnas starkt utpräglade individualism,
djupt inrotade familjesinne och katolska tro skapa ej någon god
jordmån för kommunismen.
Hur skall man då förklara, att Italien med 2,300,000 inregistrerade
kommunistmedlemmar, näst Ryssland är kommunismens andra hög- 169
~’
f
Dagens frågor
borg’ Förklaringen ligger i landets ekonomiska nöd och stora försummelser på de sociala och ekonomiska reformernas område.
Befrielsen från fascismen har ej lett till någon förändring i landets
sociala och ekonomiska struktur. I Italiens södra delar är en agrarreform ett skriande behov, och i norra och mellersta Italiens storstäder sucka arbetarna och småborgarna under den alltför tunga
bördan av disproportionen mellan priser och löner. Priserna ha stigit
femtio gånger medan lönerna blott höjts tio gånger, och trots detta
ha kroppsarbetarna en bättre ställning än de mera intellektuellt
betonade yrkena. En arbetares lön varierar mellan 15,000 och 25,000
lire allt efter yrkesutbildning, under det att en tjänsteman och kontorist blott förtjänar 10,000 till 15,000 lire. Hantverket, småindustrien
och de medelstora företagen få ej tillräckligt stöd av regeringen, och
inom en befolkning av 47 miljoner, finns det 2 miljoner arbetslösa.
Affärernas överflöd av varor är bara en fasad, bakom vilken mycket
elände döljer sig. Om allt detta ej ännu framkallat en större reaktion, så beror det först och främst på folkets ovan antydda karaktärsdrag. I detta vitala folks förnöjsamhet och arbetsglädje ligger
detta, fattiga lands rikedom och livskälla. Utom Belgien finns det
efter kriget nog inget annat krigshärjat land i Västeuropa, där det
arbetas så hårt och återuppbyggnaden pågår i sådant snabbt tempo
som i Italien. Det ligger en nypa sanning i påståendet att det är så
bra i Italien därför att regeringen är så svag. Privatinitiativet har
ej hindrats av byråkratin, och återuppbyggnaden av krigshärjade
städer och byar pågår i ett tempo, som ej överträffas av något annat
land. Men så finns inget hyresstopp i de nya husen. Husbyggeriet
har blivit en bra kapitalplacering. Senare när landet återuppbyggts,
säges på ansvarigt håll, kan man alltid införa hyresreglering även i
de nya byggnaderna. En annan faktor, som verkar så stimulerande,
är frånvaron av bitterhet och hat. Italiens folk har drivits i krig mot
sin vilja. Det har ej väntat sig något av kriget och lider därför ej
som det tyska folket av besvikelser och mindervärdeskomplex. Man
bär nederlaget värdigare än i Tyskland. Allt detta plus det faktum
att man här befinner sig vid den västerländska kulturens vagga, där
Vatikanen är den största maktfaktorn och kyrkans inflytande på folket är ofattbart för en protestantisk skandinav, tvingar kommunistpartiet till en oerhörd smidighet och skicklighet för att till sin fördel
utnyttja regimens försummelser på det sociala och ekonomiska området.
För att riktigt fatta Vatikanens grepp om folket behöver blott följande nämnas. I slutet på förra sommaren anordnade kommunisterna
sitt första stormöte i Rom riktat mot regeringen. Man hade väntat
sig mycket av denna demonstration. Flygblad delades ut i vilka man
demogogiskt utropade att »300,000 av Roms invånare äro kastade i
svältens och desperationens avgrund». »Klockan har slagit, tiden är
inne att göra slut på eländet. Kom och protestera mot De Gasperis
regering av svartabörshajar och spekulanter.» Men uppmaningen
samlade bara några tiotusen demonstranter. Något senare gick en
annan demonstration av stapeln i Rom. Den hade organiserats av
170
’ ……-:,._
Dagens frågor
Katolska Aktionen, katolicismens ideella kamporganisation. Aldrig
förut, även under fascismens tid, har Rom varit skådeplats för ett
sådant massuppbåd. 300,000 människor lyssnade framför Peterskyrkan till påven, då han kastade stridshandsken mot kommunismen.
Då påven utropade »Handlingens timme har slagit, äro ni redo!» svarade mängden: »Vi äro redo!» Det är icke att förvåna sig över att
kommunisterna blivit nervösa, då Milanos ärkebiskop kardinal Schuster för några veckor sedan hotade de trogna, som rösta på kommunistpartiet, med förlust av nattvarden och kyrkans absolution. Detta
hot efterföljdes av liknande uttalanden av Italiens övriga biskopar.
Vad detta betydde för en katolik är för en utomstående svårt att fatta.
Men ej bara i USA, som är mycket populärt i Italien, och Vatikanen
ha kommunisterna fått en farlig motståndare utan också i De Gasperi, det kristligt-demokratika partiets ledare och regeringschef. Det
är en motståndare att ej leka med. I det österrikiska kejsarparlamentets brokiga folksamling har han lärt sig det politiska spelets
svåra regler. Han är skicklig, smidig och klok. Han är kompromissens mästare. Under fascismens och krigets tid erhöll han Vatikanens
stöd och skydd. Få anade då att Vatikanens bibliotekarie var en av
de ledande männen i det antifascistiska och antityska motståndet.
Han är onekligen en typisk centrumman. Om han ej har lyckats att
genomföra reformer så ligger förklaringen i det faktum att hans
parti är sammanställt av alltför olika element samt först och främst
med prästerskapet. När De Gasperi återvände förra året från sin
Amerikaresa med ett dollarlån i fickan, viskades det ej utan skäl,
att priset var en brytning med kommunisterna i koalitionsregeringen.
Så hände även och det bildades en regering bestående bara av kristliga demokrater. Kommunisterna svarade med att övergå till strejker
och direkta handlingar i norra Italien. Regeringen bemästrade läget,
men situationens allvar tvingade de övriga partierna, utom yttersta
vänstern och yttersta högern, att sammansluta sig kring De Gasperi
till en ny koalition.
Togliatti, denna Västeuropas intelligentaste och mest begåvade kommunistiske politiker, som med rätta betraktas ej bara som det italienska kommunistiska partiets ledare utan också som läromästare
för alla kommunister utanför den ryska järnridån, har varit tvungen
att spela på alla möjliga strängar för att bevara kommunismens
ställning. I motsats till vänstersocialisterna har han undvikit så
länge det gick att attackera Vatikanen samt uppmanat sina anhängare
att gå till kyrkan. I Romagna har kommunismen gått så långt att
man i valkampanjen sade att den som är anhängare av den privata
äganderätten skulle rösta på kommunismen. Han begrep också att
fascismen fortfarande har många sympatisatörer i Italien och att
man har tröttnat på rensningen och processerna mot fascismens mindre
funktionärer och medlöpare. Till allmän förvåning kom han i höst
med en deklaration i vilken han framhöll: »Vi kunna ej dölja vår
sympati för de förutvarande fascister, som arbetat konsekvent för
upptäckaodet av nya sociala perspektiv.» Han har ej blott lyckats
att skapa det största kommunistpartiet utom Ryssland utan även att
171
•’
f
Dagens frågor
förhindra kommunismens isolering genom att vinna vänstersocialistledarnas Nennis och Bassos stöd. Nenni och Basso, som behärska
majoriteten inom socialistpartiet, äro av den åsikten att socialisterna,
som inom Italiens arbetarrörelse representerar en minoritet, måste
underkasta sig majoriteten, som representeras av kommunisterna.
Togliatti har vidare lyckats att få kontrollen över det 300,000 man
starka hemvärnet, sammansatt·av f. d. partisaner, och hans inflytande
inom LO-ledningen är fortfarande stort, trots att denna hotas att
splittras efter franskt mönster, sedan Saragats socialister och De
Gasperis kristliga demokrater gått till en framgångsrik aktion. Det
är inte att förvåna sig över att även på högerhåll den uppfattningen
är vida spridd, att kommunismen genom en »Putsch» kan överta
makten i Italien inom tre dagar, om bara Ryssland lämnade sitt samtycke till detta.
Den italienska arbetarrörelsens tragedi har bestått sedan länge tillbaka i bristen på ett oavhängigt socialistiskt parti. Först då Saragat
förra året bildade sin Socialistiska Enhet och några grupper under
Lombardis och Silones ledning brutit sig loss från Nemlis och Bassos
socialistparti, bildades kärnan till en oavhängig socialiströrelse. Tyvärr består dess ledning huvudsakligen av radikala intellektualister,
vilka ha svårt att få rätta greppet om arbetarmassorna och konkurrera med den hänsynslöse Nenni, helst som denna till på köpet har
diktaturfasoner. En stor del av fabriks- coh jordbruksarbetarmassan
driver fortfarande omkring utan ledning. Det är denna massa, vars
röster till sist komma att bli tungan på vågen. Denna gång kommer
den sannolikt inte att underkasta sig kommunismen, men fortsätter
det ekonomiska läget i Italien att vara kritiskt ännu en tid, kan den
falla offer för kommunismens lockelser eller den neofascistiska rö-
relsen. Från kommunistiskt håll göres allt för att sabotera återhämtningen, bekämpa Marshallplanen och framkalla oroligheter på arbetsmarknaden. Lyckas detta vinner kommunismen kampen på längre
sikt. Saragats socialister ha insett den lurande faran. Det är därför
som de oavhängiga socialisterna ha börjat kampen för en demokrati
genom att kräva att strejkerna skall bestämmas genom ett arbetarreferendum och ej påtvungna arbetarna genom LO-ledningen. Denna
grupp har haft ambitiösa planer på att i Italien grunda efter franskt
mönster den tredje fronten, som balans mellan höger och vänster,
det enda som i deras ögon kan förhindra ett inbördeskrig i Italien.
Världsutvecklingen har gått så snabbt att det nu är för sent att realisera denna plan. För dem gäller det bara att försöka förskjuta axeln
i De Gasperis block något från höger till vänster.
Vid parlamentsvalen i juni 1946 fingo kristliga-demokraterna 8
miljoner röster, socialisterna, vilka då ännu ej splittrats, 5 miljoner
röster, kommunisterna 4 miljoner, liberalerna 1,300,000, Domo Qualunque l miljon, republikanerna l miljon och monarkisterna 1/2 miljon.
556 platser i parlamentet fördelades sålunda: kristliga-demokraterna
207, kommunisterna 105, socialisterna 65 (Nenni), socialisterna 30 (Saragat), och Domo Qualunque 35, resten fördelades på några mindre part~~ ~
172