Finland och Sverige
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FINLAND
OCH SVERIGE
DE FINSKA valen blevo fria. Följden blev att folkdemokraterna
trots alla faktiska favörer när det gäller hämningslös yttrandefrihet gingo tillbaka. Deras regress kastar ett blixtljus över den
verkliga »folkmeningen» i de osteuropeiska stater, där kommunisterna eller kommunistinfekterade blockpartier med stöd av
»lavede» parlamentsmajoriteter vilja tilldikta sig folkmajoritetens
stöd och framträda som sanna demokrater. Faktum är att kommunisterna överallt, där valen varit fria, aldrig vid ett senare val
kunnat hålla den ställning, som de omedelbart efter vapenstilleståndet och i bitterheten mot kriget eller diktaturregimer tillfälligtvis lyckats skaffa sig. Det räcker att hänvisa till Norge,
Danmark, Frankrike och Italien.
Nu visade det finska valet en om dock icke så stark tendens till
rättning höger. Samlings- och agrarpartierna inhöstade de största
vinsterna, det senare delvis tack vare valsystemets nyckfullhet,
och socialdemokraterna- som på verkstäder organiserat en effektiv antikommunistisk kuppberedskap- ha åter blivit det ledande
av Finlands arbetarpartier. Anmärkningsvärt var framstegspartiet – det lilla finska borgerliga centerpartiets – kännbara förluster. Partiets motstånd mot rysspakten uppfattades som en valspekulation, men denna har tydligen helt förfelats. Finska folkets
överväldigande massa finner i dag Finlands enda tänkbara framtidsväg utstakad genom vapenstilleståndet och är inom grundlagsenliga gränser beredd till rejält samarbete med Sovjetunionen.
Det parti som genom sina personligheter – Ståhlberg, Ryti, Holsti,
Kivimäki, Cajander, Erkko – betytt så mycket efter 1918, synes
därmed, åtminstone för överskådlig tid, ha spelat ut sin roll.
Valet slutade med en förstärkning av den förut millimeterknappa borgerliga majoriteten. Men regeringskrisen löstes genom
att den stora koalitionsregering, som suttit ända sedan 1945 och
som praktiskt taget omfattat alla riktningar utom den finska
högern, nu utbyttes mot en socialdemokratisk ministär, den andra
319
Finland och Sverige
rent socialdemokratiska i det fria Finlands historia. Detta måste
sägas vara en besynnerlig parlamentarism. Men den borgerliga
majoriteten har inte beslutat något misstroendevotum mot Fagerholms ministär, och enligt praxis vid tillämpningen av grundlagens reglering av parlamentarismen betraktas en regering som
nöjaktigt parlamentarisk så länge den tyst tolereras av riksdagen.
Sannolikt har statsräsonen ansetts tala för en ren arbetarregering,
i vilken fackföreningsdignitärerna bilda tyngdpunkten. Därigenom väntar man sig tydligen det bästa medlet att hålla kommunisterna på mattan och förekomma de vilda strejker eller utomparlamentariska aktioner, till vilka folkdemokraterna uppenbarligen sätta sin lit sedan de blivit till ursinne harmsna över förmätenheten att de i enlighet med valutslaget diskvalificerats som
regeringsparti.
För första gången i historien sitter det rent socialdemokratiska
regeringar samtidigt i alla de fyra nordiska länderna. Det är möjligt att de finska socialdemokraterna ej velat vara sämre än de
nordiska systerpartierna och just därför hastade att bilda sin egen
regering. I en tid mera kritisk för Norden än någonsin bär alltså
socialdemokratien det historiska ansvaret för Nordens väg i världspolitiken. Underlaget för denna socialistiska maktställning är
emellertid svagare än de maktägande själva ge sken av. Både i
Finland och Danmark ha de borgerliga riksdagsmajoritet; Hedtofts ivriga regeringsbildning i höstas har kanske stått som modell
för Fagerholm. I Norge registrerades vid 1947 års kommunalval
en klar borgerlig majoritet, fastän denna inte kan avspegla sig
i det oupplösliga stortinget förrän vid 1949 års stortingsvaL Och i
Sverige ges om ett par veckor besked om den svenska socialdemokratiens grundvalar ha skakats eller inte i partiets sakta men
stadiga regress alltsedan 1940 års vågtopp.
Ur svensk synpunkt förtjänar det att nämnas, att statsminister
Fagerholm är den förste regeringschef efter frigörelsen 1917, som
betecknar sig själv som svenskspråkig. Han har även varit den
förste svenske talmannen under samma tid. Emellertid har valet
av Fagerholm säkerligen inga språkliga motiv utan är rätt och
slätt ett uttryck för förtroendet till dennes klokhet, kunnighet,
koncilians. Under 1930-talets häftiga språkstrider skulle det dock
ej ha varit tänkbart att statsministerposten besatts med en man
ur den nationella minoriteten. Bortser man från Annula och några
andra fennomanska Bourboner, som ingenting lärt och ingenting
glömt, har språkstriden i huvudsak dock nu bragts ur världen.
320
Finland och Sverige
Det är betecknande för dagens Finland att det allvarligt överväges att införa svenskan som obligatoriskt språk i folkskolan
över hela Finland, varvid finskan i gengäld skulle bli obligatorisk
i de svenska skolorna. Ett sådant steg, motiverat av intresset att
underlätta det kulturella nordiska samarbetet, skulle- om det nu
tas – stå helt i strid mot de ideer om nationell enhet, som J. V.
Snellman förfäktade och inför vilka även svenskarna på 1800-talet
för ett kort ögonblick tycktes benägna att resignera.
Finland har – trots vapenstilleståndsvillkoren men inom ramen
för dessa – under de senaste månaderna på många vis demonstrerat sitt oberoende och sin suveränitet. Redan den utformning, som
den rysk-finska pakten till sist fick, skänkte Finland en friare
ställning än t. ex. Rumänien och Ungern. Riksdagens misstroendevotum mot inrikesminister Leino, vilken trots alla sina resor till
Moskwa troligen ej åtnjuter någon synnerlig högaktning i Kreml
och vilken på reguljär parlamentarisk väg tvingades ut ur ministären Pekkala, var ett utslag i samma riktning. Den i dagarna
publicerade utredningen om statspolisen och den kommunistiska
infiltreringen har ytterligare understrukit Finlands oavhängighet.
Finland vill bevara och befästa sin gamla rättsordning. Detta
ådagalades kanske allra tydligast, när domstolarna i våras friade
några av de misstänkta vapengömmarna. Den som skriver detta
kunde vid ett besök då i Finland konstatera, hur just detta domstolsutslag hälsades med glädje inte därför att de vorofrikännande
utan därför att domstolarnas- och därmed även landets- oberoende åter kunde hävdas.
Skall det lyckas Finland att ännu en gång i historien i sitt förhållande till Ryssland ernå en förmånsställning~ När Finland
1809 avträddes till Ryssland, blev dess status i mycket detsamma
som det s. k. Kongresspolen fick enligt Wienerfreden. Men under
det att Polen så småningom blev en rysk provins, i vilken 1815 års
författning upphävdes, kunde storfurstendömet Finland även under den slutliga förryskningspolitikens ofärdsår både vidmakthålla
en relativt fri ställning och tämligen ostört utveckla sin nationella
kultur.
Även om olika framtidsperspektiv öppna sig förefaller det från
dagens synläge, som om utsikter skulle finnas att det finska folket
till skillnad från Intermariums stater- de undertryckta länderna
mellan Östersjön och Egeiska havet- förmår att värna sin suveränitet, givetvis inom det rysk-finska utrikespolitiska samarbetets
321
….-.~
Finland och Sverige
begränsningslinjer. Att så sker kan intet folk vara mera intresserat av än det svenska. Redan de sex hundra årens svensk-finska
riksgemenskap skapar det känslomässiga underlaget för detta intresse. Men realpolitiska skäl påbjuda samma inställning.
Måhända var det en litet romantisk överdrift, när det under
vintm·kriget hette att »Finlands sak är vår». Men den programmatiska satsen innefattade oavsett tidsmomentets känslosamhet
en djup historisk sanning. Ty även sedan Finland för 140 år avsöndrades från Sverige har Finland fortsatt att determinera den
svenska politiken. Ja, i själva verket har Finland spelat en större
roll i vårt lands politik efter avträdelsen än under de sex seklernas samlevnad. »1812 års politik» bestämdes av hänsynen till förlusten av Finland; den svensk-norska unionen blev Fredrikshamnsfredens konsekvens, likaså i hög grad det konservativa politiska
och utrikespolitiska system som präglade Karl-Johanstiden. Drömmen om Finlands återerövring blev utslagsgivande på Oscar I:s
utrikespolitiska kurs. Förryskningssträvandena i Finland under
Bobrikov och dennes efterföljare gåvo stöten till den svenska försvarsrörelsen, som avsatte sina frukter i 1901 och 1914 års härordningar och stärkte de försvarsvänliga, konservativa riktningarna. Lidelsen för Finland och dess frigörelse tog sig uttryck
i det första världskrigets aktivism. 1918 års finska inbördeskrig
splittrade även den svenska nationen; mångåriga blevo efterdyningarna på arbetsmarknaden genom fackföreningarnas ostracism
mot de svenska frivilliga. I flera faser dök Ålandsfrågan upp både
under 1800- och 1900-talen och gav upphovet till två av Sveriges
få verkliga politiska överenskommelser, november- och östersjö-
traktaterna. Och den svensk-finska tvisten 1918-1921 om Ålandsbefolkningens självbestämningsrätt vållade t. o. m. fara för krigisk
utlösning särskilt under Palmstiemas utrikesministertid. När Finland nått sin åtrådda självständighet och den finsk-baltiska barriä-
ren skapades under mellankrigstiden, togs detta till intäkt för
1925 års nedrustningsbeslut och försvagade de häremot gensträviga
försvarsvänliga partierna. På 1930-talets slut dominerades Sveriges
utrikespolitiska intresse av Stockholmsplanen. Undervinterkriget
bragte Sverige större offer och tog större risker än någonsin tidigare för vårt östra grannfolks skull. Mot slutet av år 1940 voro
långtgående planer å bane om nära svensk-finsk samverkan i fråga
om försvars- och utrikespolitiken, fastän de till sist runno ut i
sanden. Och när ryssarna vintern 1948 inbjödo Finland att sluta
en pakt, blev fruktan för Rysslands framträngande till Botten- 322
·! – – – – – – – –
Finland och Sverige
havet en starkt bidragande orsak till att debatten om en svensk
västmaktsorientering tog fart.
Ytterligare belägg skulle kunna hämtas. Snabbteckningen här
ovan är dock tillräckligt talande. Trots den svensk-norska unionen har Norge aldrig i samma grad influerat på svensk politik,
även om unionsstridens slutfas kring sekelskiftet satte vissa spår
efter sig i partilivet hos oss.
Direkt eller indirekt, synligt eller osynligt, vare sig vi önskar
det eller ej har Finland alltsedan 1809 varit den stora, irrationella
faktorn i Sveriges politik. Så är fallet särskilt nu, i den världspolitiska blockbildningens och ideologikampens spänningar. Därför följer Sverige med oavlåtlig vaksam uppmärksamhet varje
skiftning i finsk politik. Därför gläds Sverige åt alla finska tecken på självhävdelse och självständighetens stabilisering. Att så-
som utrikesminister Und{m låtsa Sveriges likgiltighet härför är
varken realpolitiskt eller i historiskt perspektiv försvarligt.
E. H.
323
·,
!’
f
OCH SVERIGE
DE FINSKA valen blevo fria. Följden blev att folkdemokraterna
trots alla faktiska favörer när det gäller hämningslös yttrandefrihet gingo tillbaka. Deras regress kastar ett blixtljus över den
verkliga »folkmeningen» i de osteuropeiska stater, där kommunisterna eller kommunistinfekterade blockpartier med stöd av
»lavede» parlamentsmajoriteter vilja tilldikta sig folkmajoritetens
stöd och framträda som sanna demokrater. Faktum är att kommunisterna överallt, där valen varit fria, aldrig vid ett senare val
kunnat hålla den ställning, som de omedelbart efter vapenstilleståndet och i bitterheten mot kriget eller diktaturregimer tillfälligtvis lyckats skaffa sig. Det räcker att hänvisa till Norge,
Danmark, Frankrike och Italien.
Nu visade det finska valet en om dock icke så stark tendens till
rättning höger. Samlings- och agrarpartierna inhöstade de största
vinsterna, det senare delvis tack vare valsystemets nyckfullhet,
och socialdemokraterna- som på verkstäder organiserat en effektiv antikommunistisk kuppberedskap- ha åter blivit det ledande
av Finlands arbetarpartier. Anmärkningsvärt var framstegspartiet – det lilla finska borgerliga centerpartiets – kännbara förluster. Partiets motstånd mot rysspakten uppfattades som en valspekulation, men denna har tydligen helt förfelats. Finska folkets
överväldigande massa finner i dag Finlands enda tänkbara framtidsväg utstakad genom vapenstilleståndet och är inom grundlagsenliga gränser beredd till rejält samarbete med Sovjetunionen.
Det parti som genom sina personligheter – Ståhlberg, Ryti, Holsti,
Kivimäki, Cajander, Erkko – betytt så mycket efter 1918, synes
därmed, åtminstone för överskådlig tid, ha spelat ut sin roll.
Valet slutade med en förstärkning av den förut millimeterknappa borgerliga majoriteten. Men regeringskrisen löstes genom
att den stora koalitionsregering, som suttit ända sedan 1945 och
som praktiskt taget omfattat alla riktningar utom den finska
högern, nu utbyttes mot en socialdemokratisk ministär, den andra
319
Finland och Sverige
rent socialdemokratiska i det fria Finlands historia. Detta måste
sägas vara en besynnerlig parlamentarism. Men den borgerliga
majoriteten har inte beslutat något misstroendevotum mot Fagerholms ministär, och enligt praxis vid tillämpningen av grundlagens reglering av parlamentarismen betraktas en regering som
nöjaktigt parlamentarisk så länge den tyst tolereras av riksdagen.
Sannolikt har statsräsonen ansetts tala för en ren arbetarregering,
i vilken fackföreningsdignitärerna bilda tyngdpunkten. Därigenom väntar man sig tydligen det bästa medlet att hålla kommunisterna på mattan och förekomma de vilda strejker eller utomparlamentariska aktioner, till vilka folkdemokraterna uppenbarligen sätta sin lit sedan de blivit till ursinne harmsna över förmätenheten att de i enlighet med valutslaget diskvalificerats som
regeringsparti.
För första gången i historien sitter det rent socialdemokratiska
regeringar samtidigt i alla de fyra nordiska länderna. Det är möjligt att de finska socialdemokraterna ej velat vara sämre än de
nordiska systerpartierna och just därför hastade att bilda sin egen
regering. I en tid mera kritisk för Norden än någonsin bär alltså
socialdemokratien det historiska ansvaret för Nordens väg i världspolitiken. Underlaget för denna socialistiska maktställning är
emellertid svagare än de maktägande själva ge sken av. Både i
Finland och Danmark ha de borgerliga riksdagsmajoritet; Hedtofts ivriga regeringsbildning i höstas har kanske stått som modell
för Fagerholm. I Norge registrerades vid 1947 års kommunalval
en klar borgerlig majoritet, fastän denna inte kan avspegla sig
i det oupplösliga stortinget förrän vid 1949 års stortingsvaL Och i
Sverige ges om ett par veckor besked om den svenska socialdemokratiens grundvalar ha skakats eller inte i partiets sakta men
stadiga regress alltsedan 1940 års vågtopp.
Ur svensk synpunkt förtjänar det att nämnas, att statsminister
Fagerholm är den förste regeringschef efter frigörelsen 1917, som
betecknar sig själv som svenskspråkig. Han har även varit den
förste svenske talmannen under samma tid. Emellertid har valet
av Fagerholm säkerligen inga språkliga motiv utan är rätt och
slätt ett uttryck för förtroendet till dennes klokhet, kunnighet,
koncilians. Under 1930-talets häftiga språkstrider skulle det dock
ej ha varit tänkbart att statsministerposten besatts med en man
ur den nationella minoriteten. Bortser man från Annula och några
andra fennomanska Bourboner, som ingenting lärt och ingenting
glömt, har språkstriden i huvudsak dock nu bragts ur världen.
320
Finland och Sverige
Det är betecknande för dagens Finland att det allvarligt överväges att införa svenskan som obligatoriskt språk i folkskolan
över hela Finland, varvid finskan i gengäld skulle bli obligatorisk
i de svenska skolorna. Ett sådant steg, motiverat av intresset att
underlätta det kulturella nordiska samarbetet, skulle- om det nu
tas – stå helt i strid mot de ideer om nationell enhet, som J. V.
Snellman förfäktade och inför vilka även svenskarna på 1800-talet
för ett kort ögonblick tycktes benägna att resignera.
Finland har – trots vapenstilleståndsvillkoren men inom ramen
för dessa – under de senaste månaderna på många vis demonstrerat sitt oberoende och sin suveränitet. Redan den utformning, som
den rysk-finska pakten till sist fick, skänkte Finland en friare
ställning än t. ex. Rumänien och Ungern. Riksdagens misstroendevotum mot inrikesminister Leino, vilken trots alla sina resor till
Moskwa troligen ej åtnjuter någon synnerlig högaktning i Kreml
och vilken på reguljär parlamentarisk väg tvingades ut ur ministären Pekkala, var ett utslag i samma riktning. Den i dagarna
publicerade utredningen om statspolisen och den kommunistiska
infiltreringen har ytterligare understrukit Finlands oavhängighet.
Finland vill bevara och befästa sin gamla rättsordning. Detta
ådagalades kanske allra tydligast, när domstolarna i våras friade
några av de misstänkta vapengömmarna. Den som skriver detta
kunde vid ett besök då i Finland konstatera, hur just detta domstolsutslag hälsades med glädje inte därför att de vorofrikännande
utan därför att domstolarnas- och därmed även landets- oberoende åter kunde hävdas.
Skall det lyckas Finland att ännu en gång i historien i sitt förhållande till Ryssland ernå en förmånsställning~ När Finland
1809 avträddes till Ryssland, blev dess status i mycket detsamma
som det s. k. Kongresspolen fick enligt Wienerfreden. Men under
det att Polen så småningom blev en rysk provins, i vilken 1815 års
författning upphävdes, kunde storfurstendömet Finland även under den slutliga förryskningspolitikens ofärdsår både vidmakthålla
en relativt fri ställning och tämligen ostört utveckla sin nationella
kultur.
Även om olika framtidsperspektiv öppna sig förefaller det från
dagens synläge, som om utsikter skulle finnas att det finska folket
till skillnad från Intermariums stater- de undertryckta länderna
mellan Östersjön och Egeiska havet- förmår att värna sin suveränitet, givetvis inom det rysk-finska utrikespolitiska samarbetets
321
….-.~
Finland och Sverige
begränsningslinjer. Att så sker kan intet folk vara mera intresserat av än det svenska. Redan de sex hundra årens svensk-finska
riksgemenskap skapar det känslomässiga underlaget för detta intresse. Men realpolitiska skäl påbjuda samma inställning.
Måhända var det en litet romantisk överdrift, när det under
vintm·kriget hette att »Finlands sak är vår». Men den programmatiska satsen innefattade oavsett tidsmomentets känslosamhet
en djup historisk sanning. Ty även sedan Finland för 140 år avsöndrades från Sverige har Finland fortsatt att determinera den
svenska politiken. Ja, i själva verket har Finland spelat en större
roll i vårt lands politik efter avträdelsen än under de sex seklernas samlevnad. »1812 års politik» bestämdes av hänsynen till förlusten av Finland; den svensk-norska unionen blev Fredrikshamnsfredens konsekvens, likaså i hög grad det konservativa politiska
och utrikespolitiska system som präglade Karl-Johanstiden. Drömmen om Finlands återerövring blev utslagsgivande på Oscar I:s
utrikespolitiska kurs. Förryskningssträvandena i Finland under
Bobrikov och dennes efterföljare gåvo stöten till den svenska försvarsrörelsen, som avsatte sina frukter i 1901 och 1914 års härordningar och stärkte de försvarsvänliga, konservativa riktningarna. Lidelsen för Finland och dess frigörelse tog sig uttryck
i det första världskrigets aktivism. 1918 års finska inbördeskrig
splittrade även den svenska nationen; mångåriga blevo efterdyningarna på arbetsmarknaden genom fackföreningarnas ostracism
mot de svenska frivilliga. I flera faser dök Ålandsfrågan upp både
under 1800- och 1900-talen och gav upphovet till två av Sveriges
få verkliga politiska överenskommelser, november- och östersjö-
traktaterna. Och den svensk-finska tvisten 1918-1921 om Ålandsbefolkningens självbestämningsrätt vållade t. o. m. fara för krigisk
utlösning särskilt under Palmstiemas utrikesministertid. När Finland nått sin åtrådda självständighet och den finsk-baltiska barriä-
ren skapades under mellankrigstiden, togs detta till intäkt för
1925 års nedrustningsbeslut och försvagade de häremot gensträviga
försvarsvänliga partierna. På 1930-talets slut dominerades Sveriges
utrikespolitiska intresse av Stockholmsplanen. Undervinterkriget
bragte Sverige större offer och tog större risker än någonsin tidigare för vårt östra grannfolks skull. Mot slutet av år 1940 voro
långtgående planer å bane om nära svensk-finsk samverkan i fråga
om försvars- och utrikespolitiken, fastän de till sist runno ut i
sanden. Och när ryssarna vintern 1948 inbjödo Finland att sluta
en pakt, blev fruktan för Rysslands framträngande till Botten- 322
·! – – – – – – – –
Finland och Sverige
havet en starkt bidragande orsak till att debatten om en svensk
västmaktsorientering tog fart.
Ytterligare belägg skulle kunna hämtas. Snabbteckningen här
ovan är dock tillräckligt talande. Trots den svensk-norska unionen har Norge aldrig i samma grad influerat på svensk politik,
även om unionsstridens slutfas kring sekelskiftet satte vissa spår
efter sig i partilivet hos oss.
Direkt eller indirekt, synligt eller osynligt, vare sig vi önskar
det eller ej har Finland alltsedan 1809 varit den stora, irrationella
faktorn i Sveriges politik. Så är fallet särskilt nu, i den världspolitiska blockbildningens och ideologikampens spänningar. Därför följer Sverige med oavlåtlig vaksam uppmärksamhet varje
skiftning i finsk politik. Därför gläds Sverige åt alla finska tecken på självhävdelse och självständighetens stabilisering. Att så-
som utrikesminister Und{m låtsa Sveriges likgiltighet härför är
varken realpolitiskt eller i historiskt perspektiv försvarligt.
E. H.
323
·,
!’
f