Konservativ arbetarpolitik
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KONSERVATIV
ARBETARPOLITIK
Av professor HENRIK l\!IUNKTELL, Uppsala
VID Högerns Ungdomsförbunds riksstämma i juni i år antogs ett
näringspolitiskt uttalande, vilket tyvärr ej rönt den uppmärksamhet, som det förtjänar. I själva verket är detta uttalande mycket
typiskt för den moderna högern, för dess önskan att pröva nya
vägar och viljan att finna positiva alternativ till de socialistiska
ideerna under bevarande av de grundläggande individualistiska
synpunkterna.
I uttalandet framhålles bl. a. att statsmakterna genom en positivt inriktad politik måste ge näringslivet den frihet, som kan stimulera till ökade arbetsinsatser från alla i produktionen verksamma krafter, såväl företagare som anställda. Även jordbruket
måste befrias från de nuvarande hämmande frihetsinskränkningarna och den svävande ovissheten för framtiden.
Av särskilt intresse är det som uttalas om förhållandena inom
företagen. Det framhålles att ett gott samarbete måste råda mellan ledning och anställda och att en god laganda måste skapas och
vidmakthållas inom varje företag. Detta kräver från ledningens
sida ökad förståelse för den anställdes problem och från dennes
sida ökad insikt om att företagets intressen också i hög grad äro
hans egna. •
Slutligen framhålles i uttalandet, att det grundläggande inom
produktionen är den enskilde individen och hans insatser. »Begåvning, initiativkraft och duglighet måste därför även inom den
moderna stordriftens former tillvaratagas, premieras och givas
möjligheter till vidare utveckling.»
De här uttalade ideerna påminna i stor utsträckning om det av
det engelska konservativa partiet nyligen framlagda industriprogram, som är känt under namnet »The Industrial Charter». Av
detta program har svensk konservatism, synes det mig, mycket att
lära, icke minst vad angår industriarbetarnas ställning.
Innan jag – låt vara flyktigt – berör några huvudpunkter i
541
!’
f
– – – – – – – – – – – – – –
Henrik Munktell
nyssnämnda programskrift må emellertid ett par allmänna reflexioner göras.
Det är tyvärr ett faktum att man bland industri- och kroppsarbetarna i vårt land traditionellt intar en fientlig hållning mot
högerpartiet. Denna inställning beror delvis på en felaktig uppfattning om högerns politik. Det vore givetvis önskvärt att genom
en effektiv upplysningsverksamhet, som kunde bryta igenom den
mörkläggande socialistiska propagandan, på ett lättfattligt sätt
klargöra högerns inställning till arbetarklassen. Svårigheterna
därvidlag äro givetvis mycket stora. Särskilt i tidigare vulgärpropaganda har högern utmålats som »kapitalisternas» och »profithajarnas» parti. Vi skola ej heller glömma hur ännu i den senaste
valkampanjen blotta ordet »storfinans» synes ha haft stort propagandavärde för de socialistiska partierna liksom att talet om
högerns »gamla synden, »bolagsherrarnas parti» o. s. v. spelat en
viss roll.
Trots att högern bevisligen måste erhålla en betydande del av
sina väljare från arbetarklassen är det alltså ett faktum att arbetarna i många avseenden identifiera det i stort sett alltjämt rå-
dande privatekonomiska systemet med begreppet högern. Det befogade eller obefogade missnöjet med detta system kommer då
också att i stor utsträckning gå ut över högerpartiet.
Det har ofta framhållits att detta missnöje är svårförklarligt
med hänsyn till den enorma höjning av den allmänna levnadsstandarden, som ägt rum under detta system. Därvid bortser man
emellertid alltför mycket från det psykologiska faktum att den
enskilde arbetaren av i dag i regel endast är medveten om sina
egna svårigheter: han tar den nuvarande levnadsstandarden för
något självfallet, han är icke i egentlig mening medveten om de
förbättringar, som ägt rum under hans egen barndom eller under
-hans fars eller farfars tid och minst av allt är han benägen att
tillskriva privatkapitalismen någon del i den standardhöjning,
som han eventuellt kan vara medveten om. Detta sammanhänger
med att gångna tiders konflikter mellan företagare och arbetare
ha lämnat efter sig många bittra minnen, vilka ännu på långt när
ej äro försvunna. Uppfattningen att arbetsgivare ocb arbetare
representera två motsatta sidor med helt skilda intressen är tyvärr ingalunda död. Den underhålles ju också starkt genom den
socialdemokratiska och kommunistiska vulgärpropagandan och
får – det bör icke förnekas – då och då näring genom en eller
annan reaktionär företagares kortsynta ekonomiska politik.
542
Konservativ arbetarpolitik
Vad som emellertid ej heller är av den minsta betydelsen, ja,
kanske viktigast av allt, är att det allmänmänskliga behovet att
finna intresse och tillfredsställelse i arbetet endast i mycket obetydlig grad kan tillfredsställas hos industriarbetaren inom det
nutida näringslivets ram. Detta är en direkt följd av teknikens
utveckling och av de moderna produktionsmetoderna, där i stort
sett individuell skicklighet och förmåga blir av allt mindre betydelse emedan i stället de allt mera fulländade maskinerna spela
en allt större roll.
Hur felaktig den tidigare skisserade socialistiska uppfattningen
av högern än är få vi emellertid ej blunda, vare sig för att vi inom
högern säkerligen ej gjort tillräckligt för att underlätta för industriarbetarna att bli deras egen lyckas smed, eller för de svårigheter, som en realistisk industripolitik – enligt vad nyss antytts- har att kämpa med i arbetarnas traditionella inställning.
Vi få ej glömma att de socialistiska ideerna blivit något av trossatser för den nutida industriarbetaren. Skall det bliva möjligt
att öppna industriarbetarnas ögon för falskheten i dessa satser så
att de inse att det hägrande socialistiska riket är en chimär, då är
det ovillkorligen nödvändigt att för industriarbetarna skapa ett
alternativ till socialismen, ett alternativ på individualistisk bas.
Det är här som det synes mig att den del av »The Industrial
Charter», som kallas »The Workers’ Charter», ger många nya uppslag och ideer. Den följande redogörelsen vill endast taga. fasta på
några huvudsynpunkter.
»The Workers’ Charter» börjar med att framhålla att den
engelska högerns politik »is to humanise, not to nationalise» samt
fastslår att de mänskliga relationerna äro av primär betydelse
inom industrien. Man riktar sig bestämt mot varje sådant betraktelsesätt av industrien, som uppdelar de däri sysselsatta i två
»parter» med mot varandra stridande intressen. Om summan av
mänsklig välfärd och lycka skall kunna ökas, kan detta ske endast
genom att bland alla industrianställda uppamma en känsla för
gemensamma mål, vilken ställning de än befinna sig i.
Vidare betonas, att det gemensamma målet måste nås genom
förenade ansträngningar och att det då måste finnas en klar insikt
om de skyldigheter och rättigheter, som åligger eller tillkommer
varje person inom ett företag. Den anställde har rättigheter, vilka
innebära motsvarande skyldigheter för arbetsgivaren. Då denne
fullgör dessa skyldigheter har han å sin sida rättighet att fordra
.att den anställde utför sitt arbete efter bästa förmåga. I själva
37- 48869 Svensk Tidskrift 1948 543
Henrik Munktell
verket äro inbördes rättigheter och skyldigheter- moraliska eller
legala – oskiljaktliga från alla mänskliga relationer, ty de utgöra
det väsentligaste i ett gott »lagarbete» (team work).
Efter denna principdeklaration kommer programmet in på vilka
rättigheter, som de industriella arbetarna böra ha. De sammanfattas i tre huvudpunkter.
(l) Säkerhet i sysselsättningen.
(2) Uppmuntran att utföra arbetet väl och att med tiden få ett
bättre arbete.
(3) Ställning som individ, hur stort företaget än må vara och
hur mekaniserat arbetet än är.
Säkerheten i sysselsättningen skall även innebära att arbetaren
skall ha möjlighet att få nytt arbete, när han nödgas sluta ett
tidigare. Denna programpunkt står i nära sammanhang med The
Industrial Charters förslag för vidmakthållande av en hög och
jämn sysselsättning. Dessa förslag kunna här ej refereras men
det må påpekas, att denna punkt med säkerhet har en ofantlig betydelse. Den djupa fruktan för arbetslöshetens fasor, vilken behärskar alla arbetare, som upplevt depressionstider, är en faktor,
om vars betydelse övriga befolkningselement ha svårt att göra sig
en föreställning.
Om alltså säkerheten, tryggheten, inom det industriella livet
måste utgöra grunden för bättre levnadsförhållanden för de anställda, lägges å andra sidan mycket stor vikt vid olika former av
uppmuntran i arbetet. Extra belöning bör alltid åtfölja extra
ansträngning och initiativ. I princip bör också varje anställd, som
har förutsättningarna härför, ha möjlighet att nå vilken anställning som helst inom industrien. Detta förutsätter bl. a. ett vittomfattande uppfostrings- och utbildningssystem inom hela nä-
ringslivet, börjande med yrkesrådgivning i skolorna. Vikt lägges
vidare vid specialutbildning av sådana nyanställda, som ha förutsättningar härför, och vid en mera allmän industriell och ekonomisk träning hos övriga. Genom hela programmet går som en röd
tråd att arbetaren måste behandlas i första hand som individ och
människa.
Slutligen diskuteras även frågan om vinstdelning eller andra
former av »co-partnership». Det betonas att denna ide är mycket
lycklig, men samtidigt framhålles att varje industris och företags
förhållanden variera så mycket att det är omöjligt att här uppställa bestämda och allmängiltiga regler.
Vad kan då sägas, om man ställer uttalandena i detta program i
544
..
’ ’ .
.,,._ ——-
—
Konservativ arbetarpolitik
relation till svenska förhållanden’ Otvivelaktigt förekommer även
hos oss i princip samma svårigheter, som det engelska programmet
vill komma tillrätta med. Man kan t. ex. peka på att den s. k. solidariska lönepoliti~en fört till att industriarbetarna mycket ofta
icke ha något större intresse för att höja sina arbetsprestationer
eller för att utbilda sig vidare. Tyvärr är det ju också hos oss så,
att det inom den moderna industrien ofta erbjuder mycket stora
svårigheter för en intelligent och kapabel arbetare att visa vad
han verkligen går för. Löpande-bandprincipen inom industrien
medför en tendens till att utplåna individualiteten bland arbetarna. Även hos oss gör sig utbildningsproblemet påmint. Nu är
det ju tyvärr så att en skicklig och energisk industriarbetare i 9
fall av 10, eller kanske 99 av 100, på sin höjd endast har möjlighet
att bli förman, han må vara aldrig så begåvad. Detta sagt med allt
erkännande av de initiativ, som av olika företag tagits för att
skaffa hos dem anställda bättre utbildningsmöjligheter.
Om man nu jämför uttalandena i »The Workers’ Charter» med
de uttalanden i hithörande frågor, som gjorts av den svenska
högern, så finner man att de till sitt reella innehåll i stor utsträckning överensstämma. Man kan t. ex. hänvisa till programuttalandet vid riksstämman 1944, där det bl. a. betonas angelägenheten av
att åvägabringa samma möjligheter till utbildning för alla och
att »envar skall kunna finna en sådan plats i samhället, att hans
begåvning och utbildning kommer till sin rätt». I högerns 1946
antagna handlingsprogram betonas även i inledningen, hurusom
arbetargruppernas krav på ekonomisk och social trygghet står i
samklang med högerns strävanden. Detta utvecklas sedan på olika
sätt.
Mellan »The Workers’ Charter» och hithörande delar av den
svenska högerns program finnes alltså knappast någon större principiell skillnad. Möjligen skulle man därvid kunna peka på tories
visserligen ganska vagt formulerade men icke desto mindre oreserverade rekommendation av tanken på industriell deläganderätt.
Vad som däremot utgör en betydande praktisk skillnad är dels att
»The Workers’ Charter» angripit problemen mycket mera intensivt och gått mycket mera i detalj, dels att alla till industriarbetet
hörande frågor där fått en enhetlig behandling.
Engelska konservativa kretsar synas i stor utsträckning anse,
att man vad beträffar industriarbetet i detta program funnit det
individualistiska alternativet till socialismen. Skulle någonting
liknande vara möjligt i SverigeT Ett faktum av mycket stort in- 545
….~ .~
Henrik Munktell
tresse är ju, att i många fall en strävan till ökad individualism
gör sig gällande även bland industriarbetarna. Att närmare gå in
på orsakerna härtilllåter sig här ej göra. Jag vill endast nämna
det ökade trycket på arbetarna från fackföreningsledningarnas
sida, tvångsanslutningarna till de socialdemokratiska och kommunistiska partierna, arbetarnas beskattning till förmån för den
socialistiska propagandan o. s. v.
Ett typiskt utslag för den reaktion, som sålunda gör sig gällande,
äro de tankar och ideer, som framlagts av gruvarbetaren Arne
Montan. Han synes mig i många avseenden ha visat den väg, som
kan gås för att Sveriges industriarbetare skola komma ut ur
kollektivismens nivellering. På många punkter överensstämmer
det konservativa engelska industriprogrammet och Arne Montans
synpunkter på ett påfallande sätt- även i punkter, som ej berörts
i denna artikel. Liksom jag i stort sett finner det engelska programmet mycket värdefullt kan jag även i de flesta avseenden i
princip oreserverat instämma med Montan, låt vara att man på
vissa punkter kan sätta frågetecken beträffande möjligheterna att
praktiskt genomföra hans ideer. För att – som Montan betonar
och som det inledningsvis behandlade näringspolitiska uttalandet
framhåller – skapa större känsla av gemenskap mellan företagare
och anställda synes olika former av vinstandelssystem vara en
lycklig väg, som åtminstone allvarligt bör prövas. Likaså synas
differentierade löne- och arbetsvillkor vara en viktig förutsättning
för ännu bättre insatser av den svenske industriarbetaren, samtidigt som de bästa av dem få sin rättvisa belöning. Montans
starka betonande av att arbetarna måste få bättre möjligheter att
utbilda och bilda sig står också i överensstämmelse med vad som
ovan med gillande refererats.
Det måhända starkaste motståndet mot dessa ideer kommer
kanske att komma från fackföreningshålL Som det nu är inse
säkerligen de ledande där att ett praktiskt och konsekvent genomförande av det väsentliga av de ideer, som utvecklats i »The
Industrial Charter» och av Arne Montan, skulle innebära socialismens död. Men många engelska industriarbetare ha vunnits för
ideerna i »The Industrial Charter». Skulle det ej vara möjligt att
även bland svenska arbetare sprida insikten om att här finnes ett
alternativ, som i längden skulle komma att tillgodose icke blott
arbetarnas utan hela samhällets intressen på ett helt annat, effektivare och bättre sätt, än den i längden frihetsförkvävande socialismen!
546
ARBETARPOLITIK
Av professor HENRIK l\!IUNKTELL, Uppsala
VID Högerns Ungdomsförbunds riksstämma i juni i år antogs ett
näringspolitiskt uttalande, vilket tyvärr ej rönt den uppmärksamhet, som det förtjänar. I själva verket är detta uttalande mycket
typiskt för den moderna högern, för dess önskan att pröva nya
vägar och viljan att finna positiva alternativ till de socialistiska
ideerna under bevarande av de grundläggande individualistiska
synpunkterna.
I uttalandet framhålles bl. a. att statsmakterna genom en positivt inriktad politik måste ge näringslivet den frihet, som kan stimulera till ökade arbetsinsatser från alla i produktionen verksamma krafter, såväl företagare som anställda. Även jordbruket
måste befrias från de nuvarande hämmande frihetsinskränkningarna och den svävande ovissheten för framtiden.
Av särskilt intresse är det som uttalas om förhållandena inom
företagen. Det framhålles att ett gott samarbete måste råda mellan ledning och anställda och att en god laganda måste skapas och
vidmakthållas inom varje företag. Detta kräver från ledningens
sida ökad förståelse för den anställdes problem och från dennes
sida ökad insikt om att företagets intressen också i hög grad äro
hans egna. •
Slutligen framhålles i uttalandet, att det grundläggande inom
produktionen är den enskilde individen och hans insatser. »Begåvning, initiativkraft och duglighet måste därför även inom den
moderna stordriftens former tillvaratagas, premieras och givas
möjligheter till vidare utveckling.»
De här uttalade ideerna påminna i stor utsträckning om det av
det engelska konservativa partiet nyligen framlagda industriprogram, som är känt under namnet »The Industrial Charter». Av
detta program har svensk konservatism, synes det mig, mycket att
lära, icke minst vad angår industriarbetarnas ställning.
Innan jag – låt vara flyktigt – berör några huvudpunkter i
541
!’
f
– – – – – – – – – – – – – –
Henrik Munktell
nyssnämnda programskrift må emellertid ett par allmänna reflexioner göras.
Det är tyvärr ett faktum att man bland industri- och kroppsarbetarna i vårt land traditionellt intar en fientlig hållning mot
högerpartiet. Denna inställning beror delvis på en felaktig uppfattning om högerns politik. Det vore givetvis önskvärt att genom
en effektiv upplysningsverksamhet, som kunde bryta igenom den
mörkläggande socialistiska propagandan, på ett lättfattligt sätt
klargöra högerns inställning till arbetarklassen. Svårigheterna
därvidlag äro givetvis mycket stora. Särskilt i tidigare vulgärpropaganda har högern utmålats som »kapitalisternas» och »profithajarnas» parti. Vi skola ej heller glömma hur ännu i den senaste
valkampanjen blotta ordet »storfinans» synes ha haft stort propagandavärde för de socialistiska partierna liksom att talet om
högerns »gamla synden, »bolagsherrarnas parti» o. s. v. spelat en
viss roll.
Trots att högern bevisligen måste erhålla en betydande del av
sina väljare från arbetarklassen är det alltså ett faktum att arbetarna i många avseenden identifiera det i stort sett alltjämt rå-
dande privatekonomiska systemet med begreppet högern. Det befogade eller obefogade missnöjet med detta system kommer då
också att i stor utsträckning gå ut över högerpartiet.
Det har ofta framhållits att detta missnöje är svårförklarligt
med hänsyn till den enorma höjning av den allmänna levnadsstandarden, som ägt rum under detta system. Därvid bortser man
emellertid alltför mycket från det psykologiska faktum att den
enskilde arbetaren av i dag i regel endast är medveten om sina
egna svårigheter: han tar den nuvarande levnadsstandarden för
något självfallet, han är icke i egentlig mening medveten om de
förbättringar, som ägt rum under hans egen barndom eller under
-hans fars eller farfars tid och minst av allt är han benägen att
tillskriva privatkapitalismen någon del i den standardhöjning,
som han eventuellt kan vara medveten om. Detta sammanhänger
med att gångna tiders konflikter mellan företagare och arbetare
ha lämnat efter sig många bittra minnen, vilka ännu på långt när
ej äro försvunna. Uppfattningen att arbetsgivare ocb arbetare
representera två motsatta sidor med helt skilda intressen är tyvärr ingalunda död. Den underhålles ju också starkt genom den
socialdemokratiska och kommunistiska vulgärpropagandan och
får – det bör icke förnekas – då och då näring genom en eller
annan reaktionär företagares kortsynta ekonomiska politik.
542
Konservativ arbetarpolitik
Vad som emellertid ej heller är av den minsta betydelsen, ja,
kanske viktigast av allt, är att det allmänmänskliga behovet att
finna intresse och tillfredsställelse i arbetet endast i mycket obetydlig grad kan tillfredsställas hos industriarbetaren inom det
nutida näringslivets ram. Detta är en direkt följd av teknikens
utveckling och av de moderna produktionsmetoderna, där i stort
sett individuell skicklighet och förmåga blir av allt mindre betydelse emedan i stället de allt mera fulländade maskinerna spela
en allt större roll.
Hur felaktig den tidigare skisserade socialistiska uppfattningen
av högern än är få vi emellertid ej blunda, vare sig för att vi inom
högern säkerligen ej gjort tillräckligt för att underlätta för industriarbetarna att bli deras egen lyckas smed, eller för de svårigheter, som en realistisk industripolitik – enligt vad nyss antytts- har att kämpa med i arbetarnas traditionella inställning.
Vi få ej glömma att de socialistiska ideerna blivit något av trossatser för den nutida industriarbetaren. Skall det bliva möjligt
att öppna industriarbetarnas ögon för falskheten i dessa satser så
att de inse att det hägrande socialistiska riket är en chimär, då är
det ovillkorligen nödvändigt att för industriarbetarna skapa ett
alternativ till socialismen, ett alternativ på individualistisk bas.
Det är här som det synes mig att den del av »The Industrial
Charter», som kallas »The Workers’ Charter», ger många nya uppslag och ideer. Den följande redogörelsen vill endast taga. fasta på
några huvudsynpunkter.
»The Workers’ Charter» börjar med att framhålla att den
engelska högerns politik »is to humanise, not to nationalise» samt
fastslår att de mänskliga relationerna äro av primär betydelse
inom industrien. Man riktar sig bestämt mot varje sådant betraktelsesätt av industrien, som uppdelar de däri sysselsatta i två
»parter» med mot varandra stridande intressen. Om summan av
mänsklig välfärd och lycka skall kunna ökas, kan detta ske endast
genom att bland alla industrianställda uppamma en känsla för
gemensamma mål, vilken ställning de än befinna sig i.
Vidare betonas, att det gemensamma målet måste nås genom
förenade ansträngningar och att det då måste finnas en klar insikt
om de skyldigheter och rättigheter, som åligger eller tillkommer
varje person inom ett företag. Den anställde har rättigheter, vilka
innebära motsvarande skyldigheter för arbetsgivaren. Då denne
fullgör dessa skyldigheter har han å sin sida rättighet att fordra
.att den anställde utför sitt arbete efter bästa förmåga. I själva
37- 48869 Svensk Tidskrift 1948 543
Henrik Munktell
verket äro inbördes rättigheter och skyldigheter- moraliska eller
legala – oskiljaktliga från alla mänskliga relationer, ty de utgöra
det väsentligaste i ett gott »lagarbete» (team work).
Efter denna principdeklaration kommer programmet in på vilka
rättigheter, som de industriella arbetarna böra ha. De sammanfattas i tre huvudpunkter.
(l) Säkerhet i sysselsättningen.
(2) Uppmuntran att utföra arbetet väl och att med tiden få ett
bättre arbete.
(3) Ställning som individ, hur stort företaget än må vara och
hur mekaniserat arbetet än är.
Säkerheten i sysselsättningen skall även innebära att arbetaren
skall ha möjlighet att få nytt arbete, när han nödgas sluta ett
tidigare. Denna programpunkt står i nära sammanhang med The
Industrial Charters förslag för vidmakthållande av en hög och
jämn sysselsättning. Dessa förslag kunna här ej refereras men
det må påpekas, att denna punkt med säkerhet har en ofantlig betydelse. Den djupa fruktan för arbetslöshetens fasor, vilken behärskar alla arbetare, som upplevt depressionstider, är en faktor,
om vars betydelse övriga befolkningselement ha svårt att göra sig
en föreställning.
Om alltså säkerheten, tryggheten, inom det industriella livet
måste utgöra grunden för bättre levnadsförhållanden för de anställda, lägges å andra sidan mycket stor vikt vid olika former av
uppmuntran i arbetet. Extra belöning bör alltid åtfölja extra
ansträngning och initiativ. I princip bör också varje anställd, som
har förutsättningarna härför, ha möjlighet att nå vilken anställning som helst inom industrien. Detta förutsätter bl. a. ett vittomfattande uppfostrings- och utbildningssystem inom hela nä-
ringslivet, börjande med yrkesrådgivning i skolorna. Vikt lägges
vidare vid specialutbildning av sådana nyanställda, som ha förutsättningar härför, och vid en mera allmän industriell och ekonomisk träning hos övriga. Genom hela programmet går som en röd
tråd att arbetaren måste behandlas i första hand som individ och
människa.
Slutligen diskuteras även frågan om vinstdelning eller andra
former av »co-partnership». Det betonas att denna ide är mycket
lycklig, men samtidigt framhålles att varje industris och företags
förhållanden variera så mycket att det är omöjligt att här uppställa bestämda och allmängiltiga regler.
Vad kan då sägas, om man ställer uttalandena i detta program i
544
..
’ ’ .
.,,._ ——-
—
Konservativ arbetarpolitik
relation till svenska förhållanden’ Otvivelaktigt förekommer även
hos oss i princip samma svårigheter, som det engelska programmet
vill komma tillrätta med. Man kan t. ex. peka på att den s. k. solidariska lönepoliti~en fört till att industriarbetarna mycket ofta
icke ha något större intresse för att höja sina arbetsprestationer
eller för att utbilda sig vidare. Tyvärr är det ju också hos oss så,
att det inom den moderna industrien ofta erbjuder mycket stora
svårigheter för en intelligent och kapabel arbetare att visa vad
han verkligen går för. Löpande-bandprincipen inom industrien
medför en tendens till att utplåna individualiteten bland arbetarna. Även hos oss gör sig utbildningsproblemet påmint. Nu är
det ju tyvärr så att en skicklig och energisk industriarbetare i 9
fall av 10, eller kanske 99 av 100, på sin höjd endast har möjlighet
att bli förman, han må vara aldrig så begåvad. Detta sagt med allt
erkännande av de initiativ, som av olika företag tagits för att
skaffa hos dem anställda bättre utbildningsmöjligheter.
Om man nu jämför uttalandena i »The Workers’ Charter» med
de uttalanden i hithörande frågor, som gjorts av den svenska
högern, så finner man att de till sitt reella innehåll i stor utsträckning överensstämma. Man kan t. ex. hänvisa till programuttalandet vid riksstämman 1944, där det bl. a. betonas angelägenheten av
att åvägabringa samma möjligheter till utbildning för alla och
att »envar skall kunna finna en sådan plats i samhället, att hans
begåvning och utbildning kommer till sin rätt». I högerns 1946
antagna handlingsprogram betonas även i inledningen, hurusom
arbetargruppernas krav på ekonomisk och social trygghet står i
samklang med högerns strävanden. Detta utvecklas sedan på olika
sätt.
Mellan »The Workers’ Charter» och hithörande delar av den
svenska högerns program finnes alltså knappast någon större principiell skillnad. Möjligen skulle man därvid kunna peka på tories
visserligen ganska vagt formulerade men icke desto mindre oreserverade rekommendation av tanken på industriell deläganderätt.
Vad som däremot utgör en betydande praktisk skillnad är dels att
»The Workers’ Charter» angripit problemen mycket mera intensivt och gått mycket mera i detalj, dels att alla till industriarbetet
hörande frågor där fått en enhetlig behandling.
Engelska konservativa kretsar synas i stor utsträckning anse,
att man vad beträffar industriarbetet i detta program funnit det
individualistiska alternativet till socialismen. Skulle någonting
liknande vara möjligt i SverigeT Ett faktum av mycket stort in- 545
….~ .~
Henrik Munktell
tresse är ju, att i många fall en strävan till ökad individualism
gör sig gällande även bland industriarbetarna. Att närmare gå in
på orsakerna härtilllåter sig här ej göra. Jag vill endast nämna
det ökade trycket på arbetarna från fackföreningsledningarnas
sida, tvångsanslutningarna till de socialdemokratiska och kommunistiska partierna, arbetarnas beskattning till förmån för den
socialistiska propagandan o. s. v.
Ett typiskt utslag för den reaktion, som sålunda gör sig gällande,
äro de tankar och ideer, som framlagts av gruvarbetaren Arne
Montan. Han synes mig i många avseenden ha visat den väg, som
kan gås för att Sveriges industriarbetare skola komma ut ur
kollektivismens nivellering. På många punkter överensstämmer
det konservativa engelska industriprogrammet och Arne Montans
synpunkter på ett påfallande sätt- även i punkter, som ej berörts
i denna artikel. Liksom jag i stort sett finner det engelska programmet mycket värdefullt kan jag även i de flesta avseenden i
princip oreserverat instämma med Montan, låt vara att man på
vissa punkter kan sätta frågetecken beträffande möjligheterna att
praktiskt genomföra hans ideer. För att – som Montan betonar
och som det inledningsvis behandlade näringspolitiska uttalandet
framhåller – skapa större känsla av gemenskap mellan företagare
och anställda synes olika former av vinstandelssystem vara en
lycklig väg, som åtminstone allvarligt bör prövas. Likaså synas
differentierade löne- och arbetsvillkor vara en viktig förutsättning
för ännu bättre insatser av den svenske industriarbetaren, samtidigt som de bästa av dem få sin rättvisa belöning. Montans
starka betonande av att arbetarna måste få bättre möjligheter att
utbilda och bilda sig står också i överensstämmelse med vad som
ovan med gillande refererats.
Det måhända starkaste motståndet mot dessa ideer kommer
kanske att komma från fackföreningshålL Som det nu är inse
säkerligen de ledande där att ett praktiskt och konsekvent genomförande av det väsentliga av de ideer, som utvecklats i »The
Industrial Charter» och av Arne Montan, skulle innebära socialismens död. Men många engelska industriarbetare ha vunnits för
ideerna i »The Industrial Charter». Skulle det ej vara möjligt att
även bland svenska arbetare sprida insikten om att här finnes ett
alternativ, som i längden skulle komma att tillgodose icke blott
arbetarnas utan hela samhällets intressen på ett helt annat, effektivare och bättre sätt, än den i längden frihetsförkvävande socialismen!
546