Djihad – Islams hemliga krig

DJIHADISLAMS HELIGA KRIG
Av redaktör ERNST PFLEGING, Tureberg
I.
DET »heliga kriget» som annars i nutiden endast har sin plats
i historieböckerna, har genom den sista tidens händelser i Palestina blivit aktuellt på nytt. Det har visserligen hänt även vid
andra tillfällen i den nyare historien att nitiska politiker begagnat
sig av korstågsparollen – men knappast kan det falla någon människa in att på allvar sätta likhetstecken mellan gångna tiders
religionskrig och de moderna stormakternas kamp om världens
ekonomiska och politiska nyuppdelning.
I Orienten däremot, vars utveckling icke har att uppvisa någon
motsvarighet till den skarpt markerade gränslinje som i Västerlandet åtskiljer medeltiden från nutiden, är det heliga krigets
ide alltjämt levande. Själva tanken på det heliga kriget föddes
just i de trakter som nu äro i så hög grad omstridda och som i
lika mån varit det under gångna sekler alltsedan den grå forntiden. Det heliga kriget, både iden och verkligheten, har kommit
österifrån. Det var judarna som här gjorde början. Kristenhetens
korståg och Islams heliga krig bygger i viss mån på den grund
som bereddes åt dem av den judiska moderreligionen. Den ene
allsmäktige Guden var även judarnas krigsgud, »de israelitiska
härskarornas gud» (l Sam. 17, 45). Emedan hos judarna (liksom
även hos araberna redan vid tiden före Islams uppkomst) den
religiösa lagen reglerade helt och hållet den vardagliga »profana»
rättskipningen, måste kriget för israeliterna framstå som en rättsuppgörelse med Jahwes fiender. Varje sådan uppgörelse hänsyftade i deras föreställning mot den yttersta dagen då Gud själv
dömer världen. Här ligger ett av den mosaiska och senare även
den muhammedanska lagens grundmotiv. Israeliterna kallade det
heliga kriget för derekh qodesh, »den heliga vägen», ett uttryck
som nästan ordagrant fick ingå i Islams religiösa terminologi.
Liknande ideer ha överhuvud taget även på annat håll i Orienten
491
Ernst Pfleging
haft djuptgående rötter. Det hellenistiskt-orientalska världsrike,
som tog sin början med Alexander den store, bildade den bästa
jordmånen för den gamla semitiska krigsteologins vidare utveckling. Apulejus berättar om militia sancta, den »heliga krigstjänsten» inom den egyptiska mysteriekulten som tillkommit kring
gudinnan Isis. Mysterna kallade sig själva för krigare eller soldater. Samma terminologi begagnades även av den persiske solguden Mithras’ talrika anhängare. Mysteriereligionerna annammade nästan hela den dåtida militära vokabulären. Med Sac r am e n t u m, ett ord som sedermera övertagits av kristenheten,
betecknades ursprungligen den militära trohetseden som rekryten
fick avlägga tfll fanan. Det var således icke ovanligt att gudarna
i religiösa texter och bilder framställdes såsom segerrika fältherrar. Kyrkan överförde sedan största delen av den antika terminologin, i synnerhet »militia sancta», på Frälsaren. Åven i
vår tid talar Kyrkan gärna om Kristus såsom Imperator och
Segerherre. Kristus med den röda romerska triumffanan eller
Guds lamm med segertecknet (jfr Gotlands och Visby vapen) är
ett allmänt använt motiv i den bildande konsten liksom i poesin
och gudstjänsten. Adolf v. Barnack har med fullgoda skäl hävdat
att de forna kristnas militia sancta ursprungligen ingalunda avsåg krigiska bedrifter; det menades därmed till en början en
fredlig kamp med rent andliga medel. Men under förföljelsens
tid hårdnade militia sancta-begreppet. Medeltidens militanta
kyrkorloktrin fick längre fram i tiden tjäna som argument för
korstågspolitiken. Det är uppenbart att det existerar ett nära
samband mellan det västerländska »Heliga rikets» krigiska bedrifter och Islams »djihad».
II.
Från första början fick den arabiske profetens menighet genom
omständigheternas makt kämpa för sin existens. Konsekvensen
därav blev den skarpa skiljelinje, som i den av Muhammed under
exiltiden i Medina kungjorda stadgan för den muslimiska menigheten åtskiljer Islams anhängare från den övriga världen:
492
»Guds skyddsgemenskap är den enda och allmänneliga. Den
förpliktelse att lämna skydd åt en annan, som den minste av
muslimerna åtagit sig, äger bindande verkan även för alla övriga
muslimer. De trogna äro pliktiga att lämna varandra ömsesidigt
bistånd gentemot människorna.»
,”””.:
Djihad- Islams heliga kf”ig
Härmed · lades grundstenen till den senare doktrinen kring
djihad, Islams heliga krig. I bästa överensstämmelse med Gamla
testamentets »derekh qodesh» framstod för Muhammed kriget mot
den samtida arabiska hedendomen såsom ett krig »På Guds väg»,
ett krig för den rätta trons skull. Däremot förefaller det tvivelaktigt att profeten därvid skulle ha åsyftat ett religiöst korståg
mot de otrogna även utanför Arabiens gränser. Koranen gör
som bekant en skarp distinktion mellan avgudadyrkarna (d. v. s.
de verkliga hedningarna, som skola bekämpas utan förbarmande),
och de judiska och kristna trosbekännarna som tror på »boken».
Mot de sistnämnda får enligt Koranen icke tillämpas tvång att
acceptera Islams trossatser. Till uppenbarelsereligionernas bekännare riktades vanligtvis ett erbjudande att ansluta sig till Islam
på frivillighetens väg. Ett avböjande svar hade därför ingalunda
karaktären av casus belli. Åven efter krigshandlingarnas slut tilllämpades av araberna i erövrade länder ofta en religiös tolerans
som saknade motsvarighet i den medeltida världen. Främmande
trosbekännares religionsutövning och gudstjänst skyddades och
garanterades av khaliferna mot erläggande av »d j i z j a», en
skatt som uttogs per capita.
Doktrinen om d j i h a d (ordagrant: insats, ansträngning) utvecklades först efter profetens död. Världen uppdelades därvidlag
i två sinsemellan konkurrerande riken, d a r a l i s l a m, länderna
som stå under de rättrognas beskydd, och d a r a l h a r b, den
fientliga värld, där Islams lag icke efterleves. Det faktiska behovet i det stora handelsdrivande imperium, som khalifernas välde
hade utvecklats till, korrigerade ovannämnda bryska klyvning,
en tredje kategori infördes snart i den teologiska juridiken: länderna som skyddades av traktat.
Enligt den officiella rättsdoktrinen, som varit vedertagen sedan
medeltiden, pålägger Islam sina trosbekännare ingalunda någon
kategorisk plikt att tjänstgöra som djihadkrigare. Djihad ingår
endast i de kollektiva uppgifter, som skola uppfyllas av hela den
islamiska menigheten. Deltagandet i det heliga kriget är icke
individuellt bindande för den enskilde muslimen, vilket däremot
är fallet med fullgörandet av vallfärden till Mekka.
Men även om djihadplikten äger enbart fakultativ giltighet
(fard al kifaja) så anses givetvis deltagandet i ett heligt krig som
en i hög grad Gudi behaglig gärning. Djihadpliktens uppfyllande
innebär att alltid någonstans i den vidsträckta muhammedanska
världen en furste eller en grupp av muslimer ihågkommer Islams
493
Ernst Pfleging
heliga sak och krigar för densamma på Allahs väg. Djihad får
aldrig föras såsom överfalls- och preventivkrig utan ett föregå-
ende erbjudande att acceptera Islams läror. Den berömde juristen
Abul Hasan al Mawardi fäster synnerlig vikt vid plikten att föra
kriget enligt ridderlighetens regler i det han åberopar profetens
ord om djihadkämparna såsom Allahs riddersmän. Mot ett folk
som accepterat khalifens beskydd och betalar »djizja» får givetvis
inget religionskrig tillgripas. Den muslim, som utan lagliga skäl
slår ihjäl en främmande trosbekännare, får betala samma blodsskuld som för dråpet mot en muhammedan.
Men fard al kifajaprincipen har också en mycket märklig och
dagsaktuell avigsida. Djihadpliktens enbart fakultativa karaktär
har nämligen till följd att djihad betraktas som en ständig företeelse. Djihad råder permanent i världen så länge överhuvud taget
några fiender till Islam finnas kvar. Vilket krig som helst där
Islams trosbekännare äro engagerade kan därför genom ett utlåtande av en andlig auktoritet (ett s. k. fetwa) kvalificeras såsom
djihad. Djihaddoktrinen är en ytterst smidig doktrin som med
lätthet kan tillämpas där behovet så kräver. Djihad uppstår nämligen icke genom proklamation, det fastslås endast att ett visst
krig (kanske under ett visst skede) enligt de rättslärdes åsikt eller
enligt traditionen konstituerar ett heligt krig.
För övrigt rör sig den islamitiska djihadteologin med många
skiftande begreppsdefinitioner som alla motiveras med yttranden
som tillskrivas profeten. I själva verket har Muhammed tydligen
mycket litet att skaffa med lärosatser som har kommit till efter
hans död. Enligt en »hadith» (ett uttalande av profeten som är
vägvisande enligt traditionen), som berättas av en viss Fudhala
ben Obeid, lär Muhammed ha hyst den åsikten att djihad även
kan åstadkommas genom ihärdig kamp mot de dåliga instinkterna
i människohjärtat, alltså förmedels fredlig självransakan. Doktrinen kallar denna djihadvariant för den »högre» eller »större»
djihad (djihad al akbar). Under djihadbegreppet faller även Islams framgångsrika mission bland hedningar. Varje aktion som
för trons skull kräver uppoffring och möda k a n enligt doktrinen
karakteriseras såsom djihad.
Många västerländska författare ha reservationslöst accepterat
den från korstågstiden härstammande vanan att framställa Islam
såsom en alltigenom intolerant krigsreligion som kräver av sina
bekännare att med eld och svärd genomtrumfa profetens läror.
Visserligen har Islam aldrig saknat fanatiker och benhårda dog- 494
..
f
….. _
Djihad- Islams heliga krig
matiker, men det bör även påpekas att under khalifernas stormaktstid och i synnerhet i maurernas Cordova en ganska långtgående religiös tolerans varit rådande som då saknat motsvarighet
i det samtida västerlandet. Korsfararnas excesser lämnade efter
sig ett gränslöst hat bland den muhammedanska befolkningen i
de härjade områdena, i synnerhet i det heliga landet. Det var
just under och närmast efter korstågens tidevarv som djihaddoktrinen fick sin slutgiltiga utformning. Djihad utvecklades till
ett slags »counter-crusade» (enligt en träffande karakteristik, som
den orientaliska vetenskapsmannen A. S. Atiya framför i den även
för övrigt läsvärda boken: The crusade in the later Middle Ages,
London 1938). Det är korsfararnas tänkesätt som i många avseenden präglat den krigiska djihadpoesin. Yttranden som tillskrivas
profeten – »Paradiset blomstrar i svärdets skugga» eller också
»Svärden äro paradisets nycklar» – kompletterades numera på
ett drastiskt sätt:
»Det heliga kriget är trons fastaste grund,
Paradisväktarens mest vidöppna dörr,
Trappan som leder till himmelens högsta trädgårdar.»
(Ibn Nubatah)
Korsfararnas »Dieu le veut» bemöttes med samma mynt:
»En enda utryckning på Guds väg (under pågående djihad) är
bättre än hela världen jämte allt vad som finns i världen.»
III.
Under det första världskriget vållade djihadproblemet en allvarlig schism i muhammedanvärlden. Den turkiske sultanen, som
fortfarande titulerades khalif, utsände ett upprop till alla muslimer att kämpa i det »heliga kriget» på centralmakternas sida.
Men araberna gjorde uppror mot turkarnas djihad, som endast
ansågs vara ett uttryck för sultanens strävan att upprätthålla sitt
fallfärdiga välde.
Å ven i våra dagar har djihad ingalunda försvunnit ur muhammedansk rättslära och teologi. Man försöker att tillämpa
djihaddoktrinen i överensstämmelse med dagens aktuella problemställning i orienten. Islam undergår sedan mera än ett århundrade en omdaningsprocess, som bär ett dubbelt ansikte. Å den
ena sidan hämtar den ortodox-konservativa gruppen- i synnerhet
wahhabiterna i Saudiarabien- kraft och inspiration ur profetens
495
Ernst Pfleging
ursprungliga och oförfalskade lära, å den andra sidan göra sig
modernistiska tendenser gällande som syfta att anpassa Islam till
den moderna tiden. Muhammed Abduh (1849-1905) gick ett steg
längre och skapade en syntes som strävar att sammanjämka återställandet av den ursprungliga förkunnelsen med modernisternas
1·eformkrav. Muhammed Abduh förkastade ingalunda djihad som
sådan, han framställde tvärtom djihadiden såsom en historisk
nödvändighet för den tid då den kom till. Nutidens djihad däremot skall enligt modernismen i första hand utkämpas som religiös
självransakan, djihad al akbar. Muhammed Abduh har med sina
lärosatser utövat ett stort inflytande på den yngre generationen
bland arabiska och egyptiska vetenskapsmän. Typiska härför äro
de slutsatser som A. Sanhoury, en egyptisk jurist av den modernistiska riktningen, har att framföra angående djihaddoktrinens tilllämpning i nutiden:
»La conclusion s’impose: si, avec le progres de la civilisation,
on trouve d’autres moyens plus e:fficaces pour repandre la religion,
on doit certainement y recourir, a l’exclusion de la guerre.»
I dag har situationen åter förändrats. Det andra världskriget
gjorde rent hus med europeernas ledarställning i Nära östern.
Både i andligt och politiskt avseende förbereder sig Islam att
återuppstå som en stormakt. Islams politiska avantgarde är för
närvarande i viss mån A r a b f ö r b u n d e t, vars oftast undervärderade makt sträcker sig mycket längre än till de regeringar
som officiellt äro medlemmar i förbundet. Förbundet som sådant
är visserligen långt ifrån en religiös institution, som drivfjädern
tycks ju i första hand framträda samhörighetskänslan bland de
arabiska nationerna. Men i verkligheten är panarabismen en synnerligen svag rörelse. Den muhammedanska religiösa solidariteten, kampställningen mot västerlandets hegemoni, utgör arabförbundets starkaste impuls och kraftkälla.
.Bakom Arabförbundets officiella nationalistiska fasad döljer sig
sålunda en mångfaldig aktivitet av mer eller mindre religiöst
bestämda gruppbildningar som ha djupa rötter i det förflutna,
först och främst det ärevördiga teologuniversitetet i Al Azharmosken i Kairo, men även det militanta muslimiska brödraförbun·
det i Egypten jämte dess wahhabitiska motsvarighet, Ikhvanrö-
relsen, i Saudiarabien, Senussiernas andliga orden, vars överhuvud
åtnjuter asyl i Egypten, och den nya »Futuwwa», en partisanformation av extremistisk karaktär. Bland alla dessa grupper är
496
.’
Djihad- Islams heliga krig
djihadparollen levande i allra högsta grad. Det är signifikativt
att ingen världslig furste, heller inte Arabförbundets Azzam Pasha
proklamerade det heliga kriget i den aktuella striden om Palestina, utan det var Islams för närvarande högsta andliga auktoritet, Al Azharuniversitetets brödraråd som på gammalt vedertaget
sätt i gestalt av ett teologiskt utlåtande konstaterade, att djihad
är rådande i Palestina. Den muhammedanska menigheten är fortfarande även de jure Islams högsta instans. Därför är Guds ord
i den auktoritativa tolkning, som förkunnas av det tusenåriga Al
Azharuniversitetets lärde män, för muslimerna i allmänhet i ojämförligt högre grad bindande än F. N :s eller till och med Arabförbundets resolution. Vad som nu sker i orienten framstår givetvis
för många av Islams trosbekännare såsom en permanent »djihad»,
ett närmast oavbrutet och framgångsrikt fälttåg på Guds väg mot
det främmande förmyndarskapet, som hålles vid liv av än den
ena än den andra gruppen inom den tre världsdelar omspännande
muhammedanska menigheten. Striden om Palestina som just nu
står i förgrunden är i själva verket en visserligen mycket eldfarlig
men för övrigt rätt så blygsam detalj i ett vida större historiskt
och politiskt sammanhang.
Zionisternas tragiska dilemma ligger uppenbarligen däri att
deras korstågsliknande »hemfärd» till fädernas land verkställes
med kolonialimperialismens metoder. Zionismen begagnas som
bricka i stormaktsspelet. Zionistiska ockupanter komma till Palestina icke såsom orientaler, utan som europeiska kolonisatörer.
Därför utsättas de för ett allmänt hat från den arabiska befolkningens sida, ett hinder som blir större med varje dag som går.
Zionismens framtidsutsikter förmörkas dessutom avsevärt genom
extremistiska excesser och kommunistisk infiltration. Det finns
ingen anledning till optimism angående FN:s medlingsaktion, även
om kanske ett labilt vapenstillestånd kan åstadkommas. Motsättningarna äro oundvikliga.
Att djihad, kriget för den rätta trons skull, är en levande verklighet i orienten även i vår tid kan knappast förnekas. Djihadbegreppet har undergått många modifikationer. Djihaddoktrinen
är så smidig och tänjbar att den passar i snart sagt vilken som
helst storpolitisk konstellation. Men faktum kvarstår: Islams andliga auktoriteter ha konstaterat att djihad råder i Palestina, och
hela Orienten sympatiserar med Palestinaaraberna i större eller
mindre utsträckning. Orientens delegater inom FN röstade närmast enhälligt mot zionismen, mot Europa.
497
Ernst Pfleging
Att djihadproblemet fortfarande existerar har sin främsta orsak
i Västerlandets aktiva och många gånger aggressiva politik gentemot Orienten. Islams folkrättsliga principer ha visserligen ingen
plats i det moderna folkrättssystemet, de äro kanske föga kända
i Europa och USA, men likväl äro de bindande för mera än 400
miljoner människor. Djihad är ett symbol för den djupa klyftan
som alltsedan korstågstiden åtskiljer öst och väst. Västerlandets
främlingsskap gentemot Orienten har uppstått som konsekvens av
kriget. Korsfararnas och reconquistadorernas krigföring har för
flera århundraden framåt skapat en barriär, där förut ett rikt
gemensamt liv, ett givande kulturellt utbyte varit rådande. Barriären visade sig stabil i den mån Västerlandet varit mäktigt att
utöva hegemonin i världen. Men grundvalarna för Västerlandets
hegemoni ha i stor utsträckning ryckts undan under det andra
världskriget.
498