En språkets skattkammare
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EN SPRÅKETS
SKATTKAMMARE
DESS FÖRHISTORIA, SKAPANDE OCH OVISSA FRAMTIDSÖDE
Av professor J. SVENNUNG, Uppsala
DEN tid är förbi, då en uttömmande förteckning av ett språks
ordskatt, med vetenskapligt ordnade språkprov och omsorgsfullt
angivande av betydelser och betydelseutveckling, kunde skapas
av en enda man, hur mycket geni eller energi denne än skulle
kunna prestera. Som exempel på ett dylikt filologiskt storverk
av en enskild man kan nämnas den »Grekiska språkets skattkammare», Thesaurus Graecae linguae, vilken den franske lärde Henri
Estienne ej blott till största delen författade utan även tryckte.
Av sin far och farfar, lärda boktryckare i Paris, hade han nämligen ärvt sitt berömda tryckeri. Men han fick erfara risken av
att en enskild man stod för ett verk, som går utöver den bokkö-
pande allmänhetens vanliga behov. Ty när hans fyrbandiga samlingsverk kom ut 1572, var en av hans medhjälpare fräck nog att
snabbt publicera ett sammandrag i ett enda band och fördärvade
så marknaden, med påföljd att Estienne blev ruinerad. Framtiden skulle emellertid visa en riktigare uppskattning av hans företag: det trycktes i nya upplagor ännu i mitten av 1800-talet och
anses ännu, som grekiskt lexikon av större omfång, vara oupphunnet.
Ett annat exempel på enskild mans initiativ å liknande område
är den väldiga ordbok med tyska språkprov, Deutsches Wörterbuch, som Jakob Grimm började utgiva 1852, biträdd av sin broder Wilhelm. Till sin död elva år senare hade han emellertid blott
hunnit publicera tre band, till bokstaven F. Redigering och tryckning fortsattes då med statsanslag av andra (f. n. Tyska vetenskapsakademien). Men det i sexton stora band planlagda verket
har ännu efter snart hundra år icke nått sin fullbordan.
Hur tidsödande och arbetskrävande det vetenskapliga uppordnarrdet och publiceringen av ett språks ordskatt är, även när ar- 547
J. Svennung
betet är välorganiserat och bedrives med en hel stab specialister,
det visar vår egen Ordbok över svenska språket, utgiven av Svenska akademien. 1884 påbörjades arbetet, 1893 sattes tryckningen
i gång och beräknades då vara slutförd fram emot 1940. Men
ännu år 1920 hade man hunnit bara ungefär till ordet bordlägga
i fjärde bandet. Organisationen lades nu om till större koncentration och snabbhet, så att man år 1948 i adertonde bandet kommit
till nötväcka.
Av det sagda framgår, att man i våra dagar för de levande
språken söker upprätta möjligast fullständiga ordböcker med utförliga språkprov, trots att språket ju såväl beträffande uttal och
form som betydelseskiftning alltid befinner sig i rörelse och förändring – det ligger ju i själva begreppet ’liv’. .Ännu närmare
till hands ligger det ju att beträffande de s. k. döda språken, vilkas utveckling vi kunna betrakta som ett avslutat helt, förteckna
ordskatten, med angivande av ursprung, form, förekomst – åtminstone de viktigaste beläggställena i litteraturen – och betydelseutveckling, vilken sistnämnda är desto viktigare att söka
fastställa, som litteraturen blott slumpvis bevarats till våra dagar.
Redan tidigt uppkom tanken på en »skattkammare», en Thesaurus, för latinet, det språk som väl längre tid än något annat i
mänsklighetens historia uppburit västerländsk kultur. Men de
första försöken gingo ej mycket utöver ett vanligt lexikon. Robert
Estienne, Henris fader, hade 1532 tryckt en Thesaurus linguae
Latinae i en volym, senare utvidgad till tre, och även efter den
tiden dyka lärda verk med liknande titlar upp.
Med äldre tiders ofullkomliga textkritik och bristfälliga editioner av antikens författare skulle i själva verket en latinsk Thesaurus icke ha kunnat fylla de krav, vi numera ställa på en sådan.
Först den moderna språkvetenskapens strängt metodiska urval
av de bästa medeltida handskrifterna har gett oss säkrare texter
som grundval för språkets utforskande – äldre utgivare hade
ofta byggt texten bara på en enda handskrift eller på ett godtyckligt urval. Först när mot slutet av 1800-talet den latinska
litteraturen började föreligga i kritiska editioner, var tiden mogen att planlägga en stor ordbok, som till eftervärldens tjänst
kunde ordna och tolka språkstoffet.
En del tyska lärda hade väl förut yppat dylika planer, men det
blev en schweizare som bragte saken till utförande: Eduard Wölff- 548
En språkets skattkammare
lin. Född i Basel 1831 verkade han först som lärare i hemlandet,
men kallades snart som professor till Tyskland. Som sådan verkade
han i Miinchen från 1880 intill ett par år före sin död 1908.
Redan tidigt röjer sig i Wölfflins skrifter hans håg för språkhistoria, hans ovanligt skarpa blick för utveckling och stilförändring hos den enskilde auktorn och för allmänna språkförändringar från ett tidsskede till ett annat.
Det mest lysande exemplet på Wölfflins språkhistoriska undersökningar äro hans forskningar om hävdatecknaren Tacitus- tidigare hade han, fast ej med så utpräglad målsättning, behandlat
Livius och andra historiska texter. Man hade förut betraktat
Tacitus’ stil såsom något konstant och oföränderligt, men Wölfflin visar, att den individuella stilen i dennes tidigare skrifter ingalunda framträder med någon styrka utan utvecklas så småningom,
för att slutligen i det sista arbetet, Annalerna, nå sin kulmen. På
trettio sidor skapade Wölfflin mer klarhet om denne den latinska
prosans enastående stilkonstnär än vad buntar av tidigare avhandlingar hade förmått. Wölfflin framhåller – vad både han och
andra förut betonat- nyttan av en specialordbok för den enskilde
auktorn, vilket skulle möjliggöra ett särskiljande av dennes personliga språkegenheter från samtidens allmänna språkbruk – ett pro~
gram som först i våra dagar börjar allmännare förverkligas. Som
slutmål framskymtar en uttömmande latinsk ordbok, omfattande
alla språkets utvecklingsperioder.
Å ven i den banbrytande uppsatsen över vulgärl.atinet framhäver
han nödvändigheten av lexikalisk-statistiska arbeten för att man
må kunna överblicka språkhistorien seklerna igenom. Vilken föregångsman Wölfflin var, visar han även i sin skrift om latinsk och
romansk komparation, ett vägledande exempel på hur det latinska
språkets utformning bör sättas i relation till latinets dotterspråk,
de romanska språken.
Själva signalen, som gjorde hans Thesaurusplan för latinet allmänt känd, gav han i en uppsats år 1882, och åren därpå grundade
han den vägbanande tidskriftsserien »Archiv fiir lateinische Lexikographie und Grammatik, mit Einschluss des älteren Mittellateins,
als Vorarbeit zu einem Thesaurus linguae Latinae», vilken upplevde
femton ytterst innehållsrika och av den vetenskapliga världen högt
uppskattade band.
Wölfflin var en outtröttlig organisator, som gjorde verksam propaganda för sin sak, snabbt samlade en stab av medarbetare, ja,
syntes övervinna alla svårigheter. Ett enskilt land kunde knappast
549
J. Svennung
ensamt svara för jätteverkets utförande. Därför enade sig 1893 de
fem vetenskapsakademierna i Berlin, Miinchen, Leipzig, Göttingen
och Wien om saken.
Materialsamlingarna för ordbokens utarbetande med litteraturexcerpter, vari latinets ordskatt till inpå 100-talet är fullständigt
förtecknad, för senare tid intill c:a 600 e. Kr. i urval excerperad,
förlades till Miinchen, där Wölfflin själv hade överinseendet, tills
han senare på sin ålderdom avlöstes av Friedrich Vollmer.
På själva sekelåret 1900 utkom det första Thesaurushäftet, omfattande a – absurdus. Ifall de ledande männen hade hoppats, att
verket skulle kunna avslutas tämligen snart, så misstog man sig:
detta, liksom alla arbeten av liknade omfattning och svårighetsgrad, visade sig kräva en oberäknat lång tid.
Så kom det första världskriget och bragte en svår stockning i
arbetet, så att det hela hotade avstanna. Tack vare flera vidsynta
mäns ingripande kunde emellertid ett fortsättande säkerställas av
detta för hela världens vetenskap omistliga verk; härvid böra särskilt nämnas frikostiga gåvor från amerikanska kulturpersonligheter och hjälpkommitteer, men även från europeiska länder utom
Tyskland. Thesaurus kunde åter komma på fötter, ja, upplevde på
30-talet en verklig blomstringsperiod. Lysande vetenskapsmän som
Johann Baptista Hofmanu bidrogo också till att fördjupa och berika ordboksartiklarna, vilka, följande forskningens framsteg, allt
bättre kunde åskådliggöra ordens betydelseförändringar från
äldsta tid till de romanska språkens uppkomst, deras stilvärde etc.
Vid 30-talets slut hade man i åtta väldiga folioband, vart på ända
upp till 2,300 spalter, hunnit publicera ungefär halva alfabetet.
Det andra världskriget blev än värre än det första: arbetslokalerna i Miinchen, det bekanta Maximilianeum, måste utrymmas,
excerptsamlingarna fingo fristad i benediktinklostret Scheyern
några mil norr om staden, där de förvarats till1948. Oblidare öde
väntade förlaget, B. G. Teubner i Leipzig. Då denna stad bombades
sönder och samman, gingo Thesaurus’ tryckta och under tryckning
varande partier upp i lågor.
*
Sådant är läget nu. Men liksom en schweizare en gång bragte
jätteföretaget att löpa av stapeln, så har nu ånyo en schweizare
tagit befälet på den vinddrivna skutan för att, om möjligt, lotsa
den förbi otaliga svåra skär, i en tid som visserligen kallar sig
fredstid, men som i mycket påminner om ofreds dagar. Denne är
550
– .. _….
En språkets skattkammare
prof. Heinz Haffter. Han söker igångsätta tryckningen av de under förskingringen färdigställda manuskripten och fortsätta hela
arbetet i full omfattning. Han mötes med välvilja även av de
amerikanska ockupationsmyndigheterna.
Men svårigheterna äro oerhörda. Redan anskaffningen av tryckpapper är i våra dagars Tyskland ett nästan hopplöst företag:
kunde någon behjärtad man i vårt pappersproducerande land här
bidraga med en gåva, vore den mer än välkommen. Men framför
allt behövas penningsmedel, då ju de understödjande akademiernas
kassor- genom »valutareformer» och andra kända förhållandenha smält ihop till ett intet. Den som här i det rätta ögonblicket vill
uppträda som mecenat, må veta med sig, att han räddar fullföljandet av ett verk, för vilket rader av efterkommande generationer
komma att vara tacksamma.
Betydelsen av att vetenskapen äger ett verk som detta – en
»skattkammare» icke blott för oss, utan för århundraden – blir
allt mera tydlig, och allt eftersom arbetet framskrider, utvecklas
dess teknik och fullkomning.
Den blomstring, som den latinska filologen i Sverige vunnit under de senaste decennierna, skulle knappast ha varit möjlig utan
tillgång till de grundläggande forskningsresultat, som vi snabbt
och bekvämt kunna tillgodogöra oss i Thesaurus. Under olika
perioder ha utländska vetenskapsmän medarbetat vid denna, och
även från Sverige ha hospites blivit med värme mottagna. Dess
arkiv, med över 10 millioner excerpter, står öppet för all världens
lärde och kommer alltid att utgöra en guldgruva för forskningen,
både beträffande antiken och de romanska språken.
Det är då en skyldig gärd av tacksamhet om vi giva en genskänk, och det rätta ögonblicket för en sådan är just nu inne.1
1 Författaren till dessa rader (adr. Uppsala) förmedlar gärna event. donationer
för Thesaurus’ fortsättande. – Artiklar om Thesaurus och Wölfflin finner man i:
Eduard Wölfflin, Ausgewählte Schriften, herausgegeben von Gustav Meyer (Leipzig 1933).
551
t’
f .~· .:.
SKATTKAMMARE
DESS FÖRHISTORIA, SKAPANDE OCH OVISSA FRAMTIDSÖDE
Av professor J. SVENNUNG, Uppsala
DEN tid är förbi, då en uttömmande förteckning av ett språks
ordskatt, med vetenskapligt ordnade språkprov och omsorgsfullt
angivande av betydelser och betydelseutveckling, kunde skapas
av en enda man, hur mycket geni eller energi denne än skulle
kunna prestera. Som exempel på ett dylikt filologiskt storverk
av en enskild man kan nämnas den »Grekiska språkets skattkammare», Thesaurus Graecae linguae, vilken den franske lärde Henri
Estienne ej blott till största delen författade utan även tryckte.
Av sin far och farfar, lärda boktryckare i Paris, hade han nämligen ärvt sitt berömda tryckeri. Men han fick erfara risken av
att en enskild man stod för ett verk, som går utöver den bokkö-
pande allmänhetens vanliga behov. Ty när hans fyrbandiga samlingsverk kom ut 1572, var en av hans medhjälpare fräck nog att
snabbt publicera ett sammandrag i ett enda band och fördärvade
så marknaden, med påföljd att Estienne blev ruinerad. Framtiden skulle emellertid visa en riktigare uppskattning av hans företag: det trycktes i nya upplagor ännu i mitten av 1800-talet och
anses ännu, som grekiskt lexikon av större omfång, vara oupphunnet.
Ett annat exempel på enskild mans initiativ å liknande område
är den väldiga ordbok med tyska språkprov, Deutsches Wörterbuch, som Jakob Grimm började utgiva 1852, biträdd av sin broder Wilhelm. Till sin död elva år senare hade han emellertid blott
hunnit publicera tre band, till bokstaven F. Redigering och tryckning fortsattes då med statsanslag av andra (f. n. Tyska vetenskapsakademien). Men det i sexton stora band planlagda verket
har ännu efter snart hundra år icke nått sin fullbordan.
Hur tidsödande och arbetskrävande det vetenskapliga uppordnarrdet och publiceringen av ett språks ordskatt är, även när ar- 547
J. Svennung
betet är välorganiserat och bedrives med en hel stab specialister,
det visar vår egen Ordbok över svenska språket, utgiven av Svenska akademien. 1884 påbörjades arbetet, 1893 sattes tryckningen
i gång och beräknades då vara slutförd fram emot 1940. Men
ännu år 1920 hade man hunnit bara ungefär till ordet bordlägga
i fjärde bandet. Organisationen lades nu om till större koncentration och snabbhet, så att man år 1948 i adertonde bandet kommit
till nötväcka.
Av det sagda framgår, att man i våra dagar för de levande
språken söker upprätta möjligast fullständiga ordböcker med utförliga språkprov, trots att språket ju såväl beträffande uttal och
form som betydelseskiftning alltid befinner sig i rörelse och förändring – det ligger ju i själva begreppet ’liv’. .Ännu närmare
till hands ligger det ju att beträffande de s. k. döda språken, vilkas utveckling vi kunna betrakta som ett avslutat helt, förteckna
ordskatten, med angivande av ursprung, form, förekomst – åtminstone de viktigaste beläggställena i litteraturen – och betydelseutveckling, vilken sistnämnda är desto viktigare att söka
fastställa, som litteraturen blott slumpvis bevarats till våra dagar.
Redan tidigt uppkom tanken på en »skattkammare», en Thesaurus, för latinet, det språk som väl längre tid än något annat i
mänsklighetens historia uppburit västerländsk kultur. Men de
första försöken gingo ej mycket utöver ett vanligt lexikon. Robert
Estienne, Henris fader, hade 1532 tryckt en Thesaurus linguae
Latinae i en volym, senare utvidgad till tre, och även efter den
tiden dyka lärda verk med liknande titlar upp.
Med äldre tiders ofullkomliga textkritik och bristfälliga editioner av antikens författare skulle i själva verket en latinsk Thesaurus icke ha kunnat fylla de krav, vi numera ställa på en sådan.
Först den moderna språkvetenskapens strängt metodiska urval
av de bästa medeltida handskrifterna har gett oss säkrare texter
som grundval för språkets utforskande – äldre utgivare hade
ofta byggt texten bara på en enda handskrift eller på ett godtyckligt urval. Först när mot slutet av 1800-talet den latinska
litteraturen började föreligga i kritiska editioner, var tiden mogen att planlägga en stor ordbok, som till eftervärldens tjänst
kunde ordna och tolka språkstoffet.
En del tyska lärda hade väl förut yppat dylika planer, men det
blev en schweizare som bragte saken till utförande: Eduard Wölff- 548
En språkets skattkammare
lin. Född i Basel 1831 verkade han först som lärare i hemlandet,
men kallades snart som professor till Tyskland. Som sådan verkade
han i Miinchen från 1880 intill ett par år före sin död 1908.
Redan tidigt röjer sig i Wölfflins skrifter hans håg för språkhistoria, hans ovanligt skarpa blick för utveckling och stilförändring hos den enskilde auktorn och för allmänna språkförändringar från ett tidsskede till ett annat.
Det mest lysande exemplet på Wölfflins språkhistoriska undersökningar äro hans forskningar om hävdatecknaren Tacitus- tidigare hade han, fast ej med så utpräglad målsättning, behandlat
Livius och andra historiska texter. Man hade förut betraktat
Tacitus’ stil såsom något konstant och oföränderligt, men Wölfflin visar, att den individuella stilen i dennes tidigare skrifter ingalunda framträder med någon styrka utan utvecklas så småningom,
för att slutligen i det sista arbetet, Annalerna, nå sin kulmen. På
trettio sidor skapade Wölfflin mer klarhet om denne den latinska
prosans enastående stilkonstnär än vad buntar av tidigare avhandlingar hade förmått. Wölfflin framhåller – vad både han och
andra förut betonat- nyttan av en specialordbok för den enskilde
auktorn, vilket skulle möjliggöra ett särskiljande av dennes personliga språkegenheter från samtidens allmänna språkbruk – ett pro~
gram som först i våra dagar börjar allmännare förverkligas. Som
slutmål framskymtar en uttömmande latinsk ordbok, omfattande
alla språkets utvecklingsperioder.
Å ven i den banbrytande uppsatsen över vulgärl.atinet framhäver
han nödvändigheten av lexikalisk-statistiska arbeten för att man
må kunna överblicka språkhistorien seklerna igenom. Vilken föregångsman Wölfflin var, visar han även i sin skrift om latinsk och
romansk komparation, ett vägledande exempel på hur det latinska
språkets utformning bör sättas i relation till latinets dotterspråk,
de romanska språken.
Själva signalen, som gjorde hans Thesaurusplan för latinet allmänt känd, gav han i en uppsats år 1882, och åren därpå grundade
han den vägbanande tidskriftsserien »Archiv fiir lateinische Lexikographie und Grammatik, mit Einschluss des älteren Mittellateins,
als Vorarbeit zu einem Thesaurus linguae Latinae», vilken upplevde
femton ytterst innehållsrika och av den vetenskapliga världen högt
uppskattade band.
Wölfflin var en outtröttlig organisator, som gjorde verksam propaganda för sin sak, snabbt samlade en stab av medarbetare, ja,
syntes övervinna alla svårigheter. Ett enskilt land kunde knappast
549
J. Svennung
ensamt svara för jätteverkets utförande. Därför enade sig 1893 de
fem vetenskapsakademierna i Berlin, Miinchen, Leipzig, Göttingen
och Wien om saken.
Materialsamlingarna för ordbokens utarbetande med litteraturexcerpter, vari latinets ordskatt till inpå 100-talet är fullständigt
förtecknad, för senare tid intill c:a 600 e. Kr. i urval excerperad,
förlades till Miinchen, där Wölfflin själv hade överinseendet, tills
han senare på sin ålderdom avlöstes av Friedrich Vollmer.
På själva sekelåret 1900 utkom det första Thesaurushäftet, omfattande a – absurdus. Ifall de ledande männen hade hoppats, att
verket skulle kunna avslutas tämligen snart, så misstog man sig:
detta, liksom alla arbeten av liknade omfattning och svårighetsgrad, visade sig kräva en oberäknat lång tid.
Så kom det första världskriget och bragte en svår stockning i
arbetet, så att det hela hotade avstanna. Tack vare flera vidsynta
mäns ingripande kunde emellertid ett fortsättande säkerställas av
detta för hela världens vetenskap omistliga verk; härvid böra särskilt nämnas frikostiga gåvor från amerikanska kulturpersonligheter och hjälpkommitteer, men även från europeiska länder utom
Tyskland. Thesaurus kunde åter komma på fötter, ja, upplevde på
30-talet en verklig blomstringsperiod. Lysande vetenskapsmän som
Johann Baptista Hofmanu bidrogo också till att fördjupa och berika ordboksartiklarna, vilka, följande forskningens framsteg, allt
bättre kunde åskådliggöra ordens betydelseförändringar från
äldsta tid till de romanska språkens uppkomst, deras stilvärde etc.
Vid 30-talets slut hade man i åtta väldiga folioband, vart på ända
upp till 2,300 spalter, hunnit publicera ungefär halva alfabetet.
Det andra världskriget blev än värre än det första: arbetslokalerna i Miinchen, det bekanta Maximilianeum, måste utrymmas,
excerptsamlingarna fingo fristad i benediktinklostret Scheyern
några mil norr om staden, där de förvarats till1948. Oblidare öde
väntade förlaget, B. G. Teubner i Leipzig. Då denna stad bombades
sönder och samman, gingo Thesaurus’ tryckta och under tryckning
varande partier upp i lågor.
*
Sådant är läget nu. Men liksom en schweizare en gång bragte
jätteföretaget att löpa av stapeln, så har nu ånyo en schweizare
tagit befälet på den vinddrivna skutan för att, om möjligt, lotsa
den förbi otaliga svåra skär, i en tid som visserligen kallar sig
fredstid, men som i mycket påminner om ofreds dagar. Denne är
550
– .. _….
En språkets skattkammare
prof. Heinz Haffter. Han söker igångsätta tryckningen av de under förskingringen färdigställda manuskripten och fortsätta hela
arbetet i full omfattning. Han mötes med välvilja även av de
amerikanska ockupationsmyndigheterna.
Men svårigheterna äro oerhörda. Redan anskaffningen av tryckpapper är i våra dagars Tyskland ett nästan hopplöst företag:
kunde någon behjärtad man i vårt pappersproducerande land här
bidraga med en gåva, vore den mer än välkommen. Men framför
allt behövas penningsmedel, då ju de understödjande akademiernas
kassor- genom »valutareformer» och andra kända förhållandenha smält ihop till ett intet. Den som här i det rätta ögonblicket vill
uppträda som mecenat, må veta med sig, att han räddar fullföljandet av ett verk, för vilket rader av efterkommande generationer
komma att vara tacksamma.
Betydelsen av att vetenskapen äger ett verk som detta – en
»skattkammare» icke blott för oss, utan för århundraden – blir
allt mera tydlig, och allt eftersom arbetet framskrider, utvecklas
dess teknik och fullkomning.
Den blomstring, som den latinska filologen i Sverige vunnit under de senaste decennierna, skulle knappast ha varit möjlig utan
tillgång till de grundläggande forskningsresultat, som vi snabbt
och bekvämt kunna tillgodogöra oss i Thesaurus. Under olika
perioder ha utländska vetenskapsmän medarbetat vid denna, och
även från Sverige ha hospites blivit med värme mottagna. Dess
arkiv, med över 10 millioner excerpter, står öppet för all världens
lärde och kommer alltid att utgöra en guldgruva för forskningen,
både beträffande antiken och de romanska språken.
Det är då en skyldig gärd av tacksamhet om vi giva en genskänk, och det rätta ögonblicket för en sådan är just nu inne.1
1 Författaren till dessa rader (adr. Uppsala) förmedlar gärna event. donationer
för Thesaurus’ fortsättande. – Artiklar om Thesaurus och Wölfflin finner man i:
Eduard Wölfflin, Ausgewählte Schriften, herausgegeben von Gustav Meyer (Leipzig 1933).
551
t’
f .~· .:.