Den tyska katastrofen
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN TYSKA KATASTROFEN
FRIEDRICH MEINECKES HISTORIEBILD
KRITISKT BELYST
Av d:r phil. ERICH WITTENBERG, Lund
Svensk Tidskrift har såsom ett debattinlägg velat bereda den kiinde Lunäahistorikem plats för nedanstående sakkunniga kritik av Friedrich Meineckes
uppmärksammade skrift »Den tyska katastrofen», trots att är Wittenbergs
synpunkter i flera viktiga frågor avvika från utgivarens.
DEN tyska frågan är mera än någonsin starkt omstridd. Alltmera
gör den åsikten sig gällande, att lösningen av det tyska problemet
är en livsfråga för Europas framtid. Hur man än ställer sig till
Tyskland är det dock otvivelaktigt, att ett splittrat land i Europas
mitt utgör ett outhärdligt hot mot världsfreden. Att utröna orsakerna till det Tredje Rikets sammanbrott innebär att besvara frå-
gan, i vilken mån mänskligheten är i stånd att framdeles förhindra
något liknande det nationalsocialistiska skräckvi:ildet. Världsläget ter
sig – tre år efter det andra världskrigets slut – fortfarande mycket
dystert. Man kan icke förneka, att våldslärorna leva vidare och erkännas av miljoner människor; diktaturtanken har icke övervunnits;
demokratien befinner sig i en kamp på liv och död för sin existens.
Minoritetsproblemet har icke fått sin lösning; antisemitismen är fortfarande i full verksamhet – även i Tyskland. Hur det skall kunna
lyckas att verksamt bekämpa maktideologierna och på så sätt främja
och trygga världens fred, är alltså ett problem som kvarstår att lösa.
Om man ställer sig den frågan vilka förutsättningar det fanns för
nationalsocialismens genombrott i Tyskland, bör man i första hand
vända sig till historieforskningen. Det är hävdateckningens uppgift
att fördjupa vår förståelse för samtidens problem. En av Tysklands
främsta historiker, professor Friedrich Meinecke, har åtagit sig det
ansvarsfyllda värvet att finna en förklaring till den tyska katastrofen och att dryfta frågan om Tysklands framtid.
Redan före 1914 hade Meinecke vunnit världsrykte. Innanför och
utanför Tyskland ansågs han som vår tids Wilhelm von Humboldt.
Man beundrade Meineckes vetenskapliga objektivitet, hans politiska
omdömesförmåga och följde med varmt intresse historikerns modiga
uppgörelse med den moderna makttanken. Under dessa förutsättningar
är det inte underligt, att man såg i honom Jacob Burckhardts mogne
arvtagare, som tillämpat Burckhardts ideer på vår tid. I sitt nyaste
verk »Die deutsche Katastrophe», 1946, som Meinecke efter flykten
från Berlin författat i en liten, avlägsen frankisk by, söker histo- 425
Erich Wittenberg
rikern finna en förklaring till nationalsocialismens uppkomst i Tyskland och att besvara frågan om Tysklands politiska framtid. Arbetet
väckte ett oerhört uppseende jordklotet runt. Man såg i Meineckes
uppfattning ett uttryck för det andra, det humanistiska Tyskland och
beundrade Meineckes andliga kraft och vakenhet. Som erkännande
för Meineckes forskningsarbete blev han 1948 hedersledamot i Amerikas historiska sällskap, en ära som tidigare bland tyskarna endast
kommit Theodor Moromsen till del. Innan vi granska Meineckes arbete, lämna vi i det följande en kort framställning av Meineckes
grundideer i hans bok »Die deutsche Katastrophe».
Det tyska problemet ter sig för Meinecke som ett integrerande moment i den europeiska kulturkrisen. I Jacob Burckhardt ser Meinecke
sin store föregångare, som redan förutspått västerlandets politiska
och kulturella katastrof. Burckhardt är, framhäver Meinecke, mycket
skeptisk mot upplysningen, som når kulmen i den franska revolutionen av år 1789; enligt Burckhardt har 1789 års revolution varit
upphovet till massornas uppstigande och alstrat ett omåttligt lyckobegär, förlänat hela livet en ekonomisk prägel och uppammat en
okritisk framstegstro. Utan att dela Burckhardts aristokratiska livssyn, beundrar Meinecke Burckhardts vida perspektiv. Burckhardt
har, betonar Meinecke, redan haft klart för sig, .att det nationella
problemet och den sociala frågan utgöra vår tids kärnproblem.
Den västerländska kulturkrisen når enligt Meinecke sin höjdpunkt
i Tyskland. Därför är det väl motiverat att tala om ett speciellt
tyskt problem. Skärpningen, som den allmänna kulturkrisen erfarit
där, har sin grund i den särpräglade tyska mentaliteten. Tysken har
ett metafysiskt drag, som lätt föranleder honom att i missödets dagar fly till det överjordiska.
Därtill kommer något annat. Tysklands industrialisering och teknikens genombrott har i jämförelse med andra länder försiggått i ett
alldeles för snabbt tempo. Denna utveckling har väl alstrat en skicklig, men – andligen sett – trångsynt yrkesspecialist, som blivit en
kugge i ett väldigt maskineri. Det har inte lyckats att slå en brygga
mellan de rationella och de irrationella sidorna i människans väsen.
I tyskens metafysiska läggning och i hans fortskridande specialisering ligga enligt Meinecke två väsentliga orsaker till nationalsocialismens senare segertåg.
Vad den nationella och den sociala komponenten i Tysklands utveckling beträffar, påpekar Meinecke, att den nationella frågan – och
detta redan långt före det sociala problemets uppkomst – sedari 1830-
talet spelat en stor roll i Tysklands politik. De realistiska tidstendenserna få dock under denna epok en stark motvikt i idealismens
luttrande inflytande. 1848 års revolution, som går ut på att grunda
det Tyska riket på frihetsorienterade grundvalar, står ännu helt i
idealismens fälttecken. Det är betecknande, att man 1848 utarbetar
en författning efter västerländskt mönster. Med denna revolutions
misslyckande följer politiken helt nya linjer. Bismareks grundande
av Tyska Riket försiggår på maktens brutala väg. Detta rike bar
redan från början fröet till det senare sammanbrottet inom sig. Dess
426
..
Den tyska katastrofen
författning stod, betonar historikern med skärpa, i oförenlig motsats
till Västeuropas frihetsbestämda författningsutveckling. Därmed hade
redan 1870/1871 en ödesdiger klyfta öppnat sig mellan ’rysklands och
västerlandets författningsväsen. Tysklands fortskridande politiska
förfall kommer till synes i tre fenomen:
l) i den helt dominerande militarismen,
2) i borgaredömets blinda makt- och auktoritetstro och slutligen
3) i arbetareklassens bristande förståelse för Tysklands politiska:
problem.
I det följande skola vi analysera dessa företeelser i nära anslutning
till Meinecke.
Enligt Meinecke betecknar året 1866 en vändpunkt i hela Europas
historia. I full överensstämmelse med bl. a. Jacob Burckhardt, Constantin Frantz och Karl Christian Planck antar han, att Bismareks
hänsynslösa »macchiavellism» hädanefter blir en avgörande faktor i
västerlandets politik. Bismareks politiska metoder finna sin föridaring i Preussens historia. Redan under 1700-talet blomstrar i Friedrich Wilhelm I:s Preussen en »penetrant» militarism, som förgiftar
det borgerliga livet och alstrar en blind och fåfäng auktoritetstro.
Inte ens under den så kallade reformeran mellan 1807-1813 lyckades
det att övervinna officerskårens och adelns högfärd och förakt mot
folket. Efter Boyens och Humboldts avskedande 1819 triumferar militarismen i Preussen. I Bismareks rike, som kommit till stånd tack
vare tre segerrika fälttåg, utvecklas militarismen till en slavisk
»borussianism», som utgör en kräftskada för Tysklands politiska utveckling. Under denna epok var en officer »Gud själv» i befolkningens
ögon och en reservofficer åtminstone en »halvgud». En reservlöjtnant
åtnjöt ett obeskrivligt anseende i de storborgerliga kretsarna och i
förvaltningen. Med rätta gisslade den världserfarne diktaren Theodor
Fontane den tyska militarismen som ett folks politiska förfallsform
och såg i dess övervinnande en grundförutsättning för politikens och
kulturens genomgripande förnyelse. Militarismen, sådan som den
kom till uttryck redan under Bismareks tid, har alltså enligt Meinecke
direkt banat vägen för nationalsocialismen. Det är, påpekar historikern, ingen tillfällighet, att rikspresident Hindenburg och Adolf
Hitler funnit varandra vid statsakten i Fotsdams garnisonskyrka den
21 mars 1933.
Ar 1866 betecknar, enligt Meinecke, på liknande sätt en ödestimma
i det tyska borgaredömets historia. Borgaren förlorade efter Bismareks glänsande militäriska framgångar sin politiska ryggrad och
övergick med flygande fanor till Bismarck. Borgaredömet upplever
nu sitt politiska Jena. Borgaredömets fega förräderi mot sina bästa
ideal beseglar humanitetens öde. Ett vilt och omåttligt förvärvsbegä1;
präglar tidens struktur efter 1871 och utmynnar i en fruktansvärd
ekonomisk kris år 1873. Humanitetstanken söker sin tillflykt i de
tyska universiteten, som dock förlorat sitt inflytande på de breda befolkningsskikten. Judarna, behärskade av ett lidelsefullt förvärvsbegär, berika sig på ett otroligt sätt, visa en bristande förståelse för
427
Erich Wittenberg
tyska kulturtraditioner och avspegla troget humanitetsidens förfall.
Enligt Meinecke äro judarna ansvariga för liberalismens nedgång.
Judarnas högfärd främjar å andra sidan en kraftfull antisemitism,
som dock skjuter över målet, då den skär alla semiter över en kam.
I Ahlwardts råa antisemitiska propaganda ligger redan enligt Meinecke grodden till nationalsocialismens antisemitiska program.
I ännu mycket högre grad än borgaredömet har arbetarerörelsen
enligt Meinecke förberett nationalsocialismen. Båda rörelserna visa
nära släktskap. Socialismen på 1870-talet åsyftade på samma sätt en
omstörtning av den bestående samhällsordningen som nationalsocialismen arbetade för Weimarrepublikens störtande. Socialisternas så
kallade »framtidsstat» har på samma sätt gått till storms mot individens frihetsrättigheter som nationalsocialismen överhuvud bestritt
existensen av en »privat sfär». Nationalsocialismens »totalitära» stat
liknar helt socialismens »framtidsstat», som- märkligt nog- redan
Bismarck betecknat som »en tukthusstat». Både socialismen och nationalsocialismen visa en brutal hänsynslöshet mot politiska motståndare och bägge bestrida privategendomens berättigande. Socialismen
och nationalsocialismen äro enligt Meinecke bröder i anden. Det är,
betonar Meinecke, ett faktum, att socialismens läror sådana som de
först komma till synes i den tyska arbetarerörelsen på 1870-talet, senare genomsyrade medelklassens bredare kretsar, vilka just de förhjälpa Hitler till makten. Avslutningsvis kommer historikern till resultatet, att på samma sätt som antisemiterna antecipera nationalsocialismens raslära, så äro socialisterna i sin kollektivistiska statsuppfattning, i sin kamp mot den bestående samhällsordningen, i sin
lidelsefulla kritik av individualismen och i sina revolutionära tendenser vägvisare för den senare nationalsocialismen.
I sin fortsatta analys av Tysklands historia åskådliggör historikern
med nya exempel militarismens maktställning och borgaredömets och
proletariatets fortskridande politiska försumpning. I imperialismens
tidsålder- särskilt efter Bismareks avgång 1890- når borgaredömets
maktkult höjdpunkten. Med dess fulla gillande genomföres i Tyskland en sträng, hård och brutal minoritetspolitik, riktad mot rikets
danska, polska och franska undersåtar.
Efter socialistlagens upphävande 1890 gör väl arbetarerörelsen vissa
ansatser till förnyelse, dock förgäves. Vollmars och Bernsteins enträgna försök att i grunden revidera marxismens dogmatiska lärobyggnad förbli resultatlösa. Tysklands politiska läge tedde sig under dessa förhållanden mycket allvarligt. Historikern Hans Delbriick
gisslar i skarpa ordalag nationalkänslans urartning i de borgerliga
kretsarna, kritiserar nationalitetspolitiken och beklagar statsauktoritetens överhandtagande, som yttrar sig i polisens överdrivna maktbefogenheter och i den alltmera fortskridande byråkratiseringen. Nationalekonomen Paul Voigt hyste stora farhågor för ett annalkande
krig mellan England och Tyskland till följd av den tyska världsmaktspolitiken. Friedrich Paulsen konstaterade med stort bekymmer
de fördärvliga verkningarna av den moderna nationalismen, som suddat ut gränserna mellan gott och ont.
428
..
Den tyska katastrofen
På 1890-talet göra sig dock vissa motrörelser gällande. Nyidealismen väcker genklang hos den akademiska ungdomen. En högt begå-
vad politiker, Friedrich Naumann, förkunnar sitt budskap om ett
frihetsbetonat »folkkejsaredöme», förordar en försoning mellan
borgaredömet och proletariatet och betonar nödvändigheten av att
tillämpa den tyska idealismen på politikens mark. Naumanns lära
förklingar dock utan verkan.
I sin senare utredning sysselsätter sig Meinecke med Tysklands
politik under det första världskriget. Året 1914 syntes betyda en vändpunkt i den tyska utvecklingen. Klassmotsatserna trädde nu i bakgrunden, och hela Tyskland verkade enigt i sitt försvar av fosterlandet. Detta intryck visade sig dock vara oriktigt. Redan 1915 framträda i arbetarerörelsen revolutionära tendenser, som komma till uttryck hos Karl Liebknecht. Ett år senare uppstod en lidelsefull strid
i de borgerliga kretsarna om krigets mål. Det alltyska förbundet,
huvudsakligen rekryterat av universitetsprofessorer, lärare, präster
o. s. v., kräver i sin omåttliga erövringslystnad bl. a. Belgiens fullständiga annektering, avträdelse av stora franska industriområden
och de baltiska ländernas anslutning till det ’l’yska Riket. Fanatisk
nationell egoism, sjuklig chauvinism och nationalistisk fåfänga och
högfärd triumfera under de sista världskrigsåren i hela Tyskland och
träda i dagen med en naken brutalitet, som i allo liknar den senare
nationalsocialismens inställning. Redan 1918 kan Hans Delbriick
fastslå, att den nygermanska hedendomen, som saknat varje kontakt
med den idealistiska bildningsvärlden, haft huvudskulden till Tysklands politiska sammanbrott.
Efter det tyska nederlaget uteblir en genomgripande politisk förnyelse. Värnpliktens avskaffande och legahärens begränsning till
100,000 man medför radikala sociala förändringar. De tidigare mest
gynnade skikten – härens officerare och manskap – gå nu sysslolösa
och måste försöka skaffa sig nya verksamhetsområden. Ur dessa
kretsar spirar fram en djup bitterhet mot den demokratiska ’Veimarrepubliken. Man bedriver här en romantiskt färgad kult med det förflutna, påstår att ett nära samband förefinns mellan novemberrevolutionen och det militära nederlaget och sprider ut den så kallade
»dolkstötslegenden», enligt villren hemmafrontens feghet förorsakat det
militära sammanbrottet. På så sätt drar man här upp en skarp skiljelinje mellan »novemberförbrytarna» och de »alltyska patrioterna» och
ger Weimar-republiken skulden för det första världskrigets olyckliga
utgång. Alla slagord, som senare kommo fram hos nationalsocialismen, präglades enligt Meinecke redan omkring 1918 i det alltyskt inställda tyska borgaredömet. Meinecke konstaterar, att alltyskarna i
mycket hög grad förberett nationalsocialismens uppkomst.
Weimar-republiken var ur stånd att verksamt bekämpa den politiska reaktionen. Belastad med Versaillesfördraget, som på allt sätt
inskränkte den unga statens politiska rörelsefrihet, lyckades det inte
den nya demokratien att försona de olika folkklasserna och att förverkliga sitt storslagna uppfostringsprogram. Vidare saknade den
nya staten en fast politisk tradition och politiska ledaregestalter, och
429
Erich Wittenberg
den lamslogs av den tyska befolkningens bristande politiska bildning.
Regeringen var svag och beroende av de städse skiftande partimajoriteterna. Dessutom såg den sig nödsakad att hävda sig i en
ständig kamp med statens hänsynslösa motståndare. Judendomens
samhällsupplösande verksamhet och dess växande makt hämmade
Weimar-republikens politiska utveckling. På det stora hela taget
tedde sig den republikanska eran mellan 1918-1933 endast som ett
kort och flyktigt mellanspel i Tysklands historia.
Hitlers uppstigande har sin orsak i tre moment: l) i Versaillesfreden, 2) i judefrågan; 3) i den ekonomiska världskrisen 1929-1931
och i den fruktansvärda arbetslösheten. Utan dessa faktorer vore
Hitlers seger helt oförklarlig.
Förutom de anförda skälen förklaras Hitlers genombrott av vissa
faktorer, som genomsyrade Hitlerrörelsen. Den tyska republikens
inre svaghet främjade nationalsocialismens frammarsch. Den tyska
parlamentarismen under Weimareran har enligt Meinecke icke visat
sig vuxen sin uppgift. Partiernas splittring och hätska kampmetoder
gjorde ett tröstlöst intryck. Regeringens svaghet väckte längtan efter
en genial ledare, som skulle förmå att slå in på nya vi{gar utanför
den trånga partiramen. Allt detta kom Hitler-rörelsen till godo. Därtill träder något annat. Hitlers försök att förena det nationella momentet med det sociala motsvarade helt tidens krav. Ordet »nationalsocialism» var i själva verket en utmärkt stridsparoll och en vällyckad sammanfattning av denna periods politiska önskedrömmar.
Det var nödvändigt att öppna vägen till de bredare folkskikten, och
det låg i tidens tendens att diskutera de nationella frågorna utanför
partisammanslutningars splittrade forum. Hitlers krav på värnpliktens återinförande var i övrigt väl motiverat. Hitlers otillräcklighet
visade sig däremot i de brutala metoder, som han infört i den politiska debatten. Han var en ansvarslös demagog, som utlovade allt
utan att hålla någonting. Hans raslära stod i bjärt motsats till vetenskapens forskningsresultat. Den var dock ett lämpligt hjälpmedel
att fånga och vilseleda de okunniga folkmassorna.
Hitlers möjlighet att komma till makten var beroende av riksvärnets inställning. Riksvärnet var officiellt neutralt, men i verkligheten sympatiserade det med alla strävanden på en senare återupp”
rustning. Riksvärnet avlade eden till rikspresidenten, och på så sätt
berodde det i sista hand av rikspresidentens hållning, hur riksvärnet
förhöll sig vid en eventuell författningskonflikt. På grund av Hugenbergs ödesdigra politik kom det 1931 till ett nära förbund, betecknat som »Harzburger Front», mellan storagrarer, den tunga industrien, de forna militärkretsarna och Hitlerrörelsen. Meinecke
undrar, om det trots detta ännu fanns en utsikt att förhindra Hitlers
senare makttillträde. Han bejakar detta obetingat. Tyskland hade
enligt honom under denna tid vid statsrodret en genial statsman i
Heinrich Briining, som hade kunnat vara i stånd att uppdämma den
nationalsocialistiska floden. Han var en erfaren och gedigen politiker, en energisk och dådkraftig man, en övertygad demokrat och en
svuren motståndare till nationalsocialismen. Han åtnjöt de breda
430
–
Den tyska katastrofen
folkmassornas fulla förtroende och hade utstakat ett klart program
för att tillintetgöra nationalsocialismen. Han var beredd att l) i nödfall nedslå den med riksvärnets hjälp, 2) att uppdela storagrarernas
gods för att skapa ett livskraftigt bondestånd, 3) att revidera Versaillesfördraget på fredlig väg och att göra Tyskland till en likaberättigad partner bland världsmakterna. Briining finner en kunnig
medhjälpare i riksvärnsminister Gröner, som förkropsligar den preussiska militarismens bästa sidor. Liksom Bruning är han beredd att
insätta hären mot nationalsocialismen.
Avslutningsvis redogör Meinecke för sina åsikter om Tysklands
framtid. Tysklands öde ligger framdeles uteslutande i segrarmakternas hand. Den tyska militarismen har för alltid spelat ut sin roll.
Den är ansvarig för Tredje Rikets långa bestånd. Att bistå segrarmakterna i deras strävan att demokratisera Tyskland är varje sann
tysks plikt. Med Tysklands ställning som stormakt är det slutgiltigt
förbi. I framtiden måste Tyskland nöja sig med en position som
småstat i stil med Schweiz, Holland och de skandinaviska länderna.
Endast som fredlig medlem i en federativ sammanslutning av alla
mellan- och västeuropeiska länder har Tyskland framdeles en uppgift. Innan denna plan förverkligas, måste tysken fördjupa sig i den
tyska nationallitteraturens dyrbara skatter och finna vägen tillbaka
till klassicismens och idealismens höga idevärld. Det är viktigt att
förstå att ideernas liv utgör något odödligt och oförgängligt. I den
närvarande stundens bittra nöd måste man i fast förtroende till Gud
bevara tron på Tysklands framtid och med alla krafter arbeta för
fosterlandets sanna förnyelse.
Med hänsynstagande till Meineckes världsrykte och höga anseende
som historieforskare synes det oss vara motiverat att punkt för
punkt undersöka sanningshalten i Meineckes påståenden.
Meineckes arbete är författat av en man på nära 85 år. Det visar
tydliga spår av författarens höga ålder. Man saknar här den pregnanta stilen, som var utmärkande för historikerns tidigare publikationer. Boken är hållen i ett entonigt språk utan nyanser; det vimlar
här av generaliseringar, som ofta omöjliggöra att i detalj pröva
riktigheten av de uppställda teserna. Analysen är kännetecknad av
ett svart-vitt måleri, som icke kan inge förtroende för författarens
metod. Vidare inskränker sig hävdatecknaren till att uteslutande
belysa Tysklands inrikespolitik, som han dock icke behandlar i dess
helhet. På det stora hela taget håller han sig till den frågan, i vilken
grad det sociala momentet inverkar på den inrikespolitiska utvecklingen. På så sätt erfara vi hos honom ingenting om tidens religiösa
och kulturella strömningar. Med tystnad förbigår författaren t. ex.
det tyska universitets- och bildningsväsendets struktur. Helt ignorerar han vidare utrikespolitiska spörsmål. Hur man än ställer sig
till den bekanta teorien om utrikespolitikens primat, är det dock alldeles obestridligt, att en stats inrikes- och utrikespolitik höra ihop,
och man kan icke vinna en riktig bild av ett folks sociala och politiska utveckling, om man helt lämnar ur sikte sammanhanget inrikes- och utrikespolitiken emellan. Intet folk för en helt isolerad
431
_…- …
Erich Wittenberg
tillvaro. Utrikespolitiska faktorer inverka på ett eller annat sätt på
staternas författningsliv. En utredning av den tyska katastrofen utan
hänsynstagande till dessa moment svävar enligt vårt förmenande helt
i luften. Ehuru det är mycket värdefullt, att Meinecke betonar det
sociala momentets betydelse för historien, synes det oss vara oförståeligt, varför han icke någonstädes i hela sin framställning definierar begreppet »borgaredömet» och »proletariatet». Det är ju
självklart att borgaredömet och proletariatet under tiden från 1866-
1932 undergått väsentliga förändringar, som stå i nära samband med
kapitalismens växlingar under samma period.
Meinecke anser, att Tysklands politiska kris sedan 1866 är något
speciellt tyskt. Han underlåter dock att jämföra Tysklands författningsförhållanden med andra länders. På så sätt svävar Meineckes
tes i luften. Man får icke förbise, att t. ex. år 1866 Frankrike stod
under Napoleon III:s spira, Ryssland utgjorde en absolutistisk monarki, den engelska parlamentsreformen icke var avslutad och Österrike ännu var en absolutistisk överhetsstat. Om man tar hänsyn till
detta, vinner man ett helt annat och riktigare perspektiv på de tyska
problemen.
Meinecke härleder den moderna kulturkrisen i främsta rummet ur
den »tekniska» människotypens seger över förnuftsmänniskan. Han
konstaterar, att tekniken har medfört en fortskridande mekanisering
och frambragt en modern yrkesspecialist, som dominerar på livets
alla verksamhetsfält. Härvid glömmer dock Meinecke, att den moderna industrialiseringen icke utgjort ett nationellt fenomen, utan
varit en typisk internationell företeelse. Alla problem, som utvecklat
sig ur västerlandets industrialisering – vi påminna här t. ex. om
möjligheten att finna en lösning på de sociala och nationella spörsmålen – hade på samma sätt som i Tyskland också varit aktuella i
andra länder.
Meinecke betecknar Bismareks rike som en typisk makt- och militärstat. Det är obestridligt, att en stat, som uppstått till följd av
tre segerrika fälttåg och en genial statsmans verksamhet, i stor utsträckning hade en militärisk prägel. Det är vidare helt riktigt, när
historikern framhäver, att ett militäriskt tänkesätt genomsyrade
Tysklands befolkning och att militären intog en gynnad ställning i
hela samhällslivet. Man kan mycket väl medgiva allt detta utan att
dock dela Meineckes uppfattning. Han förbigår nämligen helt med
tystnad, att denna periods internationella politik redan helt stått under maktpolitikens fälttecken. Vi befinna oss sedan 1870 i kapprustningarnas tidsålder. Därför är den militära beredskapen och upprustningen icke ett speciellt tyskt problem, utan kännetecknande för tidens anda. Bismareks rike var en militärstat, enär hela rikets
existens var beroende av dess möjlighet att effektivt försvara sig mot
utländska fiender. Härpå några exempel:
Redan kort efter det tysk-franska kriget genomförde Frankrike
en grundlig reform av försvaret efter preussiskt mönster. Några dagar
efter slaget vid Sedan i september 1870 förutsåg Karl Marx med profetiskt skarpsinne ett senare förbund mellan Frankrike och Ryssland
432
Den tyska katastrofen
med målet att tillintetgöra det nygrundade riket. Medan kriget ännu
var i gång, uppstod i den ryska pressen en upphetsad stämning mot
den nya staten, eftersom Tysklands enande gjorde intrång på den
ryska maktsfären. Panslavisterna förfäktade med eftertryck den
tesen, att det nya riket utgjorde ett hot mot världsfreden och att det
besjälades av pangermanistiska tankegångar, som åsyftade tyskt
världsherravälde. Vidare ansågo bl. a. Danilevski och Katkov, att
Tyska Rikets grundande var identiskt med pangermanismens seger
över den tyska kulturen. Man var i dessa kretsar rädd för att kriget
mot Frankrike endast betydde det första steget för germanernas senare herravälde över hela den slaviska världen. Man får vidare på-
minna om att den framstående engelske publicisten och statsmannen
Dilke förfäktade imperialismens teori, som alltså redan har sitt upphov i just denna epok. Det var väl begripligt, att under dessa förhållanden rikskanslern Bismarck hyste svåra farhågor för rikets
framtida bestånd. Meinecke säger dock ingenting om dessa orsaker
till den tyska militarismen.
För att brännmärka den preussiska militarismen för Meinecke dess
ursprung redan tillbaka till 1700-talet. Vi erfara, att redan Friedrich
Wilhelm I:s legohär i sig burit grodden såväl till den preussiska
militarismen som till nationalsocialismen. Här tar dock historikern
helt fel. Det är sakligt ohållbart, att överhuvud taget intolka den
moderna tidens nationella problem i 1700-talets historia. Upplysningstidens militärväsen har icke det ringaste att göra med den tyska
folkhären grundad på allmän värnplikt under Bismareks tidevarv.
Att den preussiska militarismen under nationalsocialismens period
urartat, är visserligen sant. Men det är en försyndelse mot historievetenskapens grundlag att intolka senare tids företeelser i det förflutna. Vidare antar Meinecke en nära släktskap mellan en militärstat och Tredje Rikets totalitära stat. Då det i Tyskland efter 1870
bevisligen icke fanns något slags militärdiktatur, saknar detta på-
stående varje bevisvärde. Det är obestridligt, att Bismarckstidens
konstitutionella monarki icke har någon likhet med Hitlers rike; här
en rättsstat i västerländsk mening, där en våldsstat utanför västerlandets ram.
Vad beträffar värdesättaodet av Bismarck kunna vi på intet sätt
dela Meineckes uppfattning. Han skjuter vida över målet, när han
betraktar Bismarck som en fanatisk järn- och blodpolitiker. Meinecke
sysselsätter sig väl utförligt med Bismareks utrikespolitik mellan
1864-1871, men han har ingenting att förtälja om Bismareks storslagna fredspolitik mellan 1871-1890.
I fortsättningen av sin historiska redogörelse antar Meinecke, att
makt- och våldskulten nått kulmen i Bismareks rike och i allo liknar
Tredje Rikets politiska inställning. Enligt vår uppfattning hemfaller
här historikern åt starka överdrifter. I Bismareks rike fanns det
en stark motvikt mot militarismen i det tyska universitets- och bildningsväsendet, vilket på det stora hela taget alldeles stått på klassi- ~ismens och idealismens grund. Därtill kommer, att den officiella
rikspolitiken icke är ansvarig för chauvinistiska riktningar, som rört
433
~·
’f
– – – – – – – – – ————————-
Erich Wittenberg
sig utanför dess ram. Det finns t. ex. ett klart motsatsförhållande
mellan Bismareks ansvarsfulla och måttfulla Europapolitik och
Hitlers hänsynslösa, brutala erövringslystnad, som hyllar makten för
maktens skull. Vidare ansågs krigaren aldrig under Bismareks
period som människans högsta förebild och ideal, en uppfattning,
som just var typisk för nationalsocialismen. Vi komma därmed till
ett från Meineckc helt avvikande resultat: visserligen kan militarismen innebära ett hot mot ett frihetsbetonat författningsliv. På sa
sätt ligger alltid i militarismens överhandtagande en fara för ett
folk. Det kan icke sägas, att den preussiska militarismen just under
Bismareks dagar varit ett exempel därpå. Det är ett märkligt faktum,
att det enligt Meinecke så krigiska Tyskland från 1871-1914, d. v. s.
under 43 år, icke fört ett enda krig med europeiska makter. Att dra
en parallell mellan militarismen under Bismareks tid och under
Hitlers era är orättvist. Man behöver bara jämföra Bismarcks,
kejsar Wilhelm I:s och Moltkes ärevördiga gestalter med Hitlers,
Görings och Göbbels skröpliga figurer för att pregnant få fram
strukturskillnaden dessa tider emellan.
Vidare är det iögonenfallande, att militarismens draksådd också
utanför Tyskland fallit på fruktbar jordmån. Av utrymmesskäl
erinra vi här endast om Bonlangers roll i Tredje Hepublikens Frankrike. Bonlanger planerade en statskupp för att grunda en militärdiktatur och det berodde endast på tillfälliga omständigheter, att detta
revolutionsförsök misslyckades.
I Meineckes ögon är, som tidigare ådagalagts, det tyska borgaredömot ansvarigt för nationalsocialismens uppkomst. Enligt honom
betecknar år 1866 borgaredörnots »politiska Jena» och dess förräderi
mot tidigare frihetsideal. Är detta riktigU Den tyska liberalismen
ansluter sig efter 1866 till Bismarck, då den med rätta ser i honom
banerföraren för den tyska enhetsiden, som sedan 1815 utgjort
fundamentet i liberalismens politiska program. Därtill kom, att
Bismarck efter 1866 slöt ett nära förbund med den tyska liberalismen
och i intimt samarbete med den förberedde och förverkligade den
tyska enheten. Det kan icke vara något tal om, att liberalerna genom
detta handlingssätt förrått sina frihetsideal och i en blind heroskult
underkastat sig den ledande statsmannens direktiv. Vidare är det
märkligt att Meinecke icke vet någonting att förtälja om den allmänna, lika och hemliga valrätten, som Bismarck infört sedan 1866.
Vidare förebrår Meinecke det liberala borgaredörnot att det helt
frångått sin bekännelse till den tyska idealismens och klassicismens
höga bildningsvärld. På 1860-talet stod tidsandan icke i idealismens,
utan i realismens fälttecken. De dominerande tidsströmningarna
funno sitt adekvata uttryck i Karl Marx’ materialistiska historieuppfattning, i Charles Darwins utvecklingslära, i Eduard v. Hartmanus »Philosophie des Unbewussten» och i den engelska utilitarismen, som den trädde i dagen bl. a. hos Mill och Spencer. Det är
orimligt att göra borgaredörnot ansvarigt för tidsandans nya vägar.
Dessutom är det mycket ensidigt att tala om realismens genombrott
i Tyskland utan att beakta liknande riktningar i nästan alla andra
434
Den tyska katastrofen
europeiska länder. Meinecke förutsätter i sin kritik, att den tyska
idealismen vore ett botemedel mot tidens urartning och skulle förmå
ställa det politiska livet på nya grundvalar. År nu denna smickrande
föreställning historiskt hållbar~ Vi svara med ett klart nej. Det
fanns ingen möjlighet att slå en brygga mellan idealismens ideer och
1860-talets aktuella och brännande politiska och sociala problem. Det
fanns helt enkelt inga förutsättnigar mera att bygga upp ett frihetsbetonat politiskt partiprogram på idealistisk grund. Schiller och
Goethe voro kosmopoliter utan någon djupare förtrogenhet med sin
egen tids politiska och sociala spörsmål. Från Kant, Fichte och Regel
ha utgått de mest motsatta politiska riktningar. I själva verket utgjorde idealismen ett ytterst komplicerat fenomen, som icke lät sig
inpressa i ett partiprograms trånga prokrustesbädd. Bismareks
Tyskland var icke mera Goethes Tyskland, och det fanns ingen möjlighet att gå tillbaka till det förflutna. Det är vidare betecknande
för Meineckes inställning, att han helt förbigår Bismareks samarbete
med liberalismen mellan 1866-1878. Han berättar oss ingenting om
det storslagna uppbyggnadsarbete, som försiggått under dessa betydelsefulla år. Vi påminna bara i korthet i detta sammanhang om
näringslivets genomgripande reformering, om rättsformen, om guldmyntfotens införande, om förenhetligandet av mynt och vikt och de
frihetsbetonade åtgärderna rörande förvaltningen. I stället för detta
berättar oss Meinecke om borgaredömets vilda förvärvsbegär, som utmynnat i den svåra ekonomiska krisen år 1873.
Hur förhåller det sig nu med Meineckes påstående, att det tyska
borgaredömet helt frångått sin tidigare frihetsorienterade linje~ Icke
med ett ord omnämner han t. ex. liberalismens modiga kamp för en
frihetsbetonad författningsreform. Vi erfara ingenting om att nationalliberalerna och de frisinnade räknade bland sina anhängare så
kända personer som t. ex. Forckenbeck, Mommsen, Virchow, Eugen
Richter, Bennigsen, Hänel, Lasker och Bamberger. I övrigt nedtystar
Meinecke det betydelsefulla faktum att den tyska liberalismen skarpt
reagerade mot kronans primat över parlamentet och med outtröttlig
energi kämpade för inrättandet av ansvariga »riksministerier». Att
dessa strävanden varit resultatlösa hade icke, som Meinecke antar,
sin orsak i borgaredömets förmenta politiska försumpning utan i den
Bismarckska riksförfattningen retrograda karaktär. Rikskanslern
utnämndes nämligen direkt av kejsaren och kunde icke ens störtas
genom parlamentets misstroendevotum, så länge han åtnjöt kejsarens
personliga förtroende. Att Tysklands senare parlamentarisering efter
1917 omedelbart anknöt till den tyska liberalismens krav på 1860- och
1870-talen är ett talande vittnesbörd om att det tyska borgaredömet
– politiskt sett – befann sig på den rätta vägen.
Meineckes skarpa polemik mot judendomens samhällsupplösande
verkan är på intet sätt övertygande. Det var Eduard Lasker, som
1873 i parlamentet gisslade det ekonomiska livets urartning. Det var
nykantianen Hermann Cohen, som ställde den filosofiska forskningen
på nya grundvalar. Det var filosofen Moritz Lazarus, som gick till
storms mot den materialistiska tidsandan. Det må vara tillräckligt
435
Erich Wittenberg
med dessa exempel på judiska mäns insatser! För att belysa borgaredömets förfall, hänvisar Meinecke till den brutala antisemitiska
agitationen på 1870- och 1880-talen. I den tyska riksdagen fanns emellertid mellan 1871-1886 inte en enda antisemit. Först 1887 lyckades
det antisemiterna att vinna ett enda mandat. Det är vidare alldeles
omotiverat, när Meinecke städse identifierar hela borgaredömet med
den tunga industrien, storagrarerna och junkrarna, kretsar som redan
på 1890-talet bildat en gemensam front till förmån för en hänsynslös
tysk maktpolitik.
Vidare är det oförståeligt, att Meinecke icke lagt märke till att alla
allvarliga förnyelsetendenser på 1890-talet just utgått från borgerligt
håll. Vi erinra här blott om nyidealismen, den tyska ungdomsrörelsen
och om de många sammanslutningar, som åsyftade en genomgripande
förnyelse av Tysklands samhällsliv.
Söka vi att objektivt värdesätta det liberala borgaredömets positiva och negativa sidor, vilja vi framhålla följande: Borgaredömets
politiska svaghet ligger inte där Meinecke söker och finner den. Men
borgaredömet har tyvärr deltagit i kulturkampen mot katolicismen
i strid mot sin uppfattning om den religiösa friheten. Det har vidare
gillat socialistlagen, som åstadkommit en oövervinnelig klyfta mellan
borgaredömet och proletariatet. Det har slutligen visat en bristande
förståelse för den sociala frågans betydelse och för sent insett att
blott ett intimt förbund mellan borgaredömet och proletariatet skulle
ha kunnat länka den tyska rikspolitiken in på nya vägar. Å andra
sidan ligger det liberala borgaredömets styrka däri, att det städse
hållit fast vid kravet på Tysklands omvandling från en konstitutionell monarki till en parlamentarisk stat. På så sätt går en oavbruten
linje från 1848 över 1866 och 1878 fram till 1918. Hugo Preuss, den
geniale skaparen av Weimarförfattningen, var borgaredömets trogne
son. I full motsats till Meinecke kunna vi alltså konstatera, att borgaredömet väl förberett Tysklands demokratisering men inte banat
väg för Hitler.
Vad beträffar Meineckes lidelsefulla polemik mot borgaredömets
politiska hållning under det första världskriget, är det onödigt att
bemöta den. Också här sätter nämligen författaren likhetstecken
mellan hela borgaredömet och »alltyskarna».
Hur ställer sig nu Meinecke till Weimarrepubliken? Här fanns
en demokratisk statsform, som direkt anknöt till l) den tyska idealismen, 2) till 1848 års frihetsprogram, 3) till den frihetsbetonade tyska
liberalismen och 4) slutligen till västerländska författningsideaL Meinecke kritiserar – förvånansvärt nog – Weimardemokratien med
stor skärpa. BL a. menar han, att l) den nya staten saknat en fast
och kraftfull statsledning, 2) att den splittrades av partiernas inbördes stridigheter, 3) att den försvagades av parlamentarismens utväxter, 4) att den icke haft inspirerande ideal, och slutligen 5) helt
försummat sin uppgift att försona klasserna och att förverkliga sitt
storslagna uppfostringsprogram. Med denna analys invecklar sig
Meinecke dock i olösbara motsägelser.
Tidigare hade han polemiserat mot Bismareks rike som en brutal
436
…
–
Den tyska katastrofen
makt- och våldsstat, nu kritiserar han just Weimarstaten för att den
saknar en stark regering och beklagar sig bittert över parlamentarismens negativism och de hätska partistriderna. Ingenting höra vi däremot om republikens modiga uppgörelse med bolsjevismen, en gärning, som dock räddat denna tids Europa från Sovjetssystemets insteg i västerlandet. Vidare ignorerar Meinecke helt de svåra förhållanden, under vilka den nya statsformen kommit till stånd.
Enligt Meinecke nådde borgaredömets politiska försumpning kulmen 1919. Ur det alltyskt sinnade borgaredömet har nämligen, som
han menar, »dolkstötslegenden» spirat upp. Vad Meinecke här påstår,
är alldeles osant. Dolkstötslegenden har uppkommit i den kejserliga
armens kretsar, som befunnit sig i nära förbund med storagrarerna
och junkrarna och bl. a. åsyftade republikens störtande, monarkiens
och en totalitär stats återupprättande. Här fanns motrevolutionens
front samlad, som just stod i skarpaste motsats till det tyska borgaredömet. Vid valet till Weimarnationalförsamlingen 1919 erhöllo bl. a.
demokraterna, som stått under Friedrich Naumanns geniala ledning,
75 mandat, socialdemokraterna 165, katolikerna 91, medan de tysknationella endast erhöllo 44. Härur framgår, att av 424 mandat den
nationella oppositionen endast lyckades få 44 mandat, d. v. s. föga
mer än 10 procent av samtliga avgivna röster. Alla prövningar till
trots- Versaillesfreden, den fortsatta hungerblockaden, Ruhrockupationen, inrikespolitiska oroligheter, reparationsförpliktelser o. s. v. –
kunde den tyska republiken i fortsättningen befästa sitt anseende
utåt, sin ställning inåt, träffa fasta överenskommelser rörande sina
reparationsskyldigheter och slutligen bli ledamot i folkförbundet.
Mellan dessa år (1918-1928) lyckades det nationalsocialismen inte att
få mer än 12 mandat i riksdagen. Sålunda saknar Meineckes påstå-
ende om det alltyskt inställda borgaredömet varje sanningshalt.
Vidare hävdar Meinecke att redan den tyska socialdemokratien
från 1870- och 1880-talen mest förebildade den senare nationalsocialismen. Här tar dock historikern helt fel. Endast några påpekanden
skola göras. Klyftan mellan borgaredömet och proletariatet efter
Tyska Rikets grundande har djupa historiska orsaker. Skälen härför
ligga huvudsakligen däri att den tyska arbetarerörelsen har sina
rötter i 1848 års revolution, det tyska borgaredömet däremot i Bismareks tidsålder från och med 1866. Borgaredömet stod från 1867-1878
i nära förbund med Bismarck, den tyska socialdemokratien däremot
helt utanför. Arbetarnas avoghet mot Bismareks rike fann sin förklaring däri att det här rörde sig om en nationell maktstat utan nå-
gon djupare social förståelse för de breda folkmassornas intressen.
Man måste beakta, att överhuvud taget först 10 år efter rikets grundande den sociala skyddslagstiftningen tog sin början. Socialismen
var enligt sitt väsen en politisk frihetsrörelse, som ville främja arbetarklassens politiska och ekonomiska emancipation. Den har alltid
försökt att på fredlig väg förverkliga sina mål. Framtidsstaten var
väl en dogmatisk konstruktion, dock i sin struktur avsedd att säkra
proletariatets frihetsrättigheter. Vidare stod socialismen fast på demokratisk grund och pläderade med vägande argument för en genom- 437
E.rich Wittenberg
gripande författningsreform. Det kan därför icke vara något tal om,
att socialismen på ett eller annat sätt förberett den senare nationalsocialismen.
Problemet kvarstår varför det i Tyskland icke lyckades att slå eu
bro mellan det frihetsorienterade borgaredömet och den framstegsvänliga socialdemokratien. Det avgörande faktum härför förbigår
– otroligt nog – 1\Ieinecke helt med tystnad. Socialistlagen (1878-
1890), som med drakonisk stränghet undertryckte den socialistiska
rörelsen, har omöjliggjort en försoning och ett politiskt samarbete
mellan borgaredömet och proletariatet. Meineckes argument, att socialismen 1919-1932 icke varit i stånd att demokratisera Tyskland
och att förhindra nationalsocialismens seger, är visserligen riktigt,
men det förblir en gåta för oss, att historikern icke söker ge en förklaring till detta. Socialdemokratien utgjorde väl under denna tid
(1919-1930) riksdagens starkaste parti, men lyckades aldrig få majoriteten i parlamentet. I samarbete med andra partier bildade den
så kallade koalitionsregeringar och var till följd härav tvungen att
bedriva en försiktig och måttfull politisk kurs. Vidare fanns det icke
någon proletär enhetsfront. Arbetarerörelsen var splittrad i det socialdemokratiska och kommunistiska partiet, och dessa båda grupper
arbetade dessutom efter helt olika program och politiska metoder.
Slutligen var socialdemokratien nödsakad att städse försvara sig
mot två fientliga fronter: mot reaktionen från vänstern, bolsjevismen, och mot reaktionen från högern, den nationella oppositionen,
som senare bildade den så kallade »Harzburger Front» från år 1931.
Som tidigare anförts, förklarar Meinecke bl. a. Hitlerrörelsens genombrott ur följande moment: l) ur reaktionen mot Versaillesfreden,
2) ur judendomens politiska maktställning i Weimarrepubliken, 3) ur
den ekonomiska världskrisen från 1929 och den därmed förknippade
arbetslösheten och 4) slutligen ur Hitlerismens förbund med den nationella oppositionen. Beträffande Meineckes tes om judendomens fördärvliga inflytande, må här blott anmärkas följande: det fanns endast
två judiska riksministrar från 1919-1933: Hugo Preuss och Walter
Rathenau. Båda voro dock patrioter i ordets högsta och sannaste
bemärkelse. Av de ovan anförda skälen för nationalsocialismens uppkomst ha punkt 1 och 2 och delvis punkt 4 redan sedan 1920 spelat
en viktig roll. Trots sin hänsynslösa propaganda lyckades det – betecknande nog – blott nazisterna att under en nioårsperiod få 12
mandat i riksdagen före 1928. Detta obeskrivliga faktum bevisar
stringent, att Meineckes påstående om borgaredömets och arbetarerörelsens skuld till nationalsocialismen redan sedan 1919 är alldeles
felaktigt. Att nationalsocialismen från 1928 till 1930 kunde höja sin
mandatsiffra från 12 till 107, d. v. s. med 900 procent inom två år,
måste ha särskilda orsaker. I själva verket ligger förklaringen härför i den internationella världsekonomiska krisen från 1929, som lamslagit den tyska befolkningens motståndskraft mot nationalsocialismens draksådd. Men detta har ingenting att göra med borgaredömets
och proletariatets förmenta politiska försumpning sedan 1919. I övrigt betonar Meinecke själv, att vissa rent tillfälliga omständigheter
438
Den tyska katastrofen
förhjälpt Hitler till makten: rikspresident v. Hindenburgs ålderssvaghet och bristande politiska omdömesförmåga och den nationella
oppositionens förbund med hitlerismen.
Meineckes tes, att Tysklands väg sedan Bismarck nödvändigt måste
utmynna i nationalsocialismen bryter helt samman, om nationalsocialismens makttillträde enligt historikernas eget påstående kommit till stånd såsom en följd av rena tillfälligheter. Tyskland befann
sig vid årsskiftet 1932/1933 i en liknande situation som t. ex. Tredje
Republikens Frankrike inför Bonlanger och våra dagars Frankrike
inför de Gaulle. Hur skulle man emellertid med någon rättvisa vid
de Gaulles eventuella makttillträde kunna förklara hela Frankrikes
tidigare historia som en direkt förberedelse till de Gaulles diktatud!
Men det är just något liknande Meinecke antar beträffande Tysklands
utveckling från Bismarck till Hitler.
Enligt Meinecke var Briining en genial statsman som skulle ha
kunnat förmå rädda Weimarrepubliken för Hitler. Enligt vår uppfattning var just Bruning den tyska republikens dödgrävare. Här
blott några påpekanden! Briinings rikskanslerskap (1930-1932) utgör
en vändpunkt i den tyska republikens historia. Han betecknade –
märkligt nog – sig själv som frontgenerationens man i full motsats
till Weimardemokratien. Han bildade ett så kallat »presidialkabinett»
utan socialdemokraternas medverkan och sökte och fann sitt stöd
icke i parlamentet, utan hos rikspresidenten. På så sätt regerade
Briining utan riksdagen med stöd av paragraf 48, som av författningens skapare endast var påtänkt att användas i undantagsfall.
Parlamentet var därmed i själva verket satt ur funktion och hade
endast uppgiften att efteråt bifalla nödförordningar, som redan trätt
i verksamhet. I själva verket betydde Brunings förfaringssätt ingenti.ng annat än ett upphävande av Weimarförfattningens grundrättigheter och ett reaktionärt återfall i Bismarckslidens övervunna regeringsmetoder.
Briinings ställning till Hindenburg liknade Bismareks förhållande
till kejsaren. Liksom Bismarck med alla medel stärkte kejsaredömets
maktställning mot parlamentet, gjorde Briining allt för att utöka
rikspresidentens maktbefogenheter. Båda delade samma livsöde: avsked i onåd – och detta just från den persons sida, som de själva
upphöjt till politikens avgörande faktor. Briinings kanslerskap utmynnade i en ödesdiger katastrof för Weimardemokratien: arbetslöshetssiffran steg nu till nära 6 miljoner, nationalsocialisternas mandatsiffra i riksdagen ökades från 107 till 230; bland de breda folkmassorna härskade djup förtvivlan över republikens framtid och
överallt spred sig den övertygelsen att den tyska Weimardemokratien
redan befann sig vid undergångens brant. Med Brii.ning var den
tyska republikens öde slutgiltigt beseglat och även om det skulle ha
lyckats honom att krossa hitlerismen, hade likväl den tyska utvecklingen endast kunnat mynna ut i en »presidial-» eller militärdiktatur.
Så har Brii.ning bevisligen direkt banat vägen för Hitler.
Vi dela Meineckes övertygelse om att militarismen spelat ut sin
roll i Tyskland och att framdeles något liknande nationalsocialismen
29- 48734 Svensic Tidskrift 1948 439
Er’ich Wittertberg
knappast kan vinna gehör hos folket. Meinecke hoppas, att Tyskland
skall finna en kraftkälla i den tyska idealismen. Han uppmanar tyska
folket att fly till andens höga värld, som skall öppna nya perspektiv
för det. Allt detta synes oss vara både utopiskt och verklighetsfrämmande. Ett folk, som fryser och svälter ihjäl, är inte i en· lämplig
sinnesförfattning att studera och uppskatta litteraturens dyrbara
skatter. Hunger, nöd och en förtidig död bana inte vägen till demokratien.
Meineckes bok om den tyska katastrofen avspeglar väl åskådligt
det tyska sammanbrottet men visar inga spår av en sann humanistisk inställning. Arbetet är på det stora hela taget en nattsvart
skildring av den tyska utvecklingen och bär en alltigenom negativ
prägel. Några exempel! Misslyckandet av 1848 års revolution betecknar enligt Meinecke Tysklands kurs bort från västerlandets politiska frihetsideal. Historikern ser dock själv i Bismareks väg den
enda möjligheten att åstadkomma Tysklands enhet. Han reagerar
skarpt mot det tyska borgaredömets anslutning till Bismareks hänsynslösa maktpolitik, men klandrar i samma andedrag proletariatet
för dess antinationella inställning till Bismarck. Slutligen uttrycker
han väl ohöljt sin beundran för den tyska klassicismen men förmår
inte att säga oss på vilket sätt den kunde ha bidragit till lösningen
av samtidens brännande problem. Den tyska Weimarstaten bedömer
Meinecke mycket skeptiskt, ehuru den otvivelaktigt stått i motsats till
Bismareks maktstat och dessutom nära var anknuten till västerterländska författningsideal.
I övrigt är Meineckes verk uppfyllt av direkt antihumanistiska
tendenser. Han förbiser helt de storslagna insatser, som det tyska
borgaredömet och den tyska arbetarerörelsen gjort till förmån för
en frihetlig reform av Tysklands politiska liv. Han delar i hög grad
antisemitismens uppfattning och riktar lidelsefulla förebråelser mot
den tyska judendomen. Ja, mera än detta, han betecknar uttryckligen Hitlers syntes av det nationella och det sociala som något storslaget, som i full· överensstämmelse med hela den tyska historiens
ledande tendenser helt motsvarat tidens behov. Det är ett nedslående
och ytterst beklämmande faktum: Meineckes analys av den moderna
tyska historien står i stor utsträckning på samma grund som nationalsocialismens: vi påminna här blott om Meineckes kritik av Bismareks rike, av borgaredömet och proletariatet, av judendomen och
av Weimarrepubliken.
Som historisk utredning är Meineekes verk alldeles förfelat. Han
håller sig uteslutande till förfallsfenomen, identifierar delen med det
hela och misstänker överallt spår av nationalsocialismen, som han
utan vidare intolkar i det förflutna. Därmed, försyndar sig författaren på ett ödesdigert sätt mot historiens grundlag att förstå varje
tid ur dess egna förutsättningar.
Det positiva i Meineckes tolkning ligger däri att han skänkt oss
en adekvat bild av sammanbrottets Tyskland i dess hopplöshet, förtvivlan och nedbrutenhet. Med rätta betonar han också självbesinningens nödvändighet som förutsättning för Tysklands framtida
44Ö
Den tyska katastrofen
förnyelse. Vidare har det otvivelaktigt lyckats honom att få fram
vissa negativa drag i Tysklands utveckling; han överdimensionerat
emellertid dem på ett rentav fantastiskt sätt. Det är dock i själva
verket helt riktigt att en militarism, som dominerar, ett borgaredöme,
som strävar efter politiskt allenaherravälde, en socialism, som ohöljt
hyllar klasskampdogmen, en extrem nationalism, som genomsyrar
bredare befolkningsskikt, kunna vara allvarliga farokällor för ett
folks politiska och kulturella frihet. Icke mindre sant är det att den
fortskridande industrialiseringen och mekaniseringen kunna utgöra
ett hinder för ett folks kulturella framsteg, om dessa krafter icke stå
i sedlighetens och förädlingens tjänst. Men det är dock en ohållbar
tes, att just dessa upplösande moment huvudsakligen trätt i dagen i
Tyskland och helt bestämt dess utveckling från Bismarck till Hitler.
Här blott några korta påpekanden! Bismareks rike upprättades i
realpolitikens tidsålder,. den avväpnade, värnlösa ·weimarrepubliken
befann sig i en demokratisk värld, gripen av maktbegär. Hitler där~
emot upplevde den ena framgången efter den andra, enär han fami
stöd hos en värld, som – märkligt nog – hyste respekt och aktning
för hans växande makt. Ur detta framgår, att från 1871 fram till
1939 har makttanken på liknande sätt innanför och utanför Tyskland
erfarit en eminent skärpning.
Den tyska katastrofen är därför icke, som Meinecke tror, ett isolerat
tysJet fenomen, utan en integrerande del av den allmänna europeiska
kulturkrisen. Därtill kommer något annat. Att den tyska utvecklingen överhuvud taget kunnat mynna ut i Hitlers makttillträde berodde huvudsakligen på Tysklands tragiska historia mellan 1930..;_
1933. I motsats till andra länder mötte nämligen den ekonomiska
världskrisen här redan ett hårt prövat, utmattat och förtvivlat folk,
som förlorat varje tro på demokratien. IUkspresident von Hindenr
burgs politiska naivitet och godtrogenhet förhjälpte en politisk även~
tyrare till makten. Blott en fatalist kan på allvar påstå, att redan
Bismareks rike burit inom sig fröet till H;itler. .
Nationalsocialismen har krossats, men världsfreden är icke tryg~
gad. 1948 års politiska läge liknar i hög grad 1939 års situation.
Fredstanken har ännu icke slagit rot i mänsklighetens hjärta. Efter
det andra världskrigets grymma prövningar står världen fortfarand~
i kapprustningarnas tidsskede. Stalins Ryssland har intagit Hitler~
Tysklands plats bland stormakterna och utgör samma hot mot
frihetstanken som tidigare nationalsocialismen. Den framstående
franske historikern Henri Martin uttalade på 1860-talet en dyster
profetia, som nu synes besannas: »Om ryssarna stå vid Elbe- och
Oderflodens stränder, är Europas öde slutgiltigt beseglat.»
Ett liberalt inställt, fredligt sinnat och kulturellt högtstående Tyskland utgör en grundförutsättning för Europas tillfrisknande. Endast
om det lyckas att slutgiltigt övervinna maktbegäret jordklotet runt
finns det en viss anledning till en optimistisk framtidstro. Därför
är det vår tids mest angelägna uppgift att samvetsgrant utröna orsakerna till uppkomsten av makttanken, s-orn förorsakat Europas
olycka och fortfarande förgiftar vår tids POlitiska liv.
441
FRIEDRICH MEINECKES HISTORIEBILD
KRITISKT BELYST
Av d:r phil. ERICH WITTENBERG, Lund
Svensk Tidskrift har såsom ett debattinlägg velat bereda den kiinde Lunäahistorikem plats för nedanstående sakkunniga kritik av Friedrich Meineckes
uppmärksammade skrift »Den tyska katastrofen», trots att är Wittenbergs
synpunkter i flera viktiga frågor avvika från utgivarens.
DEN tyska frågan är mera än någonsin starkt omstridd. Alltmera
gör den åsikten sig gällande, att lösningen av det tyska problemet
är en livsfråga för Europas framtid. Hur man än ställer sig till
Tyskland är det dock otvivelaktigt, att ett splittrat land i Europas
mitt utgör ett outhärdligt hot mot världsfreden. Att utröna orsakerna till det Tredje Rikets sammanbrott innebär att besvara frå-
gan, i vilken mån mänskligheten är i stånd att framdeles förhindra
något liknande det nationalsocialistiska skräckvi:ildet. Världsläget ter
sig – tre år efter det andra världskrigets slut – fortfarande mycket
dystert. Man kan icke förneka, att våldslärorna leva vidare och erkännas av miljoner människor; diktaturtanken har icke övervunnits;
demokratien befinner sig i en kamp på liv och död för sin existens.
Minoritetsproblemet har icke fått sin lösning; antisemitismen är fortfarande i full verksamhet – även i Tyskland. Hur det skall kunna
lyckas att verksamt bekämpa maktideologierna och på så sätt främja
och trygga världens fred, är alltså ett problem som kvarstår att lösa.
Om man ställer sig den frågan vilka förutsättningar det fanns för
nationalsocialismens genombrott i Tyskland, bör man i första hand
vända sig till historieforskningen. Det är hävdateckningens uppgift
att fördjupa vår förståelse för samtidens problem. En av Tysklands
främsta historiker, professor Friedrich Meinecke, har åtagit sig det
ansvarsfyllda värvet att finna en förklaring till den tyska katastrofen och att dryfta frågan om Tysklands framtid.
Redan före 1914 hade Meinecke vunnit världsrykte. Innanför och
utanför Tyskland ansågs han som vår tids Wilhelm von Humboldt.
Man beundrade Meineckes vetenskapliga objektivitet, hans politiska
omdömesförmåga och följde med varmt intresse historikerns modiga
uppgörelse med den moderna makttanken. Under dessa förutsättningar
är det inte underligt, att man såg i honom Jacob Burckhardts mogne
arvtagare, som tillämpat Burckhardts ideer på vår tid. I sitt nyaste
verk »Die deutsche Katastrophe», 1946, som Meinecke efter flykten
från Berlin författat i en liten, avlägsen frankisk by, söker histo- 425
Erich Wittenberg
rikern finna en förklaring till nationalsocialismens uppkomst i Tyskland och att besvara frågan om Tysklands politiska framtid. Arbetet
väckte ett oerhört uppseende jordklotet runt. Man såg i Meineckes
uppfattning ett uttryck för det andra, det humanistiska Tyskland och
beundrade Meineckes andliga kraft och vakenhet. Som erkännande
för Meineckes forskningsarbete blev han 1948 hedersledamot i Amerikas historiska sällskap, en ära som tidigare bland tyskarna endast
kommit Theodor Moromsen till del. Innan vi granska Meineckes arbete, lämna vi i det följande en kort framställning av Meineckes
grundideer i hans bok »Die deutsche Katastrophe».
Det tyska problemet ter sig för Meinecke som ett integrerande moment i den europeiska kulturkrisen. I Jacob Burckhardt ser Meinecke
sin store föregångare, som redan förutspått västerlandets politiska
och kulturella katastrof. Burckhardt är, framhäver Meinecke, mycket
skeptisk mot upplysningen, som når kulmen i den franska revolutionen av år 1789; enligt Burckhardt har 1789 års revolution varit
upphovet till massornas uppstigande och alstrat ett omåttligt lyckobegär, förlänat hela livet en ekonomisk prägel och uppammat en
okritisk framstegstro. Utan att dela Burckhardts aristokratiska livssyn, beundrar Meinecke Burckhardts vida perspektiv. Burckhardt
har, betonar Meinecke, redan haft klart för sig, .att det nationella
problemet och den sociala frågan utgöra vår tids kärnproblem.
Den västerländska kulturkrisen når enligt Meinecke sin höjdpunkt
i Tyskland. Därför är det väl motiverat att tala om ett speciellt
tyskt problem. Skärpningen, som den allmänna kulturkrisen erfarit
där, har sin grund i den särpräglade tyska mentaliteten. Tysken har
ett metafysiskt drag, som lätt föranleder honom att i missödets dagar fly till det överjordiska.
Därtill kommer något annat. Tysklands industrialisering och teknikens genombrott har i jämförelse med andra länder försiggått i ett
alldeles för snabbt tempo. Denna utveckling har väl alstrat en skicklig, men – andligen sett – trångsynt yrkesspecialist, som blivit en
kugge i ett väldigt maskineri. Det har inte lyckats att slå en brygga
mellan de rationella och de irrationella sidorna i människans väsen.
I tyskens metafysiska läggning och i hans fortskridande specialisering ligga enligt Meinecke två väsentliga orsaker till nationalsocialismens senare segertåg.
Vad den nationella och den sociala komponenten i Tysklands utveckling beträffar, påpekar Meinecke, att den nationella frågan – och
detta redan långt före det sociala problemets uppkomst – sedari 1830-
talet spelat en stor roll i Tysklands politik. De realistiska tidstendenserna få dock under denna epok en stark motvikt i idealismens
luttrande inflytande. 1848 års revolution, som går ut på att grunda
det Tyska riket på frihetsorienterade grundvalar, står ännu helt i
idealismens fälttecken. Det är betecknande, att man 1848 utarbetar
en författning efter västerländskt mönster. Med denna revolutions
misslyckande följer politiken helt nya linjer. Bismareks grundande
av Tyska Riket försiggår på maktens brutala väg. Detta rike bar
redan från början fröet till det senare sammanbrottet inom sig. Dess
426
..
Den tyska katastrofen
författning stod, betonar historikern med skärpa, i oförenlig motsats
till Västeuropas frihetsbestämda författningsutveckling. Därmed hade
redan 1870/1871 en ödesdiger klyfta öppnat sig mellan ’rysklands och
västerlandets författningsväsen. Tysklands fortskridande politiska
förfall kommer till synes i tre fenomen:
l) i den helt dominerande militarismen,
2) i borgaredömets blinda makt- och auktoritetstro och slutligen
3) i arbetareklassens bristande förståelse för Tysklands politiska:
problem.
I det följande skola vi analysera dessa företeelser i nära anslutning
till Meinecke.
Enligt Meinecke betecknar året 1866 en vändpunkt i hela Europas
historia. I full överensstämmelse med bl. a. Jacob Burckhardt, Constantin Frantz och Karl Christian Planck antar han, att Bismareks
hänsynslösa »macchiavellism» hädanefter blir en avgörande faktor i
västerlandets politik. Bismareks politiska metoder finna sin föridaring i Preussens historia. Redan under 1700-talet blomstrar i Friedrich Wilhelm I:s Preussen en »penetrant» militarism, som förgiftar
det borgerliga livet och alstrar en blind och fåfäng auktoritetstro.
Inte ens under den så kallade reformeran mellan 1807-1813 lyckades
det att övervinna officerskårens och adelns högfärd och förakt mot
folket. Efter Boyens och Humboldts avskedande 1819 triumferar militarismen i Preussen. I Bismareks rike, som kommit till stånd tack
vare tre segerrika fälttåg, utvecklas militarismen till en slavisk
»borussianism», som utgör en kräftskada för Tysklands politiska utveckling. Under denna epok var en officer »Gud själv» i befolkningens
ögon och en reservofficer åtminstone en »halvgud». En reservlöjtnant
åtnjöt ett obeskrivligt anseende i de storborgerliga kretsarna och i
förvaltningen. Med rätta gisslade den världserfarne diktaren Theodor
Fontane den tyska militarismen som ett folks politiska förfallsform
och såg i dess övervinnande en grundförutsättning för politikens och
kulturens genomgripande förnyelse. Militarismen, sådan som den
kom till uttryck redan under Bismareks tid, har alltså enligt Meinecke
direkt banat vägen för nationalsocialismen. Det är, påpekar historikern, ingen tillfällighet, att rikspresident Hindenburg och Adolf
Hitler funnit varandra vid statsakten i Fotsdams garnisonskyrka den
21 mars 1933.
Ar 1866 betecknar, enligt Meinecke, på liknande sätt en ödestimma
i det tyska borgaredömets historia. Borgaren förlorade efter Bismareks glänsande militäriska framgångar sin politiska ryggrad och
övergick med flygande fanor till Bismarck. Borgaredömet upplever
nu sitt politiska Jena. Borgaredömets fega förräderi mot sina bästa
ideal beseglar humanitetens öde. Ett vilt och omåttligt förvärvsbegä1;
präglar tidens struktur efter 1871 och utmynnar i en fruktansvärd
ekonomisk kris år 1873. Humanitetstanken söker sin tillflykt i de
tyska universiteten, som dock förlorat sitt inflytande på de breda befolkningsskikten. Judarna, behärskade av ett lidelsefullt förvärvsbegär, berika sig på ett otroligt sätt, visa en bristande förståelse för
427
Erich Wittenberg
tyska kulturtraditioner och avspegla troget humanitetsidens förfall.
Enligt Meinecke äro judarna ansvariga för liberalismens nedgång.
Judarnas högfärd främjar å andra sidan en kraftfull antisemitism,
som dock skjuter över målet, då den skär alla semiter över en kam.
I Ahlwardts råa antisemitiska propaganda ligger redan enligt Meinecke grodden till nationalsocialismens antisemitiska program.
I ännu mycket högre grad än borgaredömet har arbetarerörelsen
enligt Meinecke förberett nationalsocialismen. Båda rörelserna visa
nära släktskap. Socialismen på 1870-talet åsyftade på samma sätt en
omstörtning av den bestående samhällsordningen som nationalsocialismen arbetade för Weimarrepublikens störtande. Socialisternas så
kallade »framtidsstat» har på samma sätt gått till storms mot individens frihetsrättigheter som nationalsocialismen överhuvud bestritt
existensen av en »privat sfär». Nationalsocialismens »totalitära» stat
liknar helt socialismens »framtidsstat», som- märkligt nog- redan
Bismarck betecknat som »en tukthusstat». Både socialismen och nationalsocialismen visa en brutal hänsynslöshet mot politiska motståndare och bägge bestrida privategendomens berättigande. Socialismen
och nationalsocialismen äro enligt Meinecke bröder i anden. Det är,
betonar Meinecke, ett faktum, att socialismens läror sådana som de
först komma till synes i den tyska arbetarerörelsen på 1870-talet, senare genomsyrade medelklassens bredare kretsar, vilka just de förhjälpa Hitler till makten. Avslutningsvis kommer historikern till resultatet, att på samma sätt som antisemiterna antecipera nationalsocialismens raslära, så äro socialisterna i sin kollektivistiska statsuppfattning, i sin kamp mot den bestående samhällsordningen, i sin
lidelsefulla kritik av individualismen och i sina revolutionära tendenser vägvisare för den senare nationalsocialismen.
I sin fortsatta analys av Tysklands historia åskådliggör historikern
med nya exempel militarismens maktställning och borgaredömets och
proletariatets fortskridande politiska försumpning. I imperialismens
tidsålder- särskilt efter Bismareks avgång 1890- når borgaredömets
maktkult höjdpunkten. Med dess fulla gillande genomföres i Tyskland en sträng, hård och brutal minoritetspolitik, riktad mot rikets
danska, polska och franska undersåtar.
Efter socialistlagens upphävande 1890 gör väl arbetarerörelsen vissa
ansatser till förnyelse, dock förgäves. Vollmars och Bernsteins enträgna försök att i grunden revidera marxismens dogmatiska lärobyggnad förbli resultatlösa. Tysklands politiska läge tedde sig under dessa förhållanden mycket allvarligt. Historikern Hans Delbriick
gisslar i skarpa ordalag nationalkänslans urartning i de borgerliga
kretsarna, kritiserar nationalitetspolitiken och beklagar statsauktoritetens överhandtagande, som yttrar sig i polisens överdrivna maktbefogenheter och i den alltmera fortskridande byråkratiseringen. Nationalekonomen Paul Voigt hyste stora farhågor för ett annalkande
krig mellan England och Tyskland till följd av den tyska världsmaktspolitiken. Friedrich Paulsen konstaterade med stort bekymmer
de fördärvliga verkningarna av den moderna nationalismen, som suddat ut gränserna mellan gott och ont.
428
..
Den tyska katastrofen
På 1890-talet göra sig dock vissa motrörelser gällande. Nyidealismen väcker genklang hos den akademiska ungdomen. En högt begå-
vad politiker, Friedrich Naumann, förkunnar sitt budskap om ett
frihetsbetonat »folkkejsaredöme», förordar en försoning mellan
borgaredömet och proletariatet och betonar nödvändigheten av att
tillämpa den tyska idealismen på politikens mark. Naumanns lära
förklingar dock utan verkan.
I sin senare utredning sysselsätter sig Meinecke med Tysklands
politik under det första världskriget. Året 1914 syntes betyda en vändpunkt i den tyska utvecklingen. Klassmotsatserna trädde nu i bakgrunden, och hela Tyskland verkade enigt i sitt försvar av fosterlandet. Detta intryck visade sig dock vara oriktigt. Redan 1915 framträda i arbetarerörelsen revolutionära tendenser, som komma till uttryck hos Karl Liebknecht. Ett år senare uppstod en lidelsefull strid
i de borgerliga kretsarna om krigets mål. Det alltyska förbundet,
huvudsakligen rekryterat av universitetsprofessorer, lärare, präster
o. s. v., kräver i sin omåttliga erövringslystnad bl. a. Belgiens fullständiga annektering, avträdelse av stora franska industriområden
och de baltiska ländernas anslutning till det ’l’yska Riket. Fanatisk
nationell egoism, sjuklig chauvinism och nationalistisk fåfänga och
högfärd triumfera under de sista världskrigsåren i hela Tyskland och
träda i dagen med en naken brutalitet, som i allo liknar den senare
nationalsocialismens inställning. Redan 1918 kan Hans Delbriick
fastslå, att den nygermanska hedendomen, som saknat varje kontakt
med den idealistiska bildningsvärlden, haft huvudskulden till Tysklands politiska sammanbrott.
Efter det tyska nederlaget uteblir en genomgripande politisk förnyelse. Värnpliktens avskaffande och legahärens begränsning till
100,000 man medför radikala sociala förändringar. De tidigare mest
gynnade skikten – härens officerare och manskap – gå nu sysslolösa
och måste försöka skaffa sig nya verksamhetsområden. Ur dessa
kretsar spirar fram en djup bitterhet mot den demokratiska ’Veimarrepubliken. Man bedriver här en romantiskt färgad kult med det förflutna, påstår att ett nära samband förefinns mellan novemberrevolutionen och det militära nederlaget och sprider ut den så kallade
»dolkstötslegenden», enligt villren hemmafrontens feghet förorsakat det
militära sammanbrottet. På så sätt drar man här upp en skarp skiljelinje mellan »novemberförbrytarna» och de »alltyska patrioterna» och
ger Weimar-republiken skulden för det första världskrigets olyckliga
utgång. Alla slagord, som senare kommo fram hos nationalsocialismen, präglades enligt Meinecke redan omkring 1918 i det alltyskt inställda tyska borgaredömet. Meinecke konstaterar, att alltyskarna i
mycket hög grad förberett nationalsocialismens uppkomst.
Weimar-republiken var ur stånd att verksamt bekämpa den politiska reaktionen. Belastad med Versaillesfördraget, som på allt sätt
inskränkte den unga statens politiska rörelsefrihet, lyckades det inte
den nya demokratien att försona de olika folkklasserna och att förverkliga sitt storslagna uppfostringsprogram. Vidare saknade den
nya staten en fast politisk tradition och politiska ledaregestalter, och
429
Erich Wittenberg
den lamslogs av den tyska befolkningens bristande politiska bildning.
Regeringen var svag och beroende av de städse skiftande partimajoriteterna. Dessutom såg den sig nödsakad att hävda sig i en
ständig kamp med statens hänsynslösa motståndare. Judendomens
samhällsupplösande verksamhet och dess växande makt hämmade
Weimar-republikens politiska utveckling. På det stora hela taget
tedde sig den republikanska eran mellan 1918-1933 endast som ett
kort och flyktigt mellanspel i Tysklands historia.
Hitlers uppstigande har sin orsak i tre moment: l) i Versaillesfreden, 2) i judefrågan; 3) i den ekonomiska världskrisen 1929-1931
och i den fruktansvärda arbetslösheten. Utan dessa faktorer vore
Hitlers seger helt oförklarlig.
Förutom de anförda skälen förklaras Hitlers genombrott av vissa
faktorer, som genomsyrade Hitlerrörelsen. Den tyska republikens
inre svaghet främjade nationalsocialismens frammarsch. Den tyska
parlamentarismen under Weimareran har enligt Meinecke icke visat
sig vuxen sin uppgift. Partiernas splittring och hätska kampmetoder
gjorde ett tröstlöst intryck. Regeringens svaghet väckte längtan efter
en genial ledare, som skulle förmå att slå in på nya vi{gar utanför
den trånga partiramen. Allt detta kom Hitler-rörelsen till godo. Därtill träder något annat. Hitlers försök att förena det nationella momentet med det sociala motsvarade helt tidens krav. Ordet »nationalsocialism» var i själva verket en utmärkt stridsparoll och en vällyckad sammanfattning av denna periods politiska önskedrömmar.
Det var nödvändigt att öppna vägen till de bredare folkskikten, och
det låg i tidens tendens att diskutera de nationella frågorna utanför
partisammanslutningars splittrade forum. Hitlers krav på värnpliktens återinförande var i övrigt väl motiverat. Hitlers otillräcklighet
visade sig däremot i de brutala metoder, som han infört i den politiska debatten. Han var en ansvarslös demagog, som utlovade allt
utan att hålla någonting. Hans raslära stod i bjärt motsats till vetenskapens forskningsresultat. Den var dock ett lämpligt hjälpmedel
att fånga och vilseleda de okunniga folkmassorna.
Hitlers möjlighet att komma till makten var beroende av riksvärnets inställning. Riksvärnet var officiellt neutralt, men i verkligheten sympatiserade det med alla strävanden på en senare återupp”
rustning. Riksvärnet avlade eden till rikspresidenten, och på så sätt
berodde det i sista hand av rikspresidentens hållning, hur riksvärnet
förhöll sig vid en eventuell författningskonflikt. På grund av Hugenbergs ödesdigra politik kom det 1931 till ett nära förbund, betecknat som »Harzburger Front», mellan storagrarer, den tunga industrien, de forna militärkretsarna och Hitlerrörelsen. Meinecke
undrar, om det trots detta ännu fanns en utsikt att förhindra Hitlers
senare makttillträde. Han bejakar detta obetingat. Tyskland hade
enligt honom under denna tid vid statsrodret en genial statsman i
Heinrich Briining, som hade kunnat vara i stånd att uppdämma den
nationalsocialistiska floden. Han var en erfaren och gedigen politiker, en energisk och dådkraftig man, en övertygad demokrat och en
svuren motståndare till nationalsocialismen. Han åtnjöt de breda
430
–
Den tyska katastrofen
folkmassornas fulla förtroende och hade utstakat ett klart program
för att tillintetgöra nationalsocialismen. Han var beredd att l) i nödfall nedslå den med riksvärnets hjälp, 2) att uppdela storagrarernas
gods för att skapa ett livskraftigt bondestånd, 3) att revidera Versaillesfördraget på fredlig väg och att göra Tyskland till en likaberättigad partner bland världsmakterna. Briining finner en kunnig
medhjälpare i riksvärnsminister Gröner, som förkropsligar den preussiska militarismens bästa sidor. Liksom Bruning är han beredd att
insätta hären mot nationalsocialismen.
Avslutningsvis redogör Meinecke för sina åsikter om Tysklands
framtid. Tysklands öde ligger framdeles uteslutande i segrarmakternas hand. Den tyska militarismen har för alltid spelat ut sin roll.
Den är ansvarig för Tredje Rikets långa bestånd. Att bistå segrarmakterna i deras strävan att demokratisera Tyskland är varje sann
tysks plikt. Med Tysklands ställning som stormakt är det slutgiltigt
förbi. I framtiden måste Tyskland nöja sig med en position som
småstat i stil med Schweiz, Holland och de skandinaviska länderna.
Endast som fredlig medlem i en federativ sammanslutning av alla
mellan- och västeuropeiska länder har Tyskland framdeles en uppgift. Innan denna plan förverkligas, måste tysken fördjupa sig i den
tyska nationallitteraturens dyrbara skatter och finna vägen tillbaka
till klassicismens och idealismens höga idevärld. Det är viktigt att
förstå att ideernas liv utgör något odödligt och oförgängligt. I den
närvarande stundens bittra nöd måste man i fast förtroende till Gud
bevara tron på Tysklands framtid och med alla krafter arbeta för
fosterlandets sanna förnyelse.
Med hänsynstagande till Meineckes världsrykte och höga anseende
som historieforskare synes det oss vara motiverat att punkt för
punkt undersöka sanningshalten i Meineckes påståenden.
Meineckes arbete är författat av en man på nära 85 år. Det visar
tydliga spår av författarens höga ålder. Man saknar här den pregnanta stilen, som var utmärkande för historikerns tidigare publikationer. Boken är hållen i ett entonigt språk utan nyanser; det vimlar
här av generaliseringar, som ofta omöjliggöra att i detalj pröva
riktigheten av de uppställda teserna. Analysen är kännetecknad av
ett svart-vitt måleri, som icke kan inge förtroende för författarens
metod. Vidare inskränker sig hävdatecknaren till att uteslutande
belysa Tysklands inrikespolitik, som han dock icke behandlar i dess
helhet. På det stora hela taget håller han sig till den frågan, i vilken
grad det sociala momentet inverkar på den inrikespolitiska utvecklingen. På så sätt erfara vi hos honom ingenting om tidens religiösa
och kulturella strömningar. Med tystnad förbigår författaren t. ex.
det tyska universitets- och bildningsväsendets struktur. Helt ignorerar han vidare utrikespolitiska spörsmål. Hur man än ställer sig
till den bekanta teorien om utrikespolitikens primat, är det dock alldeles obestridligt, att en stats inrikes- och utrikespolitik höra ihop,
och man kan icke vinna en riktig bild av ett folks sociala och politiska utveckling, om man helt lämnar ur sikte sammanhanget inrikes- och utrikespolitiken emellan. Intet folk för en helt isolerad
431
_…- …
Erich Wittenberg
tillvaro. Utrikespolitiska faktorer inverka på ett eller annat sätt på
staternas författningsliv. En utredning av den tyska katastrofen utan
hänsynstagande till dessa moment svävar enligt vårt förmenande helt
i luften. Ehuru det är mycket värdefullt, att Meinecke betonar det
sociala momentets betydelse för historien, synes det oss vara oförståeligt, varför han icke någonstädes i hela sin framställning definierar begreppet »borgaredömet» och »proletariatet». Det är ju
självklart att borgaredömet och proletariatet under tiden från 1866-
1932 undergått väsentliga förändringar, som stå i nära samband med
kapitalismens växlingar under samma period.
Meinecke anser, att Tysklands politiska kris sedan 1866 är något
speciellt tyskt. Han underlåter dock att jämföra Tysklands författningsförhållanden med andra länders. På så sätt svävar Meineckes
tes i luften. Man får icke förbise, att t. ex. år 1866 Frankrike stod
under Napoleon III:s spira, Ryssland utgjorde en absolutistisk monarki, den engelska parlamentsreformen icke var avslutad och Österrike ännu var en absolutistisk överhetsstat. Om man tar hänsyn till
detta, vinner man ett helt annat och riktigare perspektiv på de tyska
problemen.
Meinecke härleder den moderna kulturkrisen i främsta rummet ur
den »tekniska» människotypens seger över förnuftsmänniskan. Han
konstaterar, att tekniken har medfört en fortskridande mekanisering
och frambragt en modern yrkesspecialist, som dominerar på livets
alla verksamhetsfält. Härvid glömmer dock Meinecke, att den moderna industrialiseringen icke utgjort ett nationellt fenomen, utan
varit en typisk internationell företeelse. Alla problem, som utvecklat
sig ur västerlandets industrialisering – vi påminna här t. ex. om
möjligheten att finna en lösning på de sociala och nationella spörsmålen – hade på samma sätt som i Tyskland också varit aktuella i
andra länder.
Meinecke betecknar Bismareks rike som en typisk makt- och militärstat. Det är obestridligt, att en stat, som uppstått till följd av
tre segerrika fälttåg och en genial statsmans verksamhet, i stor utsträckning hade en militärisk prägel. Det är vidare helt riktigt, när
historikern framhäver, att ett militäriskt tänkesätt genomsyrade
Tysklands befolkning och att militären intog en gynnad ställning i
hela samhällslivet. Man kan mycket väl medgiva allt detta utan att
dock dela Meineckes uppfattning. Han förbigår nämligen helt med
tystnad, att denna periods internationella politik redan helt stått under maktpolitikens fälttecken. Vi befinna oss sedan 1870 i kapprustningarnas tidsålder. Därför är den militära beredskapen och upprustningen icke ett speciellt tyskt problem, utan kännetecknande för tidens anda. Bismareks rike var en militärstat, enär hela rikets
existens var beroende av dess möjlighet att effektivt försvara sig mot
utländska fiender. Härpå några exempel:
Redan kort efter det tysk-franska kriget genomförde Frankrike
en grundlig reform av försvaret efter preussiskt mönster. Några dagar
efter slaget vid Sedan i september 1870 förutsåg Karl Marx med profetiskt skarpsinne ett senare förbund mellan Frankrike och Ryssland
432
Den tyska katastrofen
med målet att tillintetgöra det nygrundade riket. Medan kriget ännu
var i gång, uppstod i den ryska pressen en upphetsad stämning mot
den nya staten, eftersom Tysklands enande gjorde intrång på den
ryska maktsfären. Panslavisterna förfäktade med eftertryck den
tesen, att det nya riket utgjorde ett hot mot världsfreden och att det
besjälades av pangermanistiska tankegångar, som åsyftade tyskt
världsherravälde. Vidare ansågo bl. a. Danilevski och Katkov, att
Tyska Rikets grundande var identiskt med pangermanismens seger
över den tyska kulturen. Man var i dessa kretsar rädd för att kriget
mot Frankrike endast betydde det första steget för germanernas senare herravälde över hela den slaviska världen. Man får vidare på-
minna om att den framstående engelske publicisten och statsmannen
Dilke förfäktade imperialismens teori, som alltså redan har sitt upphov i just denna epok. Det var väl begripligt, att under dessa förhållanden rikskanslern Bismarck hyste svåra farhågor för rikets
framtida bestånd. Meinecke säger dock ingenting om dessa orsaker
till den tyska militarismen.
För att brännmärka den preussiska militarismen för Meinecke dess
ursprung redan tillbaka till 1700-talet. Vi erfara, att redan Friedrich
Wilhelm I:s legohär i sig burit grodden såväl till den preussiska
militarismen som till nationalsocialismen. Här tar dock historikern
helt fel. Det är sakligt ohållbart, att överhuvud taget intolka den
moderna tidens nationella problem i 1700-talets historia. Upplysningstidens militärväsen har icke det ringaste att göra med den tyska
folkhären grundad på allmän värnplikt under Bismareks tidevarv.
Att den preussiska militarismen under nationalsocialismens period
urartat, är visserligen sant. Men det är en försyndelse mot historievetenskapens grundlag att intolka senare tids företeelser i det förflutna. Vidare antar Meinecke en nära släktskap mellan en militärstat och Tredje Rikets totalitära stat. Då det i Tyskland efter 1870
bevisligen icke fanns något slags militärdiktatur, saknar detta på-
stående varje bevisvärde. Det är obestridligt, att Bismarckstidens
konstitutionella monarki icke har någon likhet med Hitlers rike; här
en rättsstat i västerländsk mening, där en våldsstat utanför västerlandets ram.
Vad beträffar värdesättaodet av Bismarck kunna vi på intet sätt
dela Meineckes uppfattning. Han skjuter vida över målet, när han
betraktar Bismarck som en fanatisk järn- och blodpolitiker. Meinecke
sysselsätter sig väl utförligt med Bismareks utrikespolitik mellan
1864-1871, men han har ingenting att förtälja om Bismareks storslagna fredspolitik mellan 1871-1890.
I fortsättningen av sin historiska redogörelse antar Meinecke, att
makt- och våldskulten nått kulmen i Bismareks rike och i allo liknar
Tredje Rikets politiska inställning. Enligt vår uppfattning hemfaller
här historikern åt starka överdrifter. I Bismareks rike fanns det
en stark motvikt mot militarismen i det tyska universitets- och bildningsväsendet, vilket på det stora hela taget alldeles stått på klassi- ~ismens och idealismens grund. Därtill kommer, att den officiella
rikspolitiken icke är ansvarig för chauvinistiska riktningar, som rört
433
~·
’f
– – – – – – – – – ————————-
Erich Wittenberg
sig utanför dess ram. Det finns t. ex. ett klart motsatsförhållande
mellan Bismareks ansvarsfulla och måttfulla Europapolitik och
Hitlers hänsynslösa, brutala erövringslystnad, som hyllar makten för
maktens skull. Vidare ansågs krigaren aldrig under Bismareks
period som människans högsta förebild och ideal, en uppfattning,
som just var typisk för nationalsocialismen. Vi komma därmed till
ett från Meineckc helt avvikande resultat: visserligen kan militarismen innebära ett hot mot ett frihetsbetonat författningsliv. På sa
sätt ligger alltid i militarismens överhandtagande en fara för ett
folk. Det kan icke sägas, att den preussiska militarismen just under
Bismareks dagar varit ett exempel därpå. Det är ett märkligt faktum,
att det enligt Meinecke så krigiska Tyskland från 1871-1914, d. v. s.
under 43 år, icke fört ett enda krig med europeiska makter. Att dra
en parallell mellan militarismen under Bismareks tid och under
Hitlers era är orättvist. Man behöver bara jämföra Bismarcks,
kejsar Wilhelm I:s och Moltkes ärevördiga gestalter med Hitlers,
Görings och Göbbels skröpliga figurer för att pregnant få fram
strukturskillnaden dessa tider emellan.
Vidare är det iögonenfallande, att militarismens draksådd också
utanför Tyskland fallit på fruktbar jordmån. Av utrymmesskäl
erinra vi här endast om Bonlangers roll i Tredje Hepublikens Frankrike. Bonlanger planerade en statskupp för att grunda en militärdiktatur och det berodde endast på tillfälliga omständigheter, att detta
revolutionsförsök misslyckades.
I Meineckes ögon är, som tidigare ådagalagts, det tyska borgaredömot ansvarigt för nationalsocialismens uppkomst. Enligt honom
betecknar år 1866 borgaredörnots »politiska Jena» och dess förräderi
mot tidigare frihetsideal. Är detta riktigU Den tyska liberalismen
ansluter sig efter 1866 till Bismarck, då den med rätta ser i honom
banerföraren för den tyska enhetsiden, som sedan 1815 utgjort
fundamentet i liberalismens politiska program. Därtill kom, att
Bismarck efter 1866 slöt ett nära förbund med den tyska liberalismen
och i intimt samarbete med den förberedde och förverkligade den
tyska enheten. Det kan icke vara något tal om, att liberalerna genom
detta handlingssätt förrått sina frihetsideal och i en blind heroskult
underkastat sig den ledande statsmannens direktiv. Vidare är det
märkligt att Meinecke icke vet någonting att förtälja om den allmänna, lika och hemliga valrätten, som Bismarck infört sedan 1866.
Vidare förebrår Meinecke det liberala borgaredörnot att det helt
frångått sin bekännelse till den tyska idealismens och klassicismens
höga bildningsvärld. På 1860-talet stod tidsandan icke i idealismens,
utan i realismens fälttecken. De dominerande tidsströmningarna
funno sitt adekvata uttryck i Karl Marx’ materialistiska historieuppfattning, i Charles Darwins utvecklingslära, i Eduard v. Hartmanus »Philosophie des Unbewussten» och i den engelska utilitarismen, som den trädde i dagen bl. a. hos Mill och Spencer. Det är
orimligt att göra borgaredörnot ansvarigt för tidsandans nya vägar.
Dessutom är det mycket ensidigt att tala om realismens genombrott
i Tyskland utan att beakta liknande riktningar i nästan alla andra
434
Den tyska katastrofen
europeiska länder. Meinecke förutsätter i sin kritik, att den tyska
idealismen vore ett botemedel mot tidens urartning och skulle förmå
ställa det politiska livet på nya grundvalar. År nu denna smickrande
föreställning historiskt hållbar~ Vi svara med ett klart nej. Det
fanns ingen möjlighet att slå en brygga mellan idealismens ideer och
1860-talets aktuella och brännande politiska och sociala problem. Det
fanns helt enkelt inga förutsättnigar mera att bygga upp ett frihetsbetonat politiskt partiprogram på idealistisk grund. Schiller och
Goethe voro kosmopoliter utan någon djupare förtrogenhet med sin
egen tids politiska och sociala spörsmål. Från Kant, Fichte och Regel
ha utgått de mest motsatta politiska riktningar. I själva verket utgjorde idealismen ett ytterst komplicerat fenomen, som icke lät sig
inpressa i ett partiprograms trånga prokrustesbädd. Bismareks
Tyskland var icke mera Goethes Tyskland, och det fanns ingen möjlighet att gå tillbaka till det förflutna. Det är vidare betecknande
för Meineckes inställning, att han helt förbigår Bismareks samarbete
med liberalismen mellan 1866-1878. Han berättar oss ingenting om
det storslagna uppbyggnadsarbete, som försiggått under dessa betydelsefulla år. Vi påminna bara i korthet i detta sammanhang om
näringslivets genomgripande reformering, om rättsformen, om guldmyntfotens införande, om förenhetligandet av mynt och vikt och de
frihetsbetonade åtgärderna rörande förvaltningen. I stället för detta
berättar oss Meinecke om borgaredömets vilda förvärvsbegär, som utmynnat i den svåra ekonomiska krisen år 1873.
Hur förhåller det sig nu med Meineckes påstående, att det tyska
borgaredömet helt frångått sin tidigare frihetsorienterade linje~ Icke
med ett ord omnämner han t. ex. liberalismens modiga kamp för en
frihetsbetonad författningsreform. Vi erfara ingenting om att nationalliberalerna och de frisinnade räknade bland sina anhängare så
kända personer som t. ex. Forckenbeck, Mommsen, Virchow, Eugen
Richter, Bennigsen, Hänel, Lasker och Bamberger. I övrigt nedtystar
Meinecke det betydelsefulla faktum att den tyska liberalismen skarpt
reagerade mot kronans primat över parlamentet och med outtröttlig
energi kämpade för inrättandet av ansvariga »riksministerier». Att
dessa strävanden varit resultatlösa hade icke, som Meinecke antar,
sin orsak i borgaredömets förmenta politiska försumpning utan i den
Bismarckska riksförfattningen retrograda karaktär. Rikskanslern
utnämndes nämligen direkt av kejsaren och kunde icke ens störtas
genom parlamentets misstroendevotum, så länge han åtnjöt kejsarens
personliga förtroende. Att Tysklands senare parlamentarisering efter
1917 omedelbart anknöt till den tyska liberalismens krav på 1860- och
1870-talen är ett talande vittnesbörd om att det tyska borgaredömet
– politiskt sett – befann sig på den rätta vägen.
Meineckes skarpa polemik mot judendomens samhällsupplösande
verkan är på intet sätt övertygande. Det var Eduard Lasker, som
1873 i parlamentet gisslade det ekonomiska livets urartning. Det var
nykantianen Hermann Cohen, som ställde den filosofiska forskningen
på nya grundvalar. Det var filosofen Moritz Lazarus, som gick till
storms mot den materialistiska tidsandan. Det må vara tillräckligt
435
Erich Wittenberg
med dessa exempel på judiska mäns insatser! För att belysa borgaredömets förfall, hänvisar Meinecke till den brutala antisemitiska
agitationen på 1870- och 1880-talen. I den tyska riksdagen fanns emellertid mellan 1871-1886 inte en enda antisemit. Först 1887 lyckades
det antisemiterna att vinna ett enda mandat. Det är vidare alldeles
omotiverat, när Meinecke städse identifierar hela borgaredömet med
den tunga industrien, storagrarerna och junkrarna, kretsar som redan
på 1890-talet bildat en gemensam front till förmån för en hänsynslös
tysk maktpolitik.
Vidare är det oförståeligt, att Meinecke icke lagt märke till att alla
allvarliga förnyelsetendenser på 1890-talet just utgått från borgerligt
håll. Vi erinra här blott om nyidealismen, den tyska ungdomsrörelsen
och om de många sammanslutningar, som åsyftade en genomgripande
förnyelse av Tysklands samhällsliv.
Söka vi att objektivt värdesätta det liberala borgaredömets positiva och negativa sidor, vilja vi framhålla följande: Borgaredömets
politiska svaghet ligger inte där Meinecke söker och finner den. Men
borgaredömet har tyvärr deltagit i kulturkampen mot katolicismen
i strid mot sin uppfattning om den religiösa friheten. Det har vidare
gillat socialistlagen, som åstadkommit en oövervinnelig klyfta mellan
borgaredömet och proletariatet. Det har slutligen visat en bristande
förståelse för den sociala frågans betydelse och för sent insett att
blott ett intimt förbund mellan borgaredömet och proletariatet skulle
ha kunnat länka den tyska rikspolitiken in på nya vägar. Å andra
sidan ligger det liberala borgaredömets styrka däri, att det städse
hållit fast vid kravet på Tysklands omvandling från en konstitutionell monarki till en parlamentarisk stat. På så sätt går en oavbruten
linje från 1848 över 1866 och 1878 fram till 1918. Hugo Preuss, den
geniale skaparen av Weimarförfattningen, var borgaredömets trogne
son. I full motsats till Meinecke kunna vi alltså konstatera, att borgaredömet väl förberett Tysklands demokratisering men inte banat
väg för Hitler.
Vad beträffar Meineckes lidelsefulla polemik mot borgaredömets
politiska hållning under det första världskriget, är det onödigt att
bemöta den. Också här sätter nämligen författaren likhetstecken
mellan hela borgaredömet och »alltyskarna».
Hur ställer sig nu Meinecke till Weimarrepubliken? Här fanns
en demokratisk statsform, som direkt anknöt till l) den tyska idealismen, 2) till 1848 års frihetsprogram, 3) till den frihetsbetonade tyska
liberalismen och 4) slutligen till västerländska författningsideaL Meinecke kritiserar – förvånansvärt nog – Weimardemokratien med
stor skärpa. BL a. menar han, att l) den nya staten saknat en fast
och kraftfull statsledning, 2) att den splittrades av partiernas inbördes stridigheter, 3) att den försvagades av parlamentarismens utväxter, 4) att den icke haft inspirerande ideal, och slutligen 5) helt
försummat sin uppgift att försona klasserna och att förverkliga sitt
storslagna uppfostringsprogram. Med denna analys invecklar sig
Meinecke dock i olösbara motsägelser.
Tidigare hade han polemiserat mot Bismareks rike som en brutal
436
…
–
Den tyska katastrofen
makt- och våldsstat, nu kritiserar han just Weimarstaten för att den
saknar en stark regering och beklagar sig bittert över parlamentarismens negativism och de hätska partistriderna. Ingenting höra vi däremot om republikens modiga uppgörelse med bolsjevismen, en gärning, som dock räddat denna tids Europa från Sovjetssystemets insteg i västerlandet. Vidare ignorerar Meinecke helt de svåra förhållanden, under vilka den nya statsformen kommit till stånd.
Enligt Meinecke nådde borgaredömets politiska försumpning kulmen 1919. Ur det alltyskt sinnade borgaredömet har nämligen, som
han menar, »dolkstötslegenden» spirat upp. Vad Meinecke här påstår,
är alldeles osant. Dolkstötslegenden har uppkommit i den kejserliga
armens kretsar, som befunnit sig i nära förbund med storagrarerna
och junkrarna och bl. a. åsyftade republikens störtande, monarkiens
och en totalitär stats återupprättande. Här fanns motrevolutionens
front samlad, som just stod i skarpaste motsats till det tyska borgaredömet. Vid valet till Weimarnationalförsamlingen 1919 erhöllo bl. a.
demokraterna, som stått under Friedrich Naumanns geniala ledning,
75 mandat, socialdemokraterna 165, katolikerna 91, medan de tysknationella endast erhöllo 44. Härur framgår, att av 424 mandat den
nationella oppositionen endast lyckades få 44 mandat, d. v. s. föga
mer än 10 procent av samtliga avgivna röster. Alla prövningar till
trots- Versaillesfreden, den fortsatta hungerblockaden, Ruhrockupationen, inrikespolitiska oroligheter, reparationsförpliktelser o. s. v. –
kunde den tyska republiken i fortsättningen befästa sitt anseende
utåt, sin ställning inåt, träffa fasta överenskommelser rörande sina
reparationsskyldigheter och slutligen bli ledamot i folkförbundet.
Mellan dessa år (1918-1928) lyckades det nationalsocialismen inte att
få mer än 12 mandat i riksdagen. Sålunda saknar Meineckes påstå-
ende om det alltyskt inställda borgaredömet varje sanningshalt.
Vidare hävdar Meinecke att redan den tyska socialdemokratien
från 1870- och 1880-talen mest förebildade den senare nationalsocialismen. Här tar dock historikern helt fel. Endast några påpekanden
skola göras. Klyftan mellan borgaredömet och proletariatet efter
Tyska Rikets grundande har djupa historiska orsaker. Skälen härför
ligga huvudsakligen däri att den tyska arbetarerörelsen har sina
rötter i 1848 års revolution, det tyska borgaredömet däremot i Bismareks tidsålder från och med 1866. Borgaredömet stod från 1867-1878
i nära förbund med Bismarck, den tyska socialdemokratien däremot
helt utanför. Arbetarnas avoghet mot Bismareks rike fann sin förklaring däri att det här rörde sig om en nationell maktstat utan nå-
gon djupare social förståelse för de breda folkmassornas intressen.
Man måste beakta, att överhuvud taget först 10 år efter rikets grundande den sociala skyddslagstiftningen tog sin början. Socialismen
var enligt sitt väsen en politisk frihetsrörelse, som ville främja arbetarklassens politiska och ekonomiska emancipation. Den har alltid
försökt att på fredlig väg förverkliga sina mål. Framtidsstaten var
väl en dogmatisk konstruktion, dock i sin struktur avsedd att säkra
proletariatets frihetsrättigheter. Vidare stod socialismen fast på demokratisk grund och pläderade med vägande argument för en genom- 437
E.rich Wittenberg
gripande författningsreform. Det kan därför icke vara något tal om,
att socialismen på ett eller annat sätt förberett den senare nationalsocialismen.
Problemet kvarstår varför det i Tyskland icke lyckades att slå eu
bro mellan det frihetsorienterade borgaredömet och den framstegsvänliga socialdemokratien. Det avgörande faktum härför förbigår
– otroligt nog – 1\Ieinecke helt med tystnad. Socialistlagen (1878-
1890), som med drakonisk stränghet undertryckte den socialistiska
rörelsen, har omöjliggjort en försoning och ett politiskt samarbete
mellan borgaredömet och proletariatet. Meineckes argument, att socialismen 1919-1932 icke varit i stånd att demokratisera Tyskland
och att förhindra nationalsocialismens seger, är visserligen riktigt,
men det förblir en gåta för oss, att historikern icke söker ge en förklaring till detta. Socialdemokratien utgjorde väl under denna tid
(1919-1930) riksdagens starkaste parti, men lyckades aldrig få majoriteten i parlamentet. I samarbete med andra partier bildade den
så kallade koalitionsregeringar och var till följd härav tvungen att
bedriva en försiktig och måttfull politisk kurs. Vidare fanns det icke
någon proletär enhetsfront. Arbetarerörelsen var splittrad i det socialdemokratiska och kommunistiska partiet, och dessa båda grupper
arbetade dessutom efter helt olika program och politiska metoder.
Slutligen var socialdemokratien nödsakad att städse försvara sig
mot två fientliga fronter: mot reaktionen från vänstern, bolsjevismen, och mot reaktionen från högern, den nationella oppositionen,
som senare bildade den så kallade »Harzburger Front» från år 1931.
Som tidigare anförts, förklarar Meinecke bl. a. Hitlerrörelsens genombrott ur följande moment: l) ur reaktionen mot Versaillesfreden,
2) ur judendomens politiska maktställning i Weimarrepubliken, 3) ur
den ekonomiska världskrisen från 1929 och den därmed förknippade
arbetslösheten och 4) slutligen ur Hitlerismens förbund med den nationella oppositionen. Beträffande Meineckes tes om judendomens fördärvliga inflytande, må här blott anmärkas följande: det fanns endast
två judiska riksministrar från 1919-1933: Hugo Preuss och Walter
Rathenau. Båda voro dock patrioter i ordets högsta och sannaste
bemärkelse. Av de ovan anförda skälen för nationalsocialismens uppkomst ha punkt 1 och 2 och delvis punkt 4 redan sedan 1920 spelat
en viktig roll. Trots sin hänsynslösa propaganda lyckades det – betecknande nog – blott nazisterna att under en nioårsperiod få 12
mandat i riksdagen före 1928. Detta obeskrivliga faktum bevisar
stringent, att Meineckes påstående om borgaredömets och arbetarerörelsens skuld till nationalsocialismen redan sedan 1919 är alldeles
felaktigt. Att nationalsocialismen från 1928 till 1930 kunde höja sin
mandatsiffra från 12 till 107, d. v. s. med 900 procent inom två år,
måste ha särskilda orsaker. I själva verket ligger förklaringen härför i den internationella världsekonomiska krisen från 1929, som lamslagit den tyska befolkningens motståndskraft mot nationalsocialismens draksådd. Men detta har ingenting att göra med borgaredömets
och proletariatets förmenta politiska försumpning sedan 1919. I övrigt betonar Meinecke själv, att vissa rent tillfälliga omständigheter
438
Den tyska katastrofen
förhjälpt Hitler till makten: rikspresident v. Hindenburgs ålderssvaghet och bristande politiska omdömesförmåga och den nationella
oppositionens förbund med hitlerismen.
Meineckes tes, att Tysklands väg sedan Bismarck nödvändigt måste
utmynna i nationalsocialismen bryter helt samman, om nationalsocialismens makttillträde enligt historikernas eget påstående kommit till stånd såsom en följd av rena tillfälligheter. Tyskland befann
sig vid årsskiftet 1932/1933 i en liknande situation som t. ex. Tredje
Republikens Frankrike inför Bonlanger och våra dagars Frankrike
inför de Gaulle. Hur skulle man emellertid med någon rättvisa vid
de Gaulles eventuella makttillträde kunna förklara hela Frankrikes
tidigare historia som en direkt förberedelse till de Gaulles diktatud!
Men det är just något liknande Meinecke antar beträffande Tysklands
utveckling från Bismarck till Hitler.
Enligt Meinecke var Briining en genial statsman som skulle ha
kunnat förmå rädda Weimarrepubliken för Hitler. Enligt vår uppfattning var just Bruning den tyska republikens dödgrävare. Här
blott några påpekanden! Briinings rikskanslerskap (1930-1932) utgör
en vändpunkt i den tyska republikens historia. Han betecknade –
märkligt nog – sig själv som frontgenerationens man i full motsats
till Weimardemokratien. Han bildade ett så kallat »presidialkabinett»
utan socialdemokraternas medverkan och sökte och fann sitt stöd
icke i parlamentet, utan hos rikspresidenten. På så sätt regerade
Briining utan riksdagen med stöd av paragraf 48, som av författningens skapare endast var påtänkt att användas i undantagsfall.
Parlamentet var därmed i själva verket satt ur funktion och hade
endast uppgiften att efteråt bifalla nödförordningar, som redan trätt
i verksamhet. I själva verket betydde Brunings förfaringssätt ingenti.ng annat än ett upphävande av Weimarförfattningens grundrättigheter och ett reaktionärt återfall i Bismarckslidens övervunna regeringsmetoder.
Briinings ställning till Hindenburg liknade Bismareks förhållande
till kejsaren. Liksom Bismarck med alla medel stärkte kejsaredömets
maktställning mot parlamentet, gjorde Briining allt för att utöka
rikspresidentens maktbefogenheter. Båda delade samma livsöde: avsked i onåd – och detta just från den persons sida, som de själva
upphöjt till politikens avgörande faktor. Briinings kanslerskap utmynnade i en ödesdiger katastrof för Weimardemokratien: arbetslöshetssiffran steg nu till nära 6 miljoner, nationalsocialisternas mandatsiffra i riksdagen ökades från 107 till 230; bland de breda folkmassorna härskade djup förtvivlan över republikens framtid och
överallt spred sig den övertygelsen att den tyska Weimardemokratien
redan befann sig vid undergångens brant. Med Brii.ning var den
tyska republikens öde slutgiltigt beseglat och även om det skulle ha
lyckats honom att krossa hitlerismen, hade likväl den tyska utvecklingen endast kunnat mynna ut i en »presidial-» eller militärdiktatur.
Så har Brii.ning bevisligen direkt banat vägen för Hitler.
Vi dela Meineckes övertygelse om att militarismen spelat ut sin
roll i Tyskland och att framdeles något liknande nationalsocialismen
29- 48734 Svensic Tidskrift 1948 439
Er’ich Wittertberg
knappast kan vinna gehör hos folket. Meinecke hoppas, att Tyskland
skall finna en kraftkälla i den tyska idealismen. Han uppmanar tyska
folket att fly till andens höga värld, som skall öppna nya perspektiv
för det. Allt detta synes oss vara både utopiskt och verklighetsfrämmande. Ett folk, som fryser och svälter ihjäl, är inte i en· lämplig
sinnesförfattning att studera och uppskatta litteraturens dyrbara
skatter. Hunger, nöd och en förtidig död bana inte vägen till demokratien.
Meineckes bok om den tyska katastrofen avspeglar väl åskådligt
det tyska sammanbrottet men visar inga spår av en sann humanistisk inställning. Arbetet är på det stora hela taget en nattsvart
skildring av den tyska utvecklingen och bär en alltigenom negativ
prägel. Några exempel! Misslyckandet av 1848 års revolution betecknar enligt Meinecke Tysklands kurs bort från västerlandets politiska frihetsideal. Historikern ser dock själv i Bismareks väg den
enda möjligheten att åstadkomma Tysklands enhet. Han reagerar
skarpt mot det tyska borgaredömets anslutning till Bismareks hänsynslösa maktpolitik, men klandrar i samma andedrag proletariatet
för dess antinationella inställning till Bismarck. Slutligen uttrycker
han väl ohöljt sin beundran för den tyska klassicismen men förmår
inte att säga oss på vilket sätt den kunde ha bidragit till lösningen
av samtidens brännande problem. Den tyska Weimarstaten bedömer
Meinecke mycket skeptiskt, ehuru den otvivelaktigt stått i motsats till
Bismareks maktstat och dessutom nära var anknuten till västerterländska författningsideal.
I övrigt är Meineckes verk uppfyllt av direkt antihumanistiska
tendenser. Han förbiser helt de storslagna insatser, som det tyska
borgaredömet och den tyska arbetarerörelsen gjort till förmån för
en frihetlig reform av Tysklands politiska liv. Han delar i hög grad
antisemitismens uppfattning och riktar lidelsefulla förebråelser mot
den tyska judendomen. Ja, mera än detta, han betecknar uttryckligen Hitlers syntes av det nationella och det sociala som något storslaget, som i full· överensstämmelse med hela den tyska historiens
ledande tendenser helt motsvarat tidens behov. Det är ett nedslående
och ytterst beklämmande faktum: Meineckes analys av den moderna
tyska historien står i stor utsträckning på samma grund som nationalsocialismens: vi påminna här blott om Meineckes kritik av Bismareks rike, av borgaredömet och proletariatet, av judendomen och
av Weimarrepubliken.
Som historisk utredning är Meineekes verk alldeles förfelat. Han
håller sig uteslutande till förfallsfenomen, identifierar delen med det
hela och misstänker överallt spår av nationalsocialismen, som han
utan vidare intolkar i det förflutna. Därmed, försyndar sig författaren på ett ödesdigert sätt mot historiens grundlag att förstå varje
tid ur dess egna förutsättningar.
Det positiva i Meineckes tolkning ligger däri att han skänkt oss
en adekvat bild av sammanbrottets Tyskland i dess hopplöshet, förtvivlan och nedbrutenhet. Med rätta betonar han också självbesinningens nödvändighet som förutsättning för Tysklands framtida
44Ö
Den tyska katastrofen
förnyelse. Vidare har det otvivelaktigt lyckats honom att få fram
vissa negativa drag i Tysklands utveckling; han överdimensionerat
emellertid dem på ett rentav fantastiskt sätt. Det är dock i själva
verket helt riktigt att en militarism, som dominerar, ett borgaredöme,
som strävar efter politiskt allenaherravälde, en socialism, som ohöljt
hyllar klasskampdogmen, en extrem nationalism, som genomsyrar
bredare befolkningsskikt, kunna vara allvarliga farokällor för ett
folks politiska och kulturella frihet. Icke mindre sant är det att den
fortskridande industrialiseringen och mekaniseringen kunna utgöra
ett hinder för ett folks kulturella framsteg, om dessa krafter icke stå
i sedlighetens och förädlingens tjänst. Men det är dock en ohållbar
tes, att just dessa upplösande moment huvudsakligen trätt i dagen i
Tyskland och helt bestämt dess utveckling från Bismarck till Hitler.
Här blott några korta påpekanden! Bismareks rike upprättades i
realpolitikens tidsålder,. den avväpnade, värnlösa ·weimarrepubliken
befann sig i en demokratisk värld, gripen av maktbegär. Hitler där~
emot upplevde den ena framgången efter den andra, enär han fami
stöd hos en värld, som – märkligt nog – hyste respekt och aktning
för hans växande makt. Ur detta framgår, att från 1871 fram till
1939 har makttanken på liknande sätt innanför och utanför Tyskland
erfarit en eminent skärpning.
Den tyska katastrofen är därför icke, som Meinecke tror, ett isolerat
tysJet fenomen, utan en integrerande del av den allmänna europeiska
kulturkrisen. Därtill kommer något annat. Att den tyska utvecklingen överhuvud taget kunnat mynna ut i Hitlers makttillträde berodde huvudsakligen på Tysklands tragiska historia mellan 1930..;_
1933. I motsats till andra länder mötte nämligen den ekonomiska
världskrisen här redan ett hårt prövat, utmattat och förtvivlat folk,
som förlorat varje tro på demokratien. IUkspresident von Hindenr
burgs politiska naivitet och godtrogenhet förhjälpte en politisk även~
tyrare till makten. Blott en fatalist kan på allvar påstå, att redan
Bismareks rike burit inom sig fröet till H;itler. .
Nationalsocialismen har krossats, men världsfreden är icke tryg~
gad. 1948 års politiska läge liknar i hög grad 1939 års situation.
Fredstanken har ännu icke slagit rot i mänsklighetens hjärta. Efter
det andra världskrigets grymma prövningar står världen fortfarand~
i kapprustningarnas tidsskede. Stalins Ryssland har intagit Hitler~
Tysklands plats bland stormakterna och utgör samma hot mot
frihetstanken som tidigare nationalsocialismen. Den framstående
franske historikern Henri Martin uttalade på 1860-talet en dyster
profetia, som nu synes besannas: »Om ryssarna stå vid Elbe- och
Oderflodens stränder, är Europas öde slutgiltigt beseglat.»
Ett liberalt inställt, fredligt sinnat och kulturellt högtstående Tyskland utgör en grundförutsättning för Europas tillfrisknande. Endast
om det lyckas att slutgiltigt övervinna maktbegäret jordklotet runt
finns det en viss anledning till en optimistisk framtidstro. Därför
är det vår tids mest angelägna uppgift att samvetsgrant utröna orsakerna till uppkomsten av makttanken, s-orn förorsakat Europas
olycka och fortfarande förgiftar vår tids POlitiska liv.
441