Oron bland balterna
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ORON BLAND BALTERNA
DISKUSSIONEN om de baltiska flyktingarna har skjutit ny
fart på sistone. Denna gång har den föranletts av deras oro inför
den internationella krigsfaran och mångas iver att i tid säkra sig
skydd i lugnare länder hinsides Atlanten, i första hand Canada
eller USA.
Endast kommunistpressen fortsätter sin brutala kampanj mot
de hitkomna flyktingarna från östersjöländerna; senast för ett
par veckor sedan innehöll Ny Dag en hätsk och hatfylld artikel
om »Baltfaran», skriven av en av partiets riksdagsmän. Man
konstaterar med stor tillfredsställelse, att asylrättsdebatten inom
alla de andra partierna nu betraktas som ett passerat kapitel i
1940-talets svenska politik. Det betänkliga är endast att asylrättsdebatten någonsin behövde uppstå. De svenska asylrättstraditionerna ~ i stort sett ej mindre ärofulla än Schweiz’ – borde ha
gjort den överflödig. Det tarvades sannerligen inte mycket klarseende för att genast upptäcka att det sätt, varpå Sovjet våldförde
sig på de fria baltiska staterna 1940 och 1944, till arten inte skilde
sig från Hitlers praktiska tillämpning av storrumspolitiken. Det
tillhör vårt fyrtiotals mörkaste blad att fackföreningar och socialistiska eller kommunistiska politiska organisationer kring årsskiftet 1944/45, då de 160 lettiska s. k. legionärernas utlämnande
stod inför sin fullbordan, på löpande band författade resolutioner,
vari krävdes att utlämnandet skulle verkställas utan pardon.
Denna antihumanitära attityd var så mycket egendomligare, som
den stred emot arbetarklassens tidigare konsekvent principfasta
hävdande av asylrättens principer. Ån mer anmärkningsvärd var
dock en antydan i »Tiden» från professor Myrdal, under dennes
korta gästroll år 1945 i sagda tidskrift, nämligen att en allmän
uppgörelse med Ryssland även om de övriga 35,000 baltiska flyktingarna borde eftersträvas. Då syftet med uppgörelsen var att
stämma det segrande Ryssland välvilligare mot det lilla förmätna
Sverige, måste professor Myrdal ha varit beredd att för Rysslands
skull prisge asylrättens barmhärtighetslagar. Detta dokument
603
t’
f
Oron bland balterna
från hr Myrdals svenska efterkrigsinsatser har det blivit ovanligt
tyst om.
Bortser man från den oförsvarliga utlämningen av letterna
1945 ha de baltiska flyktingarna helt och fullt åtnjutit asylrättens
skydd. De svenska myndigheterna ha överlag fört en flyktingepolitik, vilken i humanitet ej stått något annat lands efter utan
tvärtom i flera hänseenden varit förebildlig för världen. Mellan
150,000 och 200,000 utlänningar uppehålla sig f. n. i Sverige, dock
inte alla som flyktingar eller för att bli bofasta här. Siffran har
särskilt i år visat en stegrad tendens. En liknande invandring
har Sverige aldrig någonsin upplevt i historisk tid.
Den oro, som balterna nu hysa på grund av det internationella
lägets skärpning, beror inte på att de i och för sig känna sin asylrätt i Sverige vara i fara. Men i utrikesministerns fasthållande
vid att de balter, som kommit hit efter den l november 1940, skola
registreras som sovjetryska medborgare, har man ibland på baltiskt håll velat se ett blott motvilligt erkännande av flyktingarnas
asylrättsliga ställning. Med hänsyn till regeringens flyktingevänliga politik är denna tolkning utan grund. Utrikesministerns
envisa vidmakthållande av 1940 års registreringsbeslut framstår
emellertid också för oss svenskar såsom onödig formalism, för
att inte tala om att det leder till alldeles orimliga tillämpningssvårigheter. Dessutom ha balterna fallit offer för rykten att den
svenska regeringen i händelse av krig skulle ha för avsikt att
internera alla balter. Uppenbarligen äro också dessa rykten helt
gripna ur luften. Sverige har ju aldrig förut internerat någon
viss nationalitet under krig, och överhuvud taget har individuell
internering endast ytterst sparsamt tillgripits i vårt land.
I den mån uppbrottsivern hos en del balter- och ett par tusen
torde ha rest vidare sedan 1944 -beror på att vederbörande inte
lyckats finna sig tillrätta här och intala sig möjligheten till en
ljusare framtid i Nya Världen lärer ingen upplysning förmå dem
att ändra sig eller ens vara på sin plats. Om balterna frukta
ett krig på svenskt territorium och jagas av oro för liv och lem,
torde de knappast heller kunna påverkas. Men om de känna sig
osäkra i Sverige eller frukta för att Sverige vid ett krig skulle
svika sina humanitära förpliktelser mot dem, sakna regeringen
och myndigheterna inte möjligheter att skingra deras farhågor.
I första hand skulle en ändring av registreringen, över vilken
Sverige lika väl som en del andra stater borde kunna suveränt
råda, vara en akt av psykologisk vikt.
604
.,
Oron bland balterna
Om den framtid, som på andra sidan Atlanten kan vänta baltiska transemigranter, veta vi inte mycket. Känt är, att USA
för en mycket restriktiv invandringspolitik, såsom den nu i må-
nadtal på Ellis Island internerade kontingentens fall visar. Canada
däremot söker begärligt efter bl. a. baltisk arbetskraft. Hela denna
emigrantagentverksamhet ter sig dock för oss svenskar som osympatisk och ovärdig. Samma omdöme är tillämpligt på det baltiska projekt om pendeltrafik, som uppgetts vara aktuellt och
som är nära besläktat med emigrantvärvningen. Föga upplyftande eller rent ohyggliga te sig de våghalsiga färder över Atlanten i allt annat än sjödugliga båtar, varom uppgifter då och
då publicerats. Det är fara värt att havet åter kommer att kräva
sina offer, på samma sätt som tusentals balter hösten 1944 och
våren 1945 på sin nödstadda flykt funno sin grav i Östersjöns
vågor.
Kanske finns det ännu några utanför kommunisterna, som i
sin ingrodda och trångsynta ovilja mot främlingar räkna en fortsatt transmigration som en vinst för Sverige. Ibland hör man
också talet, att Sverige 1944/45 skulle i sin sociala flyktingehjälp
ha visat sig alltför rundhänt mot flyktingarna, när de utblottade
stego i land i Slite, Dalarö, Söderarm eller på andra platser.
Fä ha emellertid gjort sig mödan att försöka sätta sig in i vad
balterna – lätt acklimatiserade som de i regel varit – betytt
under arbetskraftsbristen för efterkrigstidens produktiva liv i
Sverige. I åtskilliga industrier, särskilt textil- och metallindustrien men även jordbruket, ha de representerat ett ovärderligt
tillskott, utan vilket produktionen på viktiga områden ej skulle
ha kunnat hålla sig uppe. Den l oktober registrerades 18,975 balter
som arbetsanmälda. Av dessa voro 11,855 män och 6,720 kvinnor.
Esterna utgjorde det överväldigande antalet, nämligen inte mindre
än 15,209. Gör man det inte osannolika antagandet, att varje balt
ärligen haft en genomsnittlig inkomst av 4,500 kronor, skulle detta
betyda, att balternas sammanlagda årsinkomst för 1948 eller deras
del i nationalinkomsten bli 83,5 milj. kr. Om den genomsnittliga
skatten beräknas, troligen ej för lågt, till15 °/o, skulle deras direkta
kontribution till stat och kommun endast för detta år bli cirka
13 milj. kr. Härtill kommer minst lika mycket i indirekt beskattning. Givetvis åtgår en del av denna skatt till att täcka det allmännas utgifter för deras andel i ordningsväsende, skolgång, socialvård o. s. v. Men ett avsevärt skattebelopp torde återstå, sedan
dessa utgifter täckts. Å ven om det stöter på svårigheter att räkna
605
Oron bland balterna
ut omfattningen av den svenska hjälpen till balterna vid deras
ankomst, är det uppenbart att denna snart är helt återbetald, om
så inte redan skett. Om denna socialhjälp kan det med sällsynt
rätt sägas, att den hade formen av en verklig investering. Om
balterna ha tillflyktslandet Sverige att tacka för mycket, så står
Sverige också i inte mindre obligation tlil dem.
Det senare ha alltför många lätt att glömma.
606
DISKUSSIONEN om de baltiska flyktingarna har skjutit ny
fart på sistone. Denna gång har den föranletts av deras oro inför
den internationella krigsfaran och mångas iver att i tid säkra sig
skydd i lugnare länder hinsides Atlanten, i första hand Canada
eller USA.
Endast kommunistpressen fortsätter sin brutala kampanj mot
de hitkomna flyktingarna från östersjöländerna; senast för ett
par veckor sedan innehöll Ny Dag en hätsk och hatfylld artikel
om »Baltfaran», skriven av en av partiets riksdagsmän. Man
konstaterar med stor tillfredsställelse, att asylrättsdebatten inom
alla de andra partierna nu betraktas som ett passerat kapitel i
1940-talets svenska politik. Det betänkliga är endast att asylrättsdebatten någonsin behövde uppstå. De svenska asylrättstraditionerna ~ i stort sett ej mindre ärofulla än Schweiz’ – borde ha
gjort den överflödig. Det tarvades sannerligen inte mycket klarseende för att genast upptäcka att det sätt, varpå Sovjet våldförde
sig på de fria baltiska staterna 1940 och 1944, till arten inte skilde
sig från Hitlers praktiska tillämpning av storrumspolitiken. Det
tillhör vårt fyrtiotals mörkaste blad att fackföreningar och socialistiska eller kommunistiska politiska organisationer kring årsskiftet 1944/45, då de 160 lettiska s. k. legionärernas utlämnande
stod inför sin fullbordan, på löpande band författade resolutioner,
vari krävdes att utlämnandet skulle verkställas utan pardon.
Denna antihumanitära attityd var så mycket egendomligare, som
den stred emot arbetarklassens tidigare konsekvent principfasta
hävdande av asylrättens principer. Ån mer anmärkningsvärd var
dock en antydan i »Tiden» från professor Myrdal, under dennes
korta gästroll år 1945 i sagda tidskrift, nämligen att en allmän
uppgörelse med Ryssland även om de övriga 35,000 baltiska flyktingarna borde eftersträvas. Då syftet med uppgörelsen var att
stämma det segrande Ryssland välvilligare mot det lilla förmätna
Sverige, måste professor Myrdal ha varit beredd att för Rysslands
skull prisge asylrättens barmhärtighetslagar. Detta dokument
603
t’
f
Oron bland balterna
från hr Myrdals svenska efterkrigsinsatser har det blivit ovanligt
tyst om.
Bortser man från den oförsvarliga utlämningen av letterna
1945 ha de baltiska flyktingarna helt och fullt åtnjutit asylrättens
skydd. De svenska myndigheterna ha överlag fört en flyktingepolitik, vilken i humanitet ej stått något annat lands efter utan
tvärtom i flera hänseenden varit förebildlig för världen. Mellan
150,000 och 200,000 utlänningar uppehålla sig f. n. i Sverige, dock
inte alla som flyktingar eller för att bli bofasta här. Siffran har
särskilt i år visat en stegrad tendens. En liknande invandring
har Sverige aldrig någonsin upplevt i historisk tid.
Den oro, som balterna nu hysa på grund av det internationella
lägets skärpning, beror inte på att de i och för sig känna sin asylrätt i Sverige vara i fara. Men i utrikesministerns fasthållande
vid att de balter, som kommit hit efter den l november 1940, skola
registreras som sovjetryska medborgare, har man ibland på baltiskt håll velat se ett blott motvilligt erkännande av flyktingarnas
asylrättsliga ställning. Med hänsyn till regeringens flyktingevänliga politik är denna tolkning utan grund. Utrikesministerns
envisa vidmakthållande av 1940 års registreringsbeslut framstår
emellertid också för oss svenskar såsom onödig formalism, för
att inte tala om att det leder till alldeles orimliga tillämpningssvårigheter. Dessutom ha balterna fallit offer för rykten att den
svenska regeringen i händelse av krig skulle ha för avsikt att
internera alla balter. Uppenbarligen äro också dessa rykten helt
gripna ur luften. Sverige har ju aldrig förut internerat någon
viss nationalitet under krig, och överhuvud taget har individuell
internering endast ytterst sparsamt tillgripits i vårt land.
I den mån uppbrottsivern hos en del balter- och ett par tusen
torde ha rest vidare sedan 1944 -beror på att vederbörande inte
lyckats finna sig tillrätta här och intala sig möjligheten till en
ljusare framtid i Nya Världen lärer ingen upplysning förmå dem
att ändra sig eller ens vara på sin plats. Om balterna frukta
ett krig på svenskt territorium och jagas av oro för liv och lem,
torde de knappast heller kunna påverkas. Men om de känna sig
osäkra i Sverige eller frukta för att Sverige vid ett krig skulle
svika sina humanitära förpliktelser mot dem, sakna regeringen
och myndigheterna inte möjligheter att skingra deras farhågor.
I första hand skulle en ändring av registreringen, över vilken
Sverige lika väl som en del andra stater borde kunna suveränt
råda, vara en akt av psykologisk vikt.
604
.,
Oron bland balterna
Om den framtid, som på andra sidan Atlanten kan vänta baltiska transemigranter, veta vi inte mycket. Känt är, att USA
för en mycket restriktiv invandringspolitik, såsom den nu i må-
nadtal på Ellis Island internerade kontingentens fall visar. Canada
däremot söker begärligt efter bl. a. baltisk arbetskraft. Hela denna
emigrantagentverksamhet ter sig dock för oss svenskar som osympatisk och ovärdig. Samma omdöme är tillämpligt på det baltiska projekt om pendeltrafik, som uppgetts vara aktuellt och
som är nära besläktat med emigrantvärvningen. Föga upplyftande eller rent ohyggliga te sig de våghalsiga färder över Atlanten i allt annat än sjödugliga båtar, varom uppgifter då och
då publicerats. Det är fara värt att havet åter kommer att kräva
sina offer, på samma sätt som tusentals balter hösten 1944 och
våren 1945 på sin nödstadda flykt funno sin grav i Östersjöns
vågor.
Kanske finns det ännu några utanför kommunisterna, som i
sin ingrodda och trångsynta ovilja mot främlingar räkna en fortsatt transmigration som en vinst för Sverige. Ibland hör man
också talet, att Sverige 1944/45 skulle i sin sociala flyktingehjälp
ha visat sig alltför rundhänt mot flyktingarna, när de utblottade
stego i land i Slite, Dalarö, Söderarm eller på andra platser.
Fä ha emellertid gjort sig mödan att försöka sätta sig in i vad
balterna – lätt acklimatiserade som de i regel varit – betytt
under arbetskraftsbristen för efterkrigstidens produktiva liv i
Sverige. I åtskilliga industrier, särskilt textil- och metallindustrien men även jordbruket, ha de representerat ett ovärderligt
tillskott, utan vilket produktionen på viktiga områden ej skulle
ha kunnat hålla sig uppe. Den l oktober registrerades 18,975 balter
som arbetsanmälda. Av dessa voro 11,855 män och 6,720 kvinnor.
Esterna utgjorde det överväldigande antalet, nämligen inte mindre
än 15,209. Gör man det inte osannolika antagandet, att varje balt
ärligen haft en genomsnittlig inkomst av 4,500 kronor, skulle detta
betyda, att balternas sammanlagda årsinkomst för 1948 eller deras
del i nationalinkomsten bli 83,5 milj. kr. Om den genomsnittliga
skatten beräknas, troligen ej för lågt, till15 °/o, skulle deras direkta
kontribution till stat och kommun endast för detta år bli cirka
13 milj. kr. Härtill kommer minst lika mycket i indirekt beskattning. Givetvis åtgår en del av denna skatt till att täcka det allmännas utgifter för deras andel i ordningsväsende, skolgång, socialvård o. s. v. Men ett avsevärt skattebelopp torde återstå, sedan
dessa utgifter täckts. Å ven om det stöter på svårigheter att räkna
605
Oron bland balterna
ut omfattningen av den svenska hjälpen till balterna vid deras
ankomst, är det uppenbart att denna snart är helt återbetald, om
så inte redan skett. Om denna socialhjälp kan det med sällsynt
rätt sägas, att den hade formen av en verklig investering. Om
balterna ha tillflyktslandet Sverige att tacka för mycket, så står
Sverige också i inte mindre obligation tlil dem.
Det senare ha alltför många lätt att glömma.
606