Dagens frågor
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 30 nov. 1948.
Tredje Arvid Fredborg vann hösten 1943 en internationell bokframgången? gång av stora mått med sitt utmärkta Berlinreportage
>>Bakom stålvallen>>. Sedan dess har han inte kommit med något större
arbete, men däremot har han med föredrag och framför allt med
världspolitiska krönikor i sin tidskrift OBS! framträtt som en vaken
och kunnig iakttagare av det världspolitiska händelseförloppet. Nu
har han emellertid publicerat en stor volym, >>Tredje gången. öst mot
väst efter det andra världskriget>> (Norstedts, kr. 12: 50), av den mest
brännande aktualitet; skildringen går ända in i oktober 1948.
Fredborgs utrikespolitiska journalistik under mellanåren har må-
hända, trots sin vakenhet och stora kunnighet, någon enstaka gång
kunnat störa mera kräsna läsare genom en viss fallenhet för Besserwissertum och lust att motionera somliga käpphästar väl ofta. Så
mycket mera glädjande är det att konstatera, att detta drag saknas
här. Det är en mogen, verkligt tungt vägande politisk bok, som Fredborg framlagt. Frågan är, om det just nu på något språk finns en
lika allsidig, lika vederhäftig och lika aktuell skildring av det internationella händelseförloppet efter Hitlers fall. Den visar en alldeles
förbluffande beläsenhet på olika områden, ej minst i rysk press, och
tack vare sin kronologiska huvuddisposition ger den en utomordentligt åskådlig och fängslande bild av hur nära händelseförloppen på
skilda håll äro sammanflätade. Det är verkligen >>En värld>> men tyvärr på ett helt annat sätt, än Wendell Wilkie tänkte sig det.
I stort sett bygger Fredborg sin bild på de tryckta källor, som nyss
antyddes, och av vilka de ryska ofta äro av alldeles särskilt intresse.
Ibland åberopar han muntliga informationer av anonyma men enligt
hans omdöme välinitierade sagesmän. Läsaren har självfallet svårt
att ha någon som helst mening om dessa personers auktoritet, men
deras bidrag gälla en så obetydlig del av boken, att det knappast betyder något, om författaren i något fall skulle ha överskattat värdet
av deras informationer.
Sådan boken nu föreligger, är den otvivelaktigt den bästa handledning i den aktuella utrikespolitiken, som den svenska allmänheten kan
få i sina händer. Saklig, objektiv, präglad av den triinade historikerns
perspektiv på händelserna och fri från de invektiv och speglosor mot
misshagliga personer, som så ofta vanpryda detta slags publicistik.
Att bedömningen av presidenten Benesjs insatser är rätt negativ,
torde frappera många svenska läsare, vilkas uppfattning utformats
under intryck av en här i Sverige alldeles ovanligt intensiv propaganda, men dels är kritiken av Benesj i »Tredje gången» alltigenom
sakligt och sobert hållen, dels torde den vara sakligt synnerligen väl
underbyggd, som vår främste kännare av dessa förhållanden nyss
framhållit i en recension av boken.
586
.•’
Dagens frågor
Det är naturligtvis mycket, som frapperar, när man vid läsningen
åter får uppleva hela denna fruktansvärda, nästan oavbrutna utveckling till det sämre, som fyller de sista 40 månadernas internationella
historia. Anmälaren har för sin del kanske starkast gripits av intrycket, hur fullständigt västmakterna under den första tiden efter
segern lämnade sina där ännu talrika anhängare i Östeuropa och på
Balkan i sticket, ofta efter att först ha uppmuntrat dem till oförsiktig
aktivitet genom demonstrationer och demareher utan reell innebörd.
Den epoken är numera, kan man hoppas, avslutad, men det är förödmjukande att erinras om listan över dessa offer för våldet: Petkov,
:Maniu, general Michailovic, de polska och ungerska bondepartierna
o. s. v.
Ett annat intryck, som starkt tränger sig på läsaren, är hur fullständigt den ryska ledningen på mycket kort tid lyckats spela bort
den aktning och de delvis mycket starka sympatier, som 1945 mötte
den snart sagt överallt i världen. Historien torde inte uppvisa många
exempel på något liknande. Så mycket mer beklämmande är det att
följa de kommunistiska partiernas på olika håll alltid lika stereotypa
upprepande av de givna parollerna från Kreml, de må vara hur motstridiga som helst.
Ett tredje intryck, som ingalunda är nytt men som vinner ovanlig
styrka vid en sådan lektyr som denna, är hur totalt den västerländska
mänsklighetens och kulturens öden numera äro avhängiga av Amerikas politik, eller, på annat sätt uttryckt, hur hjälplöst Europa självt
f. n. står inför det dödliga hotet från öster. Man orkar inte ens tänka
ut konsekvenserna av en verklig amerikansk strömkantring i isolationistisk riktning, därtill vore de alltför fruktansvärda.
>>Gustaf V som män- Fil. d:r Karl Hildebrand har avslutat sina omniska och regent.» fattande studier om vår konung genom att i
höst, litet efter 90-årsdagen, framlägga andra bandet av »Gustaf V
som människa och regent». Hildebrand fortsätter i denna del sin
historieskrivning där han i första delen slutade, d. v. s. med Karl
Staaffs andra ministär och dess tillkomst hösten 1911. Han för fram
skildringen ända till år 1948, ja, han talar t. o. m. om »slutomdömet om
konung Gustafs kungagärning», men efter 1920-talets slut blir krönikan allt tunnare. Och med anledning av kritiska frågor efter första
bandets utgivande inleder författaren den andra delen med en karakteristik av konungen; denna är dock mycket onyanserad och det ligger
i sakens natur att en minnestecknare, som under verkets tillkomst
kommit konungen nära och vilkens domslut för övrigt även när det
gäller gamla politiska meningsmotståndare alltid präglas av den
största hovsamhet, känner sig bunden av vissa hänsyn så länge den
porträtterade ännu befinner sig i livet.
Karl Hildebrand har kunnat utnyttja en del förut ej publicerade
eller tillgängliga akter och personliga anteckningar. Utom vissa papper i utrikesdepartementet, vartill regeringen lämnat honom tillstånd,
och i det Bernadotteska familjearkivet har han bl. a. profiterat av Arvid Lindmans, Hugo Hamiltons, Ernst Tryggers och Hjalmar Ham- 587
Dagens frågor
marskjölds samlingar. Eftersom verkets politiska ram ej innefattat
mer än huvudsakligast regeringskriser och vissa större utrikes- eller
inrikespolitiska brytningar, har Hildebrand blott i begränsad utsträckning använt detta åtminstone delvis rikhaltiga forskningsmateriaL
Uppenbarligen har författaren dessutom vinnlagt sig om alltför långt
gående grannlagenhet mot ännu levande eller nyligen döda personer,
när samlingarna använts. En förväntansfull läsare blir inte så
litet besviken över att det nya, som andra bandet innehåller, inte givit
mera. Men åtskilliga värdefulla historiska uppgifter förekomma emellertid här och var. På flera punkter kompletteras sålunda professor
Axel Brusewitz’ bekanta serie i Dagens Nyheter om regeringskriserna, även om denna besynnerligt nog förbigåtts i framställningen.
Och om utrikespolitiken före och under det första världskriget möter
läsaren åtskilliga data av verklig vikt. Några av dessa historiska avslöjanden eller uppdaganden skola här kort antydas.
Såvitt det framgår av Hildebrands olika uppgifter, har konungen
både under Staaffs och Hammarskjölds ministärer iakttagit lojalitet mot dessas neutralitetspolitik. Däremot ges det nu klart besked om att svenske ministern i Berlin, f. utrikesminister Taube, länge
försökte påverka den svenska regeringen att orientera sig mot Tyskland och till äventyrs även engagera Sverige som Tysklands vapenkamrat. Kejsar Wilhelm intog vid konungens besök i april 1913 en
hotfull attityd mot Sverige; det vore uteslutet att de små makterna
i ett krig skulle kunna förbli neutrala, menade kejsaren, och »skulle
något inträffa, så finge vi vara beredda att från honom erhålla ett
telegram med begäran om svar inom 24 timmar, om vi voro med eller
mot honom». Givetvis var ett sådant hotspråk, efteråt delvis understruket av v. Jagow till minister Bildt, ägnat att påverka den staaffska ministärens försvarspolitik, vilken ifrån att ha startat i nedrustningens tecken slutade enligt Karlskronatalet inför den annalkande
krigsfaran i förord för en viss upprustning.
Bondetåget och borggårdskrisen får i Hildebrands bok en belysning,
som när det gäller det inre händelseförloppet – framför allt vissa
framskjutna försvarsvänliga liberalers konspiration och hot om revolt
mot Staaff – nära sammanfaller med Brusewitz’ redogörelse. Hildebrand understryker dock mycket starkt, att bondetåget iscensattes och
organiserades utan högerns medverkan och inte utan en viss ängslan
hos Arvid Lindman för dess politiska konsekvenser. Man får dock
aldrig full klarhet om Lindmans råd till konungen rörande dennes
svar till bondetåget, det sedermera så omstridda borggårdstalet. Däremot bekräftar Hildebrands korta notiser den stora motsättningen
mellan Trygger och Lindman både om den nya regeringens bildande
och säkerligen också om borggårdstalet. Lindman önskade för försvarsfrågans skull en annan regering än den, som Trygger fick uppdrag att bilda sedan Louis De Geer måst återlämna anbudet, och han
stöddes därvid tydligen av andra kammarens högerlantmän. På sin
höjd tycktes Lindman vilja medverka i en ministär Billing. Den tilltänkta Tryggerministären torpederades faktiskt av Lindman, och
Trygger fann sig också föranlåten att redan samma dag återlämna
588
Dagens frågor
sitt uppdrag, om vars hemlighållande han var synnerligen mån. I stället för en förstakammarregering bildades den Hammarskjöldska rnaderatliberala expeditionsministären, som dock aldrig betraktade sig
som en expeditionsregering i detta ords vedertagna mening utan som
en av partierna mera oberoende konselj med bestämd politisk målsättning.
Om den svenska neutralitetspolitiken under kriget lämnar Hildebrand åtskilliga besked. Om anledningen till dröjsmålet med utfärdandet i augusti 1914 av neutralitetsförklaringen i storkriget ges dock
inga direkta nya upplysningar. Däremot bekräftas att den svenska
regeringen såväl då till Storbritannien som vid Italiens inträde 1915
i kriget på ententesidan uttalat vissa hotelser om svenskt samgående
mot Ryssland resp. med Tyskland såsom repressalie. Samma intervention gjordes gentemot Rumänien, när detta land 1915 första gången
umgicks med planer om uppslutning till ententen, men bemöttes närmast ohövligt av den rumänska regeringen. Utrikesminister W allenberg har tidigare låtit förstå att denna svenska attityd intogs av månhet om det neutrala »blockets» styrka och kanske trodde sig den
svenska regeringen kunna nå vissa utfästelser från de krigförandes
sida genom detta hotspråk. Likafullt har en senare tid svårt att förstå
dessa åtbörder och deras yttersta syften. A andra sidan hade regeringen redan vid krigets början föranlett den aggressive tyske ministern Reichenaus rappellering och genom konungens eget initiativ till
nordiskt samgående- konungens första brev till danske kungen publiceras nu – hade den svenska självständighets- och neutralitetspolitiken understrukits. När riksmarskalk Douglas sommaren 1915 återkom
från Tyskland med alliansplaner, för vilkas genomförande Sverige
skulle llfå nöjet» att återställa Slesvig till Danmark samt självt få
Aland och rätt att bestämma Finlands öde, lades dessa tydligen utan
vidare ad acta. För att undgå ett befarat tyskt ultimatum, inspirerat
av den felaktiga föreställningen i Berlin att Sverige vore berett att
gå i krig mot Ryssland, ilkickade statsminister Hammarskjöld- som
i hög grad direkt ledde utrikespolitiken och själv besörjde utrikesbrevväxlingen- en handskrivelse till Taube, vari denne gjordes underkunnig bl. a. om att »det vid olika tider och från olika håll gjorda
uttalandet att vi under inga förhållanden gå emot Tyskland, är ur
denna synpunkt farligt, liksom även enligt min mening oriktigt».
Utan stöd av någon röst inom statsrådsberedningen avvisades i november 1915 prins Max’ av Baden direkta avtalsförslag, och konungen
hänvisade i sitt svar till svenska folkets, riksdagens och regeringens
enighet om att neutralitetspolitiken skulle upprätthållas.
Å ven vid den Swartzska regeringens bildande bröto sig motsättningarna mellan Trygger och Lindman. Också nu fick den förre
– under krisens slutskede – uppdraget att bilda regering, sedan
Swartz först avböjt. Lindman och Swartz drogo sig dock tillbaka,
efter att till en början ha varit villiga att ingå i en Tryggerregering,
och när Lindman därpå tog emot utrikesministerposten under Swartz,
sedan denne definitivt fått uppdraget, kände sig Trygger upprörd, ty
han ansåg att detta stred emot en överenskommelse dem emellan att
589
..
Dagens frågor
de båda högerledarna ej skulle engagera sig i en ministär Swartz.
Lindman ansåg det även 1923 oklokt, att högern under Tryggers statsministerskap tog regeringsansvaret efter Erantings avgång i arbetslöshetsfrågan. Under 1924 års riksdag uppstodo nya motsättningar
mellan Trygger och Lindman, nu i försvarsfrågan, och när Lindmans
krav på en försvarsökning utöver propositionen ej accepterades av
högerns lantmän utan isolerade honom från dessa, greps han av ett
så starkt missmod att han avsade sig ordförandeskapet i högerorganisationen. Så småningom förmåddes dock Lindman att återta sin avsägelse. Hildebrand är den förste, som offentliggör denna händelse,
men han har avhållit sig från att ingå på de närmare omständigheterna, vilka ju också falla utanför hans egentliga ämne. Först i och
med högerregeringen 1928-1930, då Lindman och Trygger delade
excellensposterna, inledde de båda högerordförandena – efter 25 års
rivalitet- ett intimare samarbete, som av allt att döma fick en hjärtlig prägel under de år som de därefter ännu hade att verka i ledande
politisk ställning.
Med stort intresse tar man del av Hildebrands höga uppskattning
av Erantings modiga, kloka och statsmannamässiga uppträdande i
november 1918, när yngre socialdemokrater med Per Albin Hansson
bland de ledande liksom vänstersocialisterna hotade med revolution
och framför allt ville aktualisera republikfrågan.- Med stöd av uppgifter från Gustaf Mäller avfärdar Hildebrand såsom »föga trolig»
uppgiften att Thorsson våren 1920 skulle ha varit villig att med förbigående av Branting bilda den första socialdemokratiska ministären i
vårt land; Mäller fann påståendet »närmast löjligt», säger Hildebrand.
– Av intresse i den svenska parlamentarismens historia är, att konungen även vid den andra Brantingska regeringens tillkomst hösten
1921 uppställde vissa villkor, liksom han gjorde när B:s första regering bildades (vilket Gunnar Gerdner närmare redogjort för i sin
doktorsavhandling). Konungen uttalade en förväntan att arbetslöshetsdirektiven ej skulle uppmjukas utan riksdagens hörande och att
regeringen måste framgå med stor försiktighet i fråga om den direkta
beskattningen; dessutom påräknade konungen Erantings stöd, om
»herr Hansson vid nästa riksdag-’—– skulle vilja komma med nå-
got nedrustningsförslag». »Herr Branting förklarade, att Konungen
i sådant fall kunde med bestämdhet påräkna hans stöd mot herr Hansson», heter det i handsekreterare Sandgrens anteckning efter konungens diktamen. – Hildebrand meddelar vidare, att konungen när
den Sandlerska regeringen 1925 lade fram sitt nedrustningsförslag
hade förelagt en del högerpolitiker en diktamen, enligt vilken han förordat ett uppskov med frågan men dock ej ville motsätta sig propositionen med hänsyn till ministärens bestämda hållning; denna diktamen skulle alltså både i sak och form ha blivit en upprepning av uttalandet på hösten 1911 i pansarbåtsfrågan. Alla tillfrågade utom
Hugo Hamilton avrådde dock konungen från diktamen både av principiella parlamentariska skäl och därför att den kunde tolkas som om
han lämnade den socialdemokratiska regeringens förslag utan reell
anmärkning.
E. H.
590
.:
Dagens frågor
Spanska politiska Många tecken på himlen och på jorden tyda på att
stämningar. den iberiska halvön står inför stora förändringar i
samband med Europas faktiska uppdelning på två inflytelsesfärer, den
amerikanska och den sovjetiska. Denna uppdelning vars gräns går
genom Elbe, Adriatiska Havet, Grekland och Turkiet, har lett till att
den iberiska halvön börjat spela en strategisk nyckelroll i USA.
Spanien av i dag är med Pyreneerna och sin medelhavskust f. n. för
USA icke bara den viktiga terräng, som garanterar rörelsefrihet för
amerikanska stridskrafter i Levanten, utan även det lättast försvarbara brohuvudet i västra Europa, därest ett krig skulle bryta ut före
avslutandet av de amerikanska rustningarna, då Sovjet skulle ha
chanser att ockupera hela Västeuropa till Pyreneerna.
I går räknades ett sådant resonemang som de »reaktionäras» fantasi,
i dag bygger Västunionens staber sina försvarsförberedelser därpå.
Militärerna ha dock icke ännu något avgörande inflytande på västdemokratiernas politik. För dessa staber är existensen av Francos
och Salazars regimer på den iberiska halvön lika önskvärd som bekväm, ty den ger tillräckliga garantier för ett effektivt försvar mot
kommunisternas femtekolonnverksamhet.
De västdemokratiska politikerna bry sig emellertid inte ännu om
de logiska militära argumenten. De mäktiga socialdemokratiska grupperna äro fortfarande mera sysselsatta med att smickra den allmänna
opinionen i de egna länderna än att fundera över vad de hotfulla
molnen öster om Elbe kunna betyda. Man måste osökt tänka på
Lenins ord: »De borgerliga ha aldrig förstått sitt eget läge.» När den
segerrika proletärrevolutionen tog makten var allt, vad de kunde
komma med, skällsord mot revolutionens ledare.
En f. d. spansk general, f. n. placerad på en civil post, som jag träffade i Sevilla, uttalade sig om hela läget på följande sätt: Västern
förstår inte ännu, att kriget är nära och oundvikligt, trots att varken
Sovjet eller Västmakterna vill att det skall komma. Den kommunistiska expansionen och femtekolonnernas verksamhet ligger i Österns
politiska organisations natur. Mot dessa expansionsformer kan inte
Västern försvara sig. Den har varken organisation eller medel att
bekämpa den kommunistiska infiltrationen. En sådan organisation
skulle betyda fascism i en eller annan form. Västdemokratierna skulle
aldrig kunna besluta sig för ett sådant statsskick. För att ej behöva
kapitulera inför femtekolonnen skola de bli tvungna att välja en rent
militär försvarsväg, alltså krig. Vad Ni än tycker – Spanien är redan
sedan några år på denna utvecklingsväg; det likviderar successivt
fascismen och förstärker det militära elementet i sin politik. Västern
har ingen annan väg att välja inför österns aggression, och måste
med eller mot sin vilja följa vårt exempel.
Kretsarna kring Francoregimen underskatta dock den negativa inställningen mot Franco i de demokratiska länderna. Man kan ofta
höra den meningen i Spanien, att Stalin har mer på sitt samvete mot
demokratierna än Franco, utan att detta framkallar någon internationell ostracism mot Sovjet. Det är givetvis sant, men spanjorerna
40-48869 Svensk Tidskrift 1948 591
.,; ~-
Dagens frågor
glömma, att Sovjet alltid haft sin järnridå. Hela skräckteatern bakom
järnridån har varit och är svår att kontrollera. Därför vägrar man
helt enkelt att tro på den, precis som man på sin tid vägrade att tro
på Dachau. Spanien har däremot ingen j’ärnridå och ligger mitt i
Västern. Därför är varje frihetskämpe, som dödats av Francos trupper under inbördeskriget, räknad och registrerad i de västerländska
socialdemokratiernas kortsystem. Den kommunistiska propagandan
är medveten härom och strävar efter, att världen skall glömma sibiriska slavläger och komma ihåg de spanska nationalisternas repressalier mot republikaner. Detta trots att det i de sibiriska lägren
årligen säkerligen betydligt fler frihetskämpar dött än under hela
inbördeskriget i Spanien. I Moskva har man aldrig glömt Spaniens
strategiska betydelse för Europas erövring och därför utgör Spanien
huvudmålet för Sovjets propagandamaskin.
I Spanien säger man, att de sista årens utveckling bekräftat Francos politiska inställning. Han uppskattade kommunismen som den
största faran för Europa, därför att han tio år tidigare än övriga
Västeuropa kommit i kontakt med den. Spanjorerna tro på världspolitikens idealistiska mekanik, tro att »sanningen skall vinna» automatiskt utan deras hjälp, och att Västerns politiker skall böja sina
huvuden inför Francos framsynthet. En skeptisk utlänning blir
ganska överraskad av denna naiva tro. Polen och Jugoslavien voro
anglosachsernas allierade under kriget, dessa länders insats för segern var oproportionellt stor, och trots detta sålde man dessa allierade utan tvekan för ett leende från Stalin och hans värdelösa löften,
och ännu visar ingen av gärningsmännen någon böjelse till ånger –
brukar jag säga till spanjorerna. Er flirt med fascismen och nazismen ställer er i mycket mindre fördelaktigt läge inför den internationella opinionen när det gäller »den idealistiska sanningens mekanism». Men sådana argument träffa inte en spanjor. Han är benägen
att betrakta Spanien som världens navel, kring vilken västerlandets
politik roterar. Spanjorerna ha mycket svårt att själva lägga upp
sina verkliga trumfkort i dagens maktspel. Det verkar som om de
väntade att amerikanerna skola göra även detta arbete. Och det underliga är, att de kanske inte räkna fel och att den intensifierade sovjetaggressionen skall påskynda denna process.
Å andra sidan känna sig spanjorerna sårade i sin nationalstolthet
genom västmaktsdemokratiernas uppträdande mot dem. Deras patriotiska känslor ha stegrats i mån av oppositionens successiva försvagning. Alla spanska tidningar äro fulla av indignation mot Labour
Party på grund av dess förbindelse med den spanska exilregeringen. En genomsnittlig spanjor identifierar denna regering med den
kommunistiska trojanska hästen och med den franska sovjetagenturen
för spanska angelägenheter. Därför uppfattar han Labours uppträ-
dande som en förnedring inte bara av regimen utan även av nationen.
Vad kan England vinna på att stödja kommunismen i Spanien, frågar
man sig. Hur hänger det samman med marskalk Montgomerys besök i
Grekland och de brittiska flygplanens dånande över Berlin~ »Det verkar
som om Labour Party strävar efter att avlägsna Spanien från Europa
592
Dagens frdgor
precis på den tid, då Spanien bäst kan behövas för Västra Europa och
civilisationens försvar», sade en tidningsman bittert till mig.
I allmänhet tycker man här, att USA:s spanska politik är mindre
principiell och mera nykter eller målmedveten än den brittiska eller
franska. USA:s politiska verksamhet har dock bromsats av presidentvalet i Amerika, liksom av de ofta verklighetsfrämmande villkor,
som Franco uppställt för ett framtida samarbete mellan USA och
Spanien.
Spanien har därför mer och mer vänt Europa ryggen och börjar
mer och mer inrikta .sig på att utgöra en del av den amerikanska
kontinentens politisk-ekonomiska system. Den spanska regeringen
försöker därtill att spela ut Sydamerika mot Nordamerika, Argentina
mot USA och tvärtom. Spaniens ekonomiska beroende av den amerikanska kontinenten är för närvarande större än dess beroende av
Europa. De viktigaste råvarorna, olja och bomull, liksom större delen av maskinerna komma från USA. Livsmedel och ylle hämtas däremot från Argentina, men inget av dessa bägge länder har monopol
på export till Spanien. För att motverka USA:s ekonomiska dominans har spanska regeringen avslutat ett traktat, enligt vilket Argentina fått en stor fri zon i Cadiz’ hamn. Planen är vittomfattande
På så sätt har Argentina fått en stor konsignationspunkt för sin direkta handel med Europa utanför USA:s finansiella och politiska
kontroll. Denna handelstraktat kompletterades med en spansk-argentinsk militär- och sjö-traktat. Dessutom har Spanien förnyat sin
militärallians med Portugal för iberiska halvöns försvar. Alla dessa
traktater ha en klar isolationistisk bakgrund och syfta till att göra
det möjligt för Spanien och Portugal att kunna bevara neutralitet i
en eventuell konflikt. I så måtto skilja sig de iberiska planerna icke
mycket från de skandinaviska, men enligt min mening äro de i bägge
fallen verklighetsfrämmande. Spanjorerna tro att det tredje världskrigets förlopp kan bli analogt med det andra. Under 1942 – säger
man i Madrid -hade Hitler icke ockuperat Spanien, därför att han
visste att anglosachserna då skulle landsatt trupper i Portugal. En
ny front var onödig för honom… Sådant naivt prat hör man ofta i
Spanien. ·
Spaniens försvarskapacitet är dock icke stor, enligt moderna begrepp. Spanska armen räknar nu omkring l miljon man, sedan man
behållit en gammal årgång och inkallat en ny. Det spanska soldatmaterialet anses väl skolat och stridsdugligt men inte tillräckligt
beväpnat. Spanien har bokstavligen intet flygvapen, inga fallskärmstrupper, pansarvapnet är ringa, artilleripjäserna omoderna o. s. v. I
de spanska städerna finns inga luftskyddsrum, och civilförsvaret existerar endast på papperet. Regeringen gör stora ansträngningar för
att upprusta så långt det är möjligt; man tillverkar ammunition och
andra vapen, t. o. m. tanks i Bilbaos fabriker. Men alla dessa ansträngningar förslå inte långt för ett nutida krigs fordringar, helst som
maskinparken är alldeles utsliten och det råder brist på kol och andra
viktiga råvaror. Förstörelsen av järnvägsnätet, bristen på landsvägar,
svagt kustförsvar, otillräcklig motorisering och beroendet av utlandet
593
Dagens frågor
när det gäller vagnar och bränsle – allt detta skapar ytterst vanskliga försvarsuppgifter. I Madrid talar man mycket om Pyreneerna
såsom ett oöverstigligt hinder för invasion. Det är dock inte skrivet
i stjärnorna, att en invasion i Spanien inte kan ske luft- eller sjö-
vägen. Man behöver inte vara Eisenhower för att förstå, vad som
kan hända med Spanien under starka luftangrepp mot vägnätet och
städerna eller vid landsättning av stora fallskärmstrupper, som kunna
försörjas luftvägen i landets centrum. Det kaos, som då skall uppstå,
skulle säkerligen ej bli mindre än i Frankrike 1940 eller i Polen 1939.
Dessutom hävda åtskilliga, att regimen inte i alla landsdelar kan
räkna med 100-procentig lojalitet hos befolkningen. Det säges att de
f. n. små cellerna inom den underjordiska kommunistiska femtekolonnen lätt kunna utvecklas och anta stora dimensioner, särskilt om kommunisterna lyckas utnyttja de hos de flesta spanjorerna latenta anarkistiska tendenserna.
Amerikanerna torde inse, att bara snabb militär hjälp kan göra det
möjligt för den spanska armen att upprätthålla en längre tids motstånd i fall av invasion. Att lämna Spanien utan denna hjälp kan ur
USA:s synpunkt betyda att de egna styrkorna måste dras tillbaka
inte bara från hela Europa och Medelhavet utan kanske också från
en stor del av den afrikanska krigsteatern. Denna omständighet kan
lätt förklara den stora aktiviteten hos amerikanska militärer i Madrid
för att bygga upp konkreta grundvalar för ett blivande hispano-amerikanskt militärt samarbete. USA har dock icke något sändebud i
Madrid utan företrädes i stället av en andrarangs utrikestjänsteman,
mr Culbertson med rang av charge d’affaires. Däremot underhåller
USA en stor och väldirigerad militär-, flyg- och marinattachebyrå i
den rymliga byggnaden, som förut disponerades av Tyska institutet i
Madrid. Förhandlingar mellan USA och Francoregimen pågå sedan
länge och nästan oavbrutet. Från USA:s sida ha – utom en grupp
senatorer – deltagit många framstående officerare, däribland överbefälhavaren för de amerikanska flottstyrkorna på Medelhavet, amiral Sherman. Hittills äro resultaten dock ganska blygsamma. Våren
1948 erbjöds general Franco ett stort dollarlån på omkring 100 miljoner på villkor, att hela summan skulle utnyttjas för rustningar.
Franco lär ha avböjt detta förslag. Generalen gillade inte de amerikanska kontrollvillkoren utan uppställde själv som krav dels återupprättande av fullständiga diplomatiska förbindelser med USA, dels möjlighet för regimen att utnyttja hälften av lånet för industri och jordbruk. Förhandlingarna ha förhalats i avvaktan på presidentvalet. I
Västerlandet är man benägen att tro, att Franco skall ta emot USA:s
lån oavsett villkoren. Det är fullständigt fel.
Franco synes dock benägen att vilja utnyttja Spaniens växande
strategiska betydelse för att förstärka regimens inre position. Utländska observatörer i Madrid uttala sig kritiskt om denna tendens
hos Francoregimen, i det att de mena, att Franco överskattar den s. k.
suveräniteten och på så sätt riskerar de amerikanska rustningsleveransernas försenande. Hittillsvarande militära leveranser uppskattas blott till något tiotal miljoner dollars. Oberoende av detta ha
594
… _’ .;
Dagens frdgor
amerikanerna lyckats få rättigheter att i egen regi bygga flygplatser
i olika hörn av Spanien för att överhuvudtaget möjliggöra snabb
undsättning.
I Spanien ser man förhållandet till Västunionen snarast misstänksamt. Skrytsamt påstås i Madrid, att spanska armen f. n. har ungefär samma slagkraft som alla de förenade armeerna tillhörande Västunionens fem stater, och att Västunionen är i lika hög grad beroende
av snabb amerikansk hjälp som Spanien. Detta påstående är naturligtvis starkt överdrivet.
General Franco föredrar att förhandla direkt med USA framför
att utnyttja förmedling av Västunionens stater. Kontakterna mellan
Francostaben och Västunionens militära kommission äro ytterst
svaga, och Franco negligerar gärna öppet engelsmännen och fransmännen med anledning av deras inställning till Spaniens nuvarande
regim.
I allmänhet kan man säga, att Spanien vill driva en stormaktspolitik utan att denna äger någon reell täckning i militär och ekonomisk kraft. I Spanien är man dock övertygad om att de västerländska
politikerna förr eller senare skola tvingas att genom utvecklingens
tryck själva söka kontakt med Franco och hans antikommunistiska
politik.1
Sevilla, vid skiftet oktober-november 1948.
T. Norwid.
1 Författaren T. Norwid har i höst på Lindfors’ förlag utgivit en livfull och i
många hänseenden upplysande bok, »T i 11 M a l a g a s v i n s t ä n k t a r e d d,
S p a n i e n i s k u g g a n a v F r a n c o». Det kan vara av intresse att här
nämna, att Norwid återger en uppskattning av »Spaniens politiska geografi»: 10 %
monarkiska, 15 % Francoanhängare, 30 % opportunister, 10 % konservativa traditionalister och 35 % vänstersinnade.
595
. ’·……~
Den 30 nov. 1948.
Tredje Arvid Fredborg vann hösten 1943 en internationell bokframgången? gång av stora mått med sitt utmärkta Berlinreportage
>>Bakom stålvallen>>. Sedan dess har han inte kommit med något större
arbete, men däremot har han med föredrag och framför allt med
världspolitiska krönikor i sin tidskrift OBS! framträtt som en vaken
och kunnig iakttagare av det världspolitiska händelseförloppet. Nu
har han emellertid publicerat en stor volym, >>Tredje gången. öst mot
väst efter det andra världskriget>> (Norstedts, kr. 12: 50), av den mest
brännande aktualitet; skildringen går ända in i oktober 1948.
Fredborgs utrikespolitiska journalistik under mellanåren har må-
hända, trots sin vakenhet och stora kunnighet, någon enstaka gång
kunnat störa mera kräsna läsare genom en viss fallenhet för Besserwissertum och lust att motionera somliga käpphästar väl ofta. Så
mycket mera glädjande är det att konstatera, att detta drag saknas
här. Det är en mogen, verkligt tungt vägande politisk bok, som Fredborg framlagt. Frågan är, om det just nu på något språk finns en
lika allsidig, lika vederhäftig och lika aktuell skildring av det internationella händelseförloppet efter Hitlers fall. Den visar en alldeles
förbluffande beläsenhet på olika områden, ej minst i rysk press, och
tack vare sin kronologiska huvuddisposition ger den en utomordentligt åskådlig och fängslande bild av hur nära händelseförloppen på
skilda håll äro sammanflätade. Det är verkligen >>En värld>> men tyvärr på ett helt annat sätt, än Wendell Wilkie tänkte sig det.
I stort sett bygger Fredborg sin bild på de tryckta källor, som nyss
antyddes, och av vilka de ryska ofta äro av alldeles särskilt intresse.
Ibland åberopar han muntliga informationer av anonyma men enligt
hans omdöme välinitierade sagesmän. Läsaren har självfallet svårt
att ha någon som helst mening om dessa personers auktoritet, men
deras bidrag gälla en så obetydlig del av boken, att det knappast betyder något, om författaren i något fall skulle ha överskattat värdet
av deras informationer.
Sådan boken nu föreligger, är den otvivelaktigt den bästa handledning i den aktuella utrikespolitiken, som den svenska allmänheten kan
få i sina händer. Saklig, objektiv, präglad av den triinade historikerns
perspektiv på händelserna och fri från de invektiv och speglosor mot
misshagliga personer, som så ofta vanpryda detta slags publicistik.
Att bedömningen av presidenten Benesjs insatser är rätt negativ,
torde frappera många svenska läsare, vilkas uppfattning utformats
under intryck av en här i Sverige alldeles ovanligt intensiv propaganda, men dels är kritiken av Benesj i »Tredje gången» alltigenom
sakligt och sobert hållen, dels torde den vara sakligt synnerligen väl
underbyggd, som vår främste kännare av dessa förhållanden nyss
framhållit i en recension av boken.
586
.•’
Dagens frågor
Det är naturligtvis mycket, som frapperar, när man vid läsningen
åter får uppleva hela denna fruktansvärda, nästan oavbrutna utveckling till det sämre, som fyller de sista 40 månadernas internationella
historia. Anmälaren har för sin del kanske starkast gripits av intrycket, hur fullständigt västmakterna under den första tiden efter
segern lämnade sina där ännu talrika anhängare i Östeuropa och på
Balkan i sticket, ofta efter att först ha uppmuntrat dem till oförsiktig
aktivitet genom demonstrationer och demareher utan reell innebörd.
Den epoken är numera, kan man hoppas, avslutad, men det är förödmjukande att erinras om listan över dessa offer för våldet: Petkov,
:Maniu, general Michailovic, de polska och ungerska bondepartierna
o. s. v.
Ett annat intryck, som starkt tränger sig på läsaren, är hur fullständigt den ryska ledningen på mycket kort tid lyckats spela bort
den aktning och de delvis mycket starka sympatier, som 1945 mötte
den snart sagt överallt i världen. Historien torde inte uppvisa många
exempel på något liknande. Så mycket mer beklämmande är det att
följa de kommunistiska partiernas på olika håll alltid lika stereotypa
upprepande av de givna parollerna från Kreml, de må vara hur motstridiga som helst.
Ett tredje intryck, som ingalunda är nytt men som vinner ovanlig
styrka vid en sådan lektyr som denna, är hur totalt den västerländska
mänsklighetens och kulturens öden numera äro avhängiga av Amerikas politik, eller, på annat sätt uttryckt, hur hjälplöst Europa självt
f. n. står inför det dödliga hotet från öster. Man orkar inte ens tänka
ut konsekvenserna av en verklig amerikansk strömkantring i isolationistisk riktning, därtill vore de alltför fruktansvärda.
>>Gustaf V som män- Fil. d:r Karl Hildebrand har avslutat sina omniska och regent.» fattande studier om vår konung genom att i
höst, litet efter 90-årsdagen, framlägga andra bandet av »Gustaf V
som människa och regent». Hildebrand fortsätter i denna del sin
historieskrivning där han i första delen slutade, d. v. s. med Karl
Staaffs andra ministär och dess tillkomst hösten 1911. Han för fram
skildringen ända till år 1948, ja, han talar t. o. m. om »slutomdömet om
konung Gustafs kungagärning», men efter 1920-talets slut blir krönikan allt tunnare. Och med anledning av kritiska frågor efter första
bandets utgivande inleder författaren den andra delen med en karakteristik av konungen; denna är dock mycket onyanserad och det ligger
i sakens natur att en minnestecknare, som under verkets tillkomst
kommit konungen nära och vilkens domslut för övrigt även när det
gäller gamla politiska meningsmotståndare alltid präglas av den
största hovsamhet, känner sig bunden av vissa hänsyn så länge den
porträtterade ännu befinner sig i livet.
Karl Hildebrand har kunnat utnyttja en del förut ej publicerade
eller tillgängliga akter och personliga anteckningar. Utom vissa papper i utrikesdepartementet, vartill regeringen lämnat honom tillstånd,
och i det Bernadotteska familjearkivet har han bl. a. profiterat av Arvid Lindmans, Hugo Hamiltons, Ernst Tryggers och Hjalmar Ham- 587
Dagens frågor
marskjölds samlingar. Eftersom verkets politiska ram ej innefattat
mer än huvudsakligast regeringskriser och vissa större utrikes- eller
inrikespolitiska brytningar, har Hildebrand blott i begränsad utsträckning använt detta åtminstone delvis rikhaltiga forskningsmateriaL
Uppenbarligen har författaren dessutom vinnlagt sig om alltför långt
gående grannlagenhet mot ännu levande eller nyligen döda personer,
när samlingarna använts. En förväntansfull läsare blir inte så
litet besviken över att det nya, som andra bandet innehåller, inte givit
mera. Men åtskilliga värdefulla historiska uppgifter förekomma emellertid här och var. På flera punkter kompletteras sålunda professor
Axel Brusewitz’ bekanta serie i Dagens Nyheter om regeringskriserna, även om denna besynnerligt nog förbigåtts i framställningen.
Och om utrikespolitiken före och under det första världskriget möter
läsaren åtskilliga data av verklig vikt. Några av dessa historiska avslöjanden eller uppdaganden skola här kort antydas.
Såvitt det framgår av Hildebrands olika uppgifter, har konungen
både under Staaffs och Hammarskjölds ministärer iakttagit lojalitet mot dessas neutralitetspolitik. Däremot ges det nu klart besked om att svenske ministern i Berlin, f. utrikesminister Taube, länge
försökte påverka den svenska regeringen att orientera sig mot Tyskland och till äventyrs även engagera Sverige som Tysklands vapenkamrat. Kejsar Wilhelm intog vid konungens besök i april 1913 en
hotfull attityd mot Sverige; det vore uteslutet att de små makterna
i ett krig skulle kunna förbli neutrala, menade kejsaren, och »skulle
något inträffa, så finge vi vara beredda att från honom erhålla ett
telegram med begäran om svar inom 24 timmar, om vi voro med eller
mot honom». Givetvis var ett sådant hotspråk, efteråt delvis understruket av v. Jagow till minister Bildt, ägnat att påverka den staaffska ministärens försvarspolitik, vilken ifrån att ha startat i nedrustningens tecken slutade enligt Karlskronatalet inför den annalkande
krigsfaran i förord för en viss upprustning.
Bondetåget och borggårdskrisen får i Hildebrands bok en belysning,
som när det gäller det inre händelseförloppet – framför allt vissa
framskjutna försvarsvänliga liberalers konspiration och hot om revolt
mot Staaff – nära sammanfaller med Brusewitz’ redogörelse. Hildebrand understryker dock mycket starkt, att bondetåget iscensattes och
organiserades utan högerns medverkan och inte utan en viss ängslan
hos Arvid Lindman för dess politiska konsekvenser. Man får dock
aldrig full klarhet om Lindmans råd till konungen rörande dennes
svar till bondetåget, det sedermera så omstridda borggårdstalet. Däremot bekräftar Hildebrands korta notiser den stora motsättningen
mellan Trygger och Lindman både om den nya regeringens bildande
och säkerligen också om borggårdstalet. Lindman önskade för försvarsfrågans skull en annan regering än den, som Trygger fick uppdrag att bilda sedan Louis De Geer måst återlämna anbudet, och han
stöddes därvid tydligen av andra kammarens högerlantmän. På sin
höjd tycktes Lindman vilja medverka i en ministär Billing. Den tilltänkta Tryggerministären torpederades faktiskt av Lindman, och
Trygger fann sig också föranlåten att redan samma dag återlämna
588
Dagens frågor
sitt uppdrag, om vars hemlighållande han var synnerligen mån. I stället för en förstakammarregering bildades den Hammarskjöldska rnaderatliberala expeditionsministären, som dock aldrig betraktade sig
som en expeditionsregering i detta ords vedertagna mening utan som
en av partierna mera oberoende konselj med bestämd politisk målsättning.
Om den svenska neutralitetspolitiken under kriget lämnar Hildebrand åtskilliga besked. Om anledningen till dröjsmålet med utfärdandet i augusti 1914 av neutralitetsförklaringen i storkriget ges dock
inga direkta nya upplysningar. Däremot bekräftas att den svenska
regeringen såväl då till Storbritannien som vid Italiens inträde 1915
i kriget på ententesidan uttalat vissa hotelser om svenskt samgående
mot Ryssland resp. med Tyskland såsom repressalie. Samma intervention gjordes gentemot Rumänien, när detta land 1915 första gången
umgicks med planer om uppslutning till ententen, men bemöttes närmast ohövligt av den rumänska regeringen. Utrikesminister W allenberg har tidigare låtit förstå att denna svenska attityd intogs av månhet om det neutrala »blockets» styrka och kanske trodde sig den
svenska regeringen kunna nå vissa utfästelser från de krigförandes
sida genom detta hotspråk. Likafullt har en senare tid svårt att förstå
dessa åtbörder och deras yttersta syften. A andra sidan hade regeringen redan vid krigets början föranlett den aggressive tyske ministern Reichenaus rappellering och genom konungens eget initiativ till
nordiskt samgående- konungens första brev till danske kungen publiceras nu – hade den svenska självständighets- och neutralitetspolitiken understrukits. När riksmarskalk Douglas sommaren 1915 återkom
från Tyskland med alliansplaner, för vilkas genomförande Sverige
skulle llfå nöjet» att återställa Slesvig till Danmark samt självt få
Aland och rätt att bestämma Finlands öde, lades dessa tydligen utan
vidare ad acta. För att undgå ett befarat tyskt ultimatum, inspirerat
av den felaktiga föreställningen i Berlin att Sverige vore berett att
gå i krig mot Ryssland, ilkickade statsminister Hammarskjöld- som
i hög grad direkt ledde utrikespolitiken och själv besörjde utrikesbrevväxlingen- en handskrivelse till Taube, vari denne gjordes underkunnig bl. a. om att »det vid olika tider och från olika håll gjorda
uttalandet att vi under inga förhållanden gå emot Tyskland, är ur
denna synpunkt farligt, liksom även enligt min mening oriktigt».
Utan stöd av någon röst inom statsrådsberedningen avvisades i november 1915 prins Max’ av Baden direkta avtalsförslag, och konungen
hänvisade i sitt svar till svenska folkets, riksdagens och regeringens
enighet om att neutralitetspolitiken skulle upprätthållas.
Å ven vid den Swartzska regeringens bildande bröto sig motsättningarna mellan Trygger och Lindman. Också nu fick den förre
– under krisens slutskede – uppdraget att bilda regering, sedan
Swartz först avböjt. Lindman och Swartz drogo sig dock tillbaka,
efter att till en början ha varit villiga att ingå i en Tryggerregering,
och när Lindman därpå tog emot utrikesministerposten under Swartz,
sedan denne definitivt fått uppdraget, kände sig Trygger upprörd, ty
han ansåg att detta stred emot en överenskommelse dem emellan att
589
..
Dagens frågor
de båda högerledarna ej skulle engagera sig i en ministär Swartz.
Lindman ansåg det även 1923 oklokt, att högern under Tryggers statsministerskap tog regeringsansvaret efter Erantings avgång i arbetslöshetsfrågan. Under 1924 års riksdag uppstodo nya motsättningar
mellan Trygger och Lindman, nu i försvarsfrågan, och när Lindmans
krav på en försvarsökning utöver propositionen ej accepterades av
högerns lantmän utan isolerade honom från dessa, greps han av ett
så starkt missmod att han avsade sig ordförandeskapet i högerorganisationen. Så småningom förmåddes dock Lindman att återta sin avsägelse. Hildebrand är den förste, som offentliggör denna händelse,
men han har avhållit sig från att ingå på de närmare omständigheterna, vilka ju också falla utanför hans egentliga ämne. Först i och
med högerregeringen 1928-1930, då Lindman och Trygger delade
excellensposterna, inledde de båda högerordförandena – efter 25 års
rivalitet- ett intimare samarbete, som av allt att döma fick en hjärtlig prägel under de år som de därefter ännu hade att verka i ledande
politisk ställning.
Med stort intresse tar man del av Hildebrands höga uppskattning
av Erantings modiga, kloka och statsmannamässiga uppträdande i
november 1918, när yngre socialdemokrater med Per Albin Hansson
bland de ledande liksom vänstersocialisterna hotade med revolution
och framför allt ville aktualisera republikfrågan.- Med stöd av uppgifter från Gustaf Mäller avfärdar Hildebrand såsom »föga trolig»
uppgiften att Thorsson våren 1920 skulle ha varit villig att med förbigående av Branting bilda den första socialdemokratiska ministären i
vårt land; Mäller fann påståendet »närmast löjligt», säger Hildebrand.
– Av intresse i den svenska parlamentarismens historia är, att konungen även vid den andra Brantingska regeringens tillkomst hösten
1921 uppställde vissa villkor, liksom han gjorde när B:s första regering bildades (vilket Gunnar Gerdner närmare redogjort för i sin
doktorsavhandling). Konungen uttalade en förväntan att arbetslöshetsdirektiven ej skulle uppmjukas utan riksdagens hörande och att
regeringen måste framgå med stor försiktighet i fråga om den direkta
beskattningen; dessutom påräknade konungen Erantings stöd, om
»herr Hansson vid nästa riksdag-’—– skulle vilja komma med nå-
got nedrustningsförslag». »Herr Branting förklarade, att Konungen
i sådant fall kunde med bestämdhet påräkna hans stöd mot herr Hansson», heter det i handsekreterare Sandgrens anteckning efter konungens diktamen. – Hildebrand meddelar vidare, att konungen när
den Sandlerska regeringen 1925 lade fram sitt nedrustningsförslag
hade förelagt en del högerpolitiker en diktamen, enligt vilken han förordat ett uppskov med frågan men dock ej ville motsätta sig propositionen med hänsyn till ministärens bestämda hållning; denna diktamen skulle alltså både i sak och form ha blivit en upprepning av uttalandet på hösten 1911 i pansarbåtsfrågan. Alla tillfrågade utom
Hugo Hamilton avrådde dock konungen från diktamen både av principiella parlamentariska skäl och därför att den kunde tolkas som om
han lämnade den socialdemokratiska regeringens förslag utan reell
anmärkning.
E. H.
590
.:
Dagens frågor
Spanska politiska Många tecken på himlen och på jorden tyda på att
stämningar. den iberiska halvön står inför stora förändringar i
samband med Europas faktiska uppdelning på två inflytelsesfärer, den
amerikanska och den sovjetiska. Denna uppdelning vars gräns går
genom Elbe, Adriatiska Havet, Grekland och Turkiet, har lett till att
den iberiska halvön börjat spela en strategisk nyckelroll i USA.
Spanien av i dag är med Pyreneerna och sin medelhavskust f. n. för
USA icke bara den viktiga terräng, som garanterar rörelsefrihet för
amerikanska stridskrafter i Levanten, utan även det lättast försvarbara brohuvudet i västra Europa, därest ett krig skulle bryta ut före
avslutandet av de amerikanska rustningarna, då Sovjet skulle ha
chanser att ockupera hela Västeuropa till Pyreneerna.
I går räknades ett sådant resonemang som de »reaktionäras» fantasi,
i dag bygger Västunionens staber sina försvarsförberedelser därpå.
Militärerna ha dock icke ännu något avgörande inflytande på västdemokratiernas politik. För dessa staber är existensen av Francos
och Salazars regimer på den iberiska halvön lika önskvärd som bekväm, ty den ger tillräckliga garantier för ett effektivt försvar mot
kommunisternas femtekolonnverksamhet.
De västdemokratiska politikerna bry sig emellertid inte ännu om
de logiska militära argumenten. De mäktiga socialdemokratiska grupperna äro fortfarande mera sysselsatta med att smickra den allmänna
opinionen i de egna länderna än att fundera över vad de hotfulla
molnen öster om Elbe kunna betyda. Man måste osökt tänka på
Lenins ord: »De borgerliga ha aldrig förstått sitt eget läge.» När den
segerrika proletärrevolutionen tog makten var allt, vad de kunde
komma med, skällsord mot revolutionens ledare.
En f. d. spansk general, f. n. placerad på en civil post, som jag träffade i Sevilla, uttalade sig om hela läget på följande sätt: Västern
förstår inte ännu, att kriget är nära och oundvikligt, trots att varken
Sovjet eller Västmakterna vill att det skall komma. Den kommunistiska expansionen och femtekolonnernas verksamhet ligger i Österns
politiska organisations natur. Mot dessa expansionsformer kan inte
Västern försvara sig. Den har varken organisation eller medel att
bekämpa den kommunistiska infiltrationen. En sådan organisation
skulle betyda fascism i en eller annan form. Västdemokratierna skulle
aldrig kunna besluta sig för ett sådant statsskick. För att ej behöva
kapitulera inför femtekolonnen skola de bli tvungna att välja en rent
militär försvarsväg, alltså krig. Vad Ni än tycker – Spanien är redan
sedan några år på denna utvecklingsväg; det likviderar successivt
fascismen och förstärker det militära elementet i sin politik. Västern
har ingen annan väg att välja inför österns aggression, och måste
med eller mot sin vilja följa vårt exempel.
Kretsarna kring Francoregimen underskatta dock den negativa inställningen mot Franco i de demokratiska länderna. Man kan ofta
höra den meningen i Spanien, att Stalin har mer på sitt samvete mot
demokratierna än Franco, utan att detta framkallar någon internationell ostracism mot Sovjet. Det är givetvis sant, men spanjorerna
40-48869 Svensk Tidskrift 1948 591
.,; ~-
Dagens frågor
glömma, att Sovjet alltid haft sin järnridå. Hela skräckteatern bakom
järnridån har varit och är svår att kontrollera. Därför vägrar man
helt enkelt att tro på den, precis som man på sin tid vägrade att tro
på Dachau. Spanien har däremot ingen j’ärnridå och ligger mitt i
Västern. Därför är varje frihetskämpe, som dödats av Francos trupper under inbördeskriget, räknad och registrerad i de västerländska
socialdemokratiernas kortsystem. Den kommunistiska propagandan
är medveten härom och strävar efter, att världen skall glömma sibiriska slavläger och komma ihåg de spanska nationalisternas repressalier mot republikaner. Detta trots att det i de sibiriska lägren
årligen säkerligen betydligt fler frihetskämpar dött än under hela
inbördeskriget i Spanien. I Moskva har man aldrig glömt Spaniens
strategiska betydelse för Europas erövring och därför utgör Spanien
huvudmålet för Sovjets propagandamaskin.
I Spanien säger man, att de sista årens utveckling bekräftat Francos politiska inställning. Han uppskattade kommunismen som den
största faran för Europa, därför att han tio år tidigare än övriga
Västeuropa kommit i kontakt med den. Spanjorerna tro på världspolitikens idealistiska mekanik, tro att »sanningen skall vinna» automatiskt utan deras hjälp, och att Västerns politiker skall böja sina
huvuden inför Francos framsynthet. En skeptisk utlänning blir
ganska överraskad av denna naiva tro. Polen och Jugoslavien voro
anglosachsernas allierade under kriget, dessa länders insats för segern var oproportionellt stor, och trots detta sålde man dessa allierade utan tvekan för ett leende från Stalin och hans värdelösa löften,
och ännu visar ingen av gärningsmännen någon böjelse till ånger –
brukar jag säga till spanjorerna. Er flirt med fascismen och nazismen ställer er i mycket mindre fördelaktigt läge inför den internationella opinionen när det gäller »den idealistiska sanningens mekanism». Men sådana argument träffa inte en spanjor. Han är benägen
att betrakta Spanien som världens navel, kring vilken västerlandets
politik roterar. Spanjorerna ha mycket svårt att själva lägga upp
sina verkliga trumfkort i dagens maktspel. Det verkar som om de
väntade att amerikanerna skola göra även detta arbete. Och det underliga är, att de kanske inte räkna fel och att den intensifierade sovjetaggressionen skall påskynda denna process.
Å andra sidan känna sig spanjorerna sårade i sin nationalstolthet
genom västmaktsdemokratiernas uppträdande mot dem. Deras patriotiska känslor ha stegrats i mån av oppositionens successiva försvagning. Alla spanska tidningar äro fulla av indignation mot Labour
Party på grund av dess förbindelse med den spanska exilregeringen. En genomsnittlig spanjor identifierar denna regering med den
kommunistiska trojanska hästen och med den franska sovjetagenturen
för spanska angelägenheter. Därför uppfattar han Labours uppträ-
dande som en förnedring inte bara av regimen utan även av nationen.
Vad kan England vinna på att stödja kommunismen i Spanien, frågar
man sig. Hur hänger det samman med marskalk Montgomerys besök i
Grekland och de brittiska flygplanens dånande över Berlin~ »Det verkar
som om Labour Party strävar efter att avlägsna Spanien från Europa
592
Dagens frdgor
precis på den tid, då Spanien bäst kan behövas för Västra Europa och
civilisationens försvar», sade en tidningsman bittert till mig.
I allmänhet tycker man här, att USA:s spanska politik är mindre
principiell och mera nykter eller målmedveten än den brittiska eller
franska. USA:s politiska verksamhet har dock bromsats av presidentvalet i Amerika, liksom av de ofta verklighetsfrämmande villkor,
som Franco uppställt för ett framtida samarbete mellan USA och
Spanien.
Spanien har därför mer och mer vänt Europa ryggen och börjar
mer och mer inrikta .sig på att utgöra en del av den amerikanska
kontinentens politisk-ekonomiska system. Den spanska regeringen
försöker därtill att spela ut Sydamerika mot Nordamerika, Argentina
mot USA och tvärtom. Spaniens ekonomiska beroende av den amerikanska kontinenten är för närvarande större än dess beroende av
Europa. De viktigaste råvarorna, olja och bomull, liksom större delen av maskinerna komma från USA. Livsmedel och ylle hämtas däremot från Argentina, men inget av dessa bägge länder har monopol
på export till Spanien. För att motverka USA:s ekonomiska dominans har spanska regeringen avslutat ett traktat, enligt vilket Argentina fått en stor fri zon i Cadiz’ hamn. Planen är vittomfattande
På så sätt har Argentina fått en stor konsignationspunkt för sin direkta handel med Europa utanför USA:s finansiella och politiska
kontroll. Denna handelstraktat kompletterades med en spansk-argentinsk militär- och sjö-traktat. Dessutom har Spanien förnyat sin
militärallians med Portugal för iberiska halvöns försvar. Alla dessa
traktater ha en klar isolationistisk bakgrund och syfta till att göra
det möjligt för Spanien och Portugal att kunna bevara neutralitet i
en eventuell konflikt. I så måtto skilja sig de iberiska planerna icke
mycket från de skandinaviska, men enligt min mening äro de i bägge
fallen verklighetsfrämmande. Spanjorerna tro att det tredje världskrigets förlopp kan bli analogt med det andra. Under 1942 – säger
man i Madrid -hade Hitler icke ockuperat Spanien, därför att han
visste att anglosachserna då skulle landsatt trupper i Portugal. En
ny front var onödig för honom… Sådant naivt prat hör man ofta i
Spanien. ·
Spaniens försvarskapacitet är dock icke stor, enligt moderna begrepp. Spanska armen räknar nu omkring l miljon man, sedan man
behållit en gammal årgång och inkallat en ny. Det spanska soldatmaterialet anses väl skolat och stridsdugligt men inte tillräckligt
beväpnat. Spanien har bokstavligen intet flygvapen, inga fallskärmstrupper, pansarvapnet är ringa, artilleripjäserna omoderna o. s. v. I
de spanska städerna finns inga luftskyddsrum, och civilförsvaret existerar endast på papperet. Regeringen gör stora ansträngningar för
att upprusta så långt det är möjligt; man tillverkar ammunition och
andra vapen, t. o. m. tanks i Bilbaos fabriker. Men alla dessa ansträngningar förslå inte långt för ett nutida krigs fordringar, helst som
maskinparken är alldeles utsliten och det råder brist på kol och andra
viktiga råvaror. Förstörelsen av järnvägsnätet, bristen på landsvägar,
svagt kustförsvar, otillräcklig motorisering och beroendet av utlandet
593
Dagens frågor
när det gäller vagnar och bränsle – allt detta skapar ytterst vanskliga försvarsuppgifter. I Madrid talar man mycket om Pyreneerna
såsom ett oöverstigligt hinder för invasion. Det är dock inte skrivet
i stjärnorna, att en invasion i Spanien inte kan ske luft- eller sjö-
vägen. Man behöver inte vara Eisenhower för att förstå, vad som
kan hända med Spanien under starka luftangrepp mot vägnätet och
städerna eller vid landsättning av stora fallskärmstrupper, som kunna
försörjas luftvägen i landets centrum. Det kaos, som då skall uppstå,
skulle säkerligen ej bli mindre än i Frankrike 1940 eller i Polen 1939.
Dessutom hävda åtskilliga, att regimen inte i alla landsdelar kan
räkna med 100-procentig lojalitet hos befolkningen. Det säges att de
f. n. små cellerna inom den underjordiska kommunistiska femtekolonnen lätt kunna utvecklas och anta stora dimensioner, särskilt om kommunisterna lyckas utnyttja de hos de flesta spanjorerna latenta anarkistiska tendenserna.
Amerikanerna torde inse, att bara snabb militär hjälp kan göra det
möjligt för den spanska armen att upprätthålla en längre tids motstånd i fall av invasion. Att lämna Spanien utan denna hjälp kan ur
USA:s synpunkt betyda att de egna styrkorna måste dras tillbaka
inte bara från hela Europa och Medelhavet utan kanske också från
en stor del av den afrikanska krigsteatern. Denna omständighet kan
lätt förklara den stora aktiviteten hos amerikanska militärer i Madrid
för att bygga upp konkreta grundvalar för ett blivande hispano-amerikanskt militärt samarbete. USA har dock icke något sändebud i
Madrid utan företrädes i stället av en andrarangs utrikestjänsteman,
mr Culbertson med rang av charge d’affaires. Däremot underhåller
USA en stor och väldirigerad militär-, flyg- och marinattachebyrå i
den rymliga byggnaden, som förut disponerades av Tyska institutet i
Madrid. Förhandlingar mellan USA och Francoregimen pågå sedan
länge och nästan oavbrutet. Från USA:s sida ha – utom en grupp
senatorer – deltagit många framstående officerare, däribland överbefälhavaren för de amerikanska flottstyrkorna på Medelhavet, amiral Sherman. Hittills äro resultaten dock ganska blygsamma. Våren
1948 erbjöds general Franco ett stort dollarlån på omkring 100 miljoner på villkor, att hela summan skulle utnyttjas för rustningar.
Franco lär ha avböjt detta förslag. Generalen gillade inte de amerikanska kontrollvillkoren utan uppställde själv som krav dels återupprättande av fullständiga diplomatiska förbindelser med USA, dels möjlighet för regimen att utnyttja hälften av lånet för industri och jordbruk. Förhandlingarna ha förhalats i avvaktan på presidentvalet. I
Västerlandet är man benägen att tro, att Franco skall ta emot USA:s
lån oavsett villkoren. Det är fullständigt fel.
Franco synes dock benägen att vilja utnyttja Spaniens växande
strategiska betydelse för att förstärka regimens inre position. Utländska observatörer i Madrid uttala sig kritiskt om denna tendens
hos Francoregimen, i det att de mena, att Franco överskattar den s. k.
suveräniteten och på så sätt riskerar de amerikanska rustningsleveransernas försenande. Hittillsvarande militära leveranser uppskattas blott till något tiotal miljoner dollars. Oberoende av detta ha
594
… _’ .;
Dagens frdgor
amerikanerna lyckats få rättigheter att i egen regi bygga flygplatser
i olika hörn av Spanien för att överhuvudtaget möjliggöra snabb
undsättning.
I Spanien ser man förhållandet till Västunionen snarast misstänksamt. Skrytsamt påstås i Madrid, att spanska armen f. n. har ungefär samma slagkraft som alla de förenade armeerna tillhörande Västunionens fem stater, och att Västunionen är i lika hög grad beroende
av snabb amerikansk hjälp som Spanien. Detta påstående är naturligtvis starkt överdrivet.
General Franco föredrar att förhandla direkt med USA framför
att utnyttja förmedling av Västunionens stater. Kontakterna mellan
Francostaben och Västunionens militära kommission äro ytterst
svaga, och Franco negligerar gärna öppet engelsmännen och fransmännen med anledning av deras inställning till Spaniens nuvarande
regim.
I allmänhet kan man säga, att Spanien vill driva en stormaktspolitik utan att denna äger någon reell täckning i militär och ekonomisk kraft. I Spanien är man dock övertygad om att de västerländska
politikerna förr eller senare skola tvingas att genom utvecklingens
tryck själva söka kontakt med Franco och hans antikommunistiska
politik.1
Sevilla, vid skiftet oktober-november 1948.
T. Norwid.
1 Författaren T. Norwid har i höst på Lindfors’ förlag utgivit en livfull och i
många hänseenden upplysande bok, »T i 11 M a l a g a s v i n s t ä n k t a r e d d,
S p a n i e n i s k u g g a n a v F r a n c o». Det kan vara av intresse att här
nämna, att Norwid återger en uppskattning av »Spaniens politiska geografi»: 10 %
monarkiska, 15 % Francoanhängare, 30 % opportunister, 10 % konservativa traditionalister och 35 % vänstersinnade.
595
. ’·……~