Paul Reynaud
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PAUL REYNAUD
Av socialrddet GUNNAR LÖWEGREN, Ålsten
OM NÅGON fransk politiker är känd men omstridd så är det
Paul Reynaud. Han har aldrig satt sitt ljus under ena skäppo,
utan gång på gång gjort en sensationell entre på scenen, presenterande sig själv som mannen, den ende mannen, som hade ett
program i fickan, vilket skulle rädda Frankrike från en överhängande fara.
Så var fallet under franckrisen i början på 1930-talet, några år
därefter vid diskussionen om Frankrikes återupprustning. Efter
Leon Blumska ministärens ekonomiska och finansiella deblacle
uppenbarade han sig ånyo i kulisserna och proklamerade sin oumbärlighet, tills han långt om länge och först efter Miichenkrisen
av Daladier kallades till finansminister och som sådan strax mantlade diktatorns kappa. Ihärdigt arbetade han på att fösa undan
den svage och förbrukade Daladier och skrämde omedelbart denne
till flat undfallenhet för sina diktat, tills han några månader in
på 1940 lyckades förverkliga sitt uppsåt och som konseljpresident
ostentativt förkunnade, att nu skulle en järnmur resas mot tyskarnas vidare framträngande och var segerns dag förestående.
Fransmännen voro icke helt främmande för dylika självtillräckliga proklamationer av politiska personer. Under större delen av
1800-talet hade Adolphe Thiers, århundradets centrala politiska personlighet i Frankrike, vant dem därvid. Men alla hade fått erkänna,
att Thiers var ett parlamentariskt geni, en taktiker utan like,
vilken 1871 gjort sig förtjänt av namnet »fäderneslandets befriare»,
varemot ingen hade sett prov på Reynauds överlägsna förmåga,
och en talrik grupp ur just landets intellektuella elit ansåg sig ha
skäl att ifrågasätta, om Reynaud överhuvud var i besittning av
någon större begåvning. Spefullt uppmanade en politisk skribent
den 1939 nyvordne finansministern att snarast »lägga av sig Thiers
bonjour». Ej minst en del av Reynaudskamrater från studietiden
och från advokatståndet instämde i denna uppmaning och kommenterande den med förklaringen, att de visserligen funnit Reynaud vara ihärdig, punktlig och samvetsgrann i arbetet och äga
en mindre vanlig grad av tilltagsenhet och mod att tränga sig
fram, men i övrigt av en ganska järnstruken intelligens, som föga
motsvarade de pretentioner med vilka han framträdde.
416
·,…~.
Paul Reynaud
Rättvisan fordrar likväl, att man förser denna kommentar med
en annan. Länge var Thiers ett i hög grad omstritt namn. Som
ung minister under Ludvig Filip hade han gjort sig känd för sina
förlöpningar. Först genom sin energiska opposition under andra
kejsardömets år och sitt varningsrop mot kriget med Tyskland
vann han vänsterns odelade förtroende och endast genom upprepade motgångar och lång erfarenhet mognade han till statsmannen, som kunde dominera sin samtid.
Reynaud däremot har aldrig verkligen satts på prov och fått
visa vad han går för. När han fått makten, som fallet var 1940,
var det redan för sent och situationen på förhand hopplös.
Däremot är det otvivelaktigt, att han personligen icke i någon
mån kan jämföras med Thiers. Att de bägge äro småvuxna räcker
ej för en jämförelse mellan den av intelligens sprudlande, sydländskt livlige, som historiker, författare, polemiker glänsande
Thiers och den korrekt tillknäppte, saklige, men torre, tvärsäkre
QCh lite högdragne Reynaud, vilken hur stramt han än rätar på
sin kropp varken elektrifierar eller imponerar.
Och likväl måste denne man vid sidan om arbetsamhet och duglighet äga beaktansvärda förtjänster, ty han har alltid haft kolleger, om ock ej personliga vänner, som satt högt värde på honom,
förbindelser vilka icke enbart kunna förklaras ur taktiska intrigsynpunkter. En så fordrande man som Tardieu upprätthöll nära
kontakt med honom, en så begåvad som Henri de J ouvenel desslikes\ och som ung gjorde Reynaud sin lycka, när han vann den
inflytelserike, förmögne och högst mondäne Henri-Roberts förtroende och denne gav honom sin dotter till maka, Henri-Robert,
den mäktige batellieren (styresmannen) för Paris’ advokatstånd,
bankirernas förtrogne och medlemmen av Franska akademien. En
större chans än att vid Henri-Roberts sida ledas in i Paris’ mondäna, politiska och finansiella värld och finna alla dörrar öppna
för sig kunde en obemärkt, ung advokat icke gärna få.
Reynaud tillhör den generation av fransmän som på 1920-talet
gjorde sitt inträde i det politiska livet för att så småningom ersätta den falang, som var ung på 1890-talet och efter Panamaskandalen snabbt uppnådde ledande positioner. Den senare räknade män som Poincare, Barthou, Leygues, Briand, Millerand, för
att endast nämna dessa, den förra bl. a. Chautemps, Daladier,
1 1939–40 var det Leon Blum som höll Reynaud om ryggen i dennes tävlan om
makten med Daladier.
417
Gunnar Löwegren
Flandin, Laval, Reynaud. Hittills har ingen av de senare ens
tillnärmelsevis visat sig jämbördig sina företrädare.
Reynaud knöt tidigt nära förbindelser i England och har ansetts
starkt påverkad av dessa. Det var han som utan sina regeringskollegers hörande hösten 1939 ingick överenskommelsen med England om att Frankrike icke på egen hand skulle sluta fred med
deras gemensamma fiender.
Sina ekonomiska förslag anses han i allmänhet ha hämtat från
engelska exempel. Så var i varje fall förhållandet med hans devalveringsprojekt från 1930-talets första år. Det blev på den tiden
hårt kritiserat; först senare skaffade det honom ett likväl starkt
omstritt rykte för att vara en stor finansiell expert. Huruvida
han kan anses vara en dylik eller ej, saknas material för att bedöma, men sannolikt har han under årens lopp inhämtat stor erfarenhet tack vare nära förbindelse med vissa banker, vilka han
f. ö. företrädde under sin resa kort före kriget i Sverige.
Hans devalveringsförslag från krisåren på 1930-talet fann sin
främste motståndare i Frankrikes så allmänt erkände främsta
finansiella expert Caillaux, vilken förklarade en devalvering vara
ett stundtals effektivt, men ingalunda universellt botemedel, vars
användning måste ske med urskiljning och hänsynstagande till
tidsläge och vart lands särskilda förhållanden. Han påpekade
bl. a. att en ny devalvering redan åren efter 1928 års skulle allvarligt rubba de franska kapitalisternas tilltro till statens bärkraft
och få katastrofala följder i ett land, vilket som Frankrike årligen
måste upptaga stora statslån just bland dem.
I motsats till vad fallet var med Vincent Auriol på dennes tid
som finansminister i Leon Blums olika ministärer, vilken var
starkt påverkad av färska nationalekonomiska teorier, torde Reynaud företräda en äldre generations statsekonomiska läror, de som
varit traditionella i Frankrike allt sedan baron Louis’ berömda
finanspolitik från 1810-, 1820- och 1830-talen och vilken under detta
århundrade haft sin främste företrädare i Raymond Poincare.
Tillämpningen av dessa teorier är hård, men har tidigare visat
sig giva gott resultat. Men deras tillämpning förutsätter en stark
regeringsmakt och en annan intressesammansättning inom parlamentet än den Fjärde Republiken uppvisar.
Betecknande för den nuvarande situationen är, att Paul Reynauds senaste försök som finansminister hastigt avklipptes av
just samme Leon Blums socialistiska parti, vilket 1939 och 1940
varit hans främsta stöd i maktkampen mot Daladier.
418
Av socialrddet GUNNAR LÖWEGREN, Ålsten
OM NÅGON fransk politiker är känd men omstridd så är det
Paul Reynaud. Han har aldrig satt sitt ljus under ena skäppo,
utan gång på gång gjort en sensationell entre på scenen, presenterande sig själv som mannen, den ende mannen, som hade ett
program i fickan, vilket skulle rädda Frankrike från en överhängande fara.
Så var fallet under franckrisen i början på 1930-talet, några år
därefter vid diskussionen om Frankrikes återupprustning. Efter
Leon Blumska ministärens ekonomiska och finansiella deblacle
uppenbarade han sig ånyo i kulisserna och proklamerade sin oumbärlighet, tills han långt om länge och först efter Miichenkrisen
av Daladier kallades till finansminister och som sådan strax mantlade diktatorns kappa. Ihärdigt arbetade han på att fösa undan
den svage och förbrukade Daladier och skrämde omedelbart denne
till flat undfallenhet för sina diktat, tills han några månader in
på 1940 lyckades förverkliga sitt uppsåt och som konseljpresident
ostentativt förkunnade, att nu skulle en järnmur resas mot tyskarnas vidare framträngande och var segerns dag förestående.
Fransmännen voro icke helt främmande för dylika självtillräckliga proklamationer av politiska personer. Under större delen av
1800-talet hade Adolphe Thiers, århundradets centrala politiska personlighet i Frankrike, vant dem därvid. Men alla hade fått erkänna,
att Thiers var ett parlamentariskt geni, en taktiker utan like,
vilken 1871 gjort sig förtjänt av namnet »fäderneslandets befriare»,
varemot ingen hade sett prov på Reynauds överlägsna förmåga,
och en talrik grupp ur just landets intellektuella elit ansåg sig ha
skäl att ifrågasätta, om Reynaud överhuvud var i besittning av
någon större begåvning. Spefullt uppmanade en politisk skribent
den 1939 nyvordne finansministern att snarast »lägga av sig Thiers
bonjour». Ej minst en del av Reynaudskamrater från studietiden
och från advokatståndet instämde i denna uppmaning och kommenterande den med förklaringen, att de visserligen funnit Reynaud vara ihärdig, punktlig och samvetsgrann i arbetet och äga
en mindre vanlig grad av tilltagsenhet och mod att tränga sig
fram, men i övrigt av en ganska järnstruken intelligens, som föga
motsvarade de pretentioner med vilka han framträdde.
416
·,…~.
Paul Reynaud
Rättvisan fordrar likväl, att man förser denna kommentar med
en annan. Länge var Thiers ett i hög grad omstritt namn. Som
ung minister under Ludvig Filip hade han gjort sig känd för sina
förlöpningar. Först genom sin energiska opposition under andra
kejsardömets år och sitt varningsrop mot kriget med Tyskland
vann han vänsterns odelade förtroende och endast genom upprepade motgångar och lång erfarenhet mognade han till statsmannen, som kunde dominera sin samtid.
Reynaud däremot har aldrig verkligen satts på prov och fått
visa vad han går för. När han fått makten, som fallet var 1940,
var det redan för sent och situationen på förhand hopplös.
Däremot är det otvivelaktigt, att han personligen icke i någon
mån kan jämföras med Thiers. Att de bägge äro småvuxna räcker
ej för en jämförelse mellan den av intelligens sprudlande, sydländskt livlige, som historiker, författare, polemiker glänsande
Thiers och den korrekt tillknäppte, saklige, men torre, tvärsäkre
QCh lite högdragne Reynaud, vilken hur stramt han än rätar på
sin kropp varken elektrifierar eller imponerar.
Och likväl måste denne man vid sidan om arbetsamhet och duglighet äga beaktansvärda förtjänster, ty han har alltid haft kolleger, om ock ej personliga vänner, som satt högt värde på honom,
förbindelser vilka icke enbart kunna förklaras ur taktiska intrigsynpunkter. En så fordrande man som Tardieu upprätthöll nära
kontakt med honom, en så begåvad som Henri de J ouvenel desslikes\ och som ung gjorde Reynaud sin lycka, när han vann den
inflytelserike, förmögne och högst mondäne Henri-Roberts förtroende och denne gav honom sin dotter till maka, Henri-Robert,
den mäktige batellieren (styresmannen) för Paris’ advokatstånd,
bankirernas förtrogne och medlemmen av Franska akademien. En
större chans än att vid Henri-Roberts sida ledas in i Paris’ mondäna, politiska och finansiella värld och finna alla dörrar öppna
för sig kunde en obemärkt, ung advokat icke gärna få.
Reynaud tillhör den generation av fransmän som på 1920-talet
gjorde sitt inträde i det politiska livet för att så småningom ersätta den falang, som var ung på 1890-talet och efter Panamaskandalen snabbt uppnådde ledande positioner. Den senare räknade män som Poincare, Barthou, Leygues, Briand, Millerand, för
att endast nämna dessa, den förra bl. a. Chautemps, Daladier,
1 1939–40 var det Leon Blum som höll Reynaud om ryggen i dennes tävlan om
makten med Daladier.
417
Gunnar Löwegren
Flandin, Laval, Reynaud. Hittills har ingen av de senare ens
tillnärmelsevis visat sig jämbördig sina företrädare.
Reynaud knöt tidigt nära förbindelser i England och har ansetts
starkt påverkad av dessa. Det var han som utan sina regeringskollegers hörande hösten 1939 ingick överenskommelsen med England om att Frankrike icke på egen hand skulle sluta fred med
deras gemensamma fiender.
Sina ekonomiska förslag anses han i allmänhet ha hämtat från
engelska exempel. Så var i varje fall förhållandet med hans devalveringsprojekt från 1930-talets första år. Det blev på den tiden
hårt kritiserat; först senare skaffade det honom ett likväl starkt
omstritt rykte för att vara en stor finansiell expert. Huruvida
han kan anses vara en dylik eller ej, saknas material för att bedöma, men sannolikt har han under årens lopp inhämtat stor erfarenhet tack vare nära förbindelse med vissa banker, vilka han
f. ö. företrädde under sin resa kort före kriget i Sverige.
Hans devalveringsförslag från krisåren på 1930-talet fann sin
främste motståndare i Frankrikes så allmänt erkände främsta
finansiella expert Caillaux, vilken förklarade en devalvering vara
ett stundtals effektivt, men ingalunda universellt botemedel, vars
användning måste ske med urskiljning och hänsynstagande till
tidsläge och vart lands särskilda förhållanden. Han påpekade
bl. a. att en ny devalvering redan åren efter 1928 års skulle allvarligt rubba de franska kapitalisternas tilltro till statens bärkraft
och få katastrofala följder i ett land, vilket som Frankrike årligen
måste upptaga stora statslån just bland dem.
I motsats till vad fallet var med Vincent Auriol på dennes tid
som finansminister i Leon Blums olika ministärer, vilken var
starkt påverkad av färska nationalekonomiska teorier, torde Reynaud företräda en äldre generations statsekonomiska läror, de som
varit traditionella i Frankrike allt sedan baron Louis’ berömda
finanspolitik från 1810-, 1820- och 1830-talen och vilken under detta
århundrade haft sin främste företrädare i Raymond Poincare.
Tillämpningen av dessa teorier är hård, men har tidigare visat
sig giva gott resultat. Men deras tillämpning förutsätter en stark
regeringsmakt och en annan intressesammansättning inom parlamentet än den Fjärde Republiken uppvisar.
Betecknande för den nuvarande situationen är, att Paul Reynauds senaste försök som finansminister hastigt avklipptes av
just samme Leon Blums socialistiska parti, vilket 1939 och 1940
varit hans främsta stöd i maktkampen mot Daladier.
418