Dagens frågor
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 9 sept. 1948.
Andra kammaren Att döma av nomineringarna av kandidater till hösbyter ansikte. tons andrakammarval skulle riksdagsmännens omstridda pensionering delvis ha fått den effekt som åsyftats: några
äldre ha mer eller mindre obarmhärtigt skjutits undan, tydligen under hänvisning till att de med ålderns rätt – visst antal riksdagar
och 65 års ålder – kunna dra sig tillbaka på sin pension. Åtminstone
kan detta bidra att förklara den förhållandevis stora personomsättning, som valen komma att åstadkomma redan med ledning av partiernas nya valsedlar. Därtill komma sedan de oberäkneliga förändringar, som få sin grund i mandatvinster resp. mandatförluster eller
i listkonkurrens inom partierna.
Hur det än går härmed kan man redan nu konstatera, att andra
kammaren är på väg att byta ansikte. Det blir inte längre många
kvar inom det ledargalleri, som fanns 1945 vid den nu pågående legislaturens början.
Inom högern avgick partiets förutvarande ordförande professor
Bagge sommaren 1947; gruppens mångårige vice ordförande, förste
vice talmannen Magnusson i Skövde har nu av åldersskäl avsagt
sig, och partiets ledande agrarpolitiker, godsägare Gösta Liedberg,
har trots alla påtryckningar också avböjt återval. Tidigare under
perioden övergick d:r Ebon Andersson till första kammaren, och agronom Stig Janson i Frändesta avbröt en lovande parlamentarisk bana
vid flyttningen till ett annat län. Nu avgå bland andra redaktör
Gustaf Svedman, som varit bankoutskottets v. ordf. under några riksdagar, major Nils Holmström och civilingenjör Erik Olson i Göteborg.
Inom bondeförbundet synas ändringarna bli minst.
Vad folkpartiet beträffar drar sig förutvarande ledaren, landshövding Andersson i Falun, nu frivilligt tillbaka, och tidigare under perioden försvann dir. Bergwall – den tredje i folkpartiets ledartrio
Ohlin-Elon Andersson-Bergwall – över till första kammaren.
Bland socialdemokraterna har under perioden ledarskiftet Per Albin
Hansson-Erlander inträffat, och den sistnämnde återgår nu efter fyra
år till andra kammaren, dock ej längre för skånska fyrstadskretsen
utan på Erantings och Hanssons plats som stockholmslistans toppnamn. I fjol lämnade finansminister Wigforss andra kammaren för
att åter ta säte i första kammaren, där han satt under sina första tio
riksdagsår. Så länge hr Wigforss talat från statsrådsbänken har det
varit ganska egalt vilken kammare han tillhört, men gör han efter
valet äntligen allvar av sina planer att demissionera som statsråd,
blir hans kammartillhörighet av betydelse. Ty hans vitalitet föreföll
åtminstone i våras lika outtömlig som tidigare, och inte heller hans
381
Dagens frågor
maktinstinkt har företett några senilitetsdrag, varför han nog kommer att vilja sörja för att den socialdemokratiska majoriteten i första
kammaren trots gammalmansbesättningen inte får ge efter för några
moderata böjelser. Från riksdagen överhuvud försvinner försvarsminister Vougt, trots att denne under åren 1940-45 hade den framskjutna ställningen som andrakammarpartiets gruppledare. Det är
ur parlamentarismens synpunkt en ovanlig situation som uppstått,
när denne departementschef vägrats mandat både i första och andra
kammaren; i en ganska likartad situation drog utrikesminister Eliel
Löfgren hösten 1928 den slutsatsen att han borde avgå och han drog
Ekmans första ministär med sig i fallet. Ytterligare avgå nu bland
socialdemokraterna första lagutskottets ordförande, hr Axel Lindqvist
i Halmstad, förut i Kosta, den förste icke juristen på denna ordfö-
randestol, och statsutskottets vice ordförande, riksgäldsfullmäktigen
Ernst Eriksson i Stockholm; den förre har gått frivilligt, medan den
senare blev ett oväntat offer för den häftiga generationsstriden i
stockholrus arbetarkommun, trots partiledningens förord, trots sin
särklassiga kapacitet som löneexpert och trots sin obrutna kraft.
Likaledes har landshövding O. W. Lövgren i Luleå nu avböjt förnyad kandidatur, av hälsoskäl; innan hr Lövgren blev konungens befallningshavande pläderade han i en riksdagsdebatt för att landshövdingen i Norrbottens län grundlagsenligt skulle tillförsäkras ett
riksdagsmandat, ty – menade hr Lövgren – hans största möjligheter
att verka för länets behov vore att söka i Stockholm och inte i Luleå.
Bland de avgående socialdemokraterna befinna sig vidare två så
särpräglade personligheter som professor Lundstedt och redaktör Emil
Olovson i Västerås, och i den stockholmska generationskampen föll
även förtroendeman Cruse igenom. Också några av de socialdemokratiska riksdagskvinnorna lämna nu riksdagen, nämligen fruarna
Ruth Gustafsson, Björck, Alfven och Ekendahl, den sistnämnda på
grund av LO:s förbud mot dess ombudsmän att splittra sig på riksdagsarbete.
Skall förteckningen göras fullständig, kan man även erinra om att
borgarrådet Seth Persson – hrr Linderots och Hilding Hagbergs
konkurrent om det verkliga ledarskapet för det kommunistiska partiet – försvann från kammaren under perioden för att bli Stockholms
Leino.
Man får gå långt tillbaka i tiden för att finna en lika stor omsättning i andra kammarens ledargalleri som har inträffat under eller
kommer att inträffa vid slutet av fyraårsperioden 1943-1948. Under
åren kring 1890 skedde en ungefär lika stor omgestaltning, framför
allt om man tar hänsyn till de bägge valen 1890 och 1893 under då-
varande blott treåriga mandattid. Då försvunno succesivt tre talmän:
Wijk, (landshövding) Ryding och Herslow. Då gingo E. G. Boström
och Liss Olof Larsson över till första kammaren. Då avträdde från
scenen en efter en de gamla lantmannaledarna Carl Ifvarsson, Sven
Nilsson i Efveröd, P. O. Hörnfeldt och Ivar Lyttkens, liksom brö-
derna Jöns och Abraham Rundbäck Och inom den s. k. intelligensen förlorade kammaren bl. a. landshövding Hederstierna, general
382
Dagens frågor
Ryding och generaldirektör Lönegren, alla tre förutvarande statsråd,
samt vidare professor Rydin och de ledande juristerna häradshövding
Lilienberg och justitieombudsman Thomasson, för att nu alldeles förbigå den under så egenartade förhållanden besatta protektionistiska
stockholmsbänken 1888-90.
Ny jordbrukspolitik I Kominforms remarkabla yttrande över Jugoslai folkdemokratierna. vien förklarades som bekant jordbrukets »kollektivisering» som ett mål för den kommunistiska ekonomiska politiken
i folkdemokratierna. Uppdelningen av de stora jordagodsen, vilken
i denna del av Europa hade skapat hundratusentals nya privata jordbruksföretag, syns i ljuset av sådana utläggningar tydligt vara enbart en etapp i omvandlandet av jordbrukets ägande- och driftsformer.
På liknande sätt skedde det ju i Ryssland, där jordens fördelning
bland bönderna snart nog medförde likvidering av storbönderna (»kulakerna») och därpå ledde till skapandet av tvångskooperativ för jordbruket, dessa »kolchoser» i vilka bonden åter sjönk ner till rollen av
fullständigt avhängig och åt företagsledarens anvisningar helt utlämnad lantproletär. Polens kommunistiska parti var den sista till Kominform anslutna landsorganisationen som uttryckligen godkände
beslutet mot Tito och hans parti. Men partiet var samtidigt först av
alla dessa kommunistiska landspartier då det gällde att ur detta beslut
dra praktiska slutsatser för den egna politiken och beträda nya vägar
hän mot en statssocialistisk omvandling av jordbruksnäringen. Utan
tvivel har polska partiet därmed gett sina broderpartier i de andra
folkdemokratierna ett exempel, vilket i Tjeckoslovakien, i Ungern
och med vissa variationer i de övriga sydöstländerna kommer att bli
efterapat.
Den polska ekonomiska politiken var för denna uppgift och på nuvarande tidpunkt bättre förberedd än i de andra östländerna, det är
sant. Ty dess ledande man, industriminister Mine, har sedan några
år krävt rationalisering av det i fråga om produktionsformerna långt
efterblivna jordbruket. Men han har inte bara krävt åtgärder, han
har också genomfört sådana. En av dessa åtgärder var den ökade
och förbilligade produktionen av för jordbruket nödvändiga produktionsmedel, genom startandet av statliga industriföretag. Åtgärden
kompletterades av systematisk import av t. ex. traktorer från Tjeckoslovakien och dragdjur från Skandinavien. En annan förberedande
åtgärd var den 1947 beslutade och i år genomförda omställningen av
den polska kooperationen, så att dess centrala instanser intimt förbands med de statliga ekonomiska instanserna. Vidare knötos svaga
självhjälpsföreningar ute på landet samman med de finansiellt starkare och bättre skolade konsumtionsföreningarna i städerna. Det var
också Mine som drog upp riktlinjerna för den nya jordbrukspolitiken.
Vad den f. n. ledande partisekreteraren Roman Zambrowski i detta
hänseende bekantgjort sedan beslutet fattats, räcker emellertid för
att man skall kunna mäta betydelsen, omfånget och följderna av den
nya vändningen.
383
Dagens frågor
Zambrowski framställer saken så: Polens näringsliv måste f. n,
indelas i tre sektorer. Den första omfattar det offentliga näringslivet, som i statliga, kommunala och kooperativa företag redan
producerar c:a 85 °/o av landets industriella och hantverksmässiga
produktion. Dit hör också trafikväsendet, det helt förstatligade bankväsendet samt 60 Ofo av byggnadsverksamheten, c:a 10 Ofo av lantbruket
och den övervägande delen av grosshandeln samt minst 25-30 Ofo av
detaljhandeln. Den andra sektorn är den privatkapitalistiska, med i
runt tal 18,000 industri- och byggnadsföretag, flertalet av de större
hantverksföretagen, en del av gross- och detaljhandeln, inemot 10 Ofo
av jordbruksföretagen liksom de privata husägarna i städerna. Från
denna sektor måste man skilja den tredje sektorn: privata småföretag. Hit räknar han- enligt den kommunistiska teorin – småhantverk som drivs huvudsakligen utan främmande anställd arbetskraft
(i Polen f. n. c:a 140,000 verkstäder med 327,000 sysselsatta), den motsvarande detaljhandeln och smärre trafikföretag (i runt tal c:a 300,000
sysselsatta) och framför allt den stora massan av småbönder, som
omfattar nära 90 Ofo av alla jordbruksföretag. Zambrowski beräknar
att av alla förvärvsarbetande lever i dagens Polen 24 Ofo av den statssocialiserade sektorn, 14 Ofo av den privatkapitalistiska men 64 Ofo av
den småföretagargrupp som han alltså inte anser sig kunna räkna
till kapitalismen.
Liksom Lenin för 20 år sedan lärde ryssarna, så förklara i dag de
polska kommunisterna: man får inte överlåta dessa småföretag i stad
och på land åt sig själva, ty i så fall måste de åter bli en grobotten
för kapitalismen – dels som utsugare och dels som utsugna. Den
enda väg som kan bevara denna sektor och då framför allt småbönderna från detta hemska öde, anges vara den systematiska och
snabba utbyggnaden av kooperationen, särskilt då också produktionskooperation. Småbonden och den lille hantverkaren måste inrangeras vid arbetarnas sida i klasskampen mot den ännu inte likviderade kapitalistiska bourgeoisien.
Produktionskooperativ som inordnar småbönderna i det statssocialistiska näringslivet – är det inte lika med dessa ryska kolchoser,
vars införande i Polen hittills bestämt förnekats av de kommunistiska
ledarna’ Efter Kominforms maning till kollektivisering av jordbruket ligger ett sådant antagande inte långt borta, men det vore
ändå för tidigt att vänta en omedelbar anpassning av det polska
agrarsystemet till det ryska. Emot en sådan omedelbar anpassning
talar: l) införande av tvångskooperativ har inte förkunnats, utan endast gynnandet och utvidgandet av det redan existerande nätet av
frivilliga kooperativa sammanslutningar, 2) hittills har det inte ställts
i utsikt någon ändring av ägandeförhållandena, alltså inget likviderande av tusentals medelstora jordbruksföretag-vars antal i de nya
västområdena f. n. rent av ökas. Dessa jordbruksföretag från 10 till
50 har (i provinsen Posen rent av upp till 100 har) tillhör en typ
som för längesedan avskaffats i Ryssland och som svårligen vore
förenlig med de ryska kolchosernas struktur. En av de ledande
polska regeringsmedlemmarna har inför utländska besökare upp- 384
.’
Dagens frågor
repade gånger framhållit: man bör snarare tänka sig Danmarks
jordbrukskooperativ som förebilder till de nu i utsikt ställda polska
jordbruksproduktionskooperativen. Utlåning och gemensamt användande av jordbruksproduktionsmedel, den kooperativa metoden för
driftsrationalisering, sådant som sedan länge genomförts i jordbruksmönsterlandet Danmark, det är vad man nu vill försöka i Polen.
Faktiskt torde emellertid skillnaden mellan polska och danska
jordbrukskooperativ vara ännu större än mellan polska och ryska
sådana. I Mincs och Zambrowskis utläggningar – inte minst i hänvisningarna till de ännu bestående privatkapitalistiska ägande- och
driftsformerna inom jordbruket – märker man i varje fall fullt tydliga signaler till ett ytterligare ekonomiskt ))förenhetligande)) av
hela Östeuropa. På samma sätt som den nu pågående sammanslagningen av vänsterpartierna i Polen betyder ett närmande till det
ryska enpartisystemet, utan att man därför kan tala om ett direkt
övertagande av sagda system, så är den nu påbörjade omvandlingen
av den polska jordbruksekonomin igångsatt och ledd från rent stalinistiska synpunkter. Kommunisternas övervikt gentemot de övriga partierna, under första efterkrigstiden given endast genom
partiets större målmedvetenhet och det för deras del gynnsamma utrikespolitiska läget, blir mer och mer till en siffermässig majoritetsställning. I juli 1948 hade Polens kommunistparti, trots strykning av
c:a 150,000 medlemmar genom en i våras igångsatt rensningsaktion,
uppnått den stolta siffran av l miljon inskrivna partimedlemmar, under det att socialdemokraterna sjunkit till under 600,000 Efter sammanslagningen kommer ))Arbetarklassens Förenade Parti)) att räkna
mer än 1,5 miljoner medlemmar och redan nu försäkras högtidligt att
partiet då inte skall bli mindre utan snarare strängare disciplinerat i
marxistisk-leninistisk anda. De ännu existerande bonde- och andra
partierna kunna då bli kvar endast som hjälptrupper åt leninisterna.
Det är betecknande att enligt officiella meddelanden utgöres kommunistpartiets medlemsantal till 23 °/o av bönder, 15,5 °/o l> andliga arbetare)), 4,6 °/o hantverkare och köpmän! Zambrowski förkunnade att
man i framtiden kommer att ännu mer intimt samarbeta med bondepartierna. Därmed ville han förvisso inte tillerkänna dessa något
som helst inflytande på den kommande jordbrukspolitiken. Den leninistiska dogmen att den politiska ledningen är uteslutande en arbetarklassens sak gäller i Östeuropa även för gestaltandet av de jordbruksekonomiska förhållandena.
Österrike mellan Över 600 människor i Österrikes ryska zon ha förts
två fronter. ur landet sedan krigsslutet. Det är en förskräckande
siffra, som visar hur hjälp- och värnlöst landet står mot övergrepp
från främmande makter. Under den sista tiden har det varit två fall,
som väckt till liv den största harm hos opinionen. En av de främsta
polistjänstemännen, överinspektör Marek, kidnappades s. a. s. på ljusan dag. Ingen anklagelse hade framställts mot honom. Ingen motivering för rättskränkningen har lämnats. Varje upplysning om hans
öde har hittills vägrats. Det andra fallet gällde ett Hovrat i trafik- 385
Dagens frågor
departementet, som just stod i begrepp att resa till Geneve på den
internationella järnvägskonferensen. Också i hans fall är orsaken till
försvinnandet okänd. Möjligen räckte det som motiv för detta människorov, att Hovrat Katseher -så var hans namn – kände alltför
väl till det antal vagnar, som ryssarna minskat den österrikiska vagnsparken med.
.Även i övrigt är rättslösheten det främsta kännetecknet på läget i
den ryska zonen. Nyligen förbjödos alla socialdemokratiska veckoblad, likaså några borgerliga, trots att dessa provinstidningar överhuvud taget inte befattat sig med politik och trots att dessa åtgärder
stodo i flagrantaste strid mot den österrikiska författningen. starka
klagomål ha också anförts från arbetarlägret, som åter lever under
en terror lika utvecklad som på anstrofascismens och hitlerismens
tid. Arbetarrörelsen står under kommunistisk bevakning och dess förtroendemän kunna varje ögonblick hotas av uppsägning, något som
inte ens på det gamla Österrikes tid var möjligt. Arbetarna kommenderas till demonstrationer, ja, även strejker, för att på detta sätt tillkännage för regeringen »folkets» missnöje.
Detta och mycket annat har emellertid inte hjälpt eller stärkt kommunismen i Österrike. Tvärtom, i nästa val, som kanhända äga rum
kort efter nyår, torde kommunisternas redan nu mycket ringa skara
ytterligare decimeras, medan socialdemokraterna troligen gå något
framåt. Tillsammans hade socialdemokraterna och folkpartiet, vilket
senare förfogar över en knapp majoritet, vid sista valet samlat ungefär 95 °/o av väljarna. Den obekanta faktorn är blott den politiska
mentaliteten dels hos de 400,000 återkomna krigsfångarna, som hittills inte kunnat delta i val, och dels hos de 400,000 mindre belastade
nationalsocialister, som nu återfått rösträtt. Liksom i Tyskland klagas
det dock även i Österrike över att politiska förbrytare kunnat undandra sig Justitias straff, medan medlöpare, vilka handlat mer eller
mindre av moraliskt tvång, ådömts straff, ofta för rent formella förseelser. I vart fall är det väsentligt att fastslå, att de två stora partiernas samarbete hittills trots de ideologiska motsättningarna pågått
tämligen störningsfritt. I nuvarande nödläge kan denna samverkan
inte skattas nog högt.
Ekonomiskt har Österrike tagit ett jättesteg framåt. Valutareformen
eliminerade på radikalaste sätt köpkraftsöverskottet och hejdade därigenom faran för en galopperande inflation. Affärerna fylldes plötsligt åter av de varor, som dittills undanhållits marknaden. Det blev
inte längre blott säljarna som ensamma dominerade. Säljarna kände
sig föranlåtna att söka vinna köparnas gunst. Det kunde hända att
priserna på den svarta börsen föllo till tiondelen. Men genast dök ett
nytt problem upp, nämligen den universella penningbristen. Ty alltjämt äro priserna på vissa förbrukningsartiklar, i synnerhet skor och
kläder, så höga att en mindre bemedlad är ur stånd att betala dem.
Ett par skor kostar sålunda ungefär 200 schilling, d. v. s. en halv må-
nadslön för en arbetare. A andra sidan har produktionsstegringen
och den allmänna ekonomiska tillförsikten otroligt stegrats. Utrikeshandeln nådde i april sin höjdpunkt. Produktionen av stål och kol
386
·/
—
Dagens frågor
har t. o. m. överstigit förkrigstidens. Blott de fabriker, som ryssarna
lagt beslag på och förenat till en allmän förvaltning (Usie), äro till
största delen inte längre att räkna med, framför allt på grund av att
arbetarna känt sig utmanade av ryssarnas uppträdande. I stor omfattning gå dessa fabrikers produkter till västzonerna, där de försörja
den s. k. gråa marknaden – ett mildare namn för smyghandeln. På
borgerligt håll har man varit ivrig att såvitt möjligt legalisera den
gråa marknaden, utan vilken befolkningen i denna del knappast skulle
kunna livnära sig. Socialdemokraterna ha dock motsatt sig detta sä-
kerligen nödvändiga steg.
Det »befriade» Österrike står mellan två fronter mitt i den internationella spänningens häxkittel. Österrike har att lida för att Donaukonferensen inte lyckades nå enighet. Liksom västmakterna har Österrike inte accepterat besluten i Belgrad. I stället för att vara den naturliga pulsådern har Donau för Österrike blivit en död flod. Den trafik mellan väster och öster, som Österrike förmedlade under den
gamla monarkin, har för långliga tider avskurits. Alltjämt måste
Österrike respektive Wien till 60 °/o av sin försörjning lita till de amerikanska hjälpkällorna. Österrike blir delaktigt av Marshallplanens
välsignelser, varigenom kolbehovet torde kunna täckas och maskinförnyelsen möjliggöras. Viktigast är dock att livsmodet och motståndskraften stärkts i förunderlig grad. Utan väpnad styrka, utan
verklig territoriell enhet och under de mest ogynnsamma politiska
förhållanden ha dessa framsteg gjorts. Det är i sanning inte litet.
Olympiaden Den fjortonde olympiaden – som bekant medräknas
på avstånd. även inställda spel vid tidsnumreringen – blev inte den
stora internationella förbrödringsfest, som spelens idegivare baron
de Coubertin en gång i tiden syftade till. Av de besegrade staterna
höllos de två stora idrottsnationerna Tyskland och J apan utanför;
japanerna gjorde sig f. ö. påminta genom att i sin specialitet, simningen, samtidigt sätta och basunera ut världsrekord. Och Sovjetunionen höll sig fortfarande borta; ryssarna ha dock lyst med sin
frånvaro ända sedan tsartiden och Stockholms-olympiaden. Ett par
av satellitstaterna följde Moskvas exempel, nämligen Rumänien och
Bulgarien. Medan ryssarna inte hade någon påhittigare förevändning än att inbjudan kommit för sent, begagnade de två drabantstaterna tillfället att återta sitt deltagande under demonstrativa former.
Deras abstinens märktes dock inte, så svaga idrottsländer som de
bägge halkanstaterna äro. Däremot deltog inte bara Titos Jugoslavien utan även Ungern, Tjeckoslovakien och Polen med liv och lust
i spelens idrottskamp, och särskilt Ungern befäste sin ställning som
en av Europas främsta idrottsnationer; Polen hade däremot utstått
alltför stora krigslidanden för att ännu ha återhämtat sig. Till bilden
hör också, att Francos Spanien blandade sig med övriga nationer på
den opolitiska scenen, dock utan att skära några lagrar. Och som vanligt skulle irländarna bråka ett tag, men ingen tycks ha tagit notis
om deras strejkhot.
387
Dagens frågor
Den olympiska iden – en fest för hela världens ungdom – kunde
alltså inte heller 1948 förverkligas. Sovjetunionen tycks emellertid,
sina amatörproblem till trots, inte vilja för framtiden ställa sig utanför; ryssarna deltogo ju bl. a. i Europamästerskapen i fri idrott i
Oslo 1946 och i fjolårets världsmästerskap i brottning i Prag, och så
fort deras manliga idrott överlag nått lika hög standard som deras
kvinnliga finna de kantänka den rätta stunden för den nationella
prestigens hävdande inne. Den övriga världen behöver dock inte
fjäska för ryssarna och kan uppställa villkor för deras deltagande.
Trots att spänningen öst-väst alltså ej kunde undgå att märkas även
vid sista Londonspel, var det emellertid en stor seger för den olympiska tanken att så stora delar av världen och däribland forna fiendestater redan tre år efter det fanatiska andra världskrigets slut kunde
mötas i fredlig tävlan. Och det märkligaste var att spelen denna
gång kunde förlöpa utan några nationella manifestationer av annat
slag än sådana som höra supporternas skrikiga patriotism eller olika
folks mer eller mindre vildsinta temperament till. I supporterpatriotism synas för övrigt de många svenska resenärerna på Wembley
inte ha legat något annat folk efter. Hur nationellt självgoda eller
fåfänga engelsmännen än visade sig vara begagnade de dock aldrig
spelen till någon sådan propaganda, som genomlyste Berlinolympiaden så långt Hitler-Tyskland då hade möjlighet att sätta sin prägel
på de av de internationella olympiska organisationerna anordnade
tävlingarna. I förhållande till1936 beteckna 1948 års spel en idrottens
avpolitisering, alltså ett steg i rätt riktning.
Det enda missljudet för Sveriges del har varit danskarnas perfida
angrepp mot vårt segrande fotbollag. För dem som minns, hur danskarna på 20-talet för landskamperna mot Sverige genom den gamle
backen Tarp utfärdade parollen att svenskarna skulle kämpas ner,
förefaller det obegripligt att den danska pressen i sitt misshumör nu
nästan lyst svensk fotboll i bann för ett par hårda törnar – utan att
skada någon – som svenskarna gjorde sig skyldiga till i stridens
hetta eller som svar på jugoslavernas i desperationen brutala spel.
Det förefaller egendomligt att just det nordiska samarbetet skall
behöva äventyras genom dessa världsspel, särskilt om man tänker
på de många även materiella tjänster som svensk fotboll gjort dansk
fotboll.
Själva lära engelsmännen anse, att det sätt varpå spelen genomfördes var en organisatorisk triumf. Med tanke på örikets nuvarande
enorma ekonomiska besvärligheter voro arrangörsinsatserna säkerligen betydande. Men annars tycks den meningen vara allmän att
det inte var organisationsförmågan utan improvisationen som dominerade. Sällan ha så många anmärkningar framställts för bristande
planläggning, ordning och precision. Man behöver blott påminna om
att banorna ännu inte voro uppmätta för häcklöpning 400 m när tävlingarna skulle börja – och detta trots att det arrangerande landet
haft år på sig för sina förberedelser. I gymnastiken tyeks kaosrekord ha slagits. Men allt detta betydde inte så mycket, ty publiken
fann sig ändock viil till rätta därför att Englands gamla höga idrotts- 388
.c
Dagens frågor
kultur förhärskade och kanske också därför att man var inställd på
att det skulle improviseras. Allt hann dock avslutas på beräknad tid,
och hundarna kunde programenligt börja sina lopp inför vadhållarna
efter ett par veckors sommarsemester. Med visshet kommer Helsingfors 1952 som arrangör att överglänsa London i allt utom i spleen.
Det visade sig att de gamla idrottsnationerna trots kriget i stort
sett hållit sin ställning. Sydamerika, som förskonats från krigsdeltagande, gjorde inte större insatser nu än vid tidigare olympiader;
efter allt vad som skrivits om idrottens uppsving i denna del av världen var man snarast förvånad över att medaljerna ej blevo fler. Skulle
man döma efter poängen har Canada lidit mest av kriget hland de
engelska dominions, ty dess framträdande var blekare än vanligt.
Att Turkiet bland övriga länder skulle dominera fribrottningarna
var på förhand klart, inte minst efter de turkiska brottningstriumferna i Eriksdalshallen för ett par år sedan. Att England inte skulle
kunna göra någon mer lysande insats var också tämligen givet, med
tanke på hur dess ungdom offrats under kriget; men redan under
mellankrigstiden såg man, hur engelsk idrott var på stark regress,
och det är tydligen ett svalg befäst mellan den klassiskt berömda
sportsuppfostran, som odlas vid de gamla colleges men som inte har
mycket gemensamt med stjärnidrotten vid amerikanska universitet,
och den fysiska fostran av folkets breda lager. I detta avseende framstår Frankrike som raka motsatsen till England; där anslås väldiga
summor till idrott och idrottshögskolor, och även om Frankrike fick
uppleva många bittra besvikelser (Jany, Hansenne, Pujazon m. fl.)
visande dess representanter stor allsidighet liksom sedvanlig elan. Hos
Danmark och Holland var det feminina inslaget mer än vanligt dominerande. Den mest frapperande tillbakagången kom på Finlands del.
Givetvis har kriget varit den främsta orsaken härtill. Men tendensen
till idrottslig avmattning kunde dock skönjas redan före kriget. Den
nationella lidelse, som de finska idrottsmännen före och efter frigö-
relsen lade i dagen, började slockna redan före 1939. Kanske ha även
de mångdiskuterade penningaffärerna bland stjärnidrottsmän och särskilt bland finska löpare verkat underminerande på andan – i så
fall ett tecken värt att observeras av de många pressmän i Sverige,
som i kör bruka sjunga professionalismens lov.
De svenska framgångarna blevo denna gång stora. Ännu ett par
veckor efter spelen pågå hyllningsfesterna för guldmedaljörer, pristagare, oplacerade och reserver, som aldrig behövde ställa upp; hyllningarna ha dock aldrig tagit samma dimensioner som i en del andra
länder och särskilt Danmark trots långt mindre gloriösa segrar. Från
att ha varit sjunde nation 1936 – efter USA, Tyskland, Italien, Finland, Ungern och Frankrike men före Japan och England – gick
Sverige nu upp till andra platsen efter USA. Detta är spelens facit,
vilken poängberäkning som än tillämpas. Och Sverige kan knappast
sägas ha vunnit sin position tack vare tur. De placeringar på prislistan, som tillkämpades, voro i de allra flesta fall solida. Dessutom
hade även Sverige uppenbar otur i ett par grenar, främst då segling
och cykel. Att Sverige fick förhållandevis ymnig medaljutdelning i
389
r’
f
Dagens frågor
brottning och kanot kompenseras bl. a. av att fotbollssegern, d. v. s.
segern i den största folkidrotten jorden runt, enligt den hävdvunna
beräkningen ej inbragte Sverige flera poäng än en kanotseger; de
utmärkta skytteinsatserna med tre bronsmedaljer i de fyra skjutgrenarna ger ej heller mer än så. Liksom efter förra olympiaden kan
man konstatera en stor svensk mångsidighet; Sverige var bäst i fotboll,
brottning, modern femkamp, gång och kanot, näst bäst i fri idrott, i
översta toppen i skytte och ridning, tredje nation i segling, bland de
sex bästa i simning och cykel trots frånvaron av medaljer där liksom
i kvinnlig gymnastik, och Sverige nådde ströframgångar i boxning,
tyngdlyftning och fäktning. Endast i rodd blev Sverige totalt nedklubbat, och även i damernas fria idrott spelade Sverige på ett par
överraskande undantag när en statistroll. I så poänggivande grenar
som bancykel och manlig gymnastik deltogo inga svenskar, naturligtvis inte heller i det för oss mesopotamska landhockey. Det bör
dock sägas, att den svenska »bredden» ej är något ensamstående;
med oss jämförliga länder som Ungern, Italien, Frankrike och Finland visa ungefär samma breda idrottsfront, och även Danmark
överraskade denna gång med stor mångkunnighet. Tas hänsyn även
till vinterolympiaden, får den svenska allsidigheten en ännu starkare
relief; men även Norge framträder då som en av de stora idrottsnationerna, trots de långa och hårda ockupationsåren.
Förr om åren tog den svenska pressen ut guldmedaljerna i förskott.
Typiskt var hur man ett par år i förväg var bergsäker att Harald
Andersson 1936 skulle bli diskuschampion. I regel blevo alla dessa
medaljer blott vackra drömmar. Berlinolympiaden gav oss i detta
hänseende en nyttig läxa. I år hördes inga liknande segersälla toner
före spelens öppnande; inte minst av fruktan för okända »stjärnor»
från andra världsdelar var den svenska tippningen »finsk». Naturligtvis noterades fortfarande ett och annat återfall i den gamla primitiva optimismen, men på det hela taget får denna måttfullhet registreras som en välbehövlig tillnyktring.
Såsom många redan påpekat ges det åtskilliga paralleller mellan
de svenska framgångarna vid denna efterkrigsolympiad och svenskarnas ungefär lika stora segrar vid den första olympiaden efter
första världskriget. Naturligtvis profiterade vårt land av att ha
skonats från krig eller svält. Och då liksom nu var Tyskland portförbjudet. Men det vore orättvist mot de svenska idrottsmännen och
idrottsledarna att helt och hållet tillskriva årets stora framgångar
Sveriges gynnade ställning under kriget. Ar 1920 voro en mängd
stater i Europa alldeles nya eller ännu ej erkända, och idrotten hade
ej på långa tag samma världsomfattande utbredning som den sedan
fått. Tas det permanent neutrala Schweiz, Sydamerika, Turkiet, Eire,
Egypten eller andra icke krigförande nationer till måttstock, har Sverige som idrottsland i stort gått framåt, ja, avsevärt framåt. I några
av de i kriget indragna staterna – t. ex. Danmark, Tjeckoslovakien,
Belgien, Frankrike, Ungern- kunde idrotten drivas i ganska vid omfattning under krigsåren; med Danmark och Ungern hade Sverige då
ett vittomfattande idrottsutbyte, och särskilt Danmark upplevde un- 390
-: .
Dagens frågor
der den första ockupationstiden en verklig guldålder i fri idrott. Inte
heller USA var nu så starkt handikappat av kriget, eftersom idrotten
där i så hög grad baseras på unga studenter, och endast få av 1948
års olympiageneration torde ha direkt deltagit i kriget. Inte heller
böra de fem årens omfattande svenska beredskap glömmas bort i detta
sammanhang; i många idrottsgrenar inträffade då en tydlig stagnation, och hetsen kring Gunder Hägg och Arne Andersson, vilka f. ö.
slogo igenom redan 1939, var ett ganska ensartat inslag i tavlan från
den tiden. Sant är dock att den oerhörda svenska standardhöjningen
i medeldistans- och långlopp grundlades under krigsåren såsom en
följd av haussen för Gunder-Arneoch kanske av beredskapens härdningsprocess.
Den viktigaste faktorn vid förklaringen till årets svenska olympiaresultat är dock den svenska systematiska organisationen. Man kan
peka på den fria idrotten såsom exempel. De många goda placeringarna 1912 och 1920 berodde dels på att Sverige tack vare general Balck
och andra var tidigt ute och dels på enstaka stjärnskott. Efter Antwerpenspelen kommo de många motgångarna och besvikelserna i
Paris, Amsterdam och Los Angeles. På 1930-talet hade en skicklig
idrottsledning dock åstadkommit landslagstrupper, som till idrottsvärldens häpnad t. o. m. besegrade det nationalsocialistiska Tysklands.
Visserligen var jämnheten härvid det främst avgörande, och om nå-
gon fenomensamling var ej tal. Likafullt gjorde sig denna generation
ej full rättvisa i Berlin; den var vida starkare än som framgick av
medaljer och placeringar. Redan vid Europamästerskapen i Paris
1938 hade dess slagkraft konsoliderats. Medan Finland ännu på 1920-
talet normalt var vida överlägset ryckte Sverige på 30-talet upp till
full jämbördighet. Sedan dess har Sveriges slagkraft så till vida
ökats, som stjärnklassen blivit något större än på 30-talet; i gengäld
gapa ännu stora luckor i jämförelse med landslaget från 30-talets
mitt, i många fall uppenbarligen beroende på den svaga återväxten
under den svenska beredskapens år. Enahanda har ungefär förhållandet varit i brottning, skid- och skridskolöpning. I alla dessa idrotter var Finland på 20-talet det överlägsna, men under 30-talet hade
Sverige, främst tack vare trion Råberg-Oksa-Frohm, klart distanserat Finland i brottning, och redan före kriget var Sverige ifatt
Finland även i skidor och skridsko. Också om simningen kan detsamma i viss mån sägas, även om Sverige i år inte skördade några
medaljer i vattnet. Och med detta intensiva och grundliga arbete från
ledningens sida har som ett naturligt tillskott kommit en starkare
ambition och större skötsamhet hos toppidrottsmännen, i vart fall i
jämförelse med de många sorglösa bohemerna förr i tiden. De »intima» skildringar av guldmedaljörer och andra, som tidningarna
efter Londonsegrarna så rundhänt levererat, ha många gånger upplyst om de otroligaste offer av tid och nöjen, som träningen kostat
dem. Man kan blott peka på William Grut men även Åke Seyffart,
skridskosegraren från S:t Moritz. Det är strålande föredömen i viljestyrka och målmedvetenhet, som dessa och andra skänkt svensk ungdom.
391
r’
i
Dagens frågor
Den största »verkningsgraden» fick denna ambition hos fotbollelvan, som under den andra olympiska veckan höll det idrottsintresserade svenska folket på sträckbänken. Ånnu är det kanske för tidigt
att döma, om detta års segerrika fotbollslandslag blott representerar
en tillfällig vågkam. Allt tyder dock på att även fotbollsstyret under
Elof Ericssons ledning arbetat mera effektivt och systematiskt. I
jämförelse med det legendariska Parislaget av år 1924, som erövrade
bronsmedalj och där första fiolen spelades av tonåringen Sven Rydell jämte de då ungdomliga Kock och Kaufelt, var årets lag ålderstiget. Men den individuella skickligheten var säkerligen genomsnittligt större, och framförallt som sammansvetsad, betongstark,
»auktoritetsbjudande» enhet överträffade det Parislaget. Radiolyssnarna hade säkert en känsla av att detta lag – precis som Norrköpingskamraterna i deras sensationella Englandsfärd hösten 1946 –
väl kunde stundtals överspelas, men ändock tack vare sin starkare,
obändigare vilja ej kunde utspelas. Slutsegern för brödratrion Nordahl och de övriga var, föreföll det bestämt, lika mycket ett viljans
som ett teknikens utslag. Att inte alla nationer deltogo i fotbollsturneringen fördunklar knappast den svenska segern. Svenska
matcher även mot professionella lag under senare år ha visat, att
Sverige just nu knappast är »second to none» i fotboll, vare sig det
gäller amatörer eller proffs.
Tänker man på idrotten som på en i vår tid oundgänglig folkuppfostrande massrörelse, bör man observera att samtliga våra främsta
idrottsmän såtillvida äro verkliga amatörer, som de alla genom anställningar äro fast förankrade i samhället. Det är inte några artificiella idrottsprodukter, som vegetera vid sidan om förvärvslivet;
inte heller är det några rikemansmän, som ogenerat och obegränsat
kunna ägna sig åt idrott – om nu några sådana improduktiva existenser längre kunna upptäckas. Åven om några i sina anställningar
måhända fått viss träningsledighet, så höra de dock helt och hållet
ihop med samhället i alla dess naturliga sociala förgreningar. För
dem, som käxa att amatöridrotten är dömd och att steget till professionalism raskt skall tas, bör även detta vara en tankeställare.
Det går att förena fordrande idrott med regelbundet förvärvsarbete.
Detta är kärnpunkten i striden om amatöridrott kontra professionalism: det är ingen utveckling uppåt eller framåt och det finns inte
heller någon förnuftig social eller kulturell mening i att öppna slussarna till en professionalism, som skapar just cirkusartade fenomen,
för vilka idrotten blir en huvudsak och den civila försörjningen
antingen en bisak eller också helt obehövlig intill dess vederbörande
brunnit ut som idrottsmän. I den fjortonde olympiaden ha säkerligen den ursprungliga, orimligt rigorösa amatörismen allmänt överträtts. Men lika långt har för Sveriges del steget varit till den
ohöljda professionalismen. På glid är man dock i de stater, där segrarna förärats villor, såsom i Turkiet och madame Per6ns Argentina,
eller vunnit befordringar, såsom i Tjeckoslovakien. Skulle professionalismen slå igenom, måste det betyda, att den olympiska iden som
ungdomens ideella världsting helt övergivits.
E. H.
.392
..·L_ _ _ _ _ _ _ _,_
Den 9 sept. 1948.
Andra kammaren Att döma av nomineringarna av kandidater till hösbyter ansikte. tons andrakammarval skulle riksdagsmännens omstridda pensionering delvis ha fått den effekt som åsyftats: några
äldre ha mer eller mindre obarmhärtigt skjutits undan, tydligen under hänvisning till att de med ålderns rätt – visst antal riksdagar
och 65 års ålder – kunna dra sig tillbaka på sin pension. Åtminstone
kan detta bidra att förklara den förhållandevis stora personomsättning, som valen komma att åstadkomma redan med ledning av partiernas nya valsedlar. Därtill komma sedan de oberäkneliga förändringar, som få sin grund i mandatvinster resp. mandatförluster eller
i listkonkurrens inom partierna.
Hur det än går härmed kan man redan nu konstatera, att andra
kammaren är på väg att byta ansikte. Det blir inte längre många
kvar inom det ledargalleri, som fanns 1945 vid den nu pågående legislaturens början.
Inom högern avgick partiets förutvarande ordförande professor
Bagge sommaren 1947; gruppens mångårige vice ordförande, förste
vice talmannen Magnusson i Skövde har nu av åldersskäl avsagt
sig, och partiets ledande agrarpolitiker, godsägare Gösta Liedberg,
har trots alla påtryckningar också avböjt återval. Tidigare under
perioden övergick d:r Ebon Andersson till första kammaren, och agronom Stig Janson i Frändesta avbröt en lovande parlamentarisk bana
vid flyttningen till ett annat län. Nu avgå bland andra redaktör
Gustaf Svedman, som varit bankoutskottets v. ordf. under några riksdagar, major Nils Holmström och civilingenjör Erik Olson i Göteborg.
Inom bondeförbundet synas ändringarna bli minst.
Vad folkpartiet beträffar drar sig förutvarande ledaren, landshövding Andersson i Falun, nu frivilligt tillbaka, och tidigare under perioden försvann dir. Bergwall – den tredje i folkpartiets ledartrio
Ohlin-Elon Andersson-Bergwall – över till första kammaren.
Bland socialdemokraterna har under perioden ledarskiftet Per Albin
Hansson-Erlander inträffat, och den sistnämnde återgår nu efter fyra
år till andra kammaren, dock ej längre för skånska fyrstadskretsen
utan på Erantings och Hanssons plats som stockholmslistans toppnamn. I fjol lämnade finansminister Wigforss andra kammaren för
att åter ta säte i första kammaren, där han satt under sina första tio
riksdagsår. Så länge hr Wigforss talat från statsrådsbänken har det
varit ganska egalt vilken kammare han tillhört, men gör han efter
valet äntligen allvar av sina planer att demissionera som statsråd,
blir hans kammartillhörighet av betydelse. Ty hans vitalitet föreföll
åtminstone i våras lika outtömlig som tidigare, och inte heller hans
381
Dagens frågor
maktinstinkt har företett några senilitetsdrag, varför han nog kommer att vilja sörja för att den socialdemokratiska majoriteten i första
kammaren trots gammalmansbesättningen inte får ge efter för några
moderata böjelser. Från riksdagen överhuvud försvinner försvarsminister Vougt, trots att denne under åren 1940-45 hade den framskjutna ställningen som andrakammarpartiets gruppledare. Det är
ur parlamentarismens synpunkt en ovanlig situation som uppstått,
när denne departementschef vägrats mandat både i första och andra
kammaren; i en ganska likartad situation drog utrikesminister Eliel
Löfgren hösten 1928 den slutsatsen att han borde avgå och han drog
Ekmans första ministär med sig i fallet. Ytterligare avgå nu bland
socialdemokraterna första lagutskottets ordförande, hr Axel Lindqvist
i Halmstad, förut i Kosta, den förste icke juristen på denna ordfö-
randestol, och statsutskottets vice ordförande, riksgäldsfullmäktigen
Ernst Eriksson i Stockholm; den förre har gått frivilligt, medan den
senare blev ett oväntat offer för den häftiga generationsstriden i
stockholrus arbetarkommun, trots partiledningens förord, trots sin
särklassiga kapacitet som löneexpert och trots sin obrutna kraft.
Likaledes har landshövding O. W. Lövgren i Luleå nu avböjt förnyad kandidatur, av hälsoskäl; innan hr Lövgren blev konungens befallningshavande pläderade han i en riksdagsdebatt för att landshövdingen i Norrbottens län grundlagsenligt skulle tillförsäkras ett
riksdagsmandat, ty – menade hr Lövgren – hans största möjligheter
att verka för länets behov vore att söka i Stockholm och inte i Luleå.
Bland de avgående socialdemokraterna befinna sig vidare två så
särpräglade personligheter som professor Lundstedt och redaktör Emil
Olovson i Västerås, och i den stockholmska generationskampen föll
även förtroendeman Cruse igenom. Också några av de socialdemokratiska riksdagskvinnorna lämna nu riksdagen, nämligen fruarna
Ruth Gustafsson, Björck, Alfven och Ekendahl, den sistnämnda på
grund av LO:s förbud mot dess ombudsmän att splittra sig på riksdagsarbete.
Skall förteckningen göras fullständig, kan man även erinra om att
borgarrådet Seth Persson – hrr Linderots och Hilding Hagbergs
konkurrent om det verkliga ledarskapet för det kommunistiska partiet – försvann från kammaren under perioden för att bli Stockholms
Leino.
Man får gå långt tillbaka i tiden för att finna en lika stor omsättning i andra kammarens ledargalleri som har inträffat under eller
kommer att inträffa vid slutet av fyraårsperioden 1943-1948. Under
åren kring 1890 skedde en ungefär lika stor omgestaltning, framför
allt om man tar hänsyn till de bägge valen 1890 och 1893 under då-
varande blott treåriga mandattid. Då försvunno succesivt tre talmän:
Wijk, (landshövding) Ryding och Herslow. Då gingo E. G. Boström
och Liss Olof Larsson över till första kammaren. Då avträdde från
scenen en efter en de gamla lantmannaledarna Carl Ifvarsson, Sven
Nilsson i Efveröd, P. O. Hörnfeldt och Ivar Lyttkens, liksom brö-
derna Jöns och Abraham Rundbäck Och inom den s. k. intelligensen förlorade kammaren bl. a. landshövding Hederstierna, general
382
Dagens frågor
Ryding och generaldirektör Lönegren, alla tre förutvarande statsråd,
samt vidare professor Rydin och de ledande juristerna häradshövding
Lilienberg och justitieombudsman Thomasson, för att nu alldeles förbigå den under så egenartade förhållanden besatta protektionistiska
stockholmsbänken 1888-90.
Ny jordbrukspolitik I Kominforms remarkabla yttrande över Jugoslai folkdemokratierna. vien förklarades som bekant jordbrukets »kollektivisering» som ett mål för den kommunistiska ekonomiska politiken
i folkdemokratierna. Uppdelningen av de stora jordagodsen, vilken
i denna del av Europa hade skapat hundratusentals nya privata jordbruksföretag, syns i ljuset av sådana utläggningar tydligt vara enbart en etapp i omvandlandet av jordbrukets ägande- och driftsformer.
På liknande sätt skedde det ju i Ryssland, där jordens fördelning
bland bönderna snart nog medförde likvidering av storbönderna (»kulakerna») och därpå ledde till skapandet av tvångskooperativ för jordbruket, dessa »kolchoser» i vilka bonden åter sjönk ner till rollen av
fullständigt avhängig och åt företagsledarens anvisningar helt utlämnad lantproletär. Polens kommunistiska parti var den sista till Kominform anslutna landsorganisationen som uttryckligen godkände
beslutet mot Tito och hans parti. Men partiet var samtidigt först av
alla dessa kommunistiska landspartier då det gällde att ur detta beslut
dra praktiska slutsatser för den egna politiken och beträda nya vägar
hän mot en statssocialistisk omvandling av jordbruksnäringen. Utan
tvivel har polska partiet därmed gett sina broderpartier i de andra
folkdemokratierna ett exempel, vilket i Tjeckoslovakien, i Ungern
och med vissa variationer i de övriga sydöstländerna kommer att bli
efterapat.
Den polska ekonomiska politiken var för denna uppgift och på nuvarande tidpunkt bättre förberedd än i de andra östländerna, det är
sant. Ty dess ledande man, industriminister Mine, har sedan några
år krävt rationalisering av det i fråga om produktionsformerna långt
efterblivna jordbruket. Men han har inte bara krävt åtgärder, han
har också genomfört sådana. En av dessa åtgärder var den ökade
och förbilligade produktionen av för jordbruket nödvändiga produktionsmedel, genom startandet av statliga industriföretag. Åtgärden
kompletterades av systematisk import av t. ex. traktorer från Tjeckoslovakien och dragdjur från Skandinavien. En annan förberedande
åtgärd var den 1947 beslutade och i år genomförda omställningen av
den polska kooperationen, så att dess centrala instanser intimt förbands med de statliga ekonomiska instanserna. Vidare knötos svaga
självhjälpsföreningar ute på landet samman med de finansiellt starkare och bättre skolade konsumtionsföreningarna i städerna. Det var
också Mine som drog upp riktlinjerna för den nya jordbrukspolitiken.
Vad den f. n. ledande partisekreteraren Roman Zambrowski i detta
hänseende bekantgjort sedan beslutet fattats, räcker emellertid för
att man skall kunna mäta betydelsen, omfånget och följderna av den
nya vändningen.
383
Dagens frågor
Zambrowski framställer saken så: Polens näringsliv måste f. n,
indelas i tre sektorer. Den första omfattar det offentliga näringslivet, som i statliga, kommunala och kooperativa företag redan
producerar c:a 85 °/o av landets industriella och hantverksmässiga
produktion. Dit hör också trafikväsendet, det helt förstatligade bankväsendet samt 60 Ofo av byggnadsverksamheten, c:a 10 Ofo av lantbruket
och den övervägande delen av grosshandeln samt minst 25-30 Ofo av
detaljhandeln. Den andra sektorn är den privatkapitalistiska, med i
runt tal 18,000 industri- och byggnadsföretag, flertalet av de större
hantverksföretagen, en del av gross- och detaljhandeln, inemot 10 Ofo
av jordbruksföretagen liksom de privata husägarna i städerna. Från
denna sektor måste man skilja den tredje sektorn: privata småföretag. Hit räknar han- enligt den kommunistiska teorin – småhantverk som drivs huvudsakligen utan främmande anställd arbetskraft
(i Polen f. n. c:a 140,000 verkstäder med 327,000 sysselsatta), den motsvarande detaljhandeln och smärre trafikföretag (i runt tal c:a 300,000
sysselsatta) och framför allt den stora massan av småbönder, som
omfattar nära 90 Ofo av alla jordbruksföretag. Zambrowski beräknar
att av alla förvärvsarbetande lever i dagens Polen 24 Ofo av den statssocialiserade sektorn, 14 Ofo av den privatkapitalistiska men 64 Ofo av
den småföretagargrupp som han alltså inte anser sig kunna räkna
till kapitalismen.
Liksom Lenin för 20 år sedan lärde ryssarna, så förklara i dag de
polska kommunisterna: man får inte överlåta dessa småföretag i stad
och på land åt sig själva, ty i så fall måste de åter bli en grobotten
för kapitalismen – dels som utsugare och dels som utsugna. Den
enda väg som kan bevara denna sektor och då framför allt småbönderna från detta hemska öde, anges vara den systematiska och
snabba utbyggnaden av kooperationen, särskilt då också produktionskooperation. Småbonden och den lille hantverkaren måste inrangeras vid arbetarnas sida i klasskampen mot den ännu inte likviderade kapitalistiska bourgeoisien.
Produktionskooperativ som inordnar småbönderna i det statssocialistiska näringslivet – är det inte lika med dessa ryska kolchoser,
vars införande i Polen hittills bestämt förnekats av de kommunistiska
ledarna’ Efter Kominforms maning till kollektivisering av jordbruket ligger ett sådant antagande inte långt borta, men det vore
ändå för tidigt att vänta en omedelbar anpassning av det polska
agrarsystemet till det ryska. Emot en sådan omedelbar anpassning
talar: l) införande av tvångskooperativ har inte förkunnats, utan endast gynnandet och utvidgandet av det redan existerande nätet av
frivilliga kooperativa sammanslutningar, 2) hittills har det inte ställts
i utsikt någon ändring av ägandeförhållandena, alltså inget likviderande av tusentals medelstora jordbruksföretag-vars antal i de nya
västområdena f. n. rent av ökas. Dessa jordbruksföretag från 10 till
50 har (i provinsen Posen rent av upp till 100 har) tillhör en typ
som för längesedan avskaffats i Ryssland och som svårligen vore
förenlig med de ryska kolchosernas struktur. En av de ledande
polska regeringsmedlemmarna har inför utländska besökare upp- 384
.’
Dagens frågor
repade gånger framhållit: man bör snarare tänka sig Danmarks
jordbrukskooperativ som förebilder till de nu i utsikt ställda polska
jordbruksproduktionskooperativen. Utlåning och gemensamt användande av jordbruksproduktionsmedel, den kooperativa metoden för
driftsrationalisering, sådant som sedan länge genomförts i jordbruksmönsterlandet Danmark, det är vad man nu vill försöka i Polen.
Faktiskt torde emellertid skillnaden mellan polska och danska
jordbrukskooperativ vara ännu större än mellan polska och ryska
sådana. I Mincs och Zambrowskis utläggningar – inte minst i hänvisningarna till de ännu bestående privatkapitalistiska ägande- och
driftsformerna inom jordbruket – märker man i varje fall fullt tydliga signaler till ett ytterligare ekonomiskt ))förenhetligande)) av
hela Östeuropa. På samma sätt som den nu pågående sammanslagningen av vänsterpartierna i Polen betyder ett närmande till det
ryska enpartisystemet, utan att man därför kan tala om ett direkt
övertagande av sagda system, så är den nu påbörjade omvandlingen
av den polska jordbruksekonomin igångsatt och ledd från rent stalinistiska synpunkter. Kommunisternas övervikt gentemot de övriga partierna, under första efterkrigstiden given endast genom
partiets större målmedvetenhet och det för deras del gynnsamma utrikespolitiska läget, blir mer och mer till en siffermässig majoritetsställning. I juli 1948 hade Polens kommunistparti, trots strykning av
c:a 150,000 medlemmar genom en i våras igångsatt rensningsaktion,
uppnått den stolta siffran av l miljon inskrivna partimedlemmar, under det att socialdemokraterna sjunkit till under 600,000 Efter sammanslagningen kommer ))Arbetarklassens Förenade Parti)) att räkna
mer än 1,5 miljoner medlemmar och redan nu försäkras högtidligt att
partiet då inte skall bli mindre utan snarare strängare disciplinerat i
marxistisk-leninistisk anda. De ännu existerande bonde- och andra
partierna kunna då bli kvar endast som hjälptrupper åt leninisterna.
Det är betecknande att enligt officiella meddelanden utgöres kommunistpartiets medlemsantal till 23 °/o av bönder, 15,5 °/o l> andliga arbetare)), 4,6 °/o hantverkare och köpmän! Zambrowski förkunnade att
man i framtiden kommer att ännu mer intimt samarbeta med bondepartierna. Därmed ville han förvisso inte tillerkänna dessa något
som helst inflytande på den kommande jordbrukspolitiken. Den leninistiska dogmen att den politiska ledningen är uteslutande en arbetarklassens sak gäller i Östeuropa även för gestaltandet av de jordbruksekonomiska förhållandena.
Österrike mellan Över 600 människor i Österrikes ryska zon ha förts
två fronter. ur landet sedan krigsslutet. Det är en förskräckande
siffra, som visar hur hjälp- och värnlöst landet står mot övergrepp
från främmande makter. Under den sista tiden har det varit två fall,
som väckt till liv den största harm hos opinionen. En av de främsta
polistjänstemännen, överinspektör Marek, kidnappades s. a. s. på ljusan dag. Ingen anklagelse hade framställts mot honom. Ingen motivering för rättskränkningen har lämnats. Varje upplysning om hans
öde har hittills vägrats. Det andra fallet gällde ett Hovrat i trafik- 385
Dagens frågor
departementet, som just stod i begrepp att resa till Geneve på den
internationella järnvägskonferensen. Också i hans fall är orsaken till
försvinnandet okänd. Möjligen räckte det som motiv för detta människorov, att Hovrat Katseher -så var hans namn – kände alltför
väl till det antal vagnar, som ryssarna minskat den österrikiska vagnsparken med.
.Även i övrigt är rättslösheten det främsta kännetecknet på läget i
den ryska zonen. Nyligen förbjödos alla socialdemokratiska veckoblad, likaså några borgerliga, trots att dessa provinstidningar överhuvud taget inte befattat sig med politik och trots att dessa åtgärder
stodo i flagrantaste strid mot den österrikiska författningen. starka
klagomål ha också anförts från arbetarlägret, som åter lever under
en terror lika utvecklad som på anstrofascismens och hitlerismens
tid. Arbetarrörelsen står under kommunistisk bevakning och dess förtroendemän kunna varje ögonblick hotas av uppsägning, något som
inte ens på det gamla Österrikes tid var möjligt. Arbetarna kommenderas till demonstrationer, ja, även strejker, för att på detta sätt tillkännage för regeringen »folkets» missnöje.
Detta och mycket annat har emellertid inte hjälpt eller stärkt kommunismen i Österrike. Tvärtom, i nästa val, som kanhända äga rum
kort efter nyår, torde kommunisternas redan nu mycket ringa skara
ytterligare decimeras, medan socialdemokraterna troligen gå något
framåt. Tillsammans hade socialdemokraterna och folkpartiet, vilket
senare förfogar över en knapp majoritet, vid sista valet samlat ungefär 95 °/o av väljarna. Den obekanta faktorn är blott den politiska
mentaliteten dels hos de 400,000 återkomna krigsfångarna, som hittills inte kunnat delta i val, och dels hos de 400,000 mindre belastade
nationalsocialister, som nu återfått rösträtt. Liksom i Tyskland klagas
det dock även i Österrike över att politiska förbrytare kunnat undandra sig Justitias straff, medan medlöpare, vilka handlat mer eller
mindre av moraliskt tvång, ådömts straff, ofta för rent formella förseelser. I vart fall är det väsentligt att fastslå, att de två stora partiernas samarbete hittills trots de ideologiska motsättningarna pågått
tämligen störningsfritt. I nuvarande nödläge kan denna samverkan
inte skattas nog högt.
Ekonomiskt har Österrike tagit ett jättesteg framåt. Valutareformen
eliminerade på radikalaste sätt köpkraftsöverskottet och hejdade därigenom faran för en galopperande inflation. Affärerna fylldes plötsligt åter av de varor, som dittills undanhållits marknaden. Det blev
inte längre blott säljarna som ensamma dominerade. Säljarna kände
sig föranlåtna att söka vinna köparnas gunst. Det kunde hända att
priserna på den svarta börsen föllo till tiondelen. Men genast dök ett
nytt problem upp, nämligen den universella penningbristen. Ty alltjämt äro priserna på vissa förbrukningsartiklar, i synnerhet skor och
kläder, så höga att en mindre bemedlad är ur stånd att betala dem.
Ett par skor kostar sålunda ungefär 200 schilling, d. v. s. en halv må-
nadslön för en arbetare. A andra sidan har produktionsstegringen
och den allmänna ekonomiska tillförsikten otroligt stegrats. Utrikeshandeln nådde i april sin höjdpunkt. Produktionen av stål och kol
386
·/
—
Dagens frågor
har t. o. m. överstigit förkrigstidens. Blott de fabriker, som ryssarna
lagt beslag på och förenat till en allmän förvaltning (Usie), äro till
största delen inte längre att räkna med, framför allt på grund av att
arbetarna känt sig utmanade av ryssarnas uppträdande. I stor omfattning gå dessa fabrikers produkter till västzonerna, där de försörja
den s. k. gråa marknaden – ett mildare namn för smyghandeln. På
borgerligt håll har man varit ivrig att såvitt möjligt legalisera den
gråa marknaden, utan vilken befolkningen i denna del knappast skulle
kunna livnära sig. Socialdemokraterna ha dock motsatt sig detta sä-
kerligen nödvändiga steg.
Det »befriade» Österrike står mellan två fronter mitt i den internationella spänningens häxkittel. Österrike har att lida för att Donaukonferensen inte lyckades nå enighet. Liksom västmakterna har Österrike inte accepterat besluten i Belgrad. I stället för att vara den naturliga pulsådern har Donau för Österrike blivit en död flod. Den trafik mellan väster och öster, som Österrike förmedlade under den
gamla monarkin, har för långliga tider avskurits. Alltjämt måste
Österrike respektive Wien till 60 °/o av sin försörjning lita till de amerikanska hjälpkällorna. Österrike blir delaktigt av Marshallplanens
välsignelser, varigenom kolbehovet torde kunna täckas och maskinförnyelsen möjliggöras. Viktigast är dock att livsmodet och motståndskraften stärkts i förunderlig grad. Utan väpnad styrka, utan
verklig territoriell enhet och under de mest ogynnsamma politiska
förhållanden ha dessa framsteg gjorts. Det är i sanning inte litet.
Olympiaden Den fjortonde olympiaden – som bekant medräknas
på avstånd. även inställda spel vid tidsnumreringen – blev inte den
stora internationella förbrödringsfest, som spelens idegivare baron
de Coubertin en gång i tiden syftade till. Av de besegrade staterna
höllos de två stora idrottsnationerna Tyskland och J apan utanför;
japanerna gjorde sig f. ö. påminta genom att i sin specialitet, simningen, samtidigt sätta och basunera ut världsrekord. Och Sovjetunionen höll sig fortfarande borta; ryssarna ha dock lyst med sin
frånvaro ända sedan tsartiden och Stockholms-olympiaden. Ett par
av satellitstaterna följde Moskvas exempel, nämligen Rumänien och
Bulgarien. Medan ryssarna inte hade någon påhittigare förevändning än att inbjudan kommit för sent, begagnade de två drabantstaterna tillfället att återta sitt deltagande under demonstrativa former.
Deras abstinens märktes dock inte, så svaga idrottsländer som de
bägge halkanstaterna äro. Däremot deltog inte bara Titos Jugoslavien utan även Ungern, Tjeckoslovakien och Polen med liv och lust
i spelens idrottskamp, och särskilt Ungern befäste sin ställning som
en av Europas främsta idrottsnationer; Polen hade däremot utstått
alltför stora krigslidanden för att ännu ha återhämtat sig. Till bilden
hör också, att Francos Spanien blandade sig med övriga nationer på
den opolitiska scenen, dock utan att skära några lagrar. Och som vanligt skulle irländarna bråka ett tag, men ingen tycks ha tagit notis
om deras strejkhot.
387
Dagens frågor
Den olympiska iden – en fest för hela världens ungdom – kunde
alltså inte heller 1948 förverkligas. Sovjetunionen tycks emellertid,
sina amatörproblem till trots, inte vilja för framtiden ställa sig utanför; ryssarna deltogo ju bl. a. i Europamästerskapen i fri idrott i
Oslo 1946 och i fjolårets världsmästerskap i brottning i Prag, och så
fort deras manliga idrott överlag nått lika hög standard som deras
kvinnliga finna de kantänka den rätta stunden för den nationella
prestigens hävdande inne. Den övriga världen behöver dock inte
fjäska för ryssarna och kan uppställa villkor för deras deltagande.
Trots att spänningen öst-väst alltså ej kunde undgå att märkas även
vid sista Londonspel, var det emellertid en stor seger för den olympiska tanken att så stora delar av världen och däribland forna fiendestater redan tre år efter det fanatiska andra världskrigets slut kunde
mötas i fredlig tävlan. Och det märkligaste var att spelen denna
gång kunde förlöpa utan några nationella manifestationer av annat
slag än sådana som höra supporternas skrikiga patriotism eller olika
folks mer eller mindre vildsinta temperament till. I supporterpatriotism synas för övrigt de många svenska resenärerna på Wembley
inte ha legat något annat folk efter. Hur nationellt självgoda eller
fåfänga engelsmännen än visade sig vara begagnade de dock aldrig
spelen till någon sådan propaganda, som genomlyste Berlinolympiaden så långt Hitler-Tyskland då hade möjlighet att sätta sin prägel
på de av de internationella olympiska organisationerna anordnade
tävlingarna. I förhållande till1936 beteckna 1948 års spel en idrottens
avpolitisering, alltså ett steg i rätt riktning.
Det enda missljudet för Sveriges del har varit danskarnas perfida
angrepp mot vårt segrande fotbollag. För dem som minns, hur danskarna på 20-talet för landskamperna mot Sverige genom den gamle
backen Tarp utfärdade parollen att svenskarna skulle kämpas ner,
förefaller det obegripligt att den danska pressen i sitt misshumör nu
nästan lyst svensk fotboll i bann för ett par hårda törnar – utan att
skada någon – som svenskarna gjorde sig skyldiga till i stridens
hetta eller som svar på jugoslavernas i desperationen brutala spel.
Det förefaller egendomligt att just det nordiska samarbetet skall
behöva äventyras genom dessa världsspel, särskilt om man tänker
på de många även materiella tjänster som svensk fotboll gjort dansk
fotboll.
Själva lära engelsmännen anse, att det sätt varpå spelen genomfördes var en organisatorisk triumf. Med tanke på örikets nuvarande
enorma ekonomiska besvärligheter voro arrangörsinsatserna säkerligen betydande. Men annars tycks den meningen vara allmän att
det inte var organisationsförmågan utan improvisationen som dominerade. Sällan ha så många anmärkningar framställts för bristande
planläggning, ordning och precision. Man behöver blott påminna om
att banorna ännu inte voro uppmätta för häcklöpning 400 m när tävlingarna skulle börja – och detta trots att det arrangerande landet
haft år på sig för sina förberedelser. I gymnastiken tyeks kaosrekord ha slagits. Men allt detta betydde inte så mycket, ty publiken
fann sig ändock viil till rätta därför att Englands gamla höga idrotts- 388
.c
Dagens frågor
kultur förhärskade och kanske också därför att man var inställd på
att det skulle improviseras. Allt hann dock avslutas på beräknad tid,
och hundarna kunde programenligt börja sina lopp inför vadhållarna
efter ett par veckors sommarsemester. Med visshet kommer Helsingfors 1952 som arrangör att överglänsa London i allt utom i spleen.
Det visade sig att de gamla idrottsnationerna trots kriget i stort
sett hållit sin ställning. Sydamerika, som förskonats från krigsdeltagande, gjorde inte större insatser nu än vid tidigare olympiader;
efter allt vad som skrivits om idrottens uppsving i denna del av världen var man snarast förvånad över att medaljerna ej blevo fler. Skulle
man döma efter poängen har Canada lidit mest av kriget hland de
engelska dominions, ty dess framträdande var blekare än vanligt.
Att Turkiet bland övriga länder skulle dominera fribrottningarna
var på förhand klart, inte minst efter de turkiska brottningstriumferna i Eriksdalshallen för ett par år sedan. Att England inte skulle
kunna göra någon mer lysande insats var också tämligen givet, med
tanke på hur dess ungdom offrats under kriget; men redan under
mellankrigstiden såg man, hur engelsk idrott var på stark regress,
och det är tydligen ett svalg befäst mellan den klassiskt berömda
sportsuppfostran, som odlas vid de gamla colleges men som inte har
mycket gemensamt med stjärnidrotten vid amerikanska universitet,
och den fysiska fostran av folkets breda lager. I detta avseende framstår Frankrike som raka motsatsen till England; där anslås väldiga
summor till idrott och idrottshögskolor, och även om Frankrike fick
uppleva många bittra besvikelser (Jany, Hansenne, Pujazon m. fl.)
visande dess representanter stor allsidighet liksom sedvanlig elan. Hos
Danmark och Holland var det feminina inslaget mer än vanligt dominerande. Den mest frapperande tillbakagången kom på Finlands del.
Givetvis har kriget varit den främsta orsaken härtill. Men tendensen
till idrottslig avmattning kunde dock skönjas redan före kriget. Den
nationella lidelse, som de finska idrottsmännen före och efter frigö-
relsen lade i dagen, började slockna redan före 1939. Kanske ha även
de mångdiskuterade penningaffärerna bland stjärnidrottsmän och särskilt bland finska löpare verkat underminerande på andan – i så
fall ett tecken värt att observeras av de många pressmän i Sverige,
som i kör bruka sjunga professionalismens lov.
De svenska framgångarna blevo denna gång stora. Ännu ett par
veckor efter spelen pågå hyllningsfesterna för guldmedaljörer, pristagare, oplacerade och reserver, som aldrig behövde ställa upp; hyllningarna ha dock aldrig tagit samma dimensioner som i en del andra
länder och särskilt Danmark trots långt mindre gloriösa segrar. Från
att ha varit sjunde nation 1936 – efter USA, Tyskland, Italien, Finland, Ungern och Frankrike men före Japan och England – gick
Sverige nu upp till andra platsen efter USA. Detta är spelens facit,
vilken poängberäkning som än tillämpas. Och Sverige kan knappast
sägas ha vunnit sin position tack vare tur. De placeringar på prislistan, som tillkämpades, voro i de allra flesta fall solida. Dessutom
hade även Sverige uppenbar otur i ett par grenar, främst då segling
och cykel. Att Sverige fick förhållandevis ymnig medaljutdelning i
389
r’
f
Dagens frågor
brottning och kanot kompenseras bl. a. av att fotbollssegern, d. v. s.
segern i den största folkidrotten jorden runt, enligt den hävdvunna
beräkningen ej inbragte Sverige flera poäng än en kanotseger; de
utmärkta skytteinsatserna med tre bronsmedaljer i de fyra skjutgrenarna ger ej heller mer än så. Liksom efter förra olympiaden kan
man konstatera en stor svensk mångsidighet; Sverige var bäst i fotboll,
brottning, modern femkamp, gång och kanot, näst bäst i fri idrott, i
översta toppen i skytte och ridning, tredje nation i segling, bland de
sex bästa i simning och cykel trots frånvaron av medaljer där liksom
i kvinnlig gymnastik, och Sverige nådde ströframgångar i boxning,
tyngdlyftning och fäktning. Endast i rodd blev Sverige totalt nedklubbat, och även i damernas fria idrott spelade Sverige på ett par
överraskande undantag när en statistroll. I så poänggivande grenar
som bancykel och manlig gymnastik deltogo inga svenskar, naturligtvis inte heller i det för oss mesopotamska landhockey. Det bör
dock sägas, att den svenska »bredden» ej är något ensamstående;
med oss jämförliga länder som Ungern, Italien, Frankrike och Finland visa ungefär samma breda idrottsfront, och även Danmark
överraskade denna gång med stor mångkunnighet. Tas hänsyn även
till vinterolympiaden, får den svenska allsidigheten en ännu starkare
relief; men även Norge framträder då som en av de stora idrottsnationerna, trots de långa och hårda ockupationsåren.
Förr om åren tog den svenska pressen ut guldmedaljerna i förskott.
Typiskt var hur man ett par år i förväg var bergsäker att Harald
Andersson 1936 skulle bli diskuschampion. I regel blevo alla dessa
medaljer blott vackra drömmar. Berlinolympiaden gav oss i detta
hänseende en nyttig läxa. I år hördes inga liknande segersälla toner
före spelens öppnande; inte minst av fruktan för okända »stjärnor»
från andra världsdelar var den svenska tippningen »finsk». Naturligtvis noterades fortfarande ett och annat återfall i den gamla primitiva optimismen, men på det hela taget får denna måttfullhet registreras som en välbehövlig tillnyktring.
Såsom många redan påpekat ges det åtskilliga paralleller mellan
de svenska framgångarna vid denna efterkrigsolympiad och svenskarnas ungefär lika stora segrar vid den första olympiaden efter
första världskriget. Naturligtvis profiterade vårt land av att ha
skonats från krig eller svält. Och då liksom nu var Tyskland portförbjudet. Men det vore orättvist mot de svenska idrottsmännen och
idrottsledarna att helt och hållet tillskriva årets stora framgångar
Sveriges gynnade ställning under kriget. Ar 1920 voro en mängd
stater i Europa alldeles nya eller ännu ej erkända, och idrotten hade
ej på långa tag samma världsomfattande utbredning som den sedan
fått. Tas det permanent neutrala Schweiz, Sydamerika, Turkiet, Eire,
Egypten eller andra icke krigförande nationer till måttstock, har Sverige som idrottsland i stort gått framåt, ja, avsevärt framåt. I några
av de i kriget indragna staterna – t. ex. Danmark, Tjeckoslovakien,
Belgien, Frankrike, Ungern- kunde idrotten drivas i ganska vid omfattning under krigsåren; med Danmark och Ungern hade Sverige då
ett vittomfattande idrottsutbyte, och särskilt Danmark upplevde un- 390
-: .
Dagens frågor
der den första ockupationstiden en verklig guldålder i fri idrott. Inte
heller USA var nu så starkt handikappat av kriget, eftersom idrotten
där i så hög grad baseras på unga studenter, och endast få av 1948
års olympiageneration torde ha direkt deltagit i kriget. Inte heller
böra de fem årens omfattande svenska beredskap glömmas bort i detta
sammanhang; i många idrottsgrenar inträffade då en tydlig stagnation, och hetsen kring Gunder Hägg och Arne Andersson, vilka f. ö.
slogo igenom redan 1939, var ett ganska ensartat inslag i tavlan från
den tiden. Sant är dock att den oerhörda svenska standardhöjningen
i medeldistans- och långlopp grundlades under krigsåren såsom en
följd av haussen för Gunder-Arneoch kanske av beredskapens härdningsprocess.
Den viktigaste faktorn vid förklaringen till årets svenska olympiaresultat är dock den svenska systematiska organisationen. Man kan
peka på den fria idrotten såsom exempel. De många goda placeringarna 1912 och 1920 berodde dels på att Sverige tack vare general Balck
och andra var tidigt ute och dels på enstaka stjärnskott. Efter Antwerpenspelen kommo de många motgångarna och besvikelserna i
Paris, Amsterdam och Los Angeles. På 1930-talet hade en skicklig
idrottsledning dock åstadkommit landslagstrupper, som till idrottsvärldens häpnad t. o. m. besegrade det nationalsocialistiska Tysklands.
Visserligen var jämnheten härvid det främst avgörande, och om nå-
gon fenomensamling var ej tal. Likafullt gjorde sig denna generation
ej full rättvisa i Berlin; den var vida starkare än som framgick av
medaljer och placeringar. Redan vid Europamästerskapen i Paris
1938 hade dess slagkraft konsoliderats. Medan Finland ännu på 1920-
talet normalt var vida överlägset ryckte Sverige på 30-talet upp till
full jämbördighet. Sedan dess har Sveriges slagkraft så till vida
ökats, som stjärnklassen blivit något större än på 30-talet; i gengäld
gapa ännu stora luckor i jämförelse med landslaget från 30-talets
mitt, i många fall uppenbarligen beroende på den svaga återväxten
under den svenska beredskapens år. Enahanda har ungefär förhållandet varit i brottning, skid- och skridskolöpning. I alla dessa idrotter var Finland på 20-talet det överlägsna, men under 30-talet hade
Sverige, främst tack vare trion Råberg-Oksa-Frohm, klart distanserat Finland i brottning, och redan före kriget var Sverige ifatt
Finland även i skidor och skridsko. Också om simningen kan detsamma i viss mån sägas, även om Sverige i år inte skördade några
medaljer i vattnet. Och med detta intensiva och grundliga arbete från
ledningens sida har som ett naturligt tillskott kommit en starkare
ambition och större skötsamhet hos toppidrottsmännen, i vart fall i
jämförelse med de många sorglösa bohemerna förr i tiden. De »intima» skildringar av guldmedaljörer och andra, som tidningarna
efter Londonsegrarna så rundhänt levererat, ha många gånger upplyst om de otroligaste offer av tid och nöjen, som träningen kostat
dem. Man kan blott peka på William Grut men även Åke Seyffart,
skridskosegraren från S:t Moritz. Det är strålande föredömen i viljestyrka och målmedvetenhet, som dessa och andra skänkt svensk ungdom.
391
r’
i
Dagens frågor
Den största »verkningsgraden» fick denna ambition hos fotbollelvan, som under den andra olympiska veckan höll det idrottsintresserade svenska folket på sträckbänken. Ånnu är det kanske för tidigt
att döma, om detta års segerrika fotbollslandslag blott representerar
en tillfällig vågkam. Allt tyder dock på att även fotbollsstyret under
Elof Ericssons ledning arbetat mera effektivt och systematiskt. I
jämförelse med det legendariska Parislaget av år 1924, som erövrade
bronsmedalj och där första fiolen spelades av tonåringen Sven Rydell jämte de då ungdomliga Kock och Kaufelt, var årets lag ålderstiget. Men den individuella skickligheten var säkerligen genomsnittligt större, och framförallt som sammansvetsad, betongstark,
»auktoritetsbjudande» enhet överträffade det Parislaget. Radiolyssnarna hade säkert en känsla av att detta lag – precis som Norrköpingskamraterna i deras sensationella Englandsfärd hösten 1946 –
väl kunde stundtals överspelas, men ändock tack vare sin starkare,
obändigare vilja ej kunde utspelas. Slutsegern för brödratrion Nordahl och de övriga var, föreföll det bestämt, lika mycket ett viljans
som ett teknikens utslag. Att inte alla nationer deltogo i fotbollsturneringen fördunklar knappast den svenska segern. Svenska
matcher även mot professionella lag under senare år ha visat, att
Sverige just nu knappast är »second to none» i fotboll, vare sig det
gäller amatörer eller proffs.
Tänker man på idrotten som på en i vår tid oundgänglig folkuppfostrande massrörelse, bör man observera att samtliga våra främsta
idrottsmän såtillvida äro verkliga amatörer, som de alla genom anställningar äro fast förankrade i samhället. Det är inte några artificiella idrottsprodukter, som vegetera vid sidan om förvärvslivet;
inte heller är det några rikemansmän, som ogenerat och obegränsat
kunna ägna sig åt idrott – om nu några sådana improduktiva existenser längre kunna upptäckas. Åven om några i sina anställningar
måhända fått viss träningsledighet, så höra de dock helt och hållet
ihop med samhället i alla dess naturliga sociala förgreningar. För
dem, som käxa att amatöridrotten är dömd och att steget till professionalism raskt skall tas, bör även detta vara en tankeställare.
Det går att förena fordrande idrott med regelbundet förvärvsarbete.
Detta är kärnpunkten i striden om amatöridrott kontra professionalism: det är ingen utveckling uppåt eller framåt och det finns inte
heller någon förnuftig social eller kulturell mening i att öppna slussarna till en professionalism, som skapar just cirkusartade fenomen,
för vilka idrotten blir en huvudsak och den civila försörjningen
antingen en bisak eller också helt obehövlig intill dess vederbörande
brunnit ut som idrottsmän. I den fjortonde olympiaden ha säkerligen den ursprungliga, orimligt rigorösa amatörismen allmänt överträtts. Men lika långt har för Sveriges del steget varit till den
ohöljda professionalismen. På glid är man dock i de stater, där segrarna förärats villor, såsom i Turkiet och madame Per6ns Argentina,
eller vunnit befordringar, såsom i Tjeckoslovakien. Skulle professionalismen slå igenom, måste det betyda, att den olympiska iden som
ungdomens ideella världsting helt övergivits.
E. H.
.392
..·L_ _ _ _ _ _ _ _,_