När Socialdemokraterna 1914 gjorde sitt vägval
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÄR SOCIALDEMOKRATERNA
1914 GJORDE SITT VÄGVAL
Av fil. kand. ARNE HELLDEN, Särvik
TRADITIONSBUNDEN uppfattning – myt och krönika – präglar i
stort sett svenska folkets uppfattning om sin egen historia. Det gäller
såväl äldre som senare tiders skeden. Särskilt inom svensk arbetarrörelse är det av intresse att iakttaga, hur de krönikeartade, traditionsfärgade framställningarna av arbetarrörelsens historia främst
fångar intresset, trots att betydelsefulla, problemställande och analyserande översiktsarbeten framkommit. Den segrande riktningen inom
det socialdemokratiska partiet har skrivit historia, en oproblematisk,
skev och när allt kommer omkring – ganska färglös kämpa- och
hövdingasaga. De dramatiska motsättningarna inom den unga socialdemokratin har utplånats. Branting, den rättrådige hövdingen, utstakade från begynnelsen den väg partiet hade att vandra. Hans gestalt är ljus och ädel. Den mörke och orättrådige hövdingen -Z. Höglund- träder så småningom fram på scenen i spetsen för en samling
sprattelgubbar med långt hår, stora kravatter och bredskyggiga hattar. Denna skara visste varken in eller ut men var besatt av en hänsynslös maktsträvan och hade alltid de lumpnaste motiv för sina
handlingar. Ungefär så ter sig den officiella bilden. Den är liksom
den medeltida rimkrönikan stereotyp, men fylld av en naiv humor.
Själva problematiken och dramatiken i partiets utveckling har emellertid trollats bort. Motsättningarna mellan ortodox marxism och
reformism, mellan den reformistiska partiledningens emancipation
från den marxistiska klasskampsattityden och partimedlemmarnas
känslomässiga fasthållande vid de från början givna revolutionära
målsättningarna är utsuddad. Ändå är det just dessa motsättningar
som under 1900-talets första decennier är karakteristiska och konstitutiva för partiet. Mellan 1908 och 1914 blir de särskilt framträdande.
Under 1914 – mot bakgrunden av detta års yttre händelser – framkallade den ökade spänningen inom partiet en akut kris, som faktiskt, om än icke formellt, ledde till den sprängning av socialdemokratin, som i allmänhet brukar förläggas till1917. Detta kritiska och avgörande skede i den svenska socialdemokratin» historia förtjänar en
närmare beslysning.
Först och främst måste det betonas, att de båda riktningarna inom
partiet, den av Branting företrädda reformismen och den av Höglund
640
.c
När socialdemokraterna 19U gjorde sitt vägval
företrädda ortodoxa marxismen, vid denna tid var ungefär jämnstarka; detta visar voteringarna på kongresserna. Vidare bör särskilt
observeras, att själva den revolutionära atmosfären var mycket utpräglad inom arbetarrörelsen före det första världskrigets omvälvningar. Föreställningen om den absoluta motsättningen till »det borgerliga samhället» och tron på arbetarklassen som världsfrälsare utövade en utomordentligt stark emotionell verkan. Den andra Internationalen framstod som en samlande symbol för rörelsens internationalism och revolutionära anda. Internationalens auktoritet var
stor; den var en verklig andlig maktfaktor.
Mot denna bakgrund måste krisen inom det socialdemokratiska partiet betraktas. När partiets makt och prestige ökade måste – enligt
parlamentarismens och demokratiens lagar – dess representanter i
riksdag och samhällsliv engagera sig i det bestående samhället. Det
var just vad som skedde från och med 1908, då socialdemokraterna
vid andrakammarvalet fick en betydande framgång. Samma år startade – symptomatiskt nog – Stormklockan och höglundsfalangen
skärpte sin kritik. Partiets representanter borde icke acklimatisera
sig i det bestående samhället; riksdagen skulle blott begagnas som
»talartribun till en verksam agitation för den revolutionära socialismen». Det revolutionära partiprogrammet liksom Internationalens
hållning gav vänsterriktningen en viss prestige inom partiet, som
måste beaktas. I de två betydelsefullaste frågorna på Internationalens kongresser, ministersocialismen (socialdemokraters inträde i borgerliga ministärer) och militärfrågan intog majoriteten en negativ
hållning, som även färgade av sig på de särskilda partiernas resolutioner. Det är därför icke underligt, om många partimedlemmar var
benägna att följa de gamla parollerna, som de var vana vid, och blev
betänksamma inför den nya utvecklingen. Den reformistiska partiledningens dilemma är därmed även uppenbart.
De beslut, som fattades på 1911 års partikongress, visar den oppositionella partivänsterns styrka. I militärfrågan var det försvarsnegativa draget markant; avrustningslinjen var starkt företrädd på kongressen. Ministersocialismen fördömdes. Vid samma kongress infördes för första gången republikkravet i partiprogrammet. Branting
och hans följeslagare fick balansera så gott de kunde. De kunde icke
av taktiska skäl säga rent ut, att de önskade en mera positiv inställning till försvaret eller att Internationalens fördömande av ministersocialismen icke borde tagas hänsyn till, om frågan blev aktuell i
Sverige. Dessa frågor kunde lätt sätta sinnena i svallning; de var
ömtåliga och brännbara. Erantings uppträdande på kongressen är
typiskt för den balanseringskonst, som den avancerade partHedningen
måste utöva. Branting förklarade sig t. ex. solidarisk med Internationalens ståndpunkt beträffande ministersocialismen. Ifall partiet fick
ett anbud att inträda i en liberal ministär, så borde det dock tagas
under allvarlig omprövning. Men- skyndade han sig att tillägga»Om inte enigheten om ett sådant steg vore alldeles övervägande inom
partiet borde icke anbudet accepteras.» Partienigheten skulle framförallt bevaras.
641
Arne Hellden
Det är av intresse att här stanna inför Erantings attityd. Den är
symptomatisk för förhållandet mellan partiriktningarna, innan ännu
partiet ställts inför ett ödesdigert avgörande. Två med varandra oförenliga riktningar fanns inom partiet med diametralt motsatta uppfattningar i väsentliga frågor. Båda dessa riktningar rymdes – och
kunde givetvis rymmas – inom partiet, så länge detta väsentligen
var ett oppositionsparti. Men när partiet ställdes inför demokratins
och parlamentarismens lagar, så krävdes det ett bestämt ställningstagande. Antingen måste det då acceptera det bestående samhällets
handlingsnormer eller negera dem. Det blev omöjligt att längre
balansera i oklarhetens anda.
1914 innebar för det socialdemokratiska partiet i yttre avseende en
ödespunkt, ett definitivt genombrott. Socialdemokraterna, som tidigare haft den minsta representationen i riksdagen, bildade efter de
båda valen 1914 andra kammarens största parti. Det liberala partiet
utsattes för en tragisk splittring efter den konstitutionella konflikten
och sjönk hastigt samman från sin tidigare maktställning. Det socialdemokratiska partiet kom därmed i en betydelsefull ansvarsställning.
Under intryck av de yttre händelserna 1914 framstod det för partiledningen som mera väsentligt att genomdriva sin reformistiska politik än att bevara enigheten inom partiet. Inför vårvalet framlade
partiledningen ett positivt försvarsprogram. Detta skedde nu för
första gången i partiets historia. Efter höstvalet accepterades ministersocialismen på ett partistyrelsemöte i oktober. Partiledningens
politik fick en ödesdiger återverkan inom partiet.
För att fatta innebörden av partiledningens ställningstagande måste
man ha klart för sig partiets situation vid denna tidpunkt. Gentemot
en mera avancerad, reformistisk partiledning, partistyrelse och riksdagsgrupp stod en mera revolutionärt betonad partikongress. Denna
var vänsterriktningens särskilda forum. Kongressen var enligt stadgarna partiets högsta myndighet. Sä länge partiet stod helt utanför
det praktiska samhällsarbetet kunde kongressens auktoritet vidmakthållas. Men när partiet fick representanter ute i samhällslivet med
vidare inblickar och perspektiv, blev kongressen handicapad; partiledning och riksdagsgrupp började alltmera forma partiets politik.
Kampen mellan marxism och reformism, maktkampen mellan Branting och Höglund, förbands därför med maktkampen mellan partiledning och partikongress; partiledningen sökte emancipera sig frän
partikongressens inflytande, partikongressen sökte binda partiledningen. Det är dessa dramatiska och intressanta motsättningar, som
når sin höjdpunkt under 1914.
Ånnu i början av 1914 förklarades inom den socialdemokratiska
partistyrelsen, att partienigheten var det väsentligaste, som framför
allt borde bevaras. Ett manifest mot den borgerliga >>rustningshetsen»,
som utsändes i slutet av januari, hade framförallt förordats inom
partistyrelsen för att skapa enighet inom partiet; både den försvarsvänliga och den försvarsnegativa riktningen inom partiet kunde rymmas inom manifestets ram. Branting var icke närvarande på detta
642
När socialdemokraterna 19U. gjo·rde sitt vägval
partistyrelsemöte. Men han torde icke ha velat någon aktion mot den
liberala regeringen. Ån så länge teg Branting. Men efter den konstitutionella konflikten låter han all hänsyn till partivänstern falla.
Hans attityd mot höglundfalangen blir hätsk och oförsonlig. Förklaringen till Brantings förändrade hållning är att söka i försvarsfrågans läge efter borggårdskuppen. Trots att i de båda vänsterpartiernas agitation den konstitutionella konflikten tillmättes en avgörande betydelse spelade i realiteten – liksom före borggårdskrisen
– försvarsfrågan den största rollen i svensk politik. För liberaler
och socialdemokrater gällde det att förhindra »kungaministären»
Hammarskjöld att genomföra sitt tyngande försvarsprogram. För
Branting framstod det som en omöjlighet för partiet att längre inta
en negativ hållning i försvarsfrågan. Ett partistyrelsemöte sammankallades i början av mars inför vårvalet. Branting hade då lyckats
få med på sin linje några av de mest framträdande socialdemokraterna, Ryden, Fabian Månsson, P. A. Hansson och Möller, som förut
varit negativt eller oklart inställda till försvaret. Troligen övertygades de om det taktiskt lämpliga i en positiv hållning i försvarsfrågan
i den då aktuella situationen; någon djupare åsiktsförändring torde
det knappast ha varit fråga om.__ något som för övrigt debatterna på
partistyrelsemötet ger belägg för.
Partistyrelsen beslöt, att ett positivt försvarsprogram skulle framläggas inför valet. Vänsterriktningens representanter protesterade
hotfullt. Partistyrelsen hade ingen rättighet att slå in på en ny, av
partiet icke diskuterad linje i försvarsfrågan. Kongressens suveränitet åsidosattes; det var kongressen som hade att avgöra denna fråga.
Branting var emellertid obeveklig: »Om vårt parti vill växa sig stort
och starkt kan det ej undvara ett positivt program i denna vitalfråga . . . Man kan ej längre ta starka hänsyn till en fronderande
partigrupp.»
En kraftigt ökad spänning mellan partiriktningarna blev följden
av partiledningens ställningstagande: från båda håll framkastades
ömsesidiga beskyllingar, tonen blev alltmera hätsk och fientlig. Reella
sammanstötningar förekom. Vid vårvalet framlades för första gången
i partiets historia en särlista (för Höglund); protestmöten hölls mot
försöken att undanskjuta »den radikala riktningens representant».
Vid ombudsvalen till partikongressen (som var avsedd att hållas i
augusti) försökte båda riktningarna utestänga varandras kandidater
vid nomineringen. Den alltmera fientliga stämningen mellan partiriktningarna är således uppenbar.
Det andra momentet i partikrisens utveckling inträdde med ministersocialismens accepterande. Den politiska situationen efter höstvalet aktualiserade denna fråga inom den svenska socialdemokratin;
en liberal-socialistisk regeringssamverkan kunde bli en följd av det
parlamentariska läget. På ett partistyrelsemöte i oktober beslöts, att
förhandlingar med det liberala partiet skulle inledas. Ministersocialismen godkändes. Det är av intresse att observera att Internationalen brutit samman några månader tidigare vid utbrottet av första
världskriget. Det svenska partiet var det första som öppet. bröt mot
44-48925 Svensic Tidsl•rift 1948 643
t’
f
Arne Hellden
Internationalens auktoritet. Betänkligheter mot ett sådant steg yppade sig givetvis. Typiskt är att de som försvarade partiledningens
inställning sökte göra gällande att här i själva verket förelåg en alldeles unik situation, som icke Internationalen fördömde.
Med ministersocialismens accepterande hade partiledningen definitivt brutit med partivänstern. Reaktionen inom höglundsfalangen
blev också kraftig. Höglund yrkade på att nya val av kongressombud
borde utlysas, då detta nya faktum kommit till. Kongressens suveränitet framhölls som ett menetekel för partiledningen. Aterigen hade
kongressens auktoritet åsidosatts och partiledningen handlat i strid
med kongressbesluten; den hade föregripit kongressen och ställde nu
blott denna inför fullbordat faktum. Men nu skulle kongressen anställa rannsakan och dom.
Den 23 november sammanträdde partikongressen. Den stod i centrum för det inrikespolitiska intresset mot slutet av 1914. Den borgerliga opinionen – särskilt den liberala pressen – följde med spänning
utvecklingen inom partiet. Aldrig torde Stormklockan ha citerats så
flitigt i borgerlig press som vid denna tid. För den liberala opinionen
gällde frågan: Skulle partiet acceptera parlamentarismen och demokratin~ Om detta skedde låg vägen öppen för ett liberal-socialistiskt
samarbete. Men man var mycket skeptisk. Och inte utan skäl.
Den fruktan partiledningen hyste för oppositionen vid denna kongress karakteriseras kanske bäst av försöken att utestänga partivänsterns ledande män – Höglund och Carleson – från tillträde till
kongressen. Partistyrelsen kasserade helt enkelt de båda ombudens
fullmakter. Kongressen beslöt dock godkänna fullmakterna.
Partikongressen 1914 är den mest dramatiska och avgörande i det
socialdemokratiska partiets historia. Valet stod mellan en demokratisk reformpolitik eller en revolutionär, mot »det bestående samhället»
negativ attityd. Men karakteristisk är också frågan om »suveräniteten», maktkampen mellan partiledning och kongress. Själva det demokratiska problemet inom partiet aktualiserades. Vid kongressen förelåg flera motioner, som gick ut på att binda partiledningen vid kongressen: om årliga kongresser, om begränsning av antalet riksdagsmän i partistyrelsen, om avskaffande av partistyrelsemedlemmarnas
rösträtt på kongressen. Partiledning och riksdagsgrupp skulle försetts med imperativa mandat, blivit verkställande utskott åt den årligen sammanträdande kongressen, om dessa förslag gått igenom. Det
bör observeras, att icke blott vänsteroppositionen stod bakom dessa
projekt. De var framförallt en följd av den förut antydda utvecklingen av förhållandet mellan kongress och partiledning. Branting
angrep frenetiskt projekten. Bakom dem låg en anarkistisk tankegång, en misstänksamhet mot allt vad styrelse heter. De var ett utslag
av »primitiv demokrati». De utgick »från att massan från början förstod allting bättre än de som har insikter och kunskaper». Med partiledningens seger i de flesta av dessa frågor blev kongressens verkliga
maktsfär onekligen begränsad.
Kongressen hade emellertid framförallt att ta ställning till partiledningens politik under 1914. Något klart accepterande av reformis- 644
När socialdemokraterna 1914 gjorde sitt vägval
men skedde icke: ministersocialismen accepterades, men ej oförbehållsamt; partiledningens åtgärder i försvarsfrågan godkändes med
endast 9 rösters övervikt: försöken att revidera programpunkten i
militärfrågan i överensstämmelse med den förda politiken misslyckades.
Branting fick uppbjuda hela sina auktoritet och sin stora taktiska
begåvning på kongressen. I sitt inledningsanförande hotade han att
avgå från partiets ledning, om icke den förda politiken godkändes.
Han erinrade om partiets uppkomsttid: »Då voro vi en handfull folk,
som dock lade grunden till vårt parti …» Åndå blev kongressens
attityd mycket inkonsekvent och oklar. Branting hade ingen lätt uppgift att i Socialdemokraten tolka kongressbesluten. Den borgerliga
opinionen var lyhörd och lade märke till varje nyans. Branting sökte
alltid förminska det revolutionära och försvarsnegativa draget i partiet. Nu gjorde han nästan rörande ansträngningar i detta avseende.
De olyckliga voteringarna i militärfrågan kunde han endast bortförklara med, att ministersocialismens godkännande »tog på krafterna»,
så att kongressen icke var riktigt återställd, när militärfrågan var
före, en annan ogynnsam votering var »en olyckshändelse» o. s. v. Kongressens inkonsekvens skyller han på partimedlemmarnas >>bristande
insikt».
Efter partikongressen uppsade de båda riktningarna inom partiet
varandra tro och lydnad. Det är emellertid karakteristiskt för situationen, att vänsterriktningen var angelägen att fortfarande betona
partienigheten medan partiledningens uppträdande, manifesterat i
Brantings gestalt, var oförsonligt. Man har att se sprängningsprocessen inom det socialdemokratiska partiet som framdriven av den reformistiska partiledningen i ett visst avgörande utvecklingsmoment i
partiets historia.
1914 är den stora vändpunkten i det socialdemokratiska partiets
historia. I yttre avseende betecknar detta år ett definitivt genombrott
för partiet. De yttre framgångarna för pariet måste leda till oklarhetens upphörande inom partiet. Partikrisen blev akut. Partiledningen genomdrev sin reformistiska linje. Därmed förlorade partiets
vänsterriktning fotfästet. På kongressen segrade partiledningen. Men
det knakade i partibyggnaden. Kongressen gav endast ett halvt erkännande åt reformismen. Kongressombuden var förvirrade. Men kongressen, vars auktoritet förut varit oomtvistad, var icke längre ledande. Från och med nu behärskar partiledningen kongressen och
formar partiets politik.
645
1914 GJORDE SITT VÄGVAL
Av fil. kand. ARNE HELLDEN, Särvik
TRADITIONSBUNDEN uppfattning – myt och krönika – präglar i
stort sett svenska folkets uppfattning om sin egen historia. Det gäller
såväl äldre som senare tiders skeden. Särskilt inom svensk arbetarrörelse är det av intresse att iakttaga, hur de krönikeartade, traditionsfärgade framställningarna av arbetarrörelsens historia främst
fångar intresset, trots att betydelsefulla, problemställande och analyserande översiktsarbeten framkommit. Den segrande riktningen inom
det socialdemokratiska partiet har skrivit historia, en oproblematisk,
skev och när allt kommer omkring – ganska färglös kämpa- och
hövdingasaga. De dramatiska motsättningarna inom den unga socialdemokratin har utplånats. Branting, den rättrådige hövdingen, utstakade från begynnelsen den väg partiet hade att vandra. Hans gestalt är ljus och ädel. Den mörke och orättrådige hövdingen -Z. Höglund- träder så småningom fram på scenen i spetsen för en samling
sprattelgubbar med långt hår, stora kravatter och bredskyggiga hattar. Denna skara visste varken in eller ut men var besatt av en hänsynslös maktsträvan och hade alltid de lumpnaste motiv för sina
handlingar. Ungefär så ter sig den officiella bilden. Den är liksom
den medeltida rimkrönikan stereotyp, men fylld av en naiv humor.
Själva problematiken och dramatiken i partiets utveckling har emellertid trollats bort. Motsättningarna mellan ortodox marxism och
reformism, mellan den reformistiska partiledningens emancipation
från den marxistiska klasskampsattityden och partimedlemmarnas
känslomässiga fasthållande vid de från början givna revolutionära
målsättningarna är utsuddad. Ändå är det just dessa motsättningar
som under 1900-talets första decennier är karakteristiska och konstitutiva för partiet. Mellan 1908 och 1914 blir de särskilt framträdande.
Under 1914 – mot bakgrunden av detta års yttre händelser – framkallade den ökade spänningen inom partiet en akut kris, som faktiskt, om än icke formellt, ledde till den sprängning av socialdemokratin, som i allmänhet brukar förläggas till1917. Detta kritiska och avgörande skede i den svenska socialdemokratin» historia förtjänar en
närmare beslysning.
Först och främst måste det betonas, att de båda riktningarna inom
partiet, den av Branting företrädda reformismen och den av Höglund
640
.c
När socialdemokraterna 19U gjorde sitt vägval
företrädda ortodoxa marxismen, vid denna tid var ungefär jämnstarka; detta visar voteringarna på kongresserna. Vidare bör särskilt
observeras, att själva den revolutionära atmosfären var mycket utpräglad inom arbetarrörelsen före det första världskrigets omvälvningar. Föreställningen om den absoluta motsättningen till »det borgerliga samhället» och tron på arbetarklassen som världsfrälsare utövade en utomordentligt stark emotionell verkan. Den andra Internationalen framstod som en samlande symbol för rörelsens internationalism och revolutionära anda. Internationalens auktoritet var
stor; den var en verklig andlig maktfaktor.
Mot denna bakgrund måste krisen inom det socialdemokratiska partiet betraktas. När partiets makt och prestige ökade måste – enligt
parlamentarismens och demokratiens lagar – dess representanter i
riksdag och samhällsliv engagera sig i det bestående samhället. Det
var just vad som skedde från och med 1908, då socialdemokraterna
vid andrakammarvalet fick en betydande framgång. Samma år startade – symptomatiskt nog – Stormklockan och höglundsfalangen
skärpte sin kritik. Partiets representanter borde icke acklimatisera
sig i det bestående samhället; riksdagen skulle blott begagnas som
»talartribun till en verksam agitation för den revolutionära socialismen». Det revolutionära partiprogrammet liksom Internationalens
hållning gav vänsterriktningen en viss prestige inom partiet, som
måste beaktas. I de två betydelsefullaste frågorna på Internationalens kongresser, ministersocialismen (socialdemokraters inträde i borgerliga ministärer) och militärfrågan intog majoriteten en negativ
hållning, som även färgade av sig på de särskilda partiernas resolutioner. Det är därför icke underligt, om många partimedlemmar var
benägna att följa de gamla parollerna, som de var vana vid, och blev
betänksamma inför den nya utvecklingen. Den reformistiska partiledningens dilemma är därmed även uppenbart.
De beslut, som fattades på 1911 års partikongress, visar den oppositionella partivänsterns styrka. I militärfrågan var det försvarsnegativa draget markant; avrustningslinjen var starkt företrädd på kongressen. Ministersocialismen fördömdes. Vid samma kongress infördes för första gången republikkravet i partiprogrammet. Branting
och hans följeslagare fick balansera så gott de kunde. De kunde icke
av taktiska skäl säga rent ut, att de önskade en mera positiv inställning till försvaret eller att Internationalens fördömande av ministersocialismen icke borde tagas hänsyn till, om frågan blev aktuell i
Sverige. Dessa frågor kunde lätt sätta sinnena i svallning; de var
ömtåliga och brännbara. Erantings uppträdande på kongressen är
typiskt för den balanseringskonst, som den avancerade partHedningen
måste utöva. Branting förklarade sig t. ex. solidarisk med Internationalens ståndpunkt beträffande ministersocialismen. Ifall partiet fick
ett anbud att inträda i en liberal ministär, så borde det dock tagas
under allvarlig omprövning. Men- skyndade han sig att tillägga»Om inte enigheten om ett sådant steg vore alldeles övervägande inom
partiet borde icke anbudet accepteras.» Partienigheten skulle framförallt bevaras.
641
Arne Hellden
Det är av intresse att här stanna inför Erantings attityd. Den är
symptomatisk för förhållandet mellan partiriktningarna, innan ännu
partiet ställts inför ett ödesdigert avgörande. Två med varandra oförenliga riktningar fanns inom partiet med diametralt motsatta uppfattningar i väsentliga frågor. Båda dessa riktningar rymdes – och
kunde givetvis rymmas – inom partiet, så länge detta väsentligen
var ett oppositionsparti. Men när partiet ställdes inför demokratins
och parlamentarismens lagar, så krävdes det ett bestämt ställningstagande. Antingen måste det då acceptera det bestående samhällets
handlingsnormer eller negera dem. Det blev omöjligt att längre
balansera i oklarhetens anda.
1914 innebar för det socialdemokratiska partiet i yttre avseende en
ödespunkt, ett definitivt genombrott. Socialdemokraterna, som tidigare haft den minsta representationen i riksdagen, bildade efter de
båda valen 1914 andra kammarens största parti. Det liberala partiet
utsattes för en tragisk splittring efter den konstitutionella konflikten
och sjönk hastigt samman från sin tidigare maktställning. Det socialdemokratiska partiet kom därmed i en betydelsefull ansvarsställning.
Under intryck av de yttre händelserna 1914 framstod det för partiledningen som mera väsentligt att genomdriva sin reformistiska politik än att bevara enigheten inom partiet. Inför vårvalet framlade
partiledningen ett positivt försvarsprogram. Detta skedde nu för
första gången i partiets historia. Efter höstvalet accepterades ministersocialismen på ett partistyrelsemöte i oktober. Partiledningens
politik fick en ödesdiger återverkan inom partiet.
För att fatta innebörden av partiledningens ställningstagande måste
man ha klart för sig partiets situation vid denna tidpunkt. Gentemot
en mera avancerad, reformistisk partiledning, partistyrelse och riksdagsgrupp stod en mera revolutionärt betonad partikongress. Denna
var vänsterriktningens särskilda forum. Kongressen var enligt stadgarna partiets högsta myndighet. Sä länge partiet stod helt utanför
det praktiska samhällsarbetet kunde kongressens auktoritet vidmakthållas. Men när partiet fick representanter ute i samhällslivet med
vidare inblickar och perspektiv, blev kongressen handicapad; partiledning och riksdagsgrupp började alltmera forma partiets politik.
Kampen mellan marxism och reformism, maktkampen mellan Branting och Höglund, förbands därför med maktkampen mellan partiledning och partikongress; partiledningen sökte emancipera sig frän
partikongressens inflytande, partikongressen sökte binda partiledningen. Det är dessa dramatiska och intressanta motsättningar, som
når sin höjdpunkt under 1914.
Ånnu i början av 1914 förklarades inom den socialdemokratiska
partistyrelsen, att partienigheten var det väsentligaste, som framför
allt borde bevaras. Ett manifest mot den borgerliga >>rustningshetsen»,
som utsändes i slutet av januari, hade framförallt förordats inom
partistyrelsen för att skapa enighet inom partiet; både den försvarsvänliga och den försvarsnegativa riktningen inom partiet kunde rymmas inom manifestets ram. Branting var icke närvarande på detta
642
När socialdemokraterna 19U. gjo·rde sitt vägval
partistyrelsemöte. Men han torde icke ha velat någon aktion mot den
liberala regeringen. Ån så länge teg Branting. Men efter den konstitutionella konflikten låter han all hänsyn till partivänstern falla.
Hans attityd mot höglundfalangen blir hätsk och oförsonlig. Förklaringen till Brantings förändrade hållning är att söka i försvarsfrågans läge efter borggårdskuppen. Trots att i de båda vänsterpartiernas agitation den konstitutionella konflikten tillmättes en avgörande betydelse spelade i realiteten – liksom före borggårdskrisen
– försvarsfrågan den största rollen i svensk politik. För liberaler
och socialdemokrater gällde det att förhindra »kungaministären»
Hammarskjöld att genomföra sitt tyngande försvarsprogram. För
Branting framstod det som en omöjlighet för partiet att längre inta
en negativ hållning i försvarsfrågan. Ett partistyrelsemöte sammankallades i början av mars inför vårvalet. Branting hade då lyckats
få med på sin linje några av de mest framträdande socialdemokraterna, Ryden, Fabian Månsson, P. A. Hansson och Möller, som förut
varit negativt eller oklart inställda till försvaret. Troligen övertygades de om det taktiskt lämpliga i en positiv hållning i försvarsfrågan
i den då aktuella situationen; någon djupare åsiktsförändring torde
det knappast ha varit fråga om.__ något som för övrigt debatterna på
partistyrelsemötet ger belägg för.
Partistyrelsen beslöt, att ett positivt försvarsprogram skulle framläggas inför valet. Vänsterriktningens representanter protesterade
hotfullt. Partistyrelsen hade ingen rättighet att slå in på en ny, av
partiet icke diskuterad linje i försvarsfrågan. Kongressens suveränitet åsidosattes; det var kongressen som hade att avgöra denna fråga.
Branting var emellertid obeveklig: »Om vårt parti vill växa sig stort
och starkt kan det ej undvara ett positivt program i denna vitalfråga . . . Man kan ej längre ta starka hänsyn till en fronderande
partigrupp.»
En kraftigt ökad spänning mellan partiriktningarna blev följden
av partiledningens ställningstagande: från båda håll framkastades
ömsesidiga beskyllingar, tonen blev alltmera hätsk och fientlig. Reella
sammanstötningar förekom. Vid vårvalet framlades för första gången
i partiets historia en särlista (för Höglund); protestmöten hölls mot
försöken att undanskjuta »den radikala riktningens representant».
Vid ombudsvalen till partikongressen (som var avsedd att hållas i
augusti) försökte båda riktningarna utestänga varandras kandidater
vid nomineringen. Den alltmera fientliga stämningen mellan partiriktningarna är således uppenbar.
Det andra momentet i partikrisens utveckling inträdde med ministersocialismens accepterande. Den politiska situationen efter höstvalet aktualiserade denna fråga inom den svenska socialdemokratin;
en liberal-socialistisk regeringssamverkan kunde bli en följd av det
parlamentariska läget. På ett partistyrelsemöte i oktober beslöts, att
förhandlingar med det liberala partiet skulle inledas. Ministersocialismen godkändes. Det är av intresse att observera att Internationalen brutit samman några månader tidigare vid utbrottet av första
världskriget. Det svenska partiet var det första som öppet. bröt mot
44-48925 Svensic Tidsl•rift 1948 643
t’
f
Arne Hellden
Internationalens auktoritet. Betänkligheter mot ett sådant steg yppade sig givetvis. Typiskt är att de som försvarade partiledningens
inställning sökte göra gällande att här i själva verket förelåg en alldeles unik situation, som icke Internationalen fördömde.
Med ministersocialismens accepterande hade partiledningen definitivt brutit med partivänstern. Reaktionen inom höglundsfalangen
blev också kraftig. Höglund yrkade på att nya val av kongressombud
borde utlysas, då detta nya faktum kommit till. Kongressens suveränitet framhölls som ett menetekel för partiledningen. Aterigen hade
kongressens auktoritet åsidosatts och partiledningen handlat i strid
med kongressbesluten; den hade föregripit kongressen och ställde nu
blott denna inför fullbordat faktum. Men nu skulle kongressen anställa rannsakan och dom.
Den 23 november sammanträdde partikongressen. Den stod i centrum för det inrikespolitiska intresset mot slutet av 1914. Den borgerliga opinionen – särskilt den liberala pressen – följde med spänning
utvecklingen inom partiet. Aldrig torde Stormklockan ha citerats så
flitigt i borgerlig press som vid denna tid. För den liberala opinionen
gällde frågan: Skulle partiet acceptera parlamentarismen och demokratin~ Om detta skedde låg vägen öppen för ett liberal-socialistiskt
samarbete. Men man var mycket skeptisk. Och inte utan skäl.
Den fruktan partiledningen hyste för oppositionen vid denna kongress karakteriseras kanske bäst av försöken att utestänga partivänsterns ledande män – Höglund och Carleson – från tillträde till
kongressen. Partistyrelsen kasserade helt enkelt de båda ombudens
fullmakter. Kongressen beslöt dock godkänna fullmakterna.
Partikongressen 1914 är den mest dramatiska och avgörande i det
socialdemokratiska partiets historia. Valet stod mellan en demokratisk reformpolitik eller en revolutionär, mot »det bestående samhället»
negativ attityd. Men karakteristisk är också frågan om »suveräniteten», maktkampen mellan partiledning och kongress. Själva det demokratiska problemet inom partiet aktualiserades. Vid kongressen förelåg flera motioner, som gick ut på att binda partiledningen vid kongressen: om årliga kongresser, om begränsning av antalet riksdagsmän i partistyrelsen, om avskaffande av partistyrelsemedlemmarnas
rösträtt på kongressen. Partiledning och riksdagsgrupp skulle försetts med imperativa mandat, blivit verkställande utskott åt den årligen sammanträdande kongressen, om dessa förslag gått igenom. Det
bör observeras, att icke blott vänsteroppositionen stod bakom dessa
projekt. De var framförallt en följd av den förut antydda utvecklingen av förhållandet mellan kongress och partiledning. Branting
angrep frenetiskt projekten. Bakom dem låg en anarkistisk tankegång, en misstänksamhet mot allt vad styrelse heter. De var ett utslag
av »primitiv demokrati». De utgick »från att massan från början förstod allting bättre än de som har insikter och kunskaper». Med partiledningens seger i de flesta av dessa frågor blev kongressens verkliga
maktsfär onekligen begränsad.
Kongressen hade emellertid framförallt att ta ställning till partiledningens politik under 1914. Något klart accepterande av reformis- 644
När socialdemokraterna 1914 gjorde sitt vägval
men skedde icke: ministersocialismen accepterades, men ej oförbehållsamt; partiledningens åtgärder i försvarsfrågan godkändes med
endast 9 rösters övervikt: försöken att revidera programpunkten i
militärfrågan i överensstämmelse med den förda politiken misslyckades.
Branting fick uppbjuda hela sina auktoritet och sin stora taktiska
begåvning på kongressen. I sitt inledningsanförande hotade han att
avgå från partiets ledning, om icke den förda politiken godkändes.
Han erinrade om partiets uppkomsttid: »Då voro vi en handfull folk,
som dock lade grunden till vårt parti …» Åndå blev kongressens
attityd mycket inkonsekvent och oklar. Branting hade ingen lätt uppgift att i Socialdemokraten tolka kongressbesluten. Den borgerliga
opinionen var lyhörd och lade märke till varje nyans. Branting sökte
alltid förminska det revolutionära och försvarsnegativa draget i partiet. Nu gjorde han nästan rörande ansträngningar i detta avseende.
De olyckliga voteringarna i militärfrågan kunde han endast bortförklara med, att ministersocialismens godkännande »tog på krafterna»,
så att kongressen icke var riktigt återställd, när militärfrågan var
före, en annan ogynnsam votering var »en olyckshändelse» o. s. v. Kongressens inkonsekvens skyller han på partimedlemmarnas >>bristande
insikt».
Efter partikongressen uppsade de båda riktningarna inom partiet
varandra tro och lydnad. Det är emellertid karakteristiskt för situationen, att vänsterriktningen var angelägen att fortfarande betona
partienigheten medan partiledningens uppträdande, manifesterat i
Brantings gestalt, var oförsonligt. Man har att se sprängningsprocessen inom det socialdemokratiska partiet som framdriven av den reformistiska partiledningen i ett visst avgörande utvecklingsmoment i
partiets historia.
1914 är den stora vändpunkten i det socialdemokratiska partiets
historia. I yttre avseende betecknar detta år ett definitivt genombrott
för partiet. De yttre framgångarna för pariet måste leda till oklarhetens upphörande inom partiet. Partikrisen blev akut. Partiledningen genomdrev sin reformistiska linje. Därmed förlorade partiets
vänsterriktning fotfästet. På kongressen segrade partiledningen. Men
det knakade i partibyggnaden. Kongressen gav endast ett halvt erkännande åt reformismen. Kongressombuden var förvirrade. Men kongressen, vars auktoritet förut varit oomtvistad, var icke längre ledande. Från och med nu behärskar partiledningen kongressen och
formar partiets politik.
645