Västern som ideologiskt tomrum
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄSTERN
SOM IDEOLOGISI(T TOMRUM
EN ANALYS AV DET POLITISKA TÄNKANDET
Av fil. lic. BJÖRN SJÖVALL, Stockholm
ÅTr allt liv är något kvalitativt, synes mig vara en truism, som
det borde vara onödigt att framhålla. Emellertid visar erfarenheten, att kvantitetstänkandet är vida utbrett. Särskilt gäller detta
inom det politiska tänkandet. Vad som från början endast avsåg
likhet inför lagen har så småningom, och mest utpräglat inom
kommunismen, blivit till dogmen, att alla människor är lika till
naturen. Det skulle sålunda endast bero på uppfostran och social
miljö, hur en människa blir beskaffad. Man kommer att tänka på
bisamhället, där den olika behandlingen, dvs. mängden av föda
och cellens storlek, avgör, om larven skall utveckla sig till en vise
eller ett arbetsbi. Liknelsen med bisamhället kunde f. ö. utnyttjas
ytterligare för att illustrera, vilka konsekvenser kvantitetstänkandet kan få för det mänskliga samhället.
Den moderna ärftlighetsforskningen, för människans vidkommande i synnerhet tvillingforskningen, har visat, att arvet spelar
en mycket stor roll. Därmed har kvantitetstänkandet på en väsent·
lig punkt fått ett starkt mothugg, som emellertid från Sovjets sida
har parerats med ett officiellt fördömande av dylika forsknings·
resultat såsom stridande mot den marxistiska grundåskådningen.
Det är intressant att konstatera, att kvantitetstänkandet även
sätter sin prägel på vardagstänkandet, möjligen har detta påverkats från det politiska området. Jag vill här fästa uppmärksamheten på följande belysande exempel. I all nyhetsförmedling, oberoende av tidningens politiska färg, brukar människor främst betecknas med sitt yrke. Man får sålunda läsa rubriker som »Biokassörska mördad», »Arbetare räddar drunknande», »Torpare vinner högsta vinsten i penninglotteriet». Ingen tycks reflektera över
att detta betyder ett likställande av en människa med något kvantitativt. Att en biokassörska har mördats betyder inte så mycket,
det finns många andra, som kan bli biokassörskor – denna under- 552
.’
!
Västern som ideologiskt tomrum
mening kan utläsas ur meddelandet. Men finns det någon som
kan ersätta den kvinna, som döljer sig bakom yrkesbeteckningen,
i hennes egenskap av mor för sina barn, älskad maka eller omtyckt vän~ Här kommer det kvalitativa fram, det oersättliga och
unika, men i den rena yrkesbeteckningen finns bara det kvantitativa. På samma sätt framhåller rubriken om arbetaren huvudsakligen det kvantitativa. Man får intrycket att alla arbetare är
redo att rädda en drunknande. Naturligtvis kan det för tidningarnas delligga olika motiveringar bakom detta sätt att meddela nyheter. Genom att framhäva att en arbetare räddat en druknande
appellerar man till självkänslan hos en mycket stor socialgrupp.
I torparens fall vill man antagligen ta fasta på kontrastverkan.
Det saknas sålunda inte motiveringar för tidningarnas tillvägagångssätt. Vad som emellertid intresserar oss i detta sammanhang är endast, att tidningarna på detta sätt kommer att gynna
kvantitetstänkandet. Med hänsyn till pressens stora inflytande på
det allmänna tänkesättet är detta långt ifrån oväsentligt.
Efter denna förberedande orientering kan vi nu närmare karakterisera kvantitetstänkandet så, att det underskattar de olika människornas egenart och betraktar dem mera som delar i större grupper eller sammanslutningar. Det saknar blick för den enskilde
individens kvalitet, men då kvaliteten inte helt låter utestänga
sig, kommer den i stället igen i helheten. Olika grupper och sammanslutningar kommer att tilläggas en viss kvalitet. Hos Kantsky
heter det t. ex.: »Den kämpande och tänkande delen av proletariatet utgör i våra dagar i alla kapitalistiska länder den mest
osjälviska, den rastlöst framåt- och uppåtsträvande delen av nationen.» Bucharin framhåller: »Den ena klassen (proletärerna) är
en godmodig, storsint klass, som strävar för mänsklighetens väl,
medan den andra (borgarna) är rovlysten, profitlysten osv.»
(Båda citaten från Alf Ahlbergs artikel i Dagens Nyheter: Marxismen som eskatologisk religion.) När en hel stat domineras av kvantitetstänkande, erkännes inte längre någon självständig kvalitet
hos de enskilda medborgarna. Endast den kollektiva kvaliteten
erkännes, och den enskilde får del därav genom att tillhöra partiet. Nu är det givetvis möjligt att den kvalitet, som partiet representerar, även i vissa fall kan ge utrymme för den personliga egenarten. Personer i denna situation kan skatta sig lyckliga, men för
alla övriga måste kvantitetstänkandets seger i politiken bli en
olidlig hämning av de egna krafterna och utvecklingstendenserna.
Kvantitetstänkandets förhållande till kvaliteten visar en lagbun- 553
..
Björn Sjövall
denhet, som kan ges följande formulering: Kvaliteten, som förnekas hos de olika delarna (individerna), framträder i helheten
(kollektivet, partiet, staten) som en helhetskvalitet på bekostnad
av delarnas kvalitet. Ett tänkande, som utgår från att betrakta
alla människor som lika- genomsnittsmänniskor alltså- tvingas
att acceptera kvaliteten som en kollektiv egenskap. Med lätt travestering skulle detta förlopp kunna karakteriseras med den
Regelska dialektikens: kvantitet blir kvalitet. Det är viktigt att vi
gör klart för oss, att den kvalitet, som kan komma till synes i helheten, alltid måste betyda ett undertryckande av kvaliteten hos
ett stort antal individer. Kvantitetstänkandet leder endast till en
på-bekostnad-av kvalitet.
Av ovanstående framgår att kvantitetstänkandet icke kan ha
någon förståelse för den produktiva sidan i människans natur. Det
saknar blick för det dynamiska i den individuella kvaliteten. Enligt kvantitetstänkandet kan människan därför tillfredsställas enbart med materiella förnödenheter. Om bara allas försörjning
garanteras och alla tillerkännes lika levnadsstandard, så kommer
ett tillstånd av lycka att inträda. Kvantitetstänkandet ser endast
statiska värden och dess högsta ideal är tryggheten. Rättvisan blir
detsamma som att alla skall ha lika lön, lika lång ledighet osv.
Då kvantitetstänkandet innebär, att man icke erkänner kvaliteten hos individen utan endast hos kollektivet, blir följden i praktiken, att den enskilda människan behandlas som ett medel för helheten. Om ett tillstånd av behovstillfredsställelse (»lycka») kan
uppnås för den stora massan, har man rätt att offra hänsynen till
några enskilda. Här framträder i bjärt belysning oförmågan hos
detta tänkande att ge en verkligt hållbar rättsgrund för den enskildes rätt. Dess yttersta konsekvens är övervåld mot den enskilde »för det helas väl». Detta är i överensstämmelse med uppfattningen, att kvaliteten hänför sig till det hela och att delen,
den enskilde, endast är en kvantitet, en utbytbar del i helheten.
På denna linje möter vi koncentrationsläger och tortyr av politiska motståndare. Det är sålunda inte endast en akademisk fråga,
hur vi tänker – tänkandet utgör en styrande funktion i människan.
Som motsats till det slags tänkande, som här kallats kvantitetstänkande, skall nu uppställas kvalitetstänkandet. Detta utgår från
konstaterandet av de kvalitativa olikheterna mellan alla människor samt erkännandet av att dessa olikheter är av grundläggande betydelse för människolivets utformning. Kvalitetstänkan- 554
’,.0:
Västern som ideologiskt tomrum
det inom politiken söker att gestalta samhället så, att det ger
största möjliga utrymme åt varje individs egenart. Helheten anses
icke innebära någon kvalitativ vinst, om den undertrycker somliga
medborgares individuella egenart. Kvalitetstänkandet ser som
mål för politiken att avlägsna alla hinder för den individuella
kvalitetens manifestation. Då den individuella kvaliteten främst
förverkligar sig i aktiviteten, kommer kvalitetstänkandet att uppställa en värdelära, där allt som blir ett medel för aktiviteten och
utvecklaodet av den enskildes egenart, kommer att ges företräde.
Vad som innebär en mera passiv behovstillfredsställelse, såsom
olika materiella förnödenheter, erkännes till sin betydelse men
göres icke som av kvantitetstänkandet till högsta politiska handlingsmåL Mot kvantitetstänkandets statiska värden ställer så-
lunda kvalitetstänkandet de dynamiska värdena, dvs. allt som gynnar den enskildes akth•itet, företagsamhet och skapande.
De båda slags tänkande, som här uppställts för att karakterisera
det politiska tänkandet, går ytterst tillbaka på olika livsåskådningar. Kvantitetstänkandet bottnar sålunda i en materialistisk
syn på tillvaron. Vilken livsåskådning, som ligger bakom kvalitetstänkandet, är svårare att bestämma med en enda term. På
detta håll talar man gärna i allmänna ordalag om människovärdet, om humanitet och om kristendom. Då kvalitetstänkandet är
ett konstituerande element i demokratin, måste det betecknas som
en allvarlig brist, att detta tänkande inte tycks ha funnit sin
adekvata filosofiska grundval. På denna punkt uppställer sig en
betydelsefull uppgift. För demokratins del kan man nämligen med
fog tala om ett ideologiskt tomrum, vilket i nuvarande världsläge
förefaller vara särskilt ödesdigert.
Inför hotet av det kommunistiska kvantitetstänkandet måste
kvalitetstänkandet finna en bestämd formulering för sin livsåskådning. En sådan livsåskådningsformulering skall ge en rättsgrund för den enskilde individens existens och självbestämning
och i världspolitiken kunna fungera som slagkraftig ideologi.
För att ställa problemet så skarpt som möjligt samt begränsa
utredningen till det mest centrala skall vi här ta upp den fråga,
som mer än någon annan så att säga erbjuder en skärningspunkt
mellan politiskt tänkande och livsåskådning. J ag syftar på frågan
om dödsstraffet och vill med denna som riktpunkt anvisa en väg,
som leder till en psykologisk och filosofisk grundläggning av
demokratin.
Som vi sett utgår kvalitetstänkandet från att varje individ har
555
t’
f
Björn Sjövall
en kvalitet, som gör honom olik alla andra. Från erkännandet av
denna kvalitet måste emellertid detta tänkande framtränga till att
även uppställa ett mål för aktiviteten. Ett sådant mål framgår
logiskt ur kvalitetstänkandets förutsättningar. Detta mål kan
bestämmas som självförverkligande. Vi skall nu huvudsakligen ta
upp till behandling självförverkligandets sociala aspekt, emedan
det är denna som ger den psykologiska och filosofiska motiveringen åt humaniteten.
Självförverkligandet kräver ett socialt sammanhang, där individernas olika insatser i en ständig växelverkan öppnar nya möjligheter för den individuella utvecklingen. Den enskildes självförverkligande sammanhänger sålunda med att alla människor får
möjlighet till självförverkligande. Detta kan exemplifieras från
alla livsområden. Inom det ekonomiska livet kommer i stort sett
varje enskilds framåtskridande alla till del. En utarmning av
stora folkgrupper leder med säkerhet till en allmän tillbakagång,
alltså även för dem som tillskansat sig fördelar. Detta förlopp
illustreras av Romarrikets nedgångstid, då massornas utarmning
undandrog det ekonomiska livet den nödvändiga grundvalen av en
utbredd köpkraft. Ä ven i det andliga skapandet är vi hänvisade
till en växelverkan med kulturmaterialet från den egna tiden och
från tidigare perioder. Ett för varje människa närliggande exempel är den stimulans, som umgänget med andra människor kan ge.
Allt detta synes vara självklart, men det avgörande är att vi ställer det i samband med individens självförverkligande.
När vi talar om individens självförverkligande, tänker vi
först på att individen skall få uttryck för sina olika naturliga förutsättningar i verksamhet (yrket och hobbies) samt för
sina sociala behov (äktenskap, samarbete, umgängesliv). Därmed är emellertid självförverkligandets hela innehåll icke uttömt. Livet kan verka meningslöst, även om allting står väl
till med hänsyn till det psykologiska självförverkligandet. Detta
kan t. ex. vara fallet vid en älskad anförvants död. Därigenom
visar människan, att hon i grund och botten är religiös. Eftersom det förhåller sig så, måste självförverkligandet för att
bli fullständigt även ges en metafysisk innebörd. Vi måste uppfatta detsamma inte endast som en angelägenhet för en i tiden
begränsad individuell existens. Det måste ses i ett större sammanhang, som pekar ut över individen. Den psykologiska sidan hos
självförverkligandet kräver sålunda komplettering i en metafysisk
sida. Genom en sådan komplettering kommer självförverkligandet
556
–
Västern som ideologiskt tomrum
att framstå som en väg, vilken sträcker sig före födelsen och fortsätter efter döden. Individen har i självförverkligandet en kosmisk existens, för vilken den individuella existensen endast är ett
tillfälligt uttryck. Uppfattat på detta sätt får vi ett självförverkligande i ordets fulla bemärkelse – det upptar och ger uttryck åt
alla tendenser i människans natur, och livet blir definitivt meningsfyllt.
När självförverkligandet ses i sin metafysiska aspekt kräver
tanken ett yttersta mål för all aktivitet. I anslutning till den
religiösa och filosofiska traditionen skall detta mål betecknas som
Gud. Men vi måste då också närmare bestämma det gudsbegrepp,
som låter förena sig med självförverkligandet. En populär uppfattning ser i Gudsmakten någonting utanför människan själv,
som ingriper i den enskildes och folkens liv. Denna uppfattning
har föranlett vissa sekter att framställa kriget som ett Guds straff
över en syndig mänsklighet. Att en sådan uppfattning kan skapa
förvirring i människans handlingsliv inses lätt.
Mot läran om Gud som en utomvärldslig makt, måste uppställas
ett immanent gudsbegrepp såsom den logiska konsekvensen av
självförverkligandets ide. Människans strävan blir ett uttryck för
det absoluta, och Gud är sålunda beroende av vår insats. Genom
vårt självförverkligande förverkligar sig Gud. Vi tangerar här
Söderbloms tanke om den kontinuerliga gudsuppenbarelsen i människolivet. För den som gjort självförverkligandet till livets mening är Gud ingen yttre makt, utan en inre kraftkälla, som uppleves i kampen och arbetet. Det framstår som en form av gudsdyrkan att arbeta och göra en insats. I självförverkligandet ser vi
en kämpande Gud, som i kampen mot trögheten och motståndet
söker framtränga till sin egen sanna natur.
Liksom självförverkligandet i psykologisk mening har en social
aspekt, dvs. är beroende av andra individers förverkligande, så kan
det även i metafysiskt hänseende tilläggas en »social» aspekt. Av
det psykologiska beroendet mellan olika människor kan vi sluta
oss till ett metafysiskt beroende mellan de skilda kosmiska utvecklingslinjer, som varje individ representerar. Detta innebär, att
varje individs självförverkligande såväl psykologiskt som metafysiskt står i samband med övriga människors självförverkligande,
och att var och en sålunda har ett livsintresse av att även andra
människor får möjlighet till ett fullkomligt självförverkligande.
Här öppnar sig ett perspektiv för en djup motivering av en livsfrämjande moral. Fullföljer vi den angivna tankegången, finner
557
.’
….. –
Björn Sjövall
vi att varje individ representerar en unik möjlighet till självförverkligande i den kosmiska utvecklingen. Därmed är även slutsatsen given, att varje individ har ett absolut värde inte endast för
sig själv utan även för mänskligheten.
I detta ögonblick kan vi återknyta till den specialfråga, som bildar utgångspunkt för vår livsåskådningsutredning, nämligen
frågan om dödsstraffet. Det är uppenbart, att den här skisserade
på självförverkligandet grundade ideologin utesluter dödsstraffet.
Ett sådant skulle ju innebära ingenting mindre än en mänsklighetens självstympning. Detsamma gäller givetvis om andra ingrepp, som hindrar individens självförverkligande. Varje människa måste in till det sista ges rätten till själ,vförverkligande i den
givna individuella formen. Det enda som kan försvaras är att i
begränsad omfattning vidtaga åtgärder, när en människa utgör ett
hot för sin omgivning. Dessa åtgärder bör så mycket som möjligt
anpassas efter självförverkligandets krav.
Kvalitetstänkandet kommer sålunda fram till en metafysisk
motivering för ovillkorlig respekt för livet samt en såväl psykologisk som metafysisk motivering för en ovillkorlig respekt för
individens egenart. Något liknande kan inte kvantitetstänkandet
uppställa. Då detta endast tillerkänner helheten kvalitet, är den
enskilde individen ersättbar, och bör även förintas om han stör
helheten. För kvantitetstänkandet är inte endast dödsstraffet
acceptabelt, såsom en möjlighet upptar det även utrotning av ))mindervärdiga raser» och sinnessjuka, vilket har aktualiserats av
stater grundade på kvantitetstänkande. Medan kvalitetstänkandets yttersta konsekvens är en skapande frihet, utmynnar kvantitetstänkandet i individens ofrihet och massans likriktning för att
uppnå en genomsnittlig behovstillfredsställelse och trygghet.
Det har sålunda visat sig möjligt att med självförverkligandet
som ledande ide inom kultur- och samhällslivet lägga en fast
grund för individens rätt och okränkbarhet. Att därvid även en
metafysisk syn på tillvaron kommit att göra sig gällande betingas
av problemets natur. Liksom man inom matematiken måste räkna
med faktorer, vilka för lekmannen synes helt sakna varje beröring
med matematikens uppgift i praktiska livet men i själva verket
utgör en nödvändig förutsättning härför, så måste man för att
skapa gynnsamma förhållanden för livets utveckling även anlägga
ett metafysiskt betraktelsesätt. De dynamiska krafterna inom individen fordrar en förlängning i metafysisk riktning, om livshämningar skall kunna undvikas. Det teoretiska klarläggande, som här
558
•/
Västern som ideologiskt tomrum
genomförts, utgör ett steg mot att människan bekänner sig till
gemenskapen med mänskligheten. Inom psykoterapin kan man få
göra den erfarenheten, att ett teoretiskt klarläggande öppnar dammarna för ett spontant upplevande. En metafysisk åskådning av
ifrågavarande slag synes ägnad att öppna en väg för människornas känslomässiga upplevande av den mänskliga ödesgemenskapen.
Det allvarligaste draget i den nuvarande politiska världssituationen synes vara, att Västern i stor utsträckning framstår som ett
ideologiskt tomrum. Så länge detta är fallet, kommer vi inte att
göra några verkliga framsteg. Genom att påvisa de båda artolika
tänkesätten inom politiken, kvantitetstänkandet och kvalitetstänkandet, har en klar gränsdragning mellan Väst och öst gjorts.
Denna gränsdragning sammanfaller inte med några geografiska
gränser, då representanter för båda tänkesätten återfinnes på alla
håll i världen. Den för Västern angelägnaste uppgiften är att fullfölja kvalitetstänkandet fram till en ideologi. Föreliggande uppsats är avsedd att vara ett bidrag i denna riktning.
38- 48869 Svensk Tidskrift 1948 559
SOM IDEOLOGISI(T TOMRUM
EN ANALYS AV DET POLITISKA TÄNKANDET
Av fil. lic. BJÖRN SJÖVALL, Stockholm
ÅTr allt liv är något kvalitativt, synes mig vara en truism, som
det borde vara onödigt att framhålla. Emellertid visar erfarenheten, att kvantitetstänkandet är vida utbrett. Särskilt gäller detta
inom det politiska tänkandet. Vad som från början endast avsåg
likhet inför lagen har så småningom, och mest utpräglat inom
kommunismen, blivit till dogmen, att alla människor är lika till
naturen. Det skulle sålunda endast bero på uppfostran och social
miljö, hur en människa blir beskaffad. Man kommer att tänka på
bisamhället, där den olika behandlingen, dvs. mängden av föda
och cellens storlek, avgör, om larven skall utveckla sig till en vise
eller ett arbetsbi. Liknelsen med bisamhället kunde f. ö. utnyttjas
ytterligare för att illustrera, vilka konsekvenser kvantitetstänkandet kan få för det mänskliga samhället.
Den moderna ärftlighetsforskningen, för människans vidkommande i synnerhet tvillingforskningen, har visat, att arvet spelar
en mycket stor roll. Därmed har kvantitetstänkandet på en väsent·
lig punkt fått ett starkt mothugg, som emellertid från Sovjets sida
har parerats med ett officiellt fördömande av dylika forsknings·
resultat såsom stridande mot den marxistiska grundåskådningen.
Det är intressant att konstatera, att kvantitetstänkandet även
sätter sin prägel på vardagstänkandet, möjligen har detta påverkats från det politiska området. Jag vill här fästa uppmärksamheten på följande belysande exempel. I all nyhetsförmedling, oberoende av tidningens politiska färg, brukar människor främst betecknas med sitt yrke. Man får sålunda läsa rubriker som »Biokassörska mördad», »Arbetare räddar drunknande», »Torpare vinner högsta vinsten i penninglotteriet». Ingen tycks reflektera över
att detta betyder ett likställande av en människa med något kvantitativt. Att en biokassörska har mördats betyder inte så mycket,
det finns många andra, som kan bli biokassörskor – denna under- 552
.’
!
Västern som ideologiskt tomrum
mening kan utläsas ur meddelandet. Men finns det någon som
kan ersätta den kvinna, som döljer sig bakom yrkesbeteckningen,
i hennes egenskap av mor för sina barn, älskad maka eller omtyckt vän~ Här kommer det kvalitativa fram, det oersättliga och
unika, men i den rena yrkesbeteckningen finns bara det kvantitativa. På samma sätt framhåller rubriken om arbetaren huvudsakligen det kvantitativa. Man får intrycket att alla arbetare är
redo att rädda en drunknande. Naturligtvis kan det för tidningarnas delligga olika motiveringar bakom detta sätt att meddela nyheter. Genom att framhäva att en arbetare räddat en druknande
appellerar man till självkänslan hos en mycket stor socialgrupp.
I torparens fall vill man antagligen ta fasta på kontrastverkan.
Det saknas sålunda inte motiveringar för tidningarnas tillvägagångssätt. Vad som emellertid intresserar oss i detta sammanhang är endast, att tidningarna på detta sätt kommer att gynna
kvantitetstänkandet. Med hänsyn till pressens stora inflytande på
det allmänna tänkesättet är detta långt ifrån oväsentligt.
Efter denna förberedande orientering kan vi nu närmare karakterisera kvantitetstänkandet så, att det underskattar de olika människornas egenart och betraktar dem mera som delar i större grupper eller sammanslutningar. Det saknar blick för den enskilde
individens kvalitet, men då kvaliteten inte helt låter utestänga
sig, kommer den i stället igen i helheten. Olika grupper och sammanslutningar kommer att tilläggas en viss kvalitet. Hos Kantsky
heter det t. ex.: »Den kämpande och tänkande delen av proletariatet utgör i våra dagar i alla kapitalistiska länder den mest
osjälviska, den rastlöst framåt- och uppåtsträvande delen av nationen.» Bucharin framhåller: »Den ena klassen (proletärerna) är
en godmodig, storsint klass, som strävar för mänsklighetens väl,
medan den andra (borgarna) är rovlysten, profitlysten osv.»
(Båda citaten från Alf Ahlbergs artikel i Dagens Nyheter: Marxismen som eskatologisk religion.) När en hel stat domineras av kvantitetstänkande, erkännes inte längre någon självständig kvalitet
hos de enskilda medborgarna. Endast den kollektiva kvaliteten
erkännes, och den enskilde får del därav genom att tillhöra partiet. Nu är det givetvis möjligt att den kvalitet, som partiet representerar, även i vissa fall kan ge utrymme för den personliga egenarten. Personer i denna situation kan skatta sig lyckliga, men för
alla övriga måste kvantitetstänkandets seger i politiken bli en
olidlig hämning av de egna krafterna och utvecklingstendenserna.
Kvantitetstänkandets förhållande till kvaliteten visar en lagbun- 553
..
Björn Sjövall
denhet, som kan ges följande formulering: Kvaliteten, som förnekas hos de olika delarna (individerna), framträder i helheten
(kollektivet, partiet, staten) som en helhetskvalitet på bekostnad
av delarnas kvalitet. Ett tänkande, som utgår från att betrakta
alla människor som lika- genomsnittsmänniskor alltså- tvingas
att acceptera kvaliteten som en kollektiv egenskap. Med lätt travestering skulle detta förlopp kunna karakteriseras med den
Regelska dialektikens: kvantitet blir kvalitet. Det är viktigt att vi
gör klart för oss, att den kvalitet, som kan komma till synes i helheten, alltid måste betyda ett undertryckande av kvaliteten hos
ett stort antal individer. Kvantitetstänkandet leder endast till en
på-bekostnad-av kvalitet.
Av ovanstående framgår att kvantitetstänkandet icke kan ha
någon förståelse för den produktiva sidan i människans natur. Det
saknar blick för det dynamiska i den individuella kvaliteten. Enligt kvantitetstänkandet kan människan därför tillfredsställas enbart med materiella förnödenheter. Om bara allas försörjning
garanteras och alla tillerkännes lika levnadsstandard, så kommer
ett tillstånd av lycka att inträda. Kvantitetstänkandet ser endast
statiska värden och dess högsta ideal är tryggheten. Rättvisan blir
detsamma som att alla skall ha lika lön, lika lång ledighet osv.
Då kvantitetstänkandet innebär, att man icke erkänner kvaliteten hos individen utan endast hos kollektivet, blir följden i praktiken, att den enskilda människan behandlas som ett medel för helheten. Om ett tillstånd av behovstillfredsställelse (»lycka») kan
uppnås för den stora massan, har man rätt att offra hänsynen till
några enskilda. Här framträder i bjärt belysning oförmågan hos
detta tänkande att ge en verkligt hållbar rättsgrund för den enskildes rätt. Dess yttersta konsekvens är övervåld mot den enskilde »för det helas väl». Detta är i överensstämmelse med uppfattningen, att kvaliteten hänför sig till det hela och att delen,
den enskilde, endast är en kvantitet, en utbytbar del i helheten.
På denna linje möter vi koncentrationsläger och tortyr av politiska motståndare. Det är sålunda inte endast en akademisk fråga,
hur vi tänker – tänkandet utgör en styrande funktion i människan.
Som motsats till det slags tänkande, som här kallats kvantitetstänkande, skall nu uppställas kvalitetstänkandet. Detta utgår från
konstaterandet av de kvalitativa olikheterna mellan alla människor samt erkännandet av att dessa olikheter är av grundläggande betydelse för människolivets utformning. Kvalitetstänkan- 554
’,.0:
Västern som ideologiskt tomrum
det inom politiken söker att gestalta samhället så, att det ger
största möjliga utrymme åt varje individs egenart. Helheten anses
icke innebära någon kvalitativ vinst, om den undertrycker somliga
medborgares individuella egenart. Kvalitetstänkandet ser som
mål för politiken att avlägsna alla hinder för den individuella
kvalitetens manifestation. Då den individuella kvaliteten främst
förverkligar sig i aktiviteten, kommer kvalitetstänkandet att uppställa en värdelära, där allt som blir ett medel för aktiviteten och
utvecklaodet av den enskildes egenart, kommer att ges företräde.
Vad som innebär en mera passiv behovstillfredsställelse, såsom
olika materiella förnödenheter, erkännes till sin betydelse men
göres icke som av kvantitetstänkandet till högsta politiska handlingsmåL Mot kvantitetstänkandets statiska värden ställer så-
lunda kvalitetstänkandet de dynamiska värdena, dvs. allt som gynnar den enskildes akth•itet, företagsamhet och skapande.
De båda slags tänkande, som här uppställts för att karakterisera
det politiska tänkandet, går ytterst tillbaka på olika livsåskådningar. Kvantitetstänkandet bottnar sålunda i en materialistisk
syn på tillvaron. Vilken livsåskådning, som ligger bakom kvalitetstänkandet, är svårare att bestämma med en enda term. På
detta håll talar man gärna i allmänna ordalag om människovärdet, om humanitet och om kristendom. Då kvalitetstänkandet är
ett konstituerande element i demokratin, måste det betecknas som
en allvarlig brist, att detta tänkande inte tycks ha funnit sin
adekvata filosofiska grundval. På denna punkt uppställer sig en
betydelsefull uppgift. För demokratins del kan man nämligen med
fog tala om ett ideologiskt tomrum, vilket i nuvarande världsläge
förefaller vara särskilt ödesdigert.
Inför hotet av det kommunistiska kvantitetstänkandet måste
kvalitetstänkandet finna en bestämd formulering för sin livsåskådning. En sådan livsåskådningsformulering skall ge en rättsgrund för den enskilde individens existens och självbestämning
och i världspolitiken kunna fungera som slagkraftig ideologi.
För att ställa problemet så skarpt som möjligt samt begränsa
utredningen till det mest centrala skall vi här ta upp den fråga,
som mer än någon annan så att säga erbjuder en skärningspunkt
mellan politiskt tänkande och livsåskådning. J ag syftar på frågan
om dödsstraffet och vill med denna som riktpunkt anvisa en väg,
som leder till en psykologisk och filosofisk grundläggning av
demokratin.
Som vi sett utgår kvalitetstänkandet från att varje individ har
555
t’
f
Björn Sjövall
en kvalitet, som gör honom olik alla andra. Från erkännandet av
denna kvalitet måste emellertid detta tänkande framtränga till att
även uppställa ett mål för aktiviteten. Ett sådant mål framgår
logiskt ur kvalitetstänkandets förutsättningar. Detta mål kan
bestämmas som självförverkligande. Vi skall nu huvudsakligen ta
upp till behandling självförverkligandets sociala aspekt, emedan
det är denna som ger den psykologiska och filosofiska motiveringen åt humaniteten.
Självförverkligandet kräver ett socialt sammanhang, där individernas olika insatser i en ständig växelverkan öppnar nya möjligheter för den individuella utvecklingen. Den enskildes självförverkligande sammanhänger sålunda med att alla människor får
möjlighet till självförverkligande. Detta kan exemplifieras från
alla livsområden. Inom det ekonomiska livet kommer i stort sett
varje enskilds framåtskridande alla till del. En utarmning av
stora folkgrupper leder med säkerhet till en allmän tillbakagång,
alltså även för dem som tillskansat sig fördelar. Detta förlopp
illustreras av Romarrikets nedgångstid, då massornas utarmning
undandrog det ekonomiska livet den nödvändiga grundvalen av en
utbredd köpkraft. Ä ven i det andliga skapandet är vi hänvisade
till en växelverkan med kulturmaterialet från den egna tiden och
från tidigare perioder. Ett för varje människa närliggande exempel är den stimulans, som umgänget med andra människor kan ge.
Allt detta synes vara självklart, men det avgörande är att vi ställer det i samband med individens självförverkligande.
När vi talar om individens självförverkligande, tänker vi
först på att individen skall få uttryck för sina olika naturliga förutsättningar i verksamhet (yrket och hobbies) samt för
sina sociala behov (äktenskap, samarbete, umgängesliv). Därmed är emellertid självförverkligandets hela innehåll icke uttömt. Livet kan verka meningslöst, även om allting står väl
till med hänsyn till det psykologiska självförverkligandet. Detta
kan t. ex. vara fallet vid en älskad anförvants död. Därigenom
visar människan, att hon i grund och botten är religiös. Eftersom det förhåller sig så, måste självförverkligandet för att
bli fullständigt även ges en metafysisk innebörd. Vi måste uppfatta detsamma inte endast som en angelägenhet för en i tiden
begränsad individuell existens. Det måste ses i ett större sammanhang, som pekar ut över individen. Den psykologiska sidan hos
självförverkligandet kräver sålunda komplettering i en metafysisk
sida. Genom en sådan komplettering kommer självförverkligandet
556
–
Västern som ideologiskt tomrum
att framstå som en väg, vilken sträcker sig före födelsen och fortsätter efter döden. Individen har i självförverkligandet en kosmisk existens, för vilken den individuella existensen endast är ett
tillfälligt uttryck. Uppfattat på detta sätt får vi ett självförverkligande i ordets fulla bemärkelse – det upptar och ger uttryck åt
alla tendenser i människans natur, och livet blir definitivt meningsfyllt.
När självförverkligandet ses i sin metafysiska aspekt kräver
tanken ett yttersta mål för all aktivitet. I anslutning till den
religiösa och filosofiska traditionen skall detta mål betecknas som
Gud. Men vi måste då också närmare bestämma det gudsbegrepp,
som låter förena sig med självförverkligandet. En populär uppfattning ser i Gudsmakten någonting utanför människan själv,
som ingriper i den enskildes och folkens liv. Denna uppfattning
har föranlett vissa sekter att framställa kriget som ett Guds straff
över en syndig mänsklighet. Att en sådan uppfattning kan skapa
förvirring i människans handlingsliv inses lätt.
Mot läran om Gud som en utomvärldslig makt, måste uppställas
ett immanent gudsbegrepp såsom den logiska konsekvensen av
självförverkligandets ide. Människans strävan blir ett uttryck för
det absoluta, och Gud är sålunda beroende av vår insats. Genom
vårt självförverkligande förverkligar sig Gud. Vi tangerar här
Söderbloms tanke om den kontinuerliga gudsuppenbarelsen i människolivet. För den som gjort självförverkligandet till livets mening är Gud ingen yttre makt, utan en inre kraftkälla, som uppleves i kampen och arbetet. Det framstår som en form av gudsdyrkan att arbeta och göra en insats. I självförverkligandet ser vi
en kämpande Gud, som i kampen mot trögheten och motståndet
söker framtränga till sin egen sanna natur.
Liksom självförverkligandet i psykologisk mening har en social
aspekt, dvs. är beroende av andra individers förverkligande, så kan
det även i metafysiskt hänseende tilläggas en »social» aspekt. Av
det psykologiska beroendet mellan olika människor kan vi sluta
oss till ett metafysiskt beroende mellan de skilda kosmiska utvecklingslinjer, som varje individ representerar. Detta innebär, att
varje individs självförverkligande såväl psykologiskt som metafysiskt står i samband med övriga människors självförverkligande,
och att var och en sålunda har ett livsintresse av att även andra
människor får möjlighet till ett fullkomligt självförverkligande.
Här öppnar sig ett perspektiv för en djup motivering av en livsfrämjande moral. Fullföljer vi den angivna tankegången, finner
557
.’
….. –
Björn Sjövall
vi att varje individ representerar en unik möjlighet till självförverkligande i den kosmiska utvecklingen. Därmed är även slutsatsen given, att varje individ har ett absolut värde inte endast för
sig själv utan även för mänskligheten.
I detta ögonblick kan vi återknyta till den specialfråga, som bildar utgångspunkt för vår livsåskådningsutredning, nämligen
frågan om dödsstraffet. Det är uppenbart, att den här skisserade
på självförverkligandet grundade ideologin utesluter dödsstraffet.
Ett sådant skulle ju innebära ingenting mindre än en mänsklighetens självstympning. Detsamma gäller givetvis om andra ingrepp, som hindrar individens självförverkligande. Varje människa måste in till det sista ges rätten till själ,vförverkligande i den
givna individuella formen. Det enda som kan försvaras är att i
begränsad omfattning vidtaga åtgärder, när en människa utgör ett
hot för sin omgivning. Dessa åtgärder bör så mycket som möjligt
anpassas efter självförverkligandets krav.
Kvalitetstänkandet kommer sålunda fram till en metafysisk
motivering för ovillkorlig respekt för livet samt en såväl psykologisk som metafysisk motivering för en ovillkorlig respekt för
individens egenart. Något liknande kan inte kvantitetstänkandet
uppställa. Då detta endast tillerkänner helheten kvalitet, är den
enskilde individen ersättbar, och bör även förintas om han stör
helheten. För kvantitetstänkandet är inte endast dödsstraffet
acceptabelt, såsom en möjlighet upptar det även utrotning av ))mindervärdiga raser» och sinnessjuka, vilket har aktualiserats av
stater grundade på kvantitetstänkande. Medan kvalitetstänkandets yttersta konsekvens är en skapande frihet, utmynnar kvantitetstänkandet i individens ofrihet och massans likriktning för att
uppnå en genomsnittlig behovstillfredsställelse och trygghet.
Det har sålunda visat sig möjligt att med självförverkligandet
som ledande ide inom kultur- och samhällslivet lägga en fast
grund för individens rätt och okränkbarhet. Att därvid även en
metafysisk syn på tillvaron kommit att göra sig gällande betingas
av problemets natur. Liksom man inom matematiken måste räkna
med faktorer, vilka för lekmannen synes helt sakna varje beröring
med matematikens uppgift i praktiska livet men i själva verket
utgör en nödvändig förutsättning härför, så måste man för att
skapa gynnsamma förhållanden för livets utveckling även anlägga
ett metafysiskt betraktelsesätt. De dynamiska krafterna inom individen fordrar en förlängning i metafysisk riktning, om livshämningar skall kunna undvikas. Det teoretiska klarläggande, som här
558
•/
Västern som ideologiskt tomrum
genomförts, utgör ett steg mot att människan bekänner sig till
gemenskapen med mänskligheten. Inom psykoterapin kan man få
göra den erfarenheten, att ett teoretiskt klarläggande öppnar dammarna för ett spontant upplevande. En metafysisk åskådning av
ifrågavarande slag synes ägnad att öppna en väg för människornas känslomässiga upplevande av den mänskliga ödesgemenskapen.
Det allvarligaste draget i den nuvarande politiska världssituationen synes vara, att Västern i stor utsträckning framstår som ett
ideologiskt tomrum. Så länge detta är fallet, kommer vi inte att
göra några verkliga framsteg. Genom att påvisa de båda artolika
tänkesätten inom politiken, kvantitetstänkandet och kvalitetstänkandet, har en klar gränsdragning mellan Väst och öst gjorts.
Denna gränsdragning sammanfaller inte med några geografiska
gränser, då representanter för båda tänkesätten återfinnes på alla
håll i världen. Den för Västern angelägnaste uppgiften är att fullfölja kvalitetstänkandet fram till en ideologi. Föreliggande uppsats är avsedd att vara ett bidrag i denna riktning.
38- 48869 Svensk Tidskrift 1948 559