Dagens frågor
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Tryckfriheten -vad Konstitutionsutskottets utlåtande om förslaget
striden gällde. till ny tryckfrihetsförordning framkallade en
storm särskilt i folkpartipressen. I och för sig var det naturligt, att
sakliga meningsskiljaktigheter skulle uppstå – redan den omständigheten att 21 reservationer och l »särskilt yttrande» voro bifogade
utlåtandet visade hur starkt meningarna brutit sig redan inom utskottet. Men pressdiskussionen gick vida längre. Det talades om
»skandal», och vissa medlemmar av utskottet utpekades såsom fiender
till pressfrihet och veritabla mörkmän. Någon vilja till objektiv diskussion av majoritetens – eller rättare sagt den i olika frågor skiftande majoritetens – förslag kom inte till synes. Den stora allmänheten kunde aldrig få klarhet om varom striden egentligen stod och
vilka motiv som lågo bakom utskottets ändringar av propositionen.
Det kan därför vara på sin plats att här nedan lämna en summarisk
översikt över de olika förslagen i de två huvudpunkter, kring vilka
striden stod.
Det första stridsämnet var juryn. För närvarande tillsättes juryn
dels genom utlottning av personer, som domstolen för fyra år uppfört på en jurymannalista (i Stockholm 80 och vid övriga behöriga
rådhusrätter 40 personer), dels genom parternas rätt att tillsätta och
utesluta jurymän; från jurymannalistan utlottas för vart mål 7 personer, och parterna ha rätt att insätta 3 var, varjämte varje part får
utesluta en person från jurymannalistan och en bland motpartens
juryledamöter. I sitt färdiga skick består följaktligen juryn nu av
5 + 2 + 2 personer. Regeringen föreslog i anslutning till den Gärdeska
kommitten, att juryn skulle utväljas bland 24 av landsting och de
större städerna valda, för »omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet» kända medborgare, representerande »skilda samhällsgrupper och olika delar av länet»; av dessa skulle 8 vara eller ha varit
nämndemän. Parterna, som inte längre finge rätt att tillsätta jurymän, gåvos rätt att utesluta var för sig 4 juryledamöter, därav en
bland dem som valts inom nämndemansgruppen. Bland de återstå-
ende 16 ledamöterna skulle 7 utlottas på så sätt, att av juryns 9 ledamöter 3 från nämndemansgruppen kvarstode. Konstitutionsutskottets majoritet föreslog, att juryn skulle vara »fast»; juryn skulle
väljas direkt av landsting och större städer på samma sätt som enligt
regeringsförslaget men valet skulle begränsas till 9 personer jämte
suppleanter för dessa. Utöver regeringsförslagets kvalifikationer
tillade utskottet, att även »olika meningsriktningar» skulle företrädas.
En majoritet inom utskottet ändrade föreskriften om 6/u majoritet i juryn för fällande beslut till enkel majoritet; dess motiv var,
att såväl regeringsförslaget som utskottets utlätande infört rätten för
299
…- ~.
Dagens frågor
domstolarna, inklusive hovrätten och högsta domstolen, att mildra
juryns utslag eller frikänna där juryn fällt; den åtalade parten hade,
menade man, härigenom fått en vida gynnsammare rättsställning än
nu, något som särskilt i ärekränkningsmål kunde innebära, att kä-
randeparten bleve försatt i en alltför svag position. Några utskottsledamöter, däribland undertecknad, yrkade dock att regeln om kvalificerad majoritet för fällande jurybeslut ej skulle frångås.
Det är väl bekant, att de sakkunnigas utformning av juryn utgjorde
en produkt av kompromiss mellan starkt divergerande meningar. Så-
lunda torde bland dem ha funnits både anhängare av den nuvarande,
år 1937 införda juryn, och motståndare till jurysystemet överhuvudtaget. Enligt utskottets mening hade de sakkunniga givit svarandeparten en alltför svag ställning. Utskottet ville inte gå så långt, att
parterna åter skulle få rätt att insätta egna jurymän, eftersom detta
kunde äventyra juryns objektivitet. Men utskottsmajoriteten menade,
att parternas uteslutningsrätt skulle gå ut över de ledamöter av
juryn, som kunde tänkas stå svaranden mer eller mindre nära. Med
hänsyn till kärandens rätt att utesluta fyra personer och lottens verkningar kunde man nämligen räkna med, att de jurymän, som stodo
svaranden mer eller mindre nära, alltid skulle antingen helt ställas
utanför eller också starkt reduceras i antal. För svaranden vore detta
en större förlust än hans egen rätt att utesluta fyra andra vore en
fördel för honom. Genom att landsting och stadsfullmäktige gjordes
till väljande organ måste man dessutom utgå ifrån, att juryvalen
åtminstone till övervägande del precis som alla andra kommunala
val finge en politisk betoning. Juryn skulle följaktligen allt efter
målens karaktär få en av parterna genom dessas uteslutningsrätt
bestämd, växlande partipolitisk sammansättning, något som knappast
kunde vara till fromma för jurysystemets auktoritet. Utskottet drog
härav den slutsatsen, att det vore rationellare att juryn finge en av
parterna inte påverkbar fast sammansättning, utan att lekmannaelementet därför gavs samma ställning som nämnden i härads- eller
rådsturätter. Genom tillskjutande av uttrycket »olika meningsriktningar» ville utskottet förebygga, att en majoritet utnyttjade sin
maktställning till att ensidigt välja en jury efter sitt politiska sinne.
Samtidigt tog utskottet avstånd från presidenten Lindhagens centrala tryckfrihetsdomstol, varom motion väckts av hr Wistrand och
vilken tanke i utskottet understöddes av hr Herlitz. Utskottet hävdade, att ett centralt avgörande av alla tryckfrihetsmål och särskilt
då ärekränkningsmål knappast vore lämpligt; vidare ginge härigenom prövningen i olika instanser förlorad, och ytterligare kunde
det tänkas, att en central domstol med lekmannarepresentanter i ett
kritiskt läge bleve mera känslig för påtryckningar ovanifrån än lokala jurykollegier och de ordinarie domstolarna. Dessa nackdelar
ansåg utskottet överväga den i och för sig obestridda vinsten av enhetlig behandling av tryckfrihetsmål, vartill presidenten Lindhagens
uppslag syftade.
Det kan givetvis ställas under saklig diskussion, om den av utskottet konstruerade juryn i alla hänseenden skulle ha kunnat till- 800
Dagens frågor
godose de önskemål, som förslagsställarna uppställt. Intet av de tre
jurysystem, som voro aktuella, går fritt från befogade invändningar.
Det är möjligt, att den politiska accenten skulle i den fasta juryn
ha blivit för stark. Men den av riksdagen till sist godkända juryn,
d. v. s. den av de sakkunniga och regeringen föreslagna, kan i lika
hög grad komma att visa sig lida av denna politiska defekt; själva
iden med juryval genom politiska instanser härstammar nämligen
inte från konstitutionsutskottet utan från de sakkunniga och regeringen, och intet hindrar att de kommunala församlingarna vid sina
val så ensidigt tillgodose majoritetens partipolitiska intressen, att
både parternas uteslutningsrätt och lottningen göras illusoriska.
Kvar står i vart fall, att konstitutionsutskottet i sin kritik av den
föreslagna juryn utgick från tryckfrihetsintresset, när det gjorde
gällande att den åtalade parten fått en svagare ställning än skäligt.
Därest utskottsförslaget kombinerats med regeln om kvalificerad majoritet, är det svårt att förstå att parten normalt skulle ha erhållit
en ogynnsammare rättsställning. Därmed förfaller också det mesta
i kritiken av utskottsförslaget, i den mån denna gått ut på att hävda
att tryckfriheten skulle ha bragts i fara.
Det andra stridsämnet rörde frågan om vissa inskränkningar av
tryckfriheten under krig eller vid krigsfara. Utgångsläget var följande: Aren 1941–45 hade genom ett tillägg till tryckfrihetsförordningen och en med stöd därav stiftad censurlag regeringen haft rätt
att vid krigsfara införa censur och därjämte under krig indraga
skrifter. När tryckfrihetskommitten 1945 tillsattes, utfärdade justitieministern såsom direktiv, att frågan om reglering av tryckfriheten
under krig eller krigsfara skulle särskilt uppmärksammas. De sakkunniga funno emellertid inga särbestämmelser behövliga. Regeringens proposition i år upptog emellertid en rätt för Kungl. Maj :t
att under krig tillgripa utgivningsförbud mot periodiska skrifter,
som gjort sig skyldiga till vissa bestämda tryckfrihetsbrott. Konstitutionsutskottets majoritet utvidgade denna rätt att även avse
krigsfara, men uppställde samtidigt som villkor för att Kungl. Maj:t
skulle få tillgripa denna rätt, att riksdagen vid krigsfara i förväg
med 3/4 majoritet i vardera kammaren lämnar sitt medgivande härtill och att under krig riksdagen antingen på samma sätt i förväg
skulle lämna ett liknande medgivande eller också efter viss tid (senast en månad) godkänner regeringens beslut att ha satt bestämmelsen om utgivningsförbud i kraft.
Från skilda håll i pressen ville man likställa utskottsförslaget med
ett återinförande av den gamla förhatliga indragningsmakten från
Karl Johans dagar. Och likaså ansåg man, att utskottsförslaget var
en gengångare från censurlagens tid och en legalisering av den restriktiva presspolitik, som samlingsregeringen förde särskilt under de
första krigsåren. Hur orimliga dessa generella påståenden voro,
framgår med all tydlighet av några jämförelser mellan utskottets
påbyggnad av regeringsförslaget å ena sidan och indragningsmakten
samt censurlagen å den andra.
301
Dagens frågor
I anslutning till regeringsförslaget hade utskottet byggt upp en
serie av garantier mot missbruk av ett utgivningsförbud.
För det första: Riksdagen skulle på angivet sätt med 3/4 majoritet
lämna sitt medgivande till bestämmelsernas tillämpning. Det kan
inte gärna invändas, att denna regel endast har skenbart värde. Under det andra värIdskriget var det aldrig möjligt trots samlingsregeringen och dess breda parlamentariska underlag och trots det enorma
trycket utifrån att åstadkomma den önskade kvalificerade majoriteten, så länge Sverige ännu inte indragits i krig. Särskilt om oppositionspartier finnas i en liknande ny situation, är det föga antagligt,
att den erforderliga kvalificerade majoriteten skall kunna förvärvas,
såframt inte ett exceptionellt hot från femte kolonnpartier är för
handen.
För det andra: Utgivningsförbud skulle inte få tillgripas utan att
vederbörande tidning dessförinnan begått ett visst flagrant brott,
nämligen högförräderi, uppror, krigsförräderi eller spionage. De
ifrågavarande momenten i den nya tryckfrihetsförordningen (7 kap.
4 ~) ha följande lydelse:
l. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall
med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt
bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av
sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten
skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;
försök eller förberedelse till sådant högförräderi;
2. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller
beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall så-
lunda framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för
uppsåtets förverkligande;
försök eller förberedelse till sådant uppror;
3. krigsförräderi, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i
lag meddelade bestämmelser om krigsförräderi äga tillämpning, nå-
gon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden
stats krigsmakt till modlöshet eller myteri eller genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret
kan avsevärt försvåras eller begår annan dylik förrädisk gärning som
är till avsevärt men för försvaret eller för motståndsverksamhet inom
ockuperad del av riket;
försök eller förberedelse till sådant krigsförräderi.
Härutöver skulle utgivningsförbud kunna tillgripas, om »genom
tryckt skrift offentliggöras uppgifter rörande förhållanden, vilkas
röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet, vare sig
de härröra från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt»
(7 kap. 5 ~ andra stycket).
För det tredje: Utgivningsförbud skulle kunna beslutas dels provisoriskt av regeringen, dels av domstol. Ett provisoriskt regeringsbeslut om indragning av viss periodisk skrift måste inom åtta dagar
302
…
—
Dagens frågor
ha överlämnats till domstol för prövning. Förutsättningen för utgivningsförbud var sålunda, att jury och domstol i varje särskilt fall
skulle lämna sitt medgivande därtill. Regeringen kunde med andra
ord blott vidtaga en interimistisk åtgärd, och dess ingripande kunde
ogillas och upphävas. Härvid hade juryn veto; om juryn friade utgivaren förföll varje möjlighet till att utgivningsförbud skulle kunnfl,
ådömas eller att ett provisoriskt regeringsbeslut om utgivningsförbud
skulle kunna upprätthållas. Och skulle juryn fälla, så stod det underdomstolen, hovrätten eller högsta domstolen öppet att helt frikänna
eller att vägra låta straffet få formen av utgivningförbud.
Mot dessa fyra garantier – 3/4 majoritet i bägge kamrarna, vissa
flagranta brott, juryprövning och domstolsprövning – skall man
ställa den gamla indragningsmakten och censurlagen. I 1812 års tryckfrihetsförordning hette det (4 ~ 8 mom.): »Anser hovkanslern ett Dagblad eller Periodisk skrift vådlig för allmän säkerhet eller utan skäl
och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig
egenskap, må han äga att …. genast låta inställa Dagbladets eller
Periodiska skriftens vidare utgivande.» Vidare föreskrevs, att justitiekanslern skulle höras och att beslut sedermera skulle fattas i
statsrådet, »huruvida den inställda skriftens fortsättning må vidare
tillåtas». Systemet byggde alltså på ett rent godtyckligt politiskt
förfarande utan varje prövning genom riksdagen eller jury och domstol. Och går man till 1941 års censurlag, så heter det där i 2 ~: »Konungen äger, då det nödvändiggöres av hänsyn till rikets farliga
belägenhet, att i fråga om tryckta skrifter meddela stadgande om
förhandsgranskning, i den omfattning så prövas erforderlig, för att
förebygga att i sådan skrift offentliggöras meddelanden, vilka äro
ägnade att undergräva krigslydnaden, försvåra militära företag eller
eljest försämra krigsmaktens ställning eller försvaga rikets försvarskraft eller att störa rikets fredliga förhållande till främmande makt
eller vilka åsyfta att förbereda rikets omstörtande med våldsamma
medel eller med hjälp av främmande makt eller äro ägnade att allvarligt störa ordningen inom landet»; och i fortsättningen sägs det
att indragning av skrift skall kunna ske under krig, sedan chefen för
justitiedepartementet först tilldelat »varning med tillkännangivande
att skriftens innehåll givit anledning överväga dylikt samt jämväl
därefter i skriften offentliggjorts meddelanden av sådan beskaffenhet, som i 2 ~ sägs». Alltså: enligt censurlagen skulle censur utan
att brott förelegat ha kunnat generellt införas vid krigsfara och i
krig även utgivningsförbud, i senare fallet visserligen efter varning
men utan att förbudet knöts till något visst bestämt brott och utan
att jury eller domstol efteråt kunde pröva lagligheten av regeringens
administrativa ingripande. Den enda garantien då var föreskriften
om 3/4-majoritet i riksdagen, varvid regeringen dock även vid krigsfara kunde sätta lagen i kraft på eget bevåg och först i efterhand
inhämta riksdagens godkännande.
Redan dessa jämförelser visa att det knappast ens finns ett släkttycke mellan utskottets starkt restriktiva utgivningsförbud å ena sidan och indragningsmakten eller censurlagen å den andra. Mest mar- 303
.’
’ ..~ .:
Dagens frågor
kant blir dock skillnaden, om man ser på brottskatalogen. Den nu
gällande tryckfrihetsförordningen talar i 3 § 9 mom. om »missförstånd med främmande makt», likaså i 5 § 13 mom., och befullmäktigar
regeringen med anledning härav antingen till konfiskation utan rättegång eller till sekvester – en rätt vilken som bekant synnerligen
livligt tillvaratogs av samlingsregeringen mot G. H. T., Arbetaren,
Trots Allt, Nordens Frihet etc. I censurlagen talades även, som nyss
nämnts, om ingripanden mot uttalanden ägnade att »störa rikets förhållande till främmande makt». Såväl regeringens som utskottets
förslag uteslöto däremot möjligheten att basera ett utgivningsförbud
på dylika tidningsuttalanden om främmande makt. Inte heller skulle
det ha funnits någon möjlighet till liknande inskridande mot tidningar, som uppmanat till motstånd mot en befarad angripare eller
som lämnat skildringar av förhållandena i främmande land; indragningar liknande de, som företogos mot de tidningar vilka publicerade
redogörelser för förhållandena i Grinifängelset, skulle sålunda inte
vara tänkbara. Den enda kautschukbestämmelsen hänför sig blott
till uttrycket om spridandet av »modlöshet» bland krigsfolk, men
denna regel har avseende blott på det fall, »då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om krigsförräderi äga tillämpning»,
och den har f. ö. hämtats från strafflagen. I själva verket torde intet
av de ingripanden, som på administrativ väg gjordes mot nämnda
eller andra tidningar under det andra världskriget, med någon laglig
grund ha kunnat företagas med stöd av utskottets förslag. Det är
också omöjligt att hävda att en främmande makt med hänvisning till
tryckfrihetsförordningen skulle ha kunnat pressa regeringen till ingripanden, förutsatt att riksdagen skulle ha medgivit att utgivningsförbudet skulle få tillämpas. Ty man kan inte i de angivna brotten
hitta något, som en främmande makt skulle kunna ta till intäkt för
en påtryckning mot regeringen. I själva verket kan utskottets förslag
inte liknas vare sig vid indragningsmakten eller censurlagen. Dess
räckvidd begränsades till att utgivningsförbudet i ett exceptionellt
läge gjordes till ett kvalificerat straff för ett kvalificerat brott.
Att utskottet – utan att i och för sig finna utgivningsförbudet
alltigenom tillfredsställande – likväl accepterade detta och under
skärpning av villkoren utvidgade det berodde främst på fruktan för
att femtekolonnpartier i ett läge av överhängande krigsfara kunde
driva en direkt landskadlig politik (t. ex. uppmana till mobiliseringsstrejk eller annan ohörsamhet) utan att myndigheterna ägde någon
laglig möjlighet att förebygga denna trafik och dess kanske obotliga
landsskadliga verkningar. Med vår nuvarande kännedom om mullvadspartier i utländsk lakejtjänst kan ingen vifta bort denna fara.
I jämförelse med den lag om upplösning av statsfientliga partier,
som alla grupper utom kommunisterna år efter år röstade för under
kriget och som saknade alla motsvarande garantier för rättslig prövning, måste utskottets förslag te sig föga omfattande.
Därjämte vägleddes utskottet av önskan att hellre reglera dessa
komplicerade tryckfrihetsproblem i fredstid under inskrivande av
alla nödiga garantier än att i ett krigsläge improvisera, varvid risk
304
…
Dagens frågor
förelåg för en upprepning av samma systemlösa och godtyckliga
ingripanden som under åren 1939-1943. I detta hänseende kunde utskottet anknyta till tankegången i den tryckfrihetsmotion, som hrr
Gärde, Knut Petersson, Ohlin, Elon Andersson, Holmbäck m. fl. å
folkpartiets vägnar väckte vid 1944 års riksdag. Det hette i denna
bl. a.: »I händelse av krig torde behovet av ökad rörelsefrihet göra
sig gällande på många områden av det konstitutionella livet. En anordning, som inskränker sig till möjligheten att med riksdagens godkännande ställa tidningspressen under en viss statskontroll, innebär
ingalunda någon fullständig lösning av den konstitutionella beredskapens problem. Härför skulle erfordras en nyckel till grundlagarnas
säkerhetslås, en anordning som gör det möjligt att under vissa noggrant angivna förutsättningar och i betryggande former genomföra
en snabb, till krigstiden begränsad ändring av de där nedlagda författningsbestämmelserna.» Visserligen talar denna folkpartimotion
egentligen blott om krig, men problemställningen kan vara lika viktig vid överhängande krigsfara.
Självfallet kan varje dylik inskränkning av tryckfriheten, hur
kringgärdad den än är med garantier, föranleda missbruk i en framtid, om vars politiska förhållanden ingen nu äger någon kännedom.
Denna farhåga blev för många utslagsgivande. Vilket motiv som
bör ges prioritetsrätt är en omdömesfråga. Härom kan ett nytt folkparticitat anföras, nämligen efter debatten av hr Manne Ståhl i
Karlstads-Tidningen. Denne, som i andrakammardebatten starkt
kritiserade både utskottets jury och utvidgning av utgivningsförbudet till krigsfaran, konstaterade i sin tidning först, att den nya
tryckfrihetsförordningen sannolikt är »den mest liberala i världen».
»Den främsta vinsten är, att varje som helst möjlighet till sådan
godtycklig konfiskation i administrativ ordning, som tillämpades under kriget, nu är borta.» Om utskottsmajoriteten och dess tillskyndare
yttrar han, att man inte bör glömma att även de i sitt arbete »eftersträvade en ordning, där ett sådant administrativt och godtyckligt
ingripande skulle omöjliggöras». »Även den, som ogillar deras utformning av både ’krigsfaran’ och juryn, måste i rättvisans namn
erkänna att de vägletts av en strävan att genom grundlag binda ingripandena mot tryckfriheten till ett domstolsförfarande i stället för
administrativa bedömningar och till klart definierade fall i stället
för godtyckligt i orden ’missförstånd med främmande makt’. Även
de har alltså eftersträvat att ge tryckfriheten en skyddad och garanterad ställning.» Och det må tilläggas, att en mängd defaitister under kriget nu med stora fraser slöto upp på »frihetens» sida, bredvid
dem som redan då principiellt vände sig mot tryckfrihetsinskränkningarna.
Det bör till sist för fullständig belysning nämnas, att utskottet
aldrig förordat censur, trots att Journalistföreningen i sitt yttrande
ifrågasatt dylik i krig. Vidare strök riksdagens majoritet, när den
stannade för utgivningsförbud blott under krig, det av utskottet uppställda kravet på riksdagens godkännande med 3/4 majoritet. Likaså
strök den socialdemokratiska majoriteten den deklarativa bestämmel- 305
Dagens frågor
sen om förbud för enskilda att på grund av tryckt skrifts innehåll
hindra skrifts tryckning eller spridning – utskottet hade från sakkunnigeförslaget återinfört den. Vidare visade sig samma majoritet
vid voteringarna mycket ogin mot utskottets ändringar i tryckfrihetsvänlig riktning dels rörande departementschefs rätt att vägra utlämna allmänna handlingar och dels rörande förbudet för ämbetsmän
m. fl. att i vissa fall lämna upplysningar till pressen. Alla dessa
ändringar från utskottets majoritet, vilka nu mötte så starkt motstånd, bekräfta att denna majoritet inte med någon objektiv rätt kan
stämplas som tryckfrihetsfientlig.
Elis Håstad.
Släkt- Den lika arvsrätten har på en del håll – bl. a. av Nils Wohgårdar. lin – karakteriserats som olycklig för svensk jordbruksbefolkning, i det att den vid förekomsten av flera arvtagare orsakat
så små arvslotter, att ingen bland arvingarna erhållit tillräckligt för
att kunna lösa ut syskonen och överta fädernegården. Härigenom
tvingades mången, som önskat ägna sig åt jordbruk, att överge torvan
och söka annan sysselsättning. Gamla jordbrukarsläkter nödgades
lämna fädernegårdar och bondeklassen försvagades.
Det må ligga en viss sanning i detta påpekande. Verkningarna få
dock ej överdrivas! I mycket stor utsträckning ha arvlåtarna ofta
med övriga arvtagares goda minne, eller åtminstone utan deras starkare missnöje, ekonomiskt gynnat den bland barnen som övertagit
gården. Detta har i regel skett redan under arvlåtarnas livstid,
stundom innan dessa varit ålderstigna men vid den tidpunkt, då nå-
gon bland barnen varit sinnad att »bilda hjonelag» och behövt trygga
familjeförsörjningen. De äldre gingo då mer eller mindre fullständigt i »undantag» och läto son eller dotter, som ingick gifte, på rimliga villkor överta gården. Det var snarare regel än undantag. Vanligen bekom denne härigenom värdemässigt en avsevärt större arvslott än övriga syskon. Så långt jag kunnat följa företeelsen gavs
härvid i regel icke någon särskild företrädesrätt för manliga
arvingar. Nästan lika ofta var det en dotter och svärson som övertog gården; en son eller söner kunde genom ingifte i annan gård
skaffa sig eget hemman.
Å ven under det tidsskede, då kvinna blott ärvde hälften mot man,
synes kvinnor ej sällan favoriserats när gården skulle gå i arv.
Innehavet av jordbruksgårdar har dock starkt växlat, och antalet
»släktgårdar» är nu relativt ringa. I ett nyligen på L. T:s förlag utkommet förnämligt utstyrt arbete, betitlat A n o r o c h m i n n e n,
redogör agronom Sigurd Örjansgård för ett antal prominenta släktgårdar, utvalda från alla delar av vårt land. Han har dock uteslutande hållit sig till självständiga bondgårdar, vartill nog funnits
skäl – men det må dock i detta sammanhang erinras, att under
gods och fideikommiss funnits och alltjämt finnas talrika gårdar
och torp, som generation efter generation innehafts av samma släkt.
Mig veterligen saknas statistiskt underlag för en jämförelse, men jag
är snarast böjd för att bedöma antalet släktinnehav som procentuellt
306
..
Dagens frågor
större beträffande arrendeställen. Själv stammar jag från en fideikommissegendom, där mina förfäder i vart fall sedan i början av
sextonhundratalet, sannolikt än längre, innehaft ett torp, som fortfarande ehuru friköpt är kvar i släkten. Samma var förhållandet
med de flesta övriga gårdar och torp under fideikommisset: Därvid
gick emellertid innehavet nästan lika ofta över på kvinno- som manssidan. Till detta släktinnehav har utan tvivel bidragit, att det krävs
mindre kapital för att överta ett arrendeställe, varför utlösningen av
övriga arvingar varit mindre penningkrävande än vid äganderätt.
Örjansgård begränsar sig icke till enbart gårds- och ägarebeskrivning utan ger därjämte gårdshistoria och glimtar ur gammal sed och
allmogekultur. Påfallande är emellertid i vilken ringa utsträckning
äldre bebyggelse finnes bevarad på bondehemman, väl till stor del
beroende på att husen varit uppförda av mindre hållbart material
– trä – men kanske mest därpå, att äldre byggnader varit så små
och opraktiska att de icke kunnat tillfredsställa en nyare tids anspråk
och behov. Detta gäller icke blott ekonomibyggnaderna utan även
bostadshusen, vilka voro disponerade på ett sätt, som knappast lät
förena sig med en ny tids krav.
Åttiotalets förskingrande och antikvitetssamlandet under nuvarande sekel har däremot ej förmått att helt skingra tillgången på
släktklenoder. Örjansgårds bok ger många glimtar och bilder av
bevarade värdefulla möbler och husgeråd. Ej minst ger den belägg
för, att vi ha en duglig, framsynt och i bästa mening jordbunden
bondestam, en nationell tillgång av stora mått.
Karl lr!agnusson i Skövde.
Rhenlandskrisen 7 mars 1936 ”Winston Churchill tillfrågades en gång,
– Europas ödestimma. medan han var sysselsatt med att författa sina snart utkommande memoarer från andra världskriget,
vilket namn man borde ge detta krig. Hans svar lydde: »Det onödiga
kriget.» Härmed menade han, att kriget kunde ha undvikits, om västmakterna i tid ingripit för att stoppa det nazistiska Tysklands upprustning. De dokument och memoarskildringar, som i allt större antal
publicerats från mellankrigstiden, ge ett starkt stöd för Churchi1ls
tes. Olika meningar kunna råda om den tidpunkt, då ett dylikt ingripande senast bort ske. Man har dock goda skäl att stanna för 7 mars
1936, då Tyskland återbesatte den demilitariserade Rhenlandszonen i
strid mot Locarnofördraget. Denna händelse framstår vid en tillbakablick alltmera som den stora vändpunkten i mellankrigstidens historia. Från särskilt fransk sida föreligga flera utmärkta skildringar
om den. Man kan peka på Warszawaambassadören Leon Noels
»L’agression allemande contre la Pologne» (se Svensk Tidskrift 1947
häfte 7), Berlinambassadören Franc;~ois-Poncets »Souvenirs d’une ambassade å Berlin», general Gamelins »Servir» och Paul Reynauds »La
France a sauve l’Europe» (se Svensk Tidskrift 1948 häfet 3). Under
Ntirnbergsprocessen framkom även material av betydelse i detta sammanhang. Den följande framställningen är ett försök att klargöra,
307
_…· ..-
Dagens frågor
vad som verkligen hände – och kunde ha hänt – 7 mars 1936 och dagarna därefter.
Den tyska inmarschen i Rhenlandet kom ej som någon överraskning i Paris. Från hösten 1935 saknades ej tecken på vad som var i
görningen. Tioårsdagen av Locarnofördragets undertecknande, 16 oktober 1935, förbigicks med fullständig tystnad av den tyska pressen.
21 november, medan Europas uppmärksamhet var koncentrerad på
Abessinienkriget, mottog Hitler Fran~;ois-Poncet. Han angrep härvid
våldsamt den i maj undertecknade fransk-ryska pakten, som snart
väntades bli ratificerad av kammaren. Fran~;ois-Poncet fick den bestämda uppfattningen, att Tyskland förberedde en ripost, som endast
kunde bestå i en ockupation av Rhenlandet. 26 november sände han
en lång depesch till Quai d’Orsay, vari han föreslog, att franska regeringen skulle förbereda det handlingssätt den ämnade iakttaga, då
Hitler skred till aktion. Hitler borde tvingas att på förhand avslöja
sitt spel. Men Fran<;ois-Poncets förslag vann ingen anklang i Paris.
Samma öde rönte ett liknande förslag från Noel. Åven generalstabschefen Gamelin gjorde sin röst hörd. Redan 21 oktober skrev han till
utrikesminister Laval, att man måste motse en tysk Rhenlandsaktion
senast hösten 1936, och 26 december meddelade han Quai d’Orsay, att
tyskarna vidtogo förberedelser för att inkvartera trupper i Rhenlandet. 23 januari 1936 störtades så ministären Laval. I den nya av Albert Sarrant bildade regeringen blev Flaudin utrikes-, general Maurin
krigs-, Pietri marin- och Marcel Deat, 1939 herostratiskt ryktbar för
sitt slagord »Dö för Danzig~», flygminister. Regeringen var en typisk
expeditionsregering i avvaktan på de i april förestående kammarvalen. 27 januari reste Gamelin till London för att närvara vid Georg
V:s begravning, varvid han bl. a. sammanträffade med den 1937 för
högförräderi avrättade ryske marskalken Tuchatjevski. Efter hemkomsten till Paris formulerade hans på Quai d’Orsays önskan de
villkor, Frankrike måste uppställa för att kunna tolerera tyska trupper vid Rhen. Gamelins krav gingo ut på begränsning av de tyska
garnisonernas storlek samt förbud mot anläggande av flygfält och
framför allt befästningar. 27 februari ratificerade kammaren den
fransk-ryska pakten. Dagen därpå mottogs Gamelin av Sarraut, som
klandrade generalstabens intervention hos Quai d’Orsay som en politisk handling och samtidigt meddelade, att regeringen ansett det
omöjligt att ajournera den fransk-ryska paktens ratifikation i avvaktan på en hänvändelse till Haagdomstolen för att få fastslaget,
om pakten stred mot Locarnofördraget som Tyskland påstod och
Frankrike bestred. 2 mars mottog Hitler Fran<;ois-Poncet i närvar()
av utrikesminister v. Neurath. Han yttrade därvid, att den önskan
om tyskt-franskt samförstånd, som han givit uttryck för i en intervju
med den franske journalisten Bertrand de J ouvenel några dagar tidigare, nu efter den fransk-ryska paktens ratifikation kommit i ett annat läge. Han lovade dock att inom kort framlägga konkreta förslag.
Sådana kommo 7 mars – i form av Locarnofördragets uppsägning
åtföljt av förslag om en 25-årig nonagressionspakt. Samtidigt marscherade tyska trupper in i Rhenlandet.
308
-: –
—
Dagens frågor
Då man skall skildra Rhenlandskrisens faktiska förlopp, möter en
viss svårighet. Det uppkomna läget behandlades från fransk sida ej
av de konstitutionella organ, som närmast bort komma i fråga,
d. v. s. »Conseil superieur de la defense nationale» (regeringen och
de militära cheferna) eller »Haut comite de guerre» (republikens president, konseljpresidenten, försvarsministrarna och de militära cheferna), där ordentliga protokoll fördes, utan vid kabinettssammanträden och improviserade konferenser, från vilka inga protokoll finnas bevarade. Detta gör det svårt att exakt fastställa vilken ståndpunkt de i dessa sammankomster deltagande intogo. Man måste genom att jämföra de skildringar som föreligga söka få fram sanningen.
Härvidlag förtjäna Gamelins memoarer främst beaktande, ty han har
gjort anteckningar från några av de konferenser vari han deltog, och
han är helt naturligt den främste sagesmannen när det gäller de militära åtgärder, som från fransk sida vidtogas – och planerades.
7 mars kl. 8 på morgonen, sedan underrättelser ingått om den
tyska inmarschen, uppsökte general Gamelin krigsministern Maurin.
Kl. 10 begåvo de sig tillsammans till ett kabinettsmöte, som konseljpresident Sarrant sammankallat till inrikesministeriet. Närvarande
voro ministern utan portfölj Panl-Boncour och postministern Georges Mandel, medan marin- och flygministrarna Pietri och Marcel
Deat på grund av frånvaro från Paris ej kunde närvara. Flaudin
visade sig en kort stund. Panl-Boncour och Mandel krävde en omedelbar militär aktion. Gamelin svarade, att detta förutsatte vidtagande
av ett antal förberedande militära åtgärder. Han erinrar sig att
Panl-Boncour sade till honom: »Je voudrais vous voir le plus töt
possible a Mayence», vartill han genmälde: »Cela, c’est une autre
affaire. Je ne demande pas mieux; mais il faut m’en donner les
moyens.» På Sarrants fråga, »Si nous etions seuls, sans allies en face
de l’Allemagne, comment se presenterait la situation~» svarade Gamelin, att Frankrike i början komme att ha överhand men att under
ett långt krig Tysklands överlägsenhet i folkmängd och industriella
resurser komme att göra sig gällande. – Kl. 6 em. ägde en ny ministersammankomst rum, denna gång vid Quai d’Orsay, vars generalsekreterare Alexis Leger även deltog. Diskussionen blev huvudsakligen teoretisk. Gamelin erhöll bemyndigande att vidtaga en serie
militära beredskapsåtgärder. Någon allmän mobilisering kom dock
ej till stånd.
8 mars kl. 10 fm. hölls ett nytt kabinettssammanträde, efter vilket
utfärdades en kommunike av innehåll att Frankrike beslutit sig för
att hänskjuta Tysklands traktatsbrott till N. F:s råd och konsultera
Locarnofördragets signatärmakter. Om vad som verkligen hände vid
detta möte skriver Gamelin, att han fått motstridiga uppgifter. Maurin berättade efteråt för honom, att Flaudin erinrat om Mussolinis
gest efter Dollfussmordet 1934 att koncentrera trupper vid Brenner,
vilket kom Hitler att slå till reträtt. Maurin hade då invänt, att det
miliära läget vore ett annat nu än då; framför Brenner låg Österrike
som en buffert, medan Frankrike framför sig hade den samlade tyska
armen. Om man vidtog militära åtgärder innebärande ett allvarligt
309
-; ~
Dagens frågor
hot, måste man vara beredd att i nödfall tillgripa krig. Flaudin
framhöll då, att varken landet eller parlamentet voro beredda att
acceptera denna eventualitet. Denna Gamelins framställning av kabinettssammanträdets förlopp överensstämmer i huvudsak med Reynauds. På kvällen höll Sarrant ett radiotal, där han yttrade att
Frankrike ej kunde tolerera att Strasbourg låg inom skotthåll för
tyska kanoner. Gamelin slöt härav, att regeringen ännu vore beredd
till handling. I verkligheten hade emellertid Hitler redan vunnit
spelet. Fran(,.lois-Poncet skriver, att Hitler efter 48 timmars ängslan
andades ut, sedan Frankrike ej skridit till mobilisering utan beslutit
sig för konferensvägen och N. F:s procedur.
10 mars på morgonen avlade Gamelin, sedan han dagen förut samlat Conseil superieur de la guerre (armegrupps- och armecheferna),
rapport inför generalstaben. Han yttrade härvid, att »Il ne faut
surtout pas que l’on puisse pretendre que l’armee n’a pas voulu
marcher.» Samma dag sammanträdde kammaren, där Sarrant meddelade, att Frankrike ämnade vädja till N. F:s råd. Kl. 9 på kvällen
sammankallade konseljpresidenten till sin privatbostad en konferens,
i vilken de 3 försvarsministrarna och stabscheferna för armen, flyget
och flottan (generalerna Gamelin, Pujo och amiral Durand-Viel) del- .togo. Gamelin har gjort anteckningar om denna konferens, vars förlopp ännu står livligt för hans minne. Han resumerar sin ståndpunkt
i dessa ord: »La guerre, c’est peut-etre, sans doute, !’occasion. Mais
des … betises, je demande qu’on n’en fasse pas.» I enlighet med tidigare dryftade planer diskuterade han en ockupation av västra Saarstranden inklusive staden Saarbriicken och storhertigdömet Luxemburg, om dettas regering samtyckte härtill. Aktionen skulle emellertid endast ske inom N. F:s ram. För att kunna realisera denna
pantpolitik krävdes att man vidtog den militära beredskapsåtgärd
som benämndes »couverture renforcee», innebärande att hela den aktiva armen koncentrerades vid gränsen. Det var den åtgärd som
vidtogs under Miinchenkrisen 1938 och som bragte armen under fanorna upp till1,500,000 man. Konferensen beslöt, att Gamelin i en not
skulle sammanfatta den ståndpunkt man enats om. 11 mars kl. 11 fm.
överlämnade också Gamelin en »Note relative a une operation de
prise de gages face a l’Allemagne» (fullständigt avtryckt i hans memoarer) till Sarraut. På morgonen 12mars gav generalen order om
att mått och steg skulle vidtagas för att sätta långskjutande franska
batterier i stånd att bombardera Kehl, Karlsruhe, Mannheim, Ludwigshafen, Saarbriicken, om tyskarna anföllo Strasbourg eller flygbombarderade Paris, då de franska armeerna avancerade. Men härvid stannade det. Samma dag reste Flaudin till London för att inför
N. F:s råd framlägga Frankrikes sak. Han fann här England berett
att böja sig för fait accompli och även Belgien ovilligt till handling.
N. F:s råd nöjde sig med ett platoniskt fördömande av Tysklands
traktatsbrott. Under tiden installerade sig tyskarna i hela Rhenlandet och började snart anlägga Siegfriedlinjen, varigenom det strategiska läget i Mellaneuropa totalt förändrades.
Under förtroliga samtal, som han efteråt hade med Gamelin, om- 310
·,
·..;:;….
Dagens frågor
talade Sarraut, vilken ursprungligen varit beredd att handla och vars
hållning av Reynaud betecknas som en patriots, vad som bestämt
regeringens ståndpunktstagande. I främsta rummet kommo hänsyn
till den hållning Frankrikes bundsförvanter England och Belgien intoga. Om stämningen i England meddelar Churchill intressanta uppgifter i sina i Dagens Nyheter publicerade memoarer. Finansministern Nevil Chamberlain, regeringens inflytelserikaste medlem, framhöll 12 mars för J1~landin, att den allmänna opinionen i England ej
skulle stödja Frankrike, om det blev fråga om något slag av sanktioner, och premiärminister Baldwin betonade, att om det fanns så
mycket som en procents risk för att en fransk polisaktion skulle leda
till krig, hade han ingen rätt att ikläda England några förpliktelser.
Hitlers förslag om en 25-årig nonagressionspakt hade gjort intryck
i England. Vad beträffar Belgien, genom vars territorium en fransk
framstöt mot Ruhr måst ske, var man även där ovillig att bli indragen i krigiska förvecklingar. Helt annan var däremot Polens
hållning. 7 mars på em. meddelade utrikesminister Beck ambassadör
Noel, att Polen vore fullt berett att göra gemensam sak med Frankrike. Men av okänd anledning kom det telegram, varigenom franske
militärattachen i Warszawa underrättade Gamelin om Polens hållning, denne ej tillhanda förrän den kritiska tidpunkten redan var
passerad. – En annan viktig orsak till Frankrikes hållning var det
inrikespolitiska läget. Det franska folket var ovilligt att underkasta
sig en mobiliserings vedermödor en månad före kammarvalen. Regeringen Sarrant var ej enig och större delen av pressen var motståndare till en militär aktion. Hitler hade valt en psykologiskt synnerligen lämplig tidpunkt för sin kupp.
Vad hade inträffat, om Frankrike 7 mars skridit till en militär
aktion~ Det har varit en utbredd uppfattning hittills, att Tyskland
då slagit till reträtt, vilket sannolikt lett till nazistregimens fall.
Denna åsikt uttalas av ambassadör Noel och två goda franska kännare av tyska förhållanden, Albert Rivand i »Le relevement de l’Allemagne» och Benoist-Mechin i »Histoire de l’armee allemande». De
båda sistnämnda försäkra, att man i Berlin fruktade en fransk militär aktion i medvetandet om att den tyska armen ej skulle kunna
motstå en dylik. Franc:ois-Poncet åter tror, att den tyska armen
visserligen till en början dragit sig tillbaka öster om Rhen men att
den dUr samlat sig till en motstöt, vilket medfört krig. Ett uttalande
av Hitler själv, publicerat av Paristidningen l’Aube för den 22 januari
1947 och citerat av Gamelin, stöder Franc:ois-Poncets tes. Avgörande
för den ovan uppställda frågans besvarande är givetvis det dåtida
styrkeförhållandet mellan de franska och tyska armeerna. I sin not
av 11 mars 1936 uppskattar Gamelin de tyska styrkorna i Rhenlandet,
inklusive halvmilitära formationer av olika slag, till 295,000 man, en
betydligt högre siffra än fältmarskalk Keitel uppgav under Niirnbergsprocessen. En fransk framstöt hade enligt Gamelin ej blivit
någon militär promenad. Situationen skulle ha varit betydligt gynnsammare för Frankrike, om det 1936 förfogat över en arme av 1938
och ännu mera 1939 års typ. Men det oaktat blir Gamelins slutsats,
311
Dagens frågor
som har starka skäl för sig, att Frankrike 7 mars 1936 förlorade sista
tillfället antingen att undvika kriget genom att tillfoga Tyskland ett
svårt moraliskt nederlag eller att föra krig under exceptionellt gynnsamma förhållanden. Polen hade stått på dess sida och England mot
sin vilja säkerligen tvingats ingripa. Två år senare i Miinchen var
läget ett annat. Det var då för sent att tvinga Tyskland till reträtt
utan krig. Därför synes man ha rätt att beteckna 7 mars 1936 som
Europas ödestimma.
312
·:·
Tryckfriheten -vad Konstitutionsutskottets utlåtande om förslaget
striden gällde. till ny tryckfrihetsförordning framkallade en
storm särskilt i folkpartipressen. I och för sig var det naturligt, att
sakliga meningsskiljaktigheter skulle uppstå – redan den omständigheten att 21 reservationer och l »särskilt yttrande» voro bifogade
utlåtandet visade hur starkt meningarna brutit sig redan inom utskottet. Men pressdiskussionen gick vida längre. Det talades om
»skandal», och vissa medlemmar av utskottet utpekades såsom fiender
till pressfrihet och veritabla mörkmän. Någon vilja till objektiv diskussion av majoritetens – eller rättare sagt den i olika frågor skiftande majoritetens – förslag kom inte till synes. Den stora allmänheten kunde aldrig få klarhet om varom striden egentligen stod och
vilka motiv som lågo bakom utskottets ändringar av propositionen.
Det kan därför vara på sin plats att här nedan lämna en summarisk
översikt över de olika förslagen i de två huvudpunkter, kring vilka
striden stod.
Det första stridsämnet var juryn. För närvarande tillsättes juryn
dels genom utlottning av personer, som domstolen för fyra år uppfört på en jurymannalista (i Stockholm 80 och vid övriga behöriga
rådhusrätter 40 personer), dels genom parternas rätt att tillsätta och
utesluta jurymän; från jurymannalistan utlottas för vart mål 7 personer, och parterna ha rätt att insätta 3 var, varjämte varje part får
utesluta en person från jurymannalistan och en bland motpartens
juryledamöter. I sitt färdiga skick består följaktligen juryn nu av
5 + 2 + 2 personer. Regeringen föreslog i anslutning till den Gärdeska
kommitten, att juryn skulle utväljas bland 24 av landsting och de
större städerna valda, för »omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet» kända medborgare, representerande »skilda samhällsgrupper och olika delar av länet»; av dessa skulle 8 vara eller ha varit
nämndemän. Parterna, som inte längre finge rätt att tillsätta jurymän, gåvos rätt att utesluta var för sig 4 juryledamöter, därav en
bland dem som valts inom nämndemansgruppen. Bland de återstå-
ende 16 ledamöterna skulle 7 utlottas på så sätt, att av juryns 9 ledamöter 3 från nämndemansgruppen kvarstode. Konstitutionsutskottets majoritet föreslog, att juryn skulle vara »fast»; juryn skulle
väljas direkt av landsting och större städer på samma sätt som enligt
regeringsförslaget men valet skulle begränsas till 9 personer jämte
suppleanter för dessa. Utöver regeringsförslagets kvalifikationer
tillade utskottet, att även »olika meningsriktningar» skulle företrädas.
En majoritet inom utskottet ändrade föreskriften om 6/u majoritet i juryn för fällande beslut till enkel majoritet; dess motiv var,
att såväl regeringsförslaget som utskottets utlätande infört rätten för
299
…- ~.
Dagens frågor
domstolarna, inklusive hovrätten och högsta domstolen, att mildra
juryns utslag eller frikänna där juryn fällt; den åtalade parten hade,
menade man, härigenom fått en vida gynnsammare rättsställning än
nu, något som särskilt i ärekränkningsmål kunde innebära, att kä-
randeparten bleve försatt i en alltför svag position. Några utskottsledamöter, däribland undertecknad, yrkade dock att regeln om kvalificerad majoritet för fällande jurybeslut ej skulle frångås.
Det är väl bekant, att de sakkunnigas utformning av juryn utgjorde
en produkt av kompromiss mellan starkt divergerande meningar. Så-
lunda torde bland dem ha funnits både anhängare av den nuvarande,
år 1937 införda juryn, och motståndare till jurysystemet överhuvudtaget. Enligt utskottets mening hade de sakkunniga givit svarandeparten en alltför svag ställning. Utskottet ville inte gå så långt, att
parterna åter skulle få rätt att insätta egna jurymän, eftersom detta
kunde äventyra juryns objektivitet. Men utskottsmajoriteten menade,
att parternas uteslutningsrätt skulle gå ut över de ledamöter av
juryn, som kunde tänkas stå svaranden mer eller mindre nära. Med
hänsyn till kärandens rätt att utesluta fyra personer och lottens verkningar kunde man nämligen räkna med, att de jurymän, som stodo
svaranden mer eller mindre nära, alltid skulle antingen helt ställas
utanför eller också starkt reduceras i antal. För svaranden vore detta
en större förlust än hans egen rätt att utesluta fyra andra vore en
fördel för honom. Genom att landsting och stadsfullmäktige gjordes
till väljande organ måste man dessutom utgå ifrån, att juryvalen
åtminstone till övervägande del precis som alla andra kommunala
val finge en politisk betoning. Juryn skulle följaktligen allt efter
målens karaktär få en av parterna genom dessas uteslutningsrätt
bestämd, växlande partipolitisk sammansättning, något som knappast
kunde vara till fromma för jurysystemets auktoritet. Utskottet drog
härav den slutsatsen, att det vore rationellare att juryn finge en av
parterna inte påverkbar fast sammansättning, utan att lekmannaelementet därför gavs samma ställning som nämnden i härads- eller
rådsturätter. Genom tillskjutande av uttrycket »olika meningsriktningar» ville utskottet förebygga, att en majoritet utnyttjade sin
maktställning till att ensidigt välja en jury efter sitt politiska sinne.
Samtidigt tog utskottet avstånd från presidenten Lindhagens centrala tryckfrihetsdomstol, varom motion väckts av hr Wistrand och
vilken tanke i utskottet understöddes av hr Herlitz. Utskottet hävdade, att ett centralt avgörande av alla tryckfrihetsmål och särskilt
då ärekränkningsmål knappast vore lämpligt; vidare ginge härigenom prövningen i olika instanser förlorad, och ytterligare kunde
det tänkas, att en central domstol med lekmannarepresentanter i ett
kritiskt läge bleve mera känslig för påtryckningar ovanifrån än lokala jurykollegier och de ordinarie domstolarna. Dessa nackdelar
ansåg utskottet överväga den i och för sig obestridda vinsten av enhetlig behandling av tryckfrihetsmål, vartill presidenten Lindhagens
uppslag syftade.
Det kan givetvis ställas under saklig diskussion, om den av utskottet konstruerade juryn i alla hänseenden skulle ha kunnat till- 800
Dagens frågor
godose de önskemål, som förslagsställarna uppställt. Intet av de tre
jurysystem, som voro aktuella, går fritt från befogade invändningar.
Det är möjligt, att den politiska accenten skulle i den fasta juryn
ha blivit för stark. Men den av riksdagen till sist godkända juryn,
d. v. s. den av de sakkunniga och regeringen föreslagna, kan i lika
hög grad komma att visa sig lida av denna politiska defekt; själva
iden med juryval genom politiska instanser härstammar nämligen
inte från konstitutionsutskottet utan från de sakkunniga och regeringen, och intet hindrar att de kommunala församlingarna vid sina
val så ensidigt tillgodose majoritetens partipolitiska intressen, att
både parternas uteslutningsrätt och lottningen göras illusoriska.
Kvar står i vart fall, att konstitutionsutskottet i sin kritik av den
föreslagna juryn utgick från tryckfrihetsintresset, när det gjorde
gällande att den åtalade parten fått en svagare ställning än skäligt.
Därest utskottsförslaget kombinerats med regeln om kvalificerad majoritet, är det svårt att förstå att parten normalt skulle ha erhållit
en ogynnsammare rättsställning. Därmed förfaller också det mesta
i kritiken av utskottsförslaget, i den mån denna gått ut på att hävda
att tryckfriheten skulle ha bragts i fara.
Det andra stridsämnet rörde frågan om vissa inskränkningar av
tryckfriheten under krig eller vid krigsfara. Utgångsläget var följande: Aren 1941–45 hade genom ett tillägg till tryckfrihetsförordningen och en med stöd därav stiftad censurlag regeringen haft rätt
att vid krigsfara införa censur och därjämte under krig indraga
skrifter. När tryckfrihetskommitten 1945 tillsattes, utfärdade justitieministern såsom direktiv, att frågan om reglering av tryckfriheten
under krig eller krigsfara skulle särskilt uppmärksammas. De sakkunniga funno emellertid inga särbestämmelser behövliga. Regeringens proposition i år upptog emellertid en rätt för Kungl. Maj :t
att under krig tillgripa utgivningsförbud mot periodiska skrifter,
som gjort sig skyldiga till vissa bestämda tryckfrihetsbrott. Konstitutionsutskottets majoritet utvidgade denna rätt att även avse
krigsfara, men uppställde samtidigt som villkor för att Kungl. Maj:t
skulle få tillgripa denna rätt, att riksdagen vid krigsfara i förväg
med 3/4 majoritet i vardera kammaren lämnar sitt medgivande härtill och att under krig riksdagen antingen på samma sätt i förväg
skulle lämna ett liknande medgivande eller också efter viss tid (senast en månad) godkänner regeringens beslut att ha satt bestämmelsen om utgivningsförbud i kraft.
Från skilda håll i pressen ville man likställa utskottsförslaget med
ett återinförande av den gamla förhatliga indragningsmakten från
Karl Johans dagar. Och likaså ansåg man, att utskottsförslaget var
en gengångare från censurlagens tid och en legalisering av den restriktiva presspolitik, som samlingsregeringen förde särskilt under de
första krigsåren. Hur orimliga dessa generella påståenden voro,
framgår med all tydlighet av några jämförelser mellan utskottets
påbyggnad av regeringsförslaget å ena sidan och indragningsmakten
samt censurlagen å den andra.
301
Dagens frågor
I anslutning till regeringsförslaget hade utskottet byggt upp en
serie av garantier mot missbruk av ett utgivningsförbud.
För det första: Riksdagen skulle på angivet sätt med 3/4 majoritet
lämna sitt medgivande till bestämmelsernas tillämpning. Det kan
inte gärna invändas, att denna regel endast har skenbart värde. Under det andra värIdskriget var det aldrig möjligt trots samlingsregeringen och dess breda parlamentariska underlag och trots det enorma
trycket utifrån att åstadkomma den önskade kvalificerade majoriteten, så länge Sverige ännu inte indragits i krig. Särskilt om oppositionspartier finnas i en liknande ny situation, är det föga antagligt,
att den erforderliga kvalificerade majoriteten skall kunna förvärvas,
såframt inte ett exceptionellt hot från femte kolonnpartier är för
handen.
För det andra: Utgivningsförbud skulle inte få tillgripas utan att
vederbörande tidning dessförinnan begått ett visst flagrant brott,
nämligen högförräderi, uppror, krigsförräderi eller spionage. De
ifrågavarande momenten i den nya tryckfrihetsförordningen (7 kap.
4 ~) ha följande lydelse:
l. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall
med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt
bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av
sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten
skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;
försök eller förberedelse till sådant högförräderi;
2. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller
beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall så-
lunda framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för
uppsåtets förverkligande;
försök eller förberedelse till sådant uppror;
3. krigsförräderi, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i
lag meddelade bestämmelser om krigsförräderi äga tillämpning, nå-
gon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden
stats krigsmakt till modlöshet eller myteri eller genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret
kan avsevärt försvåras eller begår annan dylik förrädisk gärning som
är till avsevärt men för försvaret eller för motståndsverksamhet inom
ockuperad del av riket;
försök eller förberedelse till sådant krigsförräderi.
Härutöver skulle utgivningsförbud kunna tillgripas, om »genom
tryckt skrift offentliggöras uppgifter rörande förhållanden, vilkas
röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet, vare sig
de härröra från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt»
(7 kap. 5 ~ andra stycket).
För det tredje: Utgivningsförbud skulle kunna beslutas dels provisoriskt av regeringen, dels av domstol. Ett provisoriskt regeringsbeslut om indragning av viss periodisk skrift måste inom åtta dagar
302
…
—
Dagens frågor
ha överlämnats till domstol för prövning. Förutsättningen för utgivningsförbud var sålunda, att jury och domstol i varje särskilt fall
skulle lämna sitt medgivande därtill. Regeringen kunde med andra
ord blott vidtaga en interimistisk åtgärd, och dess ingripande kunde
ogillas och upphävas. Härvid hade juryn veto; om juryn friade utgivaren förföll varje möjlighet till att utgivningsförbud skulle kunnfl,
ådömas eller att ett provisoriskt regeringsbeslut om utgivningsförbud
skulle kunna upprätthållas. Och skulle juryn fälla, så stod det underdomstolen, hovrätten eller högsta domstolen öppet att helt frikänna
eller att vägra låta straffet få formen av utgivningförbud.
Mot dessa fyra garantier – 3/4 majoritet i bägge kamrarna, vissa
flagranta brott, juryprövning och domstolsprövning – skall man
ställa den gamla indragningsmakten och censurlagen. I 1812 års tryckfrihetsförordning hette det (4 ~ 8 mom.): »Anser hovkanslern ett Dagblad eller Periodisk skrift vådlig för allmän säkerhet eller utan skäl
och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig
egenskap, må han äga att …. genast låta inställa Dagbladets eller
Periodiska skriftens vidare utgivande.» Vidare föreskrevs, att justitiekanslern skulle höras och att beslut sedermera skulle fattas i
statsrådet, »huruvida den inställda skriftens fortsättning må vidare
tillåtas». Systemet byggde alltså på ett rent godtyckligt politiskt
förfarande utan varje prövning genom riksdagen eller jury och domstol. Och går man till 1941 års censurlag, så heter det där i 2 ~: »Konungen äger, då det nödvändiggöres av hänsyn till rikets farliga
belägenhet, att i fråga om tryckta skrifter meddela stadgande om
förhandsgranskning, i den omfattning så prövas erforderlig, för att
förebygga att i sådan skrift offentliggöras meddelanden, vilka äro
ägnade att undergräva krigslydnaden, försvåra militära företag eller
eljest försämra krigsmaktens ställning eller försvaga rikets försvarskraft eller att störa rikets fredliga förhållande till främmande makt
eller vilka åsyfta att förbereda rikets omstörtande med våldsamma
medel eller med hjälp av främmande makt eller äro ägnade att allvarligt störa ordningen inom landet»; och i fortsättningen sägs det
att indragning av skrift skall kunna ske under krig, sedan chefen för
justitiedepartementet först tilldelat »varning med tillkännangivande
att skriftens innehåll givit anledning överväga dylikt samt jämväl
därefter i skriften offentliggjorts meddelanden av sådan beskaffenhet, som i 2 ~ sägs». Alltså: enligt censurlagen skulle censur utan
att brott förelegat ha kunnat generellt införas vid krigsfara och i
krig även utgivningsförbud, i senare fallet visserligen efter varning
men utan att förbudet knöts till något visst bestämt brott och utan
att jury eller domstol efteråt kunde pröva lagligheten av regeringens
administrativa ingripande. Den enda garantien då var föreskriften
om 3/4-majoritet i riksdagen, varvid regeringen dock även vid krigsfara kunde sätta lagen i kraft på eget bevåg och först i efterhand
inhämta riksdagens godkännande.
Redan dessa jämförelser visa att det knappast ens finns ett släkttycke mellan utskottets starkt restriktiva utgivningsförbud å ena sidan och indragningsmakten eller censurlagen å den andra. Mest mar- 303
.’
’ ..~ .:
Dagens frågor
kant blir dock skillnaden, om man ser på brottskatalogen. Den nu
gällande tryckfrihetsförordningen talar i 3 § 9 mom. om »missförstånd med främmande makt», likaså i 5 § 13 mom., och befullmäktigar
regeringen med anledning härav antingen till konfiskation utan rättegång eller till sekvester – en rätt vilken som bekant synnerligen
livligt tillvaratogs av samlingsregeringen mot G. H. T., Arbetaren,
Trots Allt, Nordens Frihet etc. I censurlagen talades även, som nyss
nämnts, om ingripanden mot uttalanden ägnade att »störa rikets förhållande till främmande makt». Såväl regeringens som utskottets
förslag uteslöto däremot möjligheten att basera ett utgivningsförbud
på dylika tidningsuttalanden om främmande makt. Inte heller skulle
det ha funnits någon möjlighet till liknande inskridande mot tidningar, som uppmanat till motstånd mot en befarad angripare eller
som lämnat skildringar av förhållandena i främmande land; indragningar liknande de, som företogos mot de tidningar vilka publicerade
redogörelser för förhållandena i Grinifängelset, skulle sålunda inte
vara tänkbara. Den enda kautschukbestämmelsen hänför sig blott
till uttrycket om spridandet av »modlöshet» bland krigsfolk, men
denna regel har avseende blott på det fall, »då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om krigsförräderi äga tillämpning»,
och den har f. ö. hämtats från strafflagen. I själva verket torde intet
av de ingripanden, som på administrativ väg gjordes mot nämnda
eller andra tidningar under det andra världskriget, med någon laglig
grund ha kunnat företagas med stöd av utskottets förslag. Det är
också omöjligt att hävda att en främmande makt med hänvisning till
tryckfrihetsförordningen skulle ha kunnat pressa regeringen till ingripanden, förutsatt att riksdagen skulle ha medgivit att utgivningsförbudet skulle få tillämpas. Ty man kan inte i de angivna brotten
hitta något, som en främmande makt skulle kunna ta till intäkt för
en påtryckning mot regeringen. I själva verket kan utskottets förslag
inte liknas vare sig vid indragningsmakten eller censurlagen. Dess
räckvidd begränsades till att utgivningsförbudet i ett exceptionellt
läge gjordes till ett kvalificerat straff för ett kvalificerat brott.
Att utskottet – utan att i och för sig finna utgivningsförbudet
alltigenom tillfredsställande – likväl accepterade detta och under
skärpning av villkoren utvidgade det berodde främst på fruktan för
att femtekolonnpartier i ett läge av överhängande krigsfara kunde
driva en direkt landskadlig politik (t. ex. uppmana till mobiliseringsstrejk eller annan ohörsamhet) utan att myndigheterna ägde någon
laglig möjlighet att förebygga denna trafik och dess kanske obotliga
landsskadliga verkningar. Med vår nuvarande kännedom om mullvadspartier i utländsk lakejtjänst kan ingen vifta bort denna fara.
I jämförelse med den lag om upplösning av statsfientliga partier,
som alla grupper utom kommunisterna år efter år röstade för under
kriget och som saknade alla motsvarande garantier för rättslig prövning, måste utskottets förslag te sig föga omfattande.
Därjämte vägleddes utskottet av önskan att hellre reglera dessa
komplicerade tryckfrihetsproblem i fredstid under inskrivande av
alla nödiga garantier än att i ett krigsläge improvisera, varvid risk
304
…
Dagens frågor
förelåg för en upprepning av samma systemlösa och godtyckliga
ingripanden som under åren 1939-1943. I detta hänseende kunde utskottet anknyta till tankegången i den tryckfrihetsmotion, som hrr
Gärde, Knut Petersson, Ohlin, Elon Andersson, Holmbäck m. fl. å
folkpartiets vägnar väckte vid 1944 års riksdag. Det hette i denna
bl. a.: »I händelse av krig torde behovet av ökad rörelsefrihet göra
sig gällande på många områden av det konstitutionella livet. En anordning, som inskränker sig till möjligheten att med riksdagens godkännande ställa tidningspressen under en viss statskontroll, innebär
ingalunda någon fullständig lösning av den konstitutionella beredskapens problem. Härför skulle erfordras en nyckel till grundlagarnas
säkerhetslås, en anordning som gör det möjligt att under vissa noggrant angivna förutsättningar och i betryggande former genomföra
en snabb, till krigstiden begränsad ändring av de där nedlagda författningsbestämmelserna.» Visserligen talar denna folkpartimotion
egentligen blott om krig, men problemställningen kan vara lika viktig vid överhängande krigsfara.
Självfallet kan varje dylik inskränkning av tryckfriheten, hur
kringgärdad den än är med garantier, föranleda missbruk i en framtid, om vars politiska förhållanden ingen nu äger någon kännedom.
Denna farhåga blev för många utslagsgivande. Vilket motiv som
bör ges prioritetsrätt är en omdömesfråga. Härom kan ett nytt folkparticitat anföras, nämligen efter debatten av hr Manne Ståhl i
Karlstads-Tidningen. Denne, som i andrakammardebatten starkt
kritiserade både utskottets jury och utvidgning av utgivningsförbudet till krigsfaran, konstaterade i sin tidning först, att den nya
tryckfrihetsförordningen sannolikt är »den mest liberala i världen».
»Den främsta vinsten är, att varje som helst möjlighet till sådan
godtycklig konfiskation i administrativ ordning, som tillämpades under kriget, nu är borta.» Om utskottsmajoriteten och dess tillskyndare
yttrar han, att man inte bör glömma att även de i sitt arbete »eftersträvade en ordning, där ett sådant administrativt och godtyckligt
ingripande skulle omöjliggöras». »Även den, som ogillar deras utformning av både ’krigsfaran’ och juryn, måste i rättvisans namn
erkänna att de vägletts av en strävan att genom grundlag binda ingripandena mot tryckfriheten till ett domstolsförfarande i stället för
administrativa bedömningar och till klart definierade fall i stället
för godtyckligt i orden ’missförstånd med främmande makt’. Även
de har alltså eftersträvat att ge tryckfriheten en skyddad och garanterad ställning.» Och det må tilläggas, att en mängd defaitister under kriget nu med stora fraser slöto upp på »frihetens» sida, bredvid
dem som redan då principiellt vände sig mot tryckfrihetsinskränkningarna.
Det bör till sist för fullständig belysning nämnas, att utskottet
aldrig förordat censur, trots att Journalistföreningen i sitt yttrande
ifrågasatt dylik i krig. Vidare strök riksdagens majoritet, när den
stannade för utgivningsförbud blott under krig, det av utskottet uppställda kravet på riksdagens godkännande med 3/4 majoritet. Likaså
strök den socialdemokratiska majoriteten den deklarativa bestämmel- 305
Dagens frågor
sen om förbud för enskilda att på grund av tryckt skrifts innehåll
hindra skrifts tryckning eller spridning – utskottet hade från sakkunnigeförslaget återinfört den. Vidare visade sig samma majoritet
vid voteringarna mycket ogin mot utskottets ändringar i tryckfrihetsvänlig riktning dels rörande departementschefs rätt att vägra utlämna allmänna handlingar och dels rörande förbudet för ämbetsmän
m. fl. att i vissa fall lämna upplysningar till pressen. Alla dessa
ändringar från utskottets majoritet, vilka nu mötte så starkt motstånd, bekräfta att denna majoritet inte med någon objektiv rätt kan
stämplas som tryckfrihetsfientlig.
Elis Håstad.
Släkt- Den lika arvsrätten har på en del håll – bl. a. av Nils Wohgårdar. lin – karakteriserats som olycklig för svensk jordbruksbefolkning, i det att den vid förekomsten av flera arvtagare orsakat
så små arvslotter, att ingen bland arvingarna erhållit tillräckligt för
att kunna lösa ut syskonen och överta fädernegården. Härigenom
tvingades mången, som önskat ägna sig åt jordbruk, att överge torvan
och söka annan sysselsättning. Gamla jordbrukarsläkter nödgades
lämna fädernegårdar och bondeklassen försvagades.
Det må ligga en viss sanning i detta påpekande. Verkningarna få
dock ej överdrivas! I mycket stor utsträckning ha arvlåtarna ofta
med övriga arvtagares goda minne, eller åtminstone utan deras starkare missnöje, ekonomiskt gynnat den bland barnen som övertagit
gården. Detta har i regel skett redan under arvlåtarnas livstid,
stundom innan dessa varit ålderstigna men vid den tidpunkt, då nå-
gon bland barnen varit sinnad att »bilda hjonelag» och behövt trygga
familjeförsörjningen. De äldre gingo då mer eller mindre fullständigt i »undantag» och läto son eller dotter, som ingick gifte, på rimliga villkor överta gården. Det var snarare regel än undantag. Vanligen bekom denne härigenom värdemässigt en avsevärt större arvslott än övriga syskon. Så långt jag kunnat följa företeelsen gavs
härvid i regel icke någon särskild företrädesrätt för manliga
arvingar. Nästan lika ofta var det en dotter och svärson som övertog gården; en son eller söner kunde genom ingifte i annan gård
skaffa sig eget hemman.
Å ven under det tidsskede, då kvinna blott ärvde hälften mot man,
synes kvinnor ej sällan favoriserats när gården skulle gå i arv.
Innehavet av jordbruksgårdar har dock starkt växlat, och antalet
»släktgårdar» är nu relativt ringa. I ett nyligen på L. T:s förlag utkommet förnämligt utstyrt arbete, betitlat A n o r o c h m i n n e n,
redogör agronom Sigurd Örjansgård för ett antal prominenta släktgårdar, utvalda från alla delar av vårt land. Han har dock uteslutande hållit sig till självständiga bondgårdar, vartill nog funnits
skäl – men det må dock i detta sammanhang erinras, att under
gods och fideikommiss funnits och alltjämt finnas talrika gårdar
och torp, som generation efter generation innehafts av samma släkt.
Mig veterligen saknas statistiskt underlag för en jämförelse, men jag
är snarast böjd för att bedöma antalet släktinnehav som procentuellt
306
..
Dagens frågor
större beträffande arrendeställen. Själv stammar jag från en fideikommissegendom, där mina förfäder i vart fall sedan i början av
sextonhundratalet, sannolikt än längre, innehaft ett torp, som fortfarande ehuru friköpt är kvar i släkten. Samma var förhållandet
med de flesta övriga gårdar och torp under fideikommisset: Därvid
gick emellertid innehavet nästan lika ofta över på kvinno- som manssidan. Till detta släktinnehav har utan tvivel bidragit, att det krävs
mindre kapital för att överta ett arrendeställe, varför utlösningen av
övriga arvingar varit mindre penningkrävande än vid äganderätt.
Örjansgård begränsar sig icke till enbart gårds- och ägarebeskrivning utan ger därjämte gårdshistoria och glimtar ur gammal sed och
allmogekultur. Påfallande är emellertid i vilken ringa utsträckning
äldre bebyggelse finnes bevarad på bondehemman, väl till stor del
beroende på att husen varit uppförda av mindre hållbart material
– trä – men kanske mest därpå, att äldre byggnader varit så små
och opraktiska att de icke kunnat tillfredsställa en nyare tids anspråk
och behov. Detta gäller icke blott ekonomibyggnaderna utan även
bostadshusen, vilka voro disponerade på ett sätt, som knappast lät
förena sig med en ny tids krav.
Åttiotalets förskingrande och antikvitetssamlandet under nuvarande sekel har däremot ej förmått att helt skingra tillgången på
släktklenoder. Örjansgårds bok ger många glimtar och bilder av
bevarade värdefulla möbler och husgeråd. Ej minst ger den belägg
för, att vi ha en duglig, framsynt och i bästa mening jordbunden
bondestam, en nationell tillgång av stora mått.
Karl lr!agnusson i Skövde.
Rhenlandskrisen 7 mars 1936 ”Winston Churchill tillfrågades en gång,
– Europas ödestimma. medan han var sysselsatt med att författa sina snart utkommande memoarer från andra världskriget,
vilket namn man borde ge detta krig. Hans svar lydde: »Det onödiga
kriget.» Härmed menade han, att kriget kunde ha undvikits, om västmakterna i tid ingripit för att stoppa det nazistiska Tysklands upprustning. De dokument och memoarskildringar, som i allt större antal
publicerats från mellankrigstiden, ge ett starkt stöd för Churchi1ls
tes. Olika meningar kunna råda om den tidpunkt, då ett dylikt ingripande senast bort ske. Man har dock goda skäl att stanna för 7 mars
1936, då Tyskland återbesatte den demilitariserade Rhenlandszonen i
strid mot Locarnofördraget. Denna händelse framstår vid en tillbakablick alltmera som den stora vändpunkten i mellankrigstidens historia. Från särskilt fransk sida föreligga flera utmärkta skildringar
om den. Man kan peka på Warszawaambassadören Leon Noels
»L’agression allemande contre la Pologne» (se Svensk Tidskrift 1947
häfte 7), Berlinambassadören Franc;~ois-Poncets »Souvenirs d’une ambassade å Berlin», general Gamelins »Servir» och Paul Reynauds »La
France a sauve l’Europe» (se Svensk Tidskrift 1948 häfet 3). Under
Ntirnbergsprocessen framkom även material av betydelse i detta sammanhang. Den följande framställningen är ett försök att klargöra,
307
_…· ..-
Dagens frågor
vad som verkligen hände – och kunde ha hänt – 7 mars 1936 och dagarna därefter.
Den tyska inmarschen i Rhenlandet kom ej som någon överraskning i Paris. Från hösten 1935 saknades ej tecken på vad som var i
görningen. Tioårsdagen av Locarnofördragets undertecknande, 16 oktober 1935, förbigicks med fullständig tystnad av den tyska pressen.
21 november, medan Europas uppmärksamhet var koncentrerad på
Abessinienkriget, mottog Hitler Fran~;ois-Poncet. Han angrep härvid
våldsamt den i maj undertecknade fransk-ryska pakten, som snart
väntades bli ratificerad av kammaren. Fran~;ois-Poncet fick den bestämda uppfattningen, att Tyskland förberedde en ripost, som endast
kunde bestå i en ockupation av Rhenlandet. 26 november sände han
en lång depesch till Quai d’Orsay, vari han föreslog, att franska regeringen skulle förbereda det handlingssätt den ämnade iakttaga, då
Hitler skred till aktion. Hitler borde tvingas att på förhand avslöja
sitt spel. Men Fran<;ois-Poncets förslag vann ingen anklang i Paris.
Samma öde rönte ett liknande förslag från Noel. Åven generalstabschefen Gamelin gjorde sin röst hörd. Redan 21 oktober skrev han till
utrikesminister Laval, att man måste motse en tysk Rhenlandsaktion
senast hösten 1936, och 26 december meddelade han Quai d’Orsay, att
tyskarna vidtogo förberedelser för att inkvartera trupper i Rhenlandet. 23 januari 1936 störtades så ministären Laval. I den nya av Albert Sarrant bildade regeringen blev Flaudin utrikes-, general Maurin
krigs-, Pietri marin- och Marcel Deat, 1939 herostratiskt ryktbar för
sitt slagord »Dö för Danzig~», flygminister. Regeringen var en typisk
expeditionsregering i avvaktan på de i april förestående kammarvalen. 27 januari reste Gamelin till London för att närvara vid Georg
V:s begravning, varvid han bl. a. sammanträffade med den 1937 för
högförräderi avrättade ryske marskalken Tuchatjevski. Efter hemkomsten till Paris formulerade hans på Quai d’Orsays önskan de
villkor, Frankrike måste uppställa för att kunna tolerera tyska trupper vid Rhen. Gamelins krav gingo ut på begränsning av de tyska
garnisonernas storlek samt förbud mot anläggande av flygfält och
framför allt befästningar. 27 februari ratificerade kammaren den
fransk-ryska pakten. Dagen därpå mottogs Gamelin av Sarraut, som
klandrade generalstabens intervention hos Quai d’Orsay som en politisk handling och samtidigt meddelade, att regeringen ansett det
omöjligt att ajournera den fransk-ryska paktens ratifikation i avvaktan på en hänvändelse till Haagdomstolen för att få fastslaget,
om pakten stred mot Locarnofördraget som Tyskland påstod och
Frankrike bestred. 2 mars mottog Hitler Fran<;ois-Poncet i närvar()
av utrikesminister v. Neurath. Han yttrade därvid, att den önskan
om tyskt-franskt samförstånd, som han givit uttryck för i en intervju
med den franske journalisten Bertrand de J ouvenel några dagar tidigare, nu efter den fransk-ryska paktens ratifikation kommit i ett annat läge. Han lovade dock att inom kort framlägga konkreta förslag.
Sådana kommo 7 mars – i form av Locarnofördragets uppsägning
åtföljt av förslag om en 25-årig nonagressionspakt. Samtidigt marscherade tyska trupper in i Rhenlandet.
308
-: –
—
Dagens frågor
Då man skall skildra Rhenlandskrisens faktiska förlopp, möter en
viss svårighet. Det uppkomna läget behandlades från fransk sida ej
av de konstitutionella organ, som närmast bort komma i fråga,
d. v. s. »Conseil superieur de la defense nationale» (regeringen och
de militära cheferna) eller »Haut comite de guerre» (republikens president, konseljpresidenten, försvarsministrarna och de militära cheferna), där ordentliga protokoll fördes, utan vid kabinettssammanträden och improviserade konferenser, från vilka inga protokoll finnas bevarade. Detta gör det svårt att exakt fastställa vilken ståndpunkt de i dessa sammankomster deltagande intogo. Man måste genom att jämföra de skildringar som föreligga söka få fram sanningen.
Härvidlag förtjäna Gamelins memoarer främst beaktande, ty han har
gjort anteckningar från några av de konferenser vari han deltog, och
han är helt naturligt den främste sagesmannen när det gäller de militära åtgärder, som från fransk sida vidtogas – och planerades.
7 mars kl. 8 på morgonen, sedan underrättelser ingått om den
tyska inmarschen, uppsökte general Gamelin krigsministern Maurin.
Kl. 10 begåvo de sig tillsammans till ett kabinettsmöte, som konseljpresident Sarrant sammankallat till inrikesministeriet. Närvarande
voro ministern utan portfölj Panl-Boncour och postministern Georges Mandel, medan marin- och flygministrarna Pietri och Marcel
Deat på grund av frånvaro från Paris ej kunde närvara. Flaudin
visade sig en kort stund. Panl-Boncour och Mandel krävde en omedelbar militär aktion. Gamelin svarade, att detta förutsatte vidtagande
av ett antal förberedande militära åtgärder. Han erinrar sig att
Panl-Boncour sade till honom: »Je voudrais vous voir le plus töt
possible a Mayence», vartill han genmälde: »Cela, c’est une autre
affaire. Je ne demande pas mieux; mais il faut m’en donner les
moyens.» På Sarrants fråga, »Si nous etions seuls, sans allies en face
de l’Allemagne, comment se presenterait la situation~» svarade Gamelin, att Frankrike i början komme att ha överhand men att under
ett långt krig Tysklands överlägsenhet i folkmängd och industriella
resurser komme att göra sig gällande. – Kl. 6 em. ägde en ny ministersammankomst rum, denna gång vid Quai d’Orsay, vars generalsekreterare Alexis Leger även deltog. Diskussionen blev huvudsakligen teoretisk. Gamelin erhöll bemyndigande att vidtaga en serie
militära beredskapsåtgärder. Någon allmän mobilisering kom dock
ej till stånd.
8 mars kl. 10 fm. hölls ett nytt kabinettssammanträde, efter vilket
utfärdades en kommunike av innehåll att Frankrike beslutit sig för
att hänskjuta Tysklands traktatsbrott till N. F:s råd och konsultera
Locarnofördragets signatärmakter. Om vad som verkligen hände vid
detta möte skriver Gamelin, att han fått motstridiga uppgifter. Maurin berättade efteråt för honom, att Flaudin erinrat om Mussolinis
gest efter Dollfussmordet 1934 att koncentrera trupper vid Brenner,
vilket kom Hitler att slå till reträtt. Maurin hade då invänt, att det
miliära läget vore ett annat nu än då; framför Brenner låg Österrike
som en buffert, medan Frankrike framför sig hade den samlade tyska
armen. Om man vidtog militära åtgärder innebärande ett allvarligt
309
-; ~
Dagens frågor
hot, måste man vara beredd att i nödfall tillgripa krig. Flaudin
framhöll då, att varken landet eller parlamentet voro beredda att
acceptera denna eventualitet. Denna Gamelins framställning av kabinettssammanträdets förlopp överensstämmer i huvudsak med Reynauds. På kvällen höll Sarrant ett radiotal, där han yttrade att
Frankrike ej kunde tolerera att Strasbourg låg inom skotthåll för
tyska kanoner. Gamelin slöt härav, att regeringen ännu vore beredd
till handling. I verkligheten hade emellertid Hitler redan vunnit
spelet. Fran(,.lois-Poncet skriver, att Hitler efter 48 timmars ängslan
andades ut, sedan Frankrike ej skridit till mobilisering utan beslutit
sig för konferensvägen och N. F:s procedur.
10 mars på morgonen avlade Gamelin, sedan han dagen förut samlat Conseil superieur de la guerre (armegrupps- och armecheferna),
rapport inför generalstaben. Han yttrade härvid, att »Il ne faut
surtout pas que l’on puisse pretendre que l’armee n’a pas voulu
marcher.» Samma dag sammanträdde kammaren, där Sarrant meddelade, att Frankrike ämnade vädja till N. F:s råd. Kl. 9 på kvällen
sammankallade konseljpresidenten till sin privatbostad en konferens,
i vilken de 3 försvarsministrarna och stabscheferna för armen, flyget
och flottan (generalerna Gamelin, Pujo och amiral Durand-Viel) del- .togo. Gamelin har gjort anteckningar om denna konferens, vars förlopp ännu står livligt för hans minne. Han resumerar sin ståndpunkt
i dessa ord: »La guerre, c’est peut-etre, sans doute, !’occasion. Mais
des … betises, je demande qu’on n’en fasse pas.» I enlighet med tidigare dryftade planer diskuterade han en ockupation av västra Saarstranden inklusive staden Saarbriicken och storhertigdömet Luxemburg, om dettas regering samtyckte härtill. Aktionen skulle emellertid endast ske inom N. F:s ram. För att kunna realisera denna
pantpolitik krävdes att man vidtog den militära beredskapsåtgärd
som benämndes »couverture renforcee», innebärande att hela den aktiva armen koncentrerades vid gränsen. Det var den åtgärd som
vidtogs under Miinchenkrisen 1938 och som bragte armen under fanorna upp till1,500,000 man. Konferensen beslöt, att Gamelin i en not
skulle sammanfatta den ståndpunkt man enats om. 11 mars kl. 11 fm.
överlämnade också Gamelin en »Note relative a une operation de
prise de gages face a l’Allemagne» (fullständigt avtryckt i hans memoarer) till Sarraut. På morgonen 12mars gav generalen order om
att mått och steg skulle vidtagas för att sätta långskjutande franska
batterier i stånd att bombardera Kehl, Karlsruhe, Mannheim, Ludwigshafen, Saarbriicken, om tyskarna anföllo Strasbourg eller flygbombarderade Paris, då de franska armeerna avancerade. Men härvid stannade det. Samma dag reste Flaudin till London för att inför
N. F:s råd framlägga Frankrikes sak. Han fann här England berett
att böja sig för fait accompli och även Belgien ovilligt till handling.
N. F:s råd nöjde sig med ett platoniskt fördömande av Tysklands
traktatsbrott. Under tiden installerade sig tyskarna i hela Rhenlandet och började snart anlägga Siegfriedlinjen, varigenom det strategiska läget i Mellaneuropa totalt förändrades.
Under förtroliga samtal, som han efteråt hade med Gamelin, om- 310
·,
·..;:;….
Dagens frågor
talade Sarraut, vilken ursprungligen varit beredd att handla och vars
hållning av Reynaud betecknas som en patriots, vad som bestämt
regeringens ståndpunktstagande. I främsta rummet kommo hänsyn
till den hållning Frankrikes bundsförvanter England och Belgien intoga. Om stämningen i England meddelar Churchill intressanta uppgifter i sina i Dagens Nyheter publicerade memoarer. Finansministern Nevil Chamberlain, regeringens inflytelserikaste medlem, framhöll 12 mars för J1~landin, att den allmänna opinionen i England ej
skulle stödja Frankrike, om det blev fråga om något slag av sanktioner, och premiärminister Baldwin betonade, att om det fanns så
mycket som en procents risk för att en fransk polisaktion skulle leda
till krig, hade han ingen rätt att ikläda England några förpliktelser.
Hitlers förslag om en 25-årig nonagressionspakt hade gjort intryck
i England. Vad beträffar Belgien, genom vars territorium en fransk
framstöt mot Ruhr måst ske, var man även där ovillig att bli indragen i krigiska förvecklingar. Helt annan var däremot Polens
hållning. 7 mars på em. meddelade utrikesminister Beck ambassadör
Noel, att Polen vore fullt berett att göra gemensam sak med Frankrike. Men av okänd anledning kom det telegram, varigenom franske
militärattachen i Warszawa underrättade Gamelin om Polens hållning, denne ej tillhanda förrän den kritiska tidpunkten redan var
passerad. – En annan viktig orsak till Frankrikes hållning var det
inrikespolitiska läget. Det franska folket var ovilligt att underkasta
sig en mobiliserings vedermödor en månad före kammarvalen. Regeringen Sarrant var ej enig och större delen av pressen var motståndare till en militär aktion. Hitler hade valt en psykologiskt synnerligen lämplig tidpunkt för sin kupp.
Vad hade inträffat, om Frankrike 7 mars skridit till en militär
aktion~ Det har varit en utbredd uppfattning hittills, att Tyskland
då slagit till reträtt, vilket sannolikt lett till nazistregimens fall.
Denna åsikt uttalas av ambassadör Noel och två goda franska kännare av tyska förhållanden, Albert Rivand i »Le relevement de l’Allemagne» och Benoist-Mechin i »Histoire de l’armee allemande». De
båda sistnämnda försäkra, att man i Berlin fruktade en fransk militär aktion i medvetandet om att den tyska armen ej skulle kunna
motstå en dylik. Franc:ois-Poncet åter tror, att den tyska armen
visserligen till en början dragit sig tillbaka öster om Rhen men att
den dUr samlat sig till en motstöt, vilket medfört krig. Ett uttalande
av Hitler själv, publicerat av Paristidningen l’Aube för den 22 januari
1947 och citerat av Gamelin, stöder Franc:ois-Poncets tes. Avgörande
för den ovan uppställda frågans besvarande är givetvis det dåtida
styrkeförhållandet mellan de franska och tyska armeerna. I sin not
av 11 mars 1936 uppskattar Gamelin de tyska styrkorna i Rhenlandet,
inklusive halvmilitära formationer av olika slag, till 295,000 man, en
betydligt högre siffra än fältmarskalk Keitel uppgav under Niirnbergsprocessen. En fransk framstöt hade enligt Gamelin ej blivit
någon militär promenad. Situationen skulle ha varit betydligt gynnsammare för Frankrike, om det 1936 förfogat över en arme av 1938
och ännu mera 1939 års typ. Men det oaktat blir Gamelins slutsats,
311
Dagens frågor
som har starka skäl för sig, att Frankrike 7 mars 1936 förlorade sista
tillfället antingen att undvika kriget genom att tillfoga Tyskland ett
svårt moraliskt nederlag eller att föra krig under exceptionellt gynnsamma förhållanden. Polen hade stått på dess sida och England mot
sin vilja säkerligen tvingats ingripa. Två år senare i Miinchen var
läget ett annat. Det var då för sent att tvinga Tyskland till reträtt
utan krig. Därför synes man ha rätt att beteckna 7 mars 1936 som
Europas ödestimma.
312
·:·