Litteratur
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
..
LITTERATUR
KORT OM BÖCKER
Det är troligt att marknaden just nu är mättad med skildringar från
det andra världskrigets ohyggliga grymheter och att människorna inte
längre uthärda att via böcker leva sig tillbaka till denna tid. A andra sidan vore det orimligt att tänka sig, att människorna skulle kunna undfly verkligheten. De ha i humanitetens namn skyldighet att bilda sig
en säker mening i den ideologistrid mellan öst och väst, som med
oförminskad våldsamhet alltjämt rasar, liksom de måste ta ställning
för eller emot nazistisk eller fascistisk terror. .Albert Kalmes bok
»S o v j e t s b l o d s d å d i B a l t i k u m i d o k u m e n t a r i s k b elysning» (Natur och Kultur) har verkligen ett angeläget ärende
till den svenska allmänheten, särskilt sA länge den baltiska flyktingsfrågan har aktualitet och vår kommunistiska press tävlar med Sovjets
propagandaorgan i att fördölja den historiska verkligheten och försköna det nuvarande läget i de tre av Sovjet våldförda baltiska republikerna. Den har en uppgift att fylla inte minst bland alla dem
som åtminstone länge vägrade att sätta tro till de baltiska flyktingarnas skildringar av egna och ländernas kusliga upplevelser. Mycket
av vad som återges i verket har visserligen förut offentliggjorts –
bl. a. i denna tidskrift- men sammanställningen har varit behövlig.
Endast den kommunistiskt förbländade kan undgå att förskräckas när
han tar del av de många vittnesmålens fällande bevisning.
E. H.
Under psevdonymen W. Marton döljer sig en lettisk flykting, som
varit ögonvittne till de omstörtningar, vilka lade den unga utvecklingskraftiga lettiska republiken under två våldsregimers förtryck
och hela dess fredliga uppbyggnadsarbete i ruiner. Vad han upplevt,
och i sin bok »B ö r j a n o c h s l u t e t» beskrivit, är en skakande historisk tragedi och samtidigt ett händelsekomplex, som sedan gång
på gång, med nödiga variationer, upprepats i den ena östeuropeiska
staten efter den andra och därmed blivit ett alltmer närgånget hot
mot allt vad västerländsk odling och västerländskt väsen heter.
Till skillnad från den mest bekanta boken i denna genre, Kravtjenkos »Jag valde friheten», har signaturen Marton valt att meddela
sina erfarenheter i romanens form. Visserligen bärs Martons roman
upp av den breda miljöskildringen och de stora händelsesvepen, men
han har velat öka spänningen och intresset genom att koncentrera
händelseförvecklingen till några enstaka livsöden och i första hand
till en romanhjältes upplevelser. Därmed har han tagit på sig det
ansvar, som varje diktare måste underkasta sig, nämligen att ge individuellt liv, psykologisk trovärdighet, inre gestaltning åt sina figurer. Det har han inte lyckats särskilt bra med.
Sedan detta är sagt, kan man med så mycket större tillfredsstäl- 25*-48657 377
Litteratur
lelse vända sig till bokens uppenbara förtjänster. Marton har lagt sig’
vinn om att i skildringen få med hela det gamla lettiska samhället:
borgarna, ämbetsmännen, krigsmakten, bönderna, fabriksarbetarna.
Han skönmålar inte republiken, även om han måste se tillbaka till
tillståndet före 1939 som något av ett förlorat paradis. Han påpekar,
att ett delvis berättigat missnöje existerade och att demokratin inte
hade kommit till mognad. Men man får av hans skildring ett övertygande intryck av driftighet och arbetsglädje, av livskraft och tillförsikt, av den lustkänsla, som fyllde letterna, när de vunnit sitt lands
frihet efter så många sekler av beroende. Berättelsen om hur åskmolnen drog ihop sig och urladdningen skedde, är gjord med säker
iakttagelse och stor intensitet. Särskilt lägger man märke till Martons förmåga att klargöra den gradvis skeende förändringen, från de
ryska truppernas till synes mycket fredliga och korrekta inmarsch
till den börjande infiltreringen, det gradvisa maktövertagandet och
den slutliga obegränsade terrorn.
Marton ger så en överblick över de olika samhällsskiktens tillstånd
i detta nya Lettland. Arbetarna, som nått fram till proletariatets
drömda diktatur och inte längre behöver tjäna kapitalismen, belönas
med ökad arbetstid och strejkförbud – för femårsplanens skull. Till
en början ökas visserligen lönerna, men omedelbart därefter följer en
valutasänkning, som gör löneökningen illusorisk. Man får vidare en
skildring av tävlingshetsen i fabrikerna och den allmänna skräcken
för de obligatoriska anklagelserna för sabotage, så snart arbetarna
inte orkar med i den uppjagade takten. Bönderna söker de nya maktägarna till en början vinna på sin sida genom att ge dem lotter från
de styckade storgodsen, men det dröjer inte länge, förrän kollektiviseringen genomförs och en ny livegenskap, fast med ett finare namn.
blir deras öde. Borgarna har den mest hopplösa ställningen. De har
ingen plats i det nya samhället. Den fullständiga rättslösheten gör,
att vilket öde som helst kan drabba vem som helst av dem. Häktningarna tar fart och den hemliga polisen sätts i verksamhet. Martons skildring av den ryska tortyrens utstuderade metoder och av det
liv, som leves i fängelsehålorna, lämnar ingenting övrigt i fråga om
hemskhet, men sanningsenligheten bekräftas av andra skildringar.
Barbariet når sin höjdpunkt vid tiden för det tyska krigets utbrott.
När nazisterna övergår gränsen och närmar sig Riga, börjar husundersökningar, deportationer och folkförflyttning. Godstågen fulllastade med instuvade, på måfå infångade letter av alla stånd och
åldrar försvinner in mot Ryssland, samtidigt som tyskarna, vilka
snart skall bli det olyckliga landets nya, lika fruktansvärda herrar,
bryter fram mot de vikande ryska trupperna. Landet står i lågor,
när romanhandlingen slutar.
Från kompositionens synpunkt och som roman har »Början och
slutet» sina uppenbara svagheter men som vittnesbörd om hur det
gick till, när Lettland bolsjeviserades, har den så mycket större intresse. Denna skildring av ett ögonvittne kan sättas vid sidan av de
andra dokument som så enhälligt vittnar om den fara, som nu är den
mest hotande av alla. Elof Ehnrnark.
378
Litteratur
Två finländska arbeten av historiskt intresse förtjäna i hög grad
att tilldra sig den rikssvenska allmänhetens uppmärksamhet.
Senator Leo Ehrnrooth har i memoarverket »F r å n e t t s k i f t e sr i k t l i v» lämnat ett för denna genre sällsynt gediget bidrag till
Finlands nyaste historia. När man läser denna välkomponerade krö-
nika har man rätt att beklaga att svenska politiker så sällan producera sig som memoarförfattare. Åven om Louis De Geer d. ä. hade
en centralare ställning i svensk politik än Ehrnrooth haft eller i sin
blygsamhet gjort anspråk på får man nästan gå tillbaka till hans
berömda »Minnen» för att finna en motsvarighet på rikssvensk sida.
Ehrnrooth har haft förmånen att alltifrån unga år och på de mest
skiftande fält aktivt få verka för sitt land i dess stora brytningstider. Han var både under och efter det förra världskriget liksom
under det andra medlem av senaten eller – som den efter frigörelsen
konventionellt kallas – av regeringen, och sin första riksdagsfullmakt fick han redan i den nya enkammarriksdagen omedelbart efter
1906 års demokratisering. Han stannar dock i detta verk vid de första
åren efter frigörelsen. Och han har i vitt skilda uppdrag deltagit i
det internationella arbetet, bl. a. som medlem av Saarregeringen åren
före folkomröstningen; bokens slutkapitel innehåller också en belysande och fängslande skildring av denna tid och dess erfarenheter.
Ehrnrooth har dessutom visat klokheten att uppteckna sina minnen
medan han alltjämt är vid fullaste andliga vigör. Han är ännu objektivare än den i vissa frågor personligt starkt engagerade Louis
De Geer var, och denna försynthet gentemot medmänniskor och meningsmotståndare ger denna återblick på livet många gånger en betagande charm. Av särskilt intresse är avsnittet om förhandlingarna
i Petersburg 1917 mellan den finska delegation, som han själv tillhörde, och Kerenskiregeringen. Eljest har förf. begränsat sig till att
skildra egna upplevelser och avstått från politiska analyser av händelseförloppet. Säkerligen har en rikssvensk publik därför mer att
lära av denna memoar än den finländska.
Lolo Krusins-Ahrenberg, nyutnämnd professor vid svenska handelshögskolan i Helsingfors, har publicerat ett digert arbete om »K u n g am ö r d a r e n C. F. E h r e n s v ä r d». Verket är vida mer än en biografi. Dess huvudsyfte är att ge den idepolitiska bakgrunden till
Gustaf III:s mord, liksom att följa ej blott Ehrensvärd utan även
övriga landsflyktiga kungamördare uti deras politiska sökande under
exilen. Bokens titel har blivit alltför trångt inskränkande i förhållande till bokens faktiska innehåll. När förf. tagit upp detta ämne
från 1700-talets slut har hon följt sin lärofader och företrädare professor Bruno Lesach och dennes Anjalaforskningar tätt i spåren. Må-
hända ibland onödigt mångordig men med en högst respektingivande
lärdom och vidsynthet har hon satt in oppositionens ideer i deras stora
tidssammanhang och därigenom tecknat nya perspektiv på 1792 års
stora händelser. Den avsky, som våldsmetoderna väckte, dämde hastigt upp de frihetsideer, som enligt vad förf. uppvisar hade en vidare
utbredning och starkare förankring än man nog förut velat tro. Och
samtidigt har förf. med ledning av domstolsprotokollen säkrare än
379
Litteratur
förr klarlagt de olika agerande sammansvurnas motiv och delaktighet i komplotten eller rättare sagt komplotterna; det är dock möjligt
att förf. av månhet om rättvisa mot Ehrensvärd bedömt dennes delaktighetsgrad såsom varande alltför liten. I den fylliga redogörelsen för
Ehrensvärds-Gyllenbourgs öden i landsflykten fästa sig många kanske helst vid dennes förhållande till P. A. Heibergs hustru Thomasine.
Betydelsefullast är dock förf:s minutiöst noggranna undersökning av
Ehrensvärds märkliga bidrag till den idepolitiska utformningen av
Eidsvoldsförfattningen 1814.
E. H.
En dansk f. d. spårvägschef i Siam, Edmund Grut, tjänstgjorde
under kriget i speciell västmaktsmission i Kina, och sina på direkta studier grundade uppfattningar om utvecklingen i Fjärran
Östern har han sammanfattat i en ovanligt intresseväckande bok,
K i n a i s t 0 b e s l e e n, (Gyldendals). Med stor journalistisk talang,
klart, rakt på sak, med mycken insidekunskap och som det synes
starkt sakligt underbyggt reder han upp den inre och yttre kinesiska
politikens trassliga härvor. Mest intressera hans omdömen om Chiangkai-chek (både herrns och fruns) regim, liksom om den speciella form
av kommunism, som odlas i Kina och som alltjämt är en oberäknelig
makt ej blott i några provinser. Enligt Grut hade Chiang-kai-cheks
regim trots alla konstitutionella nyskapelser åtminstone så länge kriget pågick i ytterst ringa mån lyckats eller ens velat realisera Sunyat-sens demokratiska program. Han vill närmast rubricera regimen
som reaktionär, vilken trots alla rådsformationer saknar rätt att hänföras till folkstyrelserna och har sin starkaste förankring i godsägaroch korruptiva industrikretsar. Den kinesiska kommunismen däremot
framstår i författarens ögon som en folkligare rörelse än Kuomingtang utan att därför- åtminstone på detta övergångsstadium- imitera den ryska; framför allt har kommunisterna avstått från iden
om statsjordbruk eller jordbrukskooperativer och i stället delvis reprivatiserat jorden till bönderna. Och Grut hävdar, att kineserna i
kampen mot japanerna gjorde de bäst organiserade och mest tappra
insatserna.
Gruts meningar om Chiang-kai-chek och kommunisterna sammanfalla i huvudsak med vad en annan stor kännare av Kina, Carl Taube,
utvecklade i fjol i en uppsats i Svensk Tidskrift och i år i en mycket
instruktiv skrift, K i n a i v ä r l d s p o l i t i k e n, utgiven av Utrikespolitiska institutet.
E. H.
380
.’
’I.~——-
LITTERATUR
KORT OM BÖCKER
Det är troligt att marknaden just nu är mättad med skildringar från
det andra världskrigets ohyggliga grymheter och att människorna inte
längre uthärda att via böcker leva sig tillbaka till denna tid. A andra sidan vore det orimligt att tänka sig, att människorna skulle kunna undfly verkligheten. De ha i humanitetens namn skyldighet att bilda sig
en säker mening i den ideologistrid mellan öst och väst, som med
oförminskad våldsamhet alltjämt rasar, liksom de måste ta ställning
för eller emot nazistisk eller fascistisk terror. .Albert Kalmes bok
»S o v j e t s b l o d s d å d i B a l t i k u m i d o k u m e n t a r i s k b elysning» (Natur och Kultur) har verkligen ett angeläget ärende
till den svenska allmänheten, särskilt sA länge den baltiska flyktingsfrågan har aktualitet och vår kommunistiska press tävlar med Sovjets
propagandaorgan i att fördölja den historiska verkligheten och försköna det nuvarande läget i de tre av Sovjet våldförda baltiska republikerna. Den har en uppgift att fylla inte minst bland alla dem
som åtminstone länge vägrade att sätta tro till de baltiska flyktingarnas skildringar av egna och ländernas kusliga upplevelser. Mycket
av vad som återges i verket har visserligen förut offentliggjorts –
bl. a. i denna tidskrift- men sammanställningen har varit behövlig.
Endast den kommunistiskt förbländade kan undgå att förskräckas när
han tar del av de många vittnesmålens fällande bevisning.
E. H.
Under psevdonymen W. Marton döljer sig en lettisk flykting, som
varit ögonvittne till de omstörtningar, vilka lade den unga utvecklingskraftiga lettiska republiken under två våldsregimers förtryck
och hela dess fredliga uppbyggnadsarbete i ruiner. Vad han upplevt,
och i sin bok »B ö r j a n o c h s l u t e t» beskrivit, är en skakande historisk tragedi och samtidigt ett händelsekomplex, som sedan gång
på gång, med nödiga variationer, upprepats i den ena östeuropeiska
staten efter den andra och därmed blivit ett alltmer närgånget hot
mot allt vad västerländsk odling och västerländskt väsen heter.
Till skillnad från den mest bekanta boken i denna genre, Kravtjenkos »Jag valde friheten», har signaturen Marton valt att meddela
sina erfarenheter i romanens form. Visserligen bärs Martons roman
upp av den breda miljöskildringen och de stora händelsesvepen, men
han har velat öka spänningen och intresset genom att koncentrera
händelseförvecklingen till några enstaka livsöden och i första hand
till en romanhjältes upplevelser. Därmed har han tagit på sig det
ansvar, som varje diktare måste underkasta sig, nämligen att ge individuellt liv, psykologisk trovärdighet, inre gestaltning åt sina figurer. Det har han inte lyckats särskilt bra med.
Sedan detta är sagt, kan man med så mycket större tillfredsstäl- 25*-48657 377
Litteratur
lelse vända sig till bokens uppenbara förtjänster. Marton har lagt sig’
vinn om att i skildringen få med hela det gamla lettiska samhället:
borgarna, ämbetsmännen, krigsmakten, bönderna, fabriksarbetarna.
Han skönmålar inte republiken, även om han måste se tillbaka till
tillståndet före 1939 som något av ett förlorat paradis. Han påpekar,
att ett delvis berättigat missnöje existerade och att demokratin inte
hade kommit till mognad. Men man får av hans skildring ett övertygande intryck av driftighet och arbetsglädje, av livskraft och tillförsikt, av den lustkänsla, som fyllde letterna, när de vunnit sitt lands
frihet efter så många sekler av beroende. Berättelsen om hur åskmolnen drog ihop sig och urladdningen skedde, är gjord med säker
iakttagelse och stor intensitet. Särskilt lägger man märke till Martons förmåga att klargöra den gradvis skeende förändringen, från de
ryska truppernas till synes mycket fredliga och korrekta inmarsch
till den börjande infiltreringen, det gradvisa maktövertagandet och
den slutliga obegränsade terrorn.
Marton ger så en överblick över de olika samhällsskiktens tillstånd
i detta nya Lettland. Arbetarna, som nått fram till proletariatets
drömda diktatur och inte längre behöver tjäna kapitalismen, belönas
med ökad arbetstid och strejkförbud – för femårsplanens skull. Till
en början ökas visserligen lönerna, men omedelbart därefter följer en
valutasänkning, som gör löneökningen illusorisk. Man får vidare en
skildring av tävlingshetsen i fabrikerna och den allmänna skräcken
för de obligatoriska anklagelserna för sabotage, så snart arbetarna
inte orkar med i den uppjagade takten. Bönderna söker de nya maktägarna till en början vinna på sin sida genom att ge dem lotter från
de styckade storgodsen, men det dröjer inte länge, förrän kollektiviseringen genomförs och en ny livegenskap, fast med ett finare namn.
blir deras öde. Borgarna har den mest hopplösa ställningen. De har
ingen plats i det nya samhället. Den fullständiga rättslösheten gör,
att vilket öde som helst kan drabba vem som helst av dem. Häktningarna tar fart och den hemliga polisen sätts i verksamhet. Martons skildring av den ryska tortyrens utstuderade metoder och av det
liv, som leves i fängelsehålorna, lämnar ingenting övrigt i fråga om
hemskhet, men sanningsenligheten bekräftas av andra skildringar.
Barbariet når sin höjdpunkt vid tiden för det tyska krigets utbrott.
När nazisterna övergår gränsen och närmar sig Riga, börjar husundersökningar, deportationer och folkförflyttning. Godstågen fulllastade med instuvade, på måfå infångade letter av alla stånd och
åldrar försvinner in mot Ryssland, samtidigt som tyskarna, vilka
snart skall bli det olyckliga landets nya, lika fruktansvärda herrar,
bryter fram mot de vikande ryska trupperna. Landet står i lågor,
när romanhandlingen slutar.
Från kompositionens synpunkt och som roman har »Början och
slutet» sina uppenbara svagheter men som vittnesbörd om hur det
gick till, när Lettland bolsjeviserades, har den så mycket större intresse. Denna skildring av ett ögonvittne kan sättas vid sidan av de
andra dokument som så enhälligt vittnar om den fara, som nu är den
mest hotande av alla. Elof Ehnrnark.
378
Litteratur
Två finländska arbeten av historiskt intresse förtjäna i hög grad
att tilldra sig den rikssvenska allmänhetens uppmärksamhet.
Senator Leo Ehrnrooth har i memoarverket »F r å n e t t s k i f t e sr i k t l i v» lämnat ett för denna genre sällsynt gediget bidrag till
Finlands nyaste historia. När man läser denna välkomponerade krö-
nika har man rätt att beklaga att svenska politiker så sällan producera sig som memoarförfattare. Åven om Louis De Geer d. ä. hade
en centralare ställning i svensk politik än Ehrnrooth haft eller i sin
blygsamhet gjort anspråk på får man nästan gå tillbaka till hans
berömda »Minnen» för att finna en motsvarighet på rikssvensk sida.
Ehrnrooth har haft förmånen att alltifrån unga år och på de mest
skiftande fält aktivt få verka för sitt land i dess stora brytningstider. Han var både under och efter det förra världskriget liksom
under det andra medlem av senaten eller – som den efter frigörelsen
konventionellt kallas – av regeringen, och sin första riksdagsfullmakt fick han redan i den nya enkammarriksdagen omedelbart efter
1906 års demokratisering. Han stannar dock i detta verk vid de första
åren efter frigörelsen. Och han har i vitt skilda uppdrag deltagit i
det internationella arbetet, bl. a. som medlem av Saarregeringen åren
före folkomröstningen; bokens slutkapitel innehåller också en belysande och fängslande skildring av denna tid och dess erfarenheter.
Ehrnrooth har dessutom visat klokheten att uppteckna sina minnen
medan han alltjämt är vid fullaste andliga vigör. Han är ännu objektivare än den i vissa frågor personligt starkt engagerade Louis
De Geer var, och denna försynthet gentemot medmänniskor och meningsmotståndare ger denna återblick på livet många gånger en betagande charm. Av särskilt intresse är avsnittet om förhandlingarna
i Petersburg 1917 mellan den finska delegation, som han själv tillhörde, och Kerenskiregeringen. Eljest har förf. begränsat sig till att
skildra egna upplevelser och avstått från politiska analyser av händelseförloppet. Säkerligen har en rikssvensk publik därför mer att
lära av denna memoar än den finländska.
Lolo Krusins-Ahrenberg, nyutnämnd professor vid svenska handelshögskolan i Helsingfors, har publicerat ett digert arbete om »K u n g am ö r d a r e n C. F. E h r e n s v ä r d». Verket är vida mer än en biografi. Dess huvudsyfte är att ge den idepolitiska bakgrunden till
Gustaf III:s mord, liksom att följa ej blott Ehrensvärd utan även
övriga landsflyktiga kungamördare uti deras politiska sökande under
exilen. Bokens titel har blivit alltför trångt inskränkande i förhållande till bokens faktiska innehåll. När förf. tagit upp detta ämne
från 1700-talets slut har hon följt sin lärofader och företrädare professor Bruno Lesach och dennes Anjalaforskningar tätt i spåren. Må-
hända ibland onödigt mångordig men med en högst respektingivande
lärdom och vidsynthet har hon satt in oppositionens ideer i deras stora
tidssammanhang och därigenom tecknat nya perspektiv på 1792 års
stora händelser. Den avsky, som våldsmetoderna väckte, dämde hastigt upp de frihetsideer, som enligt vad förf. uppvisar hade en vidare
utbredning och starkare förankring än man nog förut velat tro. Och
samtidigt har förf. med ledning av domstolsprotokollen säkrare än
379
Litteratur
förr klarlagt de olika agerande sammansvurnas motiv och delaktighet i komplotten eller rättare sagt komplotterna; det är dock möjligt
att förf. av månhet om rättvisa mot Ehrensvärd bedömt dennes delaktighetsgrad såsom varande alltför liten. I den fylliga redogörelsen för
Ehrensvärds-Gyllenbourgs öden i landsflykten fästa sig många kanske helst vid dennes förhållande till P. A. Heibergs hustru Thomasine.
Betydelsefullast är dock förf:s minutiöst noggranna undersökning av
Ehrensvärds märkliga bidrag till den idepolitiska utformningen av
Eidsvoldsförfattningen 1814.
E. H.
En dansk f. d. spårvägschef i Siam, Edmund Grut, tjänstgjorde
under kriget i speciell västmaktsmission i Kina, och sina på direkta studier grundade uppfattningar om utvecklingen i Fjärran
Östern har han sammanfattat i en ovanligt intresseväckande bok,
K i n a i s t 0 b e s l e e n, (Gyldendals). Med stor journalistisk talang,
klart, rakt på sak, med mycken insidekunskap och som det synes
starkt sakligt underbyggt reder han upp den inre och yttre kinesiska
politikens trassliga härvor. Mest intressera hans omdömen om Chiangkai-chek (både herrns och fruns) regim, liksom om den speciella form
av kommunism, som odlas i Kina och som alltjämt är en oberäknelig
makt ej blott i några provinser. Enligt Grut hade Chiang-kai-cheks
regim trots alla konstitutionella nyskapelser åtminstone så länge kriget pågick i ytterst ringa mån lyckats eller ens velat realisera Sunyat-sens demokratiska program. Han vill närmast rubricera regimen
som reaktionär, vilken trots alla rådsformationer saknar rätt att hänföras till folkstyrelserna och har sin starkaste förankring i godsägaroch korruptiva industrikretsar. Den kinesiska kommunismen däremot
framstår i författarens ögon som en folkligare rörelse än Kuomingtang utan att därför- åtminstone på detta övergångsstadium- imitera den ryska; framför allt har kommunisterna avstått från iden
om statsjordbruk eller jordbrukskooperativer och i stället delvis reprivatiserat jorden till bönderna. Och Grut hävdar, att kineserna i
kampen mot japanerna gjorde de bäst organiserade och mest tappra
insatserna.
Gruts meningar om Chiang-kai-chek och kommunisterna sammanfalla i huvudsak med vad en annan stor kännare av Kina, Carl Taube,
utvecklade i fjol i en uppsats i Svensk Tidskrift och i år i en mycket
instruktiv skrift, K i n a i v ä r l d s p o l i t i k e n, utgiven av Utrikespolitiska institutet.
E. H.
380
.’
’I.~——-