Bör vårt valsystem reformeras

BÖR VÅRT VALSYSTEM
REFORMERAS?
Bankdirektör H. Lauritzen skriver till Svensk
Tidskrift följande:
OM MAN närmare granskar de efter valet den 19 september
publicerade röstsiffrorna, kan man icke undgå att frapperas av de
påfallande egendomligheter, vilka uppstått som en följd av det
proportionella valsystemet, sådant det tillämpas i vårt land.
Detta gäller i främsta rummet mandatfördelningen. Tag t. ex.
siffrorna för Högern och Bondeförbundet Högern fick inom hela
landet 478,779 röster och Bondeförbundet 480,175, en skillnad således på 1,396 röster. Trots denna minimala differens i röstetal erhöll
Högern endast 23 mandat medan Bondeförbundet fick 30, en skillnad sålunda på icke mindre än 7 mandat. Jämför man återigen
Kommunisternas siffror 244,812 röster och 8 mandat med Bondeförbundets, är utfallet likaledes anmärkningsvärt. Bondeförbundet hade mindre än dubbla röstsiffran, men fick 3 3/4 gånger så
många mandat. Flera dylika exempel skulle kunna påvisas, vilka
göra att man frågar sig, om ett valsystem, som leder till sådana
konsekvenser, verkligen uppfyller de krav på rättvisa, som man
velat tillgodose vid införandet av den proportionella valmetoden.
Vad man åsyftat har väl varit, att varje grupp vid ett val skulle
tillförsäkras ett inflytande, som stod i rimligt förhållande till dess
röststyrka. När, såsom fallet är vid ett val till riksdagens andra
kammare, det gäller en angelägenhet, som i eminent grad berör
landet i dess helhet, vore det väl riktigt att de olika gruppernas
(partiernas) samlade röststyrka därvid finge göra sig gällande på
ett sådant sätt, att varje väljares röst komme partiet tillgodo,
vare sig han är bosatt i ena eller andra ändan av vårt land. Det nu
rådande systemet, enligt vilket mandatfördelningen baseras enbart
på det resultat, som föreligger inom envar av landets 28 valkretsar
var för sig, har till följd att den samlade effekten blir ett uttryck,
icke för väljarkåren inom hela riket, utan endast för väljarkåren
inom vart och ett av de 28 småriken, som valkretsarna utgöra.
Landets indelning i självständiga valkretsar var en nödvändighet, så länge det rörde sig om majoritetsval. Bibehållandet av
529
r·
f
Bör vårt valsystem reformeras?
valkretsarna i deras nuvarande form vid övergången till det proportionella valsättet tillgodoser vissa berättigade önskemål, men
medför å andra sidan olägenheter av vida övervägande betydelse.
Det förhåller sig ju så vid proportionella val att ett visst röstöverskott alltid föreligger å något håll, större ju mindre antalet
är av dem, som skola väljas, och dessutom beroende på huru detta
antal förhåller sig till resp. partiers röstetal. Ån det ena partiet,
än det andra lyckas ofta knipa den sista platsen med endast en
minimal röstövervikt. Den närmaste medtävlaren står då med ett
röstöverskott, som skulle tillfört honom en eller kanske två ytterligare platser, om antalet valobjekt varit större. Sådana överskott,
ofta uppgående till många tusental röster, bli nu värdelösa och att
betrakta som bortkastade. Det kan med andra ord icke undvikas
att slumpen spelar en avgörande roll vid våra proportionella val.
Vore det då icke skäl att tillse att slumpens inverkan inskränktes
i möjligaste mån och att i samband därmed det stora antalet bortkastade röster komme till sin rätU
I de nu anförda omständigheterna ligger förklaringen till de
inadvertenser med avseende på mandatfördelningen, som inledningsvis påpekats. Man frågar sig nu: »Vilka äro de förändringar
som böra vidtagas för att förbättra vårt valsystem?» Denna fråga
har säkerligen ofta varit föremål för diskussion och omprövning
inom kretsar med långt större sakkunskap än den, som står mig
till buds, men jag kan likväl icke underlåta att framlägga min syn
på saken.
Låt valet försiggå i valkretsar på samma sätt som nu sker, med
den ändringen likväl att antalet mandat inom varje valkrets icke
fastställes på förhand. Sedan omröstningen ägt rum, avgöres mandatfördelningen proportionellt på basis av resp. partiers sammanlagda röstetal. Sedan på detta sätt avgjorts, huru många platser
varje parti äger besätta, avgöres, likaledes proportionellt, fördelningen av partiet tillkommande mandat på resp. valkretsar på
basis av partiets inom varje valkrets uppnådda röstetal. Personfördelningen äger rum inom varje valkrets efter oförändrade
grunder.
Förslaget förutsätter sålunda ingen ändring av det nuvarande
tillvägagångssättet vid själva valförrättningen, endast en ändring
vid behandlingen av röstmaterialet i vad angår mandatens fördelning mellan partierna och mellan valkretsarna inbördes.
För att skapa en uppfattning om huru det angivna systemet
skulle verka, har jag rekonstruerat valet i överensstämmelse där- 530
’ ”
..
Bör vårt valsystem reformeras?
med och bifogar nedan en tablå, utvisande de skiljaktigheter som
uppstå i jämförelse med det föreliggande valresultatet. Därvid
torde observeras att den på förslaget grundade uträkningen icke
tar hänsyn till de vid valet ingångna kartellbildningarna, varför
jämförelsen blir i någon mån missvisande. Detta har dock ingen
nämnvärd betydelse för de slutsatser, vartill jämförelsen synes
mig kunna leda.
Såsom framgår av tablån medför det nya förslaget att partiernas representation i riksdagen ändrats till förmån för de mindre
partierna på de störres bekostnad. Sålunda hava Kommunisternas
mandat ökats från 8 tilll4, Högerns från 23 till 28, varemot Socialdemokraternas minskats från 112 till107, Folkpartiets från 57 till
53 och Bondeförbundets från 30 till 28.
Beträffande fördelningen av resp. partiers mandat mellan valkretsarna visar jämförelsen att någon större förändring icke uppkommit i de flesta fall. I 10 valkretsar förblir mandatens antal
oförändrat. I ytterligare 10 valkretsar uppkommer en ökning eller
minskning med l mandat. En ändring på 2 mandat inträffar i
5 valkretsar. I de båda största valkretsarna, Stockholms stad och
Göteborgs stad äro ändringarna mera betydande, innebärande för
Göteborg en ökning med 3 mandat (från 11 till14 ) och för Stockholm med icke mindre än 8 mandat (från 24 till 32). Slutligen
inträffar det att Gotlands län icke företer så högt röstetal, som erfordras för bibehållandet av något av de 3 mandat, som nu tillfalla
denna valkrets.
Åven om ovannämnda resultat innebär en matematisk rättvisa,
kan det icke anses i allo tillfredsställande, särskilt beträffande
Stockholm, Göteborg och Gotland. Låt vara att det ur partipolitisk synpunkt må anses mindre betydelsefullt, från vilket håll
representationen rekryteras, får man icke bortse från vikten därav,
att befolkningen inom skilda landsdelar med växlande och för dem
karakteristiska förhållanden beredes tillfälle att föra sin talan i
riksdagen. Vidare kan det icke anses lyckligt att storstädernas
representation blir i viss utsträckning dominerande. En modifiering av systemets verkningar på dessa punkter synes därför ofrånkomlig. Därmed är dock icke sagt, att systemet som sådant av
denna orsak bör underkännas. De åtgärder, som erfordras för att
åstadkomma en förbättring, kunna säkerligen vidtagas inom systemets ram. Beträffande åtminstone de mindre förskjutningarna
skulle ett tillfredsställande resultat måhända vinnas redan genom
en rationell omläggning av valkretsarnr…
531
Bör vårt valsystem reformeras?
TA
över mandatfördelningen vid valet den 19 sept. 1948 (kol. 1}, sam
Antal mandat l Högem
i valkretsen l
Valkretsama Enligt
+ l f Enligt
+Valet nya
eller lValet l nya eller
d. u;. syste- – ld. 19/ 9 syste- -m et met
l Kol. l Kol. 2 Kol. l Kol. 2
Blekinge län • • o o • • • • • • • • • o • • • o • • • • • • 5 3 -2
Gotlands )) …………………… 3 – -3
Gävleborgs >) …………………… 9 9
Bohus >) • • • • • • • • • • • • • • o • • • o o • • • • 7 6 -l l l
Göteborgs stad …………………… Il 14 +3 l l
Hallands län …………………. 5 5 l +I
Jämtlands )) • • • • • • • • • • • • • • • o • • • • • • 5 4 -l
Jönköpings )) • • • • • • • • o o • • • • • • • • • • • • 9 9 l l
Kalmar )) • • • • • • • • • • o • • • • • • • • • • • 8 7 -I l l
Kopparbergs )) …………….. ····· 9 7 -2
Kristianstads >) • • • • • o • • • • • • • • • • • • • • • • 9 9 l l
Kronobergs >) o. o • • o o • • • • • o o o • • • • • • • 5 4 -l l l
Malmöhus )) • • • • • • • • • • • • o • • • • • • • • • 9 9 l l
Malmö m. fl. städer • • • o • • • • • • • • o • • • • • • lO 12 +2 2 3 +I
Norrbottens län ………………….. 8 6 -2 l l
Skaraborgs )) • • • • • • • o • • • o o • • o • • • • • • o 8 8 l l
Stockholms )) • o o o o • • • • • • • • • • • • • • • • • • 12 13 +l l 2 +l
Stockholms stad • • • • • • • • • • • • o • • • o • • • • • 24 32 +s 4 6 +2
Södermanlands län ……………….. 7 7
Uppsala >) o o o • • • • • • • • • • • • • o • • • 5 4 -l
Värmlands )) • • • • • • • • • • • • • o. o o • • • 9 10 +l l l
Västerbottens )) • • o. o • • • • • • • • • • • • • • • 8 7 -l l l
Västernorrlands )) o • • • • • • • • • • • • • • • • • • • 9 8 -l
il
l -l
Västmanlands )) • • • • • • • • • • • o o • • • o • • • 6 6
Älvsborgs läns norra o o • • • • o • • • • • • • • • • • 6 5 -l l l
D:o södra • • o o o • • • o o • • • • • • • • 5 5 l l
Örebro län ………………… 8 8 l +I
Östergötlands )) • • • • • • • • o o • • • • • • • • • • • 11 13 +2 2 2
Summa f! 230 l 230 l Il 23 l 28 l +5
En omständighet, som icke bör förbises, är den, att det nuvarande valsättet i många fall frestar tilllikgiltighet inför valet och
underlåtenhet att deltaga i omröstningen. När röstsiffrorna inom
en valkrets ge vid handen, att det skulle krävas en knappast tänkbar ökning av partiets röstetal för att erövra ytterligare ett man- 532
l
l
l
!
i
Bör vårt valsystem reformeras?
BLÅ
mandatfördelningen vid tillämpning av ovan angivna system (kol. 2).
Ii Bondeförbundet
Il l l
Il
Folkpartiet Socialdemokraterna jj Kommunisterna
l” lEnligt’ + l lEnligt j
–:1Il
Enligt Enligt
+ 11 Valet + +
Il Valet l nya eller
nya
eller
Valet nya i Valet l nya leller 1 d 19/ t ellerj
1
d. 19 / 9 syste- i d.'”/. syste- i d 19/ syste- 1 • 11 sys el met
–
m et
– l . 9
m et – Il l met •
–
IKol. l
i
il
Kol. 2 Kol. l Kol. 2 i Kol. l Kol. 2 ’Kol. l Kol. 2
l,
i!
[, 2 l -l 3 2 -l ii
il
-l -l l -ll l l
i l l i]
2 2 il 5 5 l l
l
!
l l 2 2 3 2 -l
l1
4 5 +l 4 5 +l 2 3 +l
2 2
l
l -l 2 2,,
l!
[: l l l l 3 2 -l
;:
2 2 2 2 4 4″
Il
2 2 l l 4 3 -l
2 l -l 2 2 5 4 -l
Il
2 2 2 2 4 4
l l l -l 2 2
:l 2 2 l l 5 5
’l 2 2 6 7 +l[!
Il l -l 4 3 -l 2 2
il 2 2 2 2 3 3
’l
l l 4 4 5 5 l l
9 ll +2 9 ll +2 2 4 +2
l l l 2 2 4 4l
l
l l l l 3 2 -l
Il l l 2 2 5 5 l +l,,
jl
l l 2 2 4 3 -l Ii,,
l l
l
2 l -l 5 5
Il
l +l
il
:
l l l l 4 4
l l
’
2 l -l 2 2
Ill l l i l l l 2 2
l l l
l l l
:l
2 2 l 5 4 -l
il
l
l
l !
l 2 2 l 6 7 +l ,, l +l
30 l 28 l -2 1: 57 l 53 l -4 Il 112 l 107 l -5 Il 8 l 14 l +6
dat, varemot det nu uppnådda antalet synes säkerställt även vid
ett vida lägre röstetal än det, som partiet nu presterat, kan det
knappast förvåna om väljaren finner det onödigt att vid nästa
val bidraga till ett röstöverskott, som är helt och hållet värdelöst.
Om väljaren däremot vet, att hans röst under alla omständigheter
533
Bör vårt valsystem reformeras’!
kommer partiet tillgodo, måste ju detta verka i hög grad stimulerande på hans benägenhet att genom sin röst draga ett strå till
stacken. Det är min övertygelse, att det nya systemet skulle öka
röstavgivningen, icke minst inom landsortsvalkretsarna, i så avsevärd grad, att mandattilldelningen åt dessa i många fall ökades.
Om de önskvärda förbättringarna icke ansese kunna uppnås
enbart genom omläggning av valkretsarna, stå även andra utvägar öppna. Lösningen av denna fråga kräver emellertid ett
ingående studium och större praktisk erfarenhet än den, jag kan
prestera, varför jag givetvis avstår från att framlägga ett positivt
förslag i detta hänseende.
Det är min förhoppning att hela frågan om förändring av det
proportionella valsättets tillämpning i vårt land med snaraste
göres till föremål för en grundlig omprövning.
Stockholm i november 1948.
H. Lauritzen.
Till bankdirektör Lauritzens intressanta uträkningar och uttalanden vill jag knyta några reflexioner.
Att det svenska valsystemet lämnat ojämna och orättvisa resultat har visat sig vid varje val. Efter proportionalismens införande
1909 voro utslagen till en början ännu nyckfullare, beroende på
att valkretsarna då avsiktligt gjorts förhållandevis små – man
ville så nära som möjligt bevara den kontakt mellan de väljande
och de valda, som fanns på majoritetsvalens tid, och man ansåg
att de stora valkretsarna lade hinder i vägen härför. Men även
sedan valkretsarna på 1920-talet ökats och nästan genomgående
sammanfallit med länen ha ojämna utslag notoriskt varit oundvikliga. Enligt fördelningsreglerna, vilka bygga på d’Hondts lag,
bli de stora partierna alltid gynnade, och även om kartellsystemet
huvudsakligast utnyttjats för det rent matematiska syftet att
hindra att ett siffermässigt sett överlägset parti gynnas på de relativt små konkurrentpartiernas bekostnad, ha ojämnheter vid mandatfördelningen ändock inte kunnat undgås. Nästan efter varje
val ha förslag väckts i riksdagen om ett rättvisare valsystem, men
de ha alltid avslagits. Ar 1932 lade den andra Ekmanska regeringen fram en proposition om tilläggsmandat, men denna delade
alla väckta motioners öde. Särskilt under minoritetsparlamentarismens tid, d. v. s. från det första världskrigets slut fram till 1936,
534
..
Bör vårt valsystem reformeras?
avböjdes tilläggsmandaten främst av fruktan för uppkomsten av
en massa småpartier, vilkas sammanslagna röstskvättar från de
28 valkretsarna skulle kunna räcka till mandat; bleve det än flera
partier, skulle – menade man – det bli än omöjligare att skapa
starka regeringar. Det var under dessa år, som Arthur Engberg
skojade med att de rödhåriga i landet skulle kunna bilda ett parti
och säkra en representation i riksdagen. Till en början var det
främst socialdemokraterna och högern, de bägge största och av
valsystemet mest gynnade grupperna, som satte sig på tvären och
avvisade utjämningstanken. Under de sista årens riksdagsdebatter ha socialdemokraterna stödda på sin majoritet utnyttjat sitt
veto emot varje reform eller varje utredning om en reform. Troligen ha, ganska begripligt för övrigt, socialdemokraterna ängslats
för en manstarkare kommunistrepresentation såsom en konsekvens
av en valreform. Först denna höst, efter de negativa förhandlingarna med bondeförbundet om samregerande, ha socialdemokraterna börjat vackla i sin tro på det nuvarande valsättets oantastlighet. Utgångspunkten har dock även nu varit sacro egoismo:
man har velat undanröja det hinder för regeringssamverkan, som
legat i bondeförbundets rädsla för följderna av ett förbud för
partiet att som regeringspartner delta i en borgerlig kartell.
Så länge intet parti ens hade utsikt till att vinna majoritet i
andra kammaren – och så var förhållandet under hela 20-talet
-spelade det ingen avgörande roll, om kammarens sammansättning exakt avspeglade folkmeningen eller blott ungefär motsvarade partiernas röststyrka. Partierna voro ändock nödsakade att
förhandla och kompromissa med varandra. Helt annorlunda har
förhållandet blivit sedan två stora ideologiska block – å ena sidan
de borgerliga och å andra sidan antingen socialdemokraterna ensamma eller socialdemokraterna och kommunisterna tillsammans,
– stå mot varandra och kämpa om majoriteten. I detta läge skulle
det te sig onaturligt, om en majoritet i folkvalet skulle genom valsättet förvandlas till minoritet i riksdagen eller vice versa. När
Svensk Tidskrift redan 1936 yttrade sig till förmån för ett utjämningsförfarande, fästes i första hand avseende vid denna politiska synpunkt och blott i andra hand vid de i och för sig välmotiverade kraven på största möjliga rättvisa mellan partierna. Detta
primära argument för en reform av valsättet är i dag ännu aktuellare än för 12 år sedan.
Efter valen meddelades det att statsrådet Sköld räknat sig fram
till en metod, som skulle åstadkomma en rättvisare mandatfördel- 535
..
Bör vårt valsystem reformeras?
ning utan karteller och utan att systemet med tilläggsmandat
skulle behöva införas. Han lär förbereda en uppsats i Tiden med
ett utförligt klarläggande av den nya metoden. Intill dess har
dock metoden blivit känd och resultaten av dess praktiska tilllämpning vid årets andrakammarval kunna studeras. Metoden
har visat sig vara en variant av det s. k. röstkvotsystemet. Det
totala antalet godkända röster inom kretsen skall divideras med
det antal mandat, som kretsen har att besätta. De olika partiernas
röstetal divideras sedan med denna kvot, och de uppkomna talen
ligga till grund för mandatfördelningen. Vi citera en i G.H.T.
gjord beräkning:
Ett exempel kan kanske tjäna att belysa saken. Göteborg skulle vid senaste andrakammarvalet besätta 11 platser, och sammanlagt avgavs 199.,285 röster. Röstkvoten
blir alltså 18, 117.
Partiernas röstsiffror fördelade sig på följande sätt:
Högern ………………………. .
Folkpartiet……………………. .
Socialdemokraterna …………….. .
Kommunisterna ……………….. .
Vänstersocialisterna …………….. .
Röstetal Röstkvot
22,034
68,737
75,719
30,427
2,368
1,22
3,79
4,18
1,68
0,13
I första omgången besätter alltså högern l plats, folkpartiet 3, socialdemokraterna 4 och kommunisterna l plats, summa 9 stycken. Aterstår alltså 2, och dessa
besättes i tur och ordning av folkpartiet och kommunisterna.
En undersökning visar, att inte mindre än 11 mandat skulle komma att byta
ägare. Sålunda skulle högern vinna mandat i Uppsala, Blekinge, Hallands, Örebro,
Västmanlands och Kopparbergs län och förlora i Östergötlands län. Bondeförbundet skulle vinna mandat i Blekinge län men förlora i Hallands och Kopparbergs
län. Folkpartiet skulle förlora platser i Stockholms, Blekinge och Västernorrlands
län. Socialdemokraterna återigen skulle vinna ett mandat i Stockholms län men förlora platser i Uppsala, Blekinge, Värmlands, Örebro och Västmanlands län. Kommunisterna slutligen skulle ta nya mandat i Östergötlands, Värmlands och Västernorrlands län. För översiktlighetens skull samanfattas resultaten i en tabell:
536
Antal mandat vid årets
andrakammarval
enl. nuv.
system
enl. nytt
system
Högern………………………… 23 28
Folkpartiet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 54
Bondeförbundet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 29
Socialdemokraterna……………….. ll2 108
Kommunisterna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Il
Bör vårt valsystem reformeras?
Man Higger märke till, att de borgerliga får 3 mandat mer än socialdemokraterna, vilket precis motsvarar den mångomtalade skillnaden i röstsiffror på 52,000
till de borgerligas förmån.
För att få en föreställning om den större eller mindre grad av rättvisa, som karakteriserar de båda systemen, är det lämpligt att jämföra »priset» per mandat,
som de olika partierna får betala.
Rösterjmandat
en!. nuv.
system
Högern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20,816
Bondeförbundet………………… 16,120
Folkpartiet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15,480
Socialdemokraterna. . . . . . . . . . . . . . . . . . 15,977
Kommunisterna ………………… 30,615
en!. nytt
system
17,099
16,564
16,341
16,569
22,256
Hr Skölds metod är en gengångare från proportionalismens
första, primitiva tid. Ett liknande fördelningssystem fanns i Boströms rösträttsproposition 1896, som upptog proportionella val i
de större städerna, men denna proposition föll, och när proportionalismen infördes genom den Lindmanska rösträttsreformen hade
d’Hondts system lagfästs såsom det matematiskt invändningsfriare. Vid valen i Danmark till landstinget tillämpas valkvotsmetoden ännu, men att den inte avskaffats beror mest på att dess
risker kunna förebyggas i de lättdisciplinerade elektorsförsamlingar, som tillsätta Danmarks första kammare.
Det är av ingen bestritt att den d’Hondtska regeln gynnar de
större partierna, medan valkvotsmetoden är förmånligare för de
mindre. Så långt befinner sig hr Skölds projekt i linje med de
aktuella reformönskemålen. Men inte heller hr Skölds variant
undgår något av de allvarliga fel, som vidlåda valkvotsmetoden
och som kommit alla tidigare svenska sakkunnigeutredningar att
kategoriskt utdöma den. Här skola blott ett par av dessa fel eller
hasardartade utslag illustreras.
I Uppsala län fingo partierna vid årets val nedanstående röstsiffror:
H. Bf. Fp. Soc.-dem. K.
9,102 11,692 19,441 41,664 2,715
Fem mandat skola besättas. Röstkvoten blir 16,923. Fullföljs uträkningen blir mandatfördelningen 2 soc.-dem., l fp., l bf. och l
höger. Enligt d’Hondts system blir fördelningen- även med kartell – 3 soc.-dem., l fp. och l bf.
537
..
Bör vårt valsystem reformeras?
Man lägger märke till att folkpartiets röstetal är mer än dubbelt
så stort som högerns och socialdemokraternas över fyra gånger
större. Likväl skulle högern erhålla ett mandat – ett mandat som
partiet t. o. m. vid borgerlig kartell ej skulle fått förrän kretsen
haft 8 (i stället för 5) mandat. Det måste bli svårt att övertyga
de socialdemokratiska väljarna i detta län om att de borgeliga
matematiskt eller principiellt ha rätt till 3 mandat och socialdemokraterna blott till 2 trots att de borgerligas sammanlagda röstetal är 1,367 röster lägre än socialdemokraternas; och folkpartiets
väljare skulle ha lika svårt att fatta rättvisan i att högern skulle
få ett mandat innan folkpartiet fått två, oaktat det senare partiet
är mer än dubbelt så starkt. Redan detta är en svaghet, helst som
det inte är visst att ett parti, som i en krets är litet, ur rikssynpunkt är i behov av valmetodens hjälp.
Fortsätter man att se på valet i Uppsala län, gör man snart en
annan observation. Antag att socialdemokraterna delat upp sig i
tre lika stora partier, som vart och ett således fått 13,886 röster.
Valkvoten hade givetvis varit densamma som förut. Socialdemokraterna skull i detta fall ha fått tre mandat (platserna nr 2, 3
och 4), varjämte folkpartiet erhållit mandatet nr l och bondeförbundet mandatet nr 5. Högern hade nu behövt flera tusen röster
till för att kunna ta ett socialdemokratiskt mandat, men i så fall
skulle socialdemokraterna i gengäld ha tagit bondeförbundets
plats! Åven om det i verkligheten skulle falla sig vanskligt för
ett parti vid ett andrakammarval att planmässigt dela upp sig –
alldeles ogenomförbar är dock inte tanken – ligger det något fullkomligt absurt i att praktisera ett valsätt, som bestraffar sammanhållningen och styrkan inom ett parti. Vid t. ex. ett landstings
val till första kammaren vore dock ingenting lättare att dela upp
ett parti på olika grupper för att detta skulle dra största möjliga
växlar på systemets inneboende egenskap att gynna de minsta enheterna – och det är just detta som alla partier satt i scen vid
valen till det danska landstinget! Det kan dock omöjligen vara
lämpligt med två helt olika valsystem, ett för smärre församlingar
och ett för folkvaL
Varje valsystem byggt på frånvaron av karteller bör absolut
garantera att den inbördes ordning, i vilken två av de i en krets
tävlande partierna ha rätt till mandat, ej skall kunna ändras genom andra konkurrerande partier. Kardinalfelet hos valkvotsmetoden är emellertid just att den- i olikhet mot d’Hondts regel –
ej kan uppfylla detta krav. Förhållandet må illustreras med ett
538
…
—– ~-~~—-
.. Bör vårt valsystem reformeras’/
exempel från Västmanlands län vid höstens val. Där voro röstsiffrorna följande:
H.
8,254
Bf.
13,716
Fp.
19,056
Soc.-dem.
60,461
K.
6,651
Sex mandat tillsättas i kretsen. Valkvoten skulle bli 18,023 och
partifördelningen l höger, l bondeförbundare, l folkpartist samt
3 socialdemokrater – högern får alltså ett mandat och socialdemokraterna blott tre, trots att de senare äro mer än sju gånger så
starka som högern! Antag nu att kommunisterna ej alls funnits
med, men att övriga partiers röstetal äro oförändrade. Valkvoten
hade då sjunkit till 16,914 röster, och socialdemokraterna hade då
fått fyra mandat, medan högern blivit utan (alltså samma utgång
som vid årets val). Det kan inte uppbringas något förnuftigt skäl,
varför kommunisternas röstetal i detta fall skall påverka förhållandet mellan högern och socialdemokraterna. Det vore lätt att
med andra exempel illustrera, hur ett tredje partis ökning eller
minskning skulle på ett rent slumpartat och för väljarna alldeles
obegripligt sätt kasta om den inbördes turordningen för två andra
partier.
Mer än detta behöver inte sägas för att ge en föreställning om
den Sköldska valkvotsvariantens irrationalitet och äventyrlighet.
Även om den till sina verkningar skulle vara ett steg åt rätt håll,
visar sluttablån i G.H.T. att ett parti fortfarande rent matematiskt
skulle kunna starkt missgynnas. I stället får man i första hand
undersöka de tre huvudmetoder, som man utomlands valt vid
strävandena att skapa proportionell rättvisa.
Den första metoden är Weimar-Tysklands valsätt, vilket i huvudsak gick ut på att varje parti tillerkändes ett mandat för varje
60,000-tal röster, varvid hela landet enligt ett invecklat listsystem
räknades som slutvalkrets; en konsekvens blev att riksdagens
medlemstal ej var fixt utan varierade alltefter intensiteten i röstdeltagandet. Den andra metoden skulle man kunna kalla den holländska: andra kammarens ledamotsnumerär är fastlåst till 100
men hela landet bildar vid fördelningen av mandaten en valkrets,
varefter utportioneringen av platserna inom partierna sker på vanlig d’Hondtsk väg genom uträkning av jämförelsetalen för de lokala listorna. Att införa ett tyskt system med flexibelt medlemstal
i riksdagen torde inte locka många i Sverige. Ifråga om det holländska systemet- detsamma som bankdirektör Lauritzon framräknat här ovan – torde dennes invändningar väga tungt; det
539
—————————–
Bör vårt valsystem reformeras? •
skulle leda till en överrepresentation för de större valkretsarna,
d. v. s. främst för storstäderna, vilket strider mot intresset av den
fylligaste och allsidigaste representation från olika landsdelar.
Aterstår den tredje vägen, förfarandet med tilläggsmandat, på det
sätt som detta proberats i Danmark och – efter första världskriget
– i Österrike eller föreslogs i Sverige enligt 1932 års proposition.
I Danmark äro tilläggsmandaten 31 av 149, i Österrike voro de 15
av 175 och i Sverige föreslogos de till 30 av 230. Inte heller detta
system innefattar emellertid en absolut borgen för att folkmajoritet och riksdagsmajoritet bli identiska. Men garantin kan göras
till i det närmaste 100-procentig; genom att öka tilläggsmandatens
antal stärks givetvis denna säkerhet. Att det danska systemet –
vars uträkningsförfarande för övrigt gjorts onödigt invecklat- på
sistone inte hindrat en stor överrepresentation för venstre sammanhänger med valkretsindelningen. De landsbygdskretsar, där detta
bondeparti dominerar, äro nämligen små, varför partiet redan före
utskiftningen av tillägsmandat blivit så gynnat, att det ej blott blivit lottlöst vid utskiftningen utan även detta till trots fått för
mycket i primärkretsarna; till på köpet harvenstre varit skrupelfri
nog att i Köpenhamn bilda ett bulvanparti för att detta där skulle
kunna tillskansa sig utjämningsmandat. Tar den svenska riksdagen nu äntligen upp frågan om tilläggsmandat, ha vi mycket
att lära av Danmark både på gott och ont. Enär primärkretsarna
i regel äro avsevärt större i Sverige än i Danmark, skulle i vårt
land ett utjämningssystem av 1932 års modell emellertid matematiskt erbjuda en tryggare grund för valrättvisa än det danska
systemet förmår.
Elis Håstad.
540