Litteratur

LITTERATUR
EN RYSK HUMANISTS SYN PÅ BOLSJEVISMEN OCH
EUROPAS FRAMTID
Av socialrådet GUNNAR LÖWEGREN, Ålsten
Den i somras avlidne ryske historiefilosofen Nicolas Berdiaett blev
i mitten av 1920-talet uppmärksammad genom sin bok »En ny medeltid». Sedan dess har han på franska utgivit femton böcker och var
under ett flertal år bosatt i Frankrike. I likhet med så många andra
ryska lärde – t. ex. rättssociologen Georges Gurvitch, vilken även han
sedan länge har överflyttat till Frankrike och där innehar professur,
är Berdiaeff en osedvanligt beläst man, specialist på modern tysk
och fransk filosofi. Han anser sig känna till, förstå, sympatisera med
Västerlandet, men har i allt väsentligt förblivit ryssen som fortföljer
rysk tradition och tagit till uppgift att förklara ryskt väsen för
västerlänningarna. Just däri ligger hans betydelse. Vi ha mycket
att lära av honom såväl om det »eviga» Ryssland som om dess nuvarande fas under bolsjevikisk diktatur. Humanist och spiritualistisk
filosof som Berdiaeff är, deklarerar han sig som motståndare till
bolsjevismen. Men han bedömer den ur andra synpunkter än vi, betraktar den framförallt som en etapp framemot den ryske andens
emancipering och dess segertåg genom världen.
För ungefär ett år sedan utgav han på Delachaux & Niesties förlag
i Neuchätel en sammanfattning av sin ståndpunkt i tidens mest brännande frågor samt gav den titeln »På tröskeln till en ny epok».1 Jag
känner ej till någon av hans andra böcker som ger en så överskådlig
och fullständig framställning av hans åsiktsvärld och dess nära samband med ryskt 1800-tals intellektuella tradition på kristen grund.
Redan av bokens titel framgår att Berdiaeff tror oss alla gå en helt
ny tid till möte. Den hittillsvarande, framför allt västerländskt betonade civilisationen står, anser han, mitt uppe i en av de största kriser
den upplevt och kommer att utgå ur den i starkt förändrad form.
Därmed pretenderar han ej att uttala något nytt: »med undantag för
ett fåtal äro alla överens» om att så är förhållandet. Det specifika
för Berdiaeff är i stället, att han anser ett tillfrisknande möjligt endast om Västerlandet emottager en andlig blodinfusion från Ryssland och av det anammar den andens ödmjukhet som möjliggör att
förena personlig frihet med allmän gemenskap, den uppgift Västerlandet hittills stupat på.
Den västerländska civilisationens människa befinner sig enligt Berdiaeff i ett disharmoniskt stadium, på väg att »avhumaniseras. Hon
1 Boken har översatts till svenska och utgivits på Diakonistyreisens förlag.
646
Litteratur
går förlorad i tidens hastiga lopp.» Hennes andliga och moraliska
tillväxt har icke ökats i proportion till hennes tekniska makt och
hon blir alltmer benägen att förneka en allmängiltig moral. Berusad
av sina tekniska färdigheter, tror hon sig förmå allt och utvecklar
en frenetisk verksamhetsiver, utan att förstå, att hon i stället alltmer
blir en slav i irrationella krafters tjänst, andligt mer passiv, ledd av
yttre faktorer, som deshumanisera henne och få henne att i kraft och
makt se egenvärden vilka hon sätter till ledstjärnor.
Men humanism är medvetande om människans företrädesställning uti det universella livet och pliktkänsla inför hennes skapande
kallelse, fordran att hennes andliga jag tjänar som hennes egen och
hela livets förnuftsbundne ledare, i stället för att som nu det moderna livet är uppdelat i autonoma sfärer: den politiska, den ekonomiska, den andliga, vilka följa var sina mål och sakna gemensamma
moraliska och religiösa principer.
Man har ansett den antika kulturen vara humanismens vagga. Men,
säger Berdiaeff, under antiken var principen om människans absoluta
värde ännu ej framförd och hennes andliga oberoende såväl av de
kosmiska krafterna som av staten icke realiserad.
Renässansen återupplivade antiken, men utvecklade den ej, endast
kopierade och uttunnade den därför allt mer. Likväl var det renässansen som samtidigt började hävda människans självtillräcklighet gentemot Gud och därmed öppnade den konflikt mellan religiös och antireligiös humanism vilken blev fröet till de senaste århundradenas
andliga kris, då de funnits vilka betraktat Gud som människans
fiende och hävdat, att människan var beroende enbart av naturliga
och sociala krafter, alltså ofri gentemot dem.
Frankrike har länge ansetts för humanismens speciella företrädare.
Men Berdiaeff utdömer dess form för humanism som föråldrad, enär
den förenats med individualism på ett sätt som upplöser grunden för
ett samliv, enär den för summan självständiga individer glömmer
bort totalitetens sammanbindande kraft.
Regel ersatte Kants dualism av naturens ordning och frihetens,
fenomenen och nonmena med en optimistisk monism. Verkligheten
var i hans ögon rationell, friheten ett verk av en medveten nödvändighet. Det moraliskas autonomi förnekades. Det existerande erkändes som ett egenvärde. Teorien ledde till en historisk opportunism,
till kulten av det som är och på grund av sin styrka skall bli till
– alltså till en apoteos av den historiska kraften och av segraren.
Nietzsches verk blev av omätlig betydelse. Han skapade övermänniskobegreppet inför vilket Gud och människan försvunno och förde
därmed humanismen fram till randen av en avgrund. Själv var han
i sin medkänsla oförmögen att göra minsta kryp skada och kunde
ej fördraga staten, som han kallade det kallaste av alla odjur. Hans
övermänniska, som han tänkt sig den, visste ej av att bruka våld och
var fiende till alla övergrepp. Men hans lära var formad till att kunna
vanställas och felriktas – liksom fallet varit med Rousseaus och
Marx.’ Hitler fann det tyska folket förberett att anamma övermänniskan, förutsatt att den uppträdde i tysk gestalt, och att slaviskt
647
..
Litteratur
underordna sig staten som övermänniskans maktform. Det lät Hitler
kora sig till övermänniskan och skrudade honom i despotens statliga
makt.
Den tyska våldstaten är visserligen ett förgånget stadium, men
hitlerandan lever kvar. Med våld kunde våldet slås ned, men andligen står Västeuropa försvarslöst i saknad av en samlande andlig
princip. Den religiöst-moraliska har det förkastat och det visar sig
oförmöget att skapa en ny. Sartres existentialism låter tala om sig,
men den kan icke bliva en ny lösen. Som teori är den konstruktivt
ofärdig: en ateism som förnekar det andliga, men samtidigt hävdar
människans frihet. Hur originellt känslig psykolog Sartre än är, förblir hans system svagt, så länge det förnekar det andligas övervärde. Och dess praktiska omsättning~ Mållös, utan moraliskt bä-
rande princip – vad nytta kan mänskligheten vänta av människans
skapande förmåga~ För den sartreska existentialismen liksom för
Carnus är livet endast träck och människan orsaksbunden. Hur skall
hon då kunna uppställa mål ovan träeket och varifrån skall hon
hämta material till sin nya skapelse~ I Berdiaeffs ögon är därför Sartre
endast en dekadent utan den skapande lågan, i brutal form en sista
utlöpare av en raffinerad kultur.
Berövad andlig ledning har vår tid blivit materialistisk och dyrkar
den mekaniska styrkan. All fransk individualism till trots har individen offrats på statens altare och vid sidan om den har tekniken, omhändertagen av vinstbegäret, avpersonliserat människan. Teknik och
kapitalism ha blivit humanismens kräftskador – och de hade hunnit
bli det flera årtionden innan staten växte ut till diktatorial. Det kapitalistiska systemet under vilket de materiella begären växa i stegrad
grad är konstruerat för att ha ekonomisk vinst till kompass. Dess
konstruktion är nu en gång sådan. Den materiella vinsten har med
det vunnit företräde framför de mänskliga hänsynen. I jämförelse
med det kapitalistiska systemet är till och med den »materialistiska
historieuppfattningens fader», Karl Marx, humanist, ty han hävdar
den mänskliga arbetskraften som varuvärdets upphov och vill efter
mänskornas enskilda behov göra en fördelning av produktionens avkastning. Och dock uppvisar även marxismen inhumana drag i sin
tro på teknikens och industrialiseringens förhärskande roll och dess
tillerkännande av hegemoni åt flertalet, åt kollektiviteten.
Marxismen är emellertid icke Marx och den står i våra dagar splittrad mellan oförsonliga grupper: den som ville återinföra humanism
och den som ville likt bolsjevismen förverkliga en despotisk totalitarism, som via utförande av våld och grymhet givit inhumanismen
dess mest extrema form, dess rent demoniska drag.
Som en motsats till denna inhumana bolsjevism och detta utlevda
Västerland uppställer Berdiaeff det »eviga Ryssland», det Ryssland
som kanske utåt aldrig varit synbart och inåt aldrig tagit fast form,
men in nuce likväl alltid funnits till som det innersta i ryskt väsen.
Religiöst humant är det predisponerat att genomföra förandligandet
av det som hittills levt under en materialistisk regim.
Det ryska folket har alltid varit religiöst, socialistiskt, kommunis- 648
.c
Litteratur
tiskt och som följd därav har dess dagliga liv och dess sammanslutningar utövats i gemenskapens former, men utan att därmed förtrycka personligheten hos den enskilde. I Ryssland, säger Berdiaeff,
är personlighet av högre dignitet än ägande, medan i Västerlandet
en person ofta uppskattas efter vad han äger. Det okonventionella,
formfria, rent av nonchalanta och för en västerlänning bohemaktiga i
ryska sällskapsvanor, där vem helst ogenerat kommer in eller går
ut ur ett hem, en salong, och utan hänsyn till stånd och klasser konversationen och dispyten pågår mellan alla de närvarande, är ett
bland många uttryck för denna ryska gemenskaphetsanda, för vilka
eljest de gamla ryska byalagen voro de mest betecknande.
Under hela 1800-talet var den ryska intelligensen socialistisk, icke
i den mening man i Västerlandet tar ordet, utan på ryskt sätt som
en frivillig gemenskap för samarbete och som en fallenhet för hänsyn
till envars mänskliga värde.
Samtliga voro de profeter för en ny tid – den reaktionäre Leontjef
lika fullt som den revolutionäre Herzen, högermannen Danielewski
lika fullt som slavofilen Tschaadaif. Och ingen av dem trodde på
att Ryssland någonsin skulle kunna bli borgerligt, individualistiskt
efter franskt mönster eller kapitalistiskt. De voro – i motsats till
marxismen – övertygade om att utvecklingen i Ryssland skulle försiggå med överhoppande av det kapitalistiskt borgerliga stadiet- och
de fingo rätt.
De voro även totalister, men även detta ej efter västerländsk uppfattning av ordet eller i den form det fått genom Hitlers och Stalins
statstotalitarism, utan i sin vägran att uppdela samhällslivet i autonoma
sfärer och sin uppfattning av det andliga som det primära och den
sammanbindande kraften i allt mänskligt liv.
Totalitarismen är en gammal rysk lära och 1800-talets skribenter följde
den i sitt krav på samtidig lösning av alla frågor – moraliska, religiösa, politiska och ekonomiska. Totalitarismen var för dem en trosdogm och hade så varit redan på Ivan den förskräckliges tid, då
man med hat talade om den »latinska» världen och som kättare bedömde envar vilken icke anslöt sig till den ortodoxa kyrkan.
I den formen urspårade totalitarismen och har ånyo gjort det i våra
dagars bolsjevism, vilken även den fördömer envar som icke tillhör
dess trossamfund som en kättare, värd att behandlas utan moraliska
hänsyn. Gentemot en dylik äro löften och förbindelser icke bindande.
Man har plikt att bekämpa honom med lögn, förtal, bedrägeri och
våld.
Och likväl är ryssen även i våra dagar fylld av medkänsla för
mänskligt lidande, har drag av översvallaride medömkan och är redo
till självuppoffring för att hjälpa sin nästa, är stundtals benägen att
ifrågasatta värdet av all civilisation, där den ej fylles av ett gemensamhetsliv i tro och uppoffring.
Benägenhet att uppoffra civilsationens gåvor för sin tro är ett gammalt ryskt drag. Under 1800-talet hade såväl Puschkin som Lermontov
perioder, då de ville draga sig tillbaka från världen. Gogol upplevde
en sådan kris mot slutet av sitt liv. Tolstojs fall är alltför känt för
649
.’
Litteratur
att särskilt behöva framhållas. För Berdiaeff äro vid sidan om Dostojewski just dessa fyra de främsta representanterna för det han sammanfattar under begreppet »det eviga Ryssland». Så kommer det sig
att de ädla och goda dragen i ryskt väsen äro för honom de väsentliga,
de oroväckande endast sekundära och tillfälliga, ty förvisso har ryssen även oroväckande drag, ombytlighet, fallenhet för ytterligheter,
är en starkt komplicerad natur.
Från den synpunkten bedömer han även bolsjevismen. Han tror
icke på dess inneboende kraft, utan anser den som av övergående
natur, som en tillfällig förblindelse. Att Stalin i några tal från de
senare åren talat om humanism är för honom ett förebud om att även
bolsjevismen är på väg att ändra kurs.
Fråga är om han i valet mellan Västerlandet och den likväl icke
skulle giva bolsjevismen företrädet. I varje fall betonar han att under 1789 års franska revolution barbariet firade minst lika stora triumfer som under den ryska bolsjevismen. Det är nog icke förutan att
han i bolsjevismen ser en hästkur som det ryska folket behövde genomgå för att nå det stadium, där den humana samlevnaden på kristen
grund kan utkristalliseras. Förhoppningsfullt emotser han den dag,
då det stadiet är uppnått och det »eviga Ryssland» kan bliva sig självt.
Förutsättningarna till detta nya, helgade Ryssland förefinnas redan.
De ligga i den ryska folksjälen, just i dess ovannämnda goda drag.
Det är av dem Västerlandet har att lära, ty det är denna fond av
religiös humanism som Västerlandet sedan långt tillbaka lidit brist
på. Men det är i oundgängligt behov av den. Ty den förutan är det
oförmöget att utbilda individualismen till ett personligt värde, förena
frihet med samhällelig makt och på så sätt utbilda den teknik och
industrialism, vilken en gång införd icke på nytt låter sig avskaffas,
till en högre form av rättvisa och humanism.·- Det är den gåva Ryssland kan bringa Västeuropa.
•
Så som Berdiaeff upplagt sin bok till en ciceron för västerlänning
i ryskt väsen, är det helt naturligt att han väsentligen tagit fasta
på sådana ryska drag som kunna vara föredömliga för Västerlandet.
Men vid bedömandet av hans slutsatser får nog västerlänningen mer
kritiskt urvälja såväl ryssens förtjänster som hans »oroväckande»
drag.
Som alla ryska tänkare är Berdiaeff abstrakt, särskilt i framtidskonstruktioner. Han formar en värld av begrepp, men giver dem
icke konkret form. Det konkreta vidrör han endast i sin kritik av
det redan förefintliga.
Berdiaeff har även i hög grad teoretikerns benägenhet för generaliseringar och likgiltighet för alla sådana faktorer, som icke passa in
i hans system. Framställningen av Västerlandets avigsidor och den
ryska karaktärens förtjänster vittna tydligt därom. Allt i Västerlandet är ju ej just sådant som han skildrar det och Ryssland innefattar
så pass många oroväckande drag, att Berdiaeffs bild måste framstå
som en skönmålning.
650
…
Litteratur
Men det viktigaste är, att läsaren aldrig får upplysning om vari det
frihet och gemenskap förenande element består, som enligt Berdiaeff
skulle vara det typiskt ryska. Berdiaeff uppgiver att det finns ett
oöversättbart ryskt ord för att beteckna det. Han antyder även aktens
likhet med den kristnes samliv med Den heliga ande. Men dessa upplysningar hjälpa oss icke långt och samlivet med Den heliga ande tar
sig väl närmast form av en undergivenhet under på förhand kända
gudomliga bud, men har föga till övers för den självverksamhet inom
politik och ekonomi som enligt rysk »totalitarism» skulle samordnas
med den andliga verksamheten.
Någon vägledning för hur Västerlandet bör utbilda sin nya epok
är boken sålunda ej, ej heller övertygar den oss om, att Ryssland
skulle vara förmöget att lämna oss en dylik.
Däremot belyser den bjärt, hur olikartade, man skulle vara frestad
säga oförenliga västerländska och ryska tänkesätt äro och huru föga
vi i grund och botten äro skapade för en intimare samlevnad.
• •
•
När jag läser Berdiaeffs bok har jag hela tiden i minnet Dostojevskis »Bröderna Karamasov» och ser för mig starjets Sosima, hur
han icke vill möta våld med våld och icke tillrättavisar syndaren,
utan djupt böjer sig till jorden, inför honom talande kärlekens ord; hör
honom i sina samtal med Aljosja förkunna, att »från folket skall Rysslands räddning komma . . . det skall gå emot ateism och … bli ett
enda rättroget Ryssland … ty Ryssland är stort genom sin ödmjukhet
… och till sist skall även den mest fördärvade rike blygas inför den
fattige över sin rikedom, men när den fattige ser denna ödmjukhet
skall han förstå den andre, han skall frivilligt bereda plats för honom
och återgälda hans ädla blygsel med glad vänlighet». Eller jag hör
honom förkunna: »Tjänare måste finnas till i världen, men laga så
att din tjänare är andligen friare än om han icke vore tjänare …
Varför icke behandla tjänaren som en släkting, så jag upptager honom i min familj och gläder mig däröver.»
Andemeningen i sådana ord äro djupt mänskliga. De gripa oss hårt.
Men beteckna de annat än tron på människans förmåga att totalt
kunna omändra sin sinnesläggning~ Kunna de utgöra grunden för en
ny samhällsordning och ha de någonsin låtit sig förverkligat Hur
många gånger i historien ha icke människorna gripits av föreställningen, att om endast de och de reformerna eller den och den revolutionen genomföres, skola portarna stå öppna för en guldålder, ett
tusenårigt rike, där människorna levde i frihet, jämlikhet och broderskap och i sin dagliga gärning behandlade varandra som bröder. Men
ha icke alltid dessa drömmar fått ett brått slut – inför gilliotin,
deportationer, koncentrationsläger! Samsas för övrigt alltid bröder
och är ens familjen alltid härden för inbördes endräkt och ömsesidig
ödmjukhet~
651
Litteratur
Att Berdiaeff är starkt påverkad av Dostojevski är påtagligt. Hans
bok giver oss egentligen ingenting utöver Dostojevskis humana patos
och siarord. Men Dostojevski innesluter sina drömmar i romanens
form, varemot Berdiaeff utgiver dem som praktisk samhällslära.
Av rysk ödmjukhet och människokärlek, sådan Dostjevski skildrar
den, har Västerlandet förvisso mycket att lära. De äro i förinnerligad
form ett uttryck för Kristi lära. Och dock fordras annat för uppfö-
rande av en samhällsbyggnad. Oundgängligen förutsätter den västerlänningens praktiska sinne för realiteter och för det verkliga livets
teknik.
652