Litteratur
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
»KOMPANIET SOM SAMHÄLLE»
Av fil. kand. PATRICK BRUUN, Helsingfors
Det senaste skottet på den finländska sociologins träd är den unge
aboensiske forskarens Knut Pippings avhandling om »Kompaniet som
samhälle», ventilerad senaste höst i Åbo.1 Det är utan tvivel ett intresseväckande ämne, som Pipping här har upptagit till behandling,
framför allt på grund av det aktualitetsvärde en dylik militärsociologisk undersökning fortfarande har. Kompaniet som samhälle är
visserligen en monografi – kompaniet i fråga är det 12. infanteriregementets 2. maskingevärskompani, ett lappländskt eller i varje fall
ett nordfinskt förband, där Pipping själv tjänstgjorde under största
delen av den tid hans undersökningar omspänner – och författaren
gör inte heller anspråk på att komma med några allmängiltiga resultat, men trots det måste många av hans iakttagelser tillmätas en
betydelse, som spränger ramen för undersökningsobjektet.
Den monografiska formen är i detta fall betingad av det sociologiska fältarbetets natur samt dessutom av ämnesvalet. Vetenskaplig
forskning och militärtjänst i ett frontförband äro vanligen två oförenliga begrepp. Att Pipping under sådana omständigheter varit kapabel till objektiva iakttagelser är därför så mycket mera berömvärt,
men det förklarar också svårigheterna att utsträcka undersökningarna
utöver det egna förbandet. Senare gjorda forskningar kunna inte
tänkas kvalitativt stå på samma nivå, främst beroende på förändrade
miljöfaktorer. Detta är också troligen en av de viktigaste orsakerna
till att den militärsociologiska litteraturen är av så ringa omfattning
såsom författaren själv påpekar i inledningen.
För att få en uppfattning om Pippings arbetsmetod kan det vara
skäl att här referera den disposition han följt innan jag övergår till
de enskildheter, som i detta sammanhang kunna intressera. Efter en
inledning, som också omfattar en principiell utredning av attitydbegreppet, redogör författaren för kompaniets historia, sammansättning och funktionssätt (case studies). De tre följande kapitlen, »Sociala grupper inom kompaniet», »Enskildas beteenden och attityder»
och »Attityder mot utomstående» äro värda speciell uppmärksamhet.
Så följa avhandlingens andra huvudavsnitt, som behandlar Lappland
och bosättningen och därjämte en case study över Hietasuvanto by.
Avhandlingens tyngdpunkt är lagd på jämförelser mellan de lappländska eller nordfinska mannarnas beteenden och attityder inom
kompaniet och det civilia livet.
’ Knut Pipping: Kompaniet som samhälle. Iakttagelser i ett finskt frontförband
1941-44. Acta Academiae Aboensis. Humaniora XVI. l. Diss. Åbo 1947.
224
Litteratur
Från överhetligt håll regleras livet i ett militärt förband genom
olika slag av reglementen och instruktioner. På så sätt skapas på
papperet ett militärt mönstersamhälle, idealsamhälle, inom vilket man
förutsätter att individerna skola följa vissa beteendemönster, fastställda på basen av för det mesta teoretiska spekulationer. I stort
sätt kan man säga att Pipping i sin avhandling undersöker individens reaktioner inför tvånget att inordna sig i det militära idealsamhället. Följden är naturligtvis att författaren i främsta rummet sysselsätter sig med oreglementsenliga beteenden; om mannarnas beteenden i övrigt får man ju en föreställning genom att studera reglementena.
Avgörande för ett militärt förbands funktionsduglighet och effektivitet är den förmåga som förbandets individer ha till förtroendefullt
och friktionsfritt samarbete, eller m. a. o. förbandets anda. Alla iakttagelser, som kunna lära vari det kan brista och vanligen brister
härvidlag, äro därför av värde icke blott för sociologen utan också för
den militära expertisen, som har möjligheter att eliminera existerande
missförhållanden. Man kan lugnt säga, att detta är en fråga av icke
enbart nationell finländsk betydelse utan av internationell, aktuell i
varje land, där medborgare kallas från sin vardagliga gärning för att
tjäna sitt fosterland i vapenrock, såväl i freds- som i krigstid.
I avsnittet »Ranggrupper» berör Pipping två olika slag av motsatsförhållanden inom kompaniet, dels mellan de stamanställda (officerare
och underofficerare på stat) och reservisterna, dels mellan officerare,
underofficerare och manskap. Det förstnämnda fallet belyses bäst av
ett citat: »Reservisternas attityder mot de stamanställda voro genomgående smått föraktfulla. Det var en bland reserofficerarna ganska
vanlig åsikt att ’den som inte duger till annat söker sig till kadettskolan’, och underbefäl som manskap ansåg stamunderofficerarna tillhöra ungefär samma kategori som poliser, d. v. s. rekryterade bland
sådana, som ville skaffa sig ett bekvämare och ’finare’ yrke än grovarbetarens, men som icke hade begåvning nog att tillägna sig en mera
kvalificerad yrkesutbildning. Manskapets attityder gentemot statsofficerarna påverkades sannolikt i någon mån av reservofficerarnas,
vilka, i sin tur, synes det mig, delvis framprovocerats av yrkesmilitärernas ibland nedlåtande ton gentemot ’amatörofficerarna’. Reservisternas föraktfulla attityder gentemot stampersonalen yttrade sig
vanligtvis i antydningar om att de, reservisterna, hade ett civilt yrke,
som krävde erfarenhet och skicklighet av utövaren. Dessutom framhöllo de, huru de i det civila voro fria, vilket de stamanställda aldrig
kunde bli: ’ni bli aldrig civila’.»
Riktigheten av dessa iakttagelser är odiskutabel. Man kunde kanske
tillägga, att det faktum att den stamanställda personalen förutom den
dagspenning, som utbetalades åt alla, lyfte sedvanlig lön, ytterligare
bibringade reservisterna den uppfattningen att yrkesmilitärerna profiterade av kriget. Denna animositet mellan reserv- och statofficerare
var ett så allvarligt problem, att både gradbeteckningar och titulatur
förenhetligades under kriget: reservofficerarna fingo avstå från prefixet »reserv» -. Trots detta bar mången – mot uttrycklig order –
225
..
…….
Litteratur
hela kriget igenom de gamla silverstjärnorna i kragspeglarna för att
betona att de icke voro yrkesmilitärer.
I fråga om förhållandet mellan officerare, underofficerare och manskap fäster sig Pipping vid att skillnaden mellan underofficerare och
manskap mycket snabbt utplånas. Detta är förklarligt med tanke på
att underofficerarna i stort sett fingo göra samma tjänst som de meniga. Lägger man därtill, att underofficerarna, åtminstone i frontförhållanden, logerade tillsammans med manskapet, förstår man, att
de hade ytterst svårt att bland sig utveckla någon kåranda. »Underofficerarna ansågo sig icke utgöra en avgränsad ranggrupp, och de
uppträdde aldrig som sådan.» Därför voro också alla de initiativ,
som på högre ort togos för att öka underofficerarnas auktoritet, dömda
att bli fruktlösa. Eller som Pipping säger: »De maskade lika flitigt
som de meniga, struntade lika ofta som de i hälsningsplikten, togo
sig bondpermissioner, söpo sig fulla, spelade kort, brände brännvin
och hyste samma fruktan för officerarna som de.»
Officerarna utgjorde däremot alltid en kategori för sig, oberoende
av om de av förhållandena tvingades att logera tillsammans med
underofficerare och manskap eller ej. »Begreppet ’herra’ (herre)», sä-
ger Pipping, »synes mig nämligen vara grundläggande när man analyserar manskapets attityder mot befälet.» »Påfallande är i många
fall den bristande förståelsen för överhetliga direktiv och order, så-
som när det gällude att utföra fältbefästningar eller liknande arbeten.
Officerarna gjordes ansvariga för mycket förment onödigt arbete och
därför kommo överhetliga åtgärder, vilka voro avsedda att öka mannarnas och avsnittets trygghet, att för dessa verka som systemet
skulle missunna dem vila» (p. 96). Bristen på förtroende och förstå-
else för de krav det militära livet och kriget ställde på envar kunde
resultera i att befälets auktoritet minskades i mannarnas ögon. Konsekvensen var mången gång diskussion om nödvändigheten att följa
givu,a order eller sättet för deras utförande, ibland vägran att efterfölja dem.
Inställningen till officerarna tog sig också uttryck i efterlevanuet
av den formella disciplinens krav (pp. 159-169). Honnörsgivningen
(varmed i vår arme avses »avgivande av hedersbetygelse», icke »hälsning» såsom i Sverige) var en ständig orsak till förargelse. »:M:annarna betraktade det i viss mån som en sport att icke avge honnör;
för somliga skulle det vara minst en major, för andra minst en kapten.» I ett utdrag ur ett av censuren beslagtaget brev anför Pipping
ett exempel på vilken uppfattning manskapet kunde få om det militära livet och sina överordnade: »Man kan inte överskatta frihetens
värde … Man är hela tiden rädd för herrarna … allt ihop ser ut att
börja gå efter fredstida modell … då börja gubbarna känna sig som
slavar … Man ser av allt att gubbarna här inte duga att slåss om det
blir något. Jag vet att de inte äro rädda, men andan har pressats
ur dem – – -.» Men trots detta gick kompaniet med heder ur kriget
och svek inte i de avgörande ögonblicken.
Sammanfattande kan man om mannarnas inställning till reglementenas föreskrifter, givna order och dem förelagda uppgifter tala om
226
Litteratur
en »ekonomisk princip för frontsoldaternas handlande: en strävan till
möjligast behagliga existens under största möjliga trygghet».
Innerst inne berodde detta givetvis på gemene mans oförmåga att
förstå krigets nödvändighet, på oklarhet i fråga om krigsmålen. Kriget var »herrojen sota» (herrarnas krig), icke den enkle soldatens.
De föreläsningar om östkarelen, som böllos på order från högre ort,
intresserade ringa. Undertecknad, som tjänade som officer på Karelska näset, fick personligen belägg för detta när Sjöstridskrafternas
stab till mannarna lät utdela frågeformulär i syfte att få reda på
deras intresse för Östkarelen och deras lust att flytta dit efter den
förmenta segern. Den allmänna andan i de avgivna svaren karakteriseras bäst av svaret: »man skall inte sälja skinnet förrän björnen
är skjuten».
Ett annat uttryck för samma mentalitet var t. ex. inställningen till
desertörerna: »mannarna betraktade det som en aktningsvärd prestation att sålunda slingra sig undan militärtjänsten». En desertering
fördömdes egentligen bara, när de kvarvarandes arbetsbörda därigenom avsevärt ökades och den moraliska domen lydde då, att man brutit mot kamratskapets lagar.
Huru litet sinne man hade för helhetens och gemenskapens betydelse visas av en annan sak, den bristande aktningen för anförtrodd
egendom, vare sig det gällde statens vapen eller arbetsredskap eller
persedlar. Försnillningarna nådde till slut gigautiska mått: 1943 räknade man med att permittenterna månatligen försnillade egendom
för l milj. marks värde. Parollen var»valtio maksaa» (staten betalar):
var och en ville på så sätt hålla sig skadelös för de privatekonomiska
förluster han fick lida genom militärtjänsten. Vården om statens
egendom negligerades också utom då det var fråga om t. ex. arbetsredskap, som behövdes i det dagliga livet; maskingeväret rostade
medan yxan hölls blank och fin. (Detta borde för övrigt vara ett memento för alla socialiseringsivrare, som räknar med att deläganderätten i den socialiserade staten skulle öka den enskilda ansvarskänslan.)
Mycket skulle finnas att tillägga. Man skulle också kunna göra
vissa anmärkningar mot författarens framställning, ehuru de i stort
sett skulle inskränka sig till detaljer. Men avsikten har här varit
att framhålla vissa av Pippings undersökningsresultat av allmännare intresse. Avhandlingens monografiska karaktär, som redan berörts här ovan, är givetvis ägnad att emellanåt göra de gjorda iakttagelsernas allmängiltighet- som författaren icke heller eftersträvar
– diskutabel, särskilt i fråga om jämförelserna mellan de nordfinska
skogsarbetarnas beteendemönster på avverkningsplatser och inom kompaniet. Detta förmår dock icke undanskymma det faktum, att vi här
har att göra med samhällsvetenskapliga studier, som i mycket pekar
hän mot nya arbetsuppgifter för sociologin, mot undersökningar, som
har det omkring oss pulserande samhällslivet till föremål. Såsom
Pippings lärare, prof. K. Rob. V. Wikman i en instruktiv artikel i
Finsk Tidskrift (dec./1947) påvisar, finns det nog och övernog att göra
innan vi kunna bilda oss en någorlunda klar uppfattning om det komplicerade moderna samhället och dess olika funktioner.
227
»KOMPANIET SOM SAMHÄLLE»
Av fil. kand. PATRICK BRUUN, Helsingfors
Det senaste skottet på den finländska sociologins träd är den unge
aboensiske forskarens Knut Pippings avhandling om »Kompaniet som
samhälle», ventilerad senaste höst i Åbo.1 Det är utan tvivel ett intresseväckande ämne, som Pipping här har upptagit till behandling,
framför allt på grund av det aktualitetsvärde en dylik militärsociologisk undersökning fortfarande har. Kompaniet som samhälle är
visserligen en monografi – kompaniet i fråga är det 12. infanteriregementets 2. maskingevärskompani, ett lappländskt eller i varje fall
ett nordfinskt förband, där Pipping själv tjänstgjorde under största
delen av den tid hans undersökningar omspänner – och författaren
gör inte heller anspråk på att komma med några allmängiltiga resultat, men trots det måste många av hans iakttagelser tillmätas en
betydelse, som spränger ramen för undersökningsobjektet.
Den monografiska formen är i detta fall betingad av det sociologiska fältarbetets natur samt dessutom av ämnesvalet. Vetenskaplig
forskning och militärtjänst i ett frontförband äro vanligen två oförenliga begrepp. Att Pipping under sådana omständigheter varit kapabel till objektiva iakttagelser är därför så mycket mera berömvärt,
men det förklarar också svårigheterna att utsträcka undersökningarna
utöver det egna förbandet. Senare gjorda forskningar kunna inte
tänkas kvalitativt stå på samma nivå, främst beroende på förändrade
miljöfaktorer. Detta är också troligen en av de viktigaste orsakerna
till att den militärsociologiska litteraturen är av så ringa omfattning
såsom författaren själv påpekar i inledningen.
För att få en uppfattning om Pippings arbetsmetod kan det vara
skäl att här referera den disposition han följt innan jag övergår till
de enskildheter, som i detta sammanhang kunna intressera. Efter en
inledning, som också omfattar en principiell utredning av attitydbegreppet, redogör författaren för kompaniets historia, sammansättning och funktionssätt (case studies). De tre följande kapitlen, »Sociala grupper inom kompaniet», »Enskildas beteenden och attityder»
och »Attityder mot utomstående» äro värda speciell uppmärksamhet.
Så följa avhandlingens andra huvudavsnitt, som behandlar Lappland
och bosättningen och därjämte en case study över Hietasuvanto by.
Avhandlingens tyngdpunkt är lagd på jämförelser mellan de lappländska eller nordfinska mannarnas beteenden och attityder inom
kompaniet och det civilia livet.
’ Knut Pipping: Kompaniet som samhälle. Iakttagelser i ett finskt frontförband
1941-44. Acta Academiae Aboensis. Humaniora XVI. l. Diss. Åbo 1947.
224
Litteratur
Från överhetligt håll regleras livet i ett militärt förband genom
olika slag av reglementen och instruktioner. På så sätt skapas på
papperet ett militärt mönstersamhälle, idealsamhälle, inom vilket man
förutsätter att individerna skola följa vissa beteendemönster, fastställda på basen av för det mesta teoretiska spekulationer. I stort
sätt kan man säga att Pipping i sin avhandling undersöker individens reaktioner inför tvånget att inordna sig i det militära idealsamhället. Följden är naturligtvis att författaren i främsta rummet sysselsätter sig med oreglementsenliga beteenden; om mannarnas beteenden i övrigt får man ju en föreställning genom att studera reglementena.
Avgörande för ett militärt förbands funktionsduglighet och effektivitet är den förmåga som förbandets individer ha till förtroendefullt
och friktionsfritt samarbete, eller m. a. o. förbandets anda. Alla iakttagelser, som kunna lära vari det kan brista och vanligen brister
härvidlag, äro därför av värde icke blott för sociologen utan också för
den militära expertisen, som har möjligheter att eliminera existerande
missförhållanden. Man kan lugnt säga, att detta är en fråga av icke
enbart nationell finländsk betydelse utan av internationell, aktuell i
varje land, där medborgare kallas från sin vardagliga gärning för att
tjäna sitt fosterland i vapenrock, såväl i freds- som i krigstid.
I avsnittet »Ranggrupper» berör Pipping två olika slag av motsatsförhållanden inom kompaniet, dels mellan de stamanställda (officerare
och underofficerare på stat) och reservisterna, dels mellan officerare,
underofficerare och manskap. Det förstnämnda fallet belyses bäst av
ett citat: »Reservisternas attityder mot de stamanställda voro genomgående smått föraktfulla. Det var en bland reserofficerarna ganska
vanlig åsikt att ’den som inte duger till annat söker sig till kadettskolan’, och underbefäl som manskap ansåg stamunderofficerarna tillhöra ungefär samma kategori som poliser, d. v. s. rekryterade bland
sådana, som ville skaffa sig ett bekvämare och ’finare’ yrke än grovarbetarens, men som icke hade begåvning nog att tillägna sig en mera
kvalificerad yrkesutbildning. Manskapets attityder gentemot statsofficerarna påverkades sannolikt i någon mån av reservofficerarnas,
vilka, i sin tur, synes det mig, delvis framprovocerats av yrkesmilitärernas ibland nedlåtande ton gentemot ’amatörofficerarna’. Reservisternas föraktfulla attityder gentemot stampersonalen yttrade sig
vanligtvis i antydningar om att de, reservisterna, hade ett civilt yrke,
som krävde erfarenhet och skicklighet av utövaren. Dessutom framhöllo de, huru de i det civila voro fria, vilket de stamanställda aldrig
kunde bli: ’ni bli aldrig civila’.»
Riktigheten av dessa iakttagelser är odiskutabel. Man kunde kanske
tillägga, att det faktum att den stamanställda personalen förutom den
dagspenning, som utbetalades åt alla, lyfte sedvanlig lön, ytterligare
bibringade reservisterna den uppfattningen att yrkesmilitärerna profiterade av kriget. Denna animositet mellan reserv- och statofficerare
var ett så allvarligt problem, att både gradbeteckningar och titulatur
förenhetligades under kriget: reservofficerarna fingo avstå från prefixet »reserv» -. Trots detta bar mången – mot uttrycklig order –
225
..
…….
Litteratur
hela kriget igenom de gamla silverstjärnorna i kragspeglarna för att
betona att de icke voro yrkesmilitärer.
I fråga om förhållandet mellan officerare, underofficerare och manskap fäster sig Pipping vid att skillnaden mellan underofficerare och
manskap mycket snabbt utplånas. Detta är förklarligt med tanke på
att underofficerarna i stort sett fingo göra samma tjänst som de meniga. Lägger man därtill, att underofficerarna, åtminstone i frontförhållanden, logerade tillsammans med manskapet, förstår man, att
de hade ytterst svårt att bland sig utveckla någon kåranda. »Underofficerarna ansågo sig icke utgöra en avgränsad ranggrupp, och de
uppträdde aldrig som sådan.» Därför voro också alla de initiativ,
som på högre ort togos för att öka underofficerarnas auktoritet, dömda
att bli fruktlösa. Eller som Pipping säger: »De maskade lika flitigt
som de meniga, struntade lika ofta som de i hälsningsplikten, togo
sig bondpermissioner, söpo sig fulla, spelade kort, brände brännvin
och hyste samma fruktan för officerarna som de.»
Officerarna utgjorde däremot alltid en kategori för sig, oberoende
av om de av förhållandena tvingades att logera tillsammans med
underofficerare och manskap eller ej. »Begreppet ’herra’ (herre)», sä-
ger Pipping, »synes mig nämligen vara grundläggande när man analyserar manskapets attityder mot befälet.» »Påfallande är i många
fall den bristande förståelsen för överhetliga direktiv och order, så-
som när det gällude att utföra fältbefästningar eller liknande arbeten.
Officerarna gjordes ansvariga för mycket förment onödigt arbete och
därför kommo överhetliga åtgärder, vilka voro avsedda att öka mannarnas och avsnittets trygghet, att för dessa verka som systemet
skulle missunna dem vila» (p. 96). Bristen på förtroende och förstå-
else för de krav det militära livet och kriget ställde på envar kunde
resultera i att befälets auktoritet minskades i mannarnas ögon. Konsekvensen var mången gång diskussion om nödvändigheten att följa
givu,a order eller sättet för deras utförande, ibland vägran att efterfölja dem.
Inställningen till officerarna tog sig också uttryck i efterlevanuet
av den formella disciplinens krav (pp. 159-169). Honnörsgivningen
(varmed i vår arme avses »avgivande av hedersbetygelse», icke »hälsning» såsom i Sverige) var en ständig orsak till förargelse. »:M:annarna betraktade det i viss mån som en sport att icke avge honnör;
för somliga skulle det vara minst en major, för andra minst en kapten.» I ett utdrag ur ett av censuren beslagtaget brev anför Pipping
ett exempel på vilken uppfattning manskapet kunde få om det militära livet och sina överordnade: »Man kan inte överskatta frihetens
värde … Man är hela tiden rädd för herrarna … allt ihop ser ut att
börja gå efter fredstida modell … då börja gubbarna känna sig som
slavar … Man ser av allt att gubbarna här inte duga att slåss om det
blir något. Jag vet att de inte äro rädda, men andan har pressats
ur dem – – -.» Men trots detta gick kompaniet med heder ur kriget
och svek inte i de avgörande ögonblicken.
Sammanfattande kan man om mannarnas inställning till reglementenas föreskrifter, givna order och dem förelagda uppgifter tala om
226
Litteratur
en »ekonomisk princip för frontsoldaternas handlande: en strävan till
möjligast behagliga existens under största möjliga trygghet».
Innerst inne berodde detta givetvis på gemene mans oförmåga att
förstå krigets nödvändighet, på oklarhet i fråga om krigsmålen. Kriget var »herrojen sota» (herrarnas krig), icke den enkle soldatens.
De föreläsningar om östkarelen, som böllos på order från högre ort,
intresserade ringa. Undertecknad, som tjänade som officer på Karelska näset, fick personligen belägg för detta när Sjöstridskrafternas
stab till mannarna lät utdela frågeformulär i syfte att få reda på
deras intresse för Östkarelen och deras lust att flytta dit efter den
förmenta segern. Den allmänna andan i de avgivna svaren karakteriseras bäst av svaret: »man skall inte sälja skinnet förrän björnen
är skjuten».
Ett annat uttryck för samma mentalitet var t. ex. inställningen till
desertörerna: »mannarna betraktade det som en aktningsvärd prestation att sålunda slingra sig undan militärtjänsten». En desertering
fördömdes egentligen bara, när de kvarvarandes arbetsbörda därigenom avsevärt ökades och den moraliska domen lydde då, att man brutit mot kamratskapets lagar.
Huru litet sinne man hade för helhetens och gemenskapens betydelse visas av en annan sak, den bristande aktningen för anförtrodd
egendom, vare sig det gällde statens vapen eller arbetsredskap eller
persedlar. Försnillningarna nådde till slut gigautiska mått: 1943 räknade man med att permittenterna månatligen försnillade egendom
för l milj. marks värde. Parollen var»valtio maksaa» (staten betalar):
var och en ville på så sätt hålla sig skadelös för de privatekonomiska
förluster han fick lida genom militärtjänsten. Vården om statens
egendom negligerades också utom då det var fråga om t. ex. arbetsredskap, som behövdes i det dagliga livet; maskingeväret rostade
medan yxan hölls blank och fin. (Detta borde för övrigt vara ett memento för alla socialiseringsivrare, som räknar med att deläganderätten i den socialiserade staten skulle öka den enskilda ansvarskänslan.)
Mycket skulle finnas att tillägga. Man skulle också kunna göra
vissa anmärkningar mot författarens framställning, ehuru de i stort
sett skulle inskränka sig till detaljer. Men avsikten har här varit
att framhålla vissa av Pippings undersökningsresultat av allmännare intresse. Avhandlingens monografiska karaktär, som redan berörts här ovan, är givetvis ägnad att emellanåt göra de gjorda iakttagelsernas allmängiltighet- som författaren icke heller eftersträvar
– diskutabel, särskilt i fråga om jämförelserna mellan de nordfinska
skogsarbetarnas beteendemönster på avverkningsplatser och inom kompaniet. Detta förmår dock icke undanskymma det faktum, att vi här
har att göra med samhällsvetenskapliga studier, som i mycket pekar
hän mot nya arbetsuppgifter för sociologin, mot undersökningar, som
har det omkring oss pulserande samhällslivet till föremål. Såsom
Pippings lärare, prof. K. Rob. V. Wikman i en instruktiv artikel i
Finsk Tidskrift (dec./1947) påvisar, finns det nog och övernog att göra
innan vi kunna bilda oss en någorlunda klar uppfattning om det komplicerade moderna samhället och dess olika funktioner.
227