Det bittra slutet
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DET BITTRA SLUTET
TYSKA OCH ANDRA BÖCKER OM TYSKLAND
Av professor ERNST ALKER, Fribourg, Schu·eiz 1
l.
OM MAN vill kan man betrakta vad som hänt i Tyskland sedan 1939
som ett slags tragikomedi, en pjäs som visserligen fick komma till en
effektfull – bitter – fjärde akt men inte till sitt (kanske ännu bittrare) slut. Kännedom om denna tragikomedis geografiska och andliga
kulisser är lika nödvändig för att förstå händelseförloppen som att
få de viktigare birollernas innehavare presenterade. En översikt över
tilldragelsernas världsomfattande bakgrunder ger den schweiziske reportern Walter Bosshards rikt illustrerade »Erlebte Weltgeschichte»
(Fretz u. Wasmuth, Zurich 1947). Som Neue Zurcher Zeitungs korrespondent företog han under åren 1939-1945 omfattande resor huvudsakligen i österlandAt men också i Centralafrika och Förenta staterna. Bossbards alltid sakliga och nyktra utläggningar – de ha
ingenting av amerikanska och amerikaniserade reporters sensationstörst – tyckas ofta knappast ens beröra temat Tyskland, som dock
immanent alltid förblir huvudsaken, emedan strävandet efter världsherravälde, som bedrevs med otillräckliga men de hänsynslösaste och
oklokaste medel, förenade nästan hela världen – övergående – för
att besegra Leviatan Det tredje riket. Om en år 1939 företagen politisk resa, »Europas letzte Tage» (Amstutz, Herdeg & Co, Zurich 1946)
berättar Grigore Gafencu, f. d. rumänsk utrikesminister. Gafencu, vilken som utrikesminister – han hade varit journalist – misstrodde de
traditionella diplomatiska metoderna, ville personligen orientera sig
beträffande Rumäniens möjligheter att närma sig de demokratiska
makterna, vilket han eftersträvat, och besökte de viktigaste kontinentala huvudstäderna samt London. Hans omdöme om kungen av Bulgarien, prins Paul av Jugoslavien och överste Beck äro lika litet
smickrande som utlåtandet om hans chef Carol, »som aldrig kom att
härska, emedan han outtröttligen ville regera …». Märkvärdigt var
mötet med Hitler, som för övrigt uppförde sig tämligen städat, men
ändå till slut höll sin oundvikliga monolog: meningslöst vore detta
hotande världskrig, »till slut skola alla, segrare och besegrade ligga
under samma spillror …». Skulden till denna katastrof hade, försäk- 1 Författaren, som 1946 blev professor vid universitetet i Fribourg, var tidigare
under många år lektor vid Handelshögskolan i Stockholm.
48
:.,-.•..
Det bittra slutet
rade den fredsälskande flihrern, naturligtvis England. Den illusionslöse Gafencu fick emellertid i Storbritannien det intrycket att där
fanns inre kraftreserver, som hade större betydelse än landets dåvarande militära svaghet.
Greve Galeazzo Cianos »Tagebiicher» (A. Scherz, Bern 1946) ge en
aspekt på Tyskland mellan 1939 och 1943 genom italienska glasögon
och äro ett slags blick utifrån på nationalsocialismens skådeplats
och dess italienska birollsinnehavare. Bokens källvärde är lika stort
för historien som det har varit för åklagaren i Ntirnbergprocessen.
Ciano har i sina dagboksanteckningar tämligen hållit sig till sanningen, emedan de voroavsedda för hans eget behov. Italien i Hitlers
släptåg måste foga sig efter flihrerns vilja, och Mussolini måste vid
alla de »hjärtliga och förtroendefulla» samtalen höra på Hitlers
långa monologer och motta hans befallningar. Om alla stora avgöranden fick Mussolini kännedom först efteråt. Vilket han vid tillfälle tog revansch för genom självständigt handlande, t. ex. överfallet
på Grekland. Av största intresse är den bild som Ciano tecknar av
sin ärade svärfader, vilken han dock, kanske mot sin vilja, framställer
som ett slags Pajazzo, mellan vars utrikespolitiska viljande och kunnande det var en fruktansvärd klyfta. Den som menar att Ducen
skulle ha varit så att säga ett bättre slags diktator är efter läsningen
grundligt kurerad. Cianos dagböcker ge för övrigt många gåtor att
lösa. Sumner Welles, utgivaren, tror sig våga borga för deras äkthet.
Men möjligheten finns alltid, att Ciano efteråt stack in korrektur för
att lämna bevis om hur klarsynt och överlägsen han alltid hade varit
-i motsats till svärfadern. Inför honom torde han ha fått spela hovnarrens roll: han ägde en viss åsiktsfrihet, men hans uppfattningar
utövade aldrig något inflytande. Ciano framställer sig själv som
avgjord fredsvän och tyskfiende (utan att någonsin dra konsekvenserna av sin inställning), men godkände utan vidare angreppet på
det av Tyskland besegrade Frankrike och kastade högst personligen
vid överfallet på Grekland ned flygbomber över Saloniki. Med etsande
kritik hånar han den italienska armens oförmåga, fascisternas korruption och det tyska barbariet, men stannar fullkomligt lugnt på
sin post ända tills Mussolini avsätter honom. Han har ett intryck
att den avgjort känslofulle sonen och familjefadern Ciano var en
komediant, som av lust till prakten, rikedomen, maktens sken och
fördärvet spelade en amoralisk renässansmänniskas roll och ändå,
efteråt, ville distansera sig från det övriga sällskapet.
Ett påpekande att den tyska expressionismen, i synnerhet dess lyrik,
var en föraning av den nihilistiska andliga hållning ur vilken nationalsocialismen framgick, är holländaren M. F. E van Bruggens undersökning »lm Schatten des Nihilismus. Die Expressionistische Lyrik
im Rahmen und als Ausdruck der geistigen Struktur Deutschlands»
(H. J. Paris, Amsterdam 1946). Den mycket läsvärda boken visar att
nationalsocialismen inte kan ha varit ett plötsligt vansinnesanfall
hos det tyska folket och inte heller bara följden av ett en enda gång
49
•’
l
Ernst Alker
inträffande socialt-ekonomiskt-politiskt läge, utan att 1933 en sjukdom
bröt ut, vars orsaker gå långt tillbaka – mycket längre än till åren
1918-1923 – och vilken med största tydlighet manifesterade sig i litteraturen. Säkert var expressionismen inte alls (som Bruggen överdrivet påstår) bara ett extatiskt instämmande i nihilismen. I själva
verket visade den sig vara en misslyckad avreagering av nihilismen.
Det är betecknande att inte så få författare av van Bruggen anses
som företrädare för nihilismen, vilka – såsom t. ex. Franz Werfel,
Johannes R. Becher, :Max Herrmann-Neisse – senare voro avgjorda
motståndare till Tredje riket. Van Bruggen förbiser i varje fall att
expressionismen inte var något uteslutande tyskt fenomen och att
hela den västerländska världens undergångslängtan speglar sig i den.
Hur starka sammanhangen mellan expressionismen och nihilismens
revolution äro visar fallet Gottfried Benn. Benn var betydande både
som läkare och radikal lyriker och utan tvivel en kompromissfri,
ärlig natur. Han blev 1932 till den tyska intellektuella vänsterns
glädje invald i Preussiska akademien. Denne som klart framstegsvänlig gällande personlighet bekände sig 1933 förbehållslöst till Hitler! :Materiella omständigheter voro på intet sätt av betydelse för
Benns nya inställning – för övrigt indrogs hans skrifter några år
senare i Tredje riket och han förbjöds all publicistisk verksamhet.
I en mycket klok uppsats visar Eugen Gilrster-Steinhausen (»Gottfried Benn, ein Abeuteuer der geistigen Verzweiflung», Neue Rundschau, våren 1946, Bermann-Fischer, Stockholm) att Benn, som ansåg
hela den västerländska världsbilden, dess naturvetenskapligt-medicinska sida inbegripen, förstörd, i nationalsocialismen såg den sista
möjligheten för övervinnande av den europeiska nihilismen. Därför
kastade sig denne företrädare för överlägsen andlighet och hänsynslös sanningskärlek på grund av en tragisk optisk villa i armarna
på just den rörelse som mer än varje annan blev nihilismens bärare.
2.
I andra delen av »Bis zum bittern Ende» (Fretz u. Wasmuth, Zurich
1946, svensk upplaga Bonniers, Stockholm) skildrar Hans Bernd Gisevius sin motståndsgrupps ansträngningar under tiden från :Miinchenöverenskommelsen till den 20 juli 1944. :Man läser uppskakad att det
under Sudetkrisen 1938 existerade en verklig komplott under ledning
av den beslutsamme kommendanten för Berlins värnkrets, general
von Witzleben. Att besätta Berlin med tillförlitliga trupper, häkta
Hitler och insätta en provisorisk regering hade noggrant planerats.
Västmakternas eftergiftspolitik gjorde dessa ansträngningar om intet
och beredde vägen för det andra världskrigets katastrof. Sedan kupper som planerats till senhösten 1939 och våren 1940 hade atrandat
på de då tongivande generalerna von Brauchitsch’ och Halders obeslutsamhet eller avböjande hållning, kunde nästa försök företas först
när Tysklands oundvikliga nederlag insågs även av den dummaste,
men också varje utsikt till samförståndsfred hade försvunnit och
ingen annan möjlighet fanns än den fullständiga katastrofen. När
50
Det bittra slutet
den socialdemokratiske riksdagsledamoten Leber, som var invigd,
häktades, var det fara för att den vittförgrenade komplotten skulle
upptäckas av Gestapo. överste greve Klaus von Stauffenberg, som
till följd av sin ställning hade tillträde till Hitlers högkvarter, ansåg
sig böra handla. Attentatet misslyckades, men genom Stauffenbergs
misstag att Hitler var död kom organisationens mekanism i rörelse
och drog i sin tomgång med sig tusenden av sammansvurna i fördärvet. Gisevius ger en mycket bitter bild av händelserna på eftermiddagen den 20 juli, då han anser att officersgrupperna omkring
Stauffenberg, som inte voro vuxna sin uppgift, grepos av fullständig
hjälplöshet. Att Gisevius vid sin framställning har låtit leda sig av
vissa personliga ressentiment är icke osannolikt. Förmodligen ansågs han i kretsen omkring Stauffenberg på grund av sin verksamhet
som tysk vicekonsul i Ziirieh och sin intimitet med Berlins polispresident Helldorf (en gång rabiat nazist och senare en välbetald hjälp
åt förföljda judar) liksom med rikskriminaldirektör Nebe (en uppriktig hatare av Tredje riket, som emellertid tidigare hade spelat kriminalpolisens apparat i händerna på Gestapo och därigenom belastat
sig med en tung skuld) som icke alldeles tillförlitlig. Som alla ifrågavarande författare fördömer Gisevius det tyska generalitet, som trots
illusionsfri kännedom om det verkliga läget av obeslutsamhet eller
feghet inte vågade handla och vars medlemmar ofta voro korrumperade på grund av befordringsmöjligheter eller Hitlers stora gåvor.
De berömvärda undantagen- t. ex. generalöverste von Beck, general
von Witzleben, generalmajor Oster, generalmajor von Tresckow och
amiral Ganaris (som gav de sammansvurna skydd i det av honom
ledda kontraspionaget) – kunna icke rädda det tyska generalitetets
ära. Av de deltagande civila spelade Leipzigs förre överborgmästare
Goerdeler – den designerade regeringschefen – den största rollen.
Utan tvivel en modig och ärlig personlighet och en outtröttlig agitator under de farligaste omständigheter torde han, behäftad som han
var med alltför stor pratsamhet och alltför översvallande optimism,
inte ha ägt den statsmannaintuition som var oumbärlig för hans
uppgift. Som något avgjort negativt i Gisevius’ vad man än må säga
uppslagsrika bok måste hans strävan anses att framställa Hjalmar
Schacht som en värdefull konspiratör. Schacht ställde sig först då
i motsatsställning mot regimen när han trodde sig kunna vinna mer
hos oppositionen, och han gjorde det för att om möjligt få en motvikt mot sin finansiella verksamhet i Tredje rikets tjänst.
Ulrich von Hassels, en gång tyskt sändebud i Rom, dagböcker
(»Vom andern Deutschland», Atlantis Verlag, Ziirich 1946) bekräfta i
det väsentliga Gisevius’ framställning. Hassels många uppslagsrika
utläggningar studeras bäst i samband med andra böcker, då Hassel
av lättbegripliga orsaker inte nedskrev allt som han kände till. Som
förlaget meddelar har rent personliga notiser och upprepningar i
dagböckerna icke medtagits vid tryckningen. Det blir den historiska
forskningens uppgift att jämföra den ursprungliga avfattningen med
det tryckta. Sedan Hassel som straff avskedats ur diplomatisk tjänst
arbetade han, med ekonomisk och litterär verksamhet som camou- 51
..
Ernst Alker
flage, aktivt mot Hitlersystemet och skulle bli kuppmännens kommande utrikesminister. Hans ställning inom oppositionen – han
torde ha tillhört den yttersta national-konservativa flygeln, som förmodligen icke ville acceptera en kapitulation utan villkor – är inte
alldeles klar, och över huvud taget förutsätter den fruktbara läsningen av de mycket viktiga anteckningarna ett redan stort vetande
om de tyska förhållandena. Han betecknar de flesta tyska generalerna som »hopplösa fältväblar». Och i munnen på en man i hans
ställning väger följande uttalande tungt: »Hitler hat den Deutschen
zum verabscheuten wilden Tier in der Welt gemacht». Om många
medsammansvurna hade Hassel ingen god mening, t. ex. om den något
gåtfulle Canaris. Det rätt tillförlitliga namnregistret underlättar i
någon mån orienteringen i dagboksanteckningarnas djungel. Då det
i registret inte finns någon hänvisning till den på sidan 299 stående
notisen om tyske ministern Thomsen, må denna återges här: »Minister Thomsen anmäler sig efter sin utnämning i huvudkvarteret hos
Hitler och på KarinhalL När han gick dit hade han ännu illusioner,
men kom fullständigt omvänd tillbaka. Hitler fann han i en för syns
skull buren oansvarig segertillförsikt (i mars 1943!), sysselsatt med
byggnadsplaner för beskickningar o. s. v., ett ovärdigt skådespel …»
Och ändå har »den fullständigt omvände» herr Thomsen, som knappast utan särskilda förtjänster om regimen »Schickelgruber» skulle ha
blivit minister i Stockholm, själslugnt beklätt sin högtavlönade post i
det säkra Neutralien ända till Tredje rikets slut och på intet vis vållat
avbräck i många av sina tjänstemäns ökända beteenden, dessa tjänstemän som han till stor del personligen medförde från sin tidigare
verksamhet i Washington!
Oppositionens bäst orienterade bok kommer från Rudolf Pechel, utgivaren av den liberala »Deutsche Rundschau», som jämte den katolska »Hochland», jesuittidskriften »Stimmen der Zeit» och den konservativa »Weisse Blätter» var en brännpunkt för den intellektuella
opposition som, i nödvändigt maskerad form, gjorde sina stämmor
hörda ända till förbudet år 1942. Det är betecknande att det var farligt inte bara att medarbeta i dessa tidskrifter utan även att endast
prenumerera på dem, då prenumerantlistorna övervakades av Gestapo.
Titeln på Peehels bok »Deutscher Widerstand» (E. Rentsch, Erlenbach-Ziirich 1947) är inte alldeles lyckligt vald, ty det fanns — bortsett från kyrkorna och kommunisterna samt tillfälliga isolerade revolter (t. ex. Miinchenprofessorn Hubers och syskonen Scholls) –
omkring fjorton motståndskretsar med mestadels blott lösa sammanhang sinsemellan, alltså ingen enhetlig organisation av franska maquis’ art. Pechel bevisar – ofta med siffror – att det i Tyskland
fanns en starkt tilltagande opposition mot Hitler, som bragte de
tyngsta blodsoffer. Åndå är det tydligt att den aktiva oppositionen
blott omfattade en försvinnande bråkdel av den tyska nationen. Av
särskilt intresse är behandlingen av händelserna den 20 juli 1944, som
polemiserar mot Gisevius’ framställning, särskilt i fråga om värderingen av Stauffenbergs personlighet. Enligt Pechel var kuppen, sedd
mot bakgrunden av de genom terrorn begränsade möjligheterna, var- 52
Det bittra slutet
ken i militärt eller politiskt avseende dilettantisk. Ett relativt stort
antal höga officerare i auktoritativ ställning hade åtagit sig ledande
funktioner i genomförandet av den statskupp som skulle följa attentatet och samarbetade med fackföreningarna, med Goerdeler och kretsen omkring preussiske finansministern Popitz. Det stora fel som
motståndsgrupperna gjorde – nämligen att underskatta betydelsen
av Hitlers fysiska oskadliggörande under de grundliga förberedelserna för den ändlöst fördröjda statskuppen – medges utan vidare.
Om också oppositionens ansträngningar och offer till slut voro förgäves – de ha inte förändrat det tyska ödet och inte heller givit
Tyskland någon Ehrenrettung – äro de dock de sista ljuspunkterna
i den obeskrivligt vanärande natt som låg över- så sade man en gång
– diktarnas och tänkarnas folk. Med Gisevius och Hassel stämmer
Pechel överens i den absoluta domen över generalitetet, som mer än
något annat skikt hade kunnat rädda Tyskland från förbannelsen att
bli världens mest depraverade kulturland. Det är en angelägenhet
av elementär rättvisa att hänvisa till de – i Pechels bok antecknade
-personligheterna, som individuellt representerade »det andra Tyskland». Alldeles riktigt avstår Pechel mycket bestämt från att inbegripa Hjalmar Schacht i denna krets. Anmärkningsvärda äro det
sorgliga men mycket nödvändiga kapitlet om utlandets medansvarighet, en redogörelse över Pechels egna öden i tredje riket – i processen
mot de sammansvurna blev han visserligen underligt nog frikänd på
grund av bristande bevis, men fördes till koncentrationslägret i Sachsenhausen med det uttryckliga dock inte utförda direktivet att han
inte levande skulle få lämna det – samt den (säkert mycket ofullständiga) förteckningen över offren, som innefattar många kända
och aktade namn.
En sammanfattning av de händelser som från 1918 ledde till det
tredje riket ger Fritz Harzendorfs lilla bok »So kam es. Der deutsche
Weg von Bismarck bis Hitler (Siidverlag, Konstanz 1946). Boken,
som i stor upplaga – 25,000 exemplar – utkommit i den franska
ockupationszonen, fyller sin orienterande uppgift genom sanningsviljan hos författaren, som förstår att inte såra den överkänsliga
tyska nationalkänslan. Anmärkningsvärd är i Harzendorfs framställning en passus som framhäver att i det optimismens rus, till
vilket nationalsocialismen drev det tyska folket, allför många privatförhoppningar sammanblandades med Tredje rikets framgång; våldsdåden, den uppenbara orätten och barbariets utbredning togo visserligen många tyskar avstånd från, men tendensen att profitera av rustningskonjunkturen, judeexproprieringen och krigsbytet var ofta starkare.
..
Ockupationen av Österrike upprattades på sin tid inte alls av alla
motståndare till Tredje riket som en orätt och ett överfall. Kurt von
Schuschnig,qs bok »Ein Requiem in Rot-Weiss-Rot» (Amstutz, Herdeg
& Co, Zurich 1946, svensk upplaga »Natt över Österrike», Nordisk
Rotogravyr, Stockholm 1947) avlivar många ännu existerande falska
53
•’
Ernst .Alker
föreställningar. Att Schuschniggs framställning uppvisar vissa märkvärdiga luckor, ja till och med direkt motsäger de av de allierade till
hans förfogande ställda och i hans verk utnyttjade dokumenten, förklaras av den hast med vilken den tjocka boken tydligen har sammanställts. Utom den utförliga och åskådliga redogörelsen för Schuschniggs sammankomst med Hitler i Berchtesgaden den 12 februari
1938 innehåller verket en inte alltid klar parallellism av – genom
Gestapo censurerade – anteckningar till en försvarsskrift med anledning av den planerade men inte genomförda processen och en
hemlig dagbok. Vad nazisterna egentligen förehade med Schuschnigg,
vilka ändamål hans fångnamn »Dr. Auster» tjänade förblir obegripligt, likaså meningen med fångenskapen, i vilken olidliga trakasserier
och förödmjukanden omväxlade med jämförelsevis human behandling. Hänsynstagandet till Mussolini förklarar mycket, men inte allt.
I varje fall har inte Schuschnigg köpt sin i många avseenden privilegierade ställning som politisk fånge genom några som helst eftergifter. Av den österrikiske förbundskanslerns memoarer framgår
fullt tydligt vari hans modiga, förnäma, omdömesgilla, flärdfria
väsens egentliga brist bestod: han var allt annat än en människokännare; han upptäckte inte förrädarna i sin närmaste omgivning
och försvarar dem till och med i sin bok. Och Schuschnigg förstod
inte att Hitler, som bröt varje löfte innan bläcket i hans underskrift
ännu hade torkat, inte höll sig till några spelregler i politiken. Hade
Schuschnigg i Berchtesgaden begagnat sig av liknande metoder som
dem vilka Hitler fann för gott att använda, hade förbundskanslern hotat med ett (inte existerande) löfte om hjälp från stormakterna
och i närvaro av de som hot ditkommenderade generalerna brutalt
kallat Tredje rikets ledare för löftesbrytare, vem vet om inte detta
hasardspel åtminstone skulle ha uppskjutit Österrikes ockupation!
Med risk för att Schuschnigg ögonblickligen hade häktats (i alla fall
ett uppenbart folkrättsbrott, som nazisterna vid den tiden knappast
kunde kosta på sig) eller att Hitler fallit i gråtkramp och att några
draperier och mattor blivit objekten för Hitlers förvirrade raseri. Om
man invänder att det efteråt är lätt att göra ett sådant förslag, bör
man minnas att Schuschnigg senare ändå i förtvivlan måste sätta allt
på ett kort med den brådstörtade (och statsrättsligt betraktat inte alldeles legala) omröstningen om Österrikes oavhängighet.
Säkert är att sättet att genomföra Anschluss inom kort blev en
bitter besvikelse även för de mest begeistrade österrikiska nazisterna.
I synnerhet när Seiss-Inquart, som fastän förrädare dock ville skydda
de österrikiska intressena, avsattes och efterträddes av gauleitern
och alkoholisten Biirckel, som snart gjorde sig allmänt hatad. (»Bierleiter Gauckel», sade snart den notoriskt spefulle wienaren alla gestapomän till trots.) Om det sätt, varpå Tredje riket behandlade det
österrikiska »broderlandet», ger första delen av den officiella publikationen »Rot-Weiss-Rot-Buch» (österreichische Staatsdruckerei, Wien
1946) dokumentariskt besked. Den ger också – trots att de flyende
nazisterna förstörde många viktiga handlingar – upplysning om den
österrikiska befolkningens motståndsvilja: passivt motstånd, visk- 54
Det bittra slutet
ningspropaganda, upplösning av krigsmakten och under de sista må-
naderna öppen och blodig kamp. Antalet av på grund av statsfientlighet avrättade och fängslade österrikare talar ett lika tydligt språk
som Gestapos påträffade hemliga rapporter om läget. Å ven Österrike
har efter det inte alltför stora måttet av sina krafter och möjligheter
bidragit till befrielsen, inte mindre än Italien under gynnsammare
omständigheter vid avfallet från stålaxeln.
Att Adolf Hitler- om också senare statslös- har varit österrikisk
medborgare (visserligen under kejserliga och kungliga monarkin)
blir för alla tider den dunklaste punkten i österrikiska historien. Men
Wienervitsen att Hitler var hämnden på Preussen för 1866 har en
spöklik riktighet. Preussen har faktiskt förintats genom en förpreussad österrikare! Josef Greiners bok »Das Ende des HitlerMythos» (Amalthea-Verlag, Wien-Ziirich 1946) har dokumentarisk
betydelse genom redogörelsen för Hitlers existens i Wiens natthärbärgen under åren 1907 till 1911. Den unge mälaren, senare industriidkaren, Greiner har under denna tid flera gånger bokstavligen räddat Adolf Schickelgruber från att dö av hunger och förgäves bemödat sig att skaffa den vanvårdade, patologiske, arbetsskygge, obildade grovarbetaren existensmöjligheter. Greiners som det tycks fullständigt exakta uppgifter utgöra en fyndgruva för alla psykiatriker.
Därvid är det av vikt att inte bortse frän de fä positiva dragen i
Hitlers karaktär, som till övervägande del bestod av en blandning
av dumhet och slughet, hjälplöshet och förmätenhet, blyghet och
fräckhet, svindleri och inställsamhet, lättja och besatthet av fantastiska planer, prydhet och sexualpatologi. Betydelse har Greiners redogörelse vidare genom att han äterger sina upplevelser med Hitler
efter Österrikes ockupation. De voro sådana att Greiner, fastän ursprungligen sympatisör till nationalsocialismen, slutligen genom
Ulrich von Hassels förmedling anslöt sig till motständsgruppen omkring Witzleben. Heidens bekanta framställning, alltför vag och inte
fri från misstag, av Hitlers ungdom har nu fått en mycket nödvändig komplettering. Greiner bekräftar – visserligen utan att ange
någon källa – ryktet att Hitler senare i Miinchen av svartsjuka
egenhändigt mördade sin niece Gelly Raubal.
•
Litteraturen om koncentrationslägren är stor. Strax efter Tredje
rikets utbrott utkommo flera skildringar av fångar som rymt, böcker
vilkas sanningsenlighet ofta betvivlades och vilka mestadels hade en
mycket subjektiv prägel. Den fulla sanningen blev bekant först efter
krigsslutet. !Iur det verkligen var skildrar Benedikt Kautzky systematiskt i »Teufel und Verdammte» (Biichergilde Gutenberg, Zurich
1947) på grundval av personlig erfarenhet, som sträcker sig över sju
år i lägren i Dachau, Buchenwald och Auschwitz. Arbetet är så sakligt och så objektivt hållet att man nästan skulle kunna kalla det en
lärobok i koncentrationslägerkunskap, vilket dock inte utesluter att
bredvid den till och med radikala amerikanska romaner synas bleka.
I motsats till den stränge marxisten Kautzkys sociologiska syste- 55
~~
1
Ernst Alker
rnatik ger den katolske prästen Joseph Joos’ anteckningar »Leben
auf Widerruf» (Otto Walter, Olten 1946) inte det allmänna utan det
särpräglade, inte färgfläcken utan nyansen, inte saken utan individen. Som själasörjare ser Joos i psykologiskt avseende skarpare än
Kautzky. Den förre framställer typexempel, den senare skildrar
öden. Båda komma till insikten att fångarna inte alls voro någon
homogen massa och att i dem återspeglade sig alla uppenbarelseformer av det mänskliga och omänskliga, vilket också gällde om ssfolket, bara att odjuren där procentuellt – till följd av det medvetet
negativa urvalet – voro mycket vanligare än bland fångarna.
Frågan om genomsnittstysken visste någonting bestämt om ohyggligheterna i koncentrationslägren har diskuterats vid behandlingen
av skuldfrågan. Professorn vid universitetet i Freiburg i. Br. Constantin von Dietze säger i sin även för övrigt mycket uppslagsrika
lilla skrift »Der Zerfall der Wahrheit im Dritten Reich» (NovalisVerlag, Freiburg i. Br. 1946): »Att det fanns koncentrationsläger, det
kände visserligen var och en till, och att det hände hemska saker där,
det skulle människorna i Tredje riket till och med ana, för att just
därigenom bli rädda och fogliga. Men den exakta sanningen om det
som tilldrog sig i lägren kände endast få och de kunde inte vidarebefordra den. Det var inte bara den därmed förbundna faran som
stod i vägen; ännu förfärligare var kanske att så många människor
över huvud taget inte mer ville höra sanningen, inte kunde fördra
den.»
Hela det stortyska riket blev så småningom ett enda koncentrationsläger, inte minst i andligt avseende. Om de tyska skriftställarnas läge som inte i allt fogade sig efter NSDAP ger den i London
levande schweiziske journalisten W. W. Schiltz i stora drag upplysning i sitt lilla arbete »Pens under the Swastika» (S. C. M. Press Ltd,
London WC l, 1946). Hur värdefull den lilla boken än är för den första
orienteringen, så voro dock möjligheterna för den oppositionella litteraturen i Hitlerriket många gånger större än Schiitz förmodar; han
tar t. ex. för litet hänsyn till den mest utbredda formen av maskerad
kritik, den berättande skönlitteraturen (historiska romaner), som
egendomligt nog inte var underkastad censur och därför hade förhållandevis stor rörelsefrihet.
3.
Bortsett från näringsomsorgerna, bostadsrekvireringarna genom de
allierade, »displaced persons» och flyktingarna från östzonen har
skuldfrågan framkallat den största sinnesrörelsen i den efterhitlerska
tyska allmänna meningen. Det lidelsefulla tillbakavisandet av kollektivskulden betog Nii.rnbergprocessen den avsedda uppfostrande
effekten. Temats ofta mer än dilettantiska behandling i pressen har
åstadkommit mycken skada. Den berömde Heidelbergfilosofen Karl
Jaspers undersöker problemet systematiskt i sin bok »Die Schuldfrage» (Artemis-Verlag, Zii.rich 1946, svensk upplaga Natur och Kultur, Stockholm), men inte alls för att frita det tyska folket. Han fast- 56
Ilet bittra .rblfet
ställer att den kriminella skulden bara gäller relativt få tyskar (procentuellt räknat, men i verkligheten är ett antal på några hundratusen skrämmande stort), den politiska skulden alla utan undantag;
likaså är den politiska skulden (med mycket större differentiering)
allmän, dock är den blott underkastad det egna samvetets instans;
men den metafysiska skulden, vars frivilliga påtagande är förutsättningen för den tyska och europeiska själens rening, belastar alla
människor, alltså även de icke tyska. Jaspers varnar sina landsmän
för det för dem typiska undflyendet när de framhålla västmakternas
otvivelaktiga moraliska medskyldighet under Hitlersystemets första
år, liksom för att fly in i arvsyndens metafysiska begrepp. Om
Jaspers djupsinniga och klara utläggningar komma att göra någon
verkan i Tyskland är tämligen tvivelaktigt. Ty de flesta medborgarna i f. d. Tredje riket stå på den ståndpunkten att man redan
gjort bot för den metafysiska och moraliska skulden genom lidandena
i och under kriget, att den politiska skulden redan delvis är sonad
– och att den kvarblivande restskulden på grund av de allmänna
förhållanden icke kan indrivas. Härtill kommer den lika naiva som
utbredda argumenteringen att det trots allt var bättre i Tyskland
under Hitler (varvid det faktum utelämnas att detta var på andra
folks bekostnad), vilket utesluter varje verkligt uppklarande av
skuldkomplexet och som följd har en obotfärdighet, som inte lovar
gott för framtiden.
Efter varje katastrof följer en undersökning av dess orsaker. Det
är förståeligt att några böcker vilja tyda bakgrunden till händelserna
historiefilosofiskt. De bidra utan tvivel till klarläggandet, men om
råden som meddelas i dem ha värde för gestaltningen av en bättre
framtid är en annan fråga. Inte därför att råden i och för sig voro
förfelade, utan därför att de uttänktes vid en tidpunkt då Tysklands
(och Europas) sönderbrytande i en viistlig och en östlig hälft endast
tycktes vara en fara och ännu inte hade blivit ett faktum.
Kultursociologen Alfred Weber i Heidelberg ville i den under de
sista krigsåren skrivna boken »Abschied von der bisherigen Geschichte» (A. Francke, Bern 1946) behandla »Övervinnandet av nihilismen» (försett med ett frågetecken). Uppgörelsen med den hittillsvarande historien består dels i att ge upp den europeiska jämnviktens
princip till förmån för en »världsjämvikt», dels i att steg för steg nedbryta de enskilda staternas avundsjukt vaktade oinskränkta suverä-
nitet, som alltid måste föra till nya krig. Förutsättningen för aH
övervinna nihilismen är att diagnosen ställes på dess orsaker, som
sträcka sig trehundra år tillbaka. Enligt W eber har endast Nietzsche
i slutet av artonhundratalet – utan att bli förstådd – klart insett
den påbörjade nihilistiska relativiseringen av alla värden. Först när
människorna åter varmt erfara de objektivt förhandenvarande immanent transcendentala värdena (enklare uttryckt: de religiösa värdena) har det första steget tagits till övervinnande av nihilismen.
Även Wilhelm Röpke undersöker orsakerna till den tyska sjuk·
domen i sin bok »Die deutsche Frage» (andra utökade upplagan E.
Rentsch, Erlenbach-Ziirich 1945). Röpke är bördig från Hannover och
57
..
Ernst .Alker
är sedan omkring tio år tillbaka professor vid universitetet i Geneve.
Föreningen av en infödd tysks erfarenhet med en utlännings perspektiv möjliggör för honom en hög grad av fördomsfrihet gentemot det
osympatiska eller sympatiska hos den av en smittosam sjukdom lidande patienten. Som alltid hos Röpke är allt klokt och sansat –
och riktigt, men till slut ändå någonting passerat, då förutsättningarna som han utgår ifrån inte mera finnas.
Fastän pseudonymen Constantin Silens inte bedömer Preussens roll
i den tyska historien lika negativt som Röpke, måste ändå denne
mot Ludwig Gerlach och Konstantin Frantz orienterade nordtyske
konservative fördöma Bismareks ensidiga makttänkande och även
som Röpke rekommendera en från preussisk ledning befriad tysk
konfederation. Denna inställning har desto större betydelse som författaren till »lrrweg und Umkehr» (Birkhäuser, Basel1946) i och för
sig inte är obenägen att rehabilitera Preussen, vilket t. ex. den alltför
välvilliga behandlingen av Fredrik den store visar. Silens’ intressanta bok har föga beaktats, emedan den säger många oangenäma
sanningar, som t. ex. att nationalsocialismen inte kom till makten
med hjälp av onda kapitalister, utan att massorna buro Hitler i höjden. Det verkar mycket nedstämmande att de i »lrrweg und Umkehr»
gjorda, mycket förnuftiga förslagen till småningom inträdande ordning i det tyska kaos – precis som fallet var med Röpkes kloka program- slutligen ha blivit inaktuella, därför att deras förutsättningar
ha bortfallit.
Den bayerske konservative Eugen Gurster betonar i sin undersökning »Volk im Dunkel» (Vita Nova Verlag, Luzern 1946) att den felaktiga strukturen i Bismareks konception har förorsakat två världskrig, har haft skulden till femtio miljoner människors våldsamma död
samt till att en stor del av den europeiska stadskulturen förintats.
Mycket klara och djupa äro Giirsters historiefilosofiska tolkningar
av katastrofen. Medeltidens oerhörda i det religiösa bundna energier
ha i nya tiden genomgått en med atomsprängningen jämförbar process, som efter bortfallet av artonhundratalets optimistiska framstegsillusion yttrade sig i ett politikens absoluta primat. Men tyvärr
hade den genom Hitler slutligen förenade världen bara en gemensam
motståndare, men ingen gemensam moral. Även Giirster ser i ett
frivilligt beslut om en annan politisk existens (federation av autonoma småstater) den sista möjligheten för Tyskland. Men han vet
att varje försök till en tysk nyorientering måste bli provisorisk så
länge det är ovisst om den kristna eller den marxistiska världsbilden
skall bli härskande i Europa.
Hans Zbindens lilla bok »Dm Deutschlands Zukunft» (Artemis-Verlag, Ziirich 1947) fastslår, trots att de västallierades goda vilja fullständigt erkännes, att den hittillsvarande ockupationspolitiken, som
har saknat enhetlig uppfostringsplan, har strandat. Europas mitt
har blivit ett bulnande, Västerlandet förgiftande sår. Det är betecknande att Zbinden inte kan ange någon väg till läkning, utan måste
nöja sig med det desperata hoppet »att i en tid av största kris ett
sjukt organ ibland kan se betänkligare och hopplösare ut än vad
58
Det bittra slutet
som motsvaras av de i detta slumrande försvars- och förnyelsekrafterna».
Detta torde – bredvid tron att kristendomen har kraft till övervinnande av kaos- också vara Hermann Rauschnings grundläggande
uppfattning i den voluminösa boken »Yrselns tid» (Natur och Kultur,
Stockholm 1946). Vår tids upplösningssymtom och kultursammanbrott antecknas, systematiseras och tolkas med all önskvärd grundlighet, men blott ringa hopp för framtiden ges: den romerska fredens
guldålder föregicks av fruktansvärda årtionden av skenbart meningslös kamp, som Horatius, tillbakablickande, kallade »yrselns tidsålder».
Kanske kommer inget tredje världskrig, utan krisens höjdpunkt skulle
vara passerad. Men bara om västerlandets försvarare äro expansiva.
Enbart på defensiven inställda nationer och kulturer måste gå under
– så som fallet en gång var med Imperium Romanum. Det är milt
sagt en hopplös, men kanske uppriktig prognos.
•
Sigfrid Undset har i sin under andra världskriget skrivna bok
»Return to the future» framfört den åsikten att den tyska nationen
skulle vara psykopatiskt anlagd och därför benägen för kollektiva
andliga sjukdomar. Denna uppfattning företrädes nu också från
psykiatriskt håll. Norrmannen lngjald Nissen återför i sin bok
»Psykopatenes diktatur» (Aschehoug, Oslo 1946, svensk upplaga Natur och Kultur 1946) nationalsocialismens fenomen på återuppståendet
av manförbunden hos det tyska folket, som i detta avseende förblivit primitivt. Denna teori är kanske för djärv för att vara alldeles
riktig, men det torde faktiskt finnas ett sammanhang mellan de primitivas manförbund och det tyska stambordet – och dess sista konsekvens: SA och SS.
Den först i en tidskrift publicerade uppsatsen »Nach der Katastrophe» av den berömde individualpsykologen i Ziirich C. G. Jung
(i bokform i »Aufsätzen zur Zeitgeschichte», Raseher Verlag, Zurich
1946) betraktar skuldproblemet icke som en juridisk-moralisk konstruktion, utan som ett psykologiskt kollektiv- och kontaktfenomen.
Jung anser att man för att försöka bota måste göra det tyska folket
medvetet om dess sjukliga själstillstånd (som är en stegring av den
allmänna europeiska hysterin, vilken till slut går tillbaka på naturens
avsjälande, den gamla demontrons omsättning i modern dynamik
och tänkandets sekularisering). Med den så kallade andliga förnyelsen allena göres det icke.
4.
Hur ser det egentligen ut i Tyskland efter det bittra sluteU Det
är märkvärdigt att det visserligen finns en mängd reportage av utländska journalister men ingen tysk bok – åtminstone som det går
att få tag i utanför Tyskland – som sakligt och förutsättningslöst,
utan försvars- eller angreppsändamål ur författarens personliga vardagsupplevelse skildrar den individuella existensen i Tredje rikets
59
..
·, ..~ -~–
Ernst Alker
ruiner. En enda skildring skulle visserligen inte ge någon fullständig
bild, då förhållandena i de skilda ockupationszonerna samt på landet
och i städerna äro alltför olika för att ett enda genomsnitt skulle
kunna vara representativt.
Det föreligger några värdefulla reportage av sven;;kt utsprung, till
vilka här kort skall hänvisas.
Den tidigaste hithörande boken »Människor därute. Ögonblicksbilder från Europa 1945/46» (Kooperativa Förbundets Bokförlag, Stockholm 1946) av Elly Jannes har en viss dokumentarisk betydelse på
grund av sin tillkomsttid. Den skildrar situationen på kontinenten
omedelbart efter stridshandlingarnas upphörande. De raska skisserna
fixera framför allt optiska intryck (inte minst genom ett rikhaltigt
bildmaterial) och stämningar, men tränger inte på djupet.
Den omfångsrika ungefär samtidigt nedskrivna reserapporten av
den sedan många år i Sverige bosatte polacken Tadeusz Norwid
»Europa skvallrar» (Fredborgs förlag, Stockholm 1946) ger även ett
genomsnitt, men i form av intensiva intervjuer och långa analyser.
Inte den sociala ytan utan kontinentens undervärld intresserar författaren, som i motsats till Elly Jannes är mycket skeptisk och så
uppriktig att hans bok inte skulle ha kunnat få komma ut i de allierade länderna.
Den mest inträngande framställningen har hittills Stig Dagerman
givit i »Tysk höst» (Norstcdt, Stockholm 1947), kanske därför att frå-
gan om de enskilda äro kollektivt skyldiga eller icke skyldiga till
det rådande tillståndet i Tyskland knappast berörs. Dagerman anser
att allt lidande är lika svårt att bära, med eller utan ansvar. Man
kan kalla detta likgiltighet i etiskt hänseende eller ett maximum av
objektivitet, säkert är att man här kommer den typiskt tyska inställningen nära. De airleologiska ögonblicksbilderna äro fördjupade reportage och många av dem etsar sig fast i minnet. T. ex. uppvaknandet en morgon i en bostadskällare i Ruhrdistriktet, där vattnet
når ända upp till fotknölarna, ankomsten av från Bayern till Diisseldorf utvisade nordvästtyskar, som måste göra resan i godsvagnar
som blivit oanvändbara för varutransport, och denazifieringsdomstolarnas tragikomedi.
Inte heller den på anträffade dokument och vittnesutsagor vilande
framställningen »Hitlers sista dagar» (Bonniers, Stockholm 1947) av
H. R. Trevor-Roper kan bevisa Bormanus död. Trevor-Roper kommer
i sin bok – vars långtrådighet och tålmodiga ingående även på de
obetydligaste enskildheter ändå inte upphäver stoffets ovanliga spännkraft – till den uppfattningen att Hitler är död. Trots alla författarens ansträngningar synes det blott troligt att denna åsikt är riktig; argumenteringen verkar inte alldeles övertygande. Det juridiskt
fullständigt exakta beviset fattas för att det i rikskansliets trädgård
förbrända liket verkligen var Hitlers. I detta sammanhang må en
hänvisning göras till en mycket märkvärdig om också inte särskilt
väl dokumenterad uppgift i Josef Greiners redan omnämnda bok
60
Det bittra slutet
»Das Ende des Hitler-Mythos» (sid. 338-342): den 30 april 1945, mellan
kl. 16.15 och 16.25 – alltså vid en tidpunkt då rikskansliet inte hade
någon förbindelse med Tempelhofs flygplats – säga sig den tyske
»Bordschiitze» B. och hans »Bordfunker» (närmare angivande av namnen fattas och även uppgift om Greiners källa) att Hitler befann sig
i ett nytt »Messerschmidt-Turbinen»-jaktplan typ 332 (med extratank
för en reaktionsradie av 4,000 km). Detta påstående förtjänar beaktande, då Greiner i de kontrollerbara partierna av sin bok visar sig
som en samvetsgrann referent och varken tycks vara en lättrogen
eller fantasifull människa. Hur det nu må förhålla sig med Hitlers
död- undersökningarna torde för övrigt i början ha bedrivits mycket osystematiskt, varför tidningsmeddelanden blevo så motsägelsefulla -, Trevor-Roper företer skakande dokument om den obeskrivliga atmosfären och förvirringen i fiihrerbunkern under rikskansliet,
där det ofta gick mycket melodramatiskt men alls inte hjältemodigt
till. Av största intresse äro de detaljerade karaktärsteckningarna av
de agerande personerna. Den engelske författaren påvisar att Hitler
genom överansträngning, ständiga besvikelser och missbruk av narkotika (som en av hans livläkare påtrugade honom) var ett knappast
mer tillräkneligt vrak, som dock frossade i befallningar om avrättningar och alltjämt behärskade sitt hov med magisk viljekraft. Högst
egendomlig är bilden av Himmler: en intellektuellt föga begåvad,
ofta naiv och inte alls energisk fanatiker, för vilken övermåttet av
hans förbrytelser, som han begått på grund av ett sällsamt trosbegrepp, aldrig blev medvetet och som ännu i sammanbrottets sista
timmar kände sig som den förhandlingsduglige företrädaren för ett
reorganiserat SS-Tyskland, som skulle överta det Tredje rikets arv …
Att denne trogne Henrik under inflytande av den översluge men inte
alls kloke SS-generalen Schellenberg uppförde sig på sådant sätt att
Hitler till slut betraktade honom som förrädare, passar väl till denna
obeskrivliga tragikomedi om Adolf Schickelgrubers sista dagar, liksom dennes melodramatiska bröllop med Eva Braun, vars egendomliga ställning och enkla psykologi dock lämna de vanskligaste problem.
Trevor-Ropers uppfattning av Himmlers personlighet bekräftas
och fullständigas av Felix Kerstens »Samtal med Himmler. Minnen
från Tredje Riket 1939-1945» (Ljus, Stockholm 1947). Himmler som
hemsöktes av svåra nervösa magkrämpor hade särskilt förtroende
till massören och »medicinalrådet» Felix Kersten – en balt med finskt
medborgarskap, som i Berlin, Haag och Rom liksom senare i Stockholm med stor framgång bedrev sin av prominenta personligheter
frekventerade praktik -, emedan endast denne förmådde ge honom
lindring. Honom meddelade Himmler allehanda viktiga förhållanden
och lät av honom beveka sig till benådningar, som inte stodo i överensstämmelse med den obarmhärtighet som polisens och SS:s fruktade chef annars alltid visade. Må så vara att Kersten i sin bok –
tydligen en försvarsskrift för hans egen sak – överdriver sina prestationer, men han har – många dokument och bevis framläggas i
facsimile- säkert räddat livet för många tusen människor, förhind- 61
·, _….; ……
Ernst Alker
rat holländarnas tvångsförflyttning, åstadkommit att nederländska
konstskatterna räddades, att ett stort antal judar frigavs från koncentrationslägren och att de i \Varszawa bosatta svenskarna befriades, för att blott nämna några exempel. Från historisk synpunkt är
bilden som Kersten tecknar av Himmler bokens egentliga utbyte. En
ängslig, i grund och botten osäker människa som minutiöst utförde
Hitlers befallningar och vid alla sina obeskrivliga grymheter kände
sig skyddad genom att han utförde order. Himmler, vilkens hjältar
betecknande nog voro Henrik Fågelfängaren, Djingis Kan och Hitler,
visade sig- vilket också bekräftas från annat håll- i det personliga
umgänget ofta betydligt mera sympatisk än andra nazistorheter; typisk för honom var blandningen av extrem brutalitet och tårdrypande
sentimentalitet, småborgerligt pedanteri och fantastisk, biologiskt
orienterad rasideologi. Han som nästan alltid uppfyllde sina personligt givna löften, drömde bland annat om ett tyskt (rent tysksprå-
kigt) världsrike, om utrotandet av alla judar, om ett radikalt avelsideal (efter kriget skulle bigami vara tillåtet för SS-folket, ja till
och med fordras av dem, liksom obligatoriskt havandeskap av alla
kvinnor över trettiofem år) och om att påven skulle hängas. Km·sten
fick inblick i en hemlig akt från år 1942 över Hitlers hälsotillstånd,
enligt vilken fiihrern utom att vänstra benet släpade led av huvudvärk, svindel, sömnlöshet, darrning i vänstra armen, angripen strupe,
impotens, hotande blindhet till följd av en gammal inte utläkt syfilis,
vilken kanske började övergå i paralysie generale… Hur mycket
än Kerstens bok i sin helhet måste värderas med försiktighet, förmedlar den dock en sådan mängd intressanta saker (och indiskretioner) inte bara ur Himmlers och Hitlers utan också andra Tredje
rikets heroers privatliv att den inte torde vara betydelselös.
Det står i överensstämmelse med Himmlers genomskinliga karaktär att hans död inte lämnar efter sig någon gåta, något som man
säkert inte kan säga i fråga om Bormanu och kanske till och med
Hitler. (Bormanns eventuella fortlevande torde ha större betydelse
för nationalsocialismens övervintring än Adolf Schickelgrubers).
Betydelsefullare än dessa under alla omständigheter värdelösa undergångar eller räddningar är det förhållandet, att nationalsocialismens
metoder på något sätt tyckas ha fått fotfäste överallt. Inte så mycket
varulvarna, utan den varulv, som finns i en (ofta omedveten) nationalsocialistisk mentalitet även hos de mest beprövade motståndarna till
Tredje riket, är den egentliga, den oerhörda faran, det hotande spöket
av en ännu bittrare undergång än den som Tyskland har upplevt.
62
TYSKA OCH ANDRA BÖCKER OM TYSKLAND
Av professor ERNST ALKER, Fribourg, Schu·eiz 1
l.
OM MAN vill kan man betrakta vad som hänt i Tyskland sedan 1939
som ett slags tragikomedi, en pjäs som visserligen fick komma till en
effektfull – bitter – fjärde akt men inte till sitt (kanske ännu bittrare) slut. Kännedom om denna tragikomedis geografiska och andliga
kulisser är lika nödvändig för att förstå händelseförloppen som att
få de viktigare birollernas innehavare presenterade. En översikt över
tilldragelsernas världsomfattande bakgrunder ger den schweiziske reportern Walter Bosshards rikt illustrerade »Erlebte Weltgeschichte»
(Fretz u. Wasmuth, Zurich 1947). Som Neue Zurcher Zeitungs korrespondent företog han under åren 1939-1945 omfattande resor huvudsakligen i österlandAt men också i Centralafrika och Förenta staterna. Bossbards alltid sakliga och nyktra utläggningar – de ha
ingenting av amerikanska och amerikaniserade reporters sensationstörst – tyckas ofta knappast ens beröra temat Tyskland, som dock
immanent alltid förblir huvudsaken, emedan strävandet efter världsherravälde, som bedrevs med otillräckliga men de hänsynslösaste och
oklokaste medel, förenade nästan hela världen – övergående – för
att besegra Leviatan Det tredje riket. Om en år 1939 företagen politisk resa, »Europas letzte Tage» (Amstutz, Herdeg & Co, Zurich 1946)
berättar Grigore Gafencu, f. d. rumänsk utrikesminister. Gafencu, vilken som utrikesminister – han hade varit journalist – misstrodde de
traditionella diplomatiska metoderna, ville personligen orientera sig
beträffande Rumäniens möjligheter att närma sig de demokratiska
makterna, vilket han eftersträvat, och besökte de viktigaste kontinentala huvudstäderna samt London. Hans omdöme om kungen av Bulgarien, prins Paul av Jugoslavien och överste Beck äro lika litet
smickrande som utlåtandet om hans chef Carol, »som aldrig kom att
härska, emedan han outtröttligen ville regera …». Märkvärdigt var
mötet med Hitler, som för övrigt uppförde sig tämligen städat, men
ändå till slut höll sin oundvikliga monolog: meningslöst vore detta
hotande världskrig, »till slut skola alla, segrare och besegrade ligga
under samma spillror …». Skulden till denna katastrof hade, försäk- 1 Författaren, som 1946 blev professor vid universitetet i Fribourg, var tidigare
under många år lektor vid Handelshögskolan i Stockholm.
48
:.,-.•..
Det bittra slutet
rade den fredsälskande flihrern, naturligtvis England. Den illusionslöse Gafencu fick emellertid i Storbritannien det intrycket att där
fanns inre kraftreserver, som hade större betydelse än landets dåvarande militära svaghet.
Greve Galeazzo Cianos »Tagebiicher» (A. Scherz, Bern 1946) ge en
aspekt på Tyskland mellan 1939 och 1943 genom italienska glasögon
och äro ett slags blick utifrån på nationalsocialismens skådeplats
och dess italienska birollsinnehavare. Bokens källvärde är lika stort
för historien som det har varit för åklagaren i Ntirnbergprocessen.
Ciano har i sina dagboksanteckningar tämligen hållit sig till sanningen, emedan de voroavsedda för hans eget behov. Italien i Hitlers
släptåg måste foga sig efter flihrerns vilja, och Mussolini måste vid
alla de »hjärtliga och förtroendefulla» samtalen höra på Hitlers
långa monologer och motta hans befallningar. Om alla stora avgöranden fick Mussolini kännedom först efteråt. Vilket han vid tillfälle tog revansch för genom självständigt handlande, t. ex. överfallet
på Grekland. Av största intresse är den bild som Ciano tecknar av
sin ärade svärfader, vilken han dock, kanske mot sin vilja, framställer
som ett slags Pajazzo, mellan vars utrikespolitiska viljande och kunnande det var en fruktansvärd klyfta. Den som menar att Ducen
skulle ha varit så att säga ett bättre slags diktator är efter läsningen
grundligt kurerad. Cianos dagböcker ge för övrigt många gåtor att
lösa. Sumner Welles, utgivaren, tror sig våga borga för deras äkthet.
Men möjligheten finns alltid, att Ciano efteråt stack in korrektur för
att lämna bevis om hur klarsynt och överlägsen han alltid hade varit
-i motsats till svärfadern. Inför honom torde han ha fått spela hovnarrens roll: han ägde en viss åsiktsfrihet, men hans uppfattningar
utövade aldrig något inflytande. Ciano framställer sig själv som
avgjord fredsvän och tyskfiende (utan att någonsin dra konsekvenserna av sin inställning), men godkände utan vidare angreppet på
det av Tyskland besegrade Frankrike och kastade högst personligen
vid överfallet på Grekland ned flygbomber över Saloniki. Med etsande
kritik hånar han den italienska armens oförmåga, fascisternas korruption och det tyska barbariet, men stannar fullkomligt lugnt på
sin post ända tills Mussolini avsätter honom. Han har ett intryck
att den avgjort känslofulle sonen och familjefadern Ciano var en
komediant, som av lust till prakten, rikedomen, maktens sken och
fördärvet spelade en amoralisk renässansmänniskas roll och ändå,
efteråt, ville distansera sig från det övriga sällskapet.
Ett påpekande att den tyska expressionismen, i synnerhet dess lyrik,
var en föraning av den nihilistiska andliga hållning ur vilken nationalsocialismen framgick, är holländaren M. F. E van Bruggens undersökning »lm Schatten des Nihilismus. Die Expressionistische Lyrik
im Rahmen und als Ausdruck der geistigen Struktur Deutschlands»
(H. J. Paris, Amsterdam 1946). Den mycket läsvärda boken visar att
nationalsocialismen inte kan ha varit ett plötsligt vansinnesanfall
hos det tyska folket och inte heller bara följden av ett en enda gång
49
•’
l
Ernst Alker
inträffande socialt-ekonomiskt-politiskt läge, utan att 1933 en sjukdom
bröt ut, vars orsaker gå långt tillbaka – mycket längre än till åren
1918-1923 – och vilken med största tydlighet manifesterade sig i litteraturen. Säkert var expressionismen inte alls (som Bruggen överdrivet påstår) bara ett extatiskt instämmande i nihilismen. I själva
verket visade den sig vara en misslyckad avreagering av nihilismen.
Det är betecknande att inte så få författare av van Bruggen anses
som företrädare för nihilismen, vilka – såsom t. ex. Franz Werfel,
Johannes R. Becher, :Max Herrmann-Neisse – senare voro avgjorda
motståndare till Tredje riket. Van Bruggen förbiser i varje fall att
expressionismen inte var något uteslutande tyskt fenomen och att
hela den västerländska världens undergångslängtan speglar sig i den.
Hur starka sammanhangen mellan expressionismen och nihilismens
revolution äro visar fallet Gottfried Benn. Benn var betydande både
som läkare och radikal lyriker och utan tvivel en kompromissfri,
ärlig natur. Han blev 1932 till den tyska intellektuella vänsterns
glädje invald i Preussiska akademien. Denne som klart framstegsvänlig gällande personlighet bekände sig 1933 förbehållslöst till Hitler! :Materiella omständigheter voro på intet sätt av betydelse för
Benns nya inställning – för övrigt indrogs hans skrifter några år
senare i Tredje riket och han förbjöds all publicistisk verksamhet.
I en mycket klok uppsats visar Eugen Gilrster-Steinhausen (»Gottfried Benn, ein Abeuteuer der geistigen Verzweiflung», Neue Rundschau, våren 1946, Bermann-Fischer, Stockholm) att Benn, som ansåg
hela den västerländska världsbilden, dess naturvetenskapligt-medicinska sida inbegripen, förstörd, i nationalsocialismen såg den sista
möjligheten för övervinnande av den europeiska nihilismen. Därför
kastade sig denne företrädare för överlägsen andlighet och hänsynslös sanningskärlek på grund av en tragisk optisk villa i armarna
på just den rörelse som mer än varje annan blev nihilismens bärare.
2.
I andra delen av »Bis zum bittern Ende» (Fretz u. Wasmuth, Zurich
1946, svensk upplaga Bonniers, Stockholm) skildrar Hans Bernd Gisevius sin motståndsgrupps ansträngningar under tiden från :Miinchenöverenskommelsen till den 20 juli 1944. :Man läser uppskakad att det
under Sudetkrisen 1938 existerade en verklig komplott under ledning
av den beslutsamme kommendanten för Berlins värnkrets, general
von Witzleben. Att besätta Berlin med tillförlitliga trupper, häkta
Hitler och insätta en provisorisk regering hade noggrant planerats.
Västmakternas eftergiftspolitik gjorde dessa ansträngningar om intet
och beredde vägen för det andra världskrigets katastrof. Sedan kupper som planerats till senhösten 1939 och våren 1940 hade atrandat
på de då tongivande generalerna von Brauchitsch’ och Halders obeslutsamhet eller avböjande hållning, kunde nästa försök företas först
när Tysklands oundvikliga nederlag insågs även av den dummaste,
men också varje utsikt till samförståndsfred hade försvunnit och
ingen annan möjlighet fanns än den fullständiga katastrofen. När
50
Det bittra slutet
den socialdemokratiske riksdagsledamoten Leber, som var invigd,
häktades, var det fara för att den vittförgrenade komplotten skulle
upptäckas av Gestapo. överste greve Klaus von Stauffenberg, som
till följd av sin ställning hade tillträde till Hitlers högkvarter, ansåg
sig böra handla. Attentatet misslyckades, men genom Stauffenbergs
misstag att Hitler var död kom organisationens mekanism i rörelse
och drog i sin tomgång med sig tusenden av sammansvurna i fördärvet. Gisevius ger en mycket bitter bild av händelserna på eftermiddagen den 20 juli, då han anser att officersgrupperna omkring
Stauffenberg, som inte voro vuxna sin uppgift, grepos av fullständig
hjälplöshet. Att Gisevius vid sin framställning har låtit leda sig av
vissa personliga ressentiment är icke osannolikt. Förmodligen ansågs han i kretsen omkring Stauffenberg på grund av sin verksamhet
som tysk vicekonsul i Ziirieh och sin intimitet med Berlins polispresident Helldorf (en gång rabiat nazist och senare en välbetald hjälp
åt förföljda judar) liksom med rikskriminaldirektör Nebe (en uppriktig hatare av Tredje riket, som emellertid tidigare hade spelat kriminalpolisens apparat i händerna på Gestapo och därigenom belastat
sig med en tung skuld) som icke alldeles tillförlitlig. Som alla ifrågavarande författare fördömer Gisevius det tyska generalitet, som trots
illusionsfri kännedom om det verkliga läget av obeslutsamhet eller
feghet inte vågade handla och vars medlemmar ofta voro korrumperade på grund av befordringsmöjligheter eller Hitlers stora gåvor.
De berömvärda undantagen- t. ex. generalöverste von Beck, general
von Witzleben, generalmajor Oster, generalmajor von Tresckow och
amiral Ganaris (som gav de sammansvurna skydd i det av honom
ledda kontraspionaget) – kunna icke rädda det tyska generalitetets
ära. Av de deltagande civila spelade Leipzigs förre överborgmästare
Goerdeler – den designerade regeringschefen – den största rollen.
Utan tvivel en modig och ärlig personlighet och en outtröttlig agitator under de farligaste omständigheter torde han, behäftad som han
var med alltför stor pratsamhet och alltför översvallande optimism,
inte ha ägt den statsmannaintuition som var oumbärlig för hans
uppgift. Som något avgjort negativt i Gisevius’ vad man än må säga
uppslagsrika bok måste hans strävan anses att framställa Hjalmar
Schacht som en värdefull konspiratör. Schacht ställde sig först då
i motsatsställning mot regimen när han trodde sig kunna vinna mer
hos oppositionen, och han gjorde det för att om möjligt få en motvikt mot sin finansiella verksamhet i Tredje rikets tjänst.
Ulrich von Hassels, en gång tyskt sändebud i Rom, dagböcker
(»Vom andern Deutschland», Atlantis Verlag, Ziirich 1946) bekräfta i
det väsentliga Gisevius’ framställning. Hassels många uppslagsrika
utläggningar studeras bäst i samband med andra böcker, då Hassel
av lättbegripliga orsaker inte nedskrev allt som han kände till. Som
förlaget meddelar har rent personliga notiser och upprepningar i
dagböckerna icke medtagits vid tryckningen. Det blir den historiska
forskningens uppgift att jämföra den ursprungliga avfattningen med
det tryckta. Sedan Hassel som straff avskedats ur diplomatisk tjänst
arbetade han, med ekonomisk och litterär verksamhet som camou- 51
..
Ernst Alker
flage, aktivt mot Hitlersystemet och skulle bli kuppmännens kommande utrikesminister. Hans ställning inom oppositionen – han
torde ha tillhört den yttersta national-konservativa flygeln, som förmodligen icke ville acceptera en kapitulation utan villkor – är inte
alldeles klar, och över huvud taget förutsätter den fruktbara läsningen av de mycket viktiga anteckningarna ett redan stort vetande
om de tyska förhållandena. Han betecknar de flesta tyska generalerna som »hopplösa fältväblar». Och i munnen på en man i hans
ställning väger följande uttalande tungt: »Hitler hat den Deutschen
zum verabscheuten wilden Tier in der Welt gemacht». Om många
medsammansvurna hade Hassel ingen god mening, t. ex. om den något
gåtfulle Canaris. Det rätt tillförlitliga namnregistret underlättar i
någon mån orienteringen i dagboksanteckningarnas djungel. Då det
i registret inte finns någon hänvisning till den på sidan 299 stående
notisen om tyske ministern Thomsen, må denna återges här: »Minister Thomsen anmäler sig efter sin utnämning i huvudkvarteret hos
Hitler och på KarinhalL När han gick dit hade han ännu illusioner,
men kom fullständigt omvänd tillbaka. Hitler fann han i en för syns
skull buren oansvarig segertillförsikt (i mars 1943!), sysselsatt med
byggnadsplaner för beskickningar o. s. v., ett ovärdigt skådespel …»
Och ändå har »den fullständigt omvände» herr Thomsen, som knappast utan särskilda förtjänster om regimen »Schickelgruber» skulle ha
blivit minister i Stockholm, själslugnt beklätt sin högtavlönade post i
det säkra Neutralien ända till Tredje rikets slut och på intet vis vållat
avbräck i många av sina tjänstemäns ökända beteenden, dessa tjänstemän som han till stor del personligen medförde från sin tidigare
verksamhet i Washington!
Oppositionens bäst orienterade bok kommer från Rudolf Pechel, utgivaren av den liberala »Deutsche Rundschau», som jämte den katolska »Hochland», jesuittidskriften »Stimmen der Zeit» och den konservativa »Weisse Blätter» var en brännpunkt för den intellektuella
opposition som, i nödvändigt maskerad form, gjorde sina stämmor
hörda ända till förbudet år 1942. Det är betecknande att det var farligt inte bara att medarbeta i dessa tidskrifter utan även att endast
prenumerera på dem, då prenumerantlistorna övervakades av Gestapo.
Titeln på Peehels bok »Deutscher Widerstand» (E. Rentsch, Erlenbach-Ziirich 1947) är inte alldeles lyckligt vald, ty det fanns — bortsett från kyrkorna och kommunisterna samt tillfälliga isolerade revolter (t. ex. Miinchenprofessorn Hubers och syskonen Scholls) –
omkring fjorton motståndskretsar med mestadels blott lösa sammanhang sinsemellan, alltså ingen enhetlig organisation av franska maquis’ art. Pechel bevisar – ofta med siffror – att det i Tyskland
fanns en starkt tilltagande opposition mot Hitler, som bragte de
tyngsta blodsoffer. Åndå är det tydligt att den aktiva oppositionen
blott omfattade en försvinnande bråkdel av den tyska nationen. Av
särskilt intresse är behandlingen av händelserna den 20 juli 1944, som
polemiserar mot Gisevius’ framställning, särskilt i fråga om värderingen av Stauffenbergs personlighet. Enligt Pechel var kuppen, sedd
mot bakgrunden av de genom terrorn begränsade möjligheterna, var- 52
Det bittra slutet
ken i militärt eller politiskt avseende dilettantisk. Ett relativt stort
antal höga officerare i auktoritativ ställning hade åtagit sig ledande
funktioner i genomförandet av den statskupp som skulle följa attentatet och samarbetade med fackföreningarna, med Goerdeler och kretsen omkring preussiske finansministern Popitz. Det stora fel som
motståndsgrupperna gjorde – nämligen att underskatta betydelsen
av Hitlers fysiska oskadliggörande under de grundliga förberedelserna för den ändlöst fördröjda statskuppen – medges utan vidare.
Om också oppositionens ansträngningar och offer till slut voro förgäves – de ha inte förändrat det tyska ödet och inte heller givit
Tyskland någon Ehrenrettung – äro de dock de sista ljuspunkterna
i den obeskrivligt vanärande natt som låg över- så sade man en gång
– diktarnas och tänkarnas folk. Med Gisevius och Hassel stämmer
Pechel överens i den absoluta domen över generalitetet, som mer än
något annat skikt hade kunnat rädda Tyskland från förbannelsen att
bli världens mest depraverade kulturland. Det är en angelägenhet
av elementär rättvisa att hänvisa till de – i Pechels bok antecknade
-personligheterna, som individuellt representerade »det andra Tyskland». Alldeles riktigt avstår Pechel mycket bestämt från att inbegripa Hjalmar Schacht i denna krets. Anmärkningsvärda äro det
sorgliga men mycket nödvändiga kapitlet om utlandets medansvarighet, en redogörelse över Pechels egna öden i tredje riket – i processen
mot de sammansvurna blev han visserligen underligt nog frikänd på
grund av bristande bevis, men fördes till koncentrationslägret i Sachsenhausen med det uttryckliga dock inte utförda direktivet att han
inte levande skulle få lämna det – samt den (säkert mycket ofullständiga) förteckningen över offren, som innefattar många kända
och aktade namn.
En sammanfattning av de händelser som från 1918 ledde till det
tredje riket ger Fritz Harzendorfs lilla bok »So kam es. Der deutsche
Weg von Bismarck bis Hitler (Siidverlag, Konstanz 1946). Boken,
som i stor upplaga – 25,000 exemplar – utkommit i den franska
ockupationszonen, fyller sin orienterande uppgift genom sanningsviljan hos författaren, som förstår att inte såra den överkänsliga
tyska nationalkänslan. Anmärkningsvärd är i Harzendorfs framställning en passus som framhäver att i det optimismens rus, till
vilket nationalsocialismen drev det tyska folket, allför många privatförhoppningar sammanblandades med Tredje rikets framgång; våldsdåden, den uppenbara orätten och barbariets utbredning togo visserligen många tyskar avstånd från, men tendensen att profitera av rustningskonjunkturen, judeexproprieringen och krigsbytet var ofta starkare.
..
Ockupationen av Österrike upprattades på sin tid inte alls av alla
motståndare till Tredje riket som en orätt och ett överfall. Kurt von
Schuschnig,qs bok »Ein Requiem in Rot-Weiss-Rot» (Amstutz, Herdeg
& Co, Zurich 1946, svensk upplaga »Natt över Österrike», Nordisk
Rotogravyr, Stockholm 1947) avlivar många ännu existerande falska
53
•’
Ernst .Alker
föreställningar. Att Schuschniggs framställning uppvisar vissa märkvärdiga luckor, ja till och med direkt motsäger de av de allierade till
hans förfogande ställda och i hans verk utnyttjade dokumenten, förklaras av den hast med vilken den tjocka boken tydligen har sammanställts. Utom den utförliga och åskådliga redogörelsen för Schuschniggs sammankomst med Hitler i Berchtesgaden den 12 februari
1938 innehåller verket en inte alltid klar parallellism av – genom
Gestapo censurerade – anteckningar till en försvarsskrift med anledning av den planerade men inte genomförda processen och en
hemlig dagbok. Vad nazisterna egentligen förehade med Schuschnigg,
vilka ändamål hans fångnamn »Dr. Auster» tjänade förblir obegripligt, likaså meningen med fångenskapen, i vilken olidliga trakasserier
och förödmjukanden omväxlade med jämförelsevis human behandling. Hänsynstagandet till Mussolini förklarar mycket, men inte allt.
I varje fall har inte Schuschnigg köpt sin i många avseenden privilegierade ställning som politisk fånge genom några som helst eftergifter. Av den österrikiske förbundskanslerns memoarer framgår
fullt tydligt vari hans modiga, förnäma, omdömesgilla, flärdfria
väsens egentliga brist bestod: han var allt annat än en människokännare; han upptäckte inte förrädarna i sin närmaste omgivning
och försvarar dem till och med i sin bok. Och Schuschnigg förstod
inte att Hitler, som bröt varje löfte innan bläcket i hans underskrift
ännu hade torkat, inte höll sig till några spelregler i politiken. Hade
Schuschnigg i Berchtesgaden begagnat sig av liknande metoder som
dem vilka Hitler fann för gott att använda, hade förbundskanslern hotat med ett (inte existerande) löfte om hjälp från stormakterna
och i närvaro av de som hot ditkommenderade generalerna brutalt
kallat Tredje rikets ledare för löftesbrytare, vem vet om inte detta
hasardspel åtminstone skulle ha uppskjutit Österrikes ockupation!
Med risk för att Schuschnigg ögonblickligen hade häktats (i alla fall
ett uppenbart folkrättsbrott, som nazisterna vid den tiden knappast
kunde kosta på sig) eller att Hitler fallit i gråtkramp och att några
draperier och mattor blivit objekten för Hitlers förvirrade raseri. Om
man invänder att det efteråt är lätt att göra ett sådant förslag, bör
man minnas att Schuschnigg senare ändå i förtvivlan måste sätta allt
på ett kort med den brådstörtade (och statsrättsligt betraktat inte alldeles legala) omröstningen om Österrikes oavhängighet.
Säkert är att sättet att genomföra Anschluss inom kort blev en
bitter besvikelse även för de mest begeistrade österrikiska nazisterna.
I synnerhet när Seiss-Inquart, som fastän förrädare dock ville skydda
de österrikiska intressena, avsattes och efterträddes av gauleitern
och alkoholisten Biirckel, som snart gjorde sig allmänt hatad. (»Bierleiter Gauckel», sade snart den notoriskt spefulle wienaren alla gestapomän till trots.) Om det sätt, varpå Tredje riket behandlade det
österrikiska »broderlandet», ger första delen av den officiella publikationen »Rot-Weiss-Rot-Buch» (österreichische Staatsdruckerei, Wien
1946) dokumentariskt besked. Den ger också – trots att de flyende
nazisterna förstörde många viktiga handlingar – upplysning om den
österrikiska befolkningens motståndsvilja: passivt motstånd, visk- 54
Det bittra slutet
ningspropaganda, upplösning av krigsmakten och under de sista må-
naderna öppen och blodig kamp. Antalet av på grund av statsfientlighet avrättade och fängslade österrikare talar ett lika tydligt språk
som Gestapos påträffade hemliga rapporter om läget. Å ven Österrike
har efter det inte alltför stora måttet av sina krafter och möjligheter
bidragit till befrielsen, inte mindre än Italien under gynnsammare
omständigheter vid avfallet från stålaxeln.
Att Adolf Hitler- om också senare statslös- har varit österrikisk
medborgare (visserligen under kejserliga och kungliga monarkin)
blir för alla tider den dunklaste punkten i österrikiska historien. Men
Wienervitsen att Hitler var hämnden på Preussen för 1866 har en
spöklik riktighet. Preussen har faktiskt förintats genom en förpreussad österrikare! Josef Greiners bok »Das Ende des HitlerMythos» (Amalthea-Verlag, Wien-Ziirich 1946) har dokumentarisk
betydelse genom redogörelsen för Hitlers existens i Wiens natthärbärgen under åren 1907 till 1911. Den unge mälaren, senare industriidkaren, Greiner har under denna tid flera gånger bokstavligen räddat Adolf Schickelgruber från att dö av hunger och förgäves bemödat sig att skaffa den vanvårdade, patologiske, arbetsskygge, obildade grovarbetaren existensmöjligheter. Greiners som det tycks fullständigt exakta uppgifter utgöra en fyndgruva för alla psykiatriker.
Därvid är det av vikt att inte bortse frän de fä positiva dragen i
Hitlers karaktär, som till övervägande del bestod av en blandning
av dumhet och slughet, hjälplöshet och förmätenhet, blyghet och
fräckhet, svindleri och inställsamhet, lättja och besatthet av fantastiska planer, prydhet och sexualpatologi. Betydelse har Greiners redogörelse vidare genom att han äterger sina upplevelser med Hitler
efter Österrikes ockupation. De voro sådana att Greiner, fastän ursprungligen sympatisör till nationalsocialismen, slutligen genom
Ulrich von Hassels förmedling anslöt sig till motständsgruppen omkring Witzleben. Heidens bekanta framställning, alltför vag och inte
fri från misstag, av Hitlers ungdom har nu fått en mycket nödvändig komplettering. Greiner bekräftar – visserligen utan att ange
någon källa – ryktet att Hitler senare i Miinchen av svartsjuka
egenhändigt mördade sin niece Gelly Raubal.
•
Litteraturen om koncentrationslägren är stor. Strax efter Tredje
rikets utbrott utkommo flera skildringar av fångar som rymt, böcker
vilkas sanningsenlighet ofta betvivlades och vilka mestadels hade en
mycket subjektiv prägel. Den fulla sanningen blev bekant först efter
krigsslutet. !Iur det verkligen var skildrar Benedikt Kautzky systematiskt i »Teufel und Verdammte» (Biichergilde Gutenberg, Zurich
1947) på grundval av personlig erfarenhet, som sträcker sig över sju
år i lägren i Dachau, Buchenwald och Auschwitz. Arbetet är så sakligt och så objektivt hållet att man nästan skulle kunna kalla det en
lärobok i koncentrationslägerkunskap, vilket dock inte utesluter att
bredvid den till och med radikala amerikanska romaner synas bleka.
I motsats till den stränge marxisten Kautzkys sociologiska syste- 55
~~
1
Ernst Alker
rnatik ger den katolske prästen Joseph Joos’ anteckningar »Leben
auf Widerruf» (Otto Walter, Olten 1946) inte det allmänna utan det
särpräglade, inte färgfläcken utan nyansen, inte saken utan individen. Som själasörjare ser Joos i psykologiskt avseende skarpare än
Kautzky. Den förre framställer typexempel, den senare skildrar
öden. Båda komma till insikten att fångarna inte alls voro någon
homogen massa och att i dem återspeglade sig alla uppenbarelseformer av det mänskliga och omänskliga, vilket också gällde om ssfolket, bara att odjuren där procentuellt – till följd av det medvetet
negativa urvalet – voro mycket vanligare än bland fångarna.
Frågan om genomsnittstysken visste någonting bestämt om ohyggligheterna i koncentrationslägren har diskuterats vid behandlingen
av skuldfrågan. Professorn vid universitetet i Freiburg i. Br. Constantin von Dietze säger i sin även för övrigt mycket uppslagsrika
lilla skrift »Der Zerfall der Wahrheit im Dritten Reich» (NovalisVerlag, Freiburg i. Br. 1946): »Att det fanns koncentrationsläger, det
kände visserligen var och en till, och att det hände hemska saker där,
det skulle människorna i Tredje riket till och med ana, för att just
därigenom bli rädda och fogliga. Men den exakta sanningen om det
som tilldrog sig i lägren kände endast få och de kunde inte vidarebefordra den. Det var inte bara den därmed förbundna faran som
stod i vägen; ännu förfärligare var kanske att så många människor
över huvud taget inte mer ville höra sanningen, inte kunde fördra
den.»
Hela det stortyska riket blev så småningom ett enda koncentrationsläger, inte minst i andligt avseende. Om de tyska skriftställarnas läge som inte i allt fogade sig efter NSDAP ger den i London
levande schweiziske journalisten W. W. Schiltz i stora drag upplysning i sitt lilla arbete »Pens under the Swastika» (S. C. M. Press Ltd,
London WC l, 1946). Hur värdefull den lilla boken än är för den första
orienteringen, så voro dock möjligheterna för den oppositionella litteraturen i Hitlerriket många gånger större än Schiitz förmodar; han
tar t. ex. för litet hänsyn till den mest utbredda formen av maskerad
kritik, den berättande skönlitteraturen (historiska romaner), som
egendomligt nog inte var underkastad censur och därför hade förhållandevis stor rörelsefrihet.
3.
Bortsett från näringsomsorgerna, bostadsrekvireringarna genom de
allierade, »displaced persons» och flyktingarna från östzonen har
skuldfrågan framkallat den största sinnesrörelsen i den efterhitlerska
tyska allmänna meningen. Det lidelsefulla tillbakavisandet av kollektivskulden betog Nii.rnbergprocessen den avsedda uppfostrande
effekten. Temats ofta mer än dilettantiska behandling i pressen har
åstadkommit mycken skada. Den berömde Heidelbergfilosofen Karl
Jaspers undersöker problemet systematiskt i sin bok »Die Schuldfrage» (Artemis-Verlag, Zii.rich 1946, svensk upplaga Natur och Kultur, Stockholm), men inte alls för att frita det tyska folket. Han fast- 56
Ilet bittra .rblfet
ställer att den kriminella skulden bara gäller relativt få tyskar (procentuellt räknat, men i verkligheten är ett antal på några hundratusen skrämmande stort), den politiska skulden alla utan undantag;
likaså är den politiska skulden (med mycket större differentiering)
allmän, dock är den blott underkastad det egna samvetets instans;
men den metafysiska skulden, vars frivilliga påtagande är förutsättningen för den tyska och europeiska själens rening, belastar alla
människor, alltså även de icke tyska. Jaspers varnar sina landsmän
för det för dem typiska undflyendet när de framhålla västmakternas
otvivelaktiga moraliska medskyldighet under Hitlersystemets första
år, liksom för att fly in i arvsyndens metafysiska begrepp. Om
Jaspers djupsinniga och klara utläggningar komma att göra någon
verkan i Tyskland är tämligen tvivelaktigt. Ty de flesta medborgarna i f. d. Tredje riket stå på den ståndpunkten att man redan
gjort bot för den metafysiska och moraliska skulden genom lidandena
i och under kriget, att den politiska skulden redan delvis är sonad
– och att den kvarblivande restskulden på grund av de allmänna
förhållanden icke kan indrivas. Härtill kommer den lika naiva som
utbredda argumenteringen att det trots allt var bättre i Tyskland
under Hitler (varvid det faktum utelämnas att detta var på andra
folks bekostnad), vilket utesluter varje verkligt uppklarande av
skuldkomplexet och som följd har en obotfärdighet, som inte lovar
gott för framtiden.
Efter varje katastrof följer en undersökning av dess orsaker. Det
är förståeligt att några böcker vilja tyda bakgrunden till händelserna
historiefilosofiskt. De bidra utan tvivel till klarläggandet, men om
råden som meddelas i dem ha värde för gestaltningen av en bättre
framtid är en annan fråga. Inte därför att råden i och för sig voro
förfelade, utan därför att de uttänktes vid en tidpunkt då Tysklands
(och Europas) sönderbrytande i en viistlig och en östlig hälft endast
tycktes vara en fara och ännu inte hade blivit ett faktum.
Kultursociologen Alfred Weber i Heidelberg ville i den under de
sista krigsåren skrivna boken »Abschied von der bisherigen Geschichte» (A. Francke, Bern 1946) behandla »Övervinnandet av nihilismen» (försett med ett frågetecken). Uppgörelsen med den hittillsvarande historien består dels i att ge upp den europeiska jämnviktens
princip till förmån för en »världsjämvikt», dels i att steg för steg nedbryta de enskilda staternas avundsjukt vaktade oinskränkta suverä-
nitet, som alltid måste föra till nya krig. Förutsättningen för aH
övervinna nihilismen är att diagnosen ställes på dess orsaker, som
sträcka sig trehundra år tillbaka. Enligt W eber har endast Nietzsche
i slutet av artonhundratalet – utan att bli förstådd – klart insett
den påbörjade nihilistiska relativiseringen av alla värden. Först när
människorna åter varmt erfara de objektivt förhandenvarande immanent transcendentala värdena (enklare uttryckt: de religiösa värdena) har det första steget tagits till övervinnande av nihilismen.
Även Wilhelm Röpke undersöker orsakerna till den tyska sjuk·
domen i sin bok »Die deutsche Frage» (andra utökade upplagan E.
Rentsch, Erlenbach-Ziirich 1945). Röpke är bördig från Hannover och
57
..
Ernst .Alker
är sedan omkring tio år tillbaka professor vid universitetet i Geneve.
Föreningen av en infödd tysks erfarenhet med en utlännings perspektiv möjliggör för honom en hög grad av fördomsfrihet gentemot det
osympatiska eller sympatiska hos den av en smittosam sjukdom lidande patienten. Som alltid hos Röpke är allt klokt och sansat –
och riktigt, men till slut ändå någonting passerat, då förutsättningarna som han utgår ifrån inte mera finnas.
Fastän pseudonymen Constantin Silens inte bedömer Preussens roll
i den tyska historien lika negativt som Röpke, måste ändå denne
mot Ludwig Gerlach och Konstantin Frantz orienterade nordtyske
konservative fördöma Bismareks ensidiga makttänkande och även
som Röpke rekommendera en från preussisk ledning befriad tysk
konfederation. Denna inställning har desto större betydelse som författaren till »lrrweg und Umkehr» (Birkhäuser, Basel1946) i och för
sig inte är obenägen att rehabilitera Preussen, vilket t. ex. den alltför
välvilliga behandlingen av Fredrik den store visar. Silens’ intressanta bok har föga beaktats, emedan den säger många oangenäma
sanningar, som t. ex. att nationalsocialismen inte kom till makten
med hjälp av onda kapitalister, utan att massorna buro Hitler i höjden. Det verkar mycket nedstämmande att de i »lrrweg und Umkehr»
gjorda, mycket förnuftiga förslagen till småningom inträdande ordning i det tyska kaos – precis som fallet var med Röpkes kloka program- slutligen ha blivit inaktuella, därför att deras förutsättningar
ha bortfallit.
Den bayerske konservative Eugen Gurster betonar i sin undersökning »Volk im Dunkel» (Vita Nova Verlag, Luzern 1946) att den felaktiga strukturen i Bismareks konception har förorsakat två världskrig, har haft skulden till femtio miljoner människors våldsamma död
samt till att en stor del av den europeiska stadskulturen förintats.
Mycket klara och djupa äro Giirsters historiefilosofiska tolkningar
av katastrofen. Medeltidens oerhörda i det religiösa bundna energier
ha i nya tiden genomgått en med atomsprängningen jämförbar process, som efter bortfallet av artonhundratalets optimistiska framstegsillusion yttrade sig i ett politikens absoluta primat. Men tyvärr
hade den genom Hitler slutligen förenade världen bara en gemensam
motståndare, men ingen gemensam moral. Även Giirster ser i ett
frivilligt beslut om en annan politisk existens (federation av autonoma småstater) den sista möjligheten för Tyskland. Men han vet
att varje försök till en tysk nyorientering måste bli provisorisk så
länge det är ovisst om den kristna eller den marxistiska världsbilden
skall bli härskande i Europa.
Hans Zbindens lilla bok »Dm Deutschlands Zukunft» (Artemis-Verlag, Ziirich 1947) fastslår, trots att de västallierades goda vilja fullständigt erkännes, att den hittillsvarande ockupationspolitiken, som
har saknat enhetlig uppfostringsplan, har strandat. Europas mitt
har blivit ett bulnande, Västerlandet förgiftande sår. Det är betecknande att Zbinden inte kan ange någon väg till läkning, utan måste
nöja sig med det desperata hoppet »att i en tid av största kris ett
sjukt organ ibland kan se betänkligare och hopplösare ut än vad
58
Det bittra slutet
som motsvaras av de i detta slumrande försvars- och förnyelsekrafterna».
Detta torde – bredvid tron att kristendomen har kraft till övervinnande av kaos- också vara Hermann Rauschnings grundläggande
uppfattning i den voluminösa boken »Yrselns tid» (Natur och Kultur,
Stockholm 1946). Vår tids upplösningssymtom och kultursammanbrott antecknas, systematiseras och tolkas med all önskvärd grundlighet, men blott ringa hopp för framtiden ges: den romerska fredens
guldålder föregicks av fruktansvärda årtionden av skenbart meningslös kamp, som Horatius, tillbakablickande, kallade »yrselns tidsålder».
Kanske kommer inget tredje världskrig, utan krisens höjdpunkt skulle
vara passerad. Men bara om västerlandets försvarare äro expansiva.
Enbart på defensiven inställda nationer och kulturer måste gå under
– så som fallet en gång var med Imperium Romanum. Det är milt
sagt en hopplös, men kanske uppriktig prognos.
•
Sigfrid Undset har i sin under andra världskriget skrivna bok
»Return to the future» framfört den åsikten att den tyska nationen
skulle vara psykopatiskt anlagd och därför benägen för kollektiva
andliga sjukdomar. Denna uppfattning företrädes nu också från
psykiatriskt håll. Norrmannen lngjald Nissen återför i sin bok
»Psykopatenes diktatur» (Aschehoug, Oslo 1946, svensk upplaga Natur och Kultur 1946) nationalsocialismens fenomen på återuppståendet
av manförbunden hos det tyska folket, som i detta avseende förblivit primitivt. Denna teori är kanske för djärv för att vara alldeles
riktig, men det torde faktiskt finnas ett sammanhang mellan de primitivas manförbund och det tyska stambordet – och dess sista konsekvens: SA och SS.
Den först i en tidskrift publicerade uppsatsen »Nach der Katastrophe» av den berömde individualpsykologen i Ziirich C. G. Jung
(i bokform i »Aufsätzen zur Zeitgeschichte», Raseher Verlag, Zurich
1946) betraktar skuldproblemet icke som en juridisk-moralisk konstruktion, utan som ett psykologiskt kollektiv- och kontaktfenomen.
Jung anser att man för att försöka bota måste göra det tyska folket
medvetet om dess sjukliga själstillstånd (som är en stegring av den
allmänna europeiska hysterin, vilken till slut går tillbaka på naturens
avsjälande, den gamla demontrons omsättning i modern dynamik
och tänkandets sekularisering). Med den så kallade andliga förnyelsen allena göres det icke.
4.
Hur ser det egentligen ut i Tyskland efter det bittra sluteU Det
är märkvärdigt att det visserligen finns en mängd reportage av utländska journalister men ingen tysk bok – åtminstone som det går
att få tag i utanför Tyskland – som sakligt och förutsättningslöst,
utan försvars- eller angreppsändamål ur författarens personliga vardagsupplevelse skildrar den individuella existensen i Tredje rikets
59
..
·, ..~ -~–
Ernst Alker
ruiner. En enda skildring skulle visserligen inte ge någon fullständig
bild, då förhållandena i de skilda ockupationszonerna samt på landet
och i städerna äro alltför olika för att ett enda genomsnitt skulle
kunna vara representativt.
Det föreligger några värdefulla reportage av sven;;kt utsprung, till
vilka här kort skall hänvisas.
Den tidigaste hithörande boken »Människor därute. Ögonblicksbilder från Europa 1945/46» (Kooperativa Förbundets Bokförlag, Stockholm 1946) av Elly Jannes har en viss dokumentarisk betydelse på
grund av sin tillkomsttid. Den skildrar situationen på kontinenten
omedelbart efter stridshandlingarnas upphörande. De raska skisserna
fixera framför allt optiska intryck (inte minst genom ett rikhaltigt
bildmaterial) och stämningar, men tränger inte på djupet.
Den omfångsrika ungefär samtidigt nedskrivna reserapporten av
den sedan många år i Sverige bosatte polacken Tadeusz Norwid
»Europa skvallrar» (Fredborgs förlag, Stockholm 1946) ger även ett
genomsnitt, men i form av intensiva intervjuer och långa analyser.
Inte den sociala ytan utan kontinentens undervärld intresserar författaren, som i motsats till Elly Jannes är mycket skeptisk och så
uppriktig att hans bok inte skulle ha kunnat få komma ut i de allierade länderna.
Den mest inträngande framställningen har hittills Stig Dagerman
givit i »Tysk höst» (Norstcdt, Stockholm 1947), kanske därför att frå-
gan om de enskilda äro kollektivt skyldiga eller icke skyldiga till
det rådande tillståndet i Tyskland knappast berörs. Dagerman anser
att allt lidande är lika svårt att bära, med eller utan ansvar. Man
kan kalla detta likgiltighet i etiskt hänseende eller ett maximum av
objektivitet, säkert är att man här kommer den typiskt tyska inställningen nära. De airleologiska ögonblicksbilderna äro fördjupade reportage och många av dem etsar sig fast i minnet. T. ex. uppvaknandet en morgon i en bostadskällare i Ruhrdistriktet, där vattnet
når ända upp till fotknölarna, ankomsten av från Bayern till Diisseldorf utvisade nordvästtyskar, som måste göra resan i godsvagnar
som blivit oanvändbara för varutransport, och denazifieringsdomstolarnas tragikomedi.
Inte heller den på anträffade dokument och vittnesutsagor vilande
framställningen »Hitlers sista dagar» (Bonniers, Stockholm 1947) av
H. R. Trevor-Roper kan bevisa Bormanus död. Trevor-Roper kommer
i sin bok – vars långtrådighet och tålmodiga ingående även på de
obetydligaste enskildheter ändå inte upphäver stoffets ovanliga spännkraft – till den uppfattningen att Hitler är död. Trots alla författarens ansträngningar synes det blott troligt att denna åsikt är riktig; argumenteringen verkar inte alldeles övertygande. Det juridiskt
fullständigt exakta beviset fattas för att det i rikskansliets trädgård
förbrända liket verkligen var Hitlers. I detta sammanhang må en
hänvisning göras till en mycket märkvärdig om också inte särskilt
väl dokumenterad uppgift i Josef Greiners redan omnämnda bok
60
Det bittra slutet
»Das Ende des Hitler-Mythos» (sid. 338-342): den 30 april 1945, mellan
kl. 16.15 och 16.25 – alltså vid en tidpunkt då rikskansliet inte hade
någon förbindelse med Tempelhofs flygplats – säga sig den tyske
»Bordschiitze» B. och hans »Bordfunker» (närmare angivande av namnen fattas och även uppgift om Greiners källa) att Hitler befann sig
i ett nytt »Messerschmidt-Turbinen»-jaktplan typ 332 (med extratank
för en reaktionsradie av 4,000 km). Detta påstående förtjänar beaktande, då Greiner i de kontrollerbara partierna av sin bok visar sig
som en samvetsgrann referent och varken tycks vara en lättrogen
eller fantasifull människa. Hur det nu må förhålla sig med Hitlers
död- undersökningarna torde för övrigt i början ha bedrivits mycket osystematiskt, varför tidningsmeddelanden blevo så motsägelsefulla -, Trevor-Roper företer skakande dokument om den obeskrivliga atmosfären och förvirringen i fiihrerbunkern under rikskansliet,
där det ofta gick mycket melodramatiskt men alls inte hjältemodigt
till. Av största intresse äro de detaljerade karaktärsteckningarna av
de agerande personerna. Den engelske författaren påvisar att Hitler
genom överansträngning, ständiga besvikelser och missbruk av narkotika (som en av hans livläkare påtrugade honom) var ett knappast
mer tillräkneligt vrak, som dock frossade i befallningar om avrättningar och alltjämt behärskade sitt hov med magisk viljekraft. Högst
egendomlig är bilden av Himmler: en intellektuellt föga begåvad,
ofta naiv och inte alls energisk fanatiker, för vilken övermåttet av
hans förbrytelser, som han begått på grund av ett sällsamt trosbegrepp, aldrig blev medvetet och som ännu i sammanbrottets sista
timmar kände sig som den förhandlingsduglige företrädaren för ett
reorganiserat SS-Tyskland, som skulle överta det Tredje rikets arv …
Att denne trogne Henrik under inflytande av den översluge men inte
alls kloke SS-generalen Schellenberg uppförde sig på sådant sätt att
Hitler till slut betraktade honom som förrädare, passar väl till denna
obeskrivliga tragikomedi om Adolf Schickelgrubers sista dagar, liksom dennes melodramatiska bröllop med Eva Braun, vars egendomliga ställning och enkla psykologi dock lämna de vanskligaste problem.
Trevor-Ropers uppfattning av Himmlers personlighet bekräftas
och fullständigas av Felix Kerstens »Samtal med Himmler. Minnen
från Tredje Riket 1939-1945» (Ljus, Stockholm 1947). Himmler som
hemsöktes av svåra nervösa magkrämpor hade särskilt förtroende
till massören och »medicinalrådet» Felix Kersten – en balt med finskt
medborgarskap, som i Berlin, Haag och Rom liksom senare i Stockholm med stor framgång bedrev sin av prominenta personligheter
frekventerade praktik -, emedan endast denne förmådde ge honom
lindring. Honom meddelade Himmler allehanda viktiga förhållanden
och lät av honom beveka sig till benådningar, som inte stodo i överensstämmelse med den obarmhärtighet som polisens och SS:s fruktade chef annars alltid visade. Må så vara att Kersten i sin bok –
tydligen en försvarsskrift för hans egen sak – överdriver sina prestationer, men han har – många dokument och bevis framläggas i
facsimile- säkert räddat livet för många tusen människor, förhind- 61
·, _….; ……
Ernst Alker
rat holländarnas tvångsförflyttning, åstadkommit att nederländska
konstskatterna räddades, att ett stort antal judar frigavs från koncentrationslägren och att de i \Varszawa bosatta svenskarna befriades, för att blott nämna några exempel. Från historisk synpunkt är
bilden som Kersten tecknar av Himmler bokens egentliga utbyte. En
ängslig, i grund och botten osäker människa som minutiöst utförde
Hitlers befallningar och vid alla sina obeskrivliga grymheter kände
sig skyddad genom att han utförde order. Himmler, vilkens hjältar
betecknande nog voro Henrik Fågelfängaren, Djingis Kan och Hitler,
visade sig- vilket också bekräftas från annat håll- i det personliga
umgänget ofta betydligt mera sympatisk än andra nazistorheter; typisk för honom var blandningen av extrem brutalitet och tårdrypande
sentimentalitet, småborgerligt pedanteri och fantastisk, biologiskt
orienterad rasideologi. Han som nästan alltid uppfyllde sina personligt givna löften, drömde bland annat om ett tyskt (rent tysksprå-
kigt) världsrike, om utrotandet av alla judar, om ett radikalt avelsideal (efter kriget skulle bigami vara tillåtet för SS-folket, ja till
och med fordras av dem, liksom obligatoriskt havandeskap av alla
kvinnor över trettiofem år) och om att påven skulle hängas. Km·sten
fick inblick i en hemlig akt från år 1942 över Hitlers hälsotillstånd,
enligt vilken fiihrern utom att vänstra benet släpade led av huvudvärk, svindel, sömnlöshet, darrning i vänstra armen, angripen strupe,
impotens, hotande blindhet till följd av en gammal inte utläkt syfilis,
vilken kanske började övergå i paralysie generale… Hur mycket
än Kerstens bok i sin helhet måste värderas med försiktighet, förmedlar den dock en sådan mängd intressanta saker (och indiskretioner) inte bara ur Himmlers och Hitlers utan också andra Tredje
rikets heroers privatliv att den inte torde vara betydelselös.
Det står i överensstämmelse med Himmlers genomskinliga karaktär att hans död inte lämnar efter sig någon gåta, något som man
säkert inte kan säga i fråga om Bormanu och kanske till och med
Hitler. (Bormanns eventuella fortlevande torde ha större betydelse
för nationalsocialismens övervintring än Adolf Schickelgrubers).
Betydelsefullare än dessa under alla omständigheter värdelösa undergångar eller räddningar är det förhållandet, att nationalsocialismens
metoder på något sätt tyckas ha fått fotfäste överallt. Inte så mycket
varulvarna, utan den varulv, som finns i en (ofta omedveten) nationalsocialistisk mentalitet även hos de mest beprövade motståndarna till
Tredje riket, är den egentliga, den oerhörda faran, det hotande spöket
av en ännu bittrare undergång än den som Tyskland har upplevt.
62