Samarbetet inom näringslivet
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SAMARBETET
INOM NÄRINGSLIVET
Av direktör KARL ERIK GILLBERG, Stockholm
MEDAN de partipolitiska skiljelinjerna i många frågor- exempelvis beträffande försvaret och den sociala omvårdnaden – under
det senaste årtiondet blivit väsentligt mindre markerade, ha motsättningarna i de ekonomiska och allmänt näringspolitiska frå-
gorna snarast blivit större. En tillspetsning av sistnämnda motsättningar har inträtt, allt eftersom följderna av den hittills förda
ekonomiska politiken börjat framträda. Det är icke osannolikt,
att dessa följder komma att bli ännu tydligare ganska snart efter
andrakammarvalet i september! Men alldeles bortsett härifrån,
blir en skärpning oundviklig, när »den socialistiska skördetiden»
närmar sig – och denna torde icke kunna uppskjutas hur länge
som helst. De pådrivande krafterna både inom och till vänster
om socialdemokratien komma – av allt att döma – att sörja för,
att det nuvarande utredningsstadiet icke onödigtvis förlänges.
Det kan med hänsyn härtill vara av intresse att till behandling
upptaga några av de principiella frågor, som särskilt under den
senaste tiden befunnit sig i centrum för diskussionen om socialisering och socialistisk planhushållning contra enskild företagsamhet och fri konkurrens. Dessa frågor avse samarbetet inom näringslivet och detta samarbetes inverkan på näringslivets frihet och
på konkurrensförhållandena inom detta.
Utan att gå in på någon detaljbeskrivning, är det tillbörligt att
framhålla den betydelse, som organisationsväsendet fått på arbetsmarknaden. Inom kollektivavtalens ram bestämmas normer för
anställningsvillkoren, vilka normer på det hela taget äro enhetliga
för olika branscher och företag. Detta system är förhållandevis
allmänt accepterat och har icke varit föremål för nämnvärd kritik. Jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse kan nämnas som ett
annat exempel på sådant samarbete inom näringslivet, som anses
såsom självklart och berättigat. övertygade motståndare till
257
~’
•f
Karl Erik Gillberg
truster och karteller göra i regel halt framför detta viktiga område. Men även i en mångfald andra avseenden spela sammanslutningar inom industri, handel och övriga näringsgrenar en allt
större roll. Beträffande detta samarbete gå diskussionens vågor
däremot höga. Att samarbetet inom dessa områden bedömes på
annat sätt än principiellt likartade anordningar på arbetsmarknaden och inom jordbruket är dock icke omöjligt att förklara.
Ytterst torde differentieringen vid bedömandet bero därpå, att
bakom regleringen av förhållandena på arbetsmarknaden och bakom jordbrukets föreningsrörelse stå politiskt mäktiga faktorer,
till vilka motsvarighet icke finnes på andra områden av näringslivet. – Den fråga, som emellertid måste ställas – alldeles oberoende av taktiska eller politiska hänsynstaganden – är, huruvida det organiserade samarbetet inom näringslivet i avgörande
grad inskränker den ekonomiska friheten, den frihet till konkurrens, som är ett livsviktigt moment i den enskilda företagsamheten.
Den socialistiska kritiken.
Att enskild företagsamhet varit den väsentliga drivkraften i
den ekonomiska utveckling, som ägt rum under de senaste 100 åren,
torde numera icke bestridas av någon omdömesgill bedömare. Kritiken sådan den framföres från socialdemokratisk sida, går i stället ut på, att den enskilda företagsamheten undergått sådana förändringar, att det icke längre skulle vara möjligt att åberopa
förut vunna erfarenheter. Den näringslivets frihet, som är en nödvändig förutsättning för fri konkurrens, säges väsentligen ha försvunnit och efterträtts av »monopolkapitalistiska» konstellationer.
Härigenom skulle den enskilda företagsamheten till stor del ha
spelat ut sin roll som utvecklingsfrämjande faktor, och denna
funktion måste i stället övertagas av staten. Betecknande är titeln
på en skrift, som statssekreterare Richard Sterner nyligen utgivit
i Socialdemokratisk skriftserie. Denna titel lyder: »Hur fritt är
det fria näringsliveU»
När socialdemokraterna mer eller mindre reservationslöst påstå,
att friheten inom näringslivet i väsentlig utsträckning eliminerats,
samtidigt som många av dem dubba sig till den fulla och ohämmade näringsfrihetens riddare, är det icke orimligt, att man inom
företagarvärlden gripes av lätt misstänksamhet. Det är svårt att
förstå, att principiella anhängare av socialisering och statlig planhushållning skulle behöva vara motståndare till den betydligt
258
…
–
Samarbetet inom näringslivet
mindre långt gående planering, som det frivilliga samarbetet inom
näringslivet syftar till. Och dock har den märkliga händelsen
inträffat, att vid tillsättandet av 1946 års nyetableringssakkunniga
dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, i
sitt anförande till statsrådsprotokollet i första hand rekommenderade sådana åtgärder, som skulle innebära elimineringen av ett
omfattande samarbete inom näringslivet för att »göra 1864 års
näringsfrihetsförordning fullt effektiv»!
En socialdemokratisk kritik, som den ena gången hävdar, att det
finns för mycket samarbete inom näringslivet och otillräcklig
näringsfrihet, medan det den andra gången talas om näringslivets
»tekniskt organisatoriska brist på effektivitet, som beror på den
irrationellt splittrade ledningen över produktionen» (Arbetarrö-
relsens efterkrigsprogram), är naturligen svår att bemöta men
också svår att respektera. Detsamma måste sägas om den kritik,
som under åberopande av 1864 års näringsfrihetsförordning riktas
mot nyetableringskontrollen inom detaljhandeln, samtidigt som
det i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram anmärkes på, att »Det
finns för många företag som arbetar inom varudistributionen».
Det finns väl heller ingen anledning att taga en på liberala doktriner baserad socialdemokratisk kritik av samarbetet inom nä-
ringslivet så särskilt allvarligt. Det torde vara berättigat att utgå
ifrån, att förespråkarna för en socialistisk utveckling av näringslivet eftersträva ett förverkligande av sina mål ganska oavsett
om det inom det enskilda näringslivet existerar ett frivilligt samarbete eller icke. Räknar socialdemokratien möjligen med, att samarbetet inom näringslivet är ett svårt hinder för socialiseringssträvandena, medan dessa skulle ha lättare att slå igenom i ett
samhälle, där konkurrensen vore alldeles fri och hämningslöst
Konsumentkooperationens inställning till samarbetet mellan en·
skilda företagare.
Av större sakligt värde är den variation av kritiken, som kommer till uttryck i de konsumentkooperativa angreppen på samarbetet inom näringslivet. Det finns av olika skäl anledning att särskilt uppehålla sig härvid.
Kooperation betyder samarbete. Den horisontala och vertikala
integration, som ägt rum inom den svenska konsumentkooperationen, utgör i sig själv ett exempel på de goda resultat, som kunna
uppnås genom ett väl organiserat samarbete. Det kan därför före- 259
~·i
f
Karl Erik GUlberg
falla innebära en självmotsägelse, att det från konsumentkooperationens sida riktas en så kraftig kritik mot samverkan inom det
enskilda näringslivet- en kritik, som i regel varit rent principiell.
I samband med att det på senaste tiden framkommit, att även
konsumentkooperativa företag deltaga i kartellavtal, har dock den
kooperativa ståndpunkten i någon mån nyanserats. Det erkännes
(Kooperatören 1948: 9), att det finnes »enstaka avtal som lett till
rationalisering av produktionen och lägre priser». Detta erkännande gäller tydligen endast sådana avtal, i vilka konsumentkooperativa företag äro engagerade!
Som en särskilt stor bjälke i den enskilda företagsamhetens öga
ser konsumentkooperationen den nyetableringskontroll, som industri, grosshandel och detaljhandel upprättat i syfte att rationalisera varudistributionen. Givetvis är denna nyetableringskontroll
ett ingrepp i näringsfriheten, såsom denna definieras i de liberala
1800-tals-doktrinerna. Alldeles oväsentligt borde det dock icke
vara, om detta ingrepp hämmat eller främjat en sund utveckling
av enskild handel till konsumenternas gagn.
Var och en som under någon längre tid följt denna utveckling
måste konstatera, att under de senaste två decennierna, då nyetableringskontrollen fungerat, har den enskilda detaljhandeln på ett
alldeles påtagligt sätt utbyggts och förbättrats. Det är omöjligt
att exakt ange i vilken utsträckning som denna gynnsamma utveckling är att tillskriva nyetableringskontrollen. Att denna haft
en betydande andel häri är tydligt. Ett indirekt bevis för riktigheten av detta omdöme är just den konsumentkooperativa kritiken. Vad som kan vara värt att observera är nämligen, att den
enskilda handelns ställning i förhållande till konsumentkooperationen blivit väsentligt starkare. Alldeles bortsett från i vilken
utsträckning som detta beror på stagnation inom konsumentkooperationen eller – bland andra omständigheter – på nyetableringskontrollen inom enskild handel, är det klart, att förskjutningen av konkurrensförhållandena icke hälsats med någon större
glädje av den förstnämnda rörelsens förespråkare. Det är ingen
tillfällighet, att den kooperativa kritiken av nyetableringskontrollen vuxit i proportion med förstärkningen av den enskilda handelns konkurrenskraft!
Deri. kooperativa kritiken riktar sig även mot annat samarbete
inom näringslivet. Just nu äro konsumtionsvaruindustriernas strä-
vanden att under organiserat samarbete sinsemellan rationalisera
vissa delar av varudistributionen föremål för kooperativa miss- 260
..
’
–
Samarbetet inom näringslivet
tänkliggöranden. Dessa strävanden syfta bl. a. till att åstadkomma en bättre avvägning av kostnadsersättningarna åt de olika
distributionsorganen i förhållande till de av dessa utförda prestationerna. Ett förverkligande av rationaliseringsprogrammet skulle
icke undgå att inverka- negativt, om man ser saken ur kooperativ synpunkt, positivt, om man ser den ur det enskilda näringslivets och konsumenternas synpunkter- på de extrarabatter och
prestationsfria inkomster, som utgjort en av de viktigaste förutsättningarna för den konsumentkooperativa expansionen. Åven
här sammanfaller den kooperativa principiella kritiken med de
kooperativa affärsintressena. Den förmånsställning, som konsumentkooperationen hittills intagit, har till väsentlig del berott på,
att samarbetet inom industrien icke varit så utbyggt, att det funnits en tillräckligt stark motvikt mot den konsumentkooperativa
koncernbildningen. För att återställa jämvikten har ett organiserat samarbete blivit nödvändigt. Det är mänskligt, att uppkomsten av detta samarbete ses med oblida ögon av de konsumentkooperativa förmånstagarna.
För anhängare av enskild företagsamhet finns det för övrigt
desto mindre anledning att med särskilda förmåner – dessa må
nu gälla kontantbelopp eller sådan »service», som icke lämnas enskilda varudistributörer – gynna konsumentkooperationen som
denna enligt ett uttalande av den kooperativa ledaren, Albin Johansson, har till syfte att åstadkomma »socialisering nedifrån».
Den politiska socialiseringen »uppifrån» eller den kooperativa socialiseringen »nedifrån» – i det långa loppet kan det kvitta lika.
Den som reagerar mot den ena metoden får i längden svårt att
direkt eller indirekt understödja den andra.
Det organiserade samarbetet och friheten.
Den så att säga utifrån kommande kritiken mot samarbetet inom
enskilt näringsliv kan tagas med visst jämnmod. Denna kritik är
knappast förestavad av omtanke om fri konkurrens såsom förutsättning för ett fritt näringsliv. Det är helt andra synpunkter,
som äro bestämmande för denna kritik. Desto mer angeläget är
det att bedöma detta samarbete ur samhällets och det enskilda
näringslivets egna synpunkter.
För att därvid anknyta till de begrepp, som tillmätas den största
betydelsen i den aktuella politiska och ekonomiska debatten, kan
det vara .lämpligt att granska samarbetet inom näringslivet med
261
·,
.’
’f
Karl Erik Gillberg
hänsyn till dess inverkan på friheten, inklusive friheten till konkurrens, tryggheten och effektiviteten, sådan som denna blir bestämmande för levnadsstandarden. Det bör beaktas, att dessa tre
olika utgångspunkter icke behöva leda till samstämmande resultat. Friheten och tryggheten gå icke alltid väl ihop. Ett större
mått av frihet kan innebära ett mindre mått av trygghet och vice
versa. Effektivitetssynpunkten kommer in som ett tredje begrepp,
som måste vägas mot de båda förstnämnda. Den inbördes avvägningen blir med nödvändighet subjektivt betonad.
För flertalet torde frihetssynpunkten komma i främsta rummet. Det kan därför vara lämpligt att först beröra de frågor, som
sammanhänga med samarbetets inverkan på friheten. Otvivelaktigt innefattar denna inverkan en begränsning av den enskilde
företagarens frihet. Han bindes genom sina överenskommelser
och av besluten i sina organisationer, även när han vid beslutens
fattande tillhört minoriteten. Men man får icke glömma, att hans
anslutning till överenskommelser och organisationer i regel är
frivillig och att han har möjlighet att i den ordning, som i varje
särskilt fall är bestämd, bringa sin medverkan- och därmed sin
bundenhet- att upphöra.
När det säges, att organisationsväsendet inom näringslivet inskränker friheten, är det heller icke nyssnämnda aspekt, som närmast åsyftas. Vad som i stället avses är, att samarbetet mellan
företagarna åstadkommer ett enhetligt uppträdande från deras
sida av sådan art, att den fria konkurrensen elimineras.
Vid ett bedömande av hållfastheten i detta påstående måste beaktas, att det även på de områden, där nyetableringskontroll, prisöverenskommelser eller annat samarbete av mer eller mindre konkurrensbegränsande art förekommer, i regel kvarstår utomordentligt viktiga konkurrensmoment. Nyetableringskontrollen inom exempelvis detaljhandeln med livsmedel åsyftar ingen begränsning
av konkurrensen ifråga om priser, varukvaliteter och service. Genom att tillkomsten av nya butiker i viss utsträckning hämmats,
har visserligen antalet inbördes konkurrerande affärsföretag blivit
mindre än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Men butikerna
ha blivit större och därigenom slagkraftigare. Det kan nämnas,
att ett avgörande inflytande inom denna nyetableringskontroll
tillkommer leverantörerna, som sakna varje intresse av att åstadkomma eller skydda sådana monopolbildningar inom detaljhandeln, som skulle omöjliggöra eller försvåra avsättningen av varor
eller fördyra distributionen. Även inom detaljhandeln är man
262
..
..i
Samarbetet inom näringslivet
på det klara med, att antalet nya affärer icke kan eller får begränsas så, att den köpande allmänheten skulle få anledning till
klagomål.
Vad de konkurrensbegränsande avtalen inom industrien angår,
bör först och främst anmärkas, att kartellavtalen oftast avse en
begränsad del av konkurrensfältet. Icke sällan åstadkommes genom dessa avtal en nyttig reglering av rabatter, konditioner och
andra försäljningsvillkor. Därigenom att karteller av detta slag
lämna konsumentpriserna fria, ledes konkurrensen in på sundare
och riktigare banor än vad fallet blir i en tävlan om att lämna
eller mottaga allt högre rabatter.
Mer diskutabla äro de egentliga priskartellerna, ibland förstärkta genom marknadsuppdelning eller liknande åtgärder. Det
är icke tu tal om, att det beträffande denna kartelltyp är nödvändigt att iakttaga särskilt stor försiktighet. Men även där karteller
av denna art existera, kvarstå i allmänhet konkurrensmoment av
betydande styrka. Ifråga om varukvalitet och service förblir konkurrensen oftast obunden. Prisöverenskommelserna medföra, att
denna konkurrens snarast tager sig hårdare uttryck än vad som
eljest skulle inträffa. En fara, som härigenom aktualiseras, är att
den service, som lämnas, överdrives och blir större än vad konsumenten i och för sig skulle vilja betala för.
Inom det moderna näringslivet förhåller det sig ofta så, att den
ena varan och dess tillverkare icke äro oberoende och opåverkade
av andra varor och deras tillverkare. Den konkurrens, som föranledes härav och som icke bringas att upphöra genom en branschbetonad prisöverenskommelse, blir särskilt intensiv därigenom att
det oavlåtligen konstrueras och tillverkas nya varuslag såsom
komplement till och ersättning för de gamla. Tack vare den enskilda företagsamheten sker en ständig utveckling, som ur här
angivna synpunkter kan åsättas den i liknande sammanhang använda rubriken: »Wissenschaft bricht Monopole».
I sin väsentliga utsträckning har frihetsmomentet sålunda bevarats. De privata konkurrensbegränsningarna skilja sig härigenom på ett avgörande sätt från de statliga monopolbildningarna,
som upprätthållas med väsentligt större stränghet och som endast
med svårighet kunna rubbas. Det är lätt att peka på karteller,
som upprättats, bestått under någon tid samt därefter försvunnit.
De statliga monopolen ha en helt annan stabilitet, som dock icke
härrör från någon inneboende styrka utan beror på de yttre maktfaktorer, under vilkas beskydd de stå. Däri ligger också den prin- 18- 48486 Svensk Tidskrift 1948 263
Karl Erik Gillberg
cipiella skillnaden mellan å ena sidan ett näringsliv, uppbyggt på
enskild företagsamhet och privat äganderätt, och å andra sidan ett
förstatligat eller i väsentliga stycken statskontrollerat näringsliv.
Där statsdriften går in, går friheten ut!
Trygghetssynpunkten.
I det allmänt samhällsekonomiska meningsutbytet spelar trygghetssynpunkten en högst betydande roll. Otvivelaktigt kan det
sägas, att samarbetet inom näringslivet främjar tryggheten –
icke endast för företagarna utan även för deras anställda. Många
gånger har samarbetet direkt föranletts av en strävan att uppnå
tryggare förhållanden än vad som eljest skulle bli fallet. De
investeringar, som erfordras vid igångsättandet av nya företag,
äro ofta av en betydande storleksordning. Det kan ibland vara en
förutsättning för dessa investeringar, att det är möjligt att åtminstone för någon tid undgå kortsiktiga konkurrensmetoder i
form av försäljning till underpriser. Sådana metoder få lätt en
destruktiv effekt.
Mot trygghetssynpunkten invändes ofta, att den icke förtjänar
respekt. Tryggheten verkar förslöande och förlamande på konkurrensviljan och konkurrenskraften. Har detta varit falleH
Det är säkert icke omöjligt, att beträffande en eller annan
bransch kunna peka på en åtminstone tidsbegränsad stagnation,
som till någon del varit att tillskriva ett alltför fast utbyggt samarbete. Dessbättre brukar dock syndens lön komma relativt snabbt.
I andra fall kan det anföras omständigheter, som närmast ådagalägga, att det organiserade samarbetet och den relativa, temporära trygghet, som därigenom skapats, utgjort den språngbräda,
som varit erforderlig för nya initiativ och nytt risktagande. I ett
av sina arbeten, »Capitalism, Socialism and Democracy», hävdar
den amerikanske nationalekonomen Schumpeter, att många konkurrensbegränsande åtgärder snarare främjat än hämmat näringslivets expansion. Detta är icke mer paradoxalt, anför Schumpeter,
än att säga, att man kan köra fortare med motorfordon än vad
som eljest skulle vara möjligt därför att de äro försedda med
bromsar! Liknelsen får gälla för vad den kan. Det kan i varje
fall icke påstås, att samarbetet haft en så uppbromsande inverkan,
att den ekonomiska utvecklingen därigenom stoppats upp. Hindren för den ekonomiska utvecklingen ha blivit alltmer koncentrerade till det politiska och icke minst utrikespolitiska planet.
264
Samarbetet inom näringslivet
Att det inom enskilt näringsliv icke finns någon allmän strävan
att försvåra användandet av nya tekniska och kommersiella metoder är tydligt. Fastmer är den intensitet, varmed enskilda företag, var för sig eller under samverkan med andra, bedriva forskningsarbete av olika slag ett belägg för, att trygghetssynpunkten,
sådan som den skulle kunna taga sig uttryck i skydd av redan bestående förhållanden, icke tillmätes större betydelse än vad den
är värd – ibland kanske icke ens så mycket. I detta forskningsarbete framträder den utvecklingsfrämjande konkurrensfaktor,
som alltjämt är levande inom enskilt näringsliv. De enskilda företagarna ha härvidlag gått i spetsen både genom sina egna åtgärder och genom att vara den pådrivande kraften till statlig medverkan beträffande – i synnerhet – den allmänna grundforskningen.
Avvägningen mellan frihet och trygghet ger ett klart utslag
till frihetens förmån. Inom det enskilda näringslivet bryta sig
nya uppfinningar, nya metoder och nya ideer oavlåtligen fram.
Var och en som icke låter blicken skymmas av ett inskränkt bedömande av förhållandena inom en viss bransch vid ett visst givet
tillfälle utan som gör rättvisa åt den dynamiska utveckling, som
präglat och fortfarande präglar det enskilda näringslivet, måste
vitsorda detta.
Samarbetets inverkan på effektiviteten inom näringslivet.
Vilken inverkan har då samarbetet inom näringslivet på effektiviteten och därmed på levnadsstandarden~ Denna bedömningsgrund kan förutsättas äga avgörande betydelse för många- i synnerhet för dem, som lättast förtrollas av den materialistiska historieuppfattningen.
Det finns organiserat samarbete inom näringslivet, som medför
minskad effektivitet. Dess bättre brukar samarbete av detta slag
icke bliva långvarigt. Det konkurrensmoment, som – alla överenskommelser och sammanslutningar till trots – fortbestår, bryter
mycket snart igenom fördämningarna, allra helst som de på frivillighetens grund uppbyggda organisationerna, tvärtemot vad
utomstående gärna inbilla sig, ofta endast med svårighet hållas
samman. De enskilda företagarna bilda ingen likartad skara, som
känner en oemotståndlig dragningskraft till sina konkurrenter. De
äro tvärtom utpräglade individualister, som helst gå sina egna
vägar.
265
Karl Erik Gillberg
Det är mycket lättare att peka på sådana fall, där samarbetet
lnom näringslivet främjat effektiviteten. På mycket betydande
områden är organiserat samarbete ett villkor för att uppnå de
fördelar, som äro förenade med stordrift inom både produktion
och distribution. Detta är en av orsakerna till, att samarbetssträ-
vandena i så betydande omfattning vunnit anklang bland mindre
och medelstora företagare. För dessa är samarbetet ett alldeles
nödvändigt medel för att bevara jämvikten i förhållaride till konkurrerande storföretag. Denna jämvikt är i sin tur en av förutsättningarna för den differentiering av näringslivet i större och
mindre företag, som förlänar detta ett ökat mått av elasticitet. Det
är ur allmän samhällssynpunkt viktigt att bevara de värdefulla
befolkningsgrupper, som de mindre och medelstora företagarna
inom exempelvis handel och hantverk utgöra. Även detta är ett
skäl att bevara det samarbete, som förekommer inom dessa delar
av näringslivet.
Det har nyligen framhållits, att icke mindre än hälften av vårt
lands nuvarande industriella kapacitet uppbyggts under de båda
senaste årtiondena. Det är under denna tidrymd, som samarbetet
inom näringslivet framförallt utvecklats. Utan att draga alltför
långtgående slutsatser av denna parallellitet, torde det vara berättigat att åberopa denna såsom stöd för den uppfattningen, att
samarbetet i varje fall icke omöjliggjort utan av allt att döma
medverkat till en utomordentligt gynnsam förbättring av den
svenska industriens produktionsförmåga och möjligheter att bidraga till den ökning av levnadsstandarden, som faktiskt ägt rum.
-Bl. a. har kommunikationsväsendets utveckling både underlättat och stimulerat samarbetet mellan olika företag inom en och
samma bransch. Det har härigenom blivit möjligt att på ett bättre
sätt än vad som eljest skulle kunnat ske tillvarataga de kostnadsbesparingar, som de förbättrade kommunikationerna kunna medföra. Även i tekniska frågor sker mycket ofta en samverkan, som
är i hög grad effektivitetsfrämjande.- Att den storartade utvecklingen av jordbruksnäringarna icke oväsentligt främjats av de på
detta område verksamma, i regel mycket hårt hopfogade sammanslutningarna torde vara obestridligt. Både produktionen och distributionen ha härigenom effektiviserats.
Den svenska krishushållning, som byggdes upp under det andra
världskriget, baserades i utomordentligt stor utsträckning på det
frivilliga organisationsväsendet inom näringslivet. Det är en allmänt omfattad åsikt, att de ekonomiska och näringspolitiska svå-
266
..:”
Samarbetet inom näringslivet
righeterna under kriget lättare kunde övervinnas tack vare detta
förhållande. Hur skulle livsmedelsförsörjningen ha fungerat utan
aktiv medverkan från jordbrukets föreningsrörelse~ stabiliteten
på arbetsmarknaden befordrades av de där verksamma organisationerna. Importen skedde till väsentlig del genom redan förefintliga eller för detta ändamål upprättade privata sammanslutningar
i samarbete med vederbörande myndigheter. Industriens råvaruförsörjning och inriktningen av produktionen försiggick likaledes
under intim samverkan mellan näringslivet, i allmänhet företrätt
av sina organisationer, och vederbörande statliga organ. Att prisutvecklingen under krisåren förblev relativt godartad, berodde
icke endast på Statens Priskontrollnämnd utan även på det stöd,
som lämnades av näringsorganisationerna och deras företrädare.
Till dem som ibland ge uttryck åt den uppfattningen, att näringslivet genom sina organisationer breddar vägen för anhängarna av
statsingripanden och socialiseringsåtgärder, kan det finnas anledning att ställa frågan: Har icke det förhållandet, att många åtgärder, som kunde ha föranlett statsingripanden, i stället vidtagits
inom ramen för samarbetet inom det enskilda näringslivet, bidragit till att bevara en större sektor för den enskilda företagsamheten än vad som eljest varit möjligU
När statsmakterna under den senaste tiden i successivt större
utsträckning gått ifrån den samverkan med näringslivets organisationer, som upprätthölls under krigsåren, och de statliga åtgärderna i samband härmed tenderat att bli självändamål, har det
också visat sig, att resultatet blivit väsentligt sämre.
I det på hösten 1945 av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering avgivna betänkandet angående övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet underströks, »att
förekomsten av organiserad samverkan mellan företag eller av
företag med monopolistisk ställning på marknaden icke i och för
sig är en anledning till ingrepp från samhällets sida. Tvärtom
kan en samverkan eller sammanslagning av smärre företag till
större enheter i vissa fall vara en förutsättning för en rationalisering av produktion och distribution.» Även i den ovan citerade,
av statssekreterare Sterner utgivna skriften medges, att det inom
näringslivet förekommer ett samarbete, stundom även i kartellform, »som väsentligen åsyftar en förbättrad arbetsfördelning och
rationalisering». Författaren konstaterar, att det i många fall
skulle behövas »ett ännu mer intensivt och planmässigt samarbete av denna positiva karaktär».
267
~·
•f _….-::·
Karl Erik Gillberg
Några slutsatser.
Den skiljelinje, som vid ett realistiskt bedömande av samarbetet
inom näringslivet måste dragas, går icke mellan samarbete och
icke-samarbete utan mellan samhällsnyttigt och effektivitetsfrämjande samarbete å den ena sidan och skadligt och utvecklingshämmande å den andra sidan. Den outrerade ekonomiska liberalismen
saknar visserligen icke förespråkare inom näringslivet. Det finns
åtskilliga i teorien principfasta kritici, som fördöma varje form
av samarbete. En förmildrande omständighet är dock, att dessa
kritici ofta själva deltaga i överenskommelser och sammanslutningar inom sådana områden, där deras egna intressen äro berörda. Det må i anslutning härtill nämnas, att socialdemokratiska
och liberala tidningar, som i hårda ordalag fördöma truster och
karteller, i sin egenskap av ekonomiska företag medverka i utpräglat monopolistiska anordningar. Uppenbarligen fordras, att
den enskilde företagaren skall uppträda såsom dessa tidningar
lära men icke såsom de leva!
Den värdering av samarbetet, som bör ske från fall till fall och
utan doktrinära förkastelsedomar, förutsätter ökad kännedom om
organisationsväsendet inom näringslivet. En relativt utförlig inventering beträffande detta företogs för ett tiotal år sedan av
1936 års näringsorganisationssakkunniga. Inventeringen fullföljdes av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. Tack
vare den sedan den l augusti 1946 gällande lagen om övervakning
av konkurrensbegränsning inom näringslivet vinnes den successivt
ökade insyn, som är den första förutsättningen för ett ställningstagande till de konkreta samarbetsåtgärderna. I de meddelanden,
som utges av Kommerskollegii Monopolutredningsbyrå, har redan
ett stort antal sammanslutningar och överenskommelser blivit belysta. Efter hand kommer denna materialsamling att bli alltmer
fullständig.
Det måste dock framhållas, att de i kartellregistret intagna redogörelserna icke utmynna i något ställningstagande. I praktiken
är det också omöjligt att på basis av enbart detta material verkställa en definitiv värdering av de olika samarbetsåtgärderna.
Härför erfordras icke endast kännedom om sammanslutningarnas
verksamhet och avtalens innehåll utan även om verkningarna.
Därvid gäller otvivelaktigt vad även statssekreterare Sterner
framhållit i sin förut omnämnda skrift, nämligen, att avtal, som
förefalla att vara mycket komplicerade, kunna ha en förhållande~
268
..-.
–
Samarbetet inom näringslivet
vis begränsad betydelse, medan däremot enklare och till synes
mindre ingripande överenskommelser kunna vara skadliga.
Det finns anledning att ställa den frågan, om och i vilken utsträckning som åtgärder erfordras och kunna vidtagas för att
skapa ytterligare garantier för att samarbetet inom näringslivet
icke missbrukas till förfång för konsumenter och samhälle. Denna
frågeställning är ofrånkomlig bl. a. därför att en förutsättning för
att kunna upprätthålla detta samarbete och utnyttja de med detta
i olika hänseenden förenade fördelarna är att samarbetstanken
som sådan icke råkar i vanrykte genom uppenbara missbruk. De
önskvärda åtgärderna måste tjäna det dubbla syftet att ge samarbetet en så utpräglad samhällsgagnelig inriktning som möjligt
och att öka dess goodwill överhuvudtaget.
Det bör övervägas, om det icke är lämpligt att inom näringslivet
självt, enkannerligen inom industrien, upprätta ett auktoritativt
organ med uppgift att med största möjliga objektivitet verkställa
utredningar beträffande sådana sammanslutningar och överenskommelser, som kunna befaras ha icke önskvärda verkningar av
ekonomisk eller social natur. Å ven om ett sådant organ icke skulle
kunna tillerkännas beslutande befogenheter, skulle dess uttalanden
få en vägledande och många gånger normerande effekt. Icke minst
skulle det vara värdefullt, att sådana samarbetsåtgärder, som
orättvist och i agitatoriska syften misstänkliggöras, på detta sätt
kunde bli utredda och bedömda. Den självdisciplin, som skapats
på andra områden av näringslivet, kan tjäna såsom belägg för de
resultat, som på detta sätt kunna uppnås. Det skall dock icke döljas, att den här föreslagna anordningen är mycket svår att utforma och bringa i funktion. Men så viktigt som det är, att de
enskilda företagarna bevara friheten till samarbete, så viktigt är
det också att sörja för, att denna frihet icke äventyras.
Det är därmed icke sagt, att organisationsväsendet inom nä-
ringslivet skulle bli dess ensak. Tvärtom. Under alla förhållanden måste man räkna med, att statsmakten och konsumentsammanslutningar av skilda slag med ökad uppmärksamhet följa utvecklingen på detta område. I sista hand blir avvägningen mellan
det statliga inflytandet och organisationernas rörelsefrihet beroende av de politiska maktfaktorerna och deras inbördes relationer.
Men även detta talar för, att det från det fria näringslivets sida
vidtages den förstärkningen av dess positioner, som ökade garantier mot missbruk av samarbetstanken innebära.
269
INOM NÄRINGSLIVET
Av direktör KARL ERIK GILLBERG, Stockholm
MEDAN de partipolitiska skiljelinjerna i många frågor- exempelvis beträffande försvaret och den sociala omvårdnaden – under
det senaste årtiondet blivit väsentligt mindre markerade, ha motsättningarna i de ekonomiska och allmänt näringspolitiska frå-
gorna snarast blivit större. En tillspetsning av sistnämnda motsättningar har inträtt, allt eftersom följderna av den hittills förda
ekonomiska politiken börjat framträda. Det är icke osannolikt,
att dessa följder komma att bli ännu tydligare ganska snart efter
andrakammarvalet i september! Men alldeles bortsett härifrån,
blir en skärpning oundviklig, när »den socialistiska skördetiden»
närmar sig – och denna torde icke kunna uppskjutas hur länge
som helst. De pådrivande krafterna både inom och till vänster
om socialdemokratien komma – av allt att döma – att sörja för,
att det nuvarande utredningsstadiet icke onödigtvis förlänges.
Det kan med hänsyn härtill vara av intresse att till behandling
upptaga några av de principiella frågor, som särskilt under den
senaste tiden befunnit sig i centrum för diskussionen om socialisering och socialistisk planhushållning contra enskild företagsamhet och fri konkurrens. Dessa frågor avse samarbetet inom näringslivet och detta samarbetes inverkan på näringslivets frihet och
på konkurrensförhållandena inom detta.
Utan att gå in på någon detaljbeskrivning, är det tillbörligt att
framhålla den betydelse, som organisationsväsendet fått på arbetsmarknaden. Inom kollektivavtalens ram bestämmas normer för
anställningsvillkoren, vilka normer på det hela taget äro enhetliga
för olika branscher och företag. Detta system är förhållandevis
allmänt accepterat och har icke varit föremål för nämnvärd kritik. Jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse kan nämnas som ett
annat exempel på sådant samarbete inom näringslivet, som anses
såsom självklart och berättigat. övertygade motståndare till
257
~’
•f
Karl Erik Gillberg
truster och karteller göra i regel halt framför detta viktiga område. Men även i en mångfald andra avseenden spela sammanslutningar inom industri, handel och övriga näringsgrenar en allt
större roll. Beträffande detta samarbete gå diskussionens vågor
däremot höga. Att samarbetet inom dessa områden bedömes på
annat sätt än principiellt likartade anordningar på arbetsmarknaden och inom jordbruket är dock icke omöjligt att förklara.
Ytterst torde differentieringen vid bedömandet bero därpå, att
bakom regleringen av förhållandena på arbetsmarknaden och bakom jordbrukets föreningsrörelse stå politiskt mäktiga faktorer,
till vilka motsvarighet icke finnes på andra områden av näringslivet. – Den fråga, som emellertid måste ställas – alldeles oberoende av taktiska eller politiska hänsynstaganden – är, huruvida det organiserade samarbetet inom näringslivet i avgörande
grad inskränker den ekonomiska friheten, den frihet till konkurrens, som är ett livsviktigt moment i den enskilda företagsamheten.
Den socialistiska kritiken.
Att enskild företagsamhet varit den väsentliga drivkraften i
den ekonomiska utveckling, som ägt rum under de senaste 100 åren,
torde numera icke bestridas av någon omdömesgill bedömare. Kritiken sådan den framföres från socialdemokratisk sida, går i stället ut på, att den enskilda företagsamheten undergått sådana förändringar, att det icke längre skulle vara möjligt att åberopa
förut vunna erfarenheter. Den näringslivets frihet, som är en nödvändig förutsättning för fri konkurrens, säges väsentligen ha försvunnit och efterträtts av »monopolkapitalistiska» konstellationer.
Härigenom skulle den enskilda företagsamheten till stor del ha
spelat ut sin roll som utvecklingsfrämjande faktor, och denna
funktion måste i stället övertagas av staten. Betecknande är titeln
på en skrift, som statssekreterare Richard Sterner nyligen utgivit
i Socialdemokratisk skriftserie. Denna titel lyder: »Hur fritt är
det fria näringsliveU»
När socialdemokraterna mer eller mindre reservationslöst påstå,
att friheten inom näringslivet i väsentlig utsträckning eliminerats,
samtidigt som många av dem dubba sig till den fulla och ohämmade näringsfrihetens riddare, är det icke orimligt, att man inom
företagarvärlden gripes av lätt misstänksamhet. Det är svårt att
förstå, att principiella anhängare av socialisering och statlig planhushållning skulle behöva vara motståndare till den betydligt
258
…
–
Samarbetet inom näringslivet
mindre långt gående planering, som det frivilliga samarbetet inom
näringslivet syftar till. Och dock har den märkliga händelsen
inträffat, att vid tillsättandet av 1946 års nyetableringssakkunniga
dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, i
sitt anförande till statsrådsprotokollet i första hand rekommenderade sådana åtgärder, som skulle innebära elimineringen av ett
omfattande samarbete inom näringslivet för att »göra 1864 års
näringsfrihetsförordning fullt effektiv»!
En socialdemokratisk kritik, som den ena gången hävdar, att det
finns för mycket samarbete inom näringslivet och otillräcklig
näringsfrihet, medan det den andra gången talas om näringslivets
»tekniskt organisatoriska brist på effektivitet, som beror på den
irrationellt splittrade ledningen över produktionen» (Arbetarrö-
relsens efterkrigsprogram), är naturligen svår att bemöta men
också svår att respektera. Detsamma måste sägas om den kritik,
som under åberopande av 1864 års näringsfrihetsförordning riktas
mot nyetableringskontrollen inom detaljhandeln, samtidigt som
det i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram anmärkes på, att »Det
finns för många företag som arbetar inom varudistributionen».
Det finns väl heller ingen anledning att taga en på liberala doktriner baserad socialdemokratisk kritik av samarbetet inom nä-
ringslivet så särskilt allvarligt. Det torde vara berättigat att utgå
ifrån, att förespråkarna för en socialistisk utveckling av näringslivet eftersträva ett förverkligande av sina mål ganska oavsett
om det inom det enskilda näringslivet existerar ett frivilligt samarbete eller icke. Räknar socialdemokratien möjligen med, att samarbetet inom näringslivet är ett svårt hinder för socialiseringssträvandena, medan dessa skulle ha lättare att slå igenom i ett
samhälle, där konkurrensen vore alldeles fri och hämningslöst
Konsumentkooperationens inställning till samarbetet mellan en·
skilda företagare.
Av större sakligt värde är den variation av kritiken, som kommer till uttryck i de konsumentkooperativa angreppen på samarbetet inom näringslivet. Det finns av olika skäl anledning att särskilt uppehålla sig härvid.
Kooperation betyder samarbete. Den horisontala och vertikala
integration, som ägt rum inom den svenska konsumentkooperationen, utgör i sig själv ett exempel på de goda resultat, som kunna
uppnås genom ett väl organiserat samarbete. Det kan därför före- 259
~·i
f
Karl Erik GUlberg
falla innebära en självmotsägelse, att det från konsumentkooperationens sida riktas en så kraftig kritik mot samverkan inom det
enskilda näringslivet- en kritik, som i regel varit rent principiell.
I samband med att det på senaste tiden framkommit, att även
konsumentkooperativa företag deltaga i kartellavtal, har dock den
kooperativa ståndpunkten i någon mån nyanserats. Det erkännes
(Kooperatören 1948: 9), att det finnes »enstaka avtal som lett till
rationalisering av produktionen och lägre priser». Detta erkännande gäller tydligen endast sådana avtal, i vilka konsumentkooperativa företag äro engagerade!
Som en särskilt stor bjälke i den enskilda företagsamhetens öga
ser konsumentkooperationen den nyetableringskontroll, som industri, grosshandel och detaljhandel upprättat i syfte att rationalisera varudistributionen. Givetvis är denna nyetableringskontroll
ett ingrepp i näringsfriheten, såsom denna definieras i de liberala
1800-tals-doktrinerna. Alldeles oväsentligt borde det dock icke
vara, om detta ingrepp hämmat eller främjat en sund utveckling
av enskild handel till konsumenternas gagn.
Var och en som under någon längre tid följt denna utveckling
måste konstatera, att under de senaste två decennierna, då nyetableringskontrollen fungerat, har den enskilda detaljhandeln på ett
alldeles påtagligt sätt utbyggts och förbättrats. Det är omöjligt
att exakt ange i vilken utsträckning som denna gynnsamma utveckling är att tillskriva nyetableringskontrollen. Att denna haft
en betydande andel häri är tydligt. Ett indirekt bevis för riktigheten av detta omdöme är just den konsumentkooperativa kritiken. Vad som kan vara värt att observera är nämligen, att den
enskilda handelns ställning i förhållande till konsumentkooperationen blivit väsentligt starkare. Alldeles bortsett från i vilken
utsträckning som detta beror på stagnation inom konsumentkooperationen eller – bland andra omständigheter – på nyetableringskontrollen inom enskild handel, är det klart, att förskjutningen av konkurrensförhållandena icke hälsats med någon större
glädje av den förstnämnda rörelsens förespråkare. Det är ingen
tillfällighet, att den kooperativa kritiken av nyetableringskontrollen vuxit i proportion med förstärkningen av den enskilda handelns konkurrenskraft!
Deri. kooperativa kritiken riktar sig även mot annat samarbete
inom näringslivet. Just nu äro konsumtionsvaruindustriernas strä-
vanden att under organiserat samarbete sinsemellan rationalisera
vissa delar av varudistributionen föremål för kooperativa miss- 260
..
’
–
Samarbetet inom näringslivet
tänkliggöranden. Dessa strävanden syfta bl. a. till att åstadkomma en bättre avvägning av kostnadsersättningarna åt de olika
distributionsorganen i förhållande till de av dessa utförda prestationerna. Ett förverkligande av rationaliseringsprogrammet skulle
icke undgå att inverka- negativt, om man ser saken ur kooperativ synpunkt, positivt, om man ser den ur det enskilda näringslivets och konsumenternas synpunkter- på de extrarabatter och
prestationsfria inkomster, som utgjort en av de viktigaste förutsättningarna för den konsumentkooperativa expansionen. Åven
här sammanfaller den kooperativa principiella kritiken med de
kooperativa affärsintressena. Den förmånsställning, som konsumentkooperationen hittills intagit, har till väsentlig del berott på,
att samarbetet inom industrien icke varit så utbyggt, att det funnits en tillräckligt stark motvikt mot den konsumentkooperativa
koncernbildningen. För att återställa jämvikten har ett organiserat samarbete blivit nödvändigt. Det är mänskligt, att uppkomsten av detta samarbete ses med oblida ögon av de konsumentkooperativa förmånstagarna.
För anhängare av enskild företagsamhet finns det för övrigt
desto mindre anledning att med särskilda förmåner – dessa må
nu gälla kontantbelopp eller sådan »service», som icke lämnas enskilda varudistributörer – gynna konsumentkooperationen som
denna enligt ett uttalande av den kooperativa ledaren, Albin Johansson, har till syfte att åstadkomma »socialisering nedifrån».
Den politiska socialiseringen »uppifrån» eller den kooperativa socialiseringen »nedifrån» – i det långa loppet kan det kvitta lika.
Den som reagerar mot den ena metoden får i längden svårt att
direkt eller indirekt understödja den andra.
Det organiserade samarbetet och friheten.
Den så att säga utifrån kommande kritiken mot samarbetet inom
enskilt näringsliv kan tagas med visst jämnmod. Denna kritik är
knappast förestavad av omtanke om fri konkurrens såsom förutsättning för ett fritt näringsliv. Det är helt andra synpunkter,
som äro bestämmande för denna kritik. Desto mer angeläget är
det att bedöma detta samarbete ur samhällets och det enskilda
näringslivets egna synpunkter.
För att därvid anknyta till de begrepp, som tillmätas den största
betydelsen i den aktuella politiska och ekonomiska debatten, kan
det vara .lämpligt att granska samarbetet inom näringslivet med
261
·,
.’
’f
Karl Erik Gillberg
hänsyn till dess inverkan på friheten, inklusive friheten till konkurrens, tryggheten och effektiviteten, sådan som denna blir bestämmande för levnadsstandarden. Det bör beaktas, att dessa tre
olika utgångspunkter icke behöva leda till samstämmande resultat. Friheten och tryggheten gå icke alltid väl ihop. Ett större
mått av frihet kan innebära ett mindre mått av trygghet och vice
versa. Effektivitetssynpunkten kommer in som ett tredje begrepp,
som måste vägas mot de båda förstnämnda. Den inbördes avvägningen blir med nödvändighet subjektivt betonad.
För flertalet torde frihetssynpunkten komma i främsta rummet. Det kan därför vara lämpligt att först beröra de frågor, som
sammanhänga med samarbetets inverkan på friheten. Otvivelaktigt innefattar denna inverkan en begränsning av den enskilde
företagarens frihet. Han bindes genom sina överenskommelser
och av besluten i sina organisationer, även när han vid beslutens
fattande tillhört minoriteten. Men man får icke glömma, att hans
anslutning till överenskommelser och organisationer i regel är
frivillig och att han har möjlighet att i den ordning, som i varje
särskilt fall är bestämd, bringa sin medverkan- och därmed sin
bundenhet- att upphöra.
När det säges, att organisationsväsendet inom näringslivet inskränker friheten, är det heller icke nyssnämnda aspekt, som närmast åsyftas. Vad som i stället avses är, att samarbetet mellan
företagarna åstadkommer ett enhetligt uppträdande från deras
sida av sådan art, att den fria konkurrensen elimineras.
Vid ett bedömande av hållfastheten i detta påstående måste beaktas, att det även på de områden, där nyetableringskontroll, prisöverenskommelser eller annat samarbete av mer eller mindre konkurrensbegränsande art förekommer, i regel kvarstår utomordentligt viktiga konkurrensmoment. Nyetableringskontrollen inom exempelvis detaljhandeln med livsmedel åsyftar ingen begränsning
av konkurrensen ifråga om priser, varukvaliteter och service. Genom att tillkomsten av nya butiker i viss utsträckning hämmats,
har visserligen antalet inbördes konkurrerande affärsföretag blivit
mindre än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Men butikerna
ha blivit större och därigenom slagkraftigare. Det kan nämnas,
att ett avgörande inflytande inom denna nyetableringskontroll
tillkommer leverantörerna, som sakna varje intresse av att åstadkomma eller skydda sådana monopolbildningar inom detaljhandeln, som skulle omöjliggöra eller försvåra avsättningen av varor
eller fördyra distributionen. Även inom detaljhandeln är man
262
..
..i
Samarbetet inom näringslivet
på det klara med, att antalet nya affärer icke kan eller får begränsas så, att den köpande allmänheten skulle få anledning till
klagomål.
Vad de konkurrensbegränsande avtalen inom industrien angår,
bör först och främst anmärkas, att kartellavtalen oftast avse en
begränsad del av konkurrensfältet. Icke sällan åstadkommes genom dessa avtal en nyttig reglering av rabatter, konditioner och
andra försäljningsvillkor. Därigenom att karteller av detta slag
lämna konsumentpriserna fria, ledes konkurrensen in på sundare
och riktigare banor än vad fallet blir i en tävlan om att lämna
eller mottaga allt högre rabatter.
Mer diskutabla äro de egentliga priskartellerna, ibland förstärkta genom marknadsuppdelning eller liknande åtgärder. Det
är icke tu tal om, att det beträffande denna kartelltyp är nödvändigt att iakttaga särskilt stor försiktighet. Men även där karteller
av denna art existera, kvarstå i allmänhet konkurrensmoment av
betydande styrka. Ifråga om varukvalitet och service förblir konkurrensen oftast obunden. Prisöverenskommelserna medföra, att
denna konkurrens snarast tager sig hårdare uttryck än vad som
eljest skulle inträffa. En fara, som härigenom aktualiseras, är att
den service, som lämnas, överdrives och blir större än vad konsumenten i och för sig skulle vilja betala för.
Inom det moderna näringslivet förhåller det sig ofta så, att den
ena varan och dess tillverkare icke äro oberoende och opåverkade
av andra varor och deras tillverkare. Den konkurrens, som föranledes härav och som icke bringas att upphöra genom en branschbetonad prisöverenskommelse, blir särskilt intensiv därigenom att
det oavlåtligen konstrueras och tillverkas nya varuslag såsom
komplement till och ersättning för de gamla. Tack vare den enskilda företagsamheten sker en ständig utveckling, som ur här
angivna synpunkter kan åsättas den i liknande sammanhang använda rubriken: »Wissenschaft bricht Monopole».
I sin väsentliga utsträckning har frihetsmomentet sålunda bevarats. De privata konkurrensbegränsningarna skilja sig härigenom på ett avgörande sätt från de statliga monopolbildningarna,
som upprätthållas med väsentligt större stränghet och som endast
med svårighet kunna rubbas. Det är lätt att peka på karteller,
som upprättats, bestått under någon tid samt därefter försvunnit.
De statliga monopolen ha en helt annan stabilitet, som dock icke
härrör från någon inneboende styrka utan beror på de yttre maktfaktorer, under vilkas beskydd de stå. Däri ligger också den prin- 18- 48486 Svensk Tidskrift 1948 263
Karl Erik Gillberg
cipiella skillnaden mellan å ena sidan ett näringsliv, uppbyggt på
enskild företagsamhet och privat äganderätt, och å andra sidan ett
förstatligat eller i väsentliga stycken statskontrollerat näringsliv.
Där statsdriften går in, går friheten ut!
Trygghetssynpunkten.
I det allmänt samhällsekonomiska meningsutbytet spelar trygghetssynpunkten en högst betydande roll. Otvivelaktigt kan det
sägas, att samarbetet inom näringslivet främjar tryggheten –
icke endast för företagarna utan även för deras anställda. Många
gånger har samarbetet direkt föranletts av en strävan att uppnå
tryggare förhållanden än vad som eljest skulle bli fallet. De
investeringar, som erfordras vid igångsättandet av nya företag,
äro ofta av en betydande storleksordning. Det kan ibland vara en
förutsättning för dessa investeringar, att det är möjligt att åtminstone för någon tid undgå kortsiktiga konkurrensmetoder i
form av försäljning till underpriser. Sådana metoder få lätt en
destruktiv effekt.
Mot trygghetssynpunkten invändes ofta, att den icke förtjänar
respekt. Tryggheten verkar förslöande och förlamande på konkurrensviljan och konkurrenskraften. Har detta varit falleH
Det är säkert icke omöjligt, att beträffande en eller annan
bransch kunna peka på en åtminstone tidsbegränsad stagnation,
som till någon del varit att tillskriva ett alltför fast utbyggt samarbete. Dessbättre brukar dock syndens lön komma relativt snabbt.
I andra fall kan det anföras omständigheter, som närmast ådagalägga, att det organiserade samarbetet och den relativa, temporära trygghet, som därigenom skapats, utgjort den språngbräda,
som varit erforderlig för nya initiativ och nytt risktagande. I ett
av sina arbeten, »Capitalism, Socialism and Democracy», hävdar
den amerikanske nationalekonomen Schumpeter, att många konkurrensbegränsande åtgärder snarare främjat än hämmat näringslivets expansion. Detta är icke mer paradoxalt, anför Schumpeter,
än att säga, att man kan köra fortare med motorfordon än vad
som eljest skulle vara möjligt därför att de äro försedda med
bromsar! Liknelsen får gälla för vad den kan. Det kan i varje
fall icke påstås, att samarbetet haft en så uppbromsande inverkan,
att den ekonomiska utvecklingen därigenom stoppats upp. Hindren för den ekonomiska utvecklingen ha blivit alltmer koncentrerade till det politiska och icke minst utrikespolitiska planet.
264
Samarbetet inom näringslivet
Att det inom enskilt näringsliv icke finns någon allmän strävan
att försvåra användandet av nya tekniska och kommersiella metoder är tydligt. Fastmer är den intensitet, varmed enskilda företag, var för sig eller under samverkan med andra, bedriva forskningsarbete av olika slag ett belägg för, att trygghetssynpunkten,
sådan som den skulle kunna taga sig uttryck i skydd av redan bestående förhållanden, icke tillmätes större betydelse än vad den
är värd – ibland kanske icke ens så mycket. I detta forskningsarbete framträder den utvecklingsfrämjande konkurrensfaktor,
som alltjämt är levande inom enskilt näringsliv. De enskilda företagarna ha härvidlag gått i spetsen både genom sina egna åtgärder och genom att vara den pådrivande kraften till statlig medverkan beträffande – i synnerhet – den allmänna grundforskningen.
Avvägningen mellan frihet och trygghet ger ett klart utslag
till frihetens förmån. Inom det enskilda näringslivet bryta sig
nya uppfinningar, nya metoder och nya ideer oavlåtligen fram.
Var och en som icke låter blicken skymmas av ett inskränkt bedömande av förhållandena inom en viss bransch vid ett visst givet
tillfälle utan som gör rättvisa åt den dynamiska utveckling, som
präglat och fortfarande präglar det enskilda näringslivet, måste
vitsorda detta.
Samarbetets inverkan på effektiviteten inom näringslivet.
Vilken inverkan har då samarbetet inom näringslivet på effektiviteten och därmed på levnadsstandarden~ Denna bedömningsgrund kan förutsättas äga avgörande betydelse för många- i synnerhet för dem, som lättast förtrollas av den materialistiska historieuppfattningen.
Det finns organiserat samarbete inom näringslivet, som medför
minskad effektivitet. Dess bättre brukar samarbete av detta slag
icke bliva långvarigt. Det konkurrensmoment, som – alla överenskommelser och sammanslutningar till trots – fortbestår, bryter
mycket snart igenom fördämningarna, allra helst som de på frivillighetens grund uppbyggda organisationerna, tvärtemot vad
utomstående gärna inbilla sig, ofta endast med svårighet hållas
samman. De enskilda företagarna bilda ingen likartad skara, som
känner en oemotståndlig dragningskraft till sina konkurrenter. De
äro tvärtom utpräglade individualister, som helst gå sina egna
vägar.
265
Karl Erik Gillberg
Det är mycket lättare att peka på sådana fall, där samarbetet
lnom näringslivet främjat effektiviteten. På mycket betydande
områden är organiserat samarbete ett villkor för att uppnå de
fördelar, som äro förenade med stordrift inom både produktion
och distribution. Detta är en av orsakerna till, att samarbetssträ-
vandena i så betydande omfattning vunnit anklang bland mindre
och medelstora företagare. För dessa är samarbetet ett alldeles
nödvändigt medel för att bevara jämvikten i förhållaride till konkurrerande storföretag. Denna jämvikt är i sin tur en av förutsättningarna för den differentiering av näringslivet i större och
mindre företag, som förlänar detta ett ökat mått av elasticitet. Det
är ur allmän samhällssynpunkt viktigt att bevara de värdefulla
befolkningsgrupper, som de mindre och medelstora företagarna
inom exempelvis handel och hantverk utgöra. Även detta är ett
skäl att bevara det samarbete, som förekommer inom dessa delar
av näringslivet.
Det har nyligen framhållits, att icke mindre än hälften av vårt
lands nuvarande industriella kapacitet uppbyggts under de båda
senaste årtiondena. Det är under denna tidrymd, som samarbetet
inom näringslivet framförallt utvecklats. Utan att draga alltför
långtgående slutsatser av denna parallellitet, torde det vara berättigat att åberopa denna såsom stöd för den uppfattningen, att
samarbetet i varje fall icke omöjliggjort utan av allt att döma
medverkat till en utomordentligt gynnsam förbättring av den
svenska industriens produktionsförmåga och möjligheter att bidraga till den ökning av levnadsstandarden, som faktiskt ägt rum.
-Bl. a. har kommunikationsväsendets utveckling både underlättat och stimulerat samarbetet mellan olika företag inom en och
samma bransch. Det har härigenom blivit möjligt att på ett bättre
sätt än vad som eljest skulle kunnat ske tillvarataga de kostnadsbesparingar, som de förbättrade kommunikationerna kunna medföra. Även i tekniska frågor sker mycket ofta en samverkan, som
är i hög grad effektivitetsfrämjande.- Att den storartade utvecklingen av jordbruksnäringarna icke oväsentligt främjats av de på
detta område verksamma, i regel mycket hårt hopfogade sammanslutningarna torde vara obestridligt. Både produktionen och distributionen ha härigenom effektiviserats.
Den svenska krishushållning, som byggdes upp under det andra
världskriget, baserades i utomordentligt stor utsträckning på det
frivilliga organisationsväsendet inom näringslivet. Det är en allmänt omfattad åsikt, att de ekonomiska och näringspolitiska svå-
266
..:”
Samarbetet inom näringslivet
righeterna under kriget lättare kunde övervinnas tack vare detta
förhållande. Hur skulle livsmedelsförsörjningen ha fungerat utan
aktiv medverkan från jordbrukets föreningsrörelse~ stabiliteten
på arbetsmarknaden befordrades av de där verksamma organisationerna. Importen skedde till väsentlig del genom redan förefintliga eller för detta ändamål upprättade privata sammanslutningar
i samarbete med vederbörande myndigheter. Industriens råvaruförsörjning och inriktningen av produktionen försiggick likaledes
under intim samverkan mellan näringslivet, i allmänhet företrätt
av sina organisationer, och vederbörande statliga organ. Att prisutvecklingen under krisåren förblev relativt godartad, berodde
icke endast på Statens Priskontrollnämnd utan även på det stöd,
som lämnades av näringsorganisationerna och deras företrädare.
Till dem som ibland ge uttryck åt den uppfattningen, att näringslivet genom sina organisationer breddar vägen för anhängarna av
statsingripanden och socialiseringsåtgärder, kan det finnas anledning att ställa frågan: Har icke det förhållandet, att många åtgärder, som kunde ha föranlett statsingripanden, i stället vidtagits
inom ramen för samarbetet inom det enskilda näringslivet, bidragit till att bevara en större sektor för den enskilda företagsamheten än vad som eljest varit möjligU
När statsmakterna under den senaste tiden i successivt större
utsträckning gått ifrån den samverkan med näringslivets organisationer, som upprätthölls under krigsåren, och de statliga åtgärderna i samband härmed tenderat att bli självändamål, har det
också visat sig, att resultatet blivit väsentligt sämre.
I det på hösten 1945 av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering avgivna betänkandet angående övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet underströks, »att
förekomsten av organiserad samverkan mellan företag eller av
företag med monopolistisk ställning på marknaden icke i och för
sig är en anledning till ingrepp från samhällets sida. Tvärtom
kan en samverkan eller sammanslagning av smärre företag till
större enheter i vissa fall vara en förutsättning för en rationalisering av produktion och distribution.» Även i den ovan citerade,
av statssekreterare Sterner utgivna skriften medges, att det inom
näringslivet förekommer ett samarbete, stundom även i kartellform, »som väsentligen åsyftar en förbättrad arbetsfördelning och
rationalisering». Författaren konstaterar, att det i många fall
skulle behövas »ett ännu mer intensivt och planmässigt samarbete av denna positiva karaktär».
267
~·
•f _….-::·
Karl Erik Gillberg
Några slutsatser.
Den skiljelinje, som vid ett realistiskt bedömande av samarbetet
inom näringslivet måste dragas, går icke mellan samarbete och
icke-samarbete utan mellan samhällsnyttigt och effektivitetsfrämjande samarbete å den ena sidan och skadligt och utvecklingshämmande å den andra sidan. Den outrerade ekonomiska liberalismen
saknar visserligen icke förespråkare inom näringslivet. Det finns
åtskilliga i teorien principfasta kritici, som fördöma varje form
av samarbete. En förmildrande omständighet är dock, att dessa
kritici ofta själva deltaga i överenskommelser och sammanslutningar inom sådana områden, där deras egna intressen äro berörda. Det må i anslutning härtill nämnas, att socialdemokratiska
och liberala tidningar, som i hårda ordalag fördöma truster och
karteller, i sin egenskap av ekonomiska företag medverka i utpräglat monopolistiska anordningar. Uppenbarligen fordras, att
den enskilde företagaren skall uppträda såsom dessa tidningar
lära men icke såsom de leva!
Den värdering av samarbetet, som bör ske från fall till fall och
utan doktrinära förkastelsedomar, förutsätter ökad kännedom om
organisationsväsendet inom näringslivet. En relativt utförlig inventering beträffande detta företogs för ett tiotal år sedan av
1936 års näringsorganisationssakkunniga. Inventeringen fullföljdes av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. Tack
vare den sedan den l augusti 1946 gällande lagen om övervakning
av konkurrensbegränsning inom näringslivet vinnes den successivt
ökade insyn, som är den första förutsättningen för ett ställningstagande till de konkreta samarbetsåtgärderna. I de meddelanden,
som utges av Kommerskollegii Monopolutredningsbyrå, har redan
ett stort antal sammanslutningar och överenskommelser blivit belysta. Efter hand kommer denna materialsamling att bli alltmer
fullständig.
Det måste dock framhållas, att de i kartellregistret intagna redogörelserna icke utmynna i något ställningstagande. I praktiken
är det också omöjligt att på basis av enbart detta material verkställa en definitiv värdering av de olika samarbetsåtgärderna.
Härför erfordras icke endast kännedom om sammanslutningarnas
verksamhet och avtalens innehåll utan även om verkningarna.
Därvid gäller otvivelaktigt vad även statssekreterare Sterner
framhållit i sin förut omnämnda skrift, nämligen, att avtal, som
förefalla att vara mycket komplicerade, kunna ha en förhållande~
268
..-.
–
Samarbetet inom näringslivet
vis begränsad betydelse, medan däremot enklare och till synes
mindre ingripande överenskommelser kunna vara skadliga.
Det finns anledning att ställa den frågan, om och i vilken utsträckning som åtgärder erfordras och kunna vidtagas för att
skapa ytterligare garantier för att samarbetet inom näringslivet
icke missbrukas till förfång för konsumenter och samhälle. Denna
frågeställning är ofrånkomlig bl. a. därför att en förutsättning för
att kunna upprätthålla detta samarbete och utnyttja de med detta
i olika hänseenden förenade fördelarna är att samarbetstanken
som sådan icke råkar i vanrykte genom uppenbara missbruk. De
önskvärda åtgärderna måste tjäna det dubbla syftet att ge samarbetet en så utpräglad samhällsgagnelig inriktning som möjligt
och att öka dess goodwill överhuvudtaget.
Det bör övervägas, om det icke är lämpligt att inom näringslivet
självt, enkannerligen inom industrien, upprätta ett auktoritativt
organ med uppgift att med största möjliga objektivitet verkställa
utredningar beträffande sådana sammanslutningar och överenskommelser, som kunna befaras ha icke önskvärda verkningar av
ekonomisk eller social natur. Å ven om ett sådant organ icke skulle
kunna tillerkännas beslutande befogenheter, skulle dess uttalanden
få en vägledande och många gånger normerande effekt. Icke minst
skulle det vara värdefullt, att sådana samarbetsåtgärder, som
orättvist och i agitatoriska syften misstänkliggöras, på detta sätt
kunde bli utredda och bedömda. Den självdisciplin, som skapats
på andra områden av näringslivet, kan tjäna såsom belägg för de
resultat, som på detta sätt kunna uppnås. Det skall dock icke döljas, att den här föreslagna anordningen är mycket svår att utforma och bringa i funktion. Men så viktigt som det är, att de
enskilda företagarna bevara friheten till samarbete, så viktigt är
det också att sörja för, att denna frihet icke äventyras.
Det är därmed icke sagt, att organisationsväsendet inom nä-
ringslivet skulle bli dess ensak. Tvärtom. Under alla förhållanden måste man räkna med, att statsmakten och konsumentsammanslutningar av skilda slag med ökad uppmärksamhet följa utvecklingen på detta område. I sista hand blir avvägningen mellan
det statliga inflytandet och organisationernas rörelsefrihet beroende av de politiska maktfaktorerna och deras inbördes relationer.
Men även detta talar för, att det från det fria näringslivets sida
vidtages den förstärkningen av dess positioner, som ökade garantier mot missbruk av samarbetstanken innebära.
269