Flyget avgörande vid invasionsförsvar
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FLYGET AVGÖRANDE
VID INVASIONSFÖRSVAR1
Av överste BILL BERG1l’iAN, Å.ngelholm
INVASIONSKRIG var förr i tiden vad en nation med aggressiva
och mäktiga grannar främst hade att frukta. Försvaret inrättades
därefter. Genom flygets och dess vapens snabba utveckling har
det numera blivit möjligt att föra krig i en ny form- luftkrig. –
Risken för invasion är därmed inte längre en frihetsälskande små-
stats enda stora krigsfara. Luftkriget har skapat ett nytt riskmoment av första ordningen. Försvaret måste därför tillrättaläggas
efter nya linjer.
För vårt vidkommande utövade det nya riskmomentet ett visserligen betydande men dock inte avgörande inflytande på försvarets
återuppbyggnad under beredskapsåren. Den hektiska förnyelseprocessen, som då genomfördes, kom därför från början att ta alltför fast sikte på det gamla riskmomentet, vilket var förklarligt,
till en tid. Därefter har det blivit allt mer uppenbart, att den ursprungliga målsättningen inte var tillräckligt framsynt inriktad.
Alltså måste den ändras. Ett ytterligare uppskov kan få allvarliga
konsekvenser. Vårt försvar måste med det snaraste omdanas så,
att det i betydligt högre grad än nu blir i stånd att möta det snabbt
växande nya riskmomentets vådor.
Två slags krig – två slags försvar.
Det är inte längre tidsenligt med ett försvar, som företrädesvis
är inriktat på att möta invasion. Kriget av i dag fordrar två försvar, ett mot luftkrig och ett mot invasion.
1 Denna uppsats, som är representativ för flygvapnets syn på vårt lands nuvarande försvarsbehov, skall senare följas av inlägg från andra vapengrenar.
När förf. längre fram i denna uppsats kräver att ö. B. skall tas från flyget
vilja vi blott erinra om att riksdagen i år uttalade sig för att även andra försvarsgrenar än armen borde bli på ledande poster företrädda i försvarsstaben men att
Kungl. Maj: t hittills dröjt med att effektuera detta riksdagens direktiv.
Red. av Svensk Tidskrift.
32- 48783 Svensk Tidskrift 1948 473
Bill Bergman
I invasionsförsvaret ingår samtliga försvarsgrenar.- I luftförsvaret ingår flygvapnet, luftvärnet och civilförsvaret. Dess kärna
utgöres av flygvapnet.
Vårt nuvarande luftförsvar grundlades genom 1936 års riksdagsbeslut och har sedermera målmedvetet och planenligt byggts
upp till en inte föraktlig styrka. Denna är emellertid inte på långt
när tillräcklig för att luftförsvaret verkligen skall kunna fylla
alla sina maktpåliggande uppgifter i ett framtida luftkrig. J aktflyget och luftvärnet är därjämte splittrade på olika försvarsgrenar. Civilförsvaret och andra hithörande civila organ föra en
-om inte tynande- så dock föga omhuldad· tillvaro.
Trots svagheterna har vi dock två försvar numera. Vi har
emellertid bara en kostnadsram. Angelägenheter rörande luftförsvaret kan sålunda inte behandlas fristående. De måste avvägas
med aktgivande på invasionsförsvarets vitala intressen.
Avvägningsfrågor ger ofta anledning till delade meningar bland
fackmän ur olika läger. – Den som därför vill bilda sig en egen
uppfattning om detta viktiga problem bör gå till grunden, d. v. s.
först och främst försöka bedöma hur stort det nya riskmomentet
är i förhållande till det gamla. Denna framställning avser nu närmast att underlätta ett sådant bedömande.
Anfall genom luften kan riktas mot en stats väpnade styrkor,
men också mot dess civilbefolkning och försörjningsorgan.
Luftkrig mot civilbefolkning och försörjningsorgan.
Vad först anfallen mot civilbefolkningen beträffar, har krigserfarenheterna visat, att den mänskliga förmågan att utstå umbärande och lidande visserligen har en gräns, men att denna, när
det gäller, är överraskande tänjbar. Luftkriget mot civilbefolkningen är alltså påfrestande men inte med säkerhet krigsavgörande. Behovet av att skydda civilbefolkningen från luftkrigets
härjningar skulle sålunda måhända inte kunna räknas som något
avgörande skäl varför vårt luftförsvar bör stärkas.- Detta är inte
att vara cynisk, det är endast att tillämpa krigserfarenheternas
vittnesbörd i den kalla ekonomiska försvarskalkylen. -Man får
emellertid inte bortse ifrån att möjligheterna till terrorkrig från
luften kan bli större i ett eventuellt framtida krig än i det närmast föregående.
I sitt eget försvarsförslag har överbefälhavaren – vilkens slut- 474
..
! _.,· …
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
satser i avseende på försvarets organisation och försvarsgrenarnas
avvägning dock är en annan än som drages i denna uppsats –
bl. a. anfört: »År luftförsvaret, civilförsvaret inräknat, icke starkt,
synes det ej otänkbart, att en angripare söker att enbart genom
flyganfall förmå oss till eftergifter eller underkastelse. Atombombernas tillkomst och utveckling öka riskerna för att motståndsviljan kan brytas genom luftangrepp» (kurs. här). Han har också
under kapitlet flyg- och fjärrvapenanfall anfört, att »en oundgänglig förutsättning för att folket skall hålla ut är ett verksamt
aktivt luftförsvar och ett väl förberett civilförsvar». Denna sista
mening understryks av en av våra största dagliga tidningar, som
i sin ledande artikel den 19.12.1947 skriver: »Luftförsvaret– –
har numera blivit en hela folkets angelägenhet på annat sätt än
tidigare.— Man kan inte bortse från det faktum att mannen
på gatan eller arbetsplatsen liksom kvinnan i hemmet – – –
åtminstone i detta hänseende vill veta försvarets kapacitet.»
Den allmänna meningen numera är att folkets förmåga att hålla
ut beror på luftförsvarets förmåga att försvara folket. Detta betyder att terrorkrig från luften mot civilbefolkningen inte kan
lämnas ur räkningen, då man går att bedöma det nya riskmomentets storleksordning.
Luftkrigets inverkan på försörjningsorganen i Tyskland framgår av några efter kriget publicerade dokument. I ett av dessa
rapporterar den tyske försörjningsministern Speer till Hitler att
de planmässiga flyganfallen mot järnvägarna har avgörande betydelse och att katastrof för produktionen hotar. Detta var i
november 1944. I december förklarar han att civilförsvarets största
bekymmer är järnvägarna och att det är tur att flyganfallen inte
har koncentrerats mot dem ett halvt år tidigare. Den 15 mars
lämnar Speer några uppgifter om kolleveranserna från Ruhr och
fogar därtill följande slutbetyg på den allierade luftkrigföringen
mot Tysklands hemort: »Det slutliga sammanbrottet för Tysklands
ekonomi kan med säkerhet påräknas inom åtta veckor. Efter
denna kollaps blir det omöjligt att militärt fortsätta kriget.» En
amerikansk expertkommitte, som efter kriget undersökte det allierade luftkrigets verkningar mot den tyska hemorten, har i sin
rapport uttalat, att Tyskland vid årsskiftet 1944-1945 var »dödligt sårat». Chefen för flygvapnet konstaterar i januari 1948 i
sitt yttrande över försvarskommittens betänkande att »luftkrigföring mot hemorten kan, såväl med som utan atombomber, fram- 475
Bill Bergman
kalla krigsavgörande resultat, utan att invasion behöver tillgripas».
Utvecklingen på luftkrigföringens område går snabbt framåt.
Det underlag, som stod till överbefälhavarens och chefens för
flygvapnet förfogande i mars 1947, har numera betydligt utvidgats.
Med stöd av många kända uppgifter om flyganfallens förödande
verkningar, flygteknikens framsteg och fortsatta stora flygutrustningar utomlands har man rätt att dra den slutsatsen, att
en liten stat med svagt luftförsvar, som anfalles av en stormakt,
kan såras till döds på relativt kort tid enbart genom luftkrigföring mot civilbefolkning och försörjningsorgan. Man kan då
också med fog anta, att en stormakts blotta hot om bomb- eller
atombombkrig i ett sådant fall kan vara nog för att framtvinga
omedelbar underkastelse eller i varje fall kännbara eftergifter.
Luftkrig är alltså numera en lika ödesbetonad risk för en svagt
luftförsvarad småstat som invasion.
Härmed är emellertid det nya riskmomentet inte slutgiltigt
värdesatt. Luftkrig är nämligen ur stormaktssynpunkt en bekvämare krigföringsmetod än invasion. Luftkrig berör ju bara
en försvarsgren. Invasion berör i regel tre. Invasion kräver stora
personal- och materialuppbåd. Luftkrig kräver stor materiell men
jämförelsevis obetydlig personell insats. Invasion är dessutom
numera praktiskt taget otänkbar utan föregående omfattande luftkrigföring i syfte att bereda väg för ockupationstruppernas inmarsch. Härom har överbefälhavaren uttalat: »Erfarenheterna
från andra världskriget lära oss, att varje anfallskrig kommer
att inledas av kraftiga flyganfall, vilka kunna ha självständig
karaktär eller utgöra ett led i invasionen.»
Ur den aggressiva stormaktens synvinkel måste alltså i vart
fall ett omfattande luftkrig organiseras, igångsättas och verka en
tid, innan invasionsföretaget kan gå av stapeln. Det är under
sådana omständigheter mest sannolikt, att stormakten öppnar
fientligheterna med ett hårt och hänsynslöst luftkrig, som drives
därhän, att invasion om möjligt blir överflödig.- Lyckas denna
strategi blir angriparens krigskonst både bekväm och billig.
Mot rent luftkrig ärlant-och sjöstridskrafterna verkningslösa.
Väljer man att utgå från den angripna småstatens synvinkel,
får det nya riskmomentets storleksordning och karaktär ytterligare belysning.
476
..
! ,- –
~ …
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
Om en stormakt anfaller en småstat med rent luftkrig – självständigt eller som förberedelse för invasion – får småstatens luftförsvar ensamt ta hela stöten. Försvararens lant- och sjöstridskrafter kan varken göra till eller från. De bli helt satta ur spel
– och förmodligen dessutom illa åtgångna.
Så länge försvarsflyget-i den mån sådant finnes – kan sätta
hårt mot hårt i luften, skulle det innebära onödigt stora risker
för stormakten att påbörja ett eventuellt tilltänkt invasionsföretag.
Luftkrig mot väpnade styrkor.
))Hemligheten med mina framgångar ligger däri, att jag alltid
har väntat med att anfalla på marken tills segern i luften är
vunnen)), sade Montgomery. Därför kommer stormakten, som ovan
nämnts, sannolikt att fortsätta sitt luftkrig i syfte att först bryta
försvarsflygets motståndskraft. Om detta lyckas kommer turen
till hemorten och till de nu mot ohämmade flyganfall blottställda
stridskrafterna i övrigt. Den kampen blir säkerligen mycket
ojämn! Skulle den verkligen behöva avslutas med invasion, får
ockupationsstyrkan troligen ett lätt arbete. Under andra världskriget har nämligen ingen arme lyckats att i längden uthärda
det förenade trycket från motpartens styrkor både i luften och
på marken. Härom har chefen för flygvapnet i sitt yttrande över
försvarskommittens betänkande anfört: ))Möjligheterna för så väl
hemorten som för stridskrafterna att hålla ut, om luftanfallen
äro ohämmade, måste bli relativt små, om angriparens flyg redan
efter kort tid blivit i stånd att operera i luften utan hänsyn till
försvarande flyg.))
En småstats möjligheter att i ett eventuellt framtida krig undgå
ett snabbt och förkrossande nederlag blir sålunda mera beroende
på dess luftförsvars styrka och uthållighet än på dess invasionsförsvars motsvarande egenskaper.
Sammanfattning:
Två försvar måste finnas numera: luftförsvar och invasionsförsvar.1
Mot rent luftkrig står luftförsvaret ensamt.
Mot invasionskrig kan båda försvaren samverka.
Så länge luftförsvaret håller, håller invasionsförsvaret.
Slås luftförsvaret ut blir invasionsförsvaret ohållbart.
1 En gemensam överbefälhavare bör finnas. Han bör vara flygofficer.
477
Bill Bergman
Slutsatser:
Det nya riskmomentet är sålunda större än det gamla. Det
visar sig också ligga på ett annat plan än detta. Avvägningsproblemet mellan luftförsvar och invasionsförsvar är därmed i
huvudsak löst: Luftförsvarets behov måste sättas före invasionsförsvarets.
Hävdvunna föreställningar och förutfattade meningar.
Den ovannämnda slutsatsen har helt naturligt svårt att göra
sig gällande mot hävdvunna föreställningar och förutfattade meningar. Sådana är alltid svåra att komma tillrätta med. De stå
stela och obevekliga på sin post tills de åldras och gråna i tjänsten.
Grundtanken i vår hittillsvarande försvarspolitik har också åldrats. Därför behöver den förnyas.
Att en sådan förnyelse är på väg, därom vittnar bl. a. Ny Militär Tidskrift, som på ledande plats i sitt decembernummer 1947
skriver: »De tekniska jättesprång, som krigskonsten tagit under
det sista årtiondet, har vänt upp och ner på många hävdvunna
föreställningar. De tidigare gängse begreppen om sättet för den
strategiska planläggningen och det taktiska förfarandet i strid
ha i vissa avseenden förlorat sin giltighet, och man står osäker
inför den framtida utvecklingen. Det framtida luftkriget – inklusive atombombning, V2-vapen, luftinvasion m. m. – kan
komma att rasera grunden för hittillsvarande åskådningar på
det militära och utrikespolitiska området.»
Den oftast upprepade och mest utbredda av alla ovan åsyftade
hävdvunna föreställningar och förutfattade meningar är den att
»flyget saknar uthållighet». -Detta må vara sant. Men då saknar beklagligtvis också invasionsförsvaret uthållighet, vilket ovan
påvisats.
Nu innebär emellertid varje nytt jaktplan, som tillförs flygvapnet, en ökning av luftförsvarets styrktt och uthållighet. Talet om
att flyget saknar uthållighet bör därför fattas som en påminnelse om, att flygvapnet behöver stärkas. Det kan – om man så
vill – också innebära ett underbetyg åt den avvägning mellan
luftförsvaret och invasionsförsvaret, som företogs 1942. Denna
borde synbarligen ha skett med ännu större tonvikt på flyget,
än vad som verkligen blev fallet. Detta fredsstrategiska misstag,
som lätt kan förklaras med flygets svaghet före 1940, kan emellertid framdeles rättas till.
478
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
Det ovannämnda envist upprepade slagordet kan trots detta
tänkas bibehålla sin makt över sinnena. Anledningen härtill är,
att det har hämtats ur den rent lantmilitära terminologien: Som
bekant erövras och »besättes» ett frontavsnitt eller markområde
vid anfall och »behålles» vid försvar. Att »sätta sig fast» och
»hålla ut» är sålunda grundläggande och bestående begrepp i
krigföringen på marken.- Flyget kan varken sätta sig fast eller
hålla ut i luften. -Alltså saknar flyget uthållighet!
Eftersom den allt övervägande delen av den nuvarande försvarsledningen här i riket är lantmilitär, är det förklarligt, om
en eller annan av lantkrigskonstens grundregler på detta sätt
upphöjs till »luftstrategi» och därigenom vinner ett visst burskap.
Därmed är det emellertid inte bevisat, att lantmilitära grundregler utan vidare är tillämpliga inom luftkrigföringens område.
En annan förutfattad mening, och den kanske mest konservativa, har sällan kommit till bättre uttryck än hos en av försvarskommittens ledamöter. I sitt särskilda yttrande till kommittens
betänkande har nämligen herr Hagberg i Luleå (k) anfört: »Det
är bevisat, att ett folk i vapen, som vill försvara sig, är en viktigare garant för den nationella oavhängigheten än ett tusental
flygande yrkesmän – – -.»
Bortsett från vad herr Hagberg kan mena med nationell oavhängighet, torde det kunna antas, att han med ett folk i vapen
förstår ett folk, som huvudsakligen stöder sitt utrikespolitiska
oberoende på lantförsvarets bajonetter. – Han har nog inte läst
de brittiska tidningar, som i krigets början, medan det allierade
flyget ännu var svagt, skrev ungefär så här: »Vi är trötta på att
varje dag berätta om hjältar, som dör på slagfälten under försök
att försvara sig mot fiendens flygbomber med sina bajonetter.»
Kan det vidare verkligen ha undgått herr Hagberg, att den viktigaste garanten för Englands nationella oavhängighet under
det ödesmättade» Slaget om Storbritanniem hösten 1940 just var
– ett tusental flygande yrkesmän. Det var i ett tack till dem som
premiärminister Churchill fällde sitt bekanta yttrande om att
aldrig förr så många haft så få att tacka för så mycket! Det som
herr Hagberg tror vara bevisat är alltså endast en halv sanning.
Blir vi utsatta för ett totalt luftkrig, får man säkert vända upp
och ner på sitt bevis och påstå motsatsen …
»Ett folk i vapen, som vill försvara sig», bör inte stirra sig blint
på det gamla riskmomentet. Det finns nämligen ett nytt, som
479
Bill Bergman
inte får underskattas. Det finns också andra vapen än bajonetter,
numera.
De polska, holländska, belgiska och franska flygvapnens ringa
motståndskraft tages då och då som bevis för att också ett svenskt
flygvapen skulle kunna »slås ut» redan vid fientligheternas öppnande. Denna argumentering är missledande av bl. a. följande
skäl, som återfinns i chefens för flygvapnet yttrande över försvarskommittens betänkande: »På grund av armens dominerande
ställning inom respektive krigsmakter hade flygvapnet fått karaktären av ett bivapen till armen med spaning och samverkan på
slagfältet till huvuduppgift. Man hade förbisett, att en förutsättning för denna samverkan och för armens operationer överhuvud
taget var att fiendens flyg icke tilläts att härja fritt. De angivna
flygvapnen voro sålunda icke ens från början lämpade att försvara varken sig själva, landet med dess kommunikationer eller
armen. De saknade enhetlig ledning och voro splittrade på armens olika större enheter (militärbefälhavare). Med dessa principer ifråga om sammansättning och ledning voro flygvapnen
ur stånd att möta en krigföring från tysk sida, som gick ut på
att först från luften krossa flygvapnet och därefter från luften
och marken samtidigt krossa armen. Flygvapnen överraskades
också under låg beredskap och hade icke vidtagit betryggande anordningar för skyddad krigsbasering. De försvarande lantstridskrafternas uthållighet inför detta kombinerade tryck blev obetydlig: från 5 till 38 dagar i de anförda exemplen. Om man med insikt
om luftkrigets betydelse givit flygvapnen en annan styrka och
sammansättning och en annan ställning inom försvaret i dess
helhet, hade utgången säkerligen icke varit så given och mera
tid vunnits. Försvaret i sin helhet skulle blivit segare. Det är
mindre märkvärdigt att denna insikt saknades 1939 än att den
fortfarande saknas 1947.»
*
Fem skäl varför luftförsvaret bör stärkas ytterligare.
En stormakts möjligheter till krigsavgörande insatser mot en
svagt luftförsvarad småstat genom enbart luftkrigföring har tidigare berörts. Därvid har samtidigt påvisats att det bästa motmedlet mot luftkrig är ett starkt luftförsvar. Härom har överbefälhavaren gjort följande uttalande i sitt försvarsförslag under
kapitlet kraven på Sveriges krigsmakt: »En av förutsättningarna
480
. -.._,;___________
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
för att försvarssystemet skall kunna verka är sålunda, att vi äga
ett effektivt luftförsvar, bestående av jaktflyg, luftvärn, luftbevakning och icke minst ett väl fungerande civilförsvar.» Han
har vidare uttalat att »flygets utveckling är – – – den faktor,
som mest av allt givit det nutida kriget dess prägel» och »faran
från luften kan – – – i framtiden bli avsevärt större än nu …
I den mån de tekniska framstegen medföra att luftkrigföringens
verkningar ökas, måste såväl civilförsvar som aktivt luftförsvar
förstärkas.» Den av president Truman tillsatta amerikanska luftförsvarskommitten har i sitt i januari 1948 framlagda betänkande
bl. a. uttalat: »Inom fem år kommer andra länder nästan säkert
att äga stora mängder atomvapen och massproducera styrbara
projektiler för långdistansanfalL Detta kräver en radikal omläggning av USA:s hittillsvarande försvarspolitik. Flygvapnet måste
bli kärnan i landets försvan (kurs. här).
Det första skälet varför vi bör fortsätta med att stärka vårt
luftförsvar blir alltså: Luftkrigens tidevarv har just börjat. En
liten stat, som numera vill bevara sin oavhängighet, måste först
och främst kunna sätta hårt mot hårt i luften. Flyg måste mötas
med flyg. Ett starkt luftförsvar är numera grundförutsättningen
för både militärt och civilt försvar.
Möjligheterna att få hjälp av utländskt flyg.
I det ovannämnda kapitlet i sitt försvarsförslag skriver överbefälhavaren vidare: »Det vore verklighetsfrämmande att tro, att
Sveriges krigsmakt, hur stark den än blir, skulle i alla lägen
kunna överallt avvisa anfall över land- och sjögränserna samt
mot landets inre. Som tidigare framhållits, bör den grundläggande svenska försvarsprincipen vara att genom ett segt motstånd vinna tid för att hjälp utifrån skall hinna lämnas. Krigsmakten bör vara organiserad i överensstämmelse med denna
grundprincip. År så fallet, fyller den även bäst sin fredsbevarande uppgift som stöd för svensk utrikespolitik.»
Om den av överbefälhavaren ovan uttalade grundprincipen närmare utvecklas finner man
att hjälp utifrån kan vara svår att erhålla; krigshistorien överflödar av obesvarade eller avvisade framställningar om militärt
bistånd, av för sent utförda och av misslyckade hjälpaktioner;
att hjälp utifrån kan vara av flera olika slag och
481
Bill Bergman
att försvarsprinciperna därför bör läggas till rätta för det slag
av hjälp, som är mest påräknelig.
När den holländske utrikesministern van Kleffens den 17.2.1942
i New York anropade den amerikanska nationen om hjälp till
Javas försvar, yttrade han bl. a.: »Java är vårt fäste, och våra
möjligheter att försvara det beror på hur många flygplan Ni kan
sända oss.»
Slagkraft, snabbhet, räckvidd och smidig anpassningsförmåga
är flygstridskrafternas mest utmärkande drag. Det ligger därför
nära till hands att tänka sig, att vi, om det skulle bli krig, utan
större omgång skulle kunna få hjälp av utländskt flyg. Vårt
eget flygvapens utveckling i fredstid skulle under sådana omständigheter utan vidare kunna eftersättas till förmån för andra militära eller ekonomiska behov.
Flyghjälp kan emellertid i sin tur vara av flera olika slag, nämligen bl. a.
långdistansbombflyg
medeldistansbombflyg och
jaktflyg.
De jättelika »strategiska» bombflygplanen, som- utan att baseras i Sverige – kan fälla sina bomber var som helst i Europa
och sedan återvända till ’sina baser utan .mellanlandning, kan
måhända bringa oss den snabbaste och effektivaste hjälpen –
snar hjälp är dubbel hjälp. Dessa dyrbara »långdistansbombare»
skickas emellertid inte in över fientligt område utan stark jakteskort. De eskorterande jaktflygplanen har inte på långa vägar
samma räckvidd som de stora bombplanen och måste därför i
princip baseras nära målet.
Om vi skall kunna påräkna hjälp av strategiskt långdistansbombflyg, får vi därför förmodligen antingen ställa mycket starkt
jaktskyddade baser till förfogande för mellanlandande utländska
eskortjaktflygplan, eller också får vi själva sköta eskorten under
en viss del av bombförbandens väg genom luften. En kombination
av båda alternativen är mest trolig. I vilket fall som helst krävs
ett starkt luftförsvar, som kan underlätta hjälpaktionens genomförande. Har vi ett sådant kan vi vänta oss både bättre och snabbare hjälp än om vi inte skulle ha något att komma med i luften.
Denna enkla regel synes värd särskilt beaktande under en väpnad
konflikt mellan öst och väst, då stormakterna torde komma att
spänna sina krafter i luften till det yttersta. Allt flyg blir då
strängt upptaget och det fordras säkert stora aktiva insatser från
482
..
l
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
vår sida, om vi skall kunna förmå en mäktig »beskyddare» att
spela sitt trumfess till vår fördel.
Det bör också ihågkommas, att om den ena parten i en stormaktskonflikt lämnas tillfälle att härja fritt i luften över svenskt
territorium – vilket kan bli följden av ett för svagt tilltaget
svenskt flygande luftförsvar – försvåras eller omöjliggöres den
andra partens eventuella hjälpaktioner av vad slag de än vara
må. Vårt oförsvarade luftrum blir nämligen då mer att betrakta
som fientligt än som allierat område.
övergår vi så till att studera möjligheterna att få hjälp av utländskt bombflyg med kortare räckvidder, skärpes genast kraven
på det svenska luftförsvarets omfattning beroende på behovet av
starkt jaktskyddade baser på svenskt område för både »medeldistansbombare» och deras eskortjakts mellanlandning.
De i båda fallen erforderliga eskortjaktflygplanen fordra på
svenska baser förutom starkt jaktskydd en hel del »markservice».
Den kan beräknas komma att omfatta bl. a. tankning, laddning,
tillsyn, reservdelar, reparationer, flygsäkerhetstjänst, radio, radaroch väderlekstjänst m. m. Särskilda krav kan beräknas komma
att ställas på flygfältens belägenhet, start- och landningsbanornas
längd, bredd och bärkraft, flygfältsmaskering, flygplanvärn, fältluftvärn, fältbefästningar, bevakningstjänst, transporter, förläggning, förplägnad, personalvård o. s. v. Det mesta av detta fordrar
specialutbildad personal och passande utländsk materiel.
Mellanlandande »medeldistansbombare» fordra en service och
en därav följande materiel- och utrustningsuppladdning på baserna, som mångfaldigt överträffar eskortjaktens i dyrbarhet, omfattning och specialisering.
Om dessa upplysningar kommer läsaren att skymta konturerna
av den väldiga markserviceapparat, som kräves bara för att »hålla
flyget uppe», så är det måhända möjligt för honom att ana omfattningen av den luftbevaknings- och stridsledningsorganisation
som dessutom fordras för att lokalisera fientliga bombflygare i
lufthavet och leda jaktflyget på deras flyktiga spår.
Den markservice och stridsledningsorganisation, som nu finns,
är avpassad för svenska flygvapnets behov och normer. Skulle
utländska jaktförband tänkas ta aktiv del i luftförsvaret över
svenskt territorium- även om det bara gäller vissa delar därav
-måste bl. a. den svenska stridsledningsorganisationen anpassas
efter de främmande jaktflygarnas behov och erfarenhet. Annars
483
t’
i
Bill Bergman
kommer de att flyga omkring i blindo och slösa bort bensin och
olja till ingen nytta.
En luftbevaknings- och jaktstridsledningsorganisation är inte
bara omfattande. Den kännetecknas kanske främst av stora krav
på snabbhet och precision. Vad snabbheten beträffar räknar man
sekunderna som den svåraste motståndaren. Under sådana omständigheter är det lätt att inse hur väl smord och oljad organisationen måste vara för att fungera tillfredsställande. Där duger
det inte med plötsliga improvisationer eller nödtorftiga provisorier. Allt måste vara väl inarbetat och intrimmat under fredstid. De tusentals medverkande måste bildlikt talat läras att »använda samma språk», för att inte sekundflykten skall göra apparaten obrukbar för sitt ändamål. Därför tar det lång tid att bygga
upp en effektiv luftförsvarsorganisation. Det blir heller ingen lätt
sak att anpassa den efter utländska anvisningar, och det kommer
att ta tid innan den fungerar oklanderligt efter omställningen.
Detta vet varje jaktflygare – även de utländska!
Utländsk flyghjälp i form av jaktförband kräver sålunda åtskilliga anstalter, som är svåra att åvägabringa; betydligt svårare
än vad den, som sätter sin lit till sådan hjälp, sannolikt kan föreställa sig. Om dessa svårigheter överhuvud taget skola kunna
övervinnas, fordras ett intimt flygmilitärt samarbete under fredstid med den utländska stormakt, från vilken vi önska att hjälpaktionen skall utgå. Ett sådant samgående är otänkbart utan
vittgående utrikespolitiska konsekvenser.
Möjligheterna att erhålla och ta emot utländsk flyghjälp är
alltså väsentligt beroende av den ifrågasatta flyghjälpens art.
Hjälp utifrån med strategiskt bombflyg kräver inga baser i
Sverige och kan teoretiskt sett erhållas utan föregående långvariga militära och politiska förhandlingar. – All annan flyghjälp måste sannolikt baseras här i landet och fordrar därför
omfattande förberedelser. Om hjälpen gäller jaktförband för att
stärka luftförsvaret över svenskt territorium, blir den
dels svår att erhålla, eftersom efterfrågan på »hemmamarknaden» – särskilt i början av ett krig – torde väsentligt överstiga
tillgången,
dels av ringa verkan om den inte föregås av intimt militärt och
politiskt samarbete med bred tidsmarginal. – Ett härav betingat
förtidigt ställningstagande kan därför måhända dra oss in i en
konflikt, som vi annars möjligen skulle kunna ha hållit oss
utanför.
484
~·
f
—
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
Hjälp utifrån med lantstridskrafter måste komma hit sjövägen.
Lusten att komma minskar säkerligen, om våra hamnar ligga
under fiendens obestridda lufttryck. Vårt eget flyg måste hålla
förbindelserna utåt tryggade till dess hjälp hinner anlända, och
det kan ta tid.
Med ett starkt »svenskt» luftförsvar öka vi våra utsikter att
få snabb, effektiv och bekväm hjälp utifrån- till lands, till sjöss
eller i luften – samtidigt som vi bättre och längre kan reda oss
utan någon hjälp alls. Härigenom kan vi våga oss på att i en
konfliktsituation uppskjuta utrikespolitiska ställningstaganden »in
i det sista».
Med ett starkt »Svenskt» luftförsvar och i samverkan med ett
effektivt sjöförsvar kan vi förhindra eller bestraffa neutralitetskränkningar av vårt luftrum och sjöterritorium på ett helt annat
sätt än med ett svagt luftförsvar. Vår utrikespolitik får härigenom
ett värdefullt stöd.
Svenska flygvapnet är avpassat för att i huvudsak tjäna defensiva luftförsvarsändamåL Därigenom är det också i princip organiserat för att även underlätta utländska hjälpaktioner med avseende på dessas grundförutsättning. – Vårt flygande luftförsvars styrka är emellertid otillräcklig även för detta ändamål.
Stärker vi luftförsvaret ökar vi inte bara vår defensiva uthållighet utan också våra möjligheter att – med utländsk hjälp –
övergå till offensiv i luften.
Den som förlorar i luften kan inte vinna – den som håller
stånd i luften kan inte förlora.
*
Det andra skälet varför vi bör fortsätta att stärka vårt luftförsvar blir alltså:
Med ett starkt luftförsvar ökas våra utsikter att få snabb och
effektiv utländsk hjälp. Snar hjälp är dubbel hjälp!
Våra möjligheter att föra »neutralitetspolitik» ökas med vårt
luftförsvars tilltagande styrka.
ökad styrka i luften skapar ökad respekt för vår utrikespolitik
överhuvud taget.
Luftförsvarets betydelse för armen och marinen.
Armens huvuduppgift är försvar mot invasion.
För att armen skall kunna lösa denna måste dess rörliga huvud- 485
.,; ..~
Bill Bergman
stridskrafter koncentreras, d. v. s. transporteras till de områden,
som utsätts för invasion, t. ex. landgränsen i norr eller kusten i
söder. Det kan alltså gälla mycket stora avstånd och mycket omfattande transporter, som medför hård belastning på järnvägar
och landsvägar. Ju mer överraskande en invasion kan tänkas
komma, desto större blir kraven på kommunikationernas kapacitet, snabbhet och driftsäkerhet.
Invasion kan numera ske än mer överraskande än tidigare, vilket sammanhänger med de snabba truppernas och invasionsfarkosternas utveckling, men framför allt med luftlandsättningens
tillkomst som strategiskt betydelsefull faktor.
Det är alldeles självklart att det finns gränser för våra svenska
kommunikationers hållfasthet i krig. Det är därför tänkbart att
de under allt för hårda påfrestningar kan visa sig otillräckliga
eller rent av bryta samman. Härom har överbefälhavaren gjort
följande uttalande: »Lantstridskrafterna – – – äro för längre
förflyttningar och ofta för sitt underhåll beroende av för flyganfall känsliga kommunikationsleder.»
Om vi ha ett svagt luftförsvar är det mycket sannolikt att fienden både före och under en invasion utsätter våra kommunikationer och transportleder överhuvud taget för en ohämmad flygbekämpning, som kan få förödande verkningar. I så fall blir
armens transport- och underhållsapparat genast ytterligt ansträngd. Med hänsyn härtill och till styrkeförhållandena jämväl
på marken får vi kanske redan från början inrikta oss på att
uppge en del områden och begränsa fältarmens uppgifter. Men
– å andra sidan – ju större områden som uppges, dess större
spelrum får fiendens invasionsstyrkor inom våra landsmären och
dess mer övergår fältarmens huvuduppgift från invasionsförsvar
i egentlig mening (periferiförsvar) till lokalförsvar.
För att detta inte skall behöva befaras, fordras ett starkt luftförsvar, främst bestående av jaktflyg och luftbevakning med
radar.
Lika omöjligt som det är för lantförsvaret att slå en ogenomtränglig invasionsskyddande gördel kring våra långa kuster och
gränser, lika omöjligt är det för luftförsvaret att omgärda oss
med en oöverstiglig ringmur i luften. Såväl lantförsvarets som
luftförsvarets resurser är nämligen begränsade. För båda försvaren gäller det därför att koncentrera sig på sina huvuduppgifter.
Härvid måste luftförsvaret i första hand ägna sig åt civilbefolkningens och försörjningsorganens skydd. Annars är det mycket
486
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
sannolikt att »en angripare söker att enbart genom flyganfall
förmå oss till eftergifter eller underkastelse». Försvaret av lantstridskrafterna blir en andrahandsuppgift. Detta förhållande
måste klart och tydligt offentliggöras. Annars kan det lätt inträffa – om kriget kommer – att luftförsvarets huvuduppgifter
blir föremål för delade meningar mellan de berörda parterna,
d. v. s. civilbefolkningen i hemorten och armen ute i fält. Om
ett sådant meningsutbyte kan förutses, vore det bättre ju förr det
kunde komma till stånd.
Om vi emellertid fortsätter att stärka vårt luftförsvar, vilket
är nödvändigt enbart med hänsyn till dess huvuduppgift, följer
härav, att även fältarmens transport- och underhållsorgan kan
påräkna ett efter vår förmåga bättre avpassat skydd. Detta bör
åtminstone i viss utsträckning öka transportapparatens driftsäkerhet och öka fältförbandens möjligheter att komma till verkan.
Det ligger därför i armens eget intresse att luftförsvaret stärkes.
För flottans vidkommande föreligger ett lika utpräglat behov
av flygande luftförsvar. Svårigheterna att tillfredsställa detta i
tillräcklig grad är lika stora som de, som gäller för armen. Med
hänsyftning på flottans behov av flygande luftförsvar har försvarskommitten gjort följande uttalande: »I den mån sådant skydd
i tillräcklig omfattning icke kan beredas, inställer sig kravet på
övergång till en lätt flotta, som till sjöss är förhållandevis svår
att nedkämpa från luften och som kan skyddas i bergrum på sina
baser.» – Detta är en logisk slutledning, med avseende på det
ständigt ökande hotet från luften.
Flottan räknar alltså inte med annat flygande luftförsvar än
det, som efter omständigheterna kan lämnas – och har också i
princip dragit ut de organisatoriska konsekvenserna härav. –
Detta ger både luftförsvaret och sjöförsvaret ökade möjligheter
att göra sig gällande.
Av krigserfarenheterna att döma behöver armen och flottan inte
bara skydd, utan också stöd från luften. För armens del gäller
detta särskilt vid invasion luftledes. Det var ryssarna, som först
började experimentera med luftlandsättning, och numera är stormakternas trupptransportflyg en mäktig faktor att räkna med.
Invasion genom luften utnyttjades mer och mer under kriget.
Den 24.3.1945 landsattes t. ex. öster om Rhen två allierade divisioner om sammanlagt 14,000 man i en omgång. Efter kriget har
intresset för denna krigföringsmetod ytterligare ökats och i alla
stormakterna övas speciellt luftinvasioner och byggs härför av- 487
t’
f
Bill Bergman
sedda trupptransportplan med avsevärt högre kapacitet än tidigare.
Invasion är alltså inte längre enbart ett markbundet riskmoment i gammal bemärkelse utan har delvis lyfts upp på det nya
riskmomentets plan.
Alla invasionsföretag är känsliga för anfall från luften, men
luftinvasionen torde härvidlag vara mest känslig. En luftinvasion
kommer därför knappast att insättas så länge motpartens flygande
luftförsvar är stridsberett, ty transportflygplanen är mycket sårbara och svåra att skydda mot försvarsflygets anfall. Härom har
överbefälhavaren gjort följande uttalande, till vilket försvarskommitten anslutit sig: »Det verksammaste medlet mot luftlandsättning är flygstridskrafter, främst jaktförband, som ingripa
mot transport- och glidflygplan medan dessa ännu befinner sig
i luften.»
Lyckas försvarsflyget bryta udden av en luftinvasion får armeförbanden ett lättare arbete. Det ligger därför än mer i armens
intresse att luftförsvaret stärkes.
Det tredje skälet varför vi bör fortsätta att stärka vårt luftförsvar blir alltså:
Såväl armen som flottan är för sin operativa rörlighet väsentligt beroende av ett effektivt luftförsvar.- Ett starkt luftförsvar
ger därför såväl lant- som sjöstridskrafterna ökade möjligheter
att göra sig gällande.
Invasion genom luften kommer sannolikt att bli en mycket
eftersträvad krigföringsmetod i ett framtida krig. – Flygande
luftförsvar är det verksammaste medlet häremot.
.Attackflygets uppgifter.
Åven i andra avseenden än vid luftinvasion kan flyget lämna
armen ett verksamt stöd. Det bästa sättet har visat sig vara att
avskära fiendens bakre kommunikationer och sålunda hindra tillförsel till fronten och försvåra strategiska omgrupperingar. Men
också på själva slagfältet gjordes under kriget sådana insatser,
att ett särskilt flygslag, attackflyget, utvecklades inom alla s-tormakterna.
Som exempel på vad attackflyget uträttade under kriget må
följande nämnas: Under den tyska reträtten mot Seine i augusti
488
•’
! ,- .
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
1944 förstördes 10,000 fordon på en vecka genom låganfall. »Utan
flygarnas hjälp skulle vi soldater aldrig uppnått någon framgång», sade Montgomery.- Under c:a en månad förstörde allierade attackflygplan i norra Frankrike bl. a. 700 lokomotiv. – I
september 1940 anföllo brittiska plan under några nätter de tyska
transportfartyg och pråmar som samlats i kanalhamnarna till
invasion i England. Förstörelsen bidrog mycket till att invasionsplanen måste skrinläggas. Det ligger alltså ·i både armens och
flottans intresse att attackflyget förstärkes.
Därest vi skulle bli utsatta för angrepp av fjärrvapen med överljudhastighet, d. v. s. av V2-typ är attackflyg det bästa motmedel,
som vi f. n. disponerar över. Attackflyget är nämligen användbart för anfall mot fjärrvapnens utskjutnings-, inriktnings- och
observationsplatser.
Attackflygets huvuduppgift i ett framtida krig blir sålunda inte
med säkerhet understöd åt armen och flottan, som fallet var under
andra världskriget. Utvecklingen på fjärrvapenområdet kan
komma att kräva attackflygets hela insats inom luftförsvarets
ram.
•
Det fjärde skälet varför vi bör fortsätta att stärka vårt luftförsvar, särskilt attackflyget, blir alltså:
Både armen och flottan är i behov av attackflygets stöd.
Attackflyg är vårt bästa och enda motmedel mot anfall av fjärrvapen med överljudhastighet.
Det aktiva luftförsvarets betydelse för civilförsvaret.
Denna framställning skulle vara ofullständig om den förbigick
civilförsvaret och vårt civila försörjningsförsvar-om sistnämnda
beteckning godtas för bl. a. elkraftförsörjning, bränsleförsörjning,
livsmedels-, industri- och importvaruförsörjning, distributionsapparat och kommunikationer m. m.- Det »totala kriget» fordrar
nämligen ett »totalt försvar». Försvarsproblemet kan alltså inte
frigöras från sitt civila sammanhang.
I civilförsvarsstyrelsens yttrande över försvarskommittens betänkande heter det:
»Frågan om hemortens skydd under krig måste bedömas från den
utgångspunkten att civilförsvarets verksamhet är av förebyggande
och skadeavhjälpande art men däremot ej innefattar åtgärder till försvar genom angrepp i någon form.
33- 48783 Svensk Tidskrift 1948 489
”;._
Bill Bergman
Styrelsen anser ett oeftergivligt krav vara att jaktflygorganisationen avsevärt ökas för att civilförsvarets uppgifter i krig inte skall
bli övermäktiga (kurs. här). saknaden av nattjaktflyg innebär ett
mycket allvarligt riskmoment. styrelsen avstyrker bestämt den föreslagna inskränkningen av luftvärnet och anser att den nuvarande
organisationen bör moderniseras och ökas.
Försvarskommitten har vid den föreslagna fördelningen av värnpliktkontingenten på försvarsgrenarna inte förutsatt att civilförsvaret skall få någon tilldelning, men styrelsen pekar på att det torde
komma att krävas tilldelning av värnpliktiga till civilförsvaret för
att rekrytera s. k. civilförsvarskolonner för att i krig sättas in för
eldsläckning, röjning, transport av sårade o. s. v. på orter, som utsatts
för så omfattande förstörelse, att hjälp krävs utifrån. Rekryteringen
av manskap till civilförsvarskolonner i vårt land torde huvudsakligen
få ske bland värnpliktiga. styrelsen hemställer att frågan beaktas
vid bedömandet av värnpliktskontingentens fördelning på försvarsgrenar m. m.»
*
Det femte skälet varför vi bör fortsätta att stärka vårt luftförsvar blir alltså:
Ett starkt aktivt luftförsvar erfordras för att bl. a. civilförsvarets uppgifter i krig inte skall bli övermäktiga.
Den nya målsättningen.
Fem goda skäl varför vi bör fortsätta att stärka vårt luftförsvar, har ovan anförts. De är inte de enda, som kan åberopas.
Fler finns. Men denna framställning gör inte anspråk på att vara
fullständig. Den vill endast övertyga så många läsare som möjligt
om att luftförsvaret är av ännu större betydelse för landets framtida väl än invasionsförsvaret.
Flygvapnet är luftförsvarets kärna. – Varje stridsdugligt flygplan, som tillförs flygvapnet, ökar luftförsvarets styrka och uthållighet. – Därför bör flygvapnet i första hand stärkas.
Denna förstärkning bör komma till stånd även om avvägningsfrågan därigenom måste upptagas till förnyad prövning. Kostnader som nedlagts på invasionsförsvaret kan nämligen visa sig
vara till föga nytta, om luftförsvaret försummas så mycket att
enbart fiendens luftanfall kan framtvinga avgörande.
490
..
·..:
VID INVASIONSFÖRSVAR1
Av överste BILL BERG1l’iAN, Å.ngelholm
INVASIONSKRIG var förr i tiden vad en nation med aggressiva
och mäktiga grannar främst hade att frukta. Försvaret inrättades
därefter. Genom flygets och dess vapens snabba utveckling har
det numera blivit möjligt att föra krig i en ny form- luftkrig. –
Risken för invasion är därmed inte längre en frihetsälskande små-
stats enda stora krigsfara. Luftkriget har skapat ett nytt riskmoment av första ordningen. Försvaret måste därför tillrättaläggas
efter nya linjer.
För vårt vidkommande utövade det nya riskmomentet ett visserligen betydande men dock inte avgörande inflytande på försvarets
återuppbyggnad under beredskapsåren. Den hektiska förnyelseprocessen, som då genomfördes, kom därför från början att ta alltför fast sikte på det gamla riskmomentet, vilket var förklarligt,
till en tid. Därefter har det blivit allt mer uppenbart, att den ursprungliga målsättningen inte var tillräckligt framsynt inriktad.
Alltså måste den ändras. Ett ytterligare uppskov kan få allvarliga
konsekvenser. Vårt försvar måste med det snaraste omdanas så,
att det i betydligt högre grad än nu blir i stånd att möta det snabbt
växande nya riskmomentets vådor.
Två slags krig – två slags försvar.
Det är inte längre tidsenligt med ett försvar, som företrädesvis
är inriktat på att möta invasion. Kriget av i dag fordrar två försvar, ett mot luftkrig och ett mot invasion.
1 Denna uppsats, som är representativ för flygvapnets syn på vårt lands nuvarande försvarsbehov, skall senare följas av inlägg från andra vapengrenar.
När förf. längre fram i denna uppsats kräver att ö. B. skall tas från flyget
vilja vi blott erinra om att riksdagen i år uttalade sig för att även andra försvarsgrenar än armen borde bli på ledande poster företrädda i försvarsstaben men att
Kungl. Maj: t hittills dröjt med att effektuera detta riksdagens direktiv.
Red. av Svensk Tidskrift.
32- 48783 Svensk Tidskrift 1948 473
Bill Bergman
I invasionsförsvaret ingår samtliga försvarsgrenar.- I luftförsvaret ingår flygvapnet, luftvärnet och civilförsvaret. Dess kärna
utgöres av flygvapnet.
Vårt nuvarande luftförsvar grundlades genom 1936 års riksdagsbeslut och har sedermera målmedvetet och planenligt byggts
upp till en inte föraktlig styrka. Denna är emellertid inte på långt
när tillräcklig för att luftförsvaret verkligen skall kunna fylla
alla sina maktpåliggande uppgifter i ett framtida luftkrig. J aktflyget och luftvärnet är därjämte splittrade på olika försvarsgrenar. Civilförsvaret och andra hithörande civila organ föra en
-om inte tynande- så dock föga omhuldad· tillvaro.
Trots svagheterna har vi dock två försvar numera. Vi har
emellertid bara en kostnadsram. Angelägenheter rörande luftförsvaret kan sålunda inte behandlas fristående. De måste avvägas
med aktgivande på invasionsförsvarets vitala intressen.
Avvägningsfrågor ger ofta anledning till delade meningar bland
fackmän ur olika läger. – Den som därför vill bilda sig en egen
uppfattning om detta viktiga problem bör gå till grunden, d. v. s.
först och främst försöka bedöma hur stort det nya riskmomentet
är i förhållande till det gamla. Denna framställning avser nu närmast att underlätta ett sådant bedömande.
Anfall genom luften kan riktas mot en stats väpnade styrkor,
men också mot dess civilbefolkning och försörjningsorgan.
Luftkrig mot civilbefolkning och försörjningsorgan.
Vad först anfallen mot civilbefolkningen beträffar, har krigserfarenheterna visat, att den mänskliga förmågan att utstå umbärande och lidande visserligen har en gräns, men att denna, när
det gäller, är överraskande tänjbar. Luftkriget mot civilbefolkningen är alltså påfrestande men inte med säkerhet krigsavgörande. Behovet av att skydda civilbefolkningen från luftkrigets
härjningar skulle sålunda måhända inte kunna räknas som något
avgörande skäl varför vårt luftförsvar bör stärkas.- Detta är inte
att vara cynisk, det är endast att tillämpa krigserfarenheternas
vittnesbörd i den kalla ekonomiska försvarskalkylen. -Man får
emellertid inte bortse ifrån att möjligheterna till terrorkrig från
luften kan bli större i ett eventuellt framtida krig än i det närmast föregående.
I sitt eget försvarsförslag har överbefälhavaren – vilkens slut- 474
..
! _.,· …
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
satser i avseende på försvarets organisation och försvarsgrenarnas
avvägning dock är en annan än som drages i denna uppsats –
bl. a. anfört: »År luftförsvaret, civilförsvaret inräknat, icke starkt,
synes det ej otänkbart, att en angripare söker att enbart genom
flyganfall förmå oss till eftergifter eller underkastelse. Atombombernas tillkomst och utveckling öka riskerna för att motståndsviljan kan brytas genom luftangrepp» (kurs. här). Han har också
under kapitlet flyg- och fjärrvapenanfall anfört, att »en oundgänglig förutsättning för att folket skall hålla ut är ett verksamt
aktivt luftförsvar och ett väl förberett civilförsvar». Denna sista
mening understryks av en av våra största dagliga tidningar, som
i sin ledande artikel den 19.12.1947 skriver: »Luftförsvaret– –
har numera blivit en hela folkets angelägenhet på annat sätt än
tidigare.— Man kan inte bortse från det faktum att mannen
på gatan eller arbetsplatsen liksom kvinnan i hemmet – – –
åtminstone i detta hänseende vill veta försvarets kapacitet.»
Den allmänna meningen numera är att folkets förmåga att hålla
ut beror på luftförsvarets förmåga att försvara folket. Detta betyder att terrorkrig från luften mot civilbefolkningen inte kan
lämnas ur räkningen, då man går att bedöma det nya riskmomentets storleksordning.
Luftkrigets inverkan på försörjningsorganen i Tyskland framgår av några efter kriget publicerade dokument. I ett av dessa
rapporterar den tyske försörjningsministern Speer till Hitler att
de planmässiga flyganfallen mot järnvägarna har avgörande betydelse och att katastrof för produktionen hotar. Detta var i
november 1944. I december förklarar han att civilförsvarets största
bekymmer är järnvägarna och att det är tur att flyganfallen inte
har koncentrerats mot dem ett halvt år tidigare. Den 15 mars
lämnar Speer några uppgifter om kolleveranserna från Ruhr och
fogar därtill följande slutbetyg på den allierade luftkrigföringen
mot Tysklands hemort: »Det slutliga sammanbrottet för Tysklands
ekonomi kan med säkerhet påräknas inom åtta veckor. Efter
denna kollaps blir det omöjligt att militärt fortsätta kriget.» En
amerikansk expertkommitte, som efter kriget undersökte det allierade luftkrigets verkningar mot den tyska hemorten, har i sin
rapport uttalat, att Tyskland vid årsskiftet 1944-1945 var »dödligt sårat». Chefen för flygvapnet konstaterar i januari 1948 i
sitt yttrande över försvarskommittens betänkande att »luftkrigföring mot hemorten kan, såväl med som utan atombomber, fram- 475
Bill Bergman
kalla krigsavgörande resultat, utan att invasion behöver tillgripas».
Utvecklingen på luftkrigföringens område går snabbt framåt.
Det underlag, som stod till överbefälhavarens och chefens för
flygvapnet förfogande i mars 1947, har numera betydligt utvidgats.
Med stöd av många kända uppgifter om flyganfallens förödande
verkningar, flygteknikens framsteg och fortsatta stora flygutrustningar utomlands har man rätt att dra den slutsatsen, att
en liten stat med svagt luftförsvar, som anfalles av en stormakt,
kan såras till döds på relativt kort tid enbart genom luftkrigföring mot civilbefolkning och försörjningsorgan. Man kan då
också med fog anta, att en stormakts blotta hot om bomb- eller
atombombkrig i ett sådant fall kan vara nog för att framtvinga
omedelbar underkastelse eller i varje fall kännbara eftergifter.
Luftkrig är alltså numera en lika ödesbetonad risk för en svagt
luftförsvarad småstat som invasion.
Härmed är emellertid det nya riskmomentet inte slutgiltigt
värdesatt. Luftkrig är nämligen ur stormaktssynpunkt en bekvämare krigföringsmetod än invasion. Luftkrig berör ju bara
en försvarsgren. Invasion berör i regel tre. Invasion kräver stora
personal- och materialuppbåd. Luftkrig kräver stor materiell men
jämförelsevis obetydlig personell insats. Invasion är dessutom
numera praktiskt taget otänkbar utan föregående omfattande luftkrigföring i syfte att bereda väg för ockupationstruppernas inmarsch. Härom har överbefälhavaren uttalat: »Erfarenheterna
från andra världskriget lära oss, att varje anfallskrig kommer
att inledas av kraftiga flyganfall, vilka kunna ha självständig
karaktär eller utgöra ett led i invasionen.»
Ur den aggressiva stormaktens synvinkel måste alltså i vart
fall ett omfattande luftkrig organiseras, igångsättas och verka en
tid, innan invasionsföretaget kan gå av stapeln. Det är under
sådana omständigheter mest sannolikt, att stormakten öppnar
fientligheterna med ett hårt och hänsynslöst luftkrig, som drives
därhän, att invasion om möjligt blir överflödig.- Lyckas denna
strategi blir angriparens krigskonst både bekväm och billig.
Mot rent luftkrig ärlant-och sjöstridskrafterna verkningslösa.
Väljer man att utgå från den angripna småstatens synvinkel,
får det nya riskmomentets storleksordning och karaktär ytterligare belysning.
476
..
! ,- –
~ …
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
Om en stormakt anfaller en småstat med rent luftkrig – självständigt eller som förberedelse för invasion – får småstatens luftförsvar ensamt ta hela stöten. Försvararens lant- och sjöstridskrafter kan varken göra till eller från. De bli helt satta ur spel
– och förmodligen dessutom illa åtgångna.
Så länge försvarsflyget-i den mån sådant finnes – kan sätta
hårt mot hårt i luften, skulle det innebära onödigt stora risker
för stormakten att påbörja ett eventuellt tilltänkt invasionsföretag.
Luftkrig mot väpnade styrkor.
))Hemligheten med mina framgångar ligger däri, att jag alltid
har väntat med att anfalla på marken tills segern i luften är
vunnen)), sade Montgomery. Därför kommer stormakten, som ovan
nämnts, sannolikt att fortsätta sitt luftkrig i syfte att först bryta
försvarsflygets motståndskraft. Om detta lyckas kommer turen
till hemorten och till de nu mot ohämmade flyganfall blottställda
stridskrafterna i övrigt. Den kampen blir säkerligen mycket
ojämn! Skulle den verkligen behöva avslutas med invasion, får
ockupationsstyrkan troligen ett lätt arbete. Under andra världskriget har nämligen ingen arme lyckats att i längden uthärda
det förenade trycket från motpartens styrkor både i luften och
på marken. Härom har chefen för flygvapnet i sitt yttrande över
försvarskommittens betänkande anfört: ))Möjligheterna för så väl
hemorten som för stridskrafterna att hålla ut, om luftanfallen
äro ohämmade, måste bli relativt små, om angriparens flyg redan
efter kort tid blivit i stånd att operera i luften utan hänsyn till
försvarande flyg.))
En småstats möjligheter att i ett eventuellt framtida krig undgå
ett snabbt och förkrossande nederlag blir sålunda mera beroende
på dess luftförsvars styrka och uthållighet än på dess invasionsförsvars motsvarande egenskaper.
Sammanfattning:
Två försvar måste finnas numera: luftförsvar och invasionsförsvar.1
Mot rent luftkrig står luftförsvaret ensamt.
Mot invasionskrig kan båda försvaren samverka.
Så länge luftförsvaret håller, håller invasionsförsvaret.
Slås luftförsvaret ut blir invasionsförsvaret ohållbart.
1 En gemensam överbefälhavare bör finnas. Han bör vara flygofficer.
477
Bill Bergman
Slutsatser:
Det nya riskmomentet är sålunda större än det gamla. Det
visar sig också ligga på ett annat plan än detta. Avvägningsproblemet mellan luftförsvar och invasionsförsvar är därmed i
huvudsak löst: Luftförsvarets behov måste sättas före invasionsförsvarets.
Hävdvunna föreställningar och förutfattade meningar.
Den ovannämnda slutsatsen har helt naturligt svårt att göra
sig gällande mot hävdvunna föreställningar och förutfattade meningar. Sådana är alltid svåra att komma tillrätta med. De stå
stela och obevekliga på sin post tills de åldras och gråna i tjänsten.
Grundtanken i vår hittillsvarande försvarspolitik har också åldrats. Därför behöver den förnyas.
Att en sådan förnyelse är på väg, därom vittnar bl. a. Ny Militär Tidskrift, som på ledande plats i sitt decembernummer 1947
skriver: »De tekniska jättesprång, som krigskonsten tagit under
det sista årtiondet, har vänt upp och ner på många hävdvunna
föreställningar. De tidigare gängse begreppen om sättet för den
strategiska planläggningen och det taktiska förfarandet i strid
ha i vissa avseenden förlorat sin giltighet, och man står osäker
inför den framtida utvecklingen. Det framtida luftkriget – inklusive atombombning, V2-vapen, luftinvasion m. m. – kan
komma att rasera grunden för hittillsvarande åskådningar på
det militära och utrikespolitiska området.»
Den oftast upprepade och mest utbredda av alla ovan åsyftade
hävdvunna föreställningar och förutfattade meningar är den att
»flyget saknar uthållighet». -Detta må vara sant. Men då saknar beklagligtvis också invasionsförsvaret uthållighet, vilket ovan
påvisats.
Nu innebär emellertid varje nytt jaktplan, som tillförs flygvapnet, en ökning av luftförsvarets styrktt och uthållighet. Talet om
att flyget saknar uthållighet bör därför fattas som en påminnelse om, att flygvapnet behöver stärkas. Det kan – om man så
vill – också innebära ett underbetyg åt den avvägning mellan
luftförsvaret och invasionsförsvaret, som företogs 1942. Denna
borde synbarligen ha skett med ännu större tonvikt på flyget,
än vad som verkligen blev fallet. Detta fredsstrategiska misstag,
som lätt kan förklaras med flygets svaghet före 1940, kan emellertid framdeles rättas till.
478
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
Det ovannämnda envist upprepade slagordet kan trots detta
tänkas bibehålla sin makt över sinnena. Anledningen härtill är,
att det har hämtats ur den rent lantmilitära terminologien: Som
bekant erövras och »besättes» ett frontavsnitt eller markområde
vid anfall och »behålles» vid försvar. Att »sätta sig fast» och
»hålla ut» är sålunda grundläggande och bestående begrepp i
krigföringen på marken.- Flyget kan varken sätta sig fast eller
hålla ut i luften. -Alltså saknar flyget uthållighet!
Eftersom den allt övervägande delen av den nuvarande försvarsledningen här i riket är lantmilitär, är det förklarligt, om
en eller annan av lantkrigskonstens grundregler på detta sätt
upphöjs till »luftstrategi» och därigenom vinner ett visst burskap.
Därmed är det emellertid inte bevisat, att lantmilitära grundregler utan vidare är tillämpliga inom luftkrigföringens område.
En annan förutfattad mening, och den kanske mest konservativa, har sällan kommit till bättre uttryck än hos en av försvarskommittens ledamöter. I sitt särskilda yttrande till kommittens
betänkande har nämligen herr Hagberg i Luleå (k) anfört: »Det
är bevisat, att ett folk i vapen, som vill försvara sig, är en viktigare garant för den nationella oavhängigheten än ett tusental
flygande yrkesmän – – -.»
Bortsett från vad herr Hagberg kan mena med nationell oavhängighet, torde det kunna antas, att han med ett folk i vapen
förstår ett folk, som huvudsakligen stöder sitt utrikespolitiska
oberoende på lantförsvarets bajonetter. – Han har nog inte läst
de brittiska tidningar, som i krigets början, medan det allierade
flyget ännu var svagt, skrev ungefär så här: »Vi är trötta på att
varje dag berätta om hjältar, som dör på slagfälten under försök
att försvara sig mot fiendens flygbomber med sina bajonetter.»
Kan det vidare verkligen ha undgått herr Hagberg, att den viktigaste garanten för Englands nationella oavhängighet under
det ödesmättade» Slaget om Storbritanniem hösten 1940 just var
– ett tusental flygande yrkesmän. Det var i ett tack till dem som
premiärminister Churchill fällde sitt bekanta yttrande om att
aldrig förr så många haft så få att tacka för så mycket! Det som
herr Hagberg tror vara bevisat är alltså endast en halv sanning.
Blir vi utsatta för ett totalt luftkrig, får man säkert vända upp
och ner på sitt bevis och påstå motsatsen …
»Ett folk i vapen, som vill försvara sig», bör inte stirra sig blint
på det gamla riskmomentet. Det finns nämligen ett nytt, som
479
Bill Bergman
inte får underskattas. Det finns också andra vapen än bajonetter,
numera.
De polska, holländska, belgiska och franska flygvapnens ringa
motståndskraft tages då och då som bevis för att också ett svenskt
flygvapen skulle kunna »slås ut» redan vid fientligheternas öppnande. Denna argumentering är missledande av bl. a. följande
skäl, som återfinns i chefens för flygvapnet yttrande över försvarskommittens betänkande: »På grund av armens dominerande
ställning inom respektive krigsmakter hade flygvapnet fått karaktären av ett bivapen till armen med spaning och samverkan på
slagfältet till huvuduppgift. Man hade förbisett, att en förutsättning för denna samverkan och för armens operationer överhuvud
taget var att fiendens flyg icke tilläts att härja fritt. De angivna
flygvapnen voro sålunda icke ens från början lämpade att försvara varken sig själva, landet med dess kommunikationer eller
armen. De saknade enhetlig ledning och voro splittrade på armens olika större enheter (militärbefälhavare). Med dessa principer ifråga om sammansättning och ledning voro flygvapnen
ur stånd att möta en krigföring från tysk sida, som gick ut på
att först från luften krossa flygvapnet och därefter från luften
och marken samtidigt krossa armen. Flygvapnen överraskades
också under låg beredskap och hade icke vidtagit betryggande anordningar för skyddad krigsbasering. De försvarande lantstridskrafternas uthållighet inför detta kombinerade tryck blev obetydlig: från 5 till 38 dagar i de anförda exemplen. Om man med insikt
om luftkrigets betydelse givit flygvapnen en annan styrka och
sammansättning och en annan ställning inom försvaret i dess
helhet, hade utgången säkerligen icke varit så given och mera
tid vunnits. Försvaret i sin helhet skulle blivit segare. Det är
mindre märkvärdigt att denna insikt saknades 1939 än att den
fortfarande saknas 1947.»
*
Fem skäl varför luftförsvaret bör stärkas ytterligare.
En stormakts möjligheter till krigsavgörande insatser mot en
svagt luftförsvarad småstat genom enbart luftkrigföring har tidigare berörts. Därvid har samtidigt påvisats att det bästa motmedlet mot luftkrig är ett starkt luftförsvar. Härom har överbefälhavaren gjort följande uttalande i sitt försvarsförslag under
kapitlet kraven på Sveriges krigsmakt: »En av förutsättningarna
480
. -.._,;___________
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
för att försvarssystemet skall kunna verka är sålunda, att vi äga
ett effektivt luftförsvar, bestående av jaktflyg, luftvärn, luftbevakning och icke minst ett väl fungerande civilförsvar.» Han
har vidare uttalat att »flygets utveckling är – – – den faktor,
som mest av allt givit det nutida kriget dess prägel» och »faran
från luften kan – – – i framtiden bli avsevärt större än nu …
I den mån de tekniska framstegen medföra att luftkrigföringens
verkningar ökas, måste såväl civilförsvar som aktivt luftförsvar
förstärkas.» Den av president Truman tillsatta amerikanska luftförsvarskommitten har i sitt i januari 1948 framlagda betänkande
bl. a. uttalat: »Inom fem år kommer andra länder nästan säkert
att äga stora mängder atomvapen och massproducera styrbara
projektiler för långdistansanfalL Detta kräver en radikal omläggning av USA:s hittillsvarande försvarspolitik. Flygvapnet måste
bli kärnan i landets försvan (kurs. här).
Det första skälet varför vi bör fortsätta med att stärka vårt
luftförsvar blir alltså: Luftkrigens tidevarv har just börjat. En
liten stat, som numera vill bevara sin oavhängighet, måste först
och främst kunna sätta hårt mot hårt i luften. Flyg måste mötas
med flyg. Ett starkt luftförsvar är numera grundförutsättningen
för både militärt och civilt försvar.
Möjligheterna att få hjälp av utländskt flyg.
I det ovannämnda kapitlet i sitt försvarsförslag skriver överbefälhavaren vidare: »Det vore verklighetsfrämmande att tro, att
Sveriges krigsmakt, hur stark den än blir, skulle i alla lägen
kunna överallt avvisa anfall över land- och sjögränserna samt
mot landets inre. Som tidigare framhållits, bör den grundläggande svenska försvarsprincipen vara att genom ett segt motstånd vinna tid för att hjälp utifrån skall hinna lämnas. Krigsmakten bör vara organiserad i överensstämmelse med denna
grundprincip. År så fallet, fyller den även bäst sin fredsbevarande uppgift som stöd för svensk utrikespolitik.»
Om den av överbefälhavaren ovan uttalade grundprincipen närmare utvecklas finner man
att hjälp utifrån kan vara svår att erhålla; krigshistorien överflödar av obesvarade eller avvisade framställningar om militärt
bistånd, av för sent utförda och av misslyckade hjälpaktioner;
att hjälp utifrån kan vara av flera olika slag och
481
Bill Bergman
att försvarsprinciperna därför bör läggas till rätta för det slag
av hjälp, som är mest påräknelig.
När den holländske utrikesministern van Kleffens den 17.2.1942
i New York anropade den amerikanska nationen om hjälp till
Javas försvar, yttrade han bl. a.: »Java är vårt fäste, och våra
möjligheter att försvara det beror på hur många flygplan Ni kan
sända oss.»
Slagkraft, snabbhet, räckvidd och smidig anpassningsförmåga
är flygstridskrafternas mest utmärkande drag. Det ligger därför
nära till hands att tänka sig, att vi, om det skulle bli krig, utan
större omgång skulle kunna få hjälp av utländskt flyg. Vårt
eget flygvapens utveckling i fredstid skulle under sådana omständigheter utan vidare kunna eftersättas till förmån för andra militära eller ekonomiska behov.
Flyghjälp kan emellertid i sin tur vara av flera olika slag, nämligen bl. a.
långdistansbombflyg
medeldistansbombflyg och
jaktflyg.
De jättelika »strategiska» bombflygplanen, som- utan att baseras i Sverige – kan fälla sina bomber var som helst i Europa
och sedan återvända till ’sina baser utan .mellanlandning, kan
måhända bringa oss den snabbaste och effektivaste hjälpen –
snar hjälp är dubbel hjälp. Dessa dyrbara »långdistansbombare»
skickas emellertid inte in över fientligt område utan stark jakteskort. De eskorterande jaktflygplanen har inte på långa vägar
samma räckvidd som de stora bombplanen och måste därför i
princip baseras nära målet.
Om vi skall kunna påräkna hjälp av strategiskt långdistansbombflyg, får vi därför förmodligen antingen ställa mycket starkt
jaktskyddade baser till förfogande för mellanlandande utländska
eskortjaktflygplan, eller också får vi själva sköta eskorten under
en viss del av bombförbandens väg genom luften. En kombination
av båda alternativen är mest trolig. I vilket fall som helst krävs
ett starkt luftförsvar, som kan underlätta hjälpaktionens genomförande. Har vi ett sådant kan vi vänta oss både bättre och snabbare hjälp än om vi inte skulle ha något att komma med i luften.
Denna enkla regel synes värd särskilt beaktande under en väpnad
konflikt mellan öst och väst, då stormakterna torde komma att
spänna sina krafter i luften till det yttersta. Allt flyg blir då
strängt upptaget och det fordras säkert stora aktiva insatser från
482
..
l
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
vår sida, om vi skall kunna förmå en mäktig »beskyddare» att
spela sitt trumfess till vår fördel.
Det bör också ihågkommas, att om den ena parten i en stormaktskonflikt lämnas tillfälle att härja fritt i luften över svenskt
territorium – vilket kan bli följden av ett för svagt tilltaget
svenskt flygande luftförsvar – försvåras eller omöjliggöres den
andra partens eventuella hjälpaktioner av vad slag de än vara
må. Vårt oförsvarade luftrum blir nämligen då mer att betrakta
som fientligt än som allierat område.
övergår vi så till att studera möjligheterna att få hjälp av utländskt bombflyg med kortare räckvidder, skärpes genast kraven
på det svenska luftförsvarets omfattning beroende på behovet av
starkt jaktskyddade baser på svenskt område för både »medeldistansbombare» och deras eskortjakts mellanlandning.
De i båda fallen erforderliga eskortjaktflygplanen fordra på
svenska baser förutom starkt jaktskydd en hel del »markservice».
Den kan beräknas komma att omfatta bl. a. tankning, laddning,
tillsyn, reservdelar, reparationer, flygsäkerhetstjänst, radio, radaroch väderlekstjänst m. m. Särskilda krav kan beräknas komma
att ställas på flygfältens belägenhet, start- och landningsbanornas
längd, bredd och bärkraft, flygfältsmaskering, flygplanvärn, fältluftvärn, fältbefästningar, bevakningstjänst, transporter, förläggning, förplägnad, personalvård o. s. v. Det mesta av detta fordrar
specialutbildad personal och passande utländsk materiel.
Mellanlandande »medeldistansbombare» fordra en service och
en därav följande materiel- och utrustningsuppladdning på baserna, som mångfaldigt överträffar eskortjaktens i dyrbarhet, omfattning och specialisering.
Om dessa upplysningar kommer läsaren att skymta konturerna
av den väldiga markserviceapparat, som kräves bara för att »hålla
flyget uppe», så är det måhända möjligt för honom att ana omfattningen av den luftbevaknings- och stridsledningsorganisation
som dessutom fordras för att lokalisera fientliga bombflygare i
lufthavet och leda jaktflyget på deras flyktiga spår.
Den markservice och stridsledningsorganisation, som nu finns,
är avpassad för svenska flygvapnets behov och normer. Skulle
utländska jaktförband tänkas ta aktiv del i luftförsvaret över
svenskt territorium- även om det bara gäller vissa delar därav
-måste bl. a. den svenska stridsledningsorganisationen anpassas
efter de främmande jaktflygarnas behov och erfarenhet. Annars
483
t’
i
Bill Bergman
kommer de att flyga omkring i blindo och slösa bort bensin och
olja till ingen nytta.
En luftbevaknings- och jaktstridsledningsorganisation är inte
bara omfattande. Den kännetecknas kanske främst av stora krav
på snabbhet och precision. Vad snabbheten beträffar räknar man
sekunderna som den svåraste motståndaren. Under sådana omständigheter är det lätt att inse hur väl smord och oljad organisationen måste vara för att fungera tillfredsställande. Där duger
det inte med plötsliga improvisationer eller nödtorftiga provisorier. Allt måste vara väl inarbetat och intrimmat under fredstid. De tusentals medverkande måste bildlikt talat läras att »använda samma språk», för att inte sekundflykten skall göra apparaten obrukbar för sitt ändamål. Därför tar det lång tid att bygga
upp en effektiv luftförsvarsorganisation. Det blir heller ingen lätt
sak att anpassa den efter utländska anvisningar, och det kommer
att ta tid innan den fungerar oklanderligt efter omställningen.
Detta vet varje jaktflygare – även de utländska!
Utländsk flyghjälp i form av jaktförband kräver sålunda åtskilliga anstalter, som är svåra att åvägabringa; betydligt svårare
än vad den, som sätter sin lit till sådan hjälp, sannolikt kan föreställa sig. Om dessa svårigheter överhuvud taget skola kunna
övervinnas, fordras ett intimt flygmilitärt samarbete under fredstid med den utländska stormakt, från vilken vi önska att hjälpaktionen skall utgå. Ett sådant samgående är otänkbart utan
vittgående utrikespolitiska konsekvenser.
Möjligheterna att erhålla och ta emot utländsk flyghjälp är
alltså väsentligt beroende av den ifrågasatta flyghjälpens art.
Hjälp utifrån med strategiskt bombflyg kräver inga baser i
Sverige och kan teoretiskt sett erhållas utan föregående långvariga militära och politiska förhandlingar. – All annan flyghjälp måste sannolikt baseras här i landet och fordrar därför
omfattande förberedelser. Om hjälpen gäller jaktförband för att
stärka luftförsvaret över svenskt territorium, blir den
dels svår att erhålla, eftersom efterfrågan på »hemmamarknaden» – särskilt i början av ett krig – torde väsentligt överstiga
tillgången,
dels av ringa verkan om den inte föregås av intimt militärt och
politiskt samarbete med bred tidsmarginal. – Ett härav betingat
förtidigt ställningstagande kan därför måhända dra oss in i en
konflikt, som vi annars möjligen skulle kunna ha hållit oss
utanför.
484
~·
f
—
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
Hjälp utifrån med lantstridskrafter måste komma hit sjövägen.
Lusten att komma minskar säkerligen, om våra hamnar ligga
under fiendens obestridda lufttryck. Vårt eget flyg måste hålla
förbindelserna utåt tryggade till dess hjälp hinner anlända, och
det kan ta tid.
Med ett starkt »svenskt» luftförsvar öka vi våra utsikter att
få snabb, effektiv och bekväm hjälp utifrån- till lands, till sjöss
eller i luften – samtidigt som vi bättre och längre kan reda oss
utan någon hjälp alls. Härigenom kan vi våga oss på att i en
konfliktsituation uppskjuta utrikespolitiska ställningstaganden »in
i det sista».
Med ett starkt »Svenskt» luftförsvar och i samverkan med ett
effektivt sjöförsvar kan vi förhindra eller bestraffa neutralitetskränkningar av vårt luftrum och sjöterritorium på ett helt annat
sätt än med ett svagt luftförsvar. Vår utrikespolitik får härigenom
ett värdefullt stöd.
Svenska flygvapnet är avpassat för att i huvudsak tjäna defensiva luftförsvarsändamåL Därigenom är det också i princip organiserat för att även underlätta utländska hjälpaktioner med avseende på dessas grundförutsättning. – Vårt flygande luftförsvars styrka är emellertid otillräcklig även för detta ändamål.
Stärker vi luftförsvaret ökar vi inte bara vår defensiva uthållighet utan också våra möjligheter att – med utländsk hjälp –
övergå till offensiv i luften.
Den som förlorar i luften kan inte vinna – den som håller
stånd i luften kan inte förlora.
*
Det andra skälet varför vi bör fortsätta att stärka vårt luftförsvar blir alltså:
Med ett starkt luftförsvar ökas våra utsikter att få snabb och
effektiv utländsk hjälp. Snar hjälp är dubbel hjälp!
Våra möjligheter att föra »neutralitetspolitik» ökas med vårt
luftförsvars tilltagande styrka.
ökad styrka i luften skapar ökad respekt för vår utrikespolitik
överhuvud taget.
Luftförsvarets betydelse för armen och marinen.
Armens huvuduppgift är försvar mot invasion.
För att armen skall kunna lösa denna måste dess rörliga huvud- 485
.,; ..~
Bill Bergman
stridskrafter koncentreras, d. v. s. transporteras till de områden,
som utsätts för invasion, t. ex. landgränsen i norr eller kusten i
söder. Det kan alltså gälla mycket stora avstånd och mycket omfattande transporter, som medför hård belastning på järnvägar
och landsvägar. Ju mer överraskande en invasion kan tänkas
komma, desto större blir kraven på kommunikationernas kapacitet, snabbhet och driftsäkerhet.
Invasion kan numera ske än mer överraskande än tidigare, vilket sammanhänger med de snabba truppernas och invasionsfarkosternas utveckling, men framför allt med luftlandsättningens
tillkomst som strategiskt betydelsefull faktor.
Det är alldeles självklart att det finns gränser för våra svenska
kommunikationers hållfasthet i krig. Det är därför tänkbart att
de under allt för hårda påfrestningar kan visa sig otillräckliga
eller rent av bryta samman. Härom har överbefälhavaren gjort
följande uttalande: »Lantstridskrafterna – – – äro för längre
förflyttningar och ofta för sitt underhåll beroende av för flyganfall känsliga kommunikationsleder.»
Om vi ha ett svagt luftförsvar är det mycket sannolikt att fienden både före och under en invasion utsätter våra kommunikationer och transportleder överhuvud taget för en ohämmad flygbekämpning, som kan få förödande verkningar. I så fall blir
armens transport- och underhållsapparat genast ytterligt ansträngd. Med hänsyn härtill och till styrkeförhållandena jämväl
på marken får vi kanske redan från början inrikta oss på att
uppge en del områden och begränsa fältarmens uppgifter. Men
– å andra sidan – ju större områden som uppges, dess större
spelrum får fiendens invasionsstyrkor inom våra landsmären och
dess mer övergår fältarmens huvuduppgift från invasionsförsvar
i egentlig mening (periferiförsvar) till lokalförsvar.
För att detta inte skall behöva befaras, fordras ett starkt luftförsvar, främst bestående av jaktflyg och luftbevakning med
radar.
Lika omöjligt som det är för lantförsvaret att slå en ogenomtränglig invasionsskyddande gördel kring våra långa kuster och
gränser, lika omöjligt är det för luftförsvaret att omgärda oss
med en oöverstiglig ringmur i luften. Såväl lantförsvarets som
luftförsvarets resurser är nämligen begränsade. För båda försvaren gäller det därför att koncentrera sig på sina huvuduppgifter.
Härvid måste luftförsvaret i första hand ägna sig åt civilbefolkningens och försörjningsorganens skydd. Annars är det mycket
486
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
sannolikt att »en angripare söker att enbart genom flyganfall
förmå oss till eftergifter eller underkastelse». Försvaret av lantstridskrafterna blir en andrahandsuppgift. Detta förhållande
måste klart och tydligt offentliggöras. Annars kan det lätt inträffa – om kriget kommer – att luftförsvarets huvuduppgifter
blir föremål för delade meningar mellan de berörda parterna,
d. v. s. civilbefolkningen i hemorten och armen ute i fält. Om
ett sådant meningsutbyte kan förutses, vore det bättre ju förr det
kunde komma till stånd.
Om vi emellertid fortsätter att stärka vårt luftförsvar, vilket
är nödvändigt enbart med hänsyn till dess huvuduppgift, följer
härav, att även fältarmens transport- och underhållsorgan kan
påräkna ett efter vår förmåga bättre avpassat skydd. Detta bör
åtminstone i viss utsträckning öka transportapparatens driftsäkerhet och öka fältförbandens möjligheter att komma till verkan.
Det ligger därför i armens eget intresse att luftförsvaret stärkes.
För flottans vidkommande föreligger ett lika utpräglat behov
av flygande luftförsvar. Svårigheterna att tillfredsställa detta i
tillräcklig grad är lika stora som de, som gäller för armen. Med
hänsyftning på flottans behov av flygande luftförsvar har försvarskommitten gjort följande uttalande: »I den mån sådant skydd
i tillräcklig omfattning icke kan beredas, inställer sig kravet på
övergång till en lätt flotta, som till sjöss är förhållandevis svår
att nedkämpa från luften och som kan skyddas i bergrum på sina
baser.» – Detta är en logisk slutledning, med avseende på det
ständigt ökande hotet från luften.
Flottan räknar alltså inte med annat flygande luftförsvar än
det, som efter omständigheterna kan lämnas – och har också i
princip dragit ut de organisatoriska konsekvenserna härav. –
Detta ger både luftförsvaret och sjöförsvaret ökade möjligheter
att göra sig gällande.
Av krigserfarenheterna att döma behöver armen och flottan inte
bara skydd, utan också stöd från luften. För armens del gäller
detta särskilt vid invasion luftledes. Det var ryssarna, som först
började experimentera med luftlandsättning, och numera är stormakternas trupptransportflyg en mäktig faktor att räkna med.
Invasion genom luften utnyttjades mer och mer under kriget.
Den 24.3.1945 landsattes t. ex. öster om Rhen två allierade divisioner om sammanlagt 14,000 man i en omgång. Efter kriget har
intresset för denna krigföringsmetod ytterligare ökats och i alla
stormakterna övas speciellt luftinvasioner och byggs härför av- 487
t’
f
Bill Bergman
sedda trupptransportplan med avsevärt högre kapacitet än tidigare.
Invasion är alltså inte längre enbart ett markbundet riskmoment i gammal bemärkelse utan har delvis lyfts upp på det nya
riskmomentets plan.
Alla invasionsföretag är känsliga för anfall från luften, men
luftinvasionen torde härvidlag vara mest känslig. En luftinvasion
kommer därför knappast att insättas så länge motpartens flygande
luftförsvar är stridsberett, ty transportflygplanen är mycket sårbara och svåra att skydda mot försvarsflygets anfall. Härom har
överbefälhavaren gjort följande uttalande, till vilket försvarskommitten anslutit sig: »Det verksammaste medlet mot luftlandsättning är flygstridskrafter, främst jaktförband, som ingripa
mot transport- och glidflygplan medan dessa ännu befinner sig
i luften.»
Lyckas försvarsflyget bryta udden av en luftinvasion får armeförbanden ett lättare arbete. Det ligger därför än mer i armens
intresse att luftförsvaret stärkes.
Det tredje skälet varför vi bör fortsätta att stärka vårt luftförsvar blir alltså:
Såväl armen som flottan är för sin operativa rörlighet väsentligt beroende av ett effektivt luftförsvar.- Ett starkt luftförsvar
ger därför såväl lant- som sjöstridskrafterna ökade möjligheter
att göra sig gällande.
Invasion genom luften kommer sannolikt att bli en mycket
eftersträvad krigföringsmetod i ett framtida krig. – Flygande
luftförsvar är det verksammaste medlet häremot.
.Attackflygets uppgifter.
Åven i andra avseenden än vid luftinvasion kan flyget lämna
armen ett verksamt stöd. Det bästa sättet har visat sig vara att
avskära fiendens bakre kommunikationer och sålunda hindra tillförsel till fronten och försvåra strategiska omgrupperingar. Men
också på själva slagfältet gjordes under kriget sådana insatser,
att ett särskilt flygslag, attackflyget, utvecklades inom alla s-tormakterna.
Som exempel på vad attackflyget uträttade under kriget må
följande nämnas: Under den tyska reträtten mot Seine i augusti
488
•’
! ,- .
Flyget avgörande vid invasionsförsvar
1944 förstördes 10,000 fordon på en vecka genom låganfall. »Utan
flygarnas hjälp skulle vi soldater aldrig uppnått någon framgång», sade Montgomery.- Under c:a en månad förstörde allierade attackflygplan i norra Frankrike bl. a. 700 lokomotiv. – I
september 1940 anföllo brittiska plan under några nätter de tyska
transportfartyg och pråmar som samlats i kanalhamnarna till
invasion i England. Förstörelsen bidrog mycket till att invasionsplanen måste skrinläggas. Det ligger alltså ·i både armens och
flottans intresse att attackflyget förstärkes.
Därest vi skulle bli utsatta för angrepp av fjärrvapen med överljudhastighet, d. v. s. av V2-typ är attackflyg det bästa motmedel,
som vi f. n. disponerar över. Attackflyget är nämligen användbart för anfall mot fjärrvapnens utskjutnings-, inriktnings- och
observationsplatser.
Attackflygets huvuduppgift i ett framtida krig blir sålunda inte
med säkerhet understöd åt armen och flottan, som fallet var under
andra världskriget. Utvecklingen på fjärrvapenområdet kan
komma att kräva attackflygets hela insats inom luftförsvarets
ram.
•
Det fjärde skälet varför vi bör fortsätta att stärka vårt luftförsvar, särskilt attackflyget, blir alltså:
Både armen och flottan är i behov av attackflygets stöd.
Attackflyg är vårt bästa och enda motmedel mot anfall av fjärrvapen med överljudhastighet.
Det aktiva luftförsvarets betydelse för civilförsvaret.
Denna framställning skulle vara ofullständig om den förbigick
civilförsvaret och vårt civila försörjningsförsvar-om sistnämnda
beteckning godtas för bl. a. elkraftförsörjning, bränsleförsörjning,
livsmedels-, industri- och importvaruförsörjning, distributionsapparat och kommunikationer m. m.- Det »totala kriget» fordrar
nämligen ett »totalt försvar». Försvarsproblemet kan alltså inte
frigöras från sitt civila sammanhang.
I civilförsvarsstyrelsens yttrande över försvarskommittens betänkande heter det:
»Frågan om hemortens skydd under krig måste bedömas från den
utgångspunkten att civilförsvarets verksamhet är av förebyggande
och skadeavhjälpande art men däremot ej innefattar åtgärder till försvar genom angrepp i någon form.
33- 48783 Svensk Tidskrift 1948 489
”;._
Bill Bergman
Styrelsen anser ett oeftergivligt krav vara att jaktflygorganisationen avsevärt ökas för att civilförsvarets uppgifter i krig inte skall
bli övermäktiga (kurs. här). saknaden av nattjaktflyg innebär ett
mycket allvarligt riskmoment. styrelsen avstyrker bestämt den föreslagna inskränkningen av luftvärnet och anser att den nuvarande
organisationen bör moderniseras och ökas.
Försvarskommitten har vid den föreslagna fördelningen av värnpliktkontingenten på försvarsgrenarna inte förutsatt att civilförsvaret skall få någon tilldelning, men styrelsen pekar på att det torde
komma att krävas tilldelning av värnpliktiga till civilförsvaret för
att rekrytera s. k. civilförsvarskolonner för att i krig sättas in för
eldsläckning, röjning, transport av sårade o. s. v. på orter, som utsatts
för så omfattande förstörelse, att hjälp krävs utifrån. Rekryteringen
av manskap till civilförsvarskolonner i vårt land torde huvudsakligen
få ske bland värnpliktiga. styrelsen hemställer att frågan beaktas
vid bedömandet av värnpliktskontingentens fördelning på försvarsgrenar m. m.»
*
Det femte skälet varför vi bör fortsätta att stärka vårt luftförsvar blir alltså:
Ett starkt aktivt luftförsvar erfordras för att bl. a. civilförsvarets uppgifter i krig inte skall bli övermäktiga.
Den nya målsättningen.
Fem goda skäl varför vi bör fortsätta att stärka vårt luftförsvar, har ovan anförts. De är inte de enda, som kan åberopas.
Fler finns. Men denna framställning gör inte anspråk på att vara
fullständig. Den vill endast övertyga så många läsare som möjligt
om att luftförsvaret är av ännu större betydelse för landets framtida väl än invasionsförsvaret.
Flygvapnet är luftförsvarets kärna. – Varje stridsdugligt flygplan, som tillförs flygvapnet, ökar luftförsvarets styrka och uthållighet. – Därför bör flygvapnet i första hand stärkas.
Denna förstärkning bör komma till stånd även om avvägningsfrågan därigenom måste upptagas till förnyad prövning. Kostnader som nedlagts på invasionsförsvaret kan nämligen visa sig
vara till föga nytta, om luftförsvaret försummas så mycket att
enbart fiendens luftanfall kan framtvinga avgörande.
490
..
·..: